Senaste kommentarerna i forumet

Jag skrev nyss till Sorgsen och flygcert...

Kan man glömma? För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

På nyårsdagen ska jag baka en tårta som jag lägger ihop som halvor - den ska mannen ta med till AA och fira ½ år som nykter, enligt han sätta att räkna:)

Just nu föreslår han att vi ska göra saker med de större barnbarnen - det gör mig så glad. Jag ser hur hans intentionalitet (oj vad jag fick söka ordet och jag vet varifrån jag "fått" det) ändrat riktning. / mt

Jag skrev nyss till Sorgsen och flygcert...

Kan man glömma? För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

På nyårsdagen ska jag baka en tårta som jag lägger ihop som halvor - den ska mannen ta med till AA och fira ½ år som nykter, enligt han sätta att räkna:)

ser ni båda - så känns det för mig när jag läser. Bitar har fallit på plats. Ni "ser" saker som ni levt i och nu blir bilden klarare.

Kan man glömma och gå vidare?

För mig var det så här: när jag såg att mannen gjort valet att bli nykter och jag kände att det var "på riktigt" fylldes livet långsamt av annat innehåll, både konkret och tankemässigt. Just nu har han kommit upp och vi talar tillsammans om vad jag skriver. Det var en situation: när han också skrev här och var olycklig över att jag drog upp gammalt - då gav Lelas gav rådet att jag ska sluta älta, alkoholisten vet alltför väl själv vad illa hen gjort. Jag tog det till mig som en kunskap och det var i det läget inte särskilt svårt. Det som sedan hänt är att jag har läkt inifrån - de orden kom till mig just nu när jag pratar med Mullegubben samtidigt som jag skriver. Ja, det har jag gjort. Dock har han inte kallat mig fula saker och så - det svåraste var hans hot riktade mot sig själv. Förstås också smygandet och det pågick länge. Alldeles nyligen berättade jag för honom att när jag var till svalförrådet och hämtade något blev jag lite kall och tänkte "Herregud om jag kommer på nån gömma" - de gömmor jag snokade efter förr. Han skrattade och sa "Aldrig mer".

Kram till er båda - och andra som läser och känner igen sig! / mt

...i min värld har det sett ut ungefär så som du beskriver...men jag rannsakar och går tillbaka och ser ett annat mönster i vår historia sen maken blivit sämre. Skriver sämre, för nu kan jag se att alkoholisten funnits med under hela vår gemensamma tid. Vi har inte levt tillsammans, jobbat borta mycket och först sista 1,5-2 åren med inställningen att vi önskar leva resten av våra liv tillsammans. Därför har han lyckats leva ett dubbelliv jag inte haft anledning att ifrågasätta.
I min värld har vi fortfarande mycket kvar innan vi känner varandra och jag har tyckt det har varit en del av charmen....varför skriver jag allt detta?
Antagligen för att jag hängde upp mig på det där med respekt för varandra...så som jag ser på relationen, så har inte den respekten funnits där som jag önskat eller trott undrr våra dryga tre år tillsammans. Jag har förträngt och försvarat med att vi inte känner varandra pga våra arbetssituationer, för mig själv. I början var det inte heller så avgörande för mig, jag tänkte att om han vill fortsätta leva singelliv som kvinnokarl så rinner det ut i sanden. Eftersom vi är ifrån varandra mycket så krävs också mycket överseende från båda parter. Just nu ifrågasätter jag hela vår relation, jag vet inte vad som är vad....då blir det snurrigt...

Min tanke går då genast tillbaka till planen, utan den hade jag blivit tokig av att sitta i det där ekorrhjulet som bara snurrar vidare utan stopp. Jag kan inte få några svar på någonting innan han är nykter en längre period...
Sen, om, så får vi börja någonstans i mitten och tänka framåt samtidigt som vi rensar i dåtid efter behov. Så känns det nu...tänker och tror jag måste vara försiktig med för stora doser dåtid för att inte döda vår eventuellt nya framtid...så går tankarna nu...rätt eller fel? Ingen aning!

Som du ser så tycker jag inte han betett sig respektfullt mot mig under vår tid...tillbaka till det där svarta och vita...däremot var förälskelsestadiet långt...där förträngning/blindhet är "normal". då ser man ju det man vill se ;)

Däremot kan jag tillägga att min skilsmässa från barnens far för historiskt många år sen aldrig hade kunnat sluta annorlunda, där fanns inga tveksamheter!

Förlåt att jag svamlar, skriften är ibte så genomtänkt utan bara det som kom till mig..kände jag ville ge en reflektion på dina ord.

Var rädd om dig...jag kan känna viss oro när jag läser i din tråd. Jag har vikit mig många gånger i min nuvarande situation men vi har inga gemensamma barn och kommer aldrig få.

Jaha.
Då var granen inne.
Kul. Mysigt.
Nix, men julen kommer, halleluja, vare sej jag vill eller inte.

Vit blir den i alla fall, i dubbel bemärkelse.
Skottar o skottar...

Ta hand om er.

En halv gul sol, fantastisk bok, mycket läsvärd och tänkvärd.

Stigsdotter, känner rätt in i hjärtat hur rätt du har. Jag har flytt in i dimman och det är alkoholdjävulen som tycker att det aldrig blir bättre, även jag brottas med återfallstankar, men ingen fara så länge barnen är hemma, men sen, när de åker till sin pappa efter nyår...

Ok, det är så men hur går jag vidare? Det måste jag ta tag i för min skull, för att må bra.
Kram!

du beskriver så underhållande hur det kan bli. Jag kan också sitta och reta mej på främmande människor, tänka fula saker. I simhallen kan jag störa mej på att nån simmar lodrät som en sjöhäst t.ex! Går ju an när man själv är perfekt:-). Bra att du spelar filmen till slut, det klarar du bra. Men ta hjälp av andra, Maria, sponsor, vad som helst. Du klarar detta!

tillbaks till dig Stigsdotter!
Jag beundrar verkligen ditt mod att titta på dig själv, sätta stopp för alkoholdjävulen och kurraget att berätta det för oss rakt upp och ner!
Det är i vissa fall exakt vad vi behöver ;-D
Stressen gör att det blir det där lilla , lilla tillfället, att t ä n k a sig att ta ett "litet" återfall.. Och har vi väl tänkt tanken, så känns det som om tillfället manifisteras, bara sådär, framför ögonen på oss..

Det är skillnad på dem, (som Proffset och Villervalle) som bara tänkt sig ett "tillfälligt stopp". Men för oss andra, som är lite mer allergiska.. hmm.

Tycker lika bra om alla, och respekterar de olika vägar vi tar!
Huvudsaken är, att vi är ärliga mot oss själv!
kram och nattinatt!/ trollis

...jag skulle vilja hårdra det hela och säga att "tvärtom!" - vi har nog inte haft vår beskärda del av skit fram tills nu. Vi har ju flytt undan, in i dimman, inte tagit vår del av ansvaret för allt skräp som livet serverat oss. Vi har tagit ett glas, stoppat huvudet i sanden och inte velat kännas vid eller ta tag i något. I alla fall har det varit så för mig. Om jag någon gång sett något som borde ställas till rätta så har jag inte gjort det - orka! Vid många tillfällen har jag dessutom tryckt ned mig själv på grund av det allstädes närvarande dåliga samvetet: "just det där eländet, ja det beror nog på mig i alla fall. Stackars mig vilken loser jag är..." osv osv i all oändlighet.

Nu, nu ser vi klarare, nu ser vi eländet som vi inte ville se eller kännas vid förut. Här kommer nu också en liten teori: den där rösten som säger till oss att "är det inte nog nu?" och "räcker det inte med att vi kämpat oss till nykterhet, skall vi straffas med det här nu bara för det?!", "varför blir inte livet bättre?", den rösten tror jag delvis tillhör den lille alkoholdjävulen. Det den menar är i klartext: "titta, det blev inte mycket bättre och inte får du dricka heller...voine, voine, kanske skulle testa ett litet glas i alla fall...?". Nehe du, den gubben går inte.

Och nu, bara för att visa att jag minsann inte längre har något dåligt samvete och nedvärderar mig själv ska jag gå in till chefen och fråga om hon verkligen inte förstod att jag tog illa upp? "det kan bli lite knasigt ibland!". Nej, inte knasigt, en förolämpning, ett slag i ansiktet är vad det är inte ett knas...

Nå, en grinig kram får ni i alla fall!

Se det som en utrensning, en städning av kropp och själ.. OBS inget religiöst menat!
Som "byhäxa"/delvis alternativare (inom komplementärmedicin, för jag tror att båda sorter behövs)
så har jag många gånger konstaterat, att vi "städar ut" saker ur kroppen.. Vare sig det rör sig om baciller, gamla minnen eller beteenden.. ;-D

Du behöver inte tro på det, men ibland tror jag att vi inte ens behöver veta vad det är vi "slänger ut"..
Ungefär som när man hittar gamla kassar, vars innehåll man inte är ett dugg intresserad av.. Man slänger skiten, kort och gott! (kloggar igen soptunnan, men finns fortfarande ingen anledning i att rota extra i "innehållet"..

Ja, varför "drabbas man".. Om man inte lyssnat tillräckligt på kroppen, när den egentligen sagt ifrån, så tar den saken i egna händer.. (var glad att det räcker med en förkylning Dompa.. Hade du varit envisare, hade du kanske brutit benet.. *skratt*)

Kram på er alla! Nu ska jag klä granen! trollis

Får väldigt gärna ringa mig när du känner så, jag ringer dig om det blir kris för mig.
Stor kram!

Det är en tillfällighet, tänker ofta att "När vänder det ", har det inte varit nog med skit nu?.
Men allt elände berodde nog inte på alkoholen, det är kanske det vi "kullisar" börjar inse, med den insikten växer irritationen, ilskan, hopplösheten.
Vad f#n räckte det inte med att sluta, är det ännu mer som ska tas itu med??

Det är väl nykterheten som gör att vi ser det, och det är ju bra. Detta tål att tänkas vidare på.
Kram!

boken (ska antagligen vara lite generad över bristande bildning) - däremot minns jag både Flyga drake och efterföljaren som hette nånting om Tusen solar. Har läst in mig OM den halva gula solen nu och ska läsa. Tack!

Dompa - jag förstår precis vad du menar med "det raka ögat och det slöa ögat"! Jag är också vindögd men så lite att det inte upptäcktes när jag var barn. I så fall hade jag fått svart lapp för högerögat. På den tiden förstod man inte heller att gränsen för korrigering av överbett är 7 mm (har jag lärt mig av nutida föräldrar). Jag tror jag hade tur som fick vara barn utan svart lapp och tandställning:) jag lever hyggligt både med överbettet och mitt uschliga vänsteröga.

Kokar fikon i vin - minns när jag gjorde det för ett år sen. Då korkade och kokade jag upp en flaska dyr Amarone:) I år skulle vi bjuda det åt gäster men så var det då. Idag kokar jag upp några billiga småflaskor som stått på hyllan och blivit "årgångs". Doftar ljuvligt, timjan, nejlikor, saffran och pomerans...

Mannen haft en svår situation på jobbet - talar om det och att det inte triggar lust att dricka varken på trots eller som tröst. Så obeskrivligt härligt att vi kan dela sådant idag!

Lev väl och allt gott till er alla - hoppas rinnandet tjocknar till snart Dompa. Det är asigt, skulle Lilla My säga, att snora. / mt

Ja, någonstans har den smugit sig fram. Insikten att allt elände faktiskt inte berodde på alkoholen. En tuff lärdom, även om den på intet sätt nedvärderar nykterheten i sig. Det är ju den som gör att man ens kan reflektera över detta faktum.

Snyt dig!

Joho du har rätt Stigsdotter. Jag är patetisk. Har sovit hela dagen. I sängen finns förutom mig själv och Lusekatten en toapappersrulle (snacka ungdomsminnen...ofta snuvig då ;-)) och massor med snorpapper som jag inte ens har haft vett att kasta bort. Läser omkring här, du är irro, PP lättretlig, Maria skör, jag minst sagt arg. Och det slår mig...vi är kullsyskon... Varför händer detta nu? Tillfällighet? Jag tror inte det...ett års tragglande och ett års "uppoffring"av inte dricka. Men inget förändras...borde man inte få en belöning? Borde inte ngt gott hända? Borde det inte bli mer? Är detta allt? Vete fan...ska nog sova lite till. /R

Här är det stress på topp, skit tvättmaskin pajade.
Propparna går, vet inte vad! Som är knas, vet att få hit en reparatör inte blir lätt. Idag eller imorgon. Sedan åker vi iväg på lördag 30 mil.
Hem på söndag igen......30 mil.
Sedan julafton, kanske kan laga tvättmaskinen ca tidigast 7 januari, om vi har tur.
Men men, mitt nya ledord : TÅLAMOD.......
Allt löser sig, har varit med om värre.
Kram vännen!
/A

Du har rätt. Självklart så har du rätt, trollis.

Efter 10+ år så är det inte rosa moln att vara ett par. Men jag tycker att det bara är jag som anstränger mig här. Och att när jag inte anstränger mig så händer inget. Men jag är ju givetvis mer eller mindre blind för de ansträngningar som min fru gör. När det inte känns så dåligt som det gör nu så kanske det är HENNES förtjänst, och inte min. Eller så är det bådas. Och nu är båda för stressade och upptagna med detaljer i våra egna liv att det tvåsamma blir lidande.

Bra att få andras input!

Ett förhållande är lite av att vara nära, för att sedan öka avståndet en bit.. för att sedan närma oss igen.
Och precis som när en hundvalp rymmer, så lönar det sig inte att springa efter.. (får i regel motsatt effekt).. Bara att sätta sig ner och vänta (helst med ryggen till) så brukar nyfikenheten ta överhanden..

Ett förhållande utvecklas också och ibland är man inte riktigt i fas med varandra.. Det hör till utvecklingen.
Se det som att man hjälps åt att skjuta på, för att sedan luta sig ner och räcka ut handen, så att den andre kommer upp i samma nivå.. Detta gör man växelvis.
Om man slutar, står visserligen båda kvar på samma nivå, men inget händer..

Sedan gäller det ju att man kan lita så mycket på varandra, att man inte blir rädd, när man ser hur den ene klättrar uppåt.. Nästa gång är det ju den andres tur..

Det var lite av mina "fundringar"/ trollis

Bra jobbat Stigsdotter! Vad det verkar utbrett med stress nu. Även jag som inte tror att jag är julstressad ligger ju nära gå-in-väggen-nivån utan att ha gjort många knop i veckan. Vad är det som sker? Är det alkoholrelaterat eller är det något de häller i dricksvattnet? Bra att ringa AA-sponsor, bra att skriva av sig här. För om man börjar pimpla nu, då vet man hur hela julledigheten kommer att se ut... Bättre då att vältra sig i julgodis och ta kampen mot vågen.

I den kurs i återfallsprevention som jag haft förmånen att delta i, fick jag lära mig att man skall ge akt på sig själv, sina tankar och sitt agerande. Ett återfall är oftast inte en impuls utan förbereds mer eller mindre undermedvetet.

Hela denna vecka har varit stressig. Har inte jättemycket julpyssel att skylla på, men det är mer eller mindre hysteriskt på jobbet. Den nya chefen jagar oss angående slutfaktureringar som om vi aldrig hade varit med om ett årsbokslut tidigare. Jag är lite irriterad på henne.

Jag känner att jag börjar irritera mig på allt och alla. Folk luktar illa och är i vägen, antingen går de för fort eller för sakta. Igår satt jag på tunnelbanan och tänkte att hon som satt framför mig såg ut som en gris och verkligen inte borde rynka tryn, förlåt näsan, på det där sättet. Jag menar hur normalt är det att tänka så här? (varsågod, så himla trevlig är hon inte alltid den där Stigsdotter ;-)

Är irriterad och sur på ungarna, för att inte tala om maken därhemma (som tack och lov inte är hemma så mycket, det var väldans vad mycket efterjobbet-aktiviteter det är nuför tiden!). Igår kväll kände jag verkligen för att "trösta" mig med ett glas. Kollade om maken druckit upp de öl han gömt i bokhyllan och där fanns en kvar. Sa till mig själv att det där var ju en liten flaska och den gör ju faktiskt varken till eller ifrån - skulle helst vilja ha en hel dunk. Ringde till min sponsor som inte svarade. Kändes dock bättre att ösa ur sig lite på hennes telefonsvarare. Jag fattar ju att jag inte har varit tillräckligt rädd om mig själv. Tar mig inte tid riktigt för eftertanke och självanalyser, prat med min högre kraft. Det är lätt att glömma när det är mycket som snurrar. Bara att tänka tanken "jag är tacksam för att..." gör att det lättar.

Jag spelar hela filmen till slut, vad som skulle hända om jag tillät mig själv att dricka... nä, dit vill jag inte!

...och det är DEN man skall vårda och har ett ansvar för. Det är inte OK att skita i avkommans välmående för kärleks skull. Nej, det är det verkligen inte. Man har skapat ett liv tillsammans som man har ett ansvar för, de vuxna har förutom det ansvaret, ett ansvar för sig själva - var och en.

Så himla lätt att säga, jag vet. Tyvärr.

Men nej, detta gör mig lite arg också för JAG KAN INTE FÖRSTÅ hur en del kvinnor (utan att ha något vetenskapligt belägg för detta tror jag att det oftast är kvinnor) kan stanna hos en man som så uppenbarligen inte tar ansvar för den egna personen eller det nya liv han varit med att skapa.

Idag gråter du. Men så kommer det inte att vara för all framtid. Att gråta ger dig en ren grund att bygga vidare på. Gråten kan stå för både en känsla av hopplöshet där du tycker att du misslyckats med vad du företagit dig. Den kan också stå för saknaden efter något som varit en stor del av ditt liv tidigare, dvs vinet och alkoholen. Ni är färdiga med varandra, och det som pågår nu är ett farväl. Du har lärt dig massor under de tre månader du skrivit här. Nu har du kommit till en punkt där du förstår att du kommer att behöva leva helt utan alkohol för resten av ditt liv. Den insikten hade du inte från början här. Det är en hårdare linje, men samtidigt en som är mer sann mot dig själv. Du har plötsligt hittat svaret på hur du ska kunna må mycket bättre, men samtidigt är det en stor utmaning att komma dit, till nykterheten. Läget har förändrats, försvårats, men ändå så borde det kännas desto klarare att det verkligen finns en "rätt väg" att gå.

Jag hoppas och tror att du kommer att känna dig bättre redan imorgon. Du kommer att känna dig redo för en riktigt vit och lugn jul!

Sitter, fortfarande mycket förtvivlad, darrig och tittar ut över snötöcket. Tänker på hur vackert allt är utanför i naturen och att istället för att ta in allt det sköna ser man till att bedöva sig bortom sans och vett.

Tack för ert stöd (senast Fenix och trollis). Ni har båda så rätt. Ny dag och ett nytt beslut. Jag har gudskelov ingen alkohol hemma och som alltid en tid efter senaste fyllan känner jag bara äckel och förakt för denna djävulens drog. Jag kommer att vara helt ensam på julafton av olika anledningar vilket både oroar mig och känns bra. Oroar mig för att jag lätt kan gå in i någon form av depression, känns bra för att jag vet att jag inte frestas dricka.

Trollis, jag har en kontakt på en beroendemottagning som jag ringde för en stund sedan. De ringer mig under förmiddagen. Ensam är inte alltid stark och du har så rätt när du säger att man ibland behöver "yttre" hjälp. Jag ska försöka ta de riktiga besluten, fortsätta skriva här och försöka få mig stärkt i min kamp genom era kloka inlägg. Det är inte många andra personer som vet hur det känns att känna den bottenlösa ångesten och känslan av att man inte ska komma på fötter igen.
Ha det så bra allihopa
Tjalle

...men det är verkligen patetiskt. Snyt dig karl!

I bästa välmening, kram!