Senaste kommentarerna i forumet

I fredags drack jag ett glas vin! Ute och åt middag med god vän, och tyckte att det skulle passa bra med ett glas rött. Det var gott. Men det blev inte mer, och jag var heller inte sugen. Delvis drack jag glaset för att jag där o då inte orkade parera frågan om varför jag ev hade valt alkoholfritt? Den delen av glaset o mig själv gillade jag inte. Dock ville en annan del av mig ha ETT glas vin. Så jag väljer att inte se det som att jag har "fallit". Bara glad att jag inte fick något sug efter mer.....

Jag somnade av ren utmattning i natt och märkte inte att han var uppe. Nu vaknade han kl 12:30. Det verkar inte ha hänt några olyckor i natt. Döttrarna kom hit i går kväll och pratade med honom, de är ledsna, oroade och förbannade. Jag var inte med under samtalet, det ville inte mannen, men pratade med dem efteråt. Det var inga konkreta planer utan mest förklaringar till varför han måste dricka.
Vi hade planerat en resa över helgen tillsammans med goda vänner. Efter lördagens kollaps är det uteslutet att han åker iväg så det blir bara jag som följer med. Det känns inte så kul men alternativen - att vi är tre som går på helspänn för vad som kan hända med en aspackad turist i en storstad eller att jag stannar här och håller vakt - båda är dåliga.
Han får ta ansvar för sig själv.

Jag tyckte att det är en bra tanke att ha en sjukdom men inte vara den. Precis så är det ju.
Tänk att det är så många som har ett alkoholberoende, vi är inte ensamma :). Det är bra att tillhöra de som är medvetna om sitt beroende.
Kram och kämpa på

och idag har jag bestämt mig för yttelrigare en vit dag, hoppas hoppas jag verkligen klarar det. som sagt, en dag i taget....

Jag jag gissar att hon innerst inne redan vet..
Som medberoende så blundar man ju för väldigt mycket (man vill inte att det ska bli tjafs och man skäms å alkoholistens vägnar)
Man bortförklarar och hoppas, när de "fina" stunderna kommer.. Och man låter dagarna flyta på..
Till slut så vågar man liksom inte, för den som dricker säger ju bara: men så här har vi ju alltid haft det, Varför har du inte sagt något förut?
Jag kom till en gräns, där jag sa, Ja, det har pågått länge, men nu orkar jag inte med det längre..
Tyvärr så förnekar min man fortfarande att han är alkoholist.. Det var ständiga löften om att "minska ner" (men ALDRIG någonsin ett ord om att sluta helt)
Försök få din mamma att förstå att det inte är hennes fel, och att du inte anklagar henne för att hon inte sagt något. För sanningen är den, att den enda som kan göra något åt saken är din pappa!
Passa på att "smida medan järnet är varmt", ta upp det medan han fortfarande "skäms" över att ha blivit påkommen.. Motivationen att söka någon form av hjälp brukar vara större då..
Min man, höll t.ex. upp i hela 3 månader, när han åkte dit för grov rattfylla.. Mycket för att han fick sig en rejäl chock. Att han sedan började igen och fortfarande förnekar att han har problem, är en annan sak!
Man ska aldrig ge upp hoppet om att det kan fungera!
kram!

Har varit på mitt samtal nu på morgonen.
Nyttigt men jobbigt!
Sitter nu på Mc Donals med en latte o grinar.... Känner mej ändå laddad.
För att jag skall klara detta har jag bestämt mej för att inte använda ordet alkoholist, för mej är det så negativt laddat ord. Kan inte riktigt se mej som en "sån". Hoppas jag inte sårar någon av er alla därute som har accepterat ordet. Jag är helt klart en alkolist men kommer att välja ordet alkoholberoende! Det är jag! Beroende av alkohol men vill inte vara en alkoholist.
Jag har tagit till vinet under en jobbig tid av mitt liv med föräldrars bortgång o kamp mot sjukdom och nu behöver jag hjälp för att bryta denna vana.
På samtalet berättade hon att 10% har ett beroende av alkohol.
Det är nästan 1 000 000!
2% är riktigt sjuka.

Min son har diabetes men jag har svårt för ordet diabetiker. Han har en sjukdom men han är den inte.

Bara en reflektion....
Kram

Först vill jag verkligen välkomna dig hit. Hoppas du kommer att ha lika stor hjälp härifrån som jag haft och fortfarande har. Mitt råd och mina erfarenheter är att du bör sluta helt med drickandet. Hur du sedan går till väga och hur länge är det bara du själv som kan avgöra. I ditt fall så handlar det om att bryta mönstret och att inte göra det till regel att dricka på helgerna. Vet att det kan vara svårt då jag själv varit där men det går. Tänk igenom situationen och hitta din egen väg. Får du svårt att låta bli alkoholen så rekommenderar jag att inte ha någon hemma och att medicinera med antabus. Det är ingen skam att ta hjälp för att bryta med A och du är absolut inte ensam med problemet. Lycka till o fortsätt att skriva och att läsa om andras erfarenheter här. Det hjälper också.

Jag skulle gissa på att din mamma redan vet.

Hejsan!
Jag har läst många av dina svar Magnus och jag har en fråga till dig, är du kvar här?

Bra val, Rallan! Det är nu på måndagmorgon, som du skördar frukten av gårdagens kloka beslut, inte sant?

Så har en helg till passerat. Inte den roligaste helgen, men den är förbi och har varit vit. I går funderade jag på om inte ett glas av whiskyn skulle vara på sin plats när jag kom hem helt slut efter en dag i simhallen. Jag hatar simtävlingar! Speciellt de där mina barn inte lyckas som de vill och är helt nedbrutna på vägen hem. Blev ingen whisky till bron. Blev ett glas à-fri cider.
Det är skönt att se att det finns fler som jag där ute i stora världen som faktiskt är mitt i eller en bit längre fram i den förändring jag vill gå igenom.

Hej!

Igår var jag hos dem med mina barn. Han kom hem efter att ha handlat, efter en stund gick han ut i bilen igen och skulle hämta nåt, sen gick han in i garaget. Såg en påse under jackan och det bara brast hos mig... Blev så ledsen och dj...à förbsnnad. Lämnade barnen inne hos min mamma och tänkte att ny fick det bära eller brista, jag kan inte hålla detta inom mig längre.
När jag kom in i garaget såg han nervös ut o började babbla om allt möjligt. Jag frågade vad det var i påsen o då blev han irriterad och började förklara att de skulle få gäster mm. Varför Då lägga det i garaget sa jag?! Då började han bortförklara det. Jag avbröt honom och sa " pappa, jag vet.., vet att du dricker och jag vill att du slutar". Hårdaste hag nånsin sagt. Han såg uppgiven ut. Sen sa jag att jag älskade honom och berättade om vissa situationer jag sett detta. Han säger att han inser att detta är slut nu och han har vart dum i huvudet och vad håller han på mee bla Bla..,

Det värsta är att det var en situation vi inte hann prata mer i. Barnen var inne i huset, min mamma vet fortfarande inget.
Men han kommer Ju inte kunna sluta bara sådär?! Detta måste väl fram och han får hjälp? Nu vet han att jag vet, men räcker det? Hur ska jag veta att han inte gömmer sprit imorn igen?!...ligger fortfarande sömnlös och tänker på hur jag ska få min Papua tillbaka.
Är det så att min mamma måste få veta detta? Kan jag kräva av honom att vi tillsammans berättar detta för henne?

https://www.recoveryfromaddictiononline.com/managing-cravings-and-urges/
det här vet väl alla, men det är rätt bra beskrivet i artikeln.

Nu har jag druckit så frekvent så jag börjar få problem med abstinens igen. har haft svårt att dricka alkohol idag, jobbat hela dan med jobbiga symptom, så under kvällen fick jag äntligen tillfälle att åka & köpa ett sexpack 3,5or. drack upp alla & känner mig lugnare. Imorgon har jag tid på b.c, Sist jag var där blev jag utskriven direkt, får se hur det går den här gången. senaste veckan har jag överskridit vissa gränser, som jag aldrig trodde jag skulle göra. Är inte jättestolt över mitt beteende.

Ha ha vad den kan stava. Ha ha Film skall det stå! Ha ha

Lördagskväll nykter med fo nat, cola o mys! Stolt men väldigt ont i magen.
Söndag middag men min törstiga vän, nykter till min väns besvikelse! Stolt!
Nu samtal i morgon, känns bra!

Säger de på alkoholreklamen på teven.
Hur då tänker jag?
Den som dricker ansvarsfullt dricker troligen inte alls, eller...?

De som tillverkar alkoholen tänker nog aldrig på de som inte kan dricka alkoholen, eller det kanske inte händer med just deras alkohol, för den dricker man bara "fint", eller?
Ingen som tänker på hur man dricker alkoholen oansvarigt, de som dricker sig fulla...

Eller så vänder man på det, varför dricker man då alkoholen, och inte....saft?
Anledningen till att man dricker alkoholen är ju just för att bli påverkad, inget annat som jag kan se.
Gränslandet mellan att bli påverkad och bli full är hårfin, och ligger i betraktarens ögon, inte i drinkarens.
Vi blir alla dömda i betraktarens ögon, inte i ens egna självrannsakan, förrän kanske dagen efter när vi mår dåligt.
Varför drack jag igår, borde ha vetat bättre, vad var min trigger.
Det som började så bra och sedan spårade ur...
Ett tåg som spårar ur tas ur trafik, det är opålitlig.
Hur är människan, hur många chanser får den att påvisa att han eller hon är pålitlig?
Det ligger i betraktarens ögon, när vi bränner skepp efter skepp så blir vi dömda som en alkoholist, inte som den nyktra personen vi är till vardags, alkoholistmänniskan tar över.
När vi inte bjuds till fester längre för att vi överkonsumerar så har vi blivit dömda, som en alkoholist.
En Dr Jekyl och Mr Hyde, två motpolers personligheter i samma kropp,
När vi döms så fördömer vi den som dömer, inte självaste orsaken till domen, den som för glaset till munnen, den som tar valet under övervägning och väljer fel.
Vi kastar iväg anklagorna som en bumerang, den går runt ett varv och kommer sedan och slår oss i bakhuvudet på oss själva, vem tog beslutet just denna gång det serverades alkohol, vem drack mängden som fick oss att bete'sig illa?
Det slår tillbaka mot oss själva, och vi försöker förtvivlat slå det ifrån oss som ansvarslösa.
Är vi det?, eller bara försvarslösa.
Likt en idiot har jag försvarat mitt drickande utan att se vem det var som bar ansvaret, tills det brast.
Ensam och liten stod jag på jorden och tyckte att hela livet hade svikit mig, allt var förljuget.
Andra männiksor har mött motgångar och besvikelser utan att ta till alkohol, men inte jag, varför?
Jag dämpade och dövade allt med alkoholen, men det fanns ju kvar, kanske till och med förvärrades av att ingenting hände.

Jag hade satt krokben på mig själv under en väldigt lång tid, och skyllt det på andra.
"Någon" hade gett mig ett par skor i storlek 58, när det i själva verket var jag som inte kunde gå i dem, eller fått mod till att kliva ur dem.
Så det lutade mer åt att anpassa sig, eller avbryta.
Dricka lagomt eller att avsluta drickandet, jag klev ur skorna.
Det gör lite ont att till en början att gå barfota, men med tiden blir man mer hårdhudad.
Idag är skorna anpassade, varken för stora eller för små.

Så vad betyder nykterheten för mig idag?
Frihet att själv få bestämma, jag väljer nykterheten så har jag fortfarande ett val.
När jag drack hade jag inga val, jag drack varje gång även om jag egentligen inte ville alla gånger, för jag var fast i något där jag inte villa vara, det är att vara alkoholist och att vara beroende.

Drick ansvarsfullt!, ett hån mot en som inte kan välja.
Skulle jag dricka ansvarsfullt så skulle jag inte dricka deras produkter, utan precis allt annat som inte innehåller alkohol.
Det är min lott, egentligen inte speciellt synd om mig, jag är ju allergisk mot alkoholen, så varför ompröva ett beslut hela tiden?

Min ranson är uppdrucken och min period är för tillfället vit, precis som mitt samvete.
Det som är gjort, är gjort och kan inte göras ogjort.
Det enda jag kan göra för att lindra det dåliga i min historia är att föregå med ett gott exempel.
Jag är den jag är, men är inte sämre än att jag kan ändra på mig.
Och vill andra döma mig nu, så får de helt enkelt leva med det, eller sluta umgås med mig.
Jag har gjort vad jag kan, och känner mig rätt nöjd med det.
Är i alla fall inte full och dum längre, utan kanske bara dum...

En alkoholist bekännelse, en söndagstanke så god som någon, utan bakfylleångest.
Det är jag väl värd, idag med...

Berra

PS Tack för kramen mt, vågar inte tala om vart jag satt just vid det tillfället, men det var nära Gustavsberg...

Idag var det söndag och stängt på systemet, så jag passade på att hämta lite mer saker.. Konstaterade att han är jättetrevlig och snäll (som vanligt) när han är nykter.. Riktigt hjälpsam och bjöd på kaffe och mackor..
Jodå, händerna darrar och han hade lite svårt att gå i trappor såg jag när han skulle hjälpa mig att hämta ett par saker på vinden..
Jag funderade på om det blivit sämre sedan i somras.. Men sedan kände jag, stopp och belägg.. Det är hans liv och hans sak att ta itu med..
På det stora hela en riktigt bra dag. Nya löften om att låna bilen för han behövde den inte (nej, man kan inte köra sedan man druckit!) och jag sa att jag hör av mig om behovet uppstår.. Nej, i det fallet kan jag inte lita på honom.. Det behövs bara 2 starköl, för att han ska ändra sig.. ;-)
Men på det hela känns det lugnare och det är gott så.. Skönt att slippa lämna någon som "ovän".
Han skulle fylla i skilsmässopappren i veckan och betala in avgiften till tingsrätten.. Och höra av sig när det var gjort.. Så vi får se..
Ha det gott alla fina som kämpar därute <3

Med alkohol är det som med en upptrampad stig.. Om ingen går på den, så växer den så småningom igen.. Men börjar man ta genvägen så behövs det inte många gånger, innan den börjar framträda igen.. Och ganska snabbt har man en upptrampad stig under fötterna..
Ser man sen stigen framträda, så är det väldigt lätt att man per automatik styr fötterna åt just det hållet.. Ett par dagar med andra vägar, kan få en del löv att lägga sig.. men den finns där..
Jag är själv medberoende och var på väg att bli alkoholist.. Jag brukar tänka på alla nätter, när jag vaknade med småångest och krypningar i kroppen, när jag druckit.. Det får mig att låta bli. Med mig blev det så att "biverkningarna" var otrevligare, än den trevliga stunden med vinglaset (som tur var) Min man(som jag separerat från) är alkoholist, fast han förnekar det fortfarande.
I samband med en rattfylla höll han sig nykter i 3 månader. Kanske trodde han att han kunde dricka måttligt efter det? För det började med en liten flaska vin ett par dar i veckan till maten..
Sedan blev det en stor flaska (minst) och på slutet 1 - 11/2 flaska 6 dagar i veckan.. eller motsvarande mängd i starköl (7,2:or)
Han tycker själv inte att han dricker speciellt mycket..
Så mitt råd är.. fortsätt att må bra utan alkohol! Önskar dig all lycka med det och skickar en stor styrkekram att använda dom dagar du fortsätter att brottas..

När man separerar eller skiljer sig så är det helt normalt att sörja.. Inte det som orsakat separationen.. men att sörja den framtid som inte blev..
Dessutom så blir det ofta en separation, inte bara från EN människa, utan släkt.. kanske också vänner och bekanta som "väljer sida" (eller tror att de måste välja sida..
Sånt tar tid, och precis som när någon dör, så kommer det stunder när man blir extra påmind.. Det är inget som går över på några veckor..
Man har perioder när saker känns bättre.. men så plötsligt blir man påmind.. Ofta så "glorifierar" man ju bitar.. Inget fel i det, men låt känslorna komma, och låt dem sedan klinga av (för det gör de!)
Ibland ÄR livet två steg fram och ett tillbaks.. men det går faktiskt inte bakåt!
När vi "står mitt i skiten" så är det väldigt svårt att ha perspektiv, att liksom se hela bilden.. Själv skrev jag dagbok, när jag hade en jättejobbig separation för över 15 år sedan.. Det var så skönt att skriva av sig och riktigt få grotta ner sig i de svartaste av svarta tankar vissa dagar.. Jag skrev nog i nästan ett år.. tills jag upptäckte att jag inte längre skrev varje dag.. kanske en gång i veckan eller ännu mer sällan.. (jag hade inte tid..)
Jag hittade de här dagböckerna/noteringarna för några år sen när jag flyttade..
När jag läste dom hade jag svårt att komma ihåg att jag ens hade mått så dåligt.. och jag brände dem för ett år sen, för det tillhörde det förflutna och jag ville inte längre låta det påverka nuet..
Det kändes som ett avslut av det som varit då.. För MIG var det rätt.. Du får gärna prova.. Eller se om du kan hitta ett annat sätt att hantera dina känslor! (känslor i sig är inte farliga, om man synar dom närmare i sömmarna.. Obehagliga ibland, ja, men inte farliga..)

Du är på rätta vägen!

av mina glasögon som var i vägen och ler!!

Igår kväll började hjärnan trava på som en vildsint hingst - jag blev ensam några timmar och vin fanns hemma. Så mysigt det hade varit med lite avkopplande vin i soffan - jag har ju fixat och donat hela dagen! Jag valde en Antabus istället, så var det hjärnspöket avlivat! Snart fyra veckor. För mig är detta stort! Jag har varit helt nykter i snart fyra veckor. Många saker i mitt liv och händelser ser jag på lite annorlunda, ur ett annat perspektiv, liksom. Jag är inte felfri och livet går lite i kringelikrokar och jag kan inte hantera allt perfekt i min vardag. Men jag är nykter och det påverkar allt. Liksom då jag var slav under alkoholen, så påverkade ju det allt som skedde. Jag ska inte ner igen.

Livet rullar på med uppförsbackar och nerförsbackar oavsett, men du har gjort skillnad-du är nykter! Håll i - sikta framåt!

Tack för fina ord Izzy. Det är inget konstigt att känna att du står och stampar, för det gör man ju mycket och för mig har det varit en lång resa. I februari är det tre år sedan jag lämnade min exman, och det har verkligen varit tre långa år. Det var en lång tid efter separationen som var fylld av sorg, tårar, oro, ångest, osäkerhet, rädsla. Då och då kom små ljusglimtar och hopp och framtidstro, men det var en lång väg att vandra. Många gånger tvivlade jag och tänkte att jag gjort fel. Ibland var jag säkrare.

Under dessa tre år har saker och ting blivit bättre och bättre, sakta men säkert, men det finns fortfarande många dagar av sorg över att mina barn inte kommer att växa upp i en kärnfamilj där barnen har mamma och pappa närvarande hela tiden. Men jag gjorde det bästa av det som var, och med de möjligheter som fanns då. Om jag hade stannat så hade det inte blivit bättre, och jag tog mitt ansvar för barnen. Men senast ikväll var minsta sonen mycket ledsen för att inte mamma och pappa bor tillsammans. Det skär i hjärtat och jag känner stor sorg och tårarna rinner. Och i stunden tänkte den sjuka delen av min hjärna "jag pratar med exmannen, vi kanske kan försöka igen!!!" och I huvudet lät det som en bra tanke, men den frisks delen sv min hjärna vet att det inte går, och jag vill inte!!! Så jag pratade med barnen om att hag förstår att det är svårt att flytta emellan, att man ibland längtar efter den andre föräldern och att det är så, men att mamma och pappa var olyckliga tillsammans, att pappas ilska skrämde bort min kärlek, och därför går det inte att leva ihop. Och oj, så ont det gör - vill ge dem precis det du beskriver - jul, sommar och semester, födelsedagar osv, i kärnfamilj...
Men det är framförallt så att jag numera inte behöver vara rädd i mitt eget hem, att jag inte behöver vara rädd för den jag leva med, att jag kan göra vad jag vill när jag vill utan att bli hotad, förnedrad, ifrågasatt... Men det tar tid, låt dina tårar komma!!!
Kram

alkohol i kväll, kanske låter konstigt, vadå EN dag? Ska dte vara så svårt?! Ja, det är svårt, men det ska gå. Nu tror jag iofs att många här förstår och kanske känner lika dant. Men när jag läser att vissa varit nyktra i tio dagar i sträck. Herregud, det har jag aldrig varit typ. jo, jag hade en vit månad för ett par år sedan, men de senaste tre åren har jag druckit i princip varje dag, även om det inte varit jättemångder varje gång, utan så där lite kontinitalt. jajaja,i morgon blir det gött att vakna