Senaste kommentarerna i forumet

Kände jag idag när jag gick förbi mannen som sitter staty nere på stan. Han sitter där, alleles svart, stilla i ur och skur med en burk framför sig på gatan och människor som försöker få honom att röra en fena.

Idag satt han inte utan hade trillat omkull på marken. Jag som alltid funderat över hur han gjorde, (han kan väl verkligen inte måla sig svart varje dag?!) såg nu att det var en gummidräkt. Dräkten hade fallit i sär och det såg ut som om någon hade sparkat sönder statyn. Runt omkring stod människor. Stod. Ingen satte sig ned och kände på honom. Förmodligen var han både hungrig och genomfrusen. Någon hade i alla fall ringt ambulansen och när jag passerade igen hade han satt sig upp och höll sig om ena benet. Nej, jag vet att inte jag heller gick fram och kollade av honom men jag såg ambulansen komma och på något sätt skämdes jag för alla som stod där och tittade.

Jag kom av mig mitt i julhandeln, sa till mig själv att ungarna minsann får ha gamla klänningar på sig till jul och vände åter till kontoret. Jag har det så himla bra! Jag behöver inte tigga mig till några slantar, jag har ett varmt hem, kläder, dusch och en varm säng att lägga mig i om kvällarna.

Usch vad ledsen jag blev, hoppas han får stanna över natten på sjukhuset och får sig ett varmt mål mat.

vad du menar och det är helt rätt - jag har ägnat många år åt administration och ledarskap. Har egentligen aldrig eftertraktat att bli chef men har varit det på olika nivåer och i olika kontext och gillat jobbet de flesta dagar. Inom vården är det tyvärr vanligt att de bästa läkarna och systrarna blir (i värsta fall dåliga) chefer. Jag tror mig ha varit och ännu vara en rätt bra ledare fast förankrad i mina värden. Mina sista år i arbetslivet ska jag jobba deltid och närmare mina "kunder" - ser fram emot det:)

Tack för goda ord från dig! Värmer...
Tycker om dig också. Och "Nej", du behöver inte vakta dina ord - jag frågar om jag undrar.

Nu ska jag rensa helsill - äckligt, sa Lotta på Bråkmargatan (om gäddhuvet) men det blir gott! Jag älskar fortfarande barnböcker, bland annat Lotta. / mt

Jag får samla känsla som Tilde; Att leva i slentrian tycks vara ok...så gör man bara..."alla" gör det! Men är du "alla" PP? Jag som nyskild ska kanske inte ens uttala mig...men jag tänker...och jag vet att du också gör det. Så grunna vidare...vill du så kan du. Är detta ditt livs stora kärlek så satsa...överraska...gör om. Men så kan man ju inte ha det? Tänker nog många. Att tvinga in kärleken igen? Att hon gör sina justeringar utan att tillfråga/råda med dig är i mina ögon ett tecken. När slutade passionen? När slutade PP vara hennes livskamrat? När slutade du bry dig. Folk säger att man inte kan stanna i förälskefasen för evigt...det kanske är sant? Vad vet jag...(vet dock att jag hade velat bo kvar där). Jag personligen tänker att dina tankar om kärleken är sunda PP. Man är ett Team...vi mot alla andra! Som vanligt inget vettigt...bara en massa frågor/R

In här...ser att de första trådarna är i "Dricker jag för mycket" är spam...som vanligt. Trodde att när Alkoholhjälpen tillfälligtvis stängde så skulle vi slippa detta. Tack vare inloggningen...att man redan skulle vara medlem för att logga in. Men denna person har tydligen försett sig med ett antal alias. Anmäl...tänker nog de flesta. Anmäl om det stör dig....jag kan inte. Av princip (haha...den lät ju högtravande) anmäler jag aldrig. Jag stör mig hellre än "skvallrar". Där kanske många ser spam så ser jag ensamhet och desperation. Men irro blir jag.

Jaha julgranen...du har det inte lätt nu. Granen ska kläs, maten ska fixas, plånboken töjas ut...mitt i sorgen över att ha mist. Ibland tänker jag snett...jag tänker att med facit ihand så hade jag aldrig ynglat av mig...trots att jag älskar mina ongar och är beredd att dö för dem så tänker jag så, den lättnad som måste infinna sig (igen) när man inte behöver tänja på det egna jaget. Samtidigt tittar jag på ongar och tänker; "Det där gjorde du bra din gamle pundare/alkie". Nej lätt är det inte. Men om några dygn till är den över...julen.

Hur tar ungdomarna det? Att fira jul utan sin papppa? Eller ska det pendlas? Ledsna? Arga? Jag blir personlig...det är mitt stora fel...nyfikenheten. Så givetvis svarar du bara om du vill. Mina frågor om ongar har ju bara att göra med min egen osäkerhet i pappaskapet ;-).

Snorrpuss på dig/R

Tänket och hur du levererar...lite syrligt mellan varven men alltid klockrent. Som bollplank är du fantastisk...som medmänniska likaså. Som älskande så stark...nu har du din Mullegubbe för du orkade. Glad att du finns! Tror dessutom att du var en bra sköterska...gissar att livet tog dig vidare...så att du blev "tvungen" att administrera. Så är det ofta...de bästa på en arbetsplats går vidare...när de egentligen behövs exakt var de är. Flummigt? Jo då...men jag tror att du vet vad jag menar. Jag vill tro att med dig så behöver jag inte vakta mina ord. Kram/R ...snyter mig

Jag har lekt med tanken...triggades som fan när jag fick reda på vad Kalla jobbade med. Jag föraktar inte vården...tvärtom...jag skulle kunna tänka mig att jobba där själv...göra nytta/skillnad. Men jag har nio själar att försörja...livet är krasst. Jag har inte råd! Vad grannen har på sig och vilken bil denna kör är mig helt ointressant. Just nu jobbar jag med ett jobb som jag mestadels älskar (ritandet, tänkandet och designandet) men ibland avskyr (resandet, säljandet och macho-kulturen) och här får jag förbli tills boet är tomt. Men jag kan mycket väl ta Stigsdotters kollegas väg en dag. Inte ens sjuksyster behöver jag bli...biträde skulle passa fint. Men inte idag...för vi ska fortfarande äta. Världen är krass...men drömma får man. Älskar historien om Stigsdotters kollega...att våga ta steget. Men inser även att hon har back-up. Där finns en äkta hälft som kan hjälpa till med ekonomin. Håller med Andreas i sak...glad och snäll skall räcka...men oj vad sällan det betalar räkningarna. Så JA, jag är glad att min lilla dotter inte är ett sjuksköterskeämne...då jag älskar henne och bara vill henne allt gott. Dessutom står jag fast vid att de flesta inom sjukvården/vården tjänar alldeles för lite. Världen är skev. Money talks...tyvärr. /R

http://www.svtplay.se/klipp/906841?type=embed&external=true

... precis som du och jag Dompa är olika varandra och alla andra vindögda:)

en eller flera sjukdomar och funktionshinder men ingen människa är en diagnos. Människan är människa och unik person. Visst ska vi känna igen symtom och sjukdomsmönster men vi ska framförallt bejaka livet och det friska i oss! Vi har barnbarn med allvarliga allergier och ett barnbarn med en kronisk sjukdom - både allergierna och sjukdomen påverkar livet varje dag.
Men de är olika alla andra barn med samma allergier och sjukdomar! Så enkelt, så självklart! / mt

vän.... hennes barn fick tandställning. En dag såg hon ingående på mig och sade: "Bit ihop" och jag bet ihop... hon kom nära, kikade från sidan och så sa hon "Du har ju mer än 7 mm överbett!". "Jaha???" sa jag. "Ja, du borde ju ha tandställning" sa hon. Det hade hon hört angående sina barn. Jag har aldrig satt mig in om det finns en 7 mm regel, och på vilken folkhälsonivå den i så fall är fastställd, men sen dess har jag roat mig med att ibland berätta vad jag undkommit:) En period tyckte jag att var och varannan unge hade tandställning, nu verkar det ha lugnat sig lite. Så klart att sånt som kan ge bekymmer ska "rättas till" men ibland tycker jag att det går lite för långt.

Hoppas din förkylning ger med sig! Så rart av dottern S att sköta om dig med iskall apelsin. Tålamodet kommer med åren. Jag är sjuksköterska (stolt) men har inte jobbat inom yrket på många år. Det finns sånt jag saknar och mycket jag minns med värme - mänskliga möten som lämnat oförglömliga spår. Ett fantastiskt yrke som bidrar till proportioner - t.ex att smärre funktionshinder som lättare skelning och överbett är uthärdligt lidande. Annat är det med förkylning, särskilt för män:))

Jag har tagit julledigt och nu kom mullegubben - också julledig. Han ska skickas på uppköp och uppvaktningar och sen ska han utföra sina förtroendeuppdrag inom AA. Jag ska pynta holken:) Kram och God Jul på det sätt som du vill fira den!

Det som är VIKTIGT är att man trivs, och familjen har det bra. Och då inte lyx och flärd.
Utan, mat, kläder och känna att man är omtyckt och uppskattad. Livet är så mycket mer än att vara bättre än granen eller kollegorna.
Glädje är smittsamt, var glad och snäll.
Du växer som människa genom att vara den som är snäll och hjälpsam, fast viss måtta får det också vara.
Så man inte utnyttjas.
Alla blir glada av ett leende.
/A

I onsdags körde jag tvättmaskinen hela tiden.
Slå slutade den och propparna gick en efter en.
Ringt in en elektriker som konstateradeatt jag måste byta ur moderkort ochlåsmekanismen Till en kostnad på 4500 kronor.

Kul inför julen.......
Gratis
Men jag har mitt nya led ord...... Tålamod!
Allt ordnar sig.
Det är upp och ned lite i denna berg& dalbana.
/A

Varför denna rädsla eller anti för jobb i vården tänker jag. Alla jobb har för och nackdelar.
I vården är man inte stillasittande utan ofta i rörelse, det tycker jag är positivt och att jobba med människor är härligt. Betalningen dålig däremot... håller med Dompa! Får kämpa för en förändring. Allt är inte pengar dock...

Tur att vi är olika :)

Måste bara berätta, när ni nu ändå pratar om sjuksköterskor: Häromdagen fick jag veta att en kollega sagt upp sig för att - plugga till sjuksköterska! Genast såg jag henne framför mig i vit rock läggandes en sval hand på varm panna och tänkte att, ja, det blir nog jättebra!

Till saken hör att hon är välbetald konsult med massa års högskolestudier inklusive doktorsgrad bakom sig. Och så nu ska hon leva sin dröm, hon har egentligen alltid velat jobba med att vårda människor sa hon.

Så modigt tycker jag! Och vilken karl hon är gift med - hela familjen får ju offra sig en hel del då hennes lön ju förmodligen kommer bli en fjärt i rymden jämfört med vad hon har nu (för att inte tala om studieåren)

En liten solskenshistoria tänkte jag :-)

Rosa moln kan man inte leva på ständigt men att gå för länge i tristess och liknöjdhet i relationen känns inte bra. Jag är själv allergisk mot liknöjdhet och känner ju äldre jag blir desto mindre tid vill jag lägga på missnöje och irritation ... har liksom inte tid.

Levde i en lång relation förut som dog ut genom långsam kvävning... ingen glöd alls till sist och ingen försökte blåsa liv i det som varit så väldigt levande en gång. Vi såg på när det stilla dog.
Nu när min blåögdhet antagit en annan nyans så gillar jag utmaningen att "jobba med" tvåsamheten, så länge jag märker att båda gör det utifrån sig själva är det utvecklande. Det finns de som jobbar ensamma på sin tvåsamhet och den andre ser på eller motarbetar, för mig är det en utesluten tanke. Då måste jag samla kraft och lämna.

Att hålla passionen levande är grundstommen i kärleksrelationen tänker jag, sedan kommer allt det andra. Låter man passionen för varandra dö så finns bara vänskap kvar, om ens det.

Att pröva med att själv ge mer av ömhet, kärlek, omtanke än man får, även om det är svårt när man har en irritation gentemot den andre. Någon måste börja på vägen tillbaka till det man hade. Börja med dig själv att göra tvärtom från det vanliga, kanske behövs nytändning i relationen. Se vad du får tillbaka.

När man tar varandra för givet, kan varje steg den andre tar, vet varje kommentar... Kanske bra metod är att göra tvärtom då... då börjar man kanske SE varandra igen och se dem man blivit under åren som gått.

Ibland får jag en känsla av att människor som lever ihop tycker det är ok att leva i slentrian, det hör till efter alla år... Jag tycker livet är för kort att leva så. Hellre ensam då. Det här var kanske inget uppmuntrande inlägg men jag tycker vi ödslar tid på konflikter som är destruktiva och jag är inte bättre på det än andra. Jag har dock senaste halvåret börjat tänka nytt. Tänka tvärtom och jag vill utveckling och jag tror ibland det är mycket bättre att vara själv än i tvåsamhet som är syrefattig och gör att man får ont i kroppen.

Vill du leva med henne. Kämpa och gör tvärtom, försök göra henne förvånad och nytänd!

Lite tankar från mig till dig... strunta i dem i fall de är för "på" eller tokiga i din ögon.
Ha det fint PP
Tilde

Du har så rätt i det där med rosa moln ;)
Pratar ni MED varandra om saken? (alltså dialog, inte bara monolog från endera sidan)
Jag upptäckte själv att vi, här hemma, på något sätt började "prata förbi" varandra, när vi blev stressade..
Vi förutsatte, att den andre förstod.. Jag vet inte om det något typiskt svenskt, det här med att inte ge raka budskap, utan gå som "katten runt het gröt" och förutsätta att den andre förstår våra vinkar.

Ibland är det ju så att det är saker som ÄR svåra att prata om och då är det lätt att börja "humma" något ditåt.. Liksom att skapa "pseudo-konflikter"..

Dvs bråken handlar egentligen om helt andra saker, än det man "grälar" om..Men det är enklare att "gräla" om tvätt, hämtning av barn och städningen, än att sätta sig ner och ta diskusionen om känslorna...

Bara mina funderingar.. kram /trollis

Beror det på mig?
Vi får klura vidare, krya på dig!
Håller med dig avseende sjuksköterskeyrket, vill inte heller att mina börjar inom vården.
Kram!

Jag lär mig ngt nytt varje dag. Inte visste jag det om tänder...7 mm? Ja, ja. Inte heller jag har gått med lapp för ögat. Som i ditt fall så är det det vänstra som trilskas...men bara när jag är stressad eller trött. Min förre chef sa det en gång...typ tre år efter att jag blivit anställd. Då fick jag höra att han tvekat att anställa mig eftersom jag tittade delvis (?)bort. Hans känsla var att "kan jag lita på denne man, som inte ser mig fullt ut i ögonen?". Givetvis var jag stressad då och i efterhand mkt glad för att han såg bortom det slöa ögat. Jag kan också leva med mitt handikapp...nu för tiden är det mest en markör. Ett skämt...när jag börjar vinda så säger ongar; Nu är farsan trött ;-). Men 7 mm? Att man kan mäta sådant? Vem bestämmer där? Tandläkaren eller "högre" instans?. Jag personligen älskar "operfekta" bett. Har det nog efter min mamma. Hon hade av födsel ett Hollywood leende. När cancern kom och strålningen gjorde att tänderna föll ut så valde hon att ta flera nyanser gulare. Att bli kallad löstand/ifrågasatt hela sitt liv hade stört henne så mycket så när "chansen" kom återskapade hon sig själv.

Mitt i allt detta så slår det mig; Jag skriver om tänder och ögon. Jag skriver inte om drycken...och jag känner mig frisk (fast fortfarande tokförkyld, frisk i huvudet) . Jag är inte bara alkie...jag är också människa. Tack för den mt :-) /R

Har även skrivit en bok som jag tror heter Hyacint, men kan minnas fel, den är mycket tunnare men också bra.
Kram!

Stigsdotters analys är ju som Maria skriver; solklar! Missbrukaren i mig tog inte tag i sin skit...valde att titta bort. Men nu ser jag och då känns det som jag vadar i skit...och mera väller in. Tankarna på att som PP uttrycker det; Kanske berodde inte allt på alkoholen? Så vad berodde det på? Mig? Stora tankar i en feberhet hjärna. Jag känner att jag inte orkar...tänker att Trollis/trollkvinnan kanske har rätt. Kroppen säger ifrån när själen inte längre orkar. Snorar vidare...ska tydligen inte arbeta idag heller...bara sova vidare. Idag är det fredag...försök att bara handla i de butiker som gör er gott. Jag tror att människan behöver mat/dryck och kärlek...en och annan apelsin ;-). Men inte etanol.../R ...snyter mig.

har pratat med en man som känt han länge... ja höll på att tappa hakan... mannen ja träffat är en renodlad mytoman och alkholist!!!!

det va situationer han berättat om som va helt sjuka.. det stämmer också med va jag erfarat när det gäller han...

jag vill ALDRIG bli ihop med den där mannen...
han kan hålla på med andra o finnas i gänget som han gör... mig får han aldrig, fy fan va sjuk kille

låter hemskt att acceptera så mycket att alla känslor dött....
tror ändå att nollkontakt är det bästa

kram kämpa på

styrkekramar så du får kraft att ta dig lite egen tid mitt i livet.

Kram !!

Låg där döende i går kväll. Hör hur resten av cirkusen stökar omkring. Sen kommer dottern in...med en iskall apelsin. (älskar min citrusfrukt kylskåpskall). Hon skalar apelsinen och småpratar...matar mig klyfta för klyfta. Det är gott att leva...tills hon plötsligt trycker in halv apelsin i munnen på mig. Vill hon kväva mig? Nej, så var inte fallet...men hon orkade inte mer...det gick för sakta. Så tillsammans konstaterar vi att min Strawberry inte är ett framtida sjuksköterskeämne :-). Det glädjer pappahjärtat...inte för att jag föraktar sjuksköterskeyrket men för att det är underbetalt och underskattat. Stark är hon...min rävjänta, /R

spana efter En halv gul sol... att njuta av i julhelgen. Tack för tipset - det är härligt att se fram emot en läsupplevelse. / mt