Senaste kommentarerna i forumet

Ovärdig.
Det är det som är skönt med att sluta dricka - värdigheten återvänder.
Faktiskt.

<3

Känner mig ovärdig, forumet, värdighet, respekt, lycka,kärlek
Idag mådde jag dåligt, huvudvärk o ont i magen, kanske för att jag åt min senaste Antabus för 8 dagar sen??

Goa Ebba, ditt svar hjälper mig redan, jag ska nog komma till sans

Jag dricker också sällan, men alltid med katastrofala följder. Kan inte sluta när jag väl tagit ett. Alkoholism skonar ingen. Och utan AA skulle jag inte klara det. Även om jag inte dricker varje dag så är jag ändå en alkoholist, det är jag. Det är befriande att medge det, att erkänna det. Detta är bara mina tankar och de behöver nödvändigtvis inte vara dina :)

Kämpa på, en dag i taget. Hoppa på 24an som den kallas, 24 timmar, en dag i taget. Så tänker jag varje dag. Jag erkänner för mig själv och tänker att "Denna dag skall jag inte ta det första glaset". Sen upprepar jag det varje dag. Och tillslut blir en dag i taget månader, år. Även om jag inte är där ännu.

Kram, Ellen

..............<3 ....alltså hoppet kanske finns även för mig och min villevetagubben.

kram

Som jag skrev som svar till Fenix, är inte vän med inställningarna här - hur kunde jag missa era inlägg?! Tack rara du. Ja när forumet var en livlina och kändes som en livsnödvändighet var dina perspektiv från "den andra sidan" ovärderliga likväl som ditt sunda förnuft och inställning till livet i allt. Jag lär mig fortfarande! Jag har hittat en fin sponsor som guidar mig i stegen men stoppar in lite annat i form av övningar för självkänsla och annat smått och gott. Det känns bra. Det ska nog bli folk av mig också! Många kramar!

Är inte riktigt vän med de nya inställningarna i Forumet, hade visst helt missat ditt inlägg (och Ebbas och MT:s :-O

Jo du, Allen Carrs böcker har jag läst både fram- och baklänges. Finns en särskild för kvinnliga rökare. "baske mig!" sa jag, konstaterade att sista sparslantarna räckte, och anmälde mig till kursen här i Stockholm. Gick grundkursen och 2 uppföljningskurser. Ändå rökte jag. Tror att jag störde mig lite på kursledaren, men det är ju bara en larvig ursäkt, eller hur. Fick pengarna tillbaka och tillämpade istället 12-stegsprogrammet. Hade testat det tidigare men missat lite i ett steg, så, nu är jag rökfri sedan mer än en vecka.

Du vet väl om att Allen Carrs metodik kan användas på alkohol också? Om den metoden nu funkade vad gäller ciggen för dig kan det kanske vara värt att proba på alkoholmonstret också...? Kram från mig

....man blir ju inte lyckligare för att man slutar supa. Tvärtom - då kommer ju all dynga i upp i dagern! Det är därför jag tycker det är så bra att hänga på AA och har en s.k. sponsor - här får jag lära mig att leva livet, d.v.s. hantera livet utan kryckor. Det är inte bara ett program för att sluta dricka, det är ett livsprogram, fullt med sunt förnuft som egentligen alla borde ta del av lite till manns & kvinns!

Det var säkert behövligt att sätta konkreta ord på en del av mina minnen. Livet är stillsamt novembermjukt, dagarna är korta, en blek sol visar sig en stund ibland och naturen vilar. Just nu, när jag tänker efter, inser jag att det är fyra år sen jag levde i de mest intensiva uppbrottstankarna. Jag minns också min orimliga arbetssituation, stressen, tröttheten, tidsbristen... och ansvaret, ansvaret - allt blandat i ett virrvarr med funderingar vart jag skulle flytta, hur ska jag bo. Då var vändpunkten nära men det kunde jag inte föreställa mig. Han uttryckte det så bra nyligen mullegubben, " ju mera du och jag blir oss själva, dessmera, känner jag för min del, att jag är närmare dig och det äkta livet." Så är det. Så tacksam jag är för att jag fick modet och kraften till språnget... steget ut över tröskeln som blev steget in i livet. / mt

En stilla försiktig undran, måste du följa med i alla upp och nedturer? Kan du inte stiga av karusellen eller berg- och dalbanan och försöka att hålla fokus på dig? Det känns så förtvivlat tungt och tröttsamt att du ska hänga med i alla turerna. Kanske jag frågar alldeles omöjligt och obegripligt - i så fall ber jag om ursäkt. Det är inte illa menat på något vis - säkert mest ett uttryck för den frustration och förtvivlan som övermannar mig när jag läser. Kram, kram / mt

att vi hade det tungt tillsammans.Och om bara han skulle sluta dricka så skulle allt ordna upp sig.Jag riktade felpilen mot honom hela tiden i alla lägen alltid.Först nu i sommar har jag börjat se min del i det hela som gjorde att vårt förhållande sakta urholkades och förstördes.Min oförmåga att acceptera dels att han inte drack i enkom för att skada mig.Också att han inte hade något val eftersom han är alkohlist.

Det jag gjort i min tur är att fly dessa fakta på olika sätt då jag inte klarat att se det jag haft under näsan.Min flykt har då skadat oss ytterligare och fjärmat oss från varandra.Så vi är inga guldbevinglade änglar,i alla fall inte jag.Jag har i alldeles egoistiskt syfte stannat hos min drickande man då jag haft en massa vinster att vinna i mitt välbefinnande och mitt liv.Han har fyllt mitt liv på så många punkter där jag varit trasig och iom livet med honom fått känna mig hel just pga hans drickande.När drickandet upphörde(han höll upp drygt ett år men smögsöp)så fick jag inte längre min belöning och fick inte heller vara ängeln Gabriel längre.Jag var bara gamla vanliga Ullabulla som hade tappat sitt magiska trollspö.

Och ja,han har i viss mån skyllt sitt drickande på mig.Att livet var enahanda och grått och jobbigt och ansvarsfyllt.Men inte i samma utsträckning som jag läser att många andra fått i ansiktet av sin drickande partner.Han har i de flesta fall klandrat och lastat sig själv och känt sig usel då jag stått där och gapat över hur korkat han beter sig...De sista åren var jag väl lite mer likgiltig och orkade inte längre gå igång och det tror jag också var början på tillfrisknande både för honom och mig.(han dricker än)Han har bitvis de sista åren haft insikt i sitt problem men väljer att huka sig och välja flaskan då det blir för tungt även i dagsläget.Så vi får se vad framtiden ger i form av insikter för honom.

Kanske att du kan försöka att bara låta hans anklagelser studsa tillbaka till honom istället för att gå i försvarsställning?

Tack Ullabulla, jag tror jag börjar inse det nu också, även fast det är tungt... Men dagarna är lite lättare att rida ut när jag börja inse att jag inte kan eller vill kontrollera allt!

det finns liksom inga genvägar.Så länge du lever med en aktiv alkoholist så kommer han att ljuga så mycket han förmår för att skydda sig själv och drogen.Det du kan göra är att acceptera detta eller agera.
Att acceptera värjer man sig mot då man tycker att det är att kapitulera och finna sig i en situation som ju egentligen är helt absurd.Men det är nog det eller gå som finns som alternativ.Att kämpa slita och gno för att hitta vägar att förmå alkoholisten att förstå eller avstå är bortkastad möda.
Att lägga ned en massa energi på att hålla koll på mängder och tillfällen likaså.

Men att bara lugnt inse fakta och låta dom lägga sig till ro inne i en brukar faktiskt ge själslig ro hur dumt det än låter.Att acceptera att du (kanske) just nu inte har styrkan att gå.Men du har styrkan att inse fakta och bara det är mycket tungt.Då har du kommit en pyttebit på väg att släppa kontrollen som du ändå inte har.

Tack UllaBulla

för omtanken. Jag testade ju det här förut, eftersom vi har ett väldigt speciellt boende med ett helt extra hus som någon av oss skulle kunna bo i. Tyckte att det var en optimal lösning - vi skulle inte behöva sälja och skulle få ett andrum.

Men han totalvägrade.Han tänkte minsann inte flytta ut och skulle han göra det (under några dagar, var villkoret) så skulle han ändå komma hit (dvs till stora huset) och äta middag, för det var ju korkat att ha två hushåll. Så mycket för det andrummet.

Absolut inget värdelöst tips, bara det var genomförbart...

Har ni någon möjlighet att liksom separera på prov.Hitta en alternativ liten lägenhet där ni omväxlande kan bo så att barnen slipper dras upp innan du är riktigt säker på din sak.För om du inte är riktigt säker nu,så finns ju risken att du snabbt återgår till det gamla livet som inte fungerar.Folk i min närhet testade just detta.Huset var kvar,lägenhet inhyrdes för detta syfte och man fick liksom vara ifred en vecka i taget och bara slicka sina sår och tänka efter.Det kanske din man ändå hellre kan leva i och du också.Dvs om det inte finns risk att han dricker ned sig den vecka han har barnen och att du dessutom måste leva med den oron.

Det känns som att du inte är riktigt klar för avfärd än utan bara väntar på nån form av krasch som gör att du till slut har fått nog.Det är ju inte så lätt att leva kvar i detta limbo heller.Man ska inte ge råd egentligen och detta är ju bara ett litet tips som du kanske tycker är helt värdelöst,eller något värt att fundera på.

Heavenly Father,

I surrender the control of my life and my journey to you.

Give me the strength to step out in faith and make the changes you are asking me to make.

Har nu försökt att fokusera på mig, men det är jäkligt svårt!! Vad vill jag o hur vill jag ha det? Mådde så mkt bättre förra veckan när jag kände att jag släppte på kontrollen lite...
Men så kommer lögnerna igen och jag blir så grymt besviken!! Det var egentligen ingen stor grej, men för mig är de det när jag vid upprepade tillfällen påpekat att jag tycket hans drickande är ett problem och han väljer och nonchalera det o bagatellisera! Han skulle "fira" en sak i söndags som hänt under dagen med ett glas vin ?!?!?!!!! Han bara sa det, ingen fråga utan mer ett konstaterande! Visst, o ett glas blev ytterligare 3 i smyg... Jag vet, för jag har mer koll än vad han tror, men han står på sig att han bara druckit 1 glad! Ljuger alltså!! Blir så arg! Nu är det som nordpolen hemma, så kyligt, men jag orkar inte ens bry mig! Längtar bara efter mina barn nu när jag är på jobbet!! Litar inte ett dugg på nåt han säger! Men vi får väl se vad som händer!.. Känner mig bara uppgiven när det gäller vår relation, eftersom han inte fattar, men ändå är det skönt o va arg snarare än konstant ledsen!! Funderar på om det går att hitta tillbaka till det som va innan allt detta...
Lite rörigt, men behövde bara skriva av mig lite!!
Kram på er!

Det är klart vi finns kvar här. Ibland tycker jag bara att det är svårt att veta vad jag ska skriva. Det är svårt allt du skriver men börja med dig. Hur mår du? Vad mår du bra av ?Har du någon egen tid?
Det är svårt det vet jag! Men det är det jag försöker göra. Bygga upp mig igen lite grann. Då hoppas jag att allt kommer klarna ;-).

Kramar

Tänk att nu är jag inne på fjärde veckan utan alkohol och allt känns fortfarande jättebra. Tänker inte på A utan har börjat leva mitt liv istället. Är inne och läser här vad ni andra skriver och tar till mig alla råd o tips, försöker att inte göra samma misstag som jag själv gjort tidigare och som ni beskriver att ni har gjort. Njuter av livet på ett helt annat sätt nu och tack o lov har vikten börjat gå neråt också. Sover gott om natten och vaknar pigg o glad. Jag är så glad över att jag tog kontakt med beroendeenheten här i stan och att jag idag har en terapeut som jag träffar en eller två gånger i veckan och kan prata med och få ännu mer tips o råd hur jag ska hantera eventuella framtid sug efter A. Idag känns det som om jag aldrig mer kommer att få något sug, men förstår på er andra att det är bäst att ha garden uppe hela tiden och vara medveten om att det kanske inte kommer att vara lika roligt och lätt hela tiden.

Har ni övergivit mig???

Känner mig väldigt övergiven. Som om alla bara är lessa på att lyssna på mitt tjat om hur dåligt jag mår, men samtidigt inte gör något åt det.

Men vad ska jag göra?? Han är fortfarande nykter, sköter sig, tar mer ansvar hemma och för barnen (även om det, som jag misstänkte, tog slut på den där väldiga energitoppen han hade). Samtidigt är det jag som har huvudansvar för barnen, huset, praktiska saker etc. Där är det ingen ändring. Och vare sig barnen eller jag lyckas bli helt friska från vad vi nu har haft. Igår fick jag iväg alla till dagis/skolan och kände mig hyfsad själv. Igår kväll hade jag feber igen och imorse måste jag ha stängt av klockan, eller så ringde den inte. När jag vaknade så var vi sena. Äldste sonen är lika glad för det, han vill helst inte gå i skolan. Beror det på hemmasituationen eller har han det jobbigt i skolan också?? Har försökt rota i det, men inte kommit fram till något.

Det sjuka är att jag hela tiden går och tänker att i mitt hemska jag ha det si och så, eller när jag bor själv så ska jag... Vad gör jag här då?? Jag har verkligen försökt och nånstans tror jag ju att jag älskar maken, men det kanske inte räcker. Men hur ska jag kunna släppa en sån bomb före jul?? Och vad gör jag sen då?? Har inte träffat banken. Finns liksom ingen riktig plan, även om jag fortfarande har mäklaren on hold så att säga. Och då kommer resten av tankarna - ska vi i så fall bo kvar här? Vi har ingen familj nära. Vore det smartare att flytta närmare dem igen? Och i så fall vart, med tanke på hur utspridda de är?? Vad är bäst för barnen?

Jag har verkligen inga svar, men det var när jag började fundera på annan skola åt barnen som jag också började tänka att "jaha, men varför bo kvar här då?" Men jag kan ju inte bara planera åt mig och så får han flytta med vart jag nu drar för att kunna vara nära barnen. Så funkar det ju inte!

Herregud, vilken röra. Vi har haft skilda sovrum så länge och tanken på att han ska flytta in "hos mig" igen stör mig faktiskt. Jag vet inte hur det ska gå.

Snälla, skriv någonting - vad som helst! Bara så att jag vet att ni är där fortfarande.

Är min värsta, tror jag. På listan jag inte skrivit.

Stor tisdagskram till SL som är så lätt att lajka.
:)

... älska den föräldern, barnet slutar älska sig själv."
(flygcerts tråd, #898)

Det gör så ont.
Det är så sant.

Känner med dig, så mycket!
Förstår att det är jobbigt på många sätt och jag önskar att jag kunde göra något...

Kram

Jaha......den duktiga mig ligger som en säck :(.
För några dagar har jag upptäckt , att jag har tappat orken . Alltså huvudet händer inte ihop med kroppen och det hjälper inte vad jag än gör , det bara går inte .

"Du har informerad alla mina vänner , att jag har problem med alkoholen ."
"Du har ringt till min arbetsgivare"
" Vi har haft faktiskt bra tillsammans "
" Nej , jag behöver ingen kvinna just nu "
" Du är svart eller vitt och det finns inget emellan "

Ja........vad ska man säga ...

Känns bara konstigt och obehagligt , att han lägger skulden på mig. Jag får panik bara jag tänker på det och det är inte lätt att styra de tankarna. De bara finns då och då . Popcorntankar kallar jag de :)
Hur var det i era relationer ? Fick ni skulder för allt.......hur hanterade eller hanterar ni det ?
Och ni som känner , att ni har belastat era partners och skyfflat skulden på de......hur tänkte ni då ? Varför.......

Det är min värsta på din lista.
Tack.