Senaste kommentarerna i forumet

Och jag tänker faktiskt en hel del på vilken tur att det är Lucas jag är tillsammans med och inte mig själv, för det skulle jag aldrig gå iland med. Japp, det är sant. Jag skulle stressas ihjäl av att vara tillsammans med en sån som jag. Såg herr Gardell i nåt teveprogram för länge sen. Det var i en av dom icke reklamfinansierade kanalerna och han skulle låtsasbjuda in fyra gäster på låtsasmiddag. Undra om det inte var Pekka Heino som ledde programmet.

I alla fall så var han omständlig, Gardell alltså, och ... ja, krånglig och omständlig. Och jag blev vansinnig av det lilla jag såg. När det händer, att nån retar livet ur en på det där viset, så sägs det ju att man bär på liknande egenskaper själv. Alltså torde väl jag och Lucas vara som Gardell och Levengood. ;)

Trevligt att läsa om Sophies insiktsfullhet i fråga om whiskyn. Vi har inget alkoholhaltigt hemma. Ja, några 3.5:or kan ju stå i kylen utan problem och ibland står där också nån liten tetra med vitt vin till matlagning. Inget vidlyftigare.

Jag känner igen det där med den totala kontrollförlusten. Det var många år sedan nu. Jag hade varit helt utan alkohol pga av graviditet och amning men hamnade i en svår depression som diagnostiserades som förlossningsdepression, först över ett år efter min förstföddas födelse. Jag fick antidepressiva och det hjälpte lite inom några veckor. Jag och barnets far bestämde oss för att "unna oss något kul". Vi skaffade barnvakt över en helg "för att för första gången på länge göra något roligt" på tu man hand med övernattning i en storstad, restaurang- och teaterbesök, och naturligtvis en del alkohol. Det gick bra till första efter-teater-ölen på forna gamla stamhaket. Sen minns jag ytterst fragmentariskt att jag kastade mig huvudlöst in i att fortsätta drickandet, att jag tappade bort min man, att jag i panik försökte lirka av mig de för aftonen mindre klädsamma underkläderna för att slippa kissa ned dem hukande bakom en bil på en parkeringsplats, att jag blev stoppad på en gata och handfast insläpad i en polisbuss av fyra starka poliser jag slogs handgripligen med och argumenterade grovt mot och slutligen fick avrunda aftonen i fyllecell.
Även om jag både före och speciellt efter det ägnat mig åt gravt riskdrickande (allt för mycket riskdrickande!), har jag aldrig spårat ur så komplett och fullständigt totalgalet varken tidigare eller efter och mår fortfarande asdåligt när jag vågar påminna mig om det.
Att jag löste det genom att bli rädd för att medicinera med antidepressiva, snarare än att dra ned på alkoholkonsumptionen är en annan historia Jag har en del att berätta om det med, tror jag :/ . Nu är jag här på forumet (igen) och jag hoppas att jag så småningom ska få en del sanningar på pränt om mina otroligt dåliga val i olika vägskäl av livet.
Men summa summarium just nu: Kombinera inte alkohol och antidepressiva, det är ingen bra grej! Och de där grejerna som inte är dina, kan du inte bita i det sura äpplet och spåra ägaren på något sätt?

Tack!

Och du, liksom alla andra, är väldigt välkommen med egna funderingar här. Så där är det ju dessutom. Inget är svartvitt, varken mellan mänskor eller ens inom oss. Allt är kluvet och gråzon. Och visst har jag en hel del förståelse, men ibland behöver man vädra litet och då är det här forumet bra att ha.

Det kom förresten en ny ton med idag, då Sophie sade att en orsak till att whiskyn måste bort är att den nu lockar henne att dricka sig till sömns (hon har mycket ont just nu). En liten, men ändå en nick mot att erkänna att hon också haft en egen del i alkoholproblemen. För det mesta har hon vidhållit att problemet var mitt och hon drack bara för att jag gjorde det (vi drack båda mycket, men jag klart mera).

Nu är det ett år sedan jag gick med i forumet och jag kan konstatera att maj är en TUNG månad....! Mycket fester och AW men jag ska fixa det. Tar för säkerhets skull antabud på måndagar. Häng i alla hjältar, vi ska klara det här !!!!

...det var såklart inte första gången jag fått black out eller gjort något dumt på fyllan, men det här tar verkligen priset, Jag minns nästan ingenting och gjorde något jag aldrig kunnat föreställa mig. Nog för att jag hamnat i någons säng som jag sen inte mindes namnet på, kapat dj-båset eller något annat korkat, men aldrig stulit något! Shit alltså. Att det var dags att sluta med alkohol har jag varit på det klara med ett bra tag, men det här är en definitiv vändpunkt. Nu tar jag dessutom medicin som inte "bör" blandas med alkohol. Ytterligare ett skäl att sluta helt och hållet. Nu har jag varit nykter i 7 dagar, så länge har jag inte varit utan att dricka på minst 10 år.

Trodde man borde vara lite äldre än du för att svälja stoltheten på det sättet. Känns moget Andreas, för det är ju ändå ingen som varken märker el vet hur många du frågat. Och det är ju bra att du åtminstone får riktningen. Ibland när man förklarat vägen gör nån går de åt helt fel håll efteråt. Kanske för att förklaringen var dålig.

Vad klokt och fint du skrev i en annan tråd idag.
Svårt det där med whiskyn tycker jag. Min sambo är ju lite mer naiv. Jag har ju inte varit nykter lika lönge som du heller, men återföll där i februari -april när det hände mycket tråkigt i mitt liv. Innan det hände kändes allt väldigt stabilt. Sen förlorades respekten för oöppnat, mängd, sambons öl och jag hamnade i mitt gamla beteende. Jag skulle bli sjukt sur på sambon om han ifrågasatte om jag kunde ha flaskor hemma när jag visste att det skulle gå bra. Nu är jag mer osäker igen. Tror att det kommer en tid igen när jag kan ha oöppnade flaskor hemma igen, men skulle känna mig väldigt tveksam till whiskey. Särskilt som jag skulle kunna dricka upp den obemärkt. Oj, nu lånade jag din tråd här till funderingar som främst handlar om mig själv. Blev dessutom lite sugen på att dricka bara av att skriva här. Jag är långt borta från att kunna ha sprit hemma just nu känner jag. Vad jag menar är att du bör ha lite förståelse för sambons reaktion. Min är ju lite väl naiv i detta tycker jag. Fast jag förstår dig också om du blir lite besviken på bristen på tillit. Och som sagt, jag skulle nog bli arg. Herregud vilken kluven människa jag är. Du är nog lite klokare än jag.

Psyket är rätt plats för honom. Försök att lösa så mycket som möjligt av det praktiska medans han är inlagd och nykter. Man kan ju hoppas att han får hjälp men i slutändan bestämmer han själv om han börjar dricka igen så det kan nog vara bra att utnyttja den här tiden för att få saker som måste göras gjort.
Är själv inlagd på psyket för tillfället och här man träffar ofta folk som supit sig in i en psykos, dom är i ett bedrövligt tillstånd...
För en del är inläggningarna den enda vilan dom får från sitt missbruk.
Det finns bra förutsättningar att få hjälp när man är inlagd. Och är man inlåst kan man inte dricka.

Lycka till med allt nu, skriv gärna hur det går för er.

tack för att du delat med dig! Jag blev lättad av att läsa att det finns någon annan som har problem som mina. Jag har varit deprimerad länge och sjukskriven pga det, men inte fått någon annan behandling än medicin som stöd. Det är svårt att få i en storstad, men nu har jag blivit utlovad terapi av min nya läkare. Det jag oroar mig för är att jag varit i denna sits tidigare och då berättat för läkaren om mina alkoholproblem, varpå jag blivit skickad bums till missbruksvården istället. Ingen terapi, bara raka vägen till missbruksvården, trots att jag varit deprimerad låååångt innan jag fick problem med alkoholen.

Så nu har jag en ny läkare, blir erbjuden terapi, vill men vågar inte vara ärlig med mitt missbruk eftersom jag är rädd att nekas terapin. Jag blev glad att läsa att det gick så bra för dig! :) Hur funkar det egentligen med sjukersättning? Jag lever också på soc och det är ett helvete jag verkligen vill slippa. Att inte jobba har gjort att mitt drickande verkligen spårat ur, eftersom jag inte har tider att passa eller något vettigt att göra. Ibland tror jag att jag dricker av ren tristess, hur ska jag annars få dagarna att gå? Och att vara konstant pank är bara ytterligare något som jag dricker för att glömma, snacka om ond spiral.

Du är så fantastiskt duktig!! En riktig förebild! Kämpa på, du är grym ??

Så blev det som det blev. Börjar om igen, är på dag två nu igen utan a. Om det bara skulle sluta hända dåliga saker så fort man känner sig aningens lycklig, men det är väl sånt livet är, utmaningar och motgångar. Förhoppningsvis blir det bättre snart. Drack i alla fall inget starkare än folköl häromdagen men ändå, "bara" ta nya tag. Kram på er allihopa och tack Sisyfos och Levande för era kommentarer ?

Det gör absolut ingenting kära vän ? Det är ju så det är ☺

Även nostalgiska såna...även bra minnen minns jag men känner alltid lite rädsla i samband med dessa. Kommer ihåg hur vädret tillochmed kändes annorlunda på fyllan, vinden och solen underbart men så läskigt!
Att hjärnan var kidnappad av A och att jag inte kunde njuta av solsken utan.

Kärlek och styrka till dig/er!

Några dagar till har gått. Med A går det sisådär, inte helt nykter.
Men inte överdrivna mängder och aldrig själv. I sommar tror jag det kommer bli torrare än vad det är nu, utan tvekan.
Förutom plugg har jag mycket att tänka på på det privata planet, lite därför texterna blivit mindre här. Tänkte mest bara komma in och checka av läget. Jag läser er allas trådar fortfarande. Kram på er <3

Hej träningstanten. Tack för din hälsning i min tråd, det känns speciellt fint när någon velat läsa hela ens tråd.

Du sade i min tråd att jag inspirerade dig. Då hoppas jag att jag också kan inspirera dig till litet mera känslighet då du skriver här på forumet. Jo, jag gillar också att käftas ibland, men det här är helt fel ställe att käftas på, det kan vi göra annanstans. Här behövs framförallt stöd och vänlighet. Det här forumet behöver vara tryggt också för känsliga personer, som går igenom sitt livs kanske största kris. Det är många här som brottas med betydligt större problem än vi och jag har full förståelse för att det vi som dricker måttligt skriver kan trigga andra illa. Min skräck är alltid att något jag skriver kan locka eller trigga nån annan alkoholist att börja dricka osunt igen. Det vill jag verkligen inte att skall hända. Aldrig någonsin.

Och jovisst skall du få berätta din egen historia. Visst har du lika mycket rätt som alla andra att föra fram dina åsikter. Och visst har andra varit här i din egen tråd och skrivit okänsligt till dig. Det är inte heller rätt. Men i min mening har vi som tycker att vi fortfarande kan dricka ett speciellt ansvar för hur vi skriver och delar med oss på ett sådant här forum, helt enkelt för att här finns så många som inte har lyxen att tänka så. Jag vet att jag har försökt problematisera det här i min egen tråd flera gånger, men jag vet inte hur väl det kommit fram där.

I största välmening.

P.S.
Jag hoppas du lyckas i din målsättning, fast jag nog måste erkänna att jag skakar sakta på huvudet då jag läser om hur du tittar på vinprogram och köper in vin, samtidigt som du försöker låta bli att dricka. För att låna Astrid Lindgrens rumpnissar från Ronja Rövardotter: Voffo göö ho på detta viset?

Lite klantigt av mig att bräka på om att jag kunde köra. Tänkte mig inte för alls. Hoppas du får alkolås.

...för dig :) Jättebra det där med att skriva ner din ritual. Nått jag fått lära mig på beroende efter mitt återfall, var att titta på tiden innan. Sk irrelevanta beslut. Saker som var för sig inte betyder något men tillsammans skapade ''möjligheten'' I stora drag var det att jag slutat med mindfulness ökad stress på jobbet slutade äta lunch åkte & handlade hungrig. Mina A-fria öl var slut. ''Jag kan väl dricka om jag vill, 3.5or är ju inte så farligt'' (läs trotsig tonåring) moget för en kvinna på 40!! Kämpakramar :)

Just nu kan jag ju inte köra men det är en störtskön känsla att kunna ta bilen när som helst. Har ju ansökt om alkolås. Jag hoppas verkligen att jag får det. Skulle förenkla massor. Speciellt som jag bor på vischan ;) Ännu en nykter dag till protokollet :D

Nu har det rasat totalt för honom. Han har åkt in på sjukhuset och ligger på psyket, fått dropp för han var uttorkad och hjärtat var inte heller bra. Känns ändå skönt för nu vet vi var han är. Han hade tänkt supa ihjäl sig.
Barnen mår ju inte heller bra men vi har pratat om att alkoholen kidnappat hans hjärna och att de hade rasat förr eller senare även om han bott kvar, vi hade bara fått en utdragen ångest här hemma.
Jag ska försöka ta hand om barnen så gott de går och nu hoppas jag verkligen han får riktig proffsig hjälp. Jag kommer inte att anmäla men rör han ett hår på mig igen så anmäler jag direkt.
Nu vet även hans syskon och kanske får hans pappa lite lugn.
Jag pustar ut och kan släppa garden.

Vad glad jag blir att du är tillbaka! Befarade det värsta, men kände samtidigt att eftersom du påminner så mycket om mig så ger du inte upp i första taget. Fast precis allt (som det ibland kan kännas) går oss emot så kämpar vi vidare. Eller hur? Hur mår du nu förresten? Hoppas du klarat dig ifrån fler återfall. Det brukar va lätt att ramla tillbaka den första tiden, när allt ändå känns skit. Men jag tror på dig Lill-Per! Av det du skrivit här sen starten så tycker jag trots allt att det gått åt rätt håll. Det har varit värre. Mycket värre. Fast ibland reflekterar man inte. Ser inte tillbaka, utan tycker efter ett fall att nu är man verkligen på botten. Då måste man verkligen försöka titta tillbaka. Och jämföra vad man kom ifrån. Är det värre nu? Eller har vi tagit små steg framåt?

Jag har också ramlat ett antal gånger det sista året. Men mer sällan. Och jag har verkligen försökt tänka annorlunda. Vara mer "förlåtande och snäll" mot mig själv. Ok? Jag gjorde det igen? Bra? Nej, men om jag tittar framåt och inte gräver ner mig, utan kämpar på så blir det BÄTTRE. Svårt ibland? Ja, såklart. Såna som du och jag har lätt för att gräva ner oss och se allt dåligt.. och inte det vi faktiskt gör BRA! Inget förändras över en dag, men i längden så blir det förändring. Vi måste bara tro på oss själva.

Jag har också ett krävande jobb. Så jag känner mig i det du skriver. Prestationskrav överallt. Hemma, på jobbet, ja överallt.. Men vem är det som sätter pressen mest? Jo, vi själva. Likadant där. Vi Måste sänka ribban. Vi är bra på det vi gör. Ingen är perfekt. Vill man ens vara det när man tänker efter? Att ha en vilja att göra allt så bra det går låter vettigt, men i vårt fall så blir jakten på det perfekta och närmast omöjliga mål att vi totalt knäcker oss själva.. Är det värt det? Nej! Går det att ändra en gammal hund sitta? Jag tror och hoppas det! Jag har det sista året tagit små steg åt rätt håll och har faktiskt mått mycket bättre. Om allt är bra? Nej, men bättre! Och det är just det som är grejen. Döm dig inte för hårt. Kämpa med små förändringar och belöna dig själv ibland. En dag har de små stegen blivit ett väldigt stort. Och det är dit vi ska sikta!

Har inte druckit en droppe på 7 veckor nu. Gigantiskt stort för mig! Jag har förutom det alltid uppenbara målet att dricka mindre, satt upp ett stort mål. Ett som inte går att skjuta på och som jag inte för allt i världen tänker missa eller sabba. Har märkt att för mig så har just det stora målet blivit en enorm drivkraft. Som gjort att när tankarna gått till hur gott det skulle va med en öl, så har valet varit enkelt. Inte nu. Inte en chans! Vad mitt mål är? Göteborgsvarvet. Just nu är jag i bättre form än jag kan minnas och träning och kost har gått före allt. Och alkohol nu skulle ju sabba allt jag kämpat för. Så kanske det kunde vara något för dig? Anmäl dig till något lopp och få en utmaning och deadline att kämpa för och emot. Jag tror att du också hade kämpat emot suget att dricka i anslutning till loppet. Löpning vet jag ju att du gillar. Är ett betydligt bättre gift än alkohol. Och kicken är minst lika bra..

Jag skulle önska att jag sa att jag aldrig kommer att dricka mer än 1-2 öl igen, men vet att det inte är det lättaste.. men att jag kommer dricka mindre? Ja, det ska jag definitivt. Så länge det går åt rätt håll så har jag lovat mig själv att va nöjd. Jag får väl anmäla mig till lopp med jämna mellanrum för det funkar ju uppenbarligen :)

Vad du än gör Lill-Per så kämpa på! Det kommer att bli bättre.

Jag läste någonstans dessa kloka ord:

"Our deepest fear is not that we are inadequate.Our deepest fear is that we are powerful beyond measure. It is our light not our darkness that most frightens us."

Jag tycker det ligger en hel del i det.. Det är inte alltid enbart det mörka som skrämmer en..

Tack för att du hörde av dig Lill-Per. Nu fixar vi det här!

/Mic

och läser,kommenterar och begrundar.
Frisk är jag inte,men på bättringsvägen.
Jag är ibland i såna känslomässiga lägen med min nya kärlek att jag kan vara beredd att släppa taget.
Vår relation bygger helt på frivillighet och ett val varje dag.
Inga tunga byggstenar som ligger och kräver sitt av en i form av fylla,löften och sura miner.

Hellre på lätt luft och närhet.
Dock kan jag då ibland sakna de kedjor min relation med exet innebar
Där vi satt ihop och hörde ihop alla dagar i veckan.
Där det aldrig någonsin fanns en tvekan om viet just för att vi var så sammanflätade i vår symbios av fylla ångest skuld och i viss mån makt.

Där jag allt som oftast fick min bekräftelse på att jag var viktigast i världen (efter alkohol förstås..)

Nu känner jag ibland att jag kanske är utbytbar och han klarar sig utan mig.
Jag frågade en kväll om han aldrig någonsin varit beroende av sin partner.
Nej,svarade han.man klarar sig ju alltid.
Jag fortsatte ställa följdfrågor,kanske för att få den där bekräftelsen som jag innerst inne ville ha,
Att nu hade han minsann letat klart och nu var det vi i all evighet amen.

Klok som han är sa han då
-Måste jag vara olycklig och beroende av dig för att du ska vara trygg?
ja vad säger man..mitt i prick så det dånade om det.
Det gav mig en hel del att tänka på och jag tänker fortfarande.
Om jag väljer och ska fortsätta leva i en frisk relation så tänker han ju helt rätt i detta.
Att varje dag välja relationen istället för att vara tvingad till den.

Ändå ger det mig denna känsla av gungfly och att våga tro på något som inte håller fast en i relationen.
Så nej,frisk skulle jag nog inte säga att jag är riktigt än.
Om jag nånsin blir det.

att veta att det är bortkastat.men att det inte heller går att fokusera på annat.
Jag provade ibland att helhjärtat grotta ned mig typ en timme utan att kontakta förstås.
Sen såg jag till att ha något efter den timmen som verkligen bröt av.En film,en promenad ringa en vän osv.
Då kände man också tydligt skillanden i hur man andades lättare och faktiskt kom ur de negativa cirklarna.
Men att bara helt låta bli att tänka,det går helt enkelt inte.

I alla fall kunde jag inte det.Det kunde ta tre fyra timmar av min dag åt total energispill rakt ut i slaskhinken :)

Jag kör på "ingen stolthet alls", frågar en människa var femtionde meter, kommer alltid ihåg vilket håll de pekade åt iallafall. Har inte en mobil som jag kan ha gps på dock.

Låt oss gärna veta hur det går för dig!!