Senaste kommentarerna i forumet

Jag förstår att det triggar igång alkoholdjävulen ordentligt. Har ju gjort samma sak själv.
MEN anklaga inte dig själv för mycket, se det som en bra erfarenhet och ta lärdom. Man kan ju tänka massor på alkohol men så länge du inte agerar på tanken är den inte farlig (Stingos ord) !!! Bra va?
Jag skickar massor med styrkekramar till dig att stå emot. Vet ju att det är ett gift. Tänk på alla positiva sidor du kan med att vara nykter och drick mycket a-fritt när suget sätter in:)
kram på dig säja//mod60

guld för själen att vara nykter. Jag mår så bra av det och att ha hittat er här på forumet. Det är väldigt bra att titta in och läsa och påminnas om hur det är. Hade en massa tankar idag om att nu kanske jag kan prova. Kände längtan och lust efter alkohol.
Men som Stingo så JÄKLA klokt skrev " det är inte tanken som är farlig i sig, det är hur man hanterar den som spelar roll". Så bra.
Så jag tänker på alkohol MEN gör ingenting åt det hi hi!!!! Det stannar vid en tanke :)
ha det riktigt bra i veckan//mod60

Kanske du behöver lite extra hjälp just nu att hitta balansen inom dig.

Jag tycker inte om skräpmat men hellre det än alkohol. Var snäll mot dig själv. Man kan inte ta alla fighter på en gång. Kämpa på Blomman :) för livet med alkohol bara förstärker alla dåliga känslor du har inom dig. Sorg, svartsjuka, ångest osv. Eländet blir värre med alkohol.
Jag skickar massor av styrkekramar massor......

Hej! Välkommen hit till oss. Här får alla vara en del av gruppen och är man i behov av stöd finns det inget bättre än att skriva och läsa här tycker jag. Man kan missbruka alkohol på många sätt. Det du beskriver är en situation där alkoholen tagit över det positiva i livet och då tycker jag det är osunt. Är själv i samma sits. Dricker för att bli lugn och tysta ångestdemonen som alltid sitter på min egna axel i nyktert tillstånd. Som sagt, välkommen hit!

Är precis så jag känner mig att vara till han Ulla Bulla.Det var skönt att läsa det du skrev, för det är ungefär så jag har tänkt i de banor, men lättare att läsa ibland än att skriva.
Just nu vågar jag inte ta upp något om alkoholen till han, för han hade svarat kan du vara snäll och sluta tjata, jag vet!!
Det märks att vi bägge är liksom tomma på varandra, och nästan så jag känner mig lite likgiltig på hur det slutar med oss.
Ena stunden saknar jag han, den goda sidan hos han. Sen nästa stund så skiter jag i vilket Om det tar slut eller inte mellan oss.
Snacka om förvirring???
Vi märker att mycket har förstört hos oss, tiliten, kärleken, tryggheten, m.m.
Kommer vi lyckas bygga upp detta? Eller är de sista broarna brända?
Kan man vara vänner bara?
Oj, vad många frågetecken det är.
Men en sak kommer jag nog alltid få ha med som du nämnde Ulla Bulla och alkohol kommer nog på ett eller annat sätt vara med han, och mitt val är nog kanske enkelt, vara med i bilden eller inte??!

Smyger, ljuger och sviker, sårar. Tills livet tar slut.

Du är bekymrad för en förälder och vill veta om det finns något du kan bidra med för att förändra situationen. Bra att du hittat hit, här finns många som har erfarenheter som varit både hjälpsamma och mindre framgångsrika. Kanske kan deras berättelser hjälpa dig att hitta något som passar dig just nu. Läs andras inlägg och fortsätt gärna berätta hur du tänker och vad du gör.
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

En vän till mig, som har haft en fruktansvärd pms har fått antidepressiva i mkt låg dos av sin läkare. Det har hjälpt henne väldigt mycket! Kan det vara något?

Självklart lämnar du din tråd om du vill, men jag är helt övertygad om att den faktiskt "ger " oss andra någonting. Vi har alla olika ingångar till våra problem med alkohol, och mångfalden av skribenter som berättar sin egen historia kan bara vara av godo. Oavsett hur du gör så önskar jag dig styrka o framgång på din väg - och både du och jag kan väl försöka "lova" varandra att vi har varit på St.Göran för sista gången. Ta hand om dig!

Nu har vi varit hemma i ca 1 v. Har väl gått sådär.
Idag är första dagen jag fick, jaa, lite panik. Eller igår natt rättare sagt. Blev inte många timmars sömn.
Han har fått förfrågan om att åka med utomlands och spela en landskamp, (via den sjukdomen han har) som han tackat ja till utan att höra med mig.

Jag vill verkligen unna honom det. Men. jag tycker inte han förtjänar det. Tycker det är för tidigt. Tycker att han inte visat så mycket som jag hoppats att han skulle göra.
Han har haft kontakt 1 ggn (vad jag vet) med AA, där de kom fram till att han ska köpa alkoholmätare (gjorde vi så fort jag kom hem) och blåsa i dagligen framför mig så att han bevisar att han inte druckit..
Det känns.. väl skönt att få kontrollbehovet mitt stillat.. men fortfarande som att det ligger på mig.. och att jaa, han tror att det räcker. inte varit något prat om att göra något mer iaf.

Så igår kväll brast det. Han har inte ens ringt och bett om ursäkt till dom som han betedde sig som ett svin emot i påsk. Han vill inte följa med när min mamma fyller 50. Det är han inte redo för. Men en helg, med en för mig okänd människa, åka utomlands med. Det klarar han av. För det ser han som roligt.
Han hyllar en här okända människan när han själv är på fyllan. Då lyfter han upp sånna saker som att den okända människan ställde ett ultimatum mot sitt ex. Att det var som en cool grej, att han blev lämnad för att hon inte orkade mer. Vad hon inte orkade, vet jag inte.

Idag vet jag inte vad jag vill.
Pratade lite snabb om det imorse, då bad han mig följa med. Jag vet inte. Han messade mig när han varit på jobbet en stund. Och jag vetinte. Skrev väl en massa till han som jag kanske inte borde gjort. Jag vet att hans beteende är upp till honom. Jag gillar inte att stå vid sidan av. Jag gillar inte att inget veta. Idag är en skit dag. Idag vill jag glömma.
Jag vill vara lycklig, lycklig över min familj, lycklig över vårat kommande barn, men idag är det svårt.

Har inte varit inne på några dagar både beroende på att det varit hektiskt och på att jag inte gillar mig själv särskilt mycket just nu. Helgen, jag nämnde tidigare med middagen gick "sådär". På fredagen (jag hade varit helt vit i 8 dagar) kom en när och kär hem och jag hade en flaska vin hemma. Det är oftast ok att ha oöppnade flaskor hemma, dock får det inte stå någon öppnad och fresta. I alla fall drack jag 1 dl och de andra delade på resten, kändes ok men visst hade jag velat ha mer. Som tur var fanns det inte!! Lördag med middag och en hel del andra aktiviteter var supertrevlig och jag drack vin men faktiskt under helt kontrollerade former. Jag hade hela tiden koncentration på drickandet och hamnade aldrig i det där läget där jag bara dricker av farten. Jo, vid ett tillfälle. Det var framåt nattkröken då jag var varm och törstig och drack ur ett glas vin ganska fort. Min man, som hela tiden ger stöd utan att anklaga, ställde fram en flaska vatten till mig och då hejdade jag mig och insåg vad jag gjort. Eftersom jag inte var särskilt berusad kunde jag stoppa där och drack ingenting mer. Det blev sammanlagt 5 glas vin och det är mycket bra för att vara jag. Jag drack vitt vin mestadels och det ger mig inte lika mycket som att dricka rött, så det var medvetet. Jag höll också hela tiden koll på en av dem som var med och höll hennes takt i drickandet. Det var väldigt nyttigt att lägga märke till hur andra dricker och imitera detta. Jag valde förstås ut en person som jag vet dricker måttligt. Man kanske skulle kunna tro att det tog mycket energi att hela tiden behöva tänka på vad man dricker men jag tycker det var riktigt roligt och intressant, och jag kände mig lite duktig. Tyvärr kom det surt efter och jag vill inte rekommendera detta till en alkoholist - åtminstone bör man nog ha varit nykter en aning längre en en vecka! Det där "kontrollerade" drickandet triggade nog i efterhand för varenda dag sedan i lördags har jag längtat efter alkohol och motivationen har inte varit så hög.Jag dricker inte, men jag längtar efter att göra det och hade jag haft vin hemma hade jag definitivt gjort det. Så, nu behöver jag jobba med motivationen igen, hoppas det hjälper lite att skriva här. Jag ska försöka hitta tillbaka till den där känslan jag hade förra veckan när jag vaknade varje morgon, visserligen tung i huvudet, men helt utan ångest! Minnas de där hemska ångestfyllda mornarna som jag hade i längre och längre perioder de senaste åren. Jag vill absolut inte tillbaka till det!!! Jag ska också försöka minnas att även om jag tar bara lite alkohol en kväll så får jag antagligen betala med ökat sug de närmast kommande dagarna. Nu är det nya tag! :-)

Hej

Tisdagskvällen blev i alla fall nykter :-) hade det jobbigt psykiskt så till slut hinkade jag i mig 2 A-fria öl.

PMS och stress ingen bra kombination när man inte ska dricka något. Det är då jag dränker mig som mest.......Istället trycker jag i mig massa skitmat. Inte bra det heller.

Kram

är en stor bov i varför ni kanske kommer att gå isär.
Troligen också till varför hans gamla förhållande tog slut.
Men som anhörig till en som dricker,eller rättare sagt i en relation med en som dricker.
Så tappar man gärna fokus på precis allt annat.
Om han vore nykter så skulle precis allt falla på plats och fungera och vi skulle ha det såååå bra.
Det som ofta är fallet med oss anhöriga är att vi tjatar,gnatar skäller och gnäller.
Varför slutar du inte,förstår du inte att du gör mig illa.
Ser du inte osv osv.
Pga att han har ett alkoholberoende så är det såpass enkelt så han kan helt enkelt inte låta bli.Ditt skällande och gnällande har ingen som helst effekt på er situation.Annat än att du tröttar ut dig själv och din kille.Han kommer inte att dricka en droppe mindre pga att du tjatar.

Han försöker med all sannolikhet dra ned.Han vet att du har rätt.
Men det hjälper inte pga att suget är för stort,han är för törstig.
Det finns ingen rimlig förklaring,han sätter drickandet före allt annat som också är viktigt i hans liv.
Han kan bli frisk om han söker hjälp eller lyckas avstå drickandet för egen maskin.
Det du kan göra är att titta runt här och se vad du kan göra för att förändra din egen situation till det bättre.
En del kan tom beskriva att det är möjligt att fortfarande leva med en aktiv drickare och ändå må förhållandevis bra,just för att de lyckas få fokus på sig själv istället för den som dricker.'

I mitt eget fall blev det omöjligt.Jag klarade till slut inte hans lögner och löften och vi har sen ett år brutit,mest pga hans initiativ men i grunden så beror det på hans drickande och de skador det orsakat vårt förhållande.Men också min oförmåga att se min egen roll i det hela.Min kontroll,min bitterhet och besvikelse som hela tiden ytterligare spädde på hans dåliga samvete och skuld.

En helt galen jobbvecka med för lite sömn och för mycket stress. Inser att det inte bara är vinet som är boven. Tyvärr har denna veckas avkoppling kommit sena timmar med ett par glas. Måste hitta andra meningar med livet än att jobba hela tiden och varje morgon vakna på ett hotell.
Jag stänger därför denna tråd. Ger ingen av er andra något bra känner jag.

Har fått kontakt med en klinik som är inriktad på precis personer som jag. Dvs som jobbar jämt och dricker för mycket. Dom hanterar bara alkoholrelaterade problem. Kommer prova detta och hoppas få komma tillbaka med en ny tråd i lite mer positiv anda.

Imorgon får jag i alla fall komma hem till familj och hund. Vet inte riktigt hur jag tänker när jag tar alla uppdrag som innebär resor och övernattningar. Har en sjukt olustig känsla i kroppen att jag tar dessa uppdrag, inte bara för att köra mina dragningar och göra mitt jobb. Utan just för att jag sedan får sjunka ner på mitt hotellrum med ett glas rött.

Ta hand om er och lycka till med era utmaningar.

//Carl

Hej, din text var som skriven av mig själv! min sambo smygdricker. Dock inte jämt. Ibland oftare, ibland med lite längre mellanrum. Upptäckte detta för 2 år sen och inser att det nog inte är så "lätt att sluta" som han själv säger att det är.. vilket jag så gärna ville tro på. Han blir aldrig stupfull, hotfull eller raglar omkring eller så. Men jag ser.. jag vet. Jag märker skillnad när han druckit. Och det gör mig så arg! Irriterad, frustrerad. Känner mig sviken och lurad. Vi har oxå barn, både gemensamt samt egna sedan tidigare. Och så även en till på väg. Jag är gravid och så arg på mig själv som blundat och hoppats, varit naiv o trodde att vi skulle ha lagt detta bakom oss vid det här laget och därför kunnat fortsätta graviditeten. Är så arg på mig själv som sätter ett barn till världen, ännu ett, när jag vet om att alkohol "problem" förekommer i mitt egna hem.. men vad är värst? Att stå ut, vända andra kinden till och försöka leva med det, eller att lämna och inte längre ha insikt i eller det minsta kontroll över hans tid med barnen?? Hur ska jag orka leva med mig själv om jag stannar kvar? men om jag lämnar.. Usch, orkar inte ens tänka tanken till ända.

själv panda123.
Att din kille blir m taggarna utåt har sökert med att han vet att det blir fel då han dricker, något han själv får jobba på!
Du kommer nog känna dig lugnare vartefter tiden går kring det som upptagit mycket av din energi!

Håll inte saker inom dig utan bearbeta dem på rätt sätt precis som UB skrivit ang Al-anon, terapeut el vad nu än får dig att må bättre och vilket sätt som passar dig!
Det är du som är viktigast och det är vad du vill som ska räknas!

hoppas allt blir bra med tiden panda123 och tack sjlv för din peppning

Ja de är ju en bra anledning. Sen tror jag i för sig att de kanske är mest för sonens skull om vi skulle träffas. Och boendet ihop är nog mest tryggt för ekonomin. Plus att jag gillar vårt fina hus.
Relationen har gått dig en rejäl törn. Men positivt är att vi har verkligen pratat med varandra de sista dagarna, nåt vi verkligen inte gjort på länge.
Han verkar ha förstått hur jag upplevt det, de har man ju inte fått nån förståelse för tidigare.
De har verkligen varit nattsvart och hopplöst.

Jag döljer också glad i toalettskåpet och vin i tvättmaskinen.. skamligt känns att erkänna det och lite löjligt.. du är inte ensam. Jag har ett barn att ta hand om och hon distraherar mig som bäst. Och ja..jag skäms till döds att ha beroende och ett litet barn. Men nu tar jag tag i mitt beroende (dricker med 2-3 dagars uppehåll). Har precis skrivit mig in på beroendemottagningen där jag bor samt vuxenenheten hos soc...jag ber till Gud också. Det känns skönt att vakna på morgnarna. Så skönt som aldrig förut. Kram till dig och alla deltagare här

Läget?

Att slippa oroa sig över allt sånt skit är guld!

Önskar dig en trevlig tisdagkväll! :)

Gettin' hooked on focus! :)

...som slutade dricka för 5 år sedan. Riktigt intressant att lyssna till.

http://www.tv4.se/efter-tio/klipp/tommy-nilsson-l%C3%A4mnades-p%C3%A5-b…

Får inte tappa gnistan. Har liksom aldrig tid att gå in här, men jag behöver det, känner jag. För att med jämna mellanrum påminna mig om varför jag ens signade upp mig. Märker hur jag börjar förhandla med mig själv om när jag ska "börja dricka igen".
Drack faktiskt två glas lättvin (8%?) i påskas. Mest för att vara sällskaplig. Men det gav ingen mersmak. Som TUR var! Men senast för två timmar sen var det nära att jag skickade iväg ett sånt där "Vin på kvarterskrogen?"-mess till en kompis. Och det kanske funkar sen, någongång. Men anledningen nu var en helvetesdag på jobbat. Och det är ingen bra anledning!
Så jag kör vitt ett tag till. Är ju faktiskt inne på den tredje månaden!

Det är så nog jag känner nu att tilliten mellan oss är väldigt låg. Vi har haft för många upp och ner, och jag känner mig mer och mer tom. Vi har haft ytlig kontakt genom sms, och på hans sms så låter det som om allt är jättebra och han frågar mig till och med varför är du så kort på dina sms.
Jag funderade ett bra tag och beslutade mig för att ringa upp han. Jag tog mod till mig och sa att just nu vet jag inte vad jag vill och jag tror någonstans att vi har sårat varandra så pass illa, så jag har svårt att se att allt är fantastiskt bra igen. Jag sa att tiden får utvisa hur det blir mellan oss, lovar inget. Men jag behöver få tänka.
Han svarar då med förvåning att ja så känner han med nu att han vill tänka och känna.
Jag sa att det är synd att alkoholen har förstört en del för oss, för jag tror vi skulle haft det bra om det inte var med i bilden.
Då blev hans reaktion ja typ samma som vanligt, och börja säga att jag inte stöttat han tillräckligt, att jag inte lyssnar, och att jag måste tydligen ta upp det gång på gång, och det är väl tur att jag är så perfekt. Öhhh vad svarar jag då?
Jo jag svarade med att säga att det är ingen idé längre att prata om det, för nu skall jag vara själv och orkar inte höra mer hur dålig jag är.
Vi sa till varandra ha det så bra så hörs vi när det passar.
Vet faktiskt inte längre om det "passar" mig mer detta förhållande?
Han blir med taggarna ut och vägrar lyssna? Kan han inte, eller vill han inte förstå?
Bra vilsen 76 att du börjar stå mer på dig, du hittar lite styrka varje dag här och där. Och var med de vänner som du får styrka och kärlek av. Det övervinner mycket.
Jag pratar med mina vänner som står mig nära, har försiktigt börjat prata med mina föräldrar som också står mig nära, men undvikit det för känns någon slags skam att göra det. Dom lyssnar och finns där, och det är jag glad över.
Dom säger till mig att du xxxxxxx alltid varit stark som människa, och kommer det eld mot dig så går du igenom den utan nästan några brännmärken, så det kommer du nu med göra.
Jag säger samma sak till dig vilsen 76 som jag fått höra av mina föräldrar, du kommer gå igenom DU med.
Du är stark!!
Tack för peppningen vilsen 76.