Senaste kommentarerna i forumet

...tack för att du läst och sänder mig förståelse. Du finns ofta i mina tankar...kan se dina ord som klistrade framför mina ögon både när jag är förtvivlad och i den senaste veckans leenden.
Men, jag känner som du skriver, att det är en övergående tid nu. Det finns en plan och han ska in på behandling, vill det också, men det kör säkert virvelvindar i hans hjärna. Han är så extremt deprimerad och jag önskar jag kunde lyfta bort smärtan han bär.
Vill däremot tillägga att vår em har varit ok. Jag bestämde helt sonika att nu gör vi så här och han säger...okej...hans depp i kombination av alkohol, passar väl bättre i omvänd ordning, gör honom konstant nere. Han har inte velat vara med mig, bara med sig själv och alkoholen. Miljöombytet och prat om gamla händelser och bekanta gjorde att det lossnade och lättade för honom. Jag vet ju det är så men varit omöjligt för mig vända honom själv. Nu har vi ätit, shoppat lite, han har kelats och tagit min hand.
Härligt!
Imorgon följer han med mig! Tack och lov! Om han varit ensam över helgerna hade alla (jag, svärmor, sönerna och exet) blivit oroliga och jag tror han hade utsatt sig för livsfara. Jag har honom hellre otrevlig mot mig några veckor till. Vet ju att denna situationen är under nedräkning nu.

God jul på er alla

Tack Lelas! Jag tog rygg på dig redan första dagarna här...tack för att du finns...

er samvaro i Sorgsens tråd idag är det ingen bra miljö för ett barn att vitas i. Du skriver "Vår lilla flicka, jag vet inte om hon förstår vad osm pågår/ att något pågår. Ibland är hon så arg, hon kan ignorera oss osv, men samtidigt så är hon ofta nöjd, glad och framåt. Vad är normal trotsighet och vad är påverkan av att hon märker att något inte är som det ska?" Hon är säkert "normaltrotsig" (barn ska vara det!) men säkert känner hon av stämningen. Barn märker tidigt när vuxna inte har det bra tillsammans, långt tidigare än de har ord att beskriva sina upplevelser. Barn kan ha väldigt bra liv med föräldrar som separerat, det är inte äktenskapet eller samboskapet i sig som är en bra grund för ett barns uppväxt. Barn mår bra av trygga föräldrar som mår bra.

Läs mer Carina Bång. Den här länken har jag delat många gånger, den har varit bra för mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Styrkekram / mt

..tråkigt läsa hur du har det men skönt märka min man inte är ensam om sitt beteende. Emellanåt undrar jag om han någonsin kan ha älskat mig. Att han beter sig svinaktigt pga alkoholen är ju en sak men nu är jag osäker på hur mycket han lyckats dölja för mig och framför allt hur länge??? Jag kanske från början har varit alkoholistens val, den manipulerande missbrukarens.....
Suck!!!!
Jag kan spekulera sönder var stavelse och försöka minnas alla händelser men, till vilken nytta? Ingen alls! Kan bara se tiden an....tid...ja, tiden visar ju i princip alltid väg och jag behöver inte skynda...
Övertalar jag mig själv nu? Jo, förmodligen....

Kram på er där ute i cyberrymden

Sorgsen. Vännen.

Det gör så ont i mig att läsa om hur du kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan leenden och störtgråt.

Jag vet hur det känns när euforin plötsligt vänds till djupaste sorg.

Men kampen som du kämpar nu är inte för evigt. Oavsett om den slutar med att din man blir nykter och ni hittar tillbaka till varandra, eller om den slutar med att du till slut lämnar - så kommer den att sluta lyckligt för dig. För du har börjat din process och det finns ingen återvändo. Du har insett att du är värd ett lyckligt liv, och du kommer att åstadkomma det. Tro på dig själv!

Kram!
/H.

det är ju problemet att man stannar så länge... Men nu har jag ju känt sedan ett tag att jag tror inte jag älskar honom längre, alla ord, händelser och situationer har nog tagit död på all min kärlek. Och ironiskt nog så stannar jag mest för att jag tror att vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna, trots att jag samtidigt ser att hon riskerar att fara illa av hans psykiska misshandel... En enda röra.

Ska läsa Carina Bång-länken nu.
Kram

Det höll i 26 dagar den här gången. Drack i fyra dagar och stängde av allting. Inga allvarliga konsekvenser förutom att jag naturligtvis mår fullständigt skit. Tog sista drinken igårkväll och är ganska övertygad om att alkoholen inte helt gått ur kroppen än. Funderar allvarligt på att ge upp. Varför klarar jag inte det här?? Vad är det för fel på mig? Jag borde ha sett varningssignalerna när de dök upp men jag bara körde på som vanligt och rätt vad det var hade första whiskeyglaset slunkit ner. Men det var i lördags det........

Jag skäms oerhört för mitt beteende och alla jag skadar. Inte så att jag blir aggressiv utan mer fullständigt omöjlig att umgås med. Jag hade egentligen inte tänkt gå in på forumet idag (eller mer ärligt vågade jag egentligen inte) men jag var bara tvungen att dela min förtvivlan.

Trevlig kväll önskar en förkrossad Tjalle

Farit och flängt som en jojo hela dagen.
Tvättar tre maskiner och har en fjärde i.
Gjorde korv, köttbullar med stuvade makaroner. En stor kastrull med mackisar. BRÄNNER hela skiten så det blev snabb middag på mcdonalds. Lämna frun på jobbet då det var glögg afton där, hämta lilleman hos kompis och direkt till den stores innebandyträning. Lova lilleman toast om han följde med.direkt från träningen hem och börjar plocka ut torkskåpet. Klart skall tömma tvättmaskinen.....
Den är låst, går ej att få liv i. Kollar säkringarna, dom går fort som attan.
FAN!!! Jag är ingen elektriker...........
Tvättmaskinen är full med tvätt, få hit en elektriker imorgon eller fredag? Gratis nu innan jul.....
Vill inte, jag behöver INTE det här. Upp och jobba inatt. Tänk på mitt nya led ord
Tålamod..............
Nu skiter vi i denna dag, vi gör hemma gjord toast och myser med julmust!!!
/A

efterbehandlingarna så försöker man hålla ihop en grupp men det kommer ju in nya och skrivs ut gamla löpande och en del försvinner i sjukdomen.

Våra föreningsträffar vår och höst är ju helt fristående från Gården, vi lånar lokal och de bjussar på frukost annars driver vi föreningen helt själva med egna pengar. Där finns som i alla föreningar en kärntrupp och så ett gäng som kommer när våra föreläsare passar in på deras intressen.
Tyvärr är ingen kvar i föreningen från min behandlingstid vilket jag saknar. En del har gått ut i kylan igen men de allra flesta har blivit lite bekväma och orkar inte resa dit för en dag. Men det är kära återseenden varje gång hos alla dem jag lärt känna genom åren och som jag har kontakt med. Några av dem träffar jag enbart på dessa träffar och kanske även på stormöten som ex vis Gullbranna och Gotland. En hel del finns även i en hemlig grupp på FB jag är med i. I alla dessa sammanhang är vi helt öppna med vilka vi är och är som folk är mest förutom då skratten och de många kramarna.

Det är faktiskt rätt skönt att kunna vara sig själv utan att gömma sig bakom ett nick i dessa sammanhang.

Ja A, du har nog rätt. Kanske finns en orsak varför man börjar vilja dämpa sina känslor o gå omkring i ngt slags avdomnat töcken. Sen har ju alla sina problem och de flesta klarar av dem utan att bedöva sig, så gäller att inte ursäkta mig med det.

Ja, nya tag...varje dag :)
Kram A

Tänkte nog mest på hur återträffarna gick till, träffar du samma gäng som första gången?

Berra

har jag inte lärt mig på AA, jag har först "mött" dem här och sen googlat fram mer AA-info. Även läst en hel del AA-litteratur. Jag "tror" på AA och ser kraften nu när mullegubben går på möten sen i våras. Jag har själv haft nytta både av deviserna och av HALT-tänket. / mt

är ju ett sätt att möta sig själv och "se" sitt liv lite utifrån. Jag, som också läst din berättelse, förstår din förskräckelse... och ärligt har jag svårt att förstå att man stannar kvar och att man fortsätter älska... Men jag vet att det är så och att det är bara du som kan förändra ditt liv.

Otaliga gånger har jag satt länk till tuvaforum - det är nog många som inte kan föreställa sig att våld i relationer har ett mönster som kan beskrivas och kännas igen. Och hur vanligt det är, tyvärr, och dolt inom hemmens väggar.

En bra blogg är Carina Bångs Information och stöd för medberoende - läs hennes nästsenaste inlägg Att gå på tunn is http://medberoendeinfo.blogspot.com/2012/12/att-ga-pa-tunn-is.html och fundera om det stämmer på dig.

Ta hand om dig! Kram / mt

Jag har klarat av dagen mycket på grund av att det inte finns någon alkohol kvar hemma.Har haft besök av min bror och det känns faktikt skönt att prata om det. Jag klarar inte av hantera alkoholen och nu vet ju de närmsta runt mig om det, vilket jag förstår är ett måste för att jag ska lyckas. Nu ska det bli kämpa av.

för frågan och förtroendet !

Jag ska försöka beskriva lite hur det funkar när du kommer dit och en vanlig dag på Gården. Allt kan inte beskrivas utan måste upplevas som klyschan säger men det är i detta fallet i allra högsta grad relevant.

Du välkomnas av den terapeut som utsetts att var din egen kontakt och får genomgå en liten hälsoundersökning och en liten intervju av en sjuksyrra och får där överlämna dina ev mediciner och mobiltelefon o dyl. Medicinutlämning sker sedan på bestämda tider.

Därefter lotsas du till din avdelning av en gruppkompis som visar dig tillrätta och var du ska sova de följande 4 veckorna. På min tid fick man inte ha med privata böcker,tidningar el likn och jag tror att det är så fortfarande. I gruppen utses sedan de som får sköta städning, frukostframdukning och tillika fixa helgmaten (inte laga utan ställa fram), kvällsmackan (jösses vad med mycket gott man kan göra då !!) och div andra smågöromål allt enl ett rullande schema (reservation för att det ändrats på senare år). Det finns 2 herrgrupper (Kamelen och Dromedaren :-) JAAA, jag veeet! Dagisvarning, men namnen är en gammal tradition härstammandes från alla Minnesotahems ursprung i Hazelden, USA), tjejgruppen kallas för Sländorna.

Första veckan är du där med restriktioner dvs du får inte ta kontakt med någon utanför Gården och du får inte gå på promenad på egen hand. Anledningen är att du nu ska koncentrera dig på dig själv och koppla av allt utanför, du ska påbörja ditt livs match mot förändring och till det behövs all kraft. Att du inte får gå själv är ju en säkerhet för dig själv OM din kropp skulle slå bakut och nåt hända.

En vanlig dag börjar alltid med finfin frukost, städning och bäddning (lite lumpenkör över det)och sen morgonsamling där man delar lite över hur det känns och vad som rör sig i skallen. Alla samlingar, föreläsningar, möten avslutas med Sinnesrobönen för att den ska nötas in och att man ska få förståelse hur den kan användas. Efter morgonsamlingen blir det olika former av möten ,föreläsningar, gruppmöten där vissa saker delas mellan gruppens medlemmar och faktiskt rätt mycket dötid där medlemmarna själva diskuterar och framförallt : Skrattar !! Skratten är många och ljudliga och alltid är det så att vi skrattar MED varandra och åt alla tossigheter vi gjort och som vi trodde att vi var ensamma om. Lunch och middag av väldigt hög kvalitet serveras och sen på kvällskvisten den så goa "nattamaden" :-) +2 kg i veckan visade vågen på mig :-))) Och självklart kaffe, enorma mängder kaffe, brutala mängder kaffe !!! Tyvärr bara Zoegas! Skånerost förstås !

Vissa kvällar går en buss till AA-möten i regionen och det brukar vara ett trevligt avbrott i lunken men ack så skrämmande första gången ! Och andra kvällar kommer sk AA-talare till Lotusen (stora samlingslokalen, samma lokal som vi lånar på våra vår- och höstträffar) och berättar om sitt liv. Även Al-anonmedlemmar brukar komma. Dessa personer gör detta helt ideellt enl AA's (Al-anon's) 12e steg. Och kön för att få komma dit och prata har stundtals varit halvårslång !

Alltid på kvällen ska man skriva DUVan (daglig utvärdering), en form av AA's steg 10 där man kollar in hur dagen har gått och vad jag kan ändra på i mitt fortsatta liv. Jag tror inte att jag nån gång under 4 veckor lyckades fylla det där pappret med nåt vettigt :-) Annat än att idag har jag varit nykter :-)

Terapeuten håller sig rätt mycket i bakgrunden om det inte är så att de ser att du behöver extra puff för att komma vidare. Det absoluta merjobbet gör man själv i samarbete med de andra kompisarna, vi lär av varandra. Men jag har varit med om att de knäckte en kille för att sen bygga upp honom igen och det blev en helt underbar förändring hos den mannen. Alla som jobbar där har själva varit i vår sits så man micklar inte speciellt mycket med dem för allt är redan använt.

Numera tror jag att alla primärpatienter får vara med i en anhörigvecka (tis-fredag) dock aldrig tillsammans med sina egna anhöriga.

Det finns en kiosk typ lanthandel, dvs med det mesta man kan tänkas behöva i hygienväg, lektyr(allt inom AA-Al-anon-litteratur) och självklart GODIS och GLASS !!! Kontant eller kortbetalning.

Fyra veckor gick oerhört fort och jag hade mycket svårt att pallra mig iväg fast jag var utskriven. Och varje gång jag kommer tillbaka på våra föreningsträffar så känns det som att komma hem till fäderneshemmet. Jag fick ju de facto min pånyttfödelse där.

Jag tänker ofta tillbaka på hur sanslöst bra jag hade det där. Det var enbart min tid som jag hade valet att göra bästa möjliga av och det var inte svårt att må gott i den miljön. Efter primären följer sen 11 efterbehandlingsdagar, en per månad, där vi i just den gruppen stämde av hur månaden gått under ledning av en terapeut. Det var också såna där dagar som bara var mina, alldeles egen tid enbart för mig och mitt välbefinnande. Vi var några som reste och samlades på torsdagskvällen och tjattrade och, igen, skrattade så underbart härligt förlösande. På den tiden kunde vi övernatta på det sk Blentarp Hilton dvs rum i storlek större garderob ovanpå garaget. Numera får man sova på ett BoB i Veberöd alt vandrahemmet i Blentarp.

Ungefär så se det ut ! Hoppas jag täckte in det du undrade över Berra ?

Ha det bra du ålderman i gänget :-)

gått med i AA Mulletant :-)
Fenix

Vad roligt att bitarna börjar falla på plats!
God jul och grattis!
/A

..och slänger in en kommentar då och då, futtiga eller sorgsna, jag läser innebörden av meddelandet, inte alltid vad orden säger...
Och era små tillrop stärker mig i min fortsatta livsvandring förutan alkoholen, utan er och forumet vore jag...ingenting...

Funtar en hel del på konferensen i Stockholm den 2:à Februari på Riddargatan, vet precis var den ligger..
Var några portar brevid för 5-8år sedan och gjorde en massa undersökningar hos en privat klinik, de ultraljudade aortan,
Fick sova med en logger som kollade syremättnad av blodet och kroppsrörelser, fysprov osv...
De kom fram till att jag led av RLS (RestLegS disorder) dvs jag sparkade med benen var 2-4 minut under natten, inte undra på att man sover oroligt.
Har redan tagit bort gomspalten, så tungan kan de inte ta bort för att minska snarkandet, då blir det svårt att svälja framledes.

Men åter till konferensen, tänkte anmäla mig, men vet inte så här initialt vad jag ska göra där...
Tänk om jag avslöjar min identitet?, det som har varit självaste grundstommen i forumet, anonymiteten har gjort mig frispråkig...
Skulle släkt o vänner kollegor veta om forumet så skulle blixtlåset runt mina läppar snörpas ihop omedelbums..
Kritik från mina närmaste och deras oinvigda fördjupning om hur dagens alkoholister ser ut i verkligheten skulle tysta mig,
De skulle nog precis som jag gjorde, förvänta sig en tandlös uteliggare på någon parkbänk och inte en som fungerar i samhället.
Är livrädd för att beblanda mig med mitt anonyma jag på Facebook bl.a, de skulle nog snabbt mixas ihop.
Mina syskon och mamma lever kvar i en annan dimension fullt av gamla satta ideal, likaså mina kollegor, fördomsfulla!

Och sedan så, vidare efter att ha lyssnat på alla presentationer, sörpla lite kaffe och gå hem, utan att ha tagit någon kontakt med andra?
Adde hjälp mig, hur funkar det på NM gården?
Är så nyfiken, men ändå så reserverad, och jag vill verkligen fördjupa mig inom området, mer kunskap ökar också förståelsen.
och kan ge mig bättre förberedelser inför mina reaktioner på nya händelser..
Men men, vet inte ännu hur jag ska göra...

Igår och idag har jag hållit mig hemma, sjuk!
Förkylningen som normalt ska gå över på ett par dagar, närmar sig nu en vecka, och jag vet varför...
Jag tillåter mig inte att ta det lugnt när jag är sjuk, kroppen får aldrig återhämta sig, och det straffas jag för nu...
Och ska här bli någon jul att minnas (..tänker på krösamaja) så måste de kureras innan, har sovit som en klubbad säl..
Men för att inte vända på dygnet, satt uppe till fyra i morse, så måste jag stiga upp nu, paddan i sängen ni vet...
Katten ligger ihopkurad här brevid, hela hon ligger som en enda kanelbulle med nosen och svansen in under benen,
Öronen fladdrar lite oroligt för varje nytt ljud, och andningen talar för att hon ändå sover ganska så djupt, hon ser trygg ut.
Blott hennes närvaro gör att man känner sig mera till freds med livet, djurens påverkan på känslorna är väldigt starka ändå.

Nu är det dags att ordna med lite morgonkaffe eller rättare sagt eftermiddagskaffe, har lite pyssel att fixa med innan kommendorskan kommer hem
Och uttrycker .." ..har du bara legat och sölat bort hela dagen, Carpe Diem!"
Hon som tycker att man aldrig är så sjuk att man inte kan göra något nytta, tvätta köra diskmaskinen osv..
Men vhila får man göra i graven tids nog, hoppas man hinner med allt man hade tänkt sig innan dess bara...

Berra

skrev ett långt inlägg som försvann när jag gjorde någon klantig tangenttryckning...

Men, läser min tråd och förstår inte att det är jag som skrivit. Känns som att det är påhittat, att det inte händer mig, att jag överdriver... Men också som att jag inte berättat ens i närheten av allt som hänt. Oj, det har hänt så mycket under åren att jag inte har ord. Tänk om någon annan berättat om allt det, då hade jag skrikit högt "FLY!!!! Han är galen".

Men nu är det lugnare och jag vet inte vad det innebär. Dels vet jag att det är för att jag är distanserad, blir arg om han säger "dumheter" till mig osv, dels tänker jag att han kanske insett att han sagt/gjort dumma saker mot mig. Men han har ju kvar "grundbeteendet": kan ignorera mig, kan bara läman mig och åka iväg.

Såg i någon tråd någon som hänvisade till Tuvaforum, och jag har nästan inte varit inne där och läst, för jag har bara känt att det där handlar inte om mig, men så läste jag:
http://www.tuvaforum.se/snabblista-narcissism-aggression.asp och fortsatte till:
http://www.tuvaforum.se/skydd-egoister.asp
Och nu bara dör jag ju... Å ena sidan vet jag att han mår dåligt från uppväxten (nertryckt hemma) men samtidigt stämmer detta så väl: han anser ju sig vara för bra för att bli så illa behandlad som han blir av mig... Åh, fy faaaan, blir så jävla ledsen. Jag som försökt så himla mycket att anpassa mig, att vara till lags, och samtidigt så j-a dum som trott att jag ska kunna ändra sig så att han ska vara nöjd och glad med mig.
Men mer och mer känner jag att alkoholen är inte hans/vårt enda problem: han kontrollerar mig, han styr mig och han har en oerhörd aggressivitet inom sig. Till viss del har han blivit mindre fysiskt utagerande under åren, men förnedringen, hoten, kraven finns kvar i allra högsta grad. Och jag tror inte att det är alkoholen som orsakat det, och det har jag nog alltid vetat egentligen, sedan den där allra första gången när vi precis blivit tillsammans och han blev så vansinnigt arg för att jag "flirtade" med en kille på gatan...

Men jag lsnakr så att vi kunde prata ihop oss, bli eniga och lösa detta...

känner så igen mig i det där att sambon ignorerar mig: han kan vara sur i dagar och då är han sååå go', glad och trevlig mot flickan (oftast, när han orkar och inte somnar av på soffan, trots att han inte druckit på nära två månader), men mig ser han inte åt, han går omvägar för att inte möta mig i hallen, tittar inte på mig, säger inte varesig hej eller hejdå, och jag känner mig som värre än pesten...
Och när han väl pratar så är allt mitt fel: jag stöttar inte, jag är kall och sur osv. Det gör så ont. Och jag bara fattar inte: vi har knappt aldrig haft ett normalt gräl.
Normalt för mig är att man tycker oliak om en sak och smågnababs om det och kanske surar en stund, men sedan inser man att dte kanske inte är såå viktigt att vara ovänner om och så lägger man det bakom sig och accepterar att man kanske inte alltid tycker lika.
Men våra gräl är normala, enligt sambon; jag säger eller gör något som han tycker är fruktansvärt ogenomtänkt, kallt, elakt eller dum, och sedan börjar han småskälla på mig, vilket jag ofta bemöter med att säga förlåt för att jag var dum, uttryckte mig klantigt eller liknande, och sedan bemöter han det i bästa fall med tystnad, men oftast säger han att jag inte menar min ursäkt, och sedan fortsätter han skälla, kalla mig saker, dra fram gamla gräl och påtala hur kärlekslös, kall och okänslig jag är, att flickan inte vill vara med mig, att jag är ond osv.
Det är inte ok. Men nu har jag nästan glömt hur det är, för nu är han rätt vänlig... (för att jag är argare?!) Men jag kanske ska stänga av mina äckelkänslor och vara lite nära och lite "lugnare" så att han kan få en chans att trycka ner mig igen, så att jag får bekräftelsen igen... Fy f-n.

Ta hand om er.

Och du är stark! Du har tagit ett bra beslut: du kan inte ändra honom, det måste han göra själv, och den biten som du inte vill ha är så stor att han måste ändra den för att du ska kunna leva med honom, stå på dig!!
Men jag förstår att det är svårt, dte gör ju såååå ont, den man älskar vill man ju vara med, men inte till vilket pris som helst. Jag har hotat många gånger med att lämna, eller snarare bett, "om du dricker så kan vi ju inte vara med varandra (och sen stannar jag ändå) och om du säger så till mig så kan vi inte var med varndra (och så gör han just så och jag stannar ändå) och så kan det hålla på i det oändliga, om du stålsätter dig så kan du få en förändring till det positiva!!
Lelas har skrivit till mig att jag möjliggjort hans beteende och det är ju så: när vi hotar/bönar/ber/skäller/gråter men ändå på ett sätt accepterara (genom att stanna)så låter jag ju honom hålla på...
Styrkekram

...när jag sätter mig i ett eget hörn, som nu, då är jag bara med mig själv och mina tankar. Eller, jag är mest tom, ekande tom, liten och ensam. Så skönt ha er alla här inne. Jag läser, hittar mig i många, förstår alltid lite mer av mannens sjukdom genom alla berättelser här. Sagt det förut och säger det igen, det är ovärdeligt för mig att få ta del av alla erfarenheter. Ni är mina skyddsänglar! Tack!

Sonen sover här denna månaden pga jobb. När maken var ute och "tankade" kom sonen hem. Vi har bra kontakt men jag vill inte ställa detaljerade frågor, ja, ni förstår, han är vuxen-jag vuxen- Blir mer prat om dit-o-dat, har pratat med mamman ett par gånger och hon vet hur det ligger till.
Men igår...oj, vilka berättelser jag fick!!!! Tycker jag sett mycket elände och är inte rädd för att se skiten i ansiktet...men att sonen fått ta del av så mycket, inte bara nu, utan hur sjukt det varit när han var liten. Tror han gått och väntat på tillfället få berätta för mig.
Maken däremot, känner sig bara mer och mer pressad över att de få han har runt sig gärna pratar med mig. Jag är förmodligen hans största fiende!

Svärmor har dålig koll på vad som händer dock, han mörkar mer än jag förstått. Hur som, så har jag kört över mannen nu och bara sagt vi åker dit efter mitt inbokade läkarbesök vid lunch. Damen är 82 år, kan bli hennes sista jul!

Fy, så tråkigt det var att åka till bostaden. Oasen...i em kommer jag till dig igen, hos dig kan jag andas fritt!!!

Nu nya tag! Hur och vad har jag ingen aning om. Sorterar i tankarna...julklapparna, de ska jag fixa, så var den kortsiktiga planen, den håller jag mig till...den långsiktiga var det där behandlingshemmet...önskar han var där, ja, redan igår!!!!!

Andas, in och ut, in och ut....lugnt och kontrollerat...in och ut....

Tack för ni finns! särskilt tack till Anonymt och mulletant...skönt känna jag inte är helt ensam....

Inte bara att du dricker för mycket, och i smyg osv.
Kanske finns en bakomliggande anledning till varför du dricker.

Som hon med din hjälp får prata dig fram till.

Att man har denna sjukdom är ju inte anledningen till att du började dricka.
Gömde flaskan och ville ha alles för dig själv.
Det kan ju vara så att det gav en viss tröst åt dig att sväva iväg lite.
Bli så där skönt lullig och bara glida med i "flowet".

Vet inte hur din bakgrund/barndom har haft för inverkan eller så.
Men nu är du hos en expert, hon kommer nog grotta lite i ditt inre och tillsammans kanske ni kommer fram till varför du började att gilla att dricka i din ensamhet.

För det, är inget bra förhållande. Alkohol är lite av en gemenskapsdryck, man dricker till festligheter ihop med andra. När man börjar dricka för sig själv då skall det höjas ett varningens finger.

Men vad vet jag? Jag är ju bara en vanlig svenssonAlkis....... Men vänta?
-Då är dt ju det som är experten!

Funkar det inte hos hjärnskrynklaren så kom till mig skall jag berätta vad det är för fel på oss....... *blink

(jag skojade till det hoppas jag du förstod!)
Kram hjärtat, nu kör vi.....igen!
//A

.

tid.....!

Faktum är att jag aldrig tyckt speciellt mycket om att gå på firma- eller julfester överhuvudtaget. Inte ens när jag var aktiv och det oftast var fri sprit på dessa tillställningar. Jag har skött mig bra förutom en gång där jag gjorde bort mig något så kapitalt så jag valde att inte gå mer på det företagets fester. Men annars har jag alltid tyckt illa om att nån dragen människa prompt måste berätta om livets allvarligheter fastän de inte kan prata utan bara sluddrar och stänker saliv. Och såna är så svåra att komma bort från, de hänger efter som en igel.

Jag har varit med på många julfester i nykterheten men alltid tackat för mig efter maten och dragit. Jag tycker det är synd om jag ska få negativa erfarenheter med mig som svärtar ner den oftast mycket goda förtäringen som någon jobbat hårt med. Tråkigast är det när fd arbetskamrater redan har fått för mycket när de kommer och ska fylleflåsa mig rakt upp i nyllet och vara kärvänliga. Då mår jag illa rent fysiskt, fyllelukten är vidrig.

Jag ser att Unionen har kollat hur folk gör med sina fester och det visar sig att hela 10 % avstår att gå på dessa fester just på grund av fylla. Jag hade ingen aning om att det var så många men jag har full förståelse för det. Och samtidigt kan jag tycka att arbetsgivarna borde börja dra ner på alkoholen i omtanke om sina anställda.

Jag mår bra i min nykterhet och försöker göra det som är bra för mig idag. Jag kan se hur djävlig alkoholen är i min närhet och där jag är fullständigt maktlös. Blir det ingen förändring den närmsta månaden så blir det begravning nån gång i vår/sommar. Kroppen har nu tagit så mycket stryk så läget är akut och tyvärr är det väl så att läkarna inte har nån större lust att hjälp till när personen själv väljer sitt destruktiva liv. Alkoholen är sannerligen listig, falsk och stark. "Anonymt" beskrev det så bra i "sorgsens" tråd om alkoholdjävulens sista kamp. Och jag blir återigen påmind om hur viktigt det har varit (och fortfarande är) att fokusera mig på min relation till alkoholen än att splittra mig på andra i sammanhanget fullkomliga oväsentligheter.

Lång time- no se.. ;-D
Kul att höra att det går vägen för dig!

Styrke och jul-kramar tillbaks! /trollis