Senaste kommentarerna i forumet

Den dan man blir hotad med att få en yxa i huvudet finns väl inte
ETT argument för att stanna kvar.
Du måste lämna honom!!
Har vuxit upp med alkoholiserade föräldrar och den där dödsdansen.kan bara sluta på ett sätt - någon går under.
Låt det inte bli du eller barnen.
Lämna och få ro!

Vilja, det gör mig lite rädd att läsa att du svajar. Du kändes så självklar på nåt sätt. Och det finns ju några till som efter långa nyktra perioder återkommer och har trillat dit igen och har svårt att ta sig ur träsket. Jag är rädd att slappna av och glömma. Rädd att vilja belöna mig och koppla av med alkohol igen. Rädd att hamna där jag var. Tror nu att jag har en strategi som fungerar, men skulle behöva nån slags varningssignal som skulle börja ljuda om jag börjar dricka hemma.
Och FM, min kropp protesterar också högt mot a. Kanske tänker man då lättare efter. Får hoppas att jag känner som du om jag klämmer i mig tre glas. Varför blev det tre förresten, tre glas är ju eg rätt mycket. Drygt 1/2 flaska. Skönt i alla fall att du inte fick mersmak utan tvärtom, men det skrämmer mig lite, suget och besluten som verkar dyka upp när MSN minst anar.

1. Häll ut spriten du har hemma.
2. Gå till VC och berätta så kan du få B vitaminspruta och antabus
3. Ta antabus en så du inte kan dricka. Du ger dig då en chans att tillfriskna.
4. Fundera lite över AA himla bra stöd.

Välkommen hit och bra att du insett allvaret.

Att du låter honom ta både ansvar för sig själv och konsekvenserna av sitt drickande.. När vi var på resa så höll sig min gubbe i skinnet under själva resan.. Drack bara några öl (kanske för att jag lät honom köra..) Men på hemvägen, så "tjatade" han sig till att köpa 2 boxar vin.. Han hade en massa argument för att handla dem.. Vi skulle ha folk på middag och han ville bjuda.. Det var ju mycket billigare än på systemet och det som serverades till maten var gott och till extrapris..
Mina kommentarer om att dessa boxar sällan räckte mer än en vecka när de väl var öppnade viftades bort.. Dessutom lovade han på heder och samvete att inte öppna båda samtidigt (.. jodå har man två sorter så måste man ju "smaka" av båda och jämföra..)
Synd att säga så fick jag rätt.. Samtidigt, så var jag väldigt tydlig, när de inköptes att om det var så att det skulle bli dunderfylla av detta vin så låg han risigt till.. (och precis som en treåring, så var han tvungen att testa gränserna..) Och efteråt tyckte han att jag skulle ha mer "tålamod".. Men kära nån, jag har haft "tålamod" i flera år, vi har "pratat allvar" om hans dryckesvanor, massor med gånger..
Dock har jag aldrig hotat med något jag inte varit beredd att genomföra, så han kan inte skylla på att jag hotat och sedan fallit till föga efteråt.. (snack utan verkstad, har aldrig varit min melodi ens i andra sammanhang)
Han har flera gånger frågat om jag inte har ångrat mig.. varpå det korta och koncisa svaret varit ett Nej!
Han har aldrig någonsin bett om ursäkt för sitt beteende.. Inte för vad han hävt ur sig i fyllan, eller för att han slagit sönder saker.. Ordet förlåt, i dom sammanhangen existerar inte.. Troligen för att han inte tycker att han gjort något fel..
Försök nu att faktiskt njuta av den här resan själv!
Han kommer att klara sig, var så säker.. Om inte annat lär han sig att inte ta vissa saker för givna. Han är ju faktiskt en vuxen människa. Och vill han bli betraktad som en sådan, så får han lov att uppföra sig som en också!

Jag förstår att du är desperat.. Det är många känslor som rörs runt, när man har ett förhållande med en alkoholist.. Rakt och rentut, du är inte ego, men du är medberoende..
Någonstans förlorar man ju en bit av sig själv när man tvingas dansa med i den här "djävulsdansen"..
Har du någonsin funderat på vad DU vill och hur DU mår innerst inne.. Fortfarande är du inriktad på att det gäller hans "mående".. Men det är ju hans, inte ditt.. De känslor, vare sig det är kärlek eller panikångest eller vad som helst som finns hos honom är inte dina!
Så börja med att känna efter vad du känner där innerst inne.. (och du behöver inte vara "glad"..) Och börja inrikta dig på vad DU vill..

Hej Vinärgott, och alla andra! Hoppas att vi kan peppa varandra, tror att det behövs och är bra från någon i liknande sits. Ha det gott alla som kämpar på olika sätt!

På vilket sätt var det vidrigt? Jag har bara möts av bra personer inom missbruksvård. Du vill inte dricka för då blir det problem. Sedan vill du ändå inte sluta. Det låter som mitt resonemang jag hade. Slutade med två lob på 10 månader. Så mitt råd är att ta antabus. Alkohol ger ångest och när du dricker sätter du din medicin ur spel dubbelt upp.

Inte någon?

känner mig duktig. och ska jag vara ärlig så var det en himla bra tag sen jag hade två helt vita dagar på sträck, kanske i mars sist. men nu är det nya tag.

Och inte bara en gång. Tors-söndag. 2 standardglas per dag blev det. Men inte hemma. Krogen och middagar hos vänner. Jag släppte..
Nu blir det en vit vecka. Jag lovar.

också en dag i taget, jag dricker på veckodagarna och helgerna, men nu ska jag försöka minska det, en dag i taget! Lycka till!

Jag som hatar när andra bara försvinner från forumet och så gör jag det själv? Tror att jag fick en överdos av att tänka på alkohol hela tiden i och med forumet, det var nästan så jag blev deppig av det. Så typiskt mej att så totalt snöa in på saker och sedan blir det tvärstopp..

Med A går det dock ganska bra, jag dricker fortfarande ibland men inte varje helg och inte hela boxar. Egentligen kanske det vore bäst att sluta helt, jag vet att det teots allt är en lek med elden.
Men i stort: Jag mår bra!! Tack för att ni bryr er <3

Bra Dotter 1979, det var starkt och modigt av dig att säga till din pappa! Man vill i det längsta upprätthålla bilden av en fungerande och kärleksfull familj och intalar sig själv att det är nog bara jag som inbillar mig, snart blir det bra igen.
Säkert har din mamma lagt märke till hans smygande och för henne känns det skönt tror jag att hon inte måste hålla masken för dig längre.
Vi är också, eller var, en tajt familj med mycket närhet och gemenskap. Det dröjde länge innan döttrarna och jag kunde prata om vad vi såg. Jag ville inte ge dem extra problem, de har fullt upp med jobb och barn. Men de märkte ju att deras föräldrar inte var sams. Det kändes som en liten framgång att deras far faktiskt för ett par år sen själv sa till dem att han har alkoholproblem. Och periodvis funkar det hyfsat åtminstone på dagarna. Dock inte nu, läget är eländigt för tillfället.
Du gjorde rätt som sa till honom! Att mörka och förtränga det man ser gör det bara värre.

I fredags drack jag ett glas vin! Ute och åt middag med god vän, och tyckte att det skulle passa bra med ett glas rött. Det var gott. Men det blev inte mer, och jag var heller inte sugen. Delvis drack jag glaset för att jag där o då inte orkade parera frågan om varför jag ev hade valt alkoholfritt? Den delen av glaset o mig själv gillade jag inte. Dock ville en annan del av mig ha ETT glas vin. Så jag väljer att inte se det som att jag har "fallit". Bara glad att jag inte fick något sug efter mer.....

Jag somnade av ren utmattning i natt och märkte inte att han var uppe. Nu vaknade han kl 12:30. Det verkar inte ha hänt några olyckor i natt. Döttrarna kom hit i går kväll och pratade med honom, de är ledsna, oroade och förbannade. Jag var inte med under samtalet, det ville inte mannen, men pratade med dem efteråt. Det var inga konkreta planer utan mest förklaringar till varför han måste dricka.
Vi hade planerat en resa över helgen tillsammans med goda vänner. Efter lördagens kollaps är det uteslutet att han åker iväg så det blir bara jag som följer med. Det känns inte så kul men alternativen - att vi är tre som går på helspänn för vad som kan hända med en aspackad turist i en storstad eller att jag stannar här och håller vakt - båda är dåliga.
Han får ta ansvar för sig själv.

Jag tyckte att det är en bra tanke att ha en sjukdom men inte vara den. Precis så är det ju.
Tänk att det är så många som har ett alkoholberoende, vi är inte ensamma :). Det är bra att tillhöra de som är medvetna om sitt beroende.
Kram och kämpa på

och idag har jag bestämt mig för yttelrigare en vit dag, hoppas hoppas jag verkligen klarar det. som sagt, en dag i taget....

Jag jag gissar att hon innerst inne redan vet..
Som medberoende så blundar man ju för väldigt mycket (man vill inte att det ska bli tjafs och man skäms å alkoholistens vägnar)
Man bortförklarar och hoppas, när de "fina" stunderna kommer.. Och man låter dagarna flyta på..
Till slut så vågar man liksom inte, för den som dricker säger ju bara: men så här har vi ju alltid haft det, Varför har du inte sagt något förut?
Jag kom till en gräns, där jag sa, Ja, det har pågått länge, men nu orkar jag inte med det längre..
Tyvärr så förnekar min man fortfarande att han är alkoholist.. Det var ständiga löften om att "minska ner" (men ALDRIG någonsin ett ord om att sluta helt)
Försök få din mamma att förstå att det inte är hennes fel, och att du inte anklagar henne för att hon inte sagt något. För sanningen är den, att den enda som kan göra något åt saken är din pappa!
Passa på att "smida medan järnet är varmt", ta upp det medan han fortfarande "skäms" över att ha blivit påkommen.. Motivationen att söka någon form av hjälp brukar vara större då..
Min man, höll t.ex. upp i hela 3 månader, när han åkte dit för grov rattfylla.. Mycket för att han fick sig en rejäl chock. Att han sedan började igen och fortfarande förnekar att han har problem, är en annan sak!
Man ska aldrig ge upp hoppet om att det kan fungera!
kram!

Har varit på mitt samtal nu på morgonen.
Nyttigt men jobbigt!
Sitter nu på Mc Donals med en latte o grinar.... Känner mej ändå laddad.
För att jag skall klara detta har jag bestämt mej för att inte använda ordet alkoholist, för mej är det så negativt laddat ord. Kan inte riktigt se mej som en "sån". Hoppas jag inte sårar någon av er alla därute som har accepterat ordet. Jag är helt klart en alkolist men kommer att välja ordet alkoholberoende! Det är jag! Beroende av alkohol men vill inte vara en alkoholist.
Jag har tagit till vinet under en jobbig tid av mitt liv med föräldrars bortgång o kamp mot sjukdom och nu behöver jag hjälp för att bryta denna vana.
På samtalet berättade hon att 10% har ett beroende av alkohol.
Det är nästan 1 000 000!
2% är riktigt sjuka.

Min son har diabetes men jag har svårt för ordet diabetiker. Han har en sjukdom men han är den inte.

Bara en reflektion....
Kram

Först vill jag verkligen välkomna dig hit. Hoppas du kommer att ha lika stor hjälp härifrån som jag haft och fortfarande har. Mitt råd och mina erfarenheter är att du bör sluta helt med drickandet. Hur du sedan går till väga och hur länge är det bara du själv som kan avgöra. I ditt fall så handlar det om att bryta mönstret och att inte göra det till regel att dricka på helgerna. Vet att det kan vara svårt då jag själv varit där men det går. Tänk igenom situationen och hitta din egen väg. Får du svårt att låta bli alkoholen så rekommenderar jag att inte ha någon hemma och att medicinera med antabus. Det är ingen skam att ta hjälp för att bryta med A och du är absolut inte ensam med problemet. Lycka till o fortsätt att skriva och att läsa om andras erfarenheter här. Det hjälper också.

Jag skulle gissa på att din mamma redan vet.

Hejsan!
Jag har läst många av dina svar Magnus och jag har en fråga till dig, är du kvar här?

Bra val, Rallan! Det är nu på måndagmorgon, som du skördar frukten av gårdagens kloka beslut, inte sant?

Så har en helg till passerat. Inte den roligaste helgen, men den är förbi och har varit vit. I går funderade jag på om inte ett glas av whiskyn skulle vara på sin plats när jag kom hem helt slut efter en dag i simhallen. Jag hatar simtävlingar! Speciellt de där mina barn inte lyckas som de vill och är helt nedbrutna på vägen hem. Blev ingen whisky till bron. Blev ett glas à-fri cider.
Det är skönt att se att det finns fler som jag där ute i stora världen som faktiskt är mitt i eller en bit längre fram i den förändring jag vill gå igenom.

Hej!

Igår var jag hos dem med mina barn. Han kom hem efter att ha handlat, efter en stund gick han ut i bilen igen och skulle hämta nåt, sen gick han in i garaget. Såg en påse under jackan och det bara brast hos mig... Blev så ledsen och dj...à förbsnnad. Lämnade barnen inne hos min mamma och tänkte att ny fick det bära eller brista, jag kan inte hålla detta inom mig längre.
När jag kom in i garaget såg han nervös ut o började babbla om allt möjligt. Jag frågade vad det var i påsen o då blev han irriterad och började förklara att de skulle få gäster mm. Varför Då lägga det i garaget sa jag?! Då började han bortförklara det. Jag avbröt honom och sa " pappa, jag vet.., vet att du dricker och jag vill att du slutar". Hårdaste hag nånsin sagt. Han såg uppgiven ut. Sen sa jag att jag älskade honom och berättade om vissa situationer jag sett detta. Han säger att han inser att detta är slut nu och han har vart dum i huvudet och vad håller han på mee bla Bla..,

Det värsta är att det var en situation vi inte hann prata mer i. Barnen var inne i huset, min mamma vet fortfarande inget.
Men han kommer Ju inte kunna sluta bara sådär?! Detta måste väl fram och han får hjälp? Nu vet han att jag vet, men räcker det? Hur ska jag veta att han inte gömmer sprit imorn igen?!...ligger fortfarande sömnlös och tänker på hur jag ska få min Papua tillbaka.
Är det så att min mamma måste få veta detta? Kan jag kräva av honom att vi tillsammans berättar detta för henne?