Senaste kommentarerna i forumet

Tack för detta! Det hjälper lite mot ångesten vid tanken att inte kunna dricka

Det var skrämmande att läsa ditt inlägg. Jag kan i princip lägga karbonpapper över ditt inlägg och bara skriva av det för att beskriva min situation!

Idag är det 164 dagar sedan jag sist var ute på galej. Det känns givetvis bra men idag blev en sån där dag då jag blev sjukt bitter. Aldrig, aldrig mer dricka alkohol. Fy fan, är det verkligen jag? Känner sån press från omgivningen att jag håller på gå sönder, vill bara skrika rakt ut att jag gör väl vad fan jag vill med mitt liv.

Men, jag andas ut och tänker om. Jag går på en bra stig just nu, jag mår ju bra dessutom. Jobba på, kämpa vidare. Jag har grymt mkt att vinna på min nykterhet,måste bara vända det till att det är jag som har valt det, ingen annan.

Skitdag men jag hoppas jag har bättre tankar imorgon. Allt gott till er som kämpar med mig!

Kram

Gud vad hemskt det låter.....jag som precis ska börja få kontroll över mitt drickande, men jag står inte ut med tanken på avstå från det du räknar upp, AJ

Jag har nyss skjutsast hem honom till hans stuga.Hans jag börjar vakna till och längtan efter mig och vår relation verkar också börja komma ikapp honom.Vi hade två fina dygn och allt rullade på som det brukade rulla på i vår vardag när vårt liv var bra tillsammans.men det var som sagt på ett vänskapligt plan med ömhet och närhet men inte man kvinna relationen så värst närvarande.Vi respekterar båda varandras innersta sfär.Vi får se hur han nu förvaltar detta.
Han pratar mycket om de insikter han gjort efter jul då han för första gången på allvar försökte ta tag i sitt drickande.

Jag får prata om min resa och mina våndor och mitt oerhörda sug efter honom som människa trots att han för närvarande bara är en spillra.
I min medberoendevärld så har det ingen betydelse.Jag är nog en sån som skulle bevara liket i en säng i flera månader för att jag inte vill fatta att det är dax att ringa Fonus :)
Vi får se hur jag mår och känner mig i morgon och i övermorgon.Just nu är läget ok.Till och med riktigt bra.

Tack för din hälsning till mig, jag blev väldigt glad. Fick se nu att du klivit över till andra sidan, haha. Är här inne ibland och läser men dålig på att skriva själv. Inga fler provningar har jag gjort. Kände bara för min del att fallet var oerhört nära, kanske vissa av oss är mera sårbara. Känner ingen sorg över att jag inte kan, ett kallt konstaterande helt enkelt. Jag skulle inte heller vilja göra om resan vi varit med om. Kommer du ihåg alla kringelikrokar och alla hålor i början, och denna enorma trötthet. Två boxar och en långhelg för mig hade varit katastrof. Visst kan jag bli avundsjuk på måttlighetsdrickare kan ju se väldigt gott ut när vinet rullar runt i gommen. Nu rullar jag runt med mjölk. Bakelserna har jag inte svikit ännu och jag tror snart jag ska öppna ett fik för mitt kök har förvandlats till ett bageri och jag har blivit en riktig fena på det. Hur går det med din båt, heter den muränan eller. Jag samlar pengar på hög nu när jag inte lägger dom där enorma summorna på bolaget längre. Gagarin är strålande i sin nykterhet inte en droppe sedan september, hur han bär sig åt vet jag inte, det är otroligt skönt att slippa allt gaggande som var innan. Vissa dagar älskar jag bara att få leva i lugn och ro och andra är mindre bra, men det är väl poängen med själva livet.
Ha det gott pelle dig glömmer jag aldrig
Konstnären

att inte få agera som man brukar är fullständigt dränerande.
Utmattande och sorgesamt.Men snart ska du få se så kommer det en pytteliten ljusglimt på kanske 10 minuter en halvtimme då du känner att du är i ro.Sen kommer de stunderna oftare och oftare och man börjar ha liiite kontroll över sitt agerande.Så kämpa på,det gör er båda gott i längden.Även han som är tvungen att ta ansvar över sig själv och sitt drickande alldeles på egen hand.

Javisst, det blir mycket fina garner för vinpengarna :-)

Stickning är bra!
Det hade jag glömt bort. Skall testa. Tack för tipset.
Vilken bra idé med lappar, som små dagboksblad som finns kvar som påminnelse den dag man förförhoppningsvis är stabilt nykter.

ska det ju stå...

När jag ser tillbaka så minns jag att jag fyllde all min första lediga oroliga tid med allt som jag kunde slukas upp av som inte påminde om vinstunderna. Jag läste timmar på forum både natt och dag, jag gick igenom sömnkurs o mindfullneskurs som jag köpte på nätet. Längtade till nästa brev skulle komma o engagerade mig stenhårt i övningarna. Jag skickade nitiskt små lappar som blev en filt som påminner mig om hur det o hur det är. Successivt med att alkoholen försvann ur min kropp och mitt tänk så började de gamla intressena bli spännande igen. Det tog tid och misströstan men så skönt när det vänder. Så var det för mig. Säkert olika för alla. Du kommer att hitta tillbaka. Kämpa på!

Min telefon har visst annan uppfattning om stavning än jag......:)

Vaknade med insikten om hur mycket jag tycker om den " grå" vardagen och hur illa jag tycker om fredagar. Fredag = sug efter a och en enda väntan på att systemet skall stänga. Efter kl 7, om man nu kommer så långt infinner sej ett visst lugn när detvåk stängt. Jag brukade älska mina helger förut. Allt man kunde göra. Måste hitta tillbaka dit. Längta efter kreativ ledighet med sund sysselsättning.
Nån som har tips på hur'
Det är inte det att jag har brist på roliga saker att göra, jag tappar bara lusten att göra dem och aokt intresse fokuserad på vinet.
Är då trött på det.

O ja, jag känner verkligen att mitt löfte förpliktar. Och det var nog det som var meningen. Berättade också för särbon som inte blev förvånad eftersom jag pratat om hur less jag är på alkohol länge.
Han tycker också att det är självklart att han inte heller dricker hemma hos mig. Vi får väl se vilken effekt det får på vår relation framöver, men jag är hoppfull :)

Tack ullabulla
ja det sliter i mig, det märks i allt jag ska göra just nu, gå till affären är tungt o ångestfullt,,promenader, ett samtal till nån, ens klä på sig o gå ut o göra nåt på stan...
jag har fortfarande inte ringt, o inte han heller...

tanken på att han kommer falla tillbaka... eller ja det är han ju redan, men att han ska falla djupare har jag också haft tanken på.
Han är lite av en man som lever på mina reaktioner. Han får ju dem inte nu, så det kommer nog slå han hårt.

jag har funderat hur jag ska göra om han ringer. Antingen låta bli o svara, fundera om ja ska ringa tillbaka eller smsa o säga att ja inte vill prata just nu. Eller ringa tillbaka o inte gräva.
det får visa sig om det sker. Men att svara direkt kommer ja nog inte göra

Det betyder mycket ska ni veta, även om "dramat" kring alkoholen så sakteliga förlorat lite i akut betydelse. Veckor och månader kan fortfarande vara väldigt olika i hur mycket jag tänker på mina alkoholproblem. Just nu kanske lite mer. Men då är det bara att läsa lite här inne, och minnas. Låter grymt kanske men andras kamp kan faktiskt vara till lika stor nytta för en nykter alkis (jobbig definition på sig själv) som våra berättelser kan vara till viss nytta för de som just startat.

Medvetet försöker jag att inte se det som "tidigare" alkoholproblem. Det är inte att älta, utan bara ett sätt att leva vidare med de nya förutsättningar som finns idag. Jag är idag helt säker att jag på ett par dagar skulle kunna vara tillbaka där jag startade för över 1 1/2 år sedan. En resa som jag idag är glad över, men aldrig i h*****e skulle vilja göra om. Jag har helt enkelt inte tid till det, finns så mycket annat jag vill hinna med de resterande tid jag har kvar. Trots det kan jag varmt rekommendera den till alla som ännu inte gjort den, ganska självklart eller hur? ;-)

Några av er förklarade när jag i början var otålig, att det tar lika lång tid att ta sig upp från botten som att ta sig ner den första gången. Att ta sig ner en andra gång går ju minst sagt fortare. Två boxar och en långhelg skulle förmodligen räcka finfint. Alternativet är att gilla läget och fortsätta kravla sig upp. Sakta lite lättare och lite ljusare dag för dag. Belöningen kommer, det är säkert, men den kommer inte lika "instant" som efter ett par stadiga drinkar.

Det går ju faktiskt av sig självt - så länge vi bara skippar att dricka alkoholen!

//PP

Hej Helena

Läste ditt inlägg att du berättat för barnen. Tänkte på min egen olust att berätta om alkoholproblemen för mina barn och anhöriga, i synnerhet i början. Jag tycker det är modigt samtidigt som det innebär en liten risk. Barnen har som du skrev märkt av ditt drickande. De drar sig undan när du dricker, så det tror jag verkligen du kan utgå ifrån, förminska inte den insikten ;-)

Jag tror alltså tyvärr att du kan utgå från variant 2 när du analyserar deras reaktion. Tycker det är modigt att berätta för barnen, men det är samtidigt något som nu förpliktigar till varaktig förändring. Ja, förändring är ju det vi eftersträvar, men det är samtidigt en risk att berätta, om man som så många av oss i början, är orolig för att misslyckas. Det var nog därför som jag själv "fegade" ut, och det tog säkert över ett halvår innan jag vågade berätta om min förändring, för någon i min närhet. Inte ens idag - efter 1 1/2 år har jag klarat av att säga att förändringen är permanent och att jag idag är en nykter alkoholist. Usch, jag får fortfarande rysningar av att skriva så om mig själv :-)

Tycker det är modigt, men jag tror nog du beslutade att berätta för att "höja insatsen". Jag hoppas innerligt att du klarar av att hålla löftet, och jag tror det, för du verkar beslutsam och motiverad. Kanske är det så att vi som har problem med drickat ibland inte förmår infria de löften vi ger gällande att förändra vårt sätt att dricka. Vi bör nog vara medvetna om att så snart vi berättar om våra avsikter att förändra, så är det i våra barns värld ett löfte. Bryter vi sedan det löftet så är skadan i förtroendet nog större än innan.
Jag kände samma sak när jag efter ganska lång tid berättade. Jag var livrädd. Jag upplever det som att det tar tid att återbygga ett skadat förtroende. Men det går, det är det fina ;-)

Fortsatt lycka till med att infria ditt löfte. Det är ju faktiskt helt möjligt!

//PP

Den andra dagen utan baksmälla har börjat, men känner mig minst lika trött som om jag skulle ha druckit. Kanske beror på att jag ägnade halva natten åt att läsa i trådar här på forumet. Vad berörd jag blev av alla berättelser! Tänk att vi är så många som på var sitt håll kämpar med att bli fria från alkoholen eller medberoendet.
Det är en sorg att inse hur stark denna drogen är för oss som trillat dit, men också en enorm tröst att känna att jag inte är ensam. Tack alla ni som delar med er och finns där för att stötta och hjälpa!

du gör alldeles rätt.Även om allting sliter i din själ just nu så gör varje dag av avståndstagande att ditt eget jag stärks.Till slut kanske du måste ge efter och ringa,men se det inte som ett nederlag.
Då ger du efter för ditt medberoende och det försvinner inte i en handvändning.
Det är en lång process som bygger på tid och tålamod med dig själv.
Bestäm hur den kontakten ska se ut,tex 5 minuters samtal utan kontrollfrågor.Lägg dig inte i vad han gjort,hur mycket han supit, när han kom hem,vad han ska göra idag osv.
Berätta bara om dig och ditt liv och lyssna på det han berättar utan att fiska efter mer information.
Återigen,lätt som en plätt :)

Han kommer förmodligen att ramla ännu djupare ner när du inte är där och kollar honom.
För nu har han ju ingen (snyft) som bryr sig om honom.
Desto större anledning att dricka mer istället för att rycka upp sig.
Så självklart är felet ditt (Inte) att han dricker mer.

Har abstinens..
har inte hört av mig sen i söndags... pga att han börjat dricka mer. Har skrivit i en annan tråd om det.
ville så det värkte höra av mig igår... gav inte efter suget, kontrollen... ja man kan kalla det vad som egentligen
Många tankar går åt han...
var är han, hur full vart han, sover han själv? Tänker han på mig? Varför har han inte ringt, vill han ringa? Vem ska ringa... ska vi ringa varandra? Osv osv... är det här bra? Är det bra att vi inte hörs? Ja vet att det är det.

Jag tog mig dit på al-anon mötet och jösses vad spänd och nervös jag var. Men efter en stund sittande och höras på de andras berättelser så var det min tur och jag sa väl två meningar typ och så brast det lite grann. Tårar som väl behövde komma ut.
Jag tog mig dit och kommer fortsätta känner jag nu.
Det var helt klart värd resan dit och min tid på alla sätt.
Hoppet finns (kanske)

Gym låter som ett bra substitut :)
Skönt att läsa att du inte känt något vinsug.
Det har inte jag heller, men känt mig ganska låg hela dagen. Inser att det jag tyckt varit roligt alltid handlat om alkohol, resor, goda middagar, träffa vänner, mysa på terrassen i solnedgången ...Tanken på att göra sådant nykter känns nästan meningslöst. Förstår när jag läser andras trådar att det går över, men just nu känns det tomt.

Jag befinner mig ofta i situationer där det förväntas att jag ska dricka, men måttligt, förstås ... Och det klarar inte jag! Hur gör man??

Vet inte vad som hände men allt försvann som jag skrev, ville bara säga att jag tänkt på dig och att du gjort skillnad för mig. Tror absolut att du har kontroll. Kram

Logga