Senaste kommentarerna i forumet

nevermore! Dag 1 är en bra dag, kan inte bli bättre utom möjligtvis dag 2, då du känner ett ännu större hopp eftersom du avverkat dag 1. Jag är nu uppe i dag 131, och låg i dag i sängen och tänkte att inget går upp emot att vakna nykter och kunna ligga i lugn och ro och känna glädje över att slippa vara bakfull, ångestfylld och självföraktande. Du har ju facit, 2,5 år och vet vad som väntar. Lycka till och välkommen hit!

Klarar du att ta antabusen själv? Många går till vårdcentralen ett par ggr i veckan och tar den där. Risken är att man annars börjar förhandla med sig själv... Kan ju vara ett stöd i början iaf. Hur gjorde jag? Jag började med att ställa till det ordentligt för mig själv så jag inte hade något val om jag ville ha kvar de som stod mig nära. I början satt jag klistrad vid detta forum, flera timmar per dag och bara läste och skrev. När jag tog del av andras berättelser blev det allt svårare att ljuga för mig själv, jag insåg att vi var så lika i vårt sätt att tänka att jag måste ta allvaret i detta till mig. Jag ville inte erkänna, det tog emot eftersom jag då inte kunde övertyga någon om att det var okej att gå tillbaka igen. Jag ville inte erkänna eftersom jag i så fall måste ge upp a... Och jag kunde inte tänka nig ett liv utan... Det var på något sätt meningen med allt, guldkanten på tillvaron. Med tiden insåg jag att det inte var så, när man tappat kontrollen är det a som ger ångest, som kidnappar våra hjärnor. Jag kunde inte tänka för långt fram, tog den berömda "en dag i taget" och gled långsamt över till "tillsvidare", dels pga att "aldrig" fortfarande lät för skrämmande, dels pga att jag kände att det var viktigt att inte bara stå ut tills jag fick dricka om ett visst antal dagar, jag måste omprogrammera hjärnan. Jag har stöd av min man, vi talar öppet och lägger upp planer tillsammans i situationer där antingen han eller jag känner oss osäkra. Vi sköt upp vissa saker som kändes för osäkra, tog dem senare eller inte alls. Det är en fantastisk känsla att åter vara ett team, att märka att han med tiden känner sig trygg och litar på mig. Han känner mig så väl och vet att denna gång är annorlunda. Det betyder inte att detta lätt alla gånger men mycket lättare än jag trodde och idag ser jag klart. Det finns ett liv utan a som är mer än värt att leva. Jag tror man måste acceptera att man inte klarar av a, ta det till sig hur ont det än gör. Jag tog ett steg bort från de människor som drog ner mig, håller mig till de som orkar stötta. Pratar med en psykolog. Tar ett steg i taget, försöker fortfarande hitta min väg. Fortsätt på din, jag är övertygad om att du kommer att hitta din! Kram

Dina ord värmer, mer än du förstår.. För det är en annan som varit i en liknande situation.. Nej, jag har inte åkt och kollat än.. Jag har inte ringt (och han har inte heller ringt)
Idag har jag ärende och då får jag veta hur det blev. Bara en liten obehagskänsla.. Skulle jag ha ringt någon annan..?
Men sedan inser jag att det hade inte spelat någon roll..
Jodå, jag har sett dessa dramer spelas upp, inte bara av honom, utan av andra i min omgivning, när jag tänker efter.. Folk som ringt på fyllan och varit förtvivlade, pratat om att de vill dö. Vilket givetvis inte betyder att de tänker ta livet av sig på stört.. men man kan ju aldrig veta.
Tills slut blir det ju lite "varg i veum" över det hela..
Mitt "förstånd" intalar mig att han var jättepackad med jätteångest.. Och även om han inte mår bra nykter, så är det ingen större fara.. En annan röst viskar, låt honom hamna på den berömda botten han måste komma till, för att kunna förändra sitt liv..
Och tyvärr, jag vet att det finns personer, som trots att de hamnat där, vägrar sluta dricka..
Så tack igen Nyckelpigan <3

Det är 2-3 månader sedan sist, eller 30 augusti. Sovit hackigt med Theralen och Atarax. Men känns bra faktiskt. Mardrömmar såklart men helt okej. Funderar på att kontakta min Beroendemottagning igen. Men vet inte.

Ja ha fått antabus o dom ligger i skåpet men måste vänta tills imon att ta dom med tanke på att ja är nog berusad från igår fortfarande men måste nog fan börja ta dom . Hur gjorde du för att sluta?

Välkommen hit! Visst är det plågsamt att inse och man behöver nog erkänna det för sig själv och sörja. Det finns dock ett annat, bättre liv och här finns det enormt mycket stöd att få! Kram

Bra att du skriver av dig här! Det blir bakslag, men se detta som en lärdom och inte en ursäkt att fortsätta. Kanske behöver du mer hjälp? Jag hoppas du mår bättre idag! Kram

Välkommen hit! Det finns mycket bättre val än att sticka ifrån familjen eftersom man tycker de har det bättre utan en. Jag tror du inser detta och att skriva här är ett första steg mot något annat. Jag läste massor och skriver själv. Det är en sorg att säga adjö till a, själv kunde jag inte tänka mig ett liv utan a... Tänk så förvånad jag blev när jag upptäckte mågot annat, något bättre. Jag har varit nykter i perioder innan men då var det bara i väntan på att få dricka... Det var när jag försökte hitta andra förhållningssätt som det började förändras. Du verkar ha massor att kämpa för! Ta kontakt med din vårdcentral, det finns ju olika mediciner som kan hjälpa dig. Du är inte ensam och här finns massor av stöd och människor som bryr sig! Kram

Tack DryMartini för att du frågar och tänker på mig! Det blev en ganska tuff helg. Fredagen gick bra, lördagen var lång och tuff och då barnen var sjuk kom vi inte iväg och göra något som kunde få mig på andra tankar än A. Men kände ändå att jag längtade till att vakna upp på söndag-morgon och känna mig pigg och inte bakis, så stod ut. vaknade på söndagen med värsta förkylningen och ont i huvudet och orkeslös trots ingen A tidigare. Så på söndagen så kom de första bakslaget. Köpte några 3.5 öl när jag veckohandlade och hällde i mig när jag kom hem. Kändes skönt för stunden men nu mår jag pyton. Känns som att börja om från början. Vet nu att helgerna kommer bli värst. Och gruvar redan till nästa helg.

Det är framför allt det bästa du kan göra för dig själv ich dina barn (nu blev det ju fokus på honom igen... Som sagt, inte lätt ;)

Jag har även varit medberoende och vet hur det är (har nu även a-problem men är nykter). Kag fattade inte att jag var det, detta var innan det var på "modet" och alla visste vad det var. Jag började läsa böcker och förfasade mig - där stod ju att jag skulle göra precis tvärtemot allt jag gjort... Det gick ju inte... Väl... Eller? Jag insåg till slut att jag hjälpte dem fortsätta på det sätt jag gjorde. Att sluta försöka rädda var så svårt... Men enda vägen. Jag förstår din tomhet, man är så inställd på att "bara de slutar missbruka sö blir allt bra" att man blir så överraskad när det inte är så enkelt. Jag fick bygga upp mig själv från början. Den svåraste frågan i det läget var; "vad vill DU?". Jag hade ingen aning, hela mitt liv styrdes av vad de ville och behövde, av att läsa av stämningar och försöka förhindra katastrofer. Jag hade tappat bort mig själv... Eller aldrig utvecklats helt eftersom jag var ett barn. Det jag kan säga är att det finns ett annat liv. Du kommer att kunna svara på frågan om vad du vill men det är inte så enkelt som att han bara slutar dricka. Det är NU din resa börjar. Al Anon el annat är ett bra tips, läs böcker om medberoende, prata med någon. Jag tycker du ska stå fast vid ditt beslut - Antabus, annars åker vi. DET är det allra bästa du kan göra för honom, även om det känns hårt. Styrkekramar

Jag förstår att du har det tufft... Vet inte vad som hände igår, hoppas det löste sig. Jag är registrerad här eftersom jag själv har a-problem, dock nykter nu. Jag har vuxit upp med missbruk i familjen och känner så igen allt du skriver. Jag (barnet) var kall och hård... När jag flyttade hemifrån kunde jag få samtal om att en av föräldrarna uppgav att hon/han höll på att dö. Vi lade på eftersom den andre föräldern kom hem ocv skulle hjälpa till. Jag satt livrädd och såg minuterna ticka förbi i ultrarapid... När jag till slut ringde själv svarade personen som "höll på att dö"; "hej, ringer du?". Dramat var bara ett sätt att projicera ångest på.. De kan gå vidare därefter men inte man själv. Det verkar dom om du har kommit långt ut medberoendet och kan tänka klart. Tyvärr är det så att när man försöker bryta sig ut så blir attackerna svårare eftersom en missbrukare tror det ska fungera, det har det ju gjort innan... Jag fick bryta kontakten helt ett tag för att komma ut på andra sidan. Det var även suicidhot mm och man kan inte läka om man är fast i nätet. Förhoppningen är ju att personen till slut förstår ich tar tag i situationen, men det är inte säkert och inte det som är den primära avsikten. Du måste rädda dig själv. Du har försökt rädda honom på alla sätt som du här kunnat komma på... Men sanningen är att det bara är han som kan förändra hans egna situation. Det låter hårt, men alternativet är att ni går under båda två. Gör klart för honom att när han är nykter vill du ha honom i ditt liv, men inte när det är så här... Prata med honomnär han är nykter och om han aldrig är det måste du kanske ta avstånd i alla fall. Du kan inte sitta med ångest över att han ska ta livet av sig... Manipulationerna fortsätter, de kommer inte sluta förrän han tar tag i sitt missbruk eller att du sättet stopp. Det är inte lätt, jag vet. Styrkekramar

Läste din "söndagskrönika" nu, det fanns många tänkvärda ord... Just det här att man väljer nykterheten eftersom då HAR man ett val, om man dricker (och har problem) har man inte längre något val även om man tror det. Själv känner jag även en lättnad när kag väl erkände för mig själv, innan hänförde jag allt till dålig karaktär när det spårade ur, kände mig som världens sämsta människa och ändå höll jag krampaktigt fast vid a. Jag kunde ju inte erkänna att det inte var VILJAN det var fel på.. Då måste jag ju sluta.. När kag väl gjorde det försvann mycket av ångesten. Jag tål inte a, punkt slut. Jag har en bra karaktär, det handlar ju inte alls om det. Jag kan inte hantera a, hur gärna jag än skulle vilja. Just nu finns det andra saker som känns viktigare. Kram

Håller med, du har inget att förlora på att vara nykter även nästa helg. Det märks verkligen en skillnad på dig sedan du började skriva - varför inte ge hjärnan och kroppen lite mer vila? Förutom en kväll när jag drack har jag inte druckit sedan slutet av juni... Jag känner fortfarande att det händer saker inom mig, nya insikter och tankar. Ge det lite mer tid och se var du hamnar. Det fantastiska är att även om den romantiserade bilden av a dyker upp igen så bleknar den och känns framför allt inte lika viktig. Jämför detta med hur jag kände när jag slutade - jag kände det som om ett liv utan a inte vore värt att leva.. Tokigt, tänker jag idag. Styrkekramar oavsett vad du väljer, detta är din resa och dina val.

Ville bara instämma i det Sisyfos skriver, jag loggade in för att skriva ett inlägg här, såg diskussionen igår men var för trött för att skriva. De saker som jag hade tänkt skriva har Sisyfos redan skrivit, vill därför bara instämma med föregående talare. Kram

Det var kanske jag som var kategorisk. Och det kanske är fel, men jag skulle tänka många gånger innan jag inledde något förhållande med någon som jag misstänkte hade a-problem. Särskilt nu när jag jobbar för att få ordning på mitt eget förhållande till a. Om man redan har hunnit inleda ett förhållande är det en annan sak. Men när man ff kan välja att gå eller bli förälskad så hoppas jag att jag skulle gå. Kanske gör man sitt livs största misstag, men för att tillfriskna krävs också sjukdomsinsikt och det räcker att ta sig en titt här på anhörigsidorna för att få kalla fötter. Kategoriskt absolut, men man måste också skydda sig själv och med en alkoholist utan insikt riskerar man att fara väldigt illa. Men som sagt är man i ett förhållande så är det en annan sak. Dock tycker jag även då att man måste värna om sig själv och sina barn i första hand. När alkoholen har gjort personen väldigt elak så hoppas jag att jag även då skulle vända och gå. Men sjukdomen yttrar sig ju också väldigt olika hos olika personer.

Hej! Jag fick akut tid hos doktorn och hade då 192/115 i blodtryck trots förhöjd dos i blodtrycksmedicinen. Han tog bort Voxran. Jag upplevde det bra. Nu har ångesten kommit pga ödesdigra misstag jag gjort och att jag inte, av olika skäl, kunnat tillgodogöra mig utbildningen jag går, på rätt sätt. Jag upplever dock att jag har grunderna att repetera allt i lugn ovh ro samt bygga upp det jag förstört för mig själv. Jag är lyckligt gift och får stöd. Jag har gått på terapi i 18 månader för Borderline inom beroendecentrum. Men var inte helt nykter hela tiden men mestadels. Jagkommer alltid till punkter där jag inte vill vara nykter längre. Även om mitt återfall efter 9 månader berodde på tristess. Det har jag analyserat med terapeut. Den där viljan saknas, den gången söp jag till och berättade allt för alla på FB, fick en massa stöd och gick med i AA. Men AA och min terapi krockade rejält efter några månader. Nu vet jag inte vad jag ska göra, tykterheten ger mig trygghet och saker fungerar. Dricker jag är jag mer social vilket också har gett mig det att depressionen lättat.

var du än är:) / mt

att han aldrig slagit dig.... och ändå säger att ord också är som slag - i själen, vill jag understryka att psykisk misshandel många gånger lämnar djupare spår. Man tänker lätt att misshandel är fysiskt våld men våld kan utöver fysiskt och psykiskt också vara sexuellt, och/eller ekonomiskt. Den djupaste dimensionen i våldet handlar vanligen om att utöva makt och ha kontroll över en annan. Läs gärna på Tuvaforum som du hittar på nätet. Ta en dag i taget och håll fast vid din föresats. Fortsätt också att läsa och skriva här! / mt

Tja du har ju klarat nykterhet förr, så då borde det väl kunna gå igen, eller? Kanske rådfråga me läkaren om o byta medicin, då det inte låter som om den fungerade särskillt bra, finns ju många olika mediciner. När en medicin får en o må sämre e de ju aldrig bra.

Ja vad mer kan vi göra? Att döma oss själva o våra medmänniskor för att vi är just människor är ju ingen idé? Läster en bok som ger en definition på beroende; "att fortsätta göra något fast vi märker att det försämrar vårt liv" ... Ja vi alla faller väl inom det på ett eller annat sätt?
Jag har stött på så mycket fördömanden på ett eller annat sätt den senaste tiden. Att människor sätter sig över andra. Är det ett sätt att känna sig bättre själva? Varför inte bara låta andra få leva sitt liv? De har säkert folk i sin närhet/ familj som låter dem veta att det de gör leder till att andra far illa. Sedan är det ändå upp till dem själva att välja. Liksom jag måste göra val utifrån mina närmsta och vad jag vill göra gott mot dem. Och mig själv. Kommunikation och ödmjukhet tror jag är svaret. Lägg aldrig ett svar i någons mun. Fråga istället. Ibland gör man fel ändå. Och det hör till livet.

Det låter underbart Vilja :) Jo man får väl programmera om. Nu mådde ja ändå ganska dåligt på Lördagen ändå men. Superfood o nötter e underbart, äter ja mycket av. Det ironiska att räknar man bort alkoholen så e ja super nyttig, tränar, promenerar, cyklar/går överallt, äter bra o allt sånt. Märkt nu att ja äter mer sötsaker när ja inte dricker dock. Gjorde faktiskt som så att ja tände ett ljus i fredags som Rallan rekommenderade, o satte på mörk musik, vira in sig i höstmörkret. Går o lägger mig lite tidigare me. Känner mig lugnare me faktiskt, det e skönt o inte va "fyllot som gör bort sig", ser även andra runt omkring mig som missbrukar alkohol (hur många e vi egentligen?), me bakfylla o ångest, skönt o inte va där. Nu vet ja iofs inte om ja ska dricka till nästa helg, det har ju gått en månad då, men just nu känns de inte som om ja ska det. Räknade på vad ja sparar på ett år utan alkohol o det blev rätt mycket pengar, speciellt om man inte har så mycke.

Kunde ha varit jag, absolut. Folk har helt säkert valt bort mig i livet av olika anledningar. Och det tillhör livet.
Jag kan även förstå att folk lämnat människor med missbruk för man Orkar inte mer.. och då är man säkert ännu mer benägen att välja bort om man möter nån med samma typ av problematik.
Men vill man leva med det och kan hantera det så är det upp till en själv.
Nog om detta. Dags att sova. God natt :)

Det är vad det handlar om. Rakt upp och ner. Kunde lika gärna vara du som drack på en dejt.
Personligen tror jag aldrig man blir frisk/ fri förrän man inser just det, att membranet mellan en själv och den man utesluter är just bara ett tunt membran. Att man sedan väljer bort människor av olika anledningar hör till livet...

En diskussion kan man ju inte bli upprörd över. Vi har bara olika uppfattningar.