Senaste kommentarerna i forumet

Herregud vad detta satte igång...

Har inte sagt det heller... Nu snurrar du runt allt.
Folk lever med det, ÄR inte det. Precis som att man inte ÄR läkare utan man arbetar som läkare. Man lever med en sjukdom.. Ja jag vet.

Jag lär känna mycket olika människor men väljer att inte bli kär i en människa för att den har ett missbruk, eftersom jag inte är beredd att ge mig in och kämpa tillsammans för det missbruk den människan har, det är ju ett val jag gör och har ingeting med att göra hur fantastiskt han är egentligen. Den människan kan vara en helt fantastisk person men passar inte in i mitt liv just nu. Har nog med mig själv och för en skull väljer jag mig själv i första hand.

Skulle jag sjukskriva mig för det så skulle jag bli halen tror jag. Gillar att jobba. Jag har plockat fram operation köra-mitt-race.

... så är det rätt!

Men - får du någon hjälp? Se till att få någon samtalskontakt eller gå på AlAnon, så du blir starkare! Man förstår inte hur påverkad man är när man är mitt i det, men man behöver hjälp att sortera i sina tankar och inte minst stärka sig själv!

...eller sina missbruk! Lär känna MÄNNISKAN, och välj sedan bort ...

Alla har vi olika bagage och gör olika val som passar oss själva i den del av livet vi själva är just nu. En del väljer bort människor som lider av fetma, en del väljer bort funktionshindrade eller missbruk. För mig handlar det inte alls om att de människor på nåt sätt är mindre värda utan mer om att jag vill utvecklas med mig själv och inte fastna i någons annans missbruk eftersom jag inte är stark nog att finnas där. Jag väljer absolut inte bort människor som vänner utan det här handlade om män att bli kär i..
Tack för dina synpunkter och inser att man kan ha olika fast ändå lika syn, fast hur man uttrycker sig och vad man relaterar till så tolkas det olika.

Vill bara påpeka att han har aldrig slagit mig men ord är oxå som ett hårt slag i själen ...
Han blev inte knäpp varje gång han drack...

Tänker på det som du skrev att bryta mig loss . Eftersom jag ställde ett ultimatum att sluta dricka el förlora din familj så valde han själv att åka in på psyket där han fick hjälp och sen började han med antabus.
Vår tös som är vuxen vill att vi hjälper honom med detta och det vill jag oxå men om han sluta med antabusen så flyttar vi och det har jag sagt och jag menar det till 110%.

Är det dumt??
Tycker att det känns bra, jag/vi tar en dag i taget...

Få utskrivet antabus o ångestdämpande medicin är mitt råd från mig till dig..
Hur går det med jobbet, (om du nu jobbar).
Otroligt jobbigt att jobba bakis i mitt eget tycke.

Har sagt till mig själv att aldrig mer gå till jobbet bakis och det har jag inte gjort på ett år.

Men som sagt, lycka till på vägen..

Eftersom jag också är vuxen o är förmögen att göra mina egna val:)
Men att sätta som kriterium att man inte kan älska nån sån el sån el sån...det vet man ju aldrig. Tänker på alla som lider av fetma tex. Kan vara fantastiska människor, men instängda i en kropp där många väljer bort dem pga deras kroppshydda ( nej, jag är inte överviktig själv). I min värld går inte folk " bort" för att de inte är perfekta. För mig handlar det mer om en vilja att utvecklas, helst tillsammans. Att våga se vem man är och utgå därifrån. Vilja leva, framåt. Inte fastna o stagnera.
Nog om detta...

Ber om ursäkt om jag uttryckte mig klumpigt. Jag menade bara mig själv och mitt liv. Vem någon annan väljer att leva med är upp till dom. Förstår att det är en sjukdom.Jag väljer hellre bort kärleken än lever med någon som har alkoholproblem eller är rökare för mitt eget bästa numera. Är säkert massa fel på mig själv som väljer på det sättet men eftersom jag är vuxen så får jag göra mina egna val enligt vad jag vill och önskar. Jag dömer absolut ingen annan som gör andra val i sitt liv.

Min särbo är alkoholberoende. Jag älskar honom ändå. Men visst, det gör mitt önskemål om att vara nykter svårare. Men att säga så kategoriskt om en människa med en sjukdom gör mig lite illa berörd. Det är en sjukdom.

Nyckelpigan. Har man inga problem kan man med lätthet avstå och man ska liksom inte heller längta så till att få ta fram drickan att det påverkar. När man är nykter så märker man mer och mer att det finns många som inte har ett helt sunt förhållande till alkohol men kanske inte kommit så långt i sitt missbruk men lever på gränsen...
Jag störs inte heller av att folk runt omkring mig dricker. Har hittills funkat kanon att dricka a-fritt både på fest och krogen. Försöker att inte göra någon stor sak av det eftersom att vara nykter lockar fram andras dåliga samvete om att de också borde avstå... Känns bättre då att bara köpa a-fritt utan att säga nåt.
Tror dock inte att jag skulle vilja ha ett förhållande med nån dom dricker på gränsen för mycket.. Är hellre ensam :)

Jag vill också hälsa dig välkommen tillbaka. Gjort är gjort, nu tar vi nya tag.

Kul att du skriver Mattias!
Nu är en ny vecka avklarad! Börjar sakta knappa in på 100 dagar nykter/drogfri. Ångrar inte en sekund :)

Förr hette det: Har du tagit fan i båten, så får du ro honom i land.. Jag hittade en ny variant: Har du tagit fan i båten så släng honom i sjön, för han kan simma!
Det otrevliga är den labila energi som omger en alkoholist.. Där de ena stunden gråter som barn, för att tio minuter senare skälla ut en för en inbillad oförrätt.. Dessutom, när de "mellan raderna" hotar med att ta livet av sig.. (känslomässig utpressning kallas det visst)
När det gäller andra, så är det lättare att sätta gränser.. När det gäller en människa man levt ihop med i många år så är det svårare..
... Jodå.. jag hör hur det plaskar.. Och ber till Gud, att det inte är jag som hittar honom drunknad..

Och jag hoppas för din och dina barns skull att du kan bryta dig loss.. Jag hade ju inga barn, så lite lättare var det (dock inte "lätt som en plätt")Jag kom fram till att det gällde mitt eget liv och om jag verkligen ville ta fullt ansvar för mitt mående!
Det är så himla lätt, att skylla allt på alkoholisten när man mår dåligt, istället för att ta första steget.. Om ditt äldsta barn säger att ni måste flytta, så är det en varningssignal som är väldigt stark! ( vem ska annars ta henne därifrån?)
Sluta skämmas över det förgångna, och gör något vettigt NU! Då har du hedern i behåll, när de senare i vuxen ålder säger att det var bra att ni flyttade isär i alla fall..
Tiderna var annorlunda när jag var barn och även om vi inte hade ett direkt alkoholmissbruk i familjen så fanns det andra obalanser som gjorde att mina föräldrar borde ha skiljt sig medan vi var små. Min mamma var hemmafru och tyckte inte att hon hade något annat val än att stå ut..

Helgen har varit rätt bra, ja visst, var förbi och köpte några öl i går, för jag hade en mindre middag här hemma, det blev 3 innan middan började, och så delade vi på den sista som var kvar. Inget farligt, men rätt onödigt. hade varit lika bra dricka något alkoholfritt, eller bara ta var sin öl under middan. För jag hann ändå inte med att bli ordentligt full och fick inte vara i fred med mina kompisar (flaskorna), bästa kvällen är ju när man har kanske 8 i kylen, o bara kan flyta omkring och inte behöver träffa någon, bara leva i nuet. *eller* kanske dö i nuet.

Vi hade en trevlig kväll! Det var viktigare än ölen, jag stod för matlaget, och min middagsgäst för merparten av pratet, men måste komma ihåg att det verkligen går ha trevligt (måste inte vara 10000% trevligt varje gång) , men man kunde klara sig.

babblig. jao...

att jag själv har valet, makten, att avgöra helt på egen hand om jag ska dricka eller inte är en underbar känsla ! För första gången på många många år kan jag nu helt och hållet välja hur min dag ska se ut. I början var jag väldigt noga med att lova mig själv, varje morgon, att oavsett vad som än händer så ska jag inte dricka just idag. På det sättet flöt dag efter dag, bildade veckor, som blev månader, som blev år... Att även fortsätta att få ur mig troll som bygger bo i skallen var dag har varit viktigt som den för mig, alltså prata, prata,prata...eller dito skriva :-)

Jag hade förmånen att själv kunna styra mina jobbdagar och tycker synd om dig som sitter fast i en grottekvarn. Sjukskrivning kanske ? Tills du hittar nåt annat ?

Livet ligger i dina händer nu, du styr själv !

ungefär lika erfarenheter som aeromagnus. Jag mådde fruktansvärt illa så jag bröt direkt men min kropp protesterade så högljutt så jag tog åt mig av varningen.
Egentligen hade inte Antabusen nån annan effekt på mig än att den tvingade mig att inte dricka. Och tvång är ju inte sååå bra. Jag har också använt Campral som var totalt värdelöst för mig och jag har nog aldrig hört nån som haft nytta av den.

Men jobbigt är det....sömnig som bara den och ingen kraft alls i kroppen men allteftersom kroppen städar ur alla gifter så kvicknade jag till mer och mer. Mitt absoluta avgörande kom när jag insåg att jag själv måste göra något åt min situation. Jag var tvungen att bli nykter för min egen skull, inte familjens.

Att jag var rörig i min hjärna dessa första dagar var nog en underdrift....inte mycket som fungerade som det skulle. Underbart nog var jag hungrig och kunde äta bra mat, alla fungerar inte så, och det hade jag nytta av.

Prata gärna om behandling nu när han är lite mosig, kanske även AA, men ni i familjen måste sätta gränser så ni inte tar över ansvaret från honom själv. Han måste själv göra jobbet men ni kan visa på lösningen.

Det där med festen. Är ju aldrig riktigt lika enkelt att erkänna sina "brister" bland folk som man inte känner sig riktigt trygg med. Man tror nog alltid att de dömer en då. Du verkar verkligen vara en klok och insiktsfull människa Nyckelpigan så du kommer säkert på ett vettigt sätt att klara denna situationen. Tänk ut något listigt vet jag. :)

Allt är en process, ska det stå.

Precis, allt även process, du tar till dig och lär. Även jag är imponerad av att du klarade av att hålla dig till a-fritt under daten! Du får väl se vad som döljs bakom de röda flaggorna... När vi åkte på all inclusive sa min man att han också kunde avstå, bara så där... Hade varit otänkbart för mig om jag inte var där jag är idag. Det säger väl lite om vem som har problem med a - för de som inte har det gör det inte så mycket att avstå, de måste inte dricka... För oss är det en helt annan femma (jag störs dock inte av att han dricker, han tog en öl till maten några gånger, inte mer). Kram

Vad skönt att höra ifrån dig och att du efter omständigheterna mår bra! Håller med övriga skribenter att det borde vara självklart att få stöd och inte känna skam. Vad bra att du tar kontakt med läkare för hjälp. Ta det bara lugnt även om du får Naltrexone, det funkar inte på alla. Testa men var försiktig med a ändå, så du inte får en falsk trygghet. Kommer inte ihåg om du testat campral, det hjälper mot suget. Styrkekram

Vad starkt att du kan hålla dig nykter och vara ett stöd när det är tufft! Det där med att övertala ena partner om att "nu är det lugnt" känner jag igen... Hur många gånger har jag inte gjort det... Hoppas ni får bra besked och läget fortsätter vara stabilt! Kram

Får han antabus av beroendemottagning eller utskrivet och tar hemma? Det är alltid bra att ta leverprov. Då jag åt Antabus, vilket jag har gjort i perioder i många år, har mina läkare alltid tagit leverprov. Mottagningen jag gått till på senare tid gör test var 3-4:e vecka. En gång fick de ta bort antabusen då levervärdena gick i höjden pga den. Men då tog vi en mycket lägre dos istället och levern blev bra igen. Det är viktigt tycker jag. Lycka till med nykterheten.

Stephen