Senaste kommentarerna i forumet

Detta är svårt och så individuellt. Så svårt att råda dig så jag inte sårar eller klampar fram, jag gjorde ett dumt försök förut men raderade och så tog jag en snabb promenad i runt, runt i kvarteren. Blir ledsen för din skull, du har gjort en rejäl resa för att komma till insikt och göra livet bra och din käraste hänger inte med på resan. Det kan bli så tydligt då, när man själv traskat på en bra bit att "hallåååå... är du med?" och när han inte har viljan att gå dig till mötes, ja vad göra? Svårt.
Jag tänker att dina framsteg har du lyckats oerhört bra med, du kommer att kunna ta beslut i detta också det kanske måste få ta sin tid bara. Du är ju klok Stigsdotter! Du KAN!

Hoppas mötet gav dig någon bra insikt, ibland får man svar även om man inte ställt frågan...
Kram Tilde

idag hade det suttit fint med alkohol, är så uttråkad. har varit hemma med en jobbig förkylning i flera dagar. är så trött på att sitta inomhus nu ... men men, smuttar vidare på mina alkoholfria ...

Kram på dig!

Tack för dagens bästa "leva-i nuet"-avslappning i mina käkar, vad jag skrattade...

Fine Forumbror... Ha nu en bra kväll!

Läser din tråd och har gjort länge, men inte skrivit i den. När jag ser dig här hos mig och läser det du skriver blir jag varm inombords och ler. Har torkat tårarna och jobbat ett tag vid datorn med "skvalig" countrymusik i hörlurarna och en näve MnMs. Du har ett fantastiskt sätt att skriva och att få ihop orden, det du skrev går rakt in i mitt hjärta och jag ska läsa det om och om igen.

DU kan och du vill och du ska!
För din skull, för eran skull. Men förstår han det inte, då!
ÄR DET FÖR DIN SKULLL!!!!!!! Du är så viktig och går inte att nonchaleras bort.
Önskar dig all lycka till, det kommer bli bra!
//A

Berra, älskade forumbror...
Jag skrattade så jag grät... Känner igen mig till viss del.. Kan nästan åka till affären med tofflor på fötterna.. Fast i mitt fall beror det mer på att jag är så tankspridd..

Var helt enkelt tvungen att slinka in en kort stund och svara..

Javisst, kan vi gråta på begravningar, sörja någon vi inte längre kommer att möta i RL..
Det är ett farväl och att ta farväl är att dö en smula.. Kanske därför vissa av oss ibland sörjer alkoholen..?

Hoppas du finns kvar och sprider din underfundiga humor bland oss riktigt länge... Vi behöver så´na som dig!
kram Trollis

StigsDotter.......

Lä's alla gamla trådar sedan urminnes tider, följ dom bakåt i tiden och du skall se att du inte är unik.
Det trillar in mnängder med liknande historier som är en kopia av dig och ditt leverna.
LÄS LÄS fördriv tiden med att läsa och se svaren och hur resonemanget har gått.
Så blev det slut på helgen skall du se.
Lycka till!
//A

vad jag skrattade!!!! när jag läste din historia. Du kan verkligen sprida glädje i de svåra stunderna. Tag vara på det.
Lev i nuet är en riktigt god anledning till att
-Inte idag, inte ikväll......

trist med begravning men ack vad roligt avslut endock!
Trevlig helg nu!!!
//A

Du håller nog på att bearbeta återhämtningen av ditt tidigare nyktra liv, och kroppen håller på att vila ut efter all alkoholstress...
Låt det få ta sin tid, och det är okej att du slappar ett tag, det är en sorts inre läkeprocess som gör att livet känns rätt meningslöst i jämförelse mot vad du hade tidigare.
Sluta jämföra och tänk på fördelarna, du mår nog egentligen lite bättre,eller hur?

Jag kunde må skitåligt av att i början av mitt nyktra leverne tacka nej till fester, jag som alltid gick tidigare,och alltid var bjuden...
Nä nu skulle jag sitta därhemma och vara tråkig i myspyskläder och det enda jag slet på var sofftyget och min självförtroende...
Veta att jag snart skulle vara blockad på de framtida gästlistorna, stämplad som fuck'n booring person...

Ja, och så låt det ske, konvalescensen efter ett sådant svårt beslut är att inte falla tillbaka för ett grupptryck du tror finns...
Närvaron är koncentrerad till att DU ska må bra, och då kostar det lite, vänskap om det så behövs...

Fredagen är kopplad till fri-tid, inte fri-sprit...
Låt dig sova på soffan, se det som en långsam process till något bättre, stressa inte fram något i-stället-för, om det inte känns bra...
Du kan göra allt som får dig att må bättre, men inte förstöra det med alkohol, enda regeln!

Du kan fortsätta äta de goda ostarna, men jag antar att du förknippar dem med det röda vinet, och att de gifter sig i smaken...
Men det röda vinet är en bigamist som även gifter sig med ångesten, precis om storebror spriten, lillebror ölen, och kusinen glöggen som har en förmåga att dyka upp under juletid, och tar sig en honnörsplats vid bordet, inbjuden såväl som oinbjuden...

Skit i traditionerna, och skapa dig egna, efter dina villkor, du har rätt att bestämma över dig själv, och vilka livsvillkor du har...
Mår du bra?, spara den i din ficka, och ta fram den vid behov, när du vill, vart du vill...dosera efter behag.
Så länge du mår bra, har du satt dina egna regler..!

Har du för många måsten, så strunta i dem för ett tag, måsten måste ibland få vänta...

Måste må bra, är ett bra måste...

Om du fick se dig själv i spegeln, vilka råd skulle du ge till henne där?
Se inte till det yttre med bantning eller sådana grejor, hur ser hon ut i sina ögon, knappast håglös eller???

Det finns en framtid för den som inte tittar bakåt, den ser bara vad som har hänt och jämför med var den står idag.
Det går inte att välja en riktning bakåt, men väl framåt, vart bär din hän?

Berra

Det har jag sett på några ställen i stan, ibland sitter det färgglada strumpor runt lyktstolpar och på en av papperskorgarna nere på tunnelbaneperrongen har någon satt jättevacker mosaik runt kanten. Det var länge sen och den håller på att gå sönder men riktigt vackert var det! Mer sådant!

Tack Harry. Boken beställd. Jag känner mej som en svamp just nu. Suger in all information jag kan få. Försöker bygga upp någon slags styrka för kommande prövningar.

Herrejävlar, det är tidigt än men jag börjar faktiskt tro att jag kan fixa det här. Hybris kanske. Såklart blir det tuffare. Jag är verkligen inte bra på att hantera det slentrianmässiga livet. Ledan. Den grå vardagen, den hade (har) jag ju mitt botemedel mot. Alla eftermiddagar på systemet på vägen hem, finns inte en dag så tråkig att man inte kan liva upp den med sprit. Trots morgonens föresatser.

Men biter ihop nu. Planerar inte. Ikväll ska jag bara inte dricka. Ganska skönt att slippa den där delade fredagsvinaren som bara väckte törsten, de få gånger jag bestämt mej för att bara dela en flaska med frugan. Hon får ha sitt vin för sej själv.

Nu ut och plåga kroppen. Har funnit ett nytt lugn i att springa. Den behagliga tröttheten efteråt. Går allt åt helvete så har jag i alla fall fått bättre kondis och tappat några kilon.

Gokväll!

Att rivjärnet kommer stortrivas hos er! Lycka till
Kram

Är en fantastisk artist - en poet! Den där versionen med Körberg hade jag inte hört tidigare - tack!

i stället...

Tur att du såg kallingarna i bilen istället för att någon börjat garva där i kyrkan ;-)

dig på fb.

...är en annan av makens favoriter, ska kanske köpa med mig en påse hem? Nej, ikväll ska jag faktiskt gå på ett möte, kanske ska jag dela med mig av dessa tankar där. Fast det är jobbigt att prata om, skämmigt på något sätt. Men det är bara tjejer på dessa fredagsmöten och det är bra.

Min sponsor säger ju såklart att skynda långsamt. Fast jag känner att jag vill vidare med mitt liv, jag är ju ingen ungdom längre :-O

har nyss kommit till affären :-)
Vad säger din sponsor om dina tankar ? Att inte ta några stora omvälvande beslut första året brukar ju rekommenderas oss bara för att vi ska få en chans att hitta oss själva först. Jag inser känslan av att kanske känna sig åsidosatt av en sexmissbrukande man men jag kan också se din prioritering av din nykterhet och det känns väldigt bra.

Skänker dig styrkekramar och en önskan om att du får en till natt med skön sömn !

Jag hoppas att jag behåller mitt lugn och fortsätter att stå för det jag skrivit. Det som står i brevet känns oåterkallerligt så det går ju inte att börja säga förlåt för det jag skrev eller att börja vända och vrida på sanningen. Det som står är det jag känner och är inte han villig till förändring utan vill fortsätta leva vårat liv som vi lever idag så orkar inte jag längre.
Jag hoppas att jag kan vara stark..... Det är väl min plan i dagsläget.

Utan ansikten, men med värmande ordval, ni förhöjer min levnadsstandard rejält, för hur hade min utveckling varit utan erat stöd på forumet???

Jag har ett konstig sätt att förhålla mig till mina tidigare inlägg, jag vill inte läsa dem som jag skrev för länge sedan, jag tycker att var tid har sin epok,
Och vill precis som den unga snygga prällen sade idag på begravningen, gräv inte. ner er i det förgångna, utan lev i nu'et!
Nu är det andra gången jag hör det från främlingar på en och en halv vecka, se inte bakåt, lev i nu'et, börjar bli mitt eget mantra...

Fick mig ett gott skratt idag, lever mitt liv som en tidsoptimist, drar alltid ut på allt för att det ska gå i "just-in-time", ett uttryck jag har fått lära mig i mitt arbetsliv,
Inget på lager, allt ska tillverkas på begäran, levereras just in time, ingen väntan...

Drog ut på tiden för att åka till kyrkan idag, satt för länge på forumet, fem minuter innan jag behövde åka så letade jag fram min gamla överrock morsan gav mig för snart 20 år sedan, använder den bara när det är kallt och jag bär kostym, tycker inte att det är snyggt när kostymen sticker ut under en kort jacka...
Gisses den var skrynklig efter att ha blivit inpressad sedan förra gången i garderoben, men men det får gå ändå...
Var är mina finpjuck, inklämd i en papperskasse längst in under trappen naturligtvis, med ficklampa fick jag tag på dem, Ujuj tiden går...
Putsa?, det har vi inte tid med, sist men inte minst, halsduken, rotade i korgen för vinterkläder, hittade först den röda, det går ju inte på en begravning, var är min svarta..?
Hittar den inte, fick ta den gråa och sedan snabbt in i bilen, skiter i att skrapa rutorna, och även innerspegeln var immig...
Efter en liten stund kan jag se ut genom rutorna, och även backspegeln klarnade så småningom...
Men vad är det jag ser i backspegeln?, en y-front på min högra axel !!!
Jag har tagit ett par grå långkallingar och dragit runt halsen, ett par gråa, enfärgade, på begravning, nämenvadf-n tänker jag...

På vägen hem skjutsade jag morsan hem, och hon frågar ifrån baksätet, har du börjat med långkallingar redan Berra, när hon håller upp dem framför sig...
Nej bli mitt svar så där rent instinktivt, och så börjar jag gapflabba vid ratten, vill inte berätta först för morsan hur kort framförhållning jag har här i livet,
Jag som lever efter devisen att "leva i nu'et", hon som säkert plockade fram och kollade om hon kunde ha sina kläder till begravningen för två veckor sedan.
Men jag gav efter, och berättade det hon inte ville höra, hur "dålig" son hon har...
Vi skrattade så tårarna rann när vi klev ur bilen, morsans sambo mötte upp oss vid dörren, stirrade storögt på oss...
Jaså, det är till att ha det SÅ roligt på en begravning, gillade ni honom inte?
Nä!, svarade jag, jag lever efter devisen att leva i nu'et !!!

Han stirrade på mig som ett stort frågetecken, och jag överlät förklaringen att få sprida den glädjen om hon nu lyckades med berättandet,
För hon har en förmåga att alltid köra poängen först, och inte bygga upp något story...
Hon är bra på mycket, men en god berättelse kan hon förstöra, och vi har alla olika kvaliteter, alla är vi olika...

Mors Berra, som låter tårarna rinna efter jordfästelsen...

Så tycker jag gott det kan få vara. Kanske ska du öppna en ny tråd i delen som heter Livet efter...? Som Dompa säger så har vi hittat varandra och här får man ösa ur sig om det mesta tycker jag.

Själv har jag just gnällt i min egen tråd över mitt sexlösa äktenskap med en man som föredrar att lägga massor av pengar på filmer där människor kan utnyttja andra mer eller mindre hjälplösa människor.

Sen, inte för att det gör varken till eller ifrån i din kamp mot elak sjukdom, men om en komplimang kan göra en aldrig så liten nytta så får jag lov att skriva under på Dompas snyggkommentar - jodå :-)

Förut var fredagen min "bästa" dag.
Arbetsveckan slut och äntligen ledig, hem till god mat och såklart vin, vin och vin.
Nu känns det så tomt och tråkigt.
Sitter vid köksbordet, kollar resor på nätet och har druckit kaffe, ätit macka, druckit te och ätit godis, men jag saknar vinet.
Det är känslan av "ahh-det-är-helg" som jag saknar. Känslan av att få ha lite tid utan ansvar, lite tid utan mig själv och alla dessa tankar och måsten.
Måste handla i helgen, måste städa i helgen, måste prata med mannen om renoveringen, måste skjutsa till träningar, måste jobba, måste göra läxor med barnen, måste laga mat, borde träna, borde gå ut och gå.

Alla dessa måsten och borden fick ju vänta förut och jag fick på fredagkvällen bara vara i nuet och fly iväg från denna eviga vardag som bara upprepas och upprepas.

Funderar faktiskt på att strunta i det här nu. Senaste tiden har det känts som att jag helt tappat lusten för allting, känner inte igen mig själv längre. Känner mig som en hundraårig tant som bara vill sova och ligga i soffan. Vart tog jag vägen som kom hem glad och förväntansfull inför helgen, som bakade bröd och lagade god mat, köpte goda ostar och njöt med vin och prat med mannen?

Den tjejen är helt borta, har helt tappat intresset för allt sådant, äter smörgåsar, godis och yoghurt med söta flingor istället för mat.
Har tröttnat på keramiken, kommer hem från jobbet och lägger mig i soffan efter jag värmt nåt halvfabrikat till middag. Sover i soffan tills det är dags att gå och lägga sig, lägger mig, sover dåligt, mardrömmar, tar mig igenom arbetsdagen genom att bita ihop så hårt att jag har haft huvudvärk i flera veckor. Längtar inte till någonting längre, drömmer inte om något längre, härdar bara ut....

Vet inte om jag vill fortsätta leva om jag ska leva så som jag gör nu...

...för din sorgliga historia. Det är sorgligt när människor blir bortglömda. Människor "finns" så länge vi minns dem men när vi inte längre gör det så är det som om människan ifråga aldrig funnits!

Idag har jag inte gjort många knop på jobbet, mest suttit och letat nytt boende. Drömmer mig bort till eget litet radhus utan karlslok. Nästa vecka ska vi gå första terapisessionen. Jag vet inte riktigt vad jag vill, vill jag att det ska bli bra? Försöker med Dompas "test": vill jag vakna upp brevid den här mannen resten av mitt liv? Imorse vaknade jag, sträckte på mig och min första tanke var gud vad skönt jag har sovit!! - igår natt var han förpassad till annat rum med sin hosta som höll mig vaken föregående natt...

De senaste turerna in i porrträsket går på temat "hjälplösa muskelknuttar". Manliga sådana. Jag känner mig äcklad över både honom och över mig själv som inte kan låta bli att snoka. Jag känner mig hjälplös för att jag inte vet hur jag ska nå honom i detta. Och arg för att jag tar på mig ett ansvar i detta. Och arg på mig själv för att jag inte vågar ställa mig själv de rätta frågorna eller agera på svaren som min magkänsla försöker signalera. Jag har en gång ställt mig frågan kan jag acceptera detta? Svaret är Nej! Och sagt att händer det igen blir jag tvungen att agera. Det är inte bara mitt ansvar att reda ut frågetecken mellan oss men samtidigt kan jag ju inte påstå att jag gör min del. Och samtidigt vet jag inte om jag vill. Jag vet varken ut eller in.

Det är i sådana här stunder jag tidigare druckit, för då far tankarna till andra platser och jag behöver inte ta något ansvar eller lyssna inåt längre... Jag vet idag att det inte hjälper och idag ska jag inte missbruka annat än den här godispåsen som strax är slut. Suck.