Senaste kommentarerna i forumet

Hej på dig,

Bara en kort kommentar. Det finns en poäng med att de ställen du nämner bara tar emot personer som går dit självmant. Det går tyvärr inte att behandla eller "göra en alkoholist frisk" om hen inte själv har viljan. Om hen inte vill sluta dricka så kommer det heller inte ske... Tyvärr...

Tror på rak konfrontation och lite hårdare linje. Visa att ni menar allvar i ord och handling. Men som alla säger ovan - egentligen kan ni inte göra så mycket. Det måste komma från din fru själv.

Kämpa på men tappa inte bort dig själv... Kram

Hej....har du funderat varför hon gjorde slut ?
Såklart att hon saknar din närhet och hon fortfarande har hopp......
" Har du gjort slut så får du ta de konsekvenserna " har min exet sagt till mig .
Ja ....jag är straffat av honom för jag har gjort slut och har ställt ett ultimatum - jag eller alkoholen .
Vet inte hur det är mellan är två men om du älskar henne så måste du fundera om du är tillräcklig stark att va vid hennes sidan och ge henne det hon behöver mest av allt - din närhet och kärlek.
Men samtidigt förstår jag att du har inte den kraften än.
Hoppas att du tar inte illa upp det jag skriver om för det är inte meningen att göra dig upprörd eller besviken .
Ha en fin dag ........
P.s. Jag skulle önska mig mitt exs. närhet

ska stå att ni försökt ge vinkar av olika slag... / mt

bra bok! Jag tror att barnen tänker klokt. Ni har försökt "så frön" genom att ge viknakr av olika slag men det har uppenbarligen inte varit tillräckligt - eller mera troligt så är hon så fast i sitt beroende att hon inte fixar att sluta missbruket även om hon skulle vilja. Många kvinnor har skrivit på missbrukarsidorna här om sin sin kamp. Jag tror att barnen tänker klokt, att ni ska tala klarspråk. Tala om vad du ser och vet, hur det påverkar dig och familjelivet. Säg att hon behöver till behandlingshem, det har hjälpt många. Sen får du ta dig en funderare på vad du gör om hon inte slutar dricka och när du vet det, tala om det för henne. Jag länkar till Carna Bångs blogg för medberoende, där finns mycket klokt att läsa http://medberoendeinfo.blogspot.com/ / mt

Hej! Tack för omtanken! Det blir nog bra men...Exet hörde av sig igår. Hon vill att jag ska komma och sova över för hon saknar "närhet"...Det kan man ju tolka som man vill...Tycker om henne men hon gjorde slut. Tror att hon både vill äta kakan och ha den, typ. Som jag känner ska hon vilja ha kakan om hon vill äta den. Om du förstår vad jag menar?

Hej, vilken jobbig situation ni har.
Vill understryka att jag absolut inte är någon expert på det här. Men har du läst "Flodhästen i vardagsrummet" och "Flodhästen på arbetsplatsen" av Tommy Hellsten. Jag tror att han tar upp en "konfrontation" liknande den dina barn beskriver. Och exakt hur man kan gå till väga. Kanske är skönt att ha något att falla tillbaka på, om det passar er förstås. Situationen är ju jobbig, lätt att översköljas av känslor.
"I förbifarten" låter kanske lite lamt. Sen vet man ju inte om det spelar någon roll hur ni säger det.
Tänker på er

Hej Jag tänker massor under dagarna som jag tänker det ska jag skriva och ta upp om mina funderingar men när jag väl sitter här så.. Jag tänker så mycket så jag har svårt att komma ihåg allt, nå väl det kommer:) Idag var jag på krog/restaurang med ett par arbets kompisar. Dom drack öl, jag tog också en alk fri. Helt ok faktiskt. Kändes inte jobbigt bara lite när dom undra varför inte jag drack, jag är ju inte den som spottar i glaset. Nå väl, sa inte rakt ut nått men blivit mycket mer bestämd. Man ska inte behöva förklara med undanflykter. Men jag känner lite oro inför julen faktiskt med varför frågor!? Men lite vita nöd lögner om det blir jobbigt nu är väl ok?! Tycker ni..
Jag satt mest och studerade andra som drack och funderade. Inte alls avis på dem som drack mycket. Jag kommer vakna pigg o glad:)

Låter toppen, tycker jag. Ta styrka från det som har varit bra och fortsätt åt rätt håll. Lycka till, med julen och det nya året.

Nykter i snart 2 veckor, känner inget sug men känner mig grymt nere..

Vet att jag mer lr mindre kommer att bli tvingad på öppenvård imorgon som kommer innebära 6 veckors sjukskrivning och eftervård i typ 1 år.. Visst, är säkert jättebra. Känner mig bara överkörd och sjukt irriterad på att jag håller ihop det med en tjej som inte vill träffa folk.

Fans jävla skit, jag vet inte om jag är redo att aldrig mer få dricka en öl.

Livet suger just nu.

Mm..troligtvis är det bara tillfällig svacka, har i vart fall inte druckit sprit bara funderat på det rätt mycket, förmodligen bara tillfälligt..Tja, lång erfarenhet är nog inte allt, nog för att jag trodde att jag borde ha koll efter så här lång tid, men gissar att jag lyckats lura mig själv igen, så det blir att fundera på vilken lösning som blir bäst

Hej Nilali,

Hur går det för dig? Har läst din tråd och du verkar veta/känna vad som är rätt och fel men att det tyvärr blir fel ibland ändå.. Som för oss alla andra tyvärr :/

Hoppas du kämpar på och mot det bättre för det är du värd!

/MåBättre

Tack igen för synpunkter och förslag.

Jag vet var hon gömmer sitt vin och har konfronterat henne flera gånger om det så hon vet om att jag vet var hon gömmer. Funderar på om jag ska börja titta in till henne varje gång jag märker att det lyser hos henne under natten och se vad hon håller på med.
Det där med att "så ett frö" har jag och barnen gjort genom att i förbifarten påpeka saker vi läst eller sett kopplat till alkohol eller påpeka att hon kanske skulle gå till läkaren och kolla olika värden eller få förnyade recept. Det gäller väl att "så frön" så ofta som möjligt och på olika sätt?

Skulle inte säga att hon blir curlad eller hanterad för mjukt och mesigt, det är ingen annan som köper hem och hon vet om att vi vet om och vi påpekar att vi vet om.

Husläkaren känns för tillfället som ett passerat kapitel och vi bedömer att det inte är läge för Socialen/LVM än. Det måste finnas någon möjlighet att kontakta och få hjälp från någon annan instans däremellan?
Det verkar som om Riddargatan och liknande bara tar emot folk som kommer dit av egen fri vilja och att det inte går att boka tid åt någon annan.

Barnen har pratat om att de tror att det vettigaste skulle vara att sitta ner alla tillsammans och prata igenom det hela lugnt och stilla. Som när de har intervention i amerikansk teve, säger de. Tror ni att det skulle kunna vara bra?

Härligt !!!!
Jag håller tummarna för att det nya året blir ditt år ........jag tror på din styrka .
Bamsekram till dig <3

Också min tredje nyktra dag idag. Kanske blir 2015 "vårt år". Någon gång måste väl även vi lyckas....
Sköt om dig/Tjalle

Tack snälla muränan för din styrkehälsning. All styrka och värme också till dig.

Idag är det snöblandat regn och vi närmar oss årets mörkaste dag. I natt sov jag inte mycket. Vaknade ungefär en gång i timmen och tittade på klockan trots insomningstablett. Oerhört märkliga drömmar som jag dessutom kommer ihåg. Det var inte med någon större kraft jag klev upp denna morgon. Fortfarande svag och knäckt psykiskt men har ändå stärkts av er stöttning, bästa forumvänner.

Jag har sakta, sakta återfått lite aptit, svullnaden i kroppen börjar gå tillbaks men som vanligt är det psykiska det värsta. Håglöshet, apati, känslor av; varför ska just jag drabbas av denna hemska sjukdom som heter alkoholism. Nåväl, jag skönjer trots detta en strimma av hopp. Baserat på vad då kanske ni undrar från en alkis som trillat dit så många gånger. Jo, jag höll mig nykter i över tre månader, jag har varit nykter i perioder förr, jag vet att jag mår så otroligt mycket bättre när jag inte dricker, min självkänsla går från noll till någonting som kanske ändå kan kallas normalläge när jag är nykter. Jag VILL verkligen fira en jul och nyår helt nykter och jag VILL att 2015 ska bli mitt år, dvs ett år som ska gå i nykterhetens tecken.

Tjatigt?? Javisst men ni, om några vet vilka tuffa kamper man kan ha med sig själv och så länge man helhjärtat försöker antar jag att hoppet finns.
Allt gott till er/Tjalle

❤

You go girl! ❤

Tänker på dig ❤

❤

Skickar styrka till dig Tjalle. ❤

Jättetack till er som svarat mig. Ja, jag har nog läst lite i varje tråd här, men svårt att hålla isär. Jag har också tänkt på att det kanske vore en bra lösning att flytta ifrån varandra på prov ett tag. Då kan jag hinna bli säkrare på mitt beslut och han får vänja sig vid att leva ensam ett tag. Lite svårt rent praktiskt. Där vi bor är det svårt med lägenheter. Det bästa kanske vore att hitta en lägenhet som är möblerad och hyra för några månader, så att man slipper att köpa nya möbler. Jag har svårt att tro att jag kommer att sakna honom direkt, men det kommer naturligtvis att bli ensamt och jag behöver jobba på att skaffa mig nya vänner att umgås med. Jag är så enormt trött på allt grubblande och vill så gärna kunna släppa det och få tid och ork att göra andra saker. Jag skulle helst vilja gå i ide nu över alla helger och vakna upp i mitten av januari då det är vanliga veckor igen. Jul! Hur kul är det i år!
Tack än en gång för era svar.....är så glad att detta forumet finns.
Kram alla

Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Jag vet inte om du har läst min tråd, men jag har levt med en man som dricker i 20 år. Jag känner igen mig precis i det där vacklandet hit och dit. Precis det här, att det kanske inte är så illa ändå. Så har jag också tänkt och bara kört på i alla år.
Våra barn är vuxna och det är sedan de flyttade hemifrån som tankarna på skilsmässa har tagit över mer och mer för mig.
När jag äntligen tog mod till mig och sa att jag ville skiljas, då blev han nykter på stört och har varit det sedan dess och det är nu 3 månader. Men mina känslor har tyvärr fått sig en törn, pga alla år i psykisk stress.

Tar mig friheten att stövla in här. Hoppas det är ok. Min egen tråd känns så troppo anni fa. Läser väldigt sällan. "Känner" inte de som skriver idag. Men jag minns dig och jag minns Santorini. Maria 42, ledsenfrun, Min ljuva Stigsdotter, Min mentor Lilla blå, mrs pianomam med make, Tvåbarnspappan. Den andre sjukt begåvade pappan ( du vet vem du är), Kalla. Min vän med barnet med den trassliga könsidentiten. Alla era historier bor i mig och så här till jul är det väl passande att tacka för att jag fick dela en bit av era liv. Min blodsbroder Wille.

Glad att du och mg fick till det. Kärlek, respekt, anything. /R

Alla här har ju så olika historia och olika bakgrund.Men likheterna är ju större.Just att vara i en kärleksrelation med en alkis är ju jättesvårt.Man har efter många turer hittat någon sorts konstig acceptans av hur livet ser ut och märker inte hur förhållandet sakta holkas ur.Till slut står man där och ser sin man och känner mest vanmakt sorg och frustration.
Det är ju endast du som kan avgöra om det finns tillräckliga känslor kvar för att orka samla ihop dig/er och tro på en förändring.

Finns det inga känslor kvar från din sida så är du skyldig både honom och dig själv att lämna.Han har inte kraften att göra det.Han kommer säkerligen att börja dricka igen och skylla allt på dig.Men om du lever kvar i relationen så är risken stor att han trillar dit ändå och då är säkert också felet ditt.Du är inte tillräckligt kärleksfull eller stöttande och därför har han då tagit återfall.
Kanske kan ni som vi gjort separera på prov?Hitta en lägenhet och försök att lägga locket på så gott det går under en tid.Då kommer tiden att utvisa,dels om han klarar att vara nykter.Det kommer också att visa sig om du ändå innerst inne känner någon form av kärlek till din man.

Då har du ju inte per definition lämnat och hoppet och motivationen hos din man får leva kvar.Han hinner också stegvis vänja sig att du inte finns där.Dvs ni börjar var och en er egen resa som gör er båda starkare.Följ gärna min tråd om du inte redan gjort det.Jag är inte alls säker på att det här slutar väl för oss.Men det var omöjligt att fortsätta som vi gjorde under samma tak.Vi har fortfarande varken satt punkt eller sagt att det ska vara vi igen.
Det är tungt att leva under ovissa förhållanden också.Men i vårt fall så känns det bättre för oss båda.
Grubbla vidare och låt känslan bo i dig istället för att försöka fly.
Det gjorde jag i flera år innan sanningen hann ikapp mig.

Men det är nog en del som läser!

Det är nog ganska vanligt - när du har fått nog, när bägaren redan runnit över, när det redan känns kört; då vaknar alkoholisten... Men då känns det redan som att man bestämt sig, alla svek, alla brutna löften, allt som hänt har redan sårat för mycket, förstört för mycket.

Det är bra att du börjat berätta för dina vänner - i okunskap tänker de på "den stackaren" som blir kvar, ensam - men de vet itne hur det är att leva ditt liv, de vet itne hur det är att vara du och vara den som måste styra upp allt, ta hand om allt, lösa allt, finna sig i allt. Du får lov att tala om det för dem: "jag orkar inte leva så mer, jag behöver tänka på mig - jag har tänkt på honom länge nog och nu går det inte längre!"

Du får tänka på dig, och ja- han kommer säkert att bli ensam osv om du lämnar, men - är det ett skäl att vara kvar?? Vad vill du, vad behöver du??
Kram!