Senaste kommentarerna i forumet

Tack PP för peppning! :-) Jodå, jag kravlar fram då och då ;-)

Vad coolt att säga det rakt ut - "Jag dricker inte alkohol". Man får väl börja med att säga det till främmande personer - för att öva liksom ;-) Hmmm... kan just tänka mig att frun i båten gärna hade bytt ut dig mot sin man i det läget!

Intressant det där med "betalning" för ett och annat handtag! Det är verkligen så att man ofta betalar i dricka. Har gjort det flera gånger, men fick faktiskt en tankeställare i höstas. En hantverkare som jobbat en del hos oss hade precis avslutat sitt arbete. Han fick visserligen betalt på faktura, men vi vill tacka lite extra, vilket vi brukar. Normalt får han en flaska whisky, enligt önskemål. Nu är det så att vi fått veta på omvägar att han har ganska omfattande alkoholproblem. Plötsligt inser vi att vi inte har en aning om vad man då ger bort till en man i 50-års åldern som "har allt" och inte har några uttalade intressen. Språkkurs i spanska...? Det slutade med att det blev en extra peng.

Men för att komma till poängen. Vad "normalt" det är att ge bort vin/sprit/champagne osv. Jag har tex inte gett bort en blomma när man dykt upp till middagar under de senaste tio åren. Det är alltid en flaska som gäller. Men som man känner sig själv, känner man andra...

Ha en fin söndag!

Fantastisk att du klarade av Köpenhamnsresan! Bra gjort! Jag vet inte riktigt hur jag hade klarat det...

Hur nära står du de här tjejerna? Är det typ bästis-nivå? Om det är väldigt nära OCH att de vet att du inte kan dricka utan att däcka OCH att du vill (har!) slutat - kanske du skulle våga dig på att prata med dem? Om det är riktiga vänner, så kommer de att stötta dig. Eller hur? Då kanske de tänker efter och kan hjälpa dig att inte hamna i frestande situationer? Du behöver ju inte säga allt, om du inte vill, men tillräckligt för att få stöd?

Förstår vad du menar med att inte kunna säga aldrig mer. Jag har inledningsvis tänkt att jag inte dricker "tillsvidare". Det kan hjälpa.

Bra jobbat i alla fall. Och vi alla har gjort så mycket dumt på fyllan...

KRAM

Ja inte är det lätt att varken förstå eller leva med en alkoholist! Säger jag som själv har uppenbara problem med att hantera alkoholen för egen del, men det är ju i och för sig därför jag har valt att sluta dricka...
Idag glömde jag vartenda goda råd jag delat med mig av här på forumet och agerade helt mot min egen plan i full frustration...
Förb@ alkohol som förstör människor och så många liv runt ikring!
Jag hoppas verkligen att din man har kommit till sin punkt och nått sin botten nu! Min make har tyvärr inte ens insett att han sjunker...
All styrka till dig! Kram

Boken kan man köpa på AA.se eller på nästan alla AA möten i hela Sverige.
Att vara alkoholist innebär inte att jag dricker varje dag utan att när jag dricker så kan jag inte kontrollera den mängd jag konsumerar och jag inte har kunnat hålla mig borta från alkoholen med all min kraft. Jag har alltid börjat igen.

För mig så började livet efter att jag förstod att jag är alkoholist för att då kunde jag börja handla där efter.

När det kommer till depression så kan jag i mina fall alltid koppla det till rädslor som jag ältar. Hoppas att det kan vara till hjälp, skriv ner dina rädslor på ett papper och fråga dig varför du har den rädslan. I mittfältare så är det alltid min självtillit som svikit mig, idag lever jag med en tillit till en kraft som hjälper mig med allt.

Ha det gott,

..men kom inte på något alkoholrelaterat.

Satt och funderade lite, i vår familj är det precis tvärsom, här är det frugan som kollar på fotbollen och dricker alkoholen.
Jag är varken intresserad av sport eller alkoholen (längre), den uppochnervända familjen känns det som.
Är jag då en kärring?, nejdå jag är bara en stolt nykterist och helt ointresserad av sporten, jag har andra kvalitéer vilka gör mig unik på sitt sätt,
Och kan vara en intressant personlighet för den som är intresserad av en icke manlig stereotyp.

Tänker på en kollega som är ornitolog och därmed fågelskådare, men hur kul är det att glutta på pippisar egentligen?
Så tänkte jag för dryga 25 år sedan, idag surrar jag fågelarter med honom minst en gång i veckan, senast en havsörn som flög över stugan förra helgen.
Dissar jag honom för hans intressen idag, nej knappast, han är en stor kunskapsbank och en duktig inspiratör.
Idag avundas jag honom att han har ett sådant gediget intresse, och att han inte lyssnade på mig för 25 år sedan, jag hade fel och erkänner det utan skrupler.

Människor som inte lyssnar på andra och låter sina intressen gå före allt annat får all min respekt, att våga sticka ut oavsett vad. Att stå på sig.

Själv är jag idag i stort sett likadan med mitt antidrickande, jag står för det jag tror på, och jag tror inte längre på alkoholen.
Jag har inte varit en god förespråkare av nykterheten tidigare i mitt liv, tvärsom var jag en ivrig pådrivare av att legalisera alkoholen helt.
Idag förstår jag varför vi har ett systembolag,varför vi har åldersgränser och en allmän restriktiv hållning till alkoholen.
Det räcker med att bara gå ut på byn en vanligt sommarhelgkväll, det skrålas och skriks på gator och torg, aggressivitet och slagsmål, meningsskiljaktigheter utan någon direkt grund, svartsjuka och grälsjuka, taktlösa raggningsförsök, sönderslagna rutor och flaskor, polisbilar med blåljus och ambulanser med folk som har slagits eller slagit sig, spyor på trottoarer och bussar, borttappade plånböcker betalkort och mobiler, bråk om pengar och krognotor.
Raglande fyllskallar som snubblar över trottoarkanten, håller sig stadigare i taxistolpar, tappat sina skor och med rödvinsfläckar på sina kläder.
Det var vad jag hann att upptäcka när jag stod med bilen och väntade på dottern igår natt utanför krogen i tio korta minuter.
Så mycket elände klockan tre på natten, varför vill man överhuvudtaget återuppleva ett sådant kapitalt nederlag igen?
Jo det fanns lite glädje också, några hysteriska skratt från några yngre kvinnor, men de kändes inte äkta på något sätt, fyllrökande och flamsiga stod de och tjattrade utanför ingången på nöjesstället , och då tänkte jag, om det inte känns äkta skrattet alltså, så ljuger ju alkoholen ännu en gång.
Så sent på natten ser åtminstone jag bara nackdelar med vad alkoholen ställer till med, inget kändes positivt med den upplevelsen.
Eller så är det väl så, att vi svenskar inte kan i allmänhet kontrollera vårat drickande alls, i stort sett.
Vågar inte påstå att det inte finns i andra länder, men i mina ögon så har vi svenskar det svårt att sluta i tid.
Vi överkonsumerar alkoholen tills vi inte kan hantera varken den eller oss själva, och får det fortsätta helg efter helg så har vi snart sjösatt vår egna alkoholisms.

Låter jag dyster i min analys?, men det känns som den är närmare verkligheten än det motsatta.
Är glad att jag inte längre kan falla in i den kategorin, utan har valet att själv kunna avgöra när festen inte blir rolig längre, och lämnar den kvar till proffsen.
Jag kan ta det bästa ur festen och ändå få behållning av dagen efter, har alla fördelar kvar så länge jag inte tar der första glaset med felaktigt innehåll.

Oj, det blev många rader ändå fast jag inte hade något speciellt att prata om alkoholen med...

Mår bra för att jag fortfarande har ett ett val, med alkoholen har jag inga kvar.

Berra

Jag läser runt här i trådarna och fastnar på en som tillbringat natten i en fyllecell. Det har jag med gjort. Från att ha varit med mitt ex på ett av de flashigaste ställen i stan och druckit champagne till att vakna upp i en mardröm och tro att man är inlåst i en källare och kommer att bli mördad och bara kan banka på dörren och kissa i hörnet. Det är fan det vidrigaste jag varit med om i mitt liv. Detta var 3 år sen. Och ändå slutade jag inte dricka. Jag förtränger upplevelen men när jag läser om det nä fy fan. Då KAN MAN inte kontrollera sitt drickande inte då inte nu, aldrig.

Godkväll vänner,
Hemma från en trevlig dag i Köpenhamn. Bor ju bara en stund därifrån så dagsutflykt räcker. Käkade lunch det blev goda wraps på mitt favvoställe i Christianshavn. Färskpressad apelsingjuice. Vännerna tog öl, det gillar inte jag. Strosade runt i parker och på stan. Det blev några öl och cider för tjejerna men inget för mig. Vatten och cola light. Hade inga problem idag. Idag ja. Men kan inte tänka längre fram. Aldrig aldrig mer. Tjejerna pratade om drinkkväll. Det vet hur jag blir efter mitt drickande. Jag berättar inget för dem. Har sagt det för många gånger förr. De vet att jag helt tappar kontrollen. Ett glas är lika med drick tills allt tar slut eller jag däckar. VILL INTE det mer. En dag i taget. Nu sett sista delen av säsong 2 orange is the new black. Katten är vid sidan av mig. Hunden är hos mamma. Ingen man, men det beror ju på hur jag varit ute... Oattraktivt är det. Ingen man som vill ha det. Hur har er lördagskväll gått?

KRAM och godnatt

Jobbar han inte? Jag blir så apatisk när min man super och är helt borta, jag orkar och vill ingenting. Finns noll och ingen energi.
Tycker du är fantastisk som orkar umgås med vänner och göra egna saker. Bra för dig!
Nu är min gubbe äntligen nykter, vi sitter och tittar fotboll och äter popcorn med bubbelvatten och juice i glasen. Nu är jag trygg med det för jag vet och känner att han inte ljuger. Jag kan inte vara normal mot honom än, är så arg, besviken, ledsen, äcklad och gud vet alla känslor jag känner. Jag svarar på tilltal och pratar allmänt men tittar inte på honom och han får absolut inte röra i mig. Det lär väl släppa efter nån dag men det känns annorlunda. Jag har bestämt nu att vi ska sälja villan. Då har han några månader på sig att bevisa vad han går för. Då vet han att det är allvar från min sida och sluttramsat. Klarar han inte det så är det över. Jag hoppas att han kan välja mig och livet.
Önskar att din man kunde göra detsamma.
Kram på dig och kämpa vidare

Fy vilka veckor det har varit... Jag har varit så trött så jag inte ens orkar vara ledsen längre. Sambon full i stort sett hela tiden. Jag har försökt hålla mig borta från vårt hem så mycket som möjligt. Undrar hur långt det är till den där "botten" som alla pratar om...om det ens finns. I går kändes det plötsligt som en liten vändning, han vill ha hjälp igen och kan till och med tänka sig behandlingshem. Jag fick även lite oväntat stöd från hans familj som annars lyst med sin frånvaro så fort det blev problem här hemma. Kändes som en lättnad att de oxå visade vilja till handling så jag inte är ensam i detta. Men jag märker att jag inte längre blir naivt glad och tror att nu, denna gång, blir allt bra. Prat om förändring betyder inget, endast handling kan få mig att våga känna framtidstro. Funderar mycket på min roll. Om jag som sambo hjälper, stjälper eller helt saknar möjlighet att på något sätt påverka hans ev tillfrisknande åt något håll. Nu ska jag tillbaka till fokus på mitt liv, vad jag vill ha och vad jag kan påverka. Har unnat mig fina dagar med vänner denna vecka. Det ger kraft.

Läser här i forumet varje dag. Så mycket stöd och värme det finns här! Tack mt, flygcert, kastellen, suzyQ m.fl. för att ni tar er tid att läsa och stötta.
Kram!

göra resan tillsammans med dig? Fattar inte? Vill han leva ensam utan dig eller fattar han inte att du menar allvar?
Tycker det är så oerhört tragiskt. Älskar du honom fortfarande så är det ju fruktansvärt. Blir så ledsen att tänka att någon inte vill välja kärleken.

Kram och lycka till med ditt liv iaf och så håller jag tummarna för att han ska vakna och inse vad du betyder för honom.
Nu väntar vi på england-italienmatchen. Och min gubbe är äntligen nykter igen och lovar lovar att aldrig mer.

Du vet ju hur du ska göra. Att få vara anonym är ju hela grejen med forumet. Visst är det härligt att få skriva av sig. Fortsätt med skrivandet och läsandet. Det har hjälp mig med flera att bli fri från alkoholen. Tänk så enkelt det är. Man går och lägger sig nykter så vaknar man nykter :)

Vet inte vad jag ska skriva men känner att jag behöver att inte känna mig ensam just nu, behöver lite styrka och känna gemenskap.
Idag är jag inte så stark. Har misslyckats totalt med att hålla mig neutral, maktlösheten blev för stor...
Maken har druckit några kvällar den här veckan, det tär på mig även fast jag försöker att inte låta det påverka mig.
Idag var vi på stan och jag kände mig stressad, hade svårt att slappna av och ha trevligt, svårt att vara i nuet. Hade en krypande känsla av att det skulle bli dricka idag och det sabbade min sinnesstämning.
Jag gick hem i förväg och maken skulle hämta ut pengar och komma sen. Misstänkte självklart vart det skulle bära iväg, insåg att det stämde när han dröjde och förstod att jag hade rätt när jag sökte honom och han sa att han var och kollade till båten...
Detta var mitt på dagen och vi skulle äntligen fixa med blommorna färdigt, spola av altanen från pollen och fixa och dona.
Så förbannat själviskt!!!!!!!@@@@@@
Jag blev arg och sa nåt i stil med "vad i helvete"!
Kanske inte den bästa av kommentarer när han står sprit stinkande framför mig på gården men allvarligt, vad i helvete!
Jag kommer aldrig att förstå mig på hur en alkis hjärna fungerar! Oavsett hur mycket jag än druckit och hur jag än har betett mig så har samvetet aldrig lämnat mig. Jag har plågats och våndats över mitt agerande och många gånger försökt förändra situationen.
Maken visar tvärtom ingen vilja alls till förändring, inget dåligt samvete och absolut ingen som helst insikt om hur mycket hans drickande skadar familjen. Han uppträder som att han är nöjd med sig själv och uttrycker att allt som är dåligt beror på mig! Dessutom är jag psykiskt sjuk som inte kan kontrollera mitt humör idag...
Det är på gränsen till skrattretande! Hur orkar någon leva i en sån förljugen tillvaro?
Jag hade påbörjat att plantera blommor men lämnade skiten (och maken) på gården, tog mina barn och drog!
Maken började genast ringa och smsa om att jag inte hade rätt att fara iväg med lillan utan att meddela vart jag for, skuld över att jag lämnat blommorna ute och vem skulle ta hand om dom (vem fan bryr sig, kasta skiten) hot om att kontakta min pappa (varsågod) och kommentarer om att jag är självisk, psykiskt sjuk mm. Jag svarade inte...
Jag har tillbringat dagen med mina barn, vi har shoppat, badat, fikat, ätit ute och hälsat på hos vänner. Riktigt trevligt faktiskt!
Maken hotar med skilsmässa i vanlig ordning (okej) och har uppenbarligen fortsatt sin fina dag med att dricka samtidigt som han varit med sin lojala 9 åriga son. Han inbillar sig att sonen inte far illa men garanterat känner han också att pappa luktar sprit, det stinker nämligen lång väg och hur kul är det?!
Nu ligger han avsmullen i soffan men säger jag något om det imorgon så beror det på att han är trött eftersom han gick upp med lillan imorse...
Som sagt, idas ta en diskussion!
Jag känner mig inte ens upprörd bara less och jävligt mätt! Ursäkta mina svordomar men det känns lite bra att få svära just nu.
Faktiskt så känner jag mig en aning likgiltig också, typ sup så mycket du vill men lämna oss andra ifred! Jag bad honom att avlägsna sig idag men han bara fortsatte med sitt gapande om hur dum och dålig jag är, därför drog jag.
Han förminskar sig själv med det här beteendet. Jag har verkligen sett upp till honom, högaktat honom, men nu tycker jag att han är en liten människa. Jag förlitar mig inte ett dugg på honom utan räknar med att jag behöver fixa det mesta själv, lättare så.
Beteendet hos alkoholisten är mycket likt som ett litet barn, trotsigt och fokus på jaget.
Det är min man det, som ett litet barn...
Aldrig att jag vill bli som honom, jag är nykter och tänker så förbli!
Kram

Grattar och har faktiskt flaggat idag! Du kanske behöver lite semester m-m? miljöombyte och så.
Själv har jag blivit ganska duktig på att släpa hem alkoholfri öl. Man får se upp med den med
så att jag inte åker på en alkoholfriölmage.

Hoppas du firar som sig bör, nämligen så du vaknar pigg imorgon ;-)

//PP

Vet inte om jag skulle klara det...
Kram vännen

Läste ditt inlägg och även Addes som även det handlade om hur avtrubbad man kan vara i sitt drickande. Skrämmande och jag känner igen lite av det ni beskriver. Jag förmodar att du har tänkt mycket på detta, och kanske är det ett sätt att bearbeta det du håller på med. Är övertygad att din mor skulle vara glad och stolt om hon kunde se dig nu konstnären!

Hoppas Gagarin snart har fått nog av drickat och att han har telefonnumret kvar till sin kontaktperson. Under tiden hoppas jag du kan ägna dig åt annat som ger dig energi. Bada som jycken kanske? blir ju varmare i vattnet nu!

ta vara på dig

//PP

Alkoholdrömmar har jag inte haft mer än ett par stycken men i natt hade jag faktiskt en. Minns att jag i drömmen hade en tanke att det hade gått åt pipan men att jag skulle ta nya tag imorgon. Det obehagliga var att det inte bekom mig något värst i drömmen. Ja, nu var det bara en dröm och drömmar kan vi inte styra över. Däremot kan vi styra över vad vi gör när vi är vakna, det är tur det :-)

Du har ju krupit fram från stenen med besked! Går som tåget skulle man ju kunna säga. Det glädjer mig att läsa om. Jag vet hur jobbigt det är, har verkligen inte glömt, och är faktiskt glad för det. Och alla har lika långt till det första glaset, det stämmer, bara en armlängd..

Idag var jag med om en ganska kul sak. Ett äldre par (grannar på samma brygga) hade ett knivigt problem med sin båt. Dom frågade om jag kunde ge dom ett handtag. "handtaget" tog en dryg timme och när jag skulle gå frågade mannen vad jag tycker om? Jag frågade vad han menade. Ha sa ja, vin eller whisky eller så? Han ville revanschera sig med en påse i sittbrunnen kan jag förmoda. Jag sa då något som jag aldrig sagt till en främmande person. "Jag dricker inte alkohol" När jag hade sagt det kändes det liksom konstigt i hela kroppen.

Det var bra det sa hans hustru då ;-)

Annars är det nog den gängse betalningen för tjänster. Har själv frågat äldre gubbar vad dom vill ha för ett mindre jobb. Mer än en gång har jag fått svaret "en böttel" Med det menas helt enkelt en flaska sprit. Vill man vara schysst kan man då välja något av en vettig kvalitet. Visst är det lite märkligt kan man tycka?

//PP

Antar att han porrsurfar eller spelar, vilket tror du? Det är asjobbigt att ha det så, att inte få känna lugn och ro i sitt eget hem utan att bli störd av ett fyllo. Han blir aldrig elak eller så då? Det blir en konstant fylla när de dricker på det sättet och bara fyller på varje dag. Det går aldrig ur. Vad jobbar han med och hur klarar han det? Kör han bil på morgonen?
Köp öronproppar så du inte blir störd och ta ett allvarligt snack med honom. Det vågar du väl? Säg att du vill att han drar ner helt på veckorna iaf. Vill han inte det så har han blivit alkoholist på riktigt och då är frågan hur mycket du älskar honom? Rannsaka dig själv, sov med öronpropparna och tänk ut hur du vill ha det. Det kan ta åratal innan man kommer till handling från det man börjar tänka men det spelar ingen roll. Processen är igång!
Lycka till, läs runt här och skriv av dig. Detta blir din dagbok som kan vara bra att ha under resans gång.
Kram

kommit tillräckligt långt ner i drickandet så går det att dricka "igenom" antabusen. Det finns också vanliga hushållsingredienser som neutraliserar effekten.

Antabus är ett tvångsmedel och finns inte vilja att sluta hjälper inte det.

jag vill bara skratta av glädje över den resa du gjort !! Det är underbar läsning och visar så fint på att det finns en lösning på de flesta jobbiga situationer.

Jag är så uppriktigt glad för din skull och känner att du visar vägen på det sättet som bara de som upplevt skiten kan göra.

Massor av kramar till dig ♥

Hej Lilla Anna,

Jag tror inte att du har något val, än att säga rakt ut till din man, att du inte ska dricka. Annars blir det nog olidligt svårt för dig att låta bli. Jag hade aldrig klarat av att säga nej om min man ställde fram ett glas framför näsan på mig. ALDRIG I LIVET. Det hade legitimerat mitt drickande för evigt. Du behöver kanske inte tänka hela vägen, alltså skilsmässa osv. Utan pröva som nummer att prata klarspråk med honom. (Lätt för mig att säga...)

Nu är det säkert också tyvärr så att det kanske inte kommer hjälpa. Jag kan tänka mig att din man gärna vill att du dricker, eftersom det legitimerar hans eget drickande. Om du vill sluta, så måste han ju syna sitt eget drickande. Alltså, måste du bestämma dig för att du inte ska dricka idag. Att du själv vill ha till en förändring.

En dag i tag och lycka till! Stor kram

Jag känner med dig och förstår nog ganska väl hur du mår, hur du blir behandlad och hur dina tankar går.
Vi sitter i samma båt. Vi får aldrig ge upp, kämpa kämpa. Även om det inte blir skilsmässa så kan man ju bo i eget hem för att se hur det är innan man tar beslut. Jag har bestämt att vi ska sälja villan nu och det kommer ta några månader innan det är klart så tills dess vet jag om han tänker hålla sig nykter och ge mig kärlek och trygghet eller inte.
Vi håller kontakten! Tack gode gud för detta forum:-)
Kram

Det är omöjligt att stå emot sådant, det vet jag, har provat i många år att säga nej när mannen propsat. Men jag kan sluta i tid, jag har inte det problemet, men några glas och jag får ändå ångest dagen efter. Tror jag är allergisk mot alkohol på nåt sätt;-)
Nu har ju min kära make utvecklats till en fullblodsalkis och jag har fått nog. Nu har även han, efter flertalet återfall senaste månaderna, fått nog och säger att han ska bi nykterist. Det vore ju underbart på ett sätt men tråkigt för mig som då aldrig kan sitta hemma och ta ett par glas till god ost eller middag. Det får bli ihop med andra, om jag nu stannar kvar. Vi ska sälja villan och under de månaderna som det tar innan det är klart så får jag svart på vitt om vi kan fortsätta.
Men Lilla Anna, är du nykter fler dagar per vecka än du är full så är det åtminstone åt rätt håll.
Lycka till och som de tidigare sagt, säg åt gubben att inte köpa hem vin och sukta dig. Han borde ju vilja samma sak som du ju.:-)
Kram och lycka till

...jag har läst det du skrivit men inte kommenterat förut.

Vill bara säga att jag ser dig, känner med dig, förstår dig.

Tid, det tar tid...låt det ta tid...tårarna kommer komma liksom känslor, ge det tid och var inte för hård mot dig själv.
Var tacksam över att du har några väl utvalda vänner. Du gör säkert redan små enkla, realistiska, positiva saker för din egen skull varje dag. Ge dem fokus och väx med dem. De små tingen i det stora gör skillnad.

Kram

...samvetet skaver och ger skuldkänslor, det är mänskligt.

Försök hitta en väg som är realistisk utifrån dina möjligheter i nuläget.
Ni/vi är alla fångar i missbrukets grepp men på olika sätt. Sök hjälp där du bor för din egen och barnens skull. Mannens missbruk kan han bara själv ändra.
Du kan ge honom informationer om vilka möjligheter det finns men han måste ta sig ur det själv och för sin egen skull.
Jag förmodar du har gjort som de flesta av oss här, läst och tagit in av alla vägar som finns.
Det är en lång kamp för alla men du har ju redan kommit en bra bit på väg eftersom du hittat hit.

Kram, du är inte ensam!!!

Ja, jag är glad att jag till slut lämnade. Det var en lång process och jag skulle ljuga om jag påstod att det varit lätt. Det är inte lätt nu heller, jag är ju inte fri från honom ännu eftersom han satt såna spår i mig. Och mitt mål är att jag ska bli fri från honom helt och att jag ska hitta mig själv. Den jag var kan jag ju aldrig bli igen. Men jag vill kunna känna igen. Oavsett om det är glädje, sorg eller ilska. Jag är i något slags neutralläge konstant. Förutom den jobbiga ångesten som blossar upp i tid och otid och stannar alltför länge. Jag kan längta efter att bli arg. Är inte det konstigt? Jag vill gråta ibland, men kan inte. Jag har inte fällt en tår sedan gud vet när. Det var någon gång på slutet av relationen, när han hade sina trevliga små pratstunder med mig om vilken hora jag är, att ingen kan tycka om mig, hur kan jag leva med mig själv osv osv...

Jag har ingen som jag kan prata med om det här. Det är det som är så skönt med den här sidan. Här kan man berätta allt. Hela den osminkade sanningen. Jag känner nu vilket behov jag har av det, men jag har undvikit att skriva här. Har inte orkat eftersom det har gjort för ont att prata om det. Men jag har läst nästan varje dag och följt er andra här, och det har också känts som ett stöd även om jag inte deltagit själv.

Jag tänker inte på honom längre, men får ångest så fort en tanke på honom poppar upp, eller om någon säger hans namn. Jag älskade honom. Hur kunde jag göra det? Vi hade så fina stunder ibland, det är sant. Men de stunderna byggde sällan på ömsesidighet eller ärlighet. Det var fasad och spel. Konstgjort. Det kunde handla om de stunder när han "tröstade" mig efteråt. Det kändes fint, tryggt och bra trots att orosklumpen i magen fanns kvar. Det är så märkligt. Vad var det som hände egentligen? Var det mitt liv? Vad hände med mig? Vem var jag? Jag vet att jag tidigare beskrivit mina skuld och skamkänslor. De finns kvar. De påverkar mig så att jag rakt igenom känner mig som en sämre människa än alla andra. Vågar inte handla i vår lokala mataffär, inte gå på lokala festligheter, inte gå på släktkalas. Jag träffar bara min familj och några väl utvalda vänner. Jag kan inte säga att jag saknar det andra, det är inte det som är problemet, utan problemet är min upplevelse av mig själv i relation till andra. Jag skäms och känner mig skyldig. Som en dålig mamma. Som på något sätt trots alla mina ansträngningar lever ett låtsasliv, som inte är på riktigt. Vem tror jag att jag är? Vem skulle vilja umgås med mig, jag som är en psyksjuk hora...