Senaste kommentarerna i forumet

Live and kicking, bastu ikväll med Norrlands nolla.

Med Adde fullt ut.
Vad glad jag blev att läsa om din dag
på skansen. Du steg i gracerna nu.
En advents kram får du av mig.
Du är min ängel härinne.
Jättekram!
/A

Fick en rejäl backning av frun som kom hem efter jobbet. Det ser ut dom faaaan här.
VAD HAR NI GJORT?

Tre killar hemma............
Man är en slacker!
/A

Ja du, lite trevligaste måste det bli nyktert.
Tänker på sällskapsresan, eis bitte!
Har nog varit så mycket.
Roligt att nu få ett annat perspektiv med att
resa. Glad för din skull, riktigt.
Kramar till dig!
/A

...är så djupt tacksam över att någon överhuvudtaget läst mina ord. Tusen tack alla som tagit del och extra varmt tack till markatta och Lelas för att ni svarat.

Kom just till den opersonliga lägenheten jag befunnit mig i två veckor. Jobbat min sista dag här och imorgon flyger jag hem till maken.
Jag längtar så jag kan spricka trots att jag vet att i princip vad som helst kan möta mig i dörren. Märkligt, inte sant?

Jag vet att han älskar mig men det är svårt att inte bli ledsen/ursinnig/galen/uppgiven över att alkoholen tagit över hela honom, inifrån och ut! Han har magrat kolossalt sista halvåret. Periodvis kan han inte äta alls, naturligtvis de dagarna han fyller sig mest.

För 2,5 månad sen var jag också ute på jobbresa och kände att åker jag inte hem nu, bums, så har jag ingen man mer. Gjorde så och han grät och var så förtvivlad, mot mig menade han att han velat göra fint innan jag kom och 3 timmars varsel var för lite för honom. Jag kom honom nära några timmar och han berättade saker han undanhållit mig, tråkigheter men jag var tacksam han berättade. egentligen saker jag förstått men utan detaljerna.
Jag är så glad att jag åkte för min man lever och han kämpar fortfarande vidare. Maxat destruktiv och ibland är hans bild av omgivningen så skev att jag undrar om han någonsin kommer tänka klart. Jag får ta så mycket skit att syret runt mig försvinner. Häromdagen slutade enda benet gå vidare när jag gick ner för en trappa. Plötsligt slutade hjärnan sända signal till benet om att jag ska böja, sätta benet framför det andra för att komma vidare, total blackout under ett par sekunder.

Trots att jag gör djupdykningar och gråter floder så mår jag bättre sen jag för ca ett halvår sen sakta började vända mitt medberoende. Trots att hjärnan vet att jag inte är orsak så gör ju orden så enormt ont. Att aldrig känna att mina behov får ta plats i relationen. Att det är en berg och dalbana där särskilt dalarna är djupare än stilla havet!

För knappt två månader sen märkte jag att det börjar snurra riktigt, riktigt fort i den där nedåtgående spiralen och tog kontakt med Nämndemansgården. 2 helt enastående kvinnor har jag pratat och mailat med plus att jag tidigare hade hitta hit. Ni har gett mig insikt och bekräftat det jag känt och det har varit/är ofantligt värdefullt. Jag har inte känt mig lika ensam och miisslyckad. Jag har ett bekräftande jobb men när jag kände jag var på väg ge upp det pga att situationen med mannen blivit totalt ohållbar så förstod jag att nu måste jag göra något radikalt. Främst inne i min kropp och hjärna!

Jag säger till honom att kag älskar honom men tar inte mer skit. Jag får såklart tråkigheter men det är annorlunda på det sättet att det går inte in och skär hjärtat i bitar varje gång. Han är säkert lika full med galla trots att jag avbrutit men mina trumhinnor slipper fortsätta vibrera, hjärnan slipper omsätta och sortera. Det känns dessutom lättare och lättare för var gång jag avbrutit honom när jag märker det börjar mala. De gånger han är vresig redan i tonen är det lönlöst att ens ställa frågor eller berätta något alls. Där ligger läget nu i proncip dagligen, vi pratar inte ens varje dag längre. Inga mess inga mail...iaf inte från honom till mig. Gör ont men jag håller mig till min plan.

När han blev utkastad från sin arbetsplats de där 10 dygnen sen, så hade jag kontakten med dem i Blentarp och han tog tacksamt emot hjälpen. Jag kände en lättnad i kroppen, jag hade ingen aning om jag gått runt med en klump i magen så svart och blytung. Jag blev inte förvånad att allt brakade, jag har väntat på det och ärligt hoppats att det skulle ske, ju tidigare destå bättre.

Arbetsplatsen har nog gjort det de trott varit rätt och riktigt sen i somras men jag kände efter några månader att deras välvilja stank! Inte pga dem men av att de köpt en tjänst för att hjälpa min man,en tjänst där en psykolog, helt utan erfarenhet av missbruk, ska göra en bedömning hur "sjuk" han är. På upprag av arbetsgivaren som köpt paketet på nån j---l ledarkurs. Bisarrt! Hur får det gå till så? Lagen vi har om arbetsgivares skyldighet att erbjuda hjälp utnyttjas alltså av folk som vill tjäna pengar på andras olycka? Inte förvånad egentligen men det stinker!!! Jag har frågat väldigt lite men märkte hur illa min man mådde i situationen. Ska tillägga att min man har en position där han under sitt år på arbetsplatsen lyckats öka deras vinster till höjder de inte visste man kunde uppnå. De har sagt han ska jobba mindre men samtidigt fördubblat hans uppgifter. De har tydligt suttit på två stolar och min man bär naturligtvis ansvaret över sitt drickande men de har inte haft en aning om hur sjukdomen fungerar. Inte jag heller egentligen men jämfört med dem så känner jag mig som en ny Einstein! Ibland har jag känt en bakvänd tacksamhet över deras lilla "förstahjälpenkit" för det har skyndat på förloppet men ack som min man lidit. Jag har ofta sagt att jag är så stolt över honom, något han har jättesvårt ta till sig.

Nu är alltså situationen sån att han ska göra en ny utredning. Den andre knickedicken hade menat att han bör nog gå i samtal då och då??? Står inte riktigt i proprortion med att jag åkte hem för jag var rädd han skulle ta livet av sig?! Visst, mannen min är en listig typ men det borde vara belagt med straff och svartlistning på en psykolog som ger sig in och leker med en människa i kris! Eftersom allt var privat så finns det inte registerat på sjukhuset så soc börjarcväl om från noll?!

Svaren jag fått ikväll är tydliga för mig. Jag ska inte vänta och tiga! ;) Tack Lelas!

Min oskrivna plan är att min man ska in på behandling och jag ska hjälpa efter bästa förmåga. Jag lämnar honom inte så länge han är mitt i sjukdomen. När han finns bland erfarna människor så ser jag tiden an, jag har ingen brådska. Samtidigt vet jag att ett liv tillsammans med alkoholen går jag inte tillbaka till, aldrig mer! Jag älskar mannen jag blev tillsammans med för tre år sen och hoppas på ett evigt liv med honom.

Imorgon sover jag i samma säng som honom, hoppas och ber att han är nykter!!! Gode Gud, håll honom nykter imorgon! Amen

Kram på Er alla kloka vänliga människor!

Och vad min stavning anbelangar, jag har en
diagnos dyslexi så tack för att du uppmärksammade det så tydligt och mjukt.....

Känns nog bra att du får dig ett liv, jag och många med mig HAR ett liv.

Livskarusellen är inte att leka med.

Lätt att ta till sponken för att orka med.
Men nej, idag vill jag inte, idag SKALL jag inte.
Adiosos/A

Hej igen!

Medardus, jag riktar mig till flygcert här i din tråd.

Först, för att klargöra: jag menar absolut inte att du har förtjänat att bli behandlad på det viset.

Det jag menar är så här: när vi medberoende spelar med i spelet så bidrar vi till att gränserna för vad som är ok flyttas, långsamt, långsamt, långsamt åt fel håll. Vi säger "sluta dricka, annars går jag" och männen dricker och vi stannar. Männen tänker "jaha, du menade inte allvar, alltså?" och dricker ännu mer. Vi säger "sluta dricka, annars går jag" och männen dricker och vi stannar. Männen tänker "jaha, du menade inte allvar, alltså?" och dricker ännu mer.... Och plötsligt en dag har gränsen flyttats så långt att vi är fast i en rävsax.

Det är inget vi gör medvetet, men det är en del av den nedåtgående spiralen.

Förstår du bättre hur jag menar nu?
/H.

Hej!
Det där får mig att tänka på vad en vän till oss säger om AA i Spanien kontra Sverige. Han överväger seriöst att flytta tillbaka till Spanien (där han bodde under några år, men han är svensk) för att AA där är på riktigt. Där får han ut saker av det som han inte kommer i närheten av här hemma.

Intressant.

Kram!
/H.

Hej Sorgsen! Välkommen hit! Fint att du har börjat skriva och inte bara läser längre.

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag skrek till personalen på psykakuten: "Men jag kan inte ta med mig honom hem igen!! När kan jag själv lägga in mig här? Jag bryter ihop om jag måste ta med honom hem!"

Vet du vad hon svarade? "Jaha, men.... då måste du ju kontakta din vårdcentral för att få en remiss hit." Att jag inte slog henne på käften.

Men trots att jag känner igen mig så kan jag nog inte ge dig några svar på det du undrar. Jag vet inte vad du skall göra, eller hur länge du skall fajtas. Kanske är det viktiga är att du kämpar tills du kommer till en punkt där du känner att du har gjort allt vad du kunde. Men var den gränsen går, det vet du nog bara när du når den.

Var rädd om dig!
/H, tillfrisknande medberoende

Nu får du fan ge dig Andreas! Jag högg inte på att VV skrev att jag skulle skaffa en kk. Jag högg på att VV skrev att skulle skaffa mig ett liv! Vilket i mina ögon hör jävla mkt till min nya nykterhet. Var det det du inte "trodde"om mig? Att jag ville ha en meningsfull fritid?

Att du är här för att hjälpa dem som som vill bli nyktra är även det positivt, men låt mig och ev. andra som inte är lika goda leva vidare i våran vardag. Att du tycker att jag ska söka mig till ngn slags porrsurfarsidor istället är lågt... Jag är inte intresserad. Tvivlar på att VV heller är det.

Neutralitet? Vem fan har påstått att jag är neutral? Den dag jag blir det så kan jag lika bra lägga mig ner och dö. Neutralitet är för mig den feges utväg. Att tycka om allt...eller inget.

Försök att behärska dig...öva på din stavning. Öva på lev och låt leva. I all hänsyn / Dompa (som nu ska ut och svinga sina lurviga)

Självklart har båda två ansvar för relationen, men berätta mer om hur du menar att båda har del i det som hänt!!

Jag har så svårt att se att jag själv ska vara orsaken till att min man hotat mig, talat om för mig att jag är så dålig mamma, att han kallt mig hora, fitta och diverse annat, att han haft sexuella relationer via mail, och även viss fysisk kontakt, att han så många gånger lämnat mig på alla möjliga ställen, att han kontrollerat mig och vem jag träffar, var, när och hur osv. Alkoholen har ju egentligen hela tiden varit lite för stor del i hans liv, men först de senaste åren varit ett problem, men många av sakerna har ju sagts/hänt innan dess.

Och om jag har en del i detta så känner jag nog att jag kanske faktiskt inte vill leva med en människa som får mig att få honom att behandla mig så...

Blir så ledsen när jag läser det du skriveR: att man blir något man inte är, att man letar efter hemskheter för att hitta det där hemska som ska avgöra om man lämnar... Jag är ju den där misstänksamma som går och tror att jag ska få veta något hemskt om sambon, och att det ska få mig att lämna - men då är det ju kanske så att jag redan fått nog, jag vill bara ha ett "legitimt skäl"... Åh, det gör ont i mig, hur ska jag orka, hur ska vår flicka klara det? Hur ska jag överleva? Jag förstår ju knappt idag hur jag tar mig igenom dagarna och här sitter jag och sambon och allt är nästan som vanligt... förutom att det snurrar i mitt huvud att jag kanske inte ska leva med honom längre.........

Dompas kommentar, visst det var possetivt att få dig att tänka på att skaffa en , knulllkompis!

För det var ju det villervalla tykte du borde skaffa dig.
För det var visst SÅ bra för hen........

Sedan att du Dompa inte orkar med att ta dessa
Dilemman är upp till dig.

Men jag är här för den som känner att dom behöver hjälp i vardagen.

Inte dom som behöver sig trevliga kk
som villetvalla tycker att du.Dompa bör göra.
Ser inte problemet, vi som kämpar är ju här
av en gemensam anledning.

Vi vill sluta med alkohol, om man som Villevalla vill förmedla ngt annaröt finns det gjort om sidor på nätet

Trodde bara inte det om dig Dompa...........

Men det som göms i snö............

Vi ALLA är väl här pga en orsak.
Fast du högg ju på betet som en pirahja så jag har svårt satt se din neutralitet

uppleva belöningarna som ramlar in i nykterheten är värt allt slit :-)

Kram !!

va kul att du vill börja spela gitarr. Jag håller på och övar lite varje dag. Köpte en Levin W19, som ska vara en gitarr som många kulturskolor rekommenderar till nybörjare. Jag köpte en W19E, som innebär att det finns en mikrofon inbyggd om man vill koppla den till en stereo eller dator.
Den utan kostar 995 kronor, och den med ca 1300-1500 kronor. Jag är helt nöjd med min, låter fint och skapligt lättspelad. Köp med nylonsträngar och inte stål när du är ny. Här är en länk till youtube och den modell jag köpte:
http://youtu.be/6gEK8twAV5U
Lycka till alla musiker där ute!
Fenix

Var på Skansens julmarknad idag med barnen och syrran som är i stan över helgen, hennes barn samt min mamma.
Det var jättemysigt men lite kallt, blev ca 3,5 timme ute. Min mamma och syrran började frysa tidigt så de gjorde det som jag gjort miljoner gånger, dvs sa åt barnen att gå själva och kolla lite så väntar vi på cafét. Där man dricker vin och känner sig som en duktig förälder som tar med sig barnen på roliga saker.

Jag gjorde det jag inte brukar göra, jag följde med barnen och det var så mysigt. Vi kollade självklart alla stånden, julmusik spelades, folk dansade, vi tittade på vargarna, lodjuren, järvar, vildsvin, renar mm, Eldstäder fanns överallt att värma sig vid och vi skrattade och pratade, sen blev det extra mysigt när det blev mörkt, en toppendag.
När vi pratade om mormor o syrran och vad de missade så tackade mina barn att jag följde med dem. När vi anslöt till de andra igen och ser att de sitter på en omysig restaurang med vitt vin i plastglas så blir det så tydligt vad mycket de missat idag.

Hur mycket har jag inte missat genom åren, för det märktes tydligt att även om alla 4 barnen idag klarar alldeles utmärkt att gå runt själva, det är inga småbarn, men de vill umgås, de vill uppleva sakerna tillsammans med oss.

Saker som jag prioriterat bort tidigare blir tydligare och tydligare. Jag är glad att jag äntligen fick förstånd att ändra mina prioriteringar.

Trevlig lördag!
Kram

djäkla bra! Du måste lägga ut den när du spelat in den. Jag håller också på att använda musik och komponerande i stället för alkohol för att fylla tomheten, ett väldigt mycket bättre alternativ.
Fenix

http://www.youtube.com/watch?v=IxS-ICzjO6I

Jag har visst fastnat i massa vemod och lyssnar mest på musik..
alla beslut skjuts upp- not vuxenpoäng.

Nyår har löst sej i alla fall så julen får väl bara komma- och gå.
Jag överlever.

Kramar och sånt tillbaka..

Att höra av dig, har tänkt på dig. Ja, ibland får man gå skilda vägar, hoppas du kommer trivas i din lägenhet.
Kram!

tack för dina synpunkter. Jo, jag tror också vi känner igen varandra efterhand. Så inga dumstrutar, vi är ju inte dumma utan smarta som slutat dricka. Nu är hemmet skinande blankt, och känner mig duktig och nöjd. En belöning är då på sin plats, men jag vet precis vad jag inte ska ha för belöning! Ett glas kall julmust ska jag unna mig dock:-)
Fenix

det ja menar med det va att ja var på väg att lämna honom hela tiden från o till... men efter det jag sett(har inte sagt hur ja fått reda på den där utan bara konfronterat honom)så har ja nått gränsen, med smsen ja sett....

lite kallare här:-). Men skönt ändå att vara hemma.

Jag tänkte på att när man klarat av en sån här sak som känns lite svårare, t.ex en resa, då är det bra att vara lite extra vaksam också. Man har varit "duktig" och känner sej rätt säker. Fast nu känner jag mej väldigt övertygad om min livsstil. Det är inte synd om mej utan helt ok! Jag tänkte också rätt mycket under veckan på att det inte var berusade människor under middagen eller så. Dom flesta dricker helt "normalt". Och då tänkte jag på tidigare resor när vi båda varit väldigt fokuserade på att dricka och förmodligen också varit märkbart berusade. Det kändes inte bra att tänka på det. Jag får fortfarande lite ångest och skamkänslor när jag tänker tillbaka men det blir lättare och lättare ju längre tiden går. Ingen mening med att skämmas utan se framåt och vara stolt över hur det är idag. Vad man klarat av. Ingen mening med att gräma sej över det som varit.

Det krävs mod att berätta om sådant man inte är stolt över, men nödvändigt för att kunna lämna "offerrollen", tror jag.

Vad menar du med "jag hade kunnat lämna honom ändå, men det hela stoppades nu! Och kanske med flera månader"?

Det du skrev några inlägg upp om att du är rädd att lämna honom för att han ska bli sårad om det faktiskt är så att han älskar dig, man kan inte vara med någon för att vara "snäll". Blir han sårad så blir han det, det går över. Däremot så sårar han dig ständigt och återkommande och det går inte över. De stunder du skrivit här på forum när du faktiskt verkat må bra, har varit de stunder då du haft distans till honom. Läs igenom din tråd, där har du en dagbok över ditt mående.

Ditt liv och dina känslor har också ett värde! Låt dig inte såras för att han ska slippa. Tänk på dig själv. Martyrskap leder ju bara till smärta men med en relation vill man väl ha annat, tillfredsställelse, kärlek, gemenskap o.s.v.?

att höra av dig ! Kram♥

Jag har tyvärr ingen erfarenhet av kontakt med beroendemottagning eller liknade men jag vet att det finns flera här som har och jag hoppas att de kommer att svara. På helgen brukar det vara rätt lugnt här på forum, om du undrar varför ingen har svarat.

Kanske har de också anhörigstöd på det beroendehem du varit i kontakt med? Jag tänker att oavsett vilken hjälp din man får så behöver du också få stöd i vad som händer i dig. Al-anon finns också som stöd för anhöriga, kolla upp det om du inte redan gjort det.

Livet med en alkoholist är kaosartat i sig så jag fattar att det är jättejobbigt att känna att samhällsapparaten inte heller jobbar med en.

Måste iväg nu men tittar in vid senare tillfälle. Du är inte ensam.

Kramar!