Senaste kommentarerna i forumet

var ditt uttalande på min tråd om ansvarslösa arbetsgivare. Problemet är att jag tillhör en högt aktad yrkeskår som inte förväntas ha problem med A utan tvärtom behöver en push för att släppa loss. Det känns outhärdligt att inte leva upp till dessa krav. Tack för att du finns för mig.

Man har stor nytta av att läsa "den andra sidans" kämpande och sätt att se på sitt missbruk.

Och han kan fortfarande i viss mån påverka min sinnesstämning.. Men numera rusar jag inte åstad och agerar (även om jag reagerar..) Jag tar ett djupt andetag och väntar..

Vadå.. det var ju HAN, och inte jag som hade problem.. Nu när jag tittar i backspegeln så ser jag hur hans "mående" alltid har kommit först.. hur jag till slut drog mig för att bjuda hem vänner och tom barnen, för att han fyllnade till framåt eftermiddan - kvällen..
Hur jag ständigt drog till med "vita lögner" för att ingen skulle se hur illa det var periodvis.. Ja, jag gjorde alla fel man gör som medberoende.. Jag har inte fattat det förän efteråt..
Jodå.. i våra alkoholisters ögon kommer vi nog alltid att vara bitchar.. men mest för att vi faktiskt törs stå upp för rätten att leva ett eget liv!
Vi har RÄTT, att umgås med våra vänner, utan att få tusen frågor efteråt. (och NEJ, de har ingen som helst rätt att ringa och kolla var vi håller hus, om vi är på jobbet eller var det nu är!)
Vi har rätt att säga nej till sex, helt enkelt för att vi inte är det minsta sugna att ha sex med en onykter person som inte bara är tafflig, utan stinker spritfabrik.. (finns inget mer avtändande)
Vi har rätt att få vara i fred, när vi behöver ensamtid (utan att ha någon som kräver "kroppskontakt" inpå oss 24/7)
Så ta dina steg, när du känner dig mogen..
Och skäms inte för ditt medberoende.. Det finns massor av superintelligenta kvinnor(mest) och män som är just medberoende, för att de gett upp sina egna liv och önskemål för att vara alkoholisten till lags..

Att du klarade det ganska ok!
Sommarkatt15

Jag trodde inte att mitt mående handlade om medberoende och hur långt man kan sjunka i det. Jag trodde inte att JAG kunde bli det, att det är det som kallas medberoende.
Sätta hans mående i första rum. Tassa på tå el dölja vissa saker som man vet han bli sur för och då kanske han dricker.
Måste visa att jag älskar honom eftersom han tror inte att jag gör det fast jag kanske bara vill gå undan , vara för mig själv....
Detta är andra helgen med antabus och fasen vilket lugn jag hade när jag körde hem från jobbet i fredag och veta att ikv är han nykter .
Sen som ni sa är det för tidigt att ropa hej och det vet jag verkligen men jag vet oxå att sluta han så har jag bestämt att flytta till 100%
Det var nån som sa att det är bra att ha en plan ifall han börjat igen. Jag har en plats som jag kan åka till men som inte funkar i veckorna att åka till så jag fundera på att redan nu kolla upp den saken.
Vi hat övernattningslägenheter där vi bor och det fundera jag på isf.
Nu känns det som att jag tre det går åt pipan men så är det verköigen inte men som ni alla vet...
Alla löften som dom brutit vågar man inte tro fullt ut innan bevis.
Vilken kamp vi utsätter oss för som vi inte ha nåt för om dom inte vill ta hjälp.
Han skyllde mycket på att det var för att jag inte visade kärlek, vi hade sex så sällan , jag bara utnyttjade honom eftersom han betalade hyran.
Jag skulle vara glad för att jag hade tak över huvet osv....
Allt detta han hållt på med är psykisk misshandel vilket har gått upp för mig nu och jag blir så ledsen att jag tillåtit att någon göra detta mot mig. Jag som alltid haft skinn på näsan och lät aldrig nån göra mig illa.
Vad hände???
Sen är inte jag den snällaste och jag kan vara en bitch men jag kränker aldrig någon medvetet. Kunde inte äns göra det mot honom fast han gjorde det mot mig och mitt utseende el att jag var korkad som inte fatta nånting.....
Skönt att hittat hit och få skriva av sig. Har faktiskt bestämt att gå att prata med en psykolog.

Skönt att vi får höra ifrån dig Valeria. Bra ändå att du är redo för nya tag igen. Kämpa på!

har överlevt trots fylla och ångest. Har inte gjort bort mig utan klarat mig med en hårsmån, suck.... Sitter med mina 3,5:or. I morgon blir det antabus. Ska till min husläkare på måndag och be om naltrexon. Tack alla underbara, jag hade inte överlevt utan er!

Helt under isen och det är svårt att höra hur mycket han druckit.. Jo, jag hör att han är desperat och har jätteångest.. Gråter så jag knappt hör vad han säger.. Säger adjö och lägger på efter 2 minuter.. Här sitter jag med en stor stor klump i magen.. Tänk om han tar livet av sig? Tänk om han skadar sig allvarligt.. Han har mellan raderna sas, antytt det förut..
Så här sitter jag och känner mig fortfarande som flugan i spindelns nät..
Mitt förstånd säger att det är många mil emellan oss, och även om jag sätter mig och kör, så tar det över en timme innan jag är framme.. Vad hittar jag? Vill jag hitta det? Det kan ju lika gärna vara så att han druckit så mycket att han virrar runt en stund och sedan somnar?
Visserligen brukar han stöka omkring nästan hela natten när han har ågren...
Fast har han den typen av ågren, så vill jag INTE möta honom för då kommer alla anklagelser om att jag är känslokall, en riktigt pervers elak psykopat som bara vill se honom lida.. Nej, det vill jag inte.. men jag orkar inte ta hand om all denna ångest, för det finns ingenting jag inte prövat förut som har hjälpt.. ( den lille behornade saken som sitter på vänsterskuldran viskar: Han vill bara inte att du ska ha en lugn och trevlig kväll, när an själv mår skit..) Jag vill inte riktigt tro att det är så.. inte på riktigt i alla fall.. Det är ju ändå en sjuk människa.. även om sjukdomen heter alkoholism...
Kommer på mig själv med att sitta på helspänn.. Ringde telefonen.. (tror inte att han är i skick att skicka sms..) Vad gör jag om han ringer igen.. vågar jag svara.. Han vet ju att jag inte dricker, så han skulle mycket väl kunna lura ut mig.. Ber till gud att någon hittar honom och hjälper honom till sjukhus..

Hoppas att det går bra för dig! Om du är ute i buskarna så hoppas jag att du snart finner stigen igen......

Tack....-jo jag funderar en del på hur middagen på konferenskvällen kommer att gå. Eller egentligen inte - jag är i grunden rätt trygg i att det kommer att gå bra. Har tänkt att jag skall, kanske, dricka 2 glas vin. Max. Kanske inte blir nåt alls..... Jag har tidigare inte haft problem att dricka "lite" i sällskap, ute. Mitt stora problem har varit ensamfyllorna, hemma - och det suget finns inte över huvudtaget. Helgen kommer att förbli alkoholfri - och det är helt utan "vita knogar". Känns bara skönt och jättebra.

Och grattis till dig "Rensvind" - hoppas verkligen att du är på rätt väg nu - det låter så. Härligt att få läsa!

Ja, som medberoende, så lär man sig ett beteende som faktiskt möjliggör för alkoholisten att fortsätta att dricka.. Långt över en gräns, där de annars hade varit tvungna att stoppa.. Antingen för att de förlorar sina jobb (Det märks mycket mer på en arbetsplats, om ingen ser till att de kommer i tid, är "hela och rena", eller "täcker upp" deras bakfyllor genom att sjukskriva dem eller komma med lämpliga ursäkter)
Likadant när de skadar sig eller blir liggande i fyllan.. Så länge vi städar upp, tvättar kläder och torkar spyor, så är det ingen som reflekterar..
Kanske ser vi också till att de kommer hem, när de är aspackade, istället för att bli LOBade?
Ja, egentligen bäddar vi i mångt och mycket för eländet själva, eftersom vi dels är rädda för vår alkoholist som kan bli väldigt otrevlig annars, dels för att vi "skäms"...
Jag har slutat skämmas! Skämmas kan han göra själv! Det är ju inte jag som dricker.. Det är inte jag som vinglar omkring och är ubersocial bland grannarna på sommaren.. Det är inte jag som luktar bakfylla, ute bland folk..
Kanske får jag rentav hjälp, om någon mer än jag påpekar att hans dryckesvanor inte verkar vara av den sundare sorten..? Idag, kan jag inte tänka mig att flytta ihop igen, men jag önskar att han för sin egen skull blir nykter, för jag ser ju att detta inte håller i längden och att det är på väg utför, för en i grunden snäll människa.. (tyvärr vet jag inte vilken form av "ögonöppnare han behöver.. En grov rattfylla för 10 år sedan var inte nog i alla fall..)

Jag vet bara att det finns en magisk gräns, när man drar ett streck och inte backar längre.. (mer än för att ta sats..) När den dagen kommer så vet du och då går du!
Det kan vara det där lilla berömda strået som knäcker kamelens rygg.. Och jag vet vid det här laget att det är olika från människa till människa..
Jag "brände mina broar", för att inte riskera att stanna kvar eller komma tillbaks.. (jodå, vissa dagar kan kännas som skit ibland..inte tu tal om den saken) men för varje dag så känner jag att jag gjorde rätt. Och det kommer du också att göra..
styrkekram !

Gamla mönster sopar man inte bort över en natt eller ens över några månader..
Själv blev jag en aning påmind, när jag skulle hämta lite saker och gubben var "salongsberusad" och på sitt charmigaste humör.. Vis av skadan så insåg jag att han var precis på den där gränsen, där man blir en smula "sentimental" och gråtmild.. Och känslan, jag kände inför den här biten av oberäknelighet var vad jag behövde för att inse (med sorg i hjärtat) varför jag lämnade..
Nej, det kändes ensamt, vemodigt och sorgset att lämna denna människospillra som stod där med tårar i ögonen och egentligen ville att jag skulle stanna kvar en stund till..
Hans ensamhet kletade kvar som en våt filt ett bra tag även när jag kommit hem.. Fick påminna mig igen, att det inte spelade nån roll om jag suttit kvar som "sällskapsdam".. Han hade inte varit gladare när jag än hade åkt.. Och fortfarande så vägrar han erkänna att han hinkar i sig..
Det fanns inga flaskor framme, inga tomglas och det var skapligt rent på bord och bänkar.. Men herrn själv, var som sagt en smula "svajig"..
Om det varit för några år sedan så hade jag nog suttit kvar och "hållit handen".. Idag reser sig den inre raggen i obehag istället..
Det är skitjobbigt att se när en människa befinner sig på "nerväg", utan att vilja öppna ögonen för fakta..
Men i enhet om lagen om den fria viljan, så reste min fria vilja hem med mig, medan hans fria vilja säkert gick ner i källaren och korkade upp en ny öl eller hällde upp ett nytt glas vin.. (jodå, det "känns" någonstans i magen och jag anser inte att jag varit "duktig".. Känner mig mer som en svikare, fastän jag innerst inne vet bättre..)

Jag har försökt nå dig här innan aeromagnus, läst mycket av det du skrivit .
Jag råkade säga att en av biverkningarna är trötthet till min sambo. Han hade tänkt strunta i den idag/helgen för att se om det blev bättre.
Både jag och dottern satt vid bordet på morgonen och sa till honom att inte sluta så han tog den.
Jag vet att han vill sluta dricka men det känns som att han gör det mer för familjens skull än hans egen.
Hur ska jag vara?
Även om man tar antabus försvinner väl inte suget , brottas man med det?
Undrar lite vad som rör i hjärnan på honom .
Han säger bara själv att det är jobbigt .

Finns typ antabus om du har svårt att motstå alkohol

Det är inte antabusen som ger trötthet utan alkoholen som går ur kroppen. Detta ger trötthet. Likaså när alkoholen går ur får man ångest. Detta försvinner på någon vecka eller två. Viktigaste är att han tar sin medicin.

Jag var ofta inne på det här forumet förut, men nu är det över ett år sen sist. Jag Började gå på AA möten för 5,5 år sedan, men det hjälpte aldrig mig. Jag återgick i missbruket gång på gång. Gjorde även en behandling på en öppen 12 stegsbehandling, men det slutade med en flaska whiskey dag 99 som nykter. Till slut insåg jag att jag skulle förlora allt om jag fortsatte.. att jag skulle dö. Jag använde droger mer och mer då alkoholen inte räckte till. Jag funderade på att börja med heroin då inte ens vanliga droger räckte längre... men lördagen den 16 augusti var jag beredd att göra allt som krävdes för att förändra mitt liv. 18 augusti började jag på 12 stegsbehandlingen igen och började gå på AA möten igen och imorgon har jag 14 månader nykterhet och mitt liv är helt förändrat. Jag har gått från ett helvete till ett himmelrike. Har tjej sen några månader tillbaka efter att ha varit singel i 6 år och hon är gravid i 8'e veckan

Har följt dig varje dag, undrar också hur du har det...❤

Jag låter min omgivning påverka mig.
Både exets som nu verkar må lite bättre och ibland dyker upp och påminner om sin existens.
Även min nya vän som jag nu börjar upptäcka ett inre lager av,som det förstås ska vara i en relation.
Sakta närmar vi oss våra verkliga jag och får då chansen att ta oss en ordentlig titt och se om vem den andra personen är och om det känns bra i grunden.
Just nu känns det så,men jag har också en hel del obearbetat kvar från livet med exet och annan gammal skåpmat.
Jag måste se till att skapa tomrum där detta kan få ta plats och kännas och bearbetas.
Om jag bara lägger locket på så kommer snabbt denna nygamla känsla av oärlighet och dubbla budskap tillbaka.

Dvs de dubbla budskap som jag ger mig själv istället för att bena ur vad det står för.
Jag har en tendens att liksom bygga på en orolighet med nya spännande saker så jag slipper känna av oroligheterna.
Inte så värst lyckat,men det är ett beteendemönster jag haft sen jag gick högstadiet.

Kurrande mage skall de va.....får vara tacksam så länge den inte surrar....;)

har jag bakom mej nu och det känns fortfarande fantastiskt att vakna nykter och slippa dimman i skallen men.......
alltid dessa men, jag kan inte sova och jag kan inte äta!
Har börjat med sömntabletter men inte ens de funkar utan jag vaknar minst 20 gånger per natt.
Aptiten är noll, vilket egentligen inte gör så mycket då jag gärna går ner ett par kilo.
Men det oroar mej, det är inte "jag" liksom.
Så jag går omkring och är kroniskt trött med en surrande mage som inte vill ha nån mat.
Skulle vara intressant att höra om det är ngn mer här som har liknande erfarenheter.

Har varit och träffat snubben jag träffade på kryssningen. Jag var nykter och han drack vin. Finns nåt intressant hos honom men han är verkligen ingen nykterist. Tanken att avstå dricka en helg finns inte. Han är nog min prövning i det här :) Hade absolut inga svårigheter att avstå dricka, köpte med a-fritt och vi hade det trevligt. Mot slutet av kvällen kändes det lite jobbig eftersom han blev en aning påverkad. Om vi ska ses igen återstår att se.. Hade han varit nykter hade jag gärna träffat honom massor mer... Lite fördömande blir man nog automatiskt "Vilja" när man ser personen bli onykter :)

Sen har jag återigen varit på semesterresa. Inga problem, riktigt skönt och avslappnat. Kom hem igår och på nåt konstigt vänster kände jag att jag ville dricka ett glas vin. Dividerade en aning med mig själv och åkte tillslut till bolaget precis innan stängning. Köpte en flaska a-fritt och en liten flaska med gott rödvin. (Tappade påsen i affären sedan och a-fria flaskan gick sönder men rödvinet klarade sig...) Tänkte jag ska göra rödvinssås som idag lördag och igår när jag landat njuta av ett glas vin. Kände motstånd att dricka egentligen men tänkte måste ju testa så hällde upp ett glas. Den goda smaken som alltid funnits infann sig inte men drack upp glaset ganska långsamt men kände ändå av det lite. Kändes egentligen inte bekvämt och inte gott men kände mig ändå tvungen att dricka upp, och drack även upp svätten som skulle bli sås.. Blev inte full men kände mig obekväm, när jag la mig kändes det som att jag borde druckit a-fritt istället eller läsk. Jag mår inte dåligt idag Men nu vet jag. Vin är inte gott egentligen, finns inget skönt med att dricka och har lika kul nykter. Kanske det var det jag behövde, känna att alkohol inge längre är nåt för mig, tar det inte som ett misslyckande utan mer som en lärdom :)
Önskar alla en härlig lördag :)

Känns igen så väl! Jag vill så gärna! Men ibland känns det som om jag aldrig kommer ta mig ur det här. Jag sitter fast här och kan inte röra mig. Alla elaka ord, kommentarer och handlingar gör att jag blir svagare på ett sätt, men ändå starkare på nåt vis, jag får mera insikt att det inte är bra att vara kvar. Jag vet att det är JAG som måste ta steget och göra nåt. efter varje grej så tänker "nu är de nog" men efter ett par dagar så vill jag att de ska hända nåt mer så jag verkligen får anledning att flytta.. Som om det inte finns nog med anledningar redan!
de som min terapeut sa försöker jag tänka på flera gånger om dagen, "om du gör nåt mot din vilja för att du inte vill vara elak mot honom, vem är du elak mot då?" Eller "om du bor kvar med barnen i det här för att du inte vill skada honom, vem skadar det då?"
Det får mig att tänka till så bra!
Jag har så mycket mer insikt i både hans sjukdom och min egen (medberoende) nu än vad jag hade när jag startade tråden för över 1 år sen. Jag vet jag borde göra! Och jag vill vara redo nu att göra det jag borde. Men de är jag inte. Hur lång tid kan de ta? Vänta på nästa grej, som jag sen avdramatiserar och väntar istället på nästa?

Tack för svar etanoldrift.
Jag vet ju innerst inne att jag inte kan göra något åt hans drickande. Men varför är man så dum så man fortsätter. Det är som man är 2 personer. Den som forsätter att hjälpa och den som bara skitet i alltihopa. Verkligen blandade känslor.