Senaste kommentarerna i forumet

Gamla mönster sopar man inte bort över en natt eller ens över några månader..
Själv blev jag en aning påmind, när jag skulle hämta lite saker och gubben var "salongsberusad" och på sitt charmigaste humör.. Vis av skadan så insåg jag att han var precis på den där gränsen, där man blir en smula "sentimental" och gråtmild.. Och känslan, jag kände inför den här biten av oberäknelighet var vad jag behövde för att inse (med sorg i hjärtat) varför jag lämnade..
Nej, det kändes ensamt, vemodigt och sorgset att lämna denna människospillra som stod där med tårar i ögonen och egentligen ville att jag skulle stanna kvar en stund till..
Hans ensamhet kletade kvar som en våt filt ett bra tag även när jag kommit hem.. Fick påminna mig igen, att det inte spelade nån roll om jag suttit kvar som "sällskapsdam".. Han hade inte varit gladare när jag än hade åkt.. Och fortfarande så vägrar han erkänna att han hinkar i sig..
Det fanns inga flaskor framme, inga tomglas och det var skapligt rent på bord och bänkar.. Men herrn själv, var som sagt en smula "svajig"..
Om det varit för några år sedan så hade jag nog suttit kvar och "hållit handen".. Idag reser sig den inre raggen i obehag istället..
Det är skitjobbigt att se när en människa befinner sig på "nerväg", utan att vilja öppna ögonen för fakta..
Men i enhet om lagen om den fria viljan, så reste min fria vilja hem med mig, medan hans fria vilja säkert gick ner i källaren och korkade upp en ny öl eller hällde upp ett nytt glas vin.. (jodå, det "känns" någonstans i magen och jag anser inte att jag varit "duktig".. Känner mig mer som en svikare, fastän jag innerst inne vet bättre..)

Jag har försökt nå dig här innan aeromagnus, läst mycket av det du skrivit .
Jag råkade säga att en av biverkningarna är trötthet till min sambo. Han hade tänkt strunta i den idag/helgen för att se om det blev bättre.
Både jag och dottern satt vid bordet på morgonen och sa till honom att inte sluta så han tog den.
Jag vet att han vill sluta dricka men det känns som att han gör det mer för familjens skull än hans egen.
Hur ska jag vara?
Även om man tar antabus försvinner väl inte suget , brottas man med det?
Undrar lite vad som rör i hjärnan på honom .
Han säger bara själv att det är jobbigt .

Finns typ antabus om du har svårt att motstå alkohol

Det är inte antabusen som ger trötthet utan alkoholen som går ur kroppen. Detta ger trötthet. Likaså när alkoholen går ur får man ångest. Detta försvinner på någon vecka eller två. Viktigaste är att han tar sin medicin.

Jag var ofta inne på det här forumet förut, men nu är det över ett år sen sist. Jag Började gå på AA möten för 5,5 år sedan, men det hjälpte aldrig mig. Jag återgick i missbruket gång på gång. Gjorde även en behandling på en öppen 12 stegsbehandling, men det slutade med en flaska whiskey dag 99 som nykter. Till slut insåg jag att jag skulle förlora allt om jag fortsatte.. att jag skulle dö. Jag använde droger mer och mer då alkoholen inte räckte till. Jag funderade på att börja med heroin då inte ens vanliga droger räckte längre... men lördagen den 16 augusti var jag beredd att göra allt som krävdes för att förändra mitt liv. 18 augusti började jag på 12 stegsbehandlingen igen och började gå på AA möten igen och imorgon har jag 14 månader nykterhet och mitt liv är helt förändrat. Jag har gått från ett helvete till ett himmelrike. Har tjej sen några månader tillbaka efter att ha varit singel i 6 år och hon är gravid i 8'e veckan

Har följt dig varje dag, undrar också hur du har det...❤

Jag låter min omgivning påverka mig.
Både exets som nu verkar må lite bättre och ibland dyker upp och påminner om sin existens.
Även min nya vän som jag nu börjar upptäcka ett inre lager av,som det förstås ska vara i en relation.
Sakta närmar vi oss våra verkliga jag och får då chansen att ta oss en ordentlig titt och se om vem den andra personen är och om det känns bra i grunden.
Just nu känns det så,men jag har också en hel del obearbetat kvar från livet med exet och annan gammal skåpmat.
Jag måste se till att skapa tomrum där detta kan få ta plats och kännas och bearbetas.
Om jag bara lägger locket på så kommer snabbt denna nygamla känsla av oärlighet och dubbla budskap tillbaka.

Dvs de dubbla budskap som jag ger mig själv istället för att bena ur vad det står för.
Jag har en tendens att liksom bygga på en orolighet med nya spännande saker så jag slipper känna av oroligheterna.
Inte så värst lyckat,men det är ett beteendemönster jag haft sen jag gick högstadiet.

Kurrande mage skall de va.....får vara tacksam så länge den inte surrar....;)

har jag bakom mej nu och det känns fortfarande fantastiskt att vakna nykter och slippa dimman i skallen men.......
alltid dessa men, jag kan inte sova och jag kan inte äta!
Har börjat med sömntabletter men inte ens de funkar utan jag vaknar minst 20 gånger per natt.
Aptiten är noll, vilket egentligen inte gör så mycket då jag gärna går ner ett par kilo.
Men det oroar mej, det är inte "jag" liksom.
Så jag går omkring och är kroniskt trött med en surrande mage som inte vill ha nån mat.
Skulle vara intressant att höra om det är ngn mer här som har liknande erfarenheter.

Har varit och träffat snubben jag träffade på kryssningen. Jag var nykter och han drack vin. Finns nåt intressant hos honom men han är verkligen ingen nykterist. Tanken att avstå dricka en helg finns inte. Han är nog min prövning i det här :) Hade absolut inga svårigheter att avstå dricka, köpte med a-fritt och vi hade det trevligt. Mot slutet av kvällen kändes det lite jobbig eftersom han blev en aning påverkad. Om vi ska ses igen återstår att se.. Hade han varit nykter hade jag gärna träffat honom massor mer... Lite fördömande blir man nog automatiskt "Vilja" när man ser personen bli onykter :)

Sen har jag återigen varit på semesterresa. Inga problem, riktigt skönt och avslappnat. Kom hem igår och på nåt konstigt vänster kände jag att jag ville dricka ett glas vin. Dividerade en aning med mig själv och åkte tillslut till bolaget precis innan stängning. Köpte en flaska a-fritt och en liten flaska med gott rödvin. (Tappade påsen i affären sedan och a-fria flaskan gick sönder men rödvinet klarade sig...) Tänkte jag ska göra rödvinssås som idag lördag och igår när jag landat njuta av ett glas vin. Kände motstånd att dricka egentligen men tänkte måste ju testa så hällde upp ett glas. Den goda smaken som alltid funnits infann sig inte men drack upp glaset ganska långsamt men kände ändå av det lite. Kändes egentligen inte bekvämt och inte gott men kände mig ändå tvungen att dricka upp, och drack även upp svätten som skulle bli sås.. Blev inte full men kände mig obekväm, när jag la mig kändes det som att jag borde druckit a-fritt istället eller läsk. Jag mår inte dåligt idag Men nu vet jag. Vin är inte gott egentligen, finns inget skönt med att dricka och har lika kul nykter. Kanske det var det jag behövde, känna att alkohol inge längre är nåt för mig, tar det inte som ett misslyckande utan mer som en lärdom :)
Önskar alla en härlig lördag :)

Känns igen så väl! Jag vill så gärna! Men ibland känns det som om jag aldrig kommer ta mig ur det här. Jag sitter fast här och kan inte röra mig. Alla elaka ord, kommentarer och handlingar gör att jag blir svagare på ett sätt, men ändå starkare på nåt vis, jag får mera insikt att det inte är bra att vara kvar. Jag vet att det är JAG som måste ta steget och göra nåt. efter varje grej så tänker "nu är de nog" men efter ett par dagar så vill jag att de ska hända nåt mer så jag verkligen får anledning att flytta.. Som om det inte finns nog med anledningar redan!
de som min terapeut sa försöker jag tänka på flera gånger om dagen, "om du gör nåt mot din vilja för att du inte vill vara elak mot honom, vem är du elak mot då?" Eller "om du bor kvar med barnen i det här för att du inte vill skada honom, vem skadar det då?"
Det får mig att tänka till så bra!
Jag har så mycket mer insikt i både hans sjukdom och min egen (medberoende) nu än vad jag hade när jag startade tråden för över 1 år sen. Jag vet jag borde göra! Och jag vill vara redo nu att göra det jag borde. Men de är jag inte. Hur lång tid kan de ta? Vänta på nästa grej, som jag sen avdramatiserar och väntar istället på nästa?

Tack för svar etanoldrift.
Jag vet ju innerst inne att jag inte kan göra något åt hans drickande. Men varför är man så dum så man fortsätter. Det är som man är 2 personer. Den som forsätter att hjälpa och den som bara skitet i alltihopa. Verkligen blandade känslor.

Men den som är beroende, bryr sig oftast inte om annat än att få dricka som de brukar.. Min gubbe dricker precis som förut, fast jag flyttat.. Han är givetvis ledsen, men tanken att se över sina alkoholvanor har inte fallit honom in . Det är ju inte den biten HAN har problem med anser han själv..
Det är skitjobbigt, att "barnvakta" vuxna personer, så att de inte kommer till skada genom sina fyllor.. Och jag förstår verkligen den som sitter i rävsaxen, vill lämna, stänga dörren och låta personen hamna på botten. När risken är stor att de genom t.ex. blandmissbruk, får en överdos och dör..
Men egentligen så kan man inte göra mer, när de inte vill sluta!
Det är egentligen inte ditt ansvar, att ta hand om honom. Den saken måste han ta ansvar för själv.. Det är ju oerhört bekvämt för alkoholisten, att någon annan "sopar upp" efter dom, ser till att det finns mat och kläder.. Ser till att de inte dör av sina fyllor.. Men helt krasst, så ger detta pysslande dem bara mer tid och tillfällen att dricka ännu mer..
Inse, att det inte finns NÅGONTING, du kan göra om han verkligen bestämt sig för att fortsätta dricka! Mer än kanske en orosanmälan (som kan göras anonymt!) till soc och kanske prata med hans arbetsgivare om han har ett jobb..

Tror att vi som hamnat i en osund konsumtion behöver ett längre uppehåll för att få perspektiv och rensa kropp och själ från alkohol. Och man behöver inte de där glasen heller fattar man efter ett tag. Har också fått ett lite nytt perspektiv på vad måttligt är... För mig funkar nog inte ett Helgdrickande på typ 1/2 flaska per kväll. Beroendet ligger för nära. Och från att ha tyckt att det behövs i ett normalt liv, så har jag nu ändrat uppfattning. Det är bättre utan. Men igår ute drack jag ett glas vin... Känns ok o har ingen längtan efter mer.

Vi finns här, valeria! Vi har också varit där du är och det GÅR att ta sig ut därifrån även om det inte känns så. Jag hade en jättekrasch innan jag till slut (efter av år av att försöka dricka måttligt, jag känner igen dina känslor och tankar, t ex omyndigförklarandet när någon annan försökte begränsa mitt drickande... Men det var i förtvivlan de gjorde det) tog till mig att jag inte kunde fortsätta så här, att allt stod på spel. Börja med att vara utan a en tid, försök dock inte bara stå ut tills du får dricka igen (det har jag testat och det är en enorm skillnad mot det jag gör nu). Ta en dag i taget och försök hitta andra sätt att leva på. Vi är många här som kan vittna om att trots att vi inte trodde det så finns det ett liv utan a som är värt att leva. Det är svårt att veta vad man ska säga när man står sidan om, vill bara skicka styrkekramar och säga att du är värd att må bra. Det är inte hopplöst!

Varför har vi så in i bomben ansvarslösa arbetsgivare som tillåter sin personal att vara onykter på arbetet??? Jag blir arg! Resor, hotellvistelser, konferensmiddagar etc. kostar massor och man tycker det är ok att människor är fulla under tiden?! Jag har inte sett på det så här tidigare, men det är ju sant? Alla de som kämpar som du Valeria, har knappast någon chans att värja sig. Detta är kanske en viktig sak att försöka påverka i vårt alkoholfixerade samhälle. Idag är det lördag och jag önskar du har det bra!
Sommarkatt15

Men blir det verkligen så mycket roligare med a om du tänker efter? Men jag förstår känslan. A som belöning för hårt jobb. Avkoppling! Får hitta andra medel för belöning, för avkopplingen kommer även nykter tycker jag. Och i dina inlägg tycker jag att man ser en skillnad nu mot i början. Ett lugn på nåt sätt. När man slutar idealisera a och belöna sig med a, så ser man baksidorna lite tydligare. Och så jäkla kul är det egentligen inte, tycker jag.

Blir också orolig. Det är inte omöjligt. Läs Lenanymans tråd. Jag skrev aldrig när det var som värst men hon gjorde det. Du är här nu, du är modig. Vi finns här som stöd.

Men.....vad är det som hänt?

orkar inte mer

Känner mig så himla besviken i kväll. Min man har druckit ett antal år men senaste åren har det eskalerat. Varje helg tills han är aspackad. Sen i säng. Vi har inga helgkvällar ihop längre. Ibland dricker han även någon kväll på veckorna också. När han blir så full på helgerna så tar han även tabletter. Ja han vet ju inte vad han gör. Det är ju bara jag som märker att han ej går att kontakta eller knappt kan gå. Känns som jag får vakta på honom. Ett tag gömde jag medicinerna, men nu orkar jag inte. Skrev ett brev till honom för några dagar sedan för att berätta och få med allt man känner när han dricker. Trodde det skulle bli bättre när han förstod. Men i kväll började han dricks ändå. Fy vad besviken jag blir.

Jo, trötthet är en biverkning, men troligen så är han deppad också.. Någonstans inom sig måste han ju bestämma sig för att säga adjö till madame Alkohol.. (det blir en sorts sorgearbete, som för en del är otroligt tröttande)
Även för den som "går på vita knogar", dvs tvångsmässigt håller sig nykter fast med ett inre motstånd, så är det en process som tar på krafterna..
Jag tror inte att någon av er är färdiga att skutta runt och ropa halleluja..
.. Sedan får du naturligtvis se upp med att inte denna "trötthet" blir en förevändning att slarva med antabus eller att sluta med den.. (då är dryckesvanorna snart tillbaks där de var förut igen.. Fast egentligen borde han tala med den läkare som skrivit ut preparaten.. (och det går säkert att ringa sjukvårdsupplysningen och fråga också..)
Lycka till !

För det första vill Jah tacka för att ni svara mig, betyder väldigt mycket när man ibland känner sig så ensam...
Det har gått 1v med antabus och det går inte förklara vilket lugn jag haft inför denna helg !!
Veta att jag kan vara hemma, inte behöver vars orolig för att ev behöva åka iväg.
De första dagarna så"hängde" det mycket på mig kändes det som, att jag skulle komma med förslag vad vi skulle göra helt plötsligt tillsammans. Jag skulle visa kärlek annars vad det ingen idé osv...
Jag förklarade att jag är helt slut, vill bara ha lugn och ro och detta med svartsjukan är hans problem , inte mitt.
Det är så dant det du skriver att så som han känner och mår är han. Ärligt vet jag inte vad jag känner om nåt mer än att jag vill hjälpa honom och att han ska lyckas men att jag måste bli starkare i mig själv.
Jag tar en dag i taget, är rädd att våga tänka att NU bli det nog bättre. Det har man hoppats på så många ggr.
Han sa ikv att han funderade på att sluta med alla tabl. Antabus och de andra mot ångest och depression eftersom han är så trött. Han vill inte sluta med dom och det tror jag verkligenpå men han ligget mest , bara sover och på måndag ska han börja jobba och han undrar hur han ska klara detta. Trötthet är ju biverkning men kan man bli så här trött??

Tack ni snälla. Fredagar e bittrast o inte dricka på dock, då vill man gärna krydda till tillvaron. Man har ju varit så duktig hela veckan o nu vill man koppla av. Men nej jag får väl ha en tråkig fredag, får äta gott istället, aptiten e på toppnivå iallafall.

Ja känns bra att ha vågat starta min egen tråd och skönt att få läsa och höra peppande ord. tack Anders 43 och Sisyfos! Håller med dig Sisyfos, reagerade oxå på alla mammor man läser om här och jag känner igen mig. Och nog är det så, att man har så mycket att hålla i luften, man ska göra karriär men har dåligt samvete att lämna barnen på dagis hela dagen. men just nu har jag mest dåligt samvete att jag varit i det tillstånd jag varit i de senaste månaderna som jag är säker har påverkat mina barn mycket.

En stund kvar på jobbet nu och alla kollegor pratar om hur skönt det ska bli med helg och ta ett glas vin eller öl ikväll och bara njuta. Själv känner jag lite panik, vill också kunna njuta av ett gott glas vin. Men vet att jag inte är redo än men blir en tuff kväll.

Ha en skön fredagskväll och förhoppningsvis alkoholfri.