Senaste kommentarerna i forumet

Att bryta mig loss efter 27 år är det tuffast jag gjort i hela mitt liv. Och innan jag gjorde det... jag såg inte HUR det skulle gå till. Allt praktiskt ... från stort till smått ... det kändes omöjligt. Och mitt medberoende, vårt liv, gjorde att jag kände mig som en urvriden trasa. jag låg vaken om nätterna och ältade och blev ännu tröttare. Men till sist kom jag till den punkt att det bara inte gick längre. Jag berättar gärna mer om det praktiska någon annan gång om du vill.

Du skriver om rädslan för ensamheten. Jag kände mig mer ensam, där i vårt hus, med en drucken man, en vad jag gör idag. Visst, jag blir melankolisk ibland, har inte träffat en ny man... än. Men har mycket mer tid att träffa vänner. Och när jag tog steget ut, berättade för min omgivning, hände något märkligt. Jag fick nya vänner och hjälpande händer kom från ibland oväntat håll. Det låter som en schablon men det är det inte, på något sätt visade sig världen vara snällare än jag trott. Så var inte rädd!

PS. Något som fick mig att tänka till var tanken på hur vi skulle sitta där som bittra pensionärer, när barnen flugit ut, hänvisade bara till varandra och hans sprit. Det fick mig att bli livrädd...

bara mer och mer.

Jag vet att jag egentligen inte borde, för min egen skull, men när han vaknade gick jag med på sex. Det var inte fantastiskt, om man säger så. Jag ville bara bli av med honom. Funkade det? Nej! Nu har han i stället fått för sig att jag är lesbisk och att det är därför jag inte vill ha sex med honom. (För honom kan det ju inte vara nåt fel på...) Och detta bara för att jag en gång sa att Katy Perry är snygg och att jag gillar serien Orange is the new black. Men det har ju ingenting med att vara lesbisk att göra!!

Men han kom in i sovrummet mitt i natten och skulle diskutera det här. Han hade uppenbarligen druckit ännu mer. Egentligen ville han ha sex igen, men jag lyckades avstyra det. Sa att jag måste få sova för att klara av allting som jag måste göra. Han hade nog inte klarat av det i alla fall.

Det blir bara värre och värre och han säger alla möjliga sårande saker och så ska jag hålla på och försäkra honom när det bara är nonsens. Jag vill lägga min energi på annat!

Vet inte hur jag ska få honom att fatta. Funderar på att skicka honom länkar hit och till andra ställen som kan hjälpa, men det fungerar säkert inte bättre än allt jag bönat och bett om hittills.

Tack för att ni svarar och är så förstående. Jag vet att det är för att ni har samma erfarenheter, men det betyder så mycket att veta att man inte är ensam och att man kan prata om det. För det är ju så tabu annars. Jag drog in hela hans familj i det här i våras när jag funderade på att lämna honom om det inte skedde en förändring, men var är de nu?? Känns som om de snarare undviker oss. Vad ska man göra?

Jag förstår precis hur du tänker. Ena stunden bortförklarar man det jobbiga, ser till det som är bra och det man har gemensamt,hoppas på nytt, för att sedan banna sig själv när fyllan återigen är ett faktum. Jag känner också att komma till ett liv i ensamhet känns som ett oövervinnerligt berg. Sälja hus, hitta lägenhet, barnen, barnomsorgsfrågor... Allt känns tungt. Och så den hemnska sorgen att en drog ska få gå in och förstöra ett förhållande som faktiskt är bra i nykterhet... Ändå säger ju alla rådgivare att alkoholisten måste nå sin botten för att göra ett val, så man borde ju lämna när allt tjat, alla böner är verkningslösa. Kanske man då skulle vara närmare ett nyktert liv än man någonsin varit. Att bryta sig loss kanske också sätter igång nya krafter hos oss, nu känner vi oss trötta, sjuka och förvirrade, men det beror ju på att vi lever under de omständigheter vi gör. Jag tycker ibland att leva med en alkoholist är som att leva med en dement. Obetald anhörigvård på hög nivå, det är inte konstigt det sliter!

7 dagar utan något vin.

Så mycket som jag har festat i mitt liv så räcker det för en hel livstid. Jag har festat färdigt. Jag har redan konsumerat vin för en hel livstid och en till kanske. Det känns bra just nu. Och det är ju bara nuet som räknas. Jag äcklas när jag tänker på hur jag har betett mig. Så vidrigt... Så mycket det där vinet har förstört. Dag för dag. Ville inte vara bakis någon mer gång, vill inte känna ångest och självhat mer. Vill bara må bra, jag är värd det.

Även om jag inte har varit här på länge, länge, var Forumen för mig nästan en livlina ett tag. Som tillsammans med rådgivare och vänner gav mig styrka. Hur ensam hade man inte känt sig annars! Jag har också kommit vidare, men inser nu, efter två år som skild, att det är inte slut. Saker pluppar upp - bra och dåliga - och man fortsätter att arbeta med sig själv, minnen etc... och vissa saker kommer ikapp. Men det är en egen tråd,s om jag kanske börjar på här. Så Mulletant - fortsätt skriva och tack för alla kloka kommentarer du gav mig för flera år sedan!

...skriv! Sök mer former av hjälp som känns bra. Försök släpp så mycket och ofta du förmår av det dåliga samvetet.
Se dig själv och var rädd om dig!!!

Kram

...fransyskan, tack för dina ord och omtankar.

Dina ord om abstinens, frossa, arrogans, möteseufori, nya tag, de där turerna mellan himmel och helvete är påfrestande men ni har båda kommit igång i tankar och gärningar. Håll fast så gott ni kan, det tar tid, lång tid. Se det goda och vårda dig och ta vara på det positiva.

Jo, nu finns jag hemma. Det är spänt och tryckt, han är otrevlig men inte helt odräglig. Hans äldste son är här och jag har tålamod för hans skull, fan så fullproppad han är med skitprat!!! Stackars unge vuxne, som själv har problem och jag ser knaprar Atarax. Hans son nr 2 har också stora problem inkl exet som jag hade god kontakt men som plötsligt vände. Jag har ingen ovänskap till henne på något sätt men förstår att maken pumpar henne med goja också. Det får stå för dem, jag har pratat med henne och inte alls gått i sak utan bara sagt hon vet var jag finns om hon behöver prata någon gång. Äldste sonen kommer det inte dröja förrän han ser makens sanna ansikte när jag nu är hemma. Andre sonen går i terapi, även äldste tydligen. Gör som jag gjort när jag jobbade med ungdomar i kris, tar det lugnt och finns till. Öppningarna kommer komma där jag kanske kan hjälpa.

Mannen är otrevlig, kall och elak men gapar inte pga att det finns folk runt. Ett litet tillfälle fick han i em men jag bemöter det inte. Säger bara jasså, det känner jag inte till, eller, tråkigt du tycker så.

Funderade i em över att han ju faktiskt blivit värre exakt samtidigt som han började jobba med nya jobbet som sätter honom på prov. Han måste vara helskärpt och är ju såklart ovan vid detta. Utan alkohol att döva stress och press med för första gången i sitt liv. Han har lagt sin medalj på sitt nattduksbord såg jag. Det är dagens goda tecken från honom.

I övrigt så har jag varit barnvakt åt yngsta barnbarnet idag, mer äkta kärlek och större bekräftelse kan man inte få än ett litet barns helhjärtade joller, skratt och mys, känna hela det lilla knytet lägga sin vikt nära nära i famnen och somna där. Ett totalt oförstört litet människoliv, så haft en underbar dag som nu avslutas med svenska jordgubbar.

Det tragiska skjuter jag framför mig...hur länge? En vecka kanske? Månad? Inte en aning ikväll...

har du kommit fram dit vart du skulle flyga? Vill se ett inlägg snart för jag känner en oro....

Jag hette förut SuzyQ men har ändrat till fransyskan så ni vet;-)

Min man är nykter sedan i torsdags och han var på AA-möte igår kväll och höll ett långt gripande tal, s k delning. Många tackade efteråt och sa att det var den bästa delning de hört. Han inser på riktigt att han inte kan dricka så mycket som ett glas igen. Jag tänker hålla mig helt nykter med honom för efter att ha läst så mycket här inne så känner jag verkligen avsmak för alkohol och vill aldrig mer bli berusad eller full.
Ett enstaka glas då och då när jag är på annat håll kommer jag kanske men inte tillsammans med min man. Vi står enade nu igen. Fattar knappt att det kan gå så fort från hat till kärlek. Trodde det var helt över den här gången och det tog tre dagar innan han började bli frisk och idag är första dagen han är helt återställd. Förstå hur kropp och hjärna tar skada. Skrämmande.

Kram Sorgsen<3

att höra att ännu en medsyster sitter fast i en alkoholists skoningslösa grepp.
Men jag kan bara säga att med små barn med i bilden så måste du förklara för honom att det inte blir någon fortsättning på äktenskapet om han inte slutar dricka. Ta hjälp av din och hans familj, förklara hur det är. Barnen kommer ju först och det tycker ju förstås både mormor och farmor. Du ska inte skämmas, det är han som gör bort sig. Skämmer han ut sig på jobbet så är det hans bekymmer. Du ska gå med högt huvud ändå, inte låta dig tryckas ned och känna skam.
Jag vet exakt hur svårt det är med det, jag hatar just det att grannar, familj, vänner och jobb ska veta att jag är en idiot och är ihop med en alkis men jag har kommit till ro med det att det är faktiskt inte jag som är ansvarig över hans beteende, det är inte mitt fel och inte min sak att räta till hans misstag. Kan du ta hjälp av Alanon att få den styrkan så klarar du resten sen.
Och oroa dig inte över att behöva lämna barnen till honom om han är full, då kontaktar man soc och förklarar hur det ligger till. Man har skyldighet att se till sina barns bästa fick jag höra för 15 år sen när jag vägrade lämna mina barn till deras pappa pga fylla vilket innebar att soc ansåg att jag skulle hålla barnen hemma. Och så blev det.

Försök att bli av med känslan av att du är en idiot som är med honom. Så är det inte. Han är en alkis och det är inte ditt fel. Det har ingenting att göra med dig. Tro på detta och prata med dina nära och kära. ALla kommer att stötta dig. Kram kära du

Hej äppelknyte och välkommen hit! Vi är många som är eller har varit i liknande situation som dig och det är verkligen inte lätt! Själv har jag tillhört skaran som har druckit på tok för mycket och därmed också skadat min familj.
Jag är nykter sedan drygt fem månader tillbaka men min make fortsätter att missbruka alkoholen.
Självklart skapar det stora konflikter i vårt hem och jag finner mig numera istället tillhöra skaran av medberoende...
Jag har min tråd under "att förändra sitt drickande" om du vill läsa min brokiga historia.
Jag kämpar dagligen med hur jag ska hantera alkoholisten i vårt hem. Man pendlar mellan kärlek och hat, hopp och förtvivlan och fokuset hamnar alltjämt på missbrukaren. Eftersom situationen närapå knäckt mig Och våra barn så har jag sedan några veckor tillbaka börjat gå på al anons möten.
Mötena ger mig styrka och sinnesro vilket för mig är en livboj! Jag vill rekommendera dig att läsa på deras hemsida, överväga att prova ett möte och titta på deras litteratur på hemsidan. Just nu läser jag "en dag i taget i al anon " och den är till stor hjälp för mig. Kanske är detta något som skulle kunna vara till hjälp även för dig?!
Tanken är att flytta fokus från alkoholisten tillbaka till dig själv och med hjälp av de 12 stegen finna ro, energi och verktyg att kunna hantera situationen. Det är dessutom en fin gemenskap där man inser att man är långt ifrån ensam. Ingen dömer alla stöttar.
Var rädd om dig, kram!

Åh så sorgligt! De där lögnerna och nekandet till att de druckit trots att de sluddrar och stinker sprit .. Man kan bli galen för mindre.
Ville bara ge lite kraft här på nätet från en som vet hur det är att leva med en alkoholist. Försök göra saker som ger dig energi , sök egen hjälp och ta hand om dig och barnen. Många här verkar komma till en gräns då livet utan alkoholisten hur det än blir är ett bättre alternativ ... Jag hoppas din man kommer till insikt snart och vill ha hjälp.
Kram!

däckade han på soffan. Han som inte hade druckit idag. Jo, just det.

Han har jobbat hemma idag, för han hade "ont i ryggen". Märkte såklart att han hade druckit, trots att han blånekade. Försök inte ljuga, det blir bara värre av det. Sen kom förstås bråket och som vanligt handlar det om sex. Jag släpper aldrig till. Försökte förklara att om han inte var så ego och faktiskt hjälpte till lite så att jag inte är så trött och sliten jämt kanske det skulle bli bättre. Den tog inte... I stället började han ställa krav. Gjorde jag inte det eller det så skulle han inte hämta barnen eller laga mat ikväll. Så jag har hämtat och nu lagar jag mat, fast jag egentligen borde jobba. Det klagar han också på, att jag inte jobbar tillräckligt (är frilansare), men nu har jag tagit på mig mer än jag hinner med och han tycker ändå att han inte behöver göra något hemma.

Klarar inte detta mer! Men det gör mig så ledsen att börja förstå att vår relation snart är över. Och jag kan inte ens tänka mig hur det skulle bli att bo själv och ha barnen varannan vecka. Tänk om hans situation blir ändå värre?? Ska jag låta honom ha barnen då??

Nu börjar jag snart gråta och det hinner jag inte/kan jag inte visa för barnen igen.

FAN!!

Jag håller fullständigt med! Glädje kan man inte få för mycket av, bara att njuta av det, även om det skulle bli kortvarigt. Jag är naiv och vill alltid tro det bästa och jag går på många nitar och blir förtvivlat ledsen och sårad men lika glad blir jag igen när det vänder! Var dag ska levas fullt ut och idag mår jag bra! Tack kära du och jag kommer inte lämna detta forum trots att jag nu har det lugnt och skönt för stunden. Det kan vända lika fort igen men det får vi se då!
Just idag är jag stark, som Kenta sjöng.
Kram

Min man har gått och fått stöd i kommunen i olika omgångar, hos en beroendesjuksöterska och hos en socionom, men enligt honom gav detta ingenting så han slutade. I mars i år tog han kontakt med en privat terapeut och hoppet tändes på nytt. I dagarna pratade jag med terapeuten som sa att min man inte längre har någon kontakt med honom. Hoppet har återigen bytts mot förtvivlan. Alla gånger har han sökt hjälp för att lugna mig, tror jag, men inte gjort det för sin egen skull. Drickandet har delvis förändrats här hemma, han dricker i regel ingenting när jag är hemma (förutom i helgen), men passar på så fort jag ger mig av hemifrån, så istället så är det barnen som fått ta konsekvenserna. Mitt förtroende för honom är just nu inte så stort, även om han bedyrar att de svåra återfallen blir färre och färre...

hur människor kan supa och vara elaka men inte tycka själva att det är ett problem...och konstigt. Men älskar han dig, säger han det nån gång? Älskar du honom när han är nykter? När gjorde han något fint ihop med sina döttrar? Måste vara många år sen eller? Förlåt många frågor men känner så för dig. Verkligen, i mitt hjärta. Har ju träffat såna killar när jag var ung för 30 år sen som behandlade tjejer på ett sådant vidrigt sätt men ändå flockades tjejer runt dem...men hur är han när han är nykter? Han har väl inte varit elak mot dig och flickorna i 20 år? Låter helt förfärligt. Är rädd att dina flickor kan bli arga på dig en dag för att du stannat/stannar för så brukar det bli. Därför, om inte för din egen skull, så måste du lämna honom för flickornas skull! Du måste vara en förebild för dem. Vet att jag låter hemskt elak nu men vet att det kan bli så, att de stöter bort dig en dag för att de kan ju tycka att det är ditt fel att de tvingats växa upp med sin elaka pappa. Snälla du, hata mig inte, vill inte lägga mer börda på dig men tänk på flickorna nu. Kram och lycka till! Ge ditt liv en chans!

Lycke, hej och välkommen hit:-) Du skriver många kloka saker som jag tar till mig och känner igen mig i. Nu har ju min man äntligen fattat att han inte kan hantera drickandet längre och han vill själv vara nykter och stanna så. Det är jag evigt tacksam för eftersom jag älskar honom när han är nykter och vi har så himla roligt då. Frågan är ju bara om jag nånsin kan lita på honom igen?
Önskar av hela mitt hjärta att ni bägge också kunde få era män att förstå vad de gör. Annars lämna skeppet, låt honom sjunka själv. När han når botten så kanske han vill upp igen.
Har ni sett filmen "When a man loves a woman"? Omvända roller men iaf, situationen är densamma.
Finns det kärlek finns det hopp men man kan ju inte hoppas i oändlighet. Ett eget liv i egen bostad så kanske han kommer till insikt.
Lycka till tjejer!

Jag tror du klarar det för du låter så bestämt. Ja visst är ämnet tabulagt ute i samhället.
I början visste jag inte vad jag skulle säga, men många ggr. sa jag bara JAG HAR DRUCKIGT FÄRDIGT.
Visst blev det tyst men inga kommentarer. Man behöver ju inte skrika ut det till vem som helst.
En del s.k. väninnor som dricker alldeles för mycket tycker inte om det jag gör nu. Jag blir obekväm
helt enkelt för dom, eller tänker dom på sitt eget drickande. Även fått kommentarer om att det är väl
bara att dricka lite mindre. Om det vore så enkelt för mig. Men jag vet efter ett antal misslyckande
att jag är inte nöjd efter ett glas vin jag vill ha 10 eller tills allt var slut. Vet också
nu att om jag skulle försöka igen skulle jag snabbt vara tillbaka där jag slutade. Det är det som är
det kluriga. Så jag säger det inte högt men för mig är det noll som gäller. Visst känner man sig mindre
ensam här inne. Här har vi likasinnande som aldrig dömer. Tvärtom pepping till max.
Vet ej om jag klarat detta utan forumet där man kan skriva om precis allt.
Visst finns det hopp och du låter så stark
Konstnären

fick jag hem Carina Bångs bok Släpp kontrollen - Vinn friheten på posten. En bok med fokus på medberoende, många kloka ord och bra övningar. Rekommenderas. Har också sett att det cirkulerar en text av henne på Fb, en text om sommar och alkohol http://www.mynewsdesk.com/se/pressreleases/i-skuggan-av-sommar-och-alko…

Allt gott till er alla / mt

Tack konstnären! Ja, jag har verkligen bestämt mig och jag hoppas att jag kan finna styrkan att klara av den här första skakiga tiden utan att må allt för dåligt. Det kan, som du skriver, inte bli värre än så här. Kommer att använda mig av forumet och hoppas att det blir skillnaden som hjälper mig där jag inte lyckats ensam tidigare. Tänk om man kunde prata öppet om sådana här problem, vad mycket enklare det vore. Men jag känner mig mindre ensam när jag läser alla fantastiska trådar om er som kämpar, sliter och mår bättre. Det finns hopp :)

Izzy, du ska absolut inte känna skuld för att du går och pratar med någon, tvärtom. I en grupp där jag varit med och pratat togs det just upp att man inte ska känna skuld över att man gör saker som får en själv att må bra, att det är helt okej att må bra och stärka sig själv även om någon annan (alkoholisten) inte mår bra. Men jag vet att det är lätt att säga, jag känner också skuld, känner mig som en förädare när jag söker hjälp och stöd. Men vissa människor kan man inte rädda. Eller så är deras räddning att man faktiskt slår sig fri, det kan bli deras personliga botten och få dem att inse att vågskålen med det nyktra livet väger tyngre än livet med alkohol. Jag har hört det sägas att anhöriga ofta älskar ihjäl sina alkoholister, gör det möjligt att fortsätta tills det eskalerar. Så länge man tror att man kan styra alkoholisten, så har det tydligen motsatt verkan. Drivkraften måste komma från dem själva, och den kraften kan de få först när de ser att nackdelarna med att dricka har tagit överhanden. Kanske vissa aldrig kommer dit, men då kan man ändå inte hjälpa dem i alla fall... Min man drack mycket i helgen, nu är han ledsen över det och sa precis till mig: "Synd att det ska bli så här mellan oss,varför kan vi inte ha det bra, vi måste reda ut detta." Tidigare har jag gjort det, varit med och rätt ut, eftersom jag känt mig medskyldig, men nu kände jag att jag inte ska behöva reda ut, andra eventuella problem kan bara redas ut en längre tid utan alkohol. Det är hemskt att känslomässigt bli indragen i någon annans missbruk, att känna att jag ska bära upp situationen åter igen... Ändå är det så lätt att hamna där. I helgen sa min man till mig att det indirekt beror på mig att han dricker. Även om man inte ska ta åt sig så gör man det...Det är därför det är så svårt att se klart och ställa krav, att lämna.

Verkar som du bestämt dig och verkligen vill. För mig har det varit det viktigaste i början.
Det var värst första två veckorna, för att sedan avta så sakta. Själv hamnade jag på avgiftning
gick alltså så långt för att få mig att vakna upp. Tänk så här det kan inte bli värre än så här.
Utan lite bättre dag för dag.
Låter som du bestämt dig, kanonbra. Jagvill inte ha tillbaka den ångesten jag fick av A.
Sitt inte stilla gör något, farligt med sysslolöshet då går ju tankarna till A.
Kämpa på
Konstnären

Fantastiskt med nio månader. Ser fram emot när jag kan skriva det här, förstår att det är hårt jobb som gäller men jag har bestämt mig! Hur länge var det jättejobbigt för dig? Dvs när släpper det värsta? Just nu är det bara att uthärda ångesten och skräcken för andra "biverkningar". Hur kan man misshandla sig själv på det här sättet? Har alltid varit medveten om att jag inte kan dricka på ett normalt sätt men har ändå behövt göra det. Igår hade jag inte ens ett sug eller begär efter det men gjorde det ändå, vad fn är det för fel på mig?

Tack Fransyskan!
Du har all anledning att känna glädje, att vara här och nu och känna glädje över det som faktiskt Är bra!
Morgondagen har sina bekymmer, ingen idé att ta ut dom i förskott!
Det enda man ska ta ut i förskott egentligen är just glädje, det värsta som kan hända är ju att man varit glad i onödan men glädjen har ändå gjort nytta för stunden...
Vad bra att du känner ett systerskap i våra situationer, jag upplever att det finns mycket tröst att hämta bland alla er som verkligen förstår och har egna erfarenheter.
Ha en bra dag! Kram

Ja, du om det hade funnits en snabbspolningsknapp hade jag tryckt på den från början. Tyvärr finns inga
genvägar bara en järnvilja. Det var mycket tufft i början för mig oxså. Nu har det gått nio månader utan.
Det viktigaste var för mig att ta just en timme i taget när ångesten och suget kom. Efter det en timme till,
tänkte aldrig att nu ska jag vara nykter hela livet. Det blev för tungt att tänka så. Utan en dag i taget.
Gick långa promenader, bakade, cyklade med hunden för att komma undan min hemska ångest. Det som hjälpte bäst
var att bara vandra omkring ofta hade det släppt för stunden.
För mig har det varit värt jobbet, men jag är fortfarande vaksam så att ingen inleder mig frestelse. Som någon
sa jag är bara en armslängd från vinglaset men lyfter det inte.
Önskar dig all lycka, och skriv av dig sorg och glädje här har hjälpt mig enormt.
Konstnären

Nu är det verkligen timma för timma som gäller för mig! Ni som varit nyktra ett tag och lyckats hålla er på rätt väg, snälla dela med er till mig det som varit det absolut viktigaste för er för att klara av det!