Senaste kommentarerna i forumet

tack för den kramen !

Sköt om dig fina du !

Kram ♥

...för jag ser hur ni båda kämpar. Men finns det ord till tröst i detta?
Visst är det en kamp jämställd med att slåss mot väderkvarnar... Och visst är det så att alkoholen står i centrum ändå, trots att den inte är närvarande. Det är märkligt, eller hur? När allt borde vara bra... När jag läser dina inlägg, Sorgsen, så tänker jag att det ändå till viss del kan handla om hans personlighet som blir tydlig och träder fram nu. Och om det är så, så måste du för din egen skull fundera över om du tycker att du ska stå ut med allt han säger och gör för att skada dig? Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vad vill du ha i en familj? Och hur kan du gå tillväga för att uppnå det? Är det möjligt med den här mannen? Vill han göra sin del för att uppnå det tillsammans med dig? Älskar du honom?

Och när jag läser det du skriver, SuzyQ, så får jag rent fysiskt ont i magen av känslor som väcks från tiden då jag hade det precis som du. Den ständiga oron, osäkerheten, otryggheten, oförutsägbarheten...lyssnandet efter minsta tecken till förändring i sinnesstämning, tecken till att börja dricka, tecken till att fortsätta... Jag lider så med er. Ni är värda så mycket bättre båda två. Ni förtjänar att ha det bättre. Det måste inte nödvändigtvis innebära en separation, det finns ju de här på forumet som faktiskt har lyckats! Det FINNS hopp! Men "it takes twoo to tango"... Ni kan inte ensamma åstadkomma förändringen och det vet ni ju redan.

Hoppas att ni båda får en fin helg!
Styrkekramar
//Yogi

med livet. Gå de 12 stegen igen och sluta aldrig gå på möten. Det är mitt råd. Aldrig sluta gå på möten och aldrig sluta läsa här inne för här blir man inspirerad och motiverad. Finns ju fruktansvärda berättelser här inne och så vill vi inte ha det, eller hur.
Kram på dig

Det är så himla skönt att ha först hittat detta forum och sen hitta såna fina människor som du. Att livet med alkoholist är så lika, oavsett var i världen man finns. Håller verkligen med om att det ofattbart hur många ansikten en människa kan ha. När min man är nykter en helt underbar, rolig, social, snäll och omtänksam man. Full, ja då finns det många olika skepnader. Aspackad som vinglar omkring och säger så mycket elakt så hjärtat mitt går sönder, ledsen och gråter om allt och är så kärlekstörstande och öm, sover men pratar konstant om något där hans arma hjärna fastnat, pratar i timmar. Eller så ligger han helt utslagen för att i nästa stund rusa upp och leta sprit, bälga i sig och sen slockna igen, sitta och porrsurfa i timmar, slå i dörrar och skrika elakheter. Prata politik och gärna då helst invandring på ett mycket vidrigt sätt.
Själv vacklar jag mellan skräck, apati, sorg, ilska, hat och mera apati. Svårt att gå till jobbet, svårt att lämna honom när jag inte vet vad han ska göra. Vill vakta, kontrollera, försöka hjälpa honom ur skiten men den här gången har det gått 16 dagar, så länge har det aldrig tagit förut. Fattar inte. Nu tror jag att gränsen är nådd faktiskt. Men vi får se. När han är sitt fina underbara sig själv igen så blir det ju inte lätt att besluta om skilsmässa, sälja hus, leta lägenhet, berätta till alla vänner och familj.
Men hur ska jag nånsin kunna lita på honom igen? Han skyller på mig att han dricker, att han inte klarar av mig....ja men dåså. Bara att packa då. Bli ensam är väl inga problem men ekonomin blir inte rolig att ta hand om själv. Fast stanna pga det känns ju inte heller något vidare.
Han säger att han ska börja gå på flera AA-möten i veckan och gå de 12 stegen. Undrar ändå om han verkligen klarar det. Grabben min säger att det är bara att fatta att han aldrig kan dricka normalt igen. Det är noll, precis som för en knarkare, han kan ju inte knarka bara lite ibland inte. Det är samma sak med en alkis. Men kommer min man att fatta det om några veckor?
Ja du Sorgsen, är ändå glad att du finns här. Vi stöttar varandra. Kram och trevlig kväll

Nu har jag bestämt mig för att ändra mitt beteende. Varit bakis hela dagen idag och läst en massa inlägg här på forumet. Känner mig inspirerad och mer beslutsam än någonsin att sluta vara ett hjälplöst offer. Detta är första dagen i resten av mitt liv och jag ska inte dricka med. Tänker ta en dag i taget, en timme i taget, en minut... Har ju lyckats förut och vet att jag kan igen.

Jag har trott att jag kommit så långt. Allt är egentligen bra runt omkring mig nu, jag är rätt nöjd med så många saker, har lagat mycket av det som varit trasigt. Det är fortfarande en bit kvar, men det är på en god och målmedveten väg åt rätt håll. Och jag har inte känt någon större saknad efter ex-sambon, sedan vi nästan upphört med kontakt för ca en månad sedan. Han har gått vidare till nästa "prinsessa", som han antagligen sätter på piedestal nu till en början tills hon också är fast. Jag kan se mönstret. Jag får ont i magen när jag tänker på hennes lilla flicka som också hon kommer att utsättas för samma sak, samma uppvaktning, tills det vänder och han kommer att kalla henne bortskämd, otacksam, horunge osv med en hotfull röst på hög volym. Jag vet också med mig att det inte skulle tjäna något till att varna henne. Vad skulle jag kunna säga utan att uppfattas som en svartsjuk exflickvän? Jag vet ju hur jag själv tänkte när hans exfru försökte varna mig... Jag hade ju hört hur sjuk, störd och svartsjuk hon var, han hade förvarnat mig om att hon skulle försöka kontakta mig...

Det var det ena. Men det som gjorde mig chockad över insikten att jag inte kommit över allt var en händelse för ett par veckor sedan. I mitt jobb så träffade jag, tillsammans med en manlig kollega, en patients pappa för ett samtal. Något hos den mannen gjorde att hela mitt försvarssystem drogs igång. Samtalet gick bra, det var lugnt och sansat. Men min egen reaktion efteråt. En rent obeskrivlig ångest, hjärtklappning, yrsel och en känsla av ren skräck... Det handlade inte om mannen vi mötte, inte alls. Det handlade om mitt ex. Något hos mannen triggade igång hela registret av känslor från tiden med mitt ex. Jag såg i backspegeln och såg glimtar av hur rädd jag faktiskt har varit. Vilken ångest jag haft av minsta lilla skiftning i hans humör, ett sms med ett utropstecken för mycket...ja listan kan göras lång. Det där hotet som ligger i luften. Inte hot om fysiskt våld, men hot om allt annat våld i alla kategorier. Verbalt, materiellt, ekonomiskt, sexuellt, latent... Ångesten satt i flera dagar efter detta möte och har till och från kommit tillbaka. Jag har också haft flashbacks. Jag har fram tills nu trott att jag inte skulle behöva någon professionellt ledd bearbetning av mina upplevelser, men jag inser nu att jag hade fel. Jag behöver hjälp. Min underbara chef frågade mig förra veckan hur jag upplevt mötet med pappan, då hon anade att det skulle väcka saker hos mig. Jag sa precis som det var. Hon erbjöd mig då, till att börja med, fem samtal med en psykoterapeut. Hon har frågat flera gånger tidigare, men jag har tackat nej för att det inte behövts. Och jag tror inte att det har behövts tidigare heller, för jag har varit upptagen med så mycket annat som måste tas tag i i mitt liv. Jag har nog inte varit redo. Och nu när allt börjat stabiliseras runt mig så kommer reaktionen. Jag var inte beredd på den. Men jag borde ju ha fattat att det skulle komma. Men återigen så tänker man att "det var nog inte så farligt ändå", "jag överdrev nog", "om jag inte hade varit, gjort eller sagt si eller så så hade det aldrig hänt". Herregud, vad blind man är. Igen och igen halkar man dit.

Det knyter sig i magen på mig när jag läser din förtvivlan. Känner i hela kroppen hur det var att vara där du är nu. Jag tänker att din dotter behöver få distansera sig från honom, att det är det hon gör genom sitt beteende att låtsas att han inte finns och att kalla honom fula saker. Hon vågar. Låt henne våga. Det är han som bär skulden och ingen annan. Även hon är i ett medberoende, precis som alla vi andra här på forumet. Det vi gör när vi börjar våga se och att påbörja vår sk uppbrottsprocess, är att vi börjar skapa ett mellanrum i den starka bindning som vi har till den som är beroende.

Jag förstår dig så väl i dina funderingar och i dina handlingar. Ofta lämnar vi ju mannen flera gånger innan det är helt definitivt. Det är en del av processen. Döm inte dig själv för hårt. Låt det ta den tid du behöver, för du kommer att behöva den. Vad gäller beslutet om ett boende som du funderat över, så håller jag med mt om att det är DU som fattar det beslutet och ingen annan. För det här handlar inte om materiella värden över huvudtaget. Det handlar om frid. Det handlar i så fall om att ta sig ur en oerhört destruktiv tillvaro och inte om storleken på ett boende. Jag vet att boende kan vara nog så viktigt. Men för er finns det annat som är väldigt mycket mer viktigt. Och större.

Din dotter har på ett sätt rätt när hon säger att samtal med en psykolog inte kan hjälpa henne. Om det är så att hon mår dåligt på grund av situationen, så är det i sig en sund reaktion på en osund situation, om du förstår hur jag menar. Hennes situation blir inte bättre av att hon pratar med en psykolog. Och hon själv saknar all makt att göra något åt sin situation. Men det kan ändå kännas skönt att få prata med någon utomstående om hur man har det och på det sättet bli lite avlastad. Titta lite hur det ser ut i er kommun vad gäller t ex grupper för barn till alkoholmissbrukare, kurator/psykolog på t ex ungdomsmottagningen (kan ibland kännas bättre för en ungdom att gå dit och prata än till BUP), alanon etc. Kan du och dottern prata om det som händer? Hur öppna känner ni att ni kan vara i familjen? Många gånger kan det vara en så stor hjälp för barnen bara det att du som mamma kan bekräfta deras upplevelser, att de ser, hör och tänker "rätt", precis som du själv uttryckt det tidigare här och som det är för oss andra här; att det känns så skönt att få bekräftat att man inte håller på att bli galen, som man själv ofta tänker när det är som värst och i efterhand när man börjar tränga undan och hitta förklaringar och "det var nog inte så farligt egentligen". Våra barn upplever precis det som vi upplever.

Jag hoppas att du inte tar mina ord som kritik, för det är absolut inte min mening. Tvärtom. Jag förstår din ambivalens!
Varma styrkekramar till dig!
Yogi

Men jag har inte hamnat där än även fast jag överkonsumerar ibland så har jag inga problem - än - att sluta efter ett par glas. Så gör jag för det mesta. Ett glas på en lunch med kompis utan att jag behöver ta mer. Jag har i alla år haft minst en vit månad om året. Ja det låter inte så mycket men förra året hade vi bägge en vit period på tre månader. Inga problem förutom att det kändes lite visset mellan varven.
Jag njuter av ett glas champagne eller ett glas vin. Mitt max-intag är 6 glas, då är det inga problem att kliva upp på morgonen och köra bil, jobba eller träna. Men tyvärr blir det ofta fler glas och det irriterar mig så fruktansvärt. Det får jag ångest av. SÅ nu blir det ett långt uppehåll igen, min man är nu också äntligen odrucken även fast han inte är frisk än på minst ett dygn. Han inser iaf att han inte ska dricka alls mer. Vi får se hur det går med det.
Min lyckligaste tid med honom senaste året har varit när han haft lång vit period och jag har fått druckit några glas och så har vi varit ute och dansat, han har kört bil och det har varit helt underbart! Jag blir så kåt av vin också och det gillar han ju förstås.

Men lång vit period nu för att rensa kroppen och lära om. Håller sig min man ifrån alkohol helt så har inte jag några problem heller.
Men jag är också sugen på att hålla mig helt ren, för det är jobbigt med bakisdagarna, ångesten och självföraktet fast jag aldrig blir stupfull eller utslagen så gillar jag inte att tappa kontrollen. Fan vad svårt det är. Tänk om man kunde börja om...
Kram till dig iaf, du är så gullig och verkar stark och övertygad.

...låter någon annan läsa och ta del av det som skrivits. Ingen annan kan fullt ut förstå alla undertoner, alla underliggande hot, tonfallet som vi (ja, jag säger vi) på riktigt kan "höra" i ett sms. Men förhoppningsvis kan man ändå förmedla en bråkdel av känslan, få dem att se systematiken i det och därigenom få andra att förstå åtminstone en del av omfattningen.

Jag har inte skrivit här på länge, då jag inte riktigt haft ork till det. Men jag har läst nästan dagligen och du är ju, som du redan vet, en av mina förebilder här på sidan. Jag blir glad i hjärtat när jag ser hur långt du har kommit, glad över att du hittat känslan av ett spirande intresse för en man igen. Jag blir såklart lite orolig också när du skriver att han är sambo, lite orolig för dig att du ska fara illa i det. Men du beskriver så väl och för ett så medvetet och klokt resonemang om det att oron dämpas och jag vet att du fixar det också. Men bara det att känna att man lever igen, att känslor finns där, oavsett för vem, är ju helt fantastiskt! Det inger hopp!

Kram kram!
Yogi

när det blir så överväldigande mycket. Jag kan utan problem ta ett glas eller två utan att för den skulden dricka tills allt är slut. Jag har massor med fina viner hemma, whisky, rom, vodka mm. Inga problem. Min man har inte heller några problem med för det mesta MEN när han druckit en fredag och lördag kväll så kan han gå upp en söndag morgon, utan att tänka, och dricka sprit redan före frukost. Sen är han igång. Nu har han hållit på i 16 dagar i streck. Det har varit fruktansvärt jobbigt, stressande och smärtsamt.
Idag äntligen är det över. För den här gången. Igår snodde han småflaskor med whisky som jag gömt undan för att ha till vänner eller gäster. Men mer blev det inte. Han rör inte mina dyra viner som tur är men ett stor förråd som jag gömt i garaget hade han hittat tidigare i veckan och det är nu tomt. Så tråkigt.
Han fick två insomningstabletter igår kväll och sov faktiskt nästan hela natten och idag har han spytt och mått skit. "Nu har till och med jag fått nog" sa han i morse när jag gick till jobbet. Jag har köpt Resorb och blåbärsdryck åt honom och fast han är likblek, snurrig och helt matt så är han på väg att bli nykter, till slut.
När han är nykter så är han världens bästa. Så hur ska jag göra med livet? Har det gått för långt den här gången? Kommer jag att vekna? Vill jag? VAD vill jag?
Suck, vad du kämpar och jag kämpar och alla andra stackars kvinnor där ute. Det är för svårt det här. Gud hjälpe oss.

Skickar stora varma kramar till dig!

Efter snart 8 månader som vit kan jag bara konstatera att man ifrågasätter nykterheten mer än en brakfylla.
Stå på dig, vill du inte berätta så säg att du kör mot mål....som du sedan hela tiden ökar på.

Ha det - Kämpa på!

Jag håller alla tummar och tår för dig!
Kram

Hej Lillper!

Har läst din tråd och känner med dig. Hoppas att antabus hjälper dig och att det nu kommer att fungera.

Känner att det verkar handla mycket om prestation och vara duktig i din värld när man läser det du skriver. Att inte känna att man räcker till och duger. Det kanske är något som du skulle kunna försöka att jobba med? Om du mådde bättre med dig själv, kanske du inte behöver alkoholen för att kunna slappna av? Sedan är det nog också det omvända förhållandet. Om du inte dricker alkohol kanske du känner dig med tillfreds och nöjd med dig själv. Alltså lättar ångesten. Eller har jag fel? Är själv naturligtvis "expert" på området efter 13 dagars nykterhet... ha ha ha

Du skriver att så mycket i samhället är uppbyggt kring alkohol. Det är något som jag också verkligen har funderat på! Så fort man ska göra något roligt ska det drickas! Men det är kanske för att människor med alkoholproblem hittar på spännande aktiviteter för oss andra med alkoholproblem...? Eller så är det ett bra sätt att dra in pengar. Tänk bara:

* Restauranger - all dricka till maten
* Konsert, opera, teater - bubbel före och efter och i pausen
* After work ... say no more
* Avslutningar, jubileum, kick-off, konferens, avtackningar, julpresenter, påskpresenter, kundbesök osv. - ja, allt festligt i jobbsammanhang
* Tjejkväll, grabbkväll, parmiddag, fest ...

OSV. OSV. OSV. OSV. OSV. Listan kan göras hur lång som helst...

Tänker på dig! Kram

Hej Fisken,

Det är lurigt med anhöriga... Jag känner lika inför min man till exempel. Jag har inte sagt rakt ut till honom att mitt beslut "att inte dricka på ett tag" sannolikt måste bli för alltid. Har varit nykter i 13 dagar nu och han tror nog att jag håller upp tills semestern.

Jag tror att omgivningen är svår för oss, eftersom en person som väljer att vara nykter, automatiskt får andra att tänka på sitt eget drickande. De börjar så att säga syna sitt eget drickande i sömmarna. Därtill:

1. Obehagligt om någon slutar - då kanske jag också borde det.
2. Missriktad välvilja - ja, men så farligt är det väl inte?

Tror också att omgivningens förlåtande och medgivande inställning medfört att vi utnyttjat situationen och druckit ännu mer. Hade omgivningen vågat/velat prata med oss, så hade man kanske börjat fundera tidigare.

Försök att strunta i omgivningen. Alla får bära sina egna beslut själva. Det gäller även dig. Låt inte omgivningen bli en anledning till hur du väljer att leva ditt liv.

Styrkekramar till dig!

Det värmer.

Ser inte fram emot Spanien-matchen ikväll (han håller på Spanien). Det enda positiva är att den går så sent att barnen redan sover (förhoppningsvis!). Men jag lovar att om matchen går emot Spanien eller domaren gör bort sig som igår så blir det livat i stugan... Och som vanligt är det jag som får ta skiten.

Kan säga att äldste sonen missade sin första skolavslutning idag. Inte för att han ville gå, men det minskar inte mina skuldkänslor.

En bra beskrivning av hur man kan uppleva det, samtidigt så kan det finnas många som inte känner igen sig i allt du beskriver men som ändå har mycket problem eller som skulle kunna få diagnosen alkoholberoende enligt de system används ICD eller DSM.

Precis sådär känner jag idag. Har supit två dagar, däckat på soffan och visste inte om det var morgon, natt eller kväll när jag vaknade och trodde att jag låg i sängen. Steg upp och hällde ut resten av vinet, nu får det vara nog! Jag förstör mitt liv som jag håller på!! Har klarat att vara nykter förut men drack igen efter mer än ett halvårs total nykterhet. Det är nu ett år sedan. Återfall som kommer tätare och tätare och tillslut så är det fler dagar med drickande än utan.. Gick till läkare och fick Campral utskriven men jag dricker ändå.. MEN nu är det slut på det! Hittade detta forum och ska ta mig igenom en dag i taget, en timma i taget och en minut i taget om det så ska behövas.

Härligt att du inte är sugen! Och vad f-n gör det dig nu om du tar en kaka för mycket. DET är faktiskt inte hela världen! ;-)

Man borde ju faktiskt spara en del pengar på att inte springa på systemet. Kanske så illa att bolagets ekonomi kommer i svajning nu när jag inte springer där längre! ;-)

Kan nog vara en bra idé att satsa på endorfiner istället. Jag tror att vi med beroendepersonlighet reagerar starkt på olika rus/lyckomedel. Det borde innebära att vi kan bli beroende av endorfiner - härliga tanke. Beroende av något som är bra...! Själv springer jag sedan en tid tillbaka. Kan ju säga att tiderna har blivit bättre när man inte springer bakis och skakis och hoppas att man inte ska på hjärtinfarkt!

KRAM

Jag blir så själaglad och varm i hjärtat när jag läser vad du skriver! Heja dig! Stor kram

Är riktigt goda efter ett par veckor!
Clausthaler , en kall god törstsläckare
Maristad lite fylligare mat öl
Nanny State (bolaget) Mörk super god mat öl.

Kämpa på - Ha det!

Har inte haft något alkosug denna vecka. Däremot har jag varit lite rebell vad beträffar att tillåta mig slarv med godsaker. Jag skiter i om jag tar en kaka eller två, eller äter godis vardagar. Om det är bra eller inte vet jag inte men det verkar stämma att summan av alla laster är KONSTANT! Jag funderar också på att unna mig en dyr cykel. Godis är inte lika dyrt som alkohol och jag sparar nog in ett par hundra i månaden för att ha råd med cykeln. Jag är frälst av motion så om jag kan byta ut alkohol mot endorfiner så vore det ju bra.

Hej
Vad kul att mitt skrivande kan vara till Er fördel.
Problemet med alkoholproblem är att förstå när firande och festande är en ursäkt att bli full.
När är det ett problem? Helgfylla... rätt normalt. Alltid dela en flaska rött till kvällsmaten....normalt i vissa kretsar.
Det är väl så att när man själv sätter ett mål om att inte dricka ett glas och det misslyckas å det grövsta.
DÅ är det dags att verkligen ta tag i det. Efter den punkten eskalerar supandet till smygande och en konstant längtan efter alkohol.
Ångest, svettningar, hjärtklappning, ljugande. HEMSKT!
Men, det är din man som måste inse problemet och vilja ha en förändring.

Ha det - kämpa på

...tack för du finns!
Kram

Efter en lång natt vaknar jag utvilad och ångesten har släppt. Nu är jag inte sjukskriven utan det är mina lediga dagar den här veckan. Vaknar upp med den skönaste känslan att jag äntligen har bestämt mig för att sluta med vinet. Har varit deppig för allt i mitt liv dessa dágar och inser att det beror på alkoholen. A ger mig ångest därför tål jag inte det och kan inte dricka. Jag är social och trevlig person utan och ska inte behöva det i mitt liv. Jag kommer heller aldrig träffa någon om jag ständig är aspackad när jag är ute. Det är en ond cirkel! Denna morgon känns härlig, vilket coolt beslut jag har tagit. Det är mitt liv och det är jag som bestämmer över det. Idag ska jag fixa i min lägenhet, städa och få det fint. Pepp pepp till alla er därute! Det är så skönt att ha denna sidan och få läsa om alla era historier och få skriva av sig själv. Skönt att veta att man inte är ensam.

Stor kram

Det är svårt att se någon man älskar ha svårigheter. Här inne finns många som delar den upplevelsen och som du kan dela dina tankar med. Skriv gärna igen om det är så att du vill ha kontakt med andra som skriver här, det kan ta ett tag innan man får svar. För många är det också hjälpsamt att skriva bara för sig själva, lite som en dagbok.

Du är varmt välkommen åter hur du än vill använda forumet!

Karin
Alkoholhjälpen