Senaste kommentarerna i forumet

Det är väldigt vanligt att de i min omgivning upplevt sina värsta fyllor i mitt sällskap. Jag har alltid varit stämplad som en partytjej. Därför tycker alla att det är jätteroligt att deras värsta och galnaste kvällar oftast varit i sällskap med mig. Själv klistrar jag på ett leende när historierna berättas på middagar men inombords är det ytterligare ett kvitto på att allt inte stått rätt till på länge.

... går det alltid bra. Det blir annat när nynykterhetens nyhetsbehag försvunnit. Men jag tar inte det nu. Just nu är nu och just nu befinner jag mig gående i bara lätt uppförsbacke; har knappt fått upp flåset. (Så trevligt, förresten, att du tittade in, LP!)

Japp, vi hörs.
:)

Hur är läget idag? Jag undrar och hoppas resan fortsätter på en inte allt för gropig och krokig väg?
Vi hörs, ha det gott.
Lp

Nu funkar ju allt som det ska igen. :)

Jag tänker på hur finurligt det här forumet är uppbyggt. Jag gör mina lovar och läser på anhörigsidan med jämna mellanrum. Påverkas. Byter perspektiv. Och för första gången sedan Lucas och jag blev tillsammans har jag nu börjat ställa frågor till honom om hur han upplever situationen. Första gången detta hände (för bara för några dagar sedan) satt vi mitt emot varandra vid köksbordet och när han hunnit yttra bara några meningar brast jag ut i gapskratt. Det blev för övermäktigt att ta in. Det fick gå en stund och så frågade jag igen. Han sa: "Det lär ju inte bli lika roligt den här gången". Och jag tänkte på vilken satans situation han befunnit (befinner) sig i. "Nej, det är inte meningen heller", svarade jag.

Resan fortsätter.

är lugnt och mestadels harmoniskt. Vi har varit rätt rörliga, rest lite och haft mycket evenemang av olika slag. Nykterheten känns självklar, att delta i AA och Alanonmöten känns självklart däremot är det mindre självklart och inte längre nödvändigt att läsa och skriva här. Glad att snabbkollen kommit tillbaka så att det är behändigt att hålla sig uppdaterad. Jag lider med dem som som ännu är fångna i medberoende och missbruk..... steget ut är tillsynes så kort. Men nej, det är långt och ofta uppslitande. Så fint att forumet lever vidare och att tonen är konstruktiv och rak. När jag tänker på alla som rört sig här under mina snart fyra år fylls jag av vördnad (jo!) och tacksamhet. Så mycket tid och engagemang som flödat och fortsätter flöda här. Och så många som faktiskt kommit tillrätta med sig själva och sitt liv. Jag är så glad att jag hittade hit och började skriva. Det har sannerligen bidragit till att jag haft kraften att förändra mitt liv.
Allt gott och det bästa till er alla / mt

förresten.... Till rödbetssoppan vill vi ha smetana:) / mt

med lite folk härinne. Det blir trevligt med lite sällskap här nu när det blir höst. Jag sjunker ner och tar en kvällskaffet med mjölk och lovar blåsa ut ljusen när jag går. /mt

Har inte riktigt koll på "vem" du är just nu men välkommen tillbaka! Håll dig kvar här och skriv, skriv. Det hjälper! Och så tänker jag precis som flygcert, varför behövs ett återfall för att du ska kunna gå? Ta hand om dig! / mt

vad jag skulle önska dig närhet av medsystrar som kunde finnas rent fysiskt nära och stötta och distrahera dina tankar från man och tonårsbarn och elände för en stund. Du kämpar så och är värd all respekt för din kamp att hitta självrespekt och egenvärde. Jag önskar dig uthållighet och styrka och ett riktigt stjärnregn av båda vila, glädje och en stunds frihet från ansvar! Här kommer ett helt gäng styrkekramar! Håll taget och håll ut! / mt

Fint, tack för att du delar med dig. Det är synd att vi människor går runt och håller så mycket inom oss, jag gör i alla fall det. Vem hjälper det?

bra funderingar Pelle, ska försöka överföra till mitt eget liv och egna projekt!

att läsa LillPer, starkt och vi får hoppas att öka insikt leder till godare liv!

från dig flygcert. Jag blir alldeles glad och varm invärtes, som av en generöst stor, god kopp te. Kloka, starka, fina du.
Kram, kram och mycket kärlek / mt

fint att se spår av dig här. Vill också krama did i det riktiga levande livet! Och ja, vi har det fint.
Bästa kramen till dig / mt

för att vi fått de senaste inläggen som blänkare på startsidan tillbaka! Ni är bäst helt enkelt!
Sign: nöjd & tacksam mt

Grattis till en härlig resa. Vad kul att drt gick bra. Bra beslut att inte dricka a på 3 veckor. Hoppas det blir fler än 3 veckor. Det är ju ditt val att leva ihop med din man det kan vi här bara ha synpunkter på men du väljer. Hade jag varit du hade jag varit livrädd för allt som hänt. Gränsen mellan hopp och besvikelse är lövtunn. Jag blev lättad att du skrivit här igen. Vi hoppas slippa skriva vad var det vi sa.

100. Tack själv Stingo, du är en härlig prick, ser fram emot 100 till.

/Ebba

... och känner lyckan i att jag har gjort lite te och en smörgås till mig - och jag behöver inte få ilskna påhopp om att jag försöker ta ihjäl exet när jag glömt ta ur skeden ur hans kaffemugg...
Jag gjorde kvällsfika åt oss så gott som varje kväll, i nära 7 år - ganska tidigt fick jag lära mig att om jag glömde skeden i hans kaffe så kunde det vara början på ett flera dagar långt gräl, eftersom hans tolkning vissa dagar var att jag försökte döda honom "eftersom skeden kunde sticka honom i ögat och gå upp i hjärnan". De sista månaderna gjorde jag bara fika någon gång ibland åt oss båda och de sista gångerna lämnade jag skeden i varje gång, bara som ett test om han skulle bli arg eller inte - och jag kände mig stark varje gång... Men nu i efterhand ser jag ju att allt fortfarande och ändå handlade om honom, hans reaktion och min väntan på hans nästa utbrott... och så himla rädd som jag var - jag trodde många gånger att han bland annat skulle kunna köra ihjäl mig och barnen, och ändå har jag fortfarande svårt att acceptera att jag faktiskt var rädd - vill nästan inte acceptera att "starka jag" varit "svaga jag"...

Så här sitter jag ensam - och njuter av att jag behöver inte lägga all min tid och allt fokus på hur någon annan ska reagera, vilket humör han är på osv. Känns lite ensamt, i lite negativ bemärkelse, och känns himla skönt - jag kan tänka på MIG (och barnen)!

Kramar till er alla!!

Inlägg #100 i min tråd. Tack till all som är med här!

Har märkt att jag känner dofter bättre än tidigare, trots att jag nu varit snuvig i flera veckor. Blev en märklig upplevelse idag, då jag var på en tillställning där det serverades skumvin. 50 personer med skumvin i glasen i ett rätt litet utrymme avger en förfärande stark doft. Jag har dessutom aldrig gillat skumvin (med mycket få undantag), så upplevelsen var inte särskilt trevlig. Hur månne jag kommer att reagera då jag får dofta på en riktigt rökig Single Malt Whisky nästa gång (en av mina stora favoriter)?

Kram till dig!
Jag tolkar dina rader som att du vet - du är kvar i medberoendet och tänker på vad han gör, hur han kommer göra och hur det kommer bli med honom, och det behöver itne vara så - du kan tänka på dig och vad du vill!!
Kram

... med picnicfilten, mysfika och kramar!

Känner så med dig - vet hur tungt det känns, vet hur knäckt jag kände mig, hur jag trodde att jag aldrig skulle orka leva mer, hur jag trodde att allt var över, att jag aldrig skulle kunna lämna - och så kändes det ett ganska långt tag, men så plötsligt blev saker klarare och jag lyckades lämna, och så blev det ännu kämpigare - tills det började bli lättare!! Det är tungt nu, och det kommer det vara ett tag, men det kommer bli bättre!!1 Jag lovar dig!!!!!!
Kramar i mängd!

Verkar mera som ett kafferum än ett filosofiskt rum, men vad roligt att stöta på pasha här. Trodde inte man kände till det i Sverige. Lika ryskt som Borsjtj och lika gott, men mycket olikt ;-)

Kbt kanske