Senaste kommentarerna i forumet

Du har helt rätt: stå på dig!! Känner du att du älskar honom så har du inget att förlora: som det varit kan ni inte leva och står du på dig så kan ni ju ha en chans!!

Jag önskar att jag ahde stått på mig så starkt (förstått hur allvarligt det var) tidigare så hade vi kanske också haft en chans, nu känns det som jag accepterat så mycket att mina känslor dött.

Kram

Igår var ungarna (åtminstone den ena) på sitt allra värsta humör. Och med min icke-existerande stubin så blev det ju bara skit. Jag var arg så jag kokade, tills jag bröt ihop och gav upp. Då lugnade sig ungen. Efter två timmar lyckades jag få på henne pyjamas och natta henne. Men då hade jag ju redan tappat masken och koncepten totalt som far.

Jag förstår inte, utåt sett är jag ju den lugnaste killen i världen. Men när någon triggar mig, trots att jag gör allt i min makt för att behaga, då brister det. Mitt i allt det där värsta med självförakt och grubbleri så önskade jag mig bort, som vanligt. Bort till en stuga i skogen, utan krav och stress. När jag visualiserade denna dröm så testade jag tanken att jag skulle ha några öl där, men det ville jag inte. Jag ville inte ha några julöl där i den verkliga stunden heller, jag ville bara att ungen skulle sova.

Så inte ens mitt i det mentala kaoset önskar jag att få dricka. Inte jaget i alla fall. Vad detet har för planer har jag dock ingen aning om. Men antagligen så är det detet som ställer till det på något sätt. En vis man sa en gång: "Där detet är, där ska jaget också vara." Men det låter som pure bullshit. Fast kanske ändå, drickandet kanske bara är ett derivat från en djupare önskan om att få frid. Hur når jag då dit utan omvägen via flaskan?

Ja, det stämmer Dompa, att jag och frugan åter glidit ifrån varandra. Jag tyckte att vi hittat en gemensam väg igen, och det var riktigt bra under kanske ett halvår. Men nu tycker jag att vi löses upp alltmer. Jag vill känna en synergieffekt av att vara ett par. Just nu känns parskapet bara som ett snäpp sämre än att vara ensam. Jag har försökt att analysera vad det är som är den stora skillnaden. När man blir ett team så klarar man utmaningar från barnen, stress, yttre "faror" och sådant riktigt bra. Man har stöd i varandra och ser sig som starkare än omgivningen. Men det är vad som gör att denna teamkänsla uppkommer som är gåtan. Jag tror att det handlar om de små detaljerna där man visar en intention som går ihop med bådas intressen. När man söker stöd hos varandra istället för inom sig. Men det är hårfint, små steg i en annan riktning gör att teamet upplöses. Och där tycker jag att vi står nu. Min fru har gjort några justeringar i sitt liv, där jag tycker att samtliga är ett steg ifrån vår gemensamma väg. Därför känner jag mig exkluderad, lämnad och ensam. De enskilda sakerna är inte stora, inget att lyfta på ögonbrynen över. Men sammantaget saknas det en balans som väger upp för dessa saker.

Det var en massa svammel, men jag har ingen bättre plats att bevara sådana här tankar på.

Örtte med mynta och timjan är slemlösande... Undvik mjölk och mjölkprodukter som är slembildande..( där kan vi avliva myten om att varm mjölk med eller utan honung skulle vara bra vid förkylning!)

Hav tröst Dompa! Jag blir också kinkig vid förkylningar.. Eller rättare sagt, jag har inget tålamod alls när jag blir sjuk.. har liksom inte tid ;-D (fast jag veeeet, att det bara är att härda ut och låta det ta den tid det tar..)

Klart att vi ska använda forumet, som ett livsforum också. Allt i våra liv hänger ju ihop!

Ibland, är det bra, att kunna veta att även "vanliga" människor har samma typ av problem och funderingar som vi.. Att vi inte är så jättekonstiga eller udda, för att vi råkar vara beroendemänniskor i större eller mindre grad..

Kanske är det så, att vi rentav har ett försprång, när vi börjat titta på våra missbruksbeteenden?
Det tvingar oss att titta på "hela oss"..

Vi skulle inte utvecklas, om vi "bara" tog bort den lilla (nåja, stora..) biten alkoholproblemet i våra liv. DEN, hänger ju ihop med andra olika saker i det som är vi..
Det är lite av ett detektivarbete, för när man börjar nysta i en sak, brukar det dyka upp fler "tåtar" att dra i..

Hur vi gör och vad vi tar tag i, är upp till oss själva.

Kram /trollis

Kan inte sova. Har surfat omkring på anhörigtrådarna (där jag ytterst sällan kommenterar trots att jag läser allt) och jag blir så ledsen. Uppgiven? Förbannad! Nu närmar sig julen och jag undrar...hur många kvinnor ska bli misshandlade (verbalt eller fysiskt) i helgerna? Hur många barn ska behöva se på? Varför kan man man inte bara (stort ord...bara) släppa när man ser att partnern inte älskar tillbaka? Känner själv att jag är "otrevlig" där. Men detta är min "dagbok" och detta är mina tankar..."Hur mycket får man älska"?. Är det ok att glömma sig själv? Är det ok att skita i sin avkommas välmående för kärleks skull? Är tvåsamhet till varje pris en helig bibel? När tar dumhet slut.

Obehagligt? Kanske kan man känna så....men jag menar inte att såra. Jag tänker att på ett livsforum kan allt diskuteras...jag vill verkligen förstå/växa. /R

En bok som berörde mig starkt...också ett sätt att få perspektiv på västvärldens "smärtor". PiL (?)skrev en gång att man inte kan mäta lidande. Inte jämföra då var och en står sig själv närmast. Det tror jag är sant...men man kan få en klarare syn genom att läsa böcker som en "En halv gul sol" tänker jag. Där fightas människan under helt andra ok än de dom själva valt (exempelvis alkohol och/eller med beroende). Så jag håller med Fru Lessen...har du inte redan läst boken så gör det! Kram/R

Jag ser det själv att jag bekräftar alla fördomar om mannens ynklighet vid sjukdom. Men jag gör det ändå...ni är ju min familj./R

Ja Trollmorsan. Hostan då? Låter som den värsta KOL-patienten. Dessutom ser jag i mitt förra inlägg att jag inte kan stava längre...hur många timmar har jag kvar? Testamentdags? /R

Vi kan ju kalla det för "skov" i sjukdomen alkoholism..
Har du varit i kontakt med någon beroendemottagning? Du kanske behöver lite "yttre" hjälp, för ibland fixar man det nog inte själv..

Välkommen tillbaks är du i alla fall! Strongt gjort och det visar att du inte gett upp!

kram /trollis

håller med ja möjliggör hans beteende å länge jag fortsätter att släppa in honom eller se till att skälla på honom.. det blir som att jag tar ansvaret... han sa en gång men säg åt mig då?????? tänkte då men va fan han kan väl tänka själv??? jag tar ju hans beteende eftersom jag tatt tillbaka han ändå

nu inser ja så här efter att nej han tar inte sitt ansvar alls....
bara nu de här dagarna har han vart ledig igen, inget alls har han ansträngt sig, han har ju själv sagt han vill o älskar.. det rimmar så dåligt att ja skäms över han sätt... men ja ska inget säga, o NEJ!! kan inte göra nåt heller... tycker det är skrämmande hur man som en person göra så där....

det är stor skillnad på hur jag är nu mot han... ha har inte fått komma hit, han får inga jag älskar dig sms.. jag mår skit dåligt och är hur ledsen som helst men tror på en senare förändring... ja veet att det går och bryta

kram från en kämpe

.. Be rivis köpa hem någon bra salva (gärna barnsalva) med zink) till din ömmande näsa! Om du är inne, så behöver du inte visa upp den salvglänsande vita snoken för någon och det kommer inte att göra fullt så ont när du snyter dig!/ trollis

.. Har lagt märke till, att det inte bara är vi alkies, som är lättretliga, virriga och glömska pga av stress..
Vänner, bekanta, kollegor och grannar beteer sig just nu som alkies, om detta fenomen skulle vara specifikt för oss ;-)

I min omgivning och på gubbens jobb, har de flesta gått från kort stubin, till ingen stubin alls.. Vilket naturligtvis lett till klagolåt här hemma (och förmodligen en önskan om att kunna ta sig en rejäl bläcka..)

Gubben pratade i veckan om att köpa hem en hel back med starköl (7,2:or)Men till min stora förvåning och glädje, ska tilläggas, så har han inte gjort allvar av det..

Förra året vid den här tiden, så yrade han runt och var ömsom förbannad (på allt och inget.. Bara retlig och retade sig på bagateller)ömsom gråtmild och ångestfylld.. (samt rejält packad!)

Stressen, gör att han sover sämre (liksom avsaknaden av stora mängder A)
Än har han inte tagit det som förevändning att "supa till".. Antagligen, för att han vet, att jag vet, att han vet, att det inte skulle förbättra sömnen (det brukar nämligen bli precis tvärtom!)

Så gör som ni vill, både PP och Dompa! Men var lite ärliga mot er själva.. Vill ni testa, gör det med ÖPPNA ögon! Skyll inte på vare sig julstress eller förkylningar!
(och ärligt, om ni är medvetna om vilken "tarm" det drar i, så tror jag att ni kan stå emot?)

kram /trollis

Joho gör som ni säger... C-vitamin ska jag ha! Frisk luft struntar jag i idag. Rivis får ta hundar (ock köpa pepparrot)...en döende man kan inte plocka hundskit! Lusekatten får trösta...lägger om mig! Intressant info om att näsan SKA rinna...det visste jag inte. Bakteriekram till dig med

Tar det till mig. Te står på bordet, piller har intagits och sängläge intas. Hör av mig senare om jag överlever ;-). Bakteriekram/R

Stackars dig..
Ja du Dompa, att vara förkyld är ingen barnlek..
Som byhäxa, slinker jag in i kollektivet ;-D
Rekommenderar massor av dryck! Vad som helst utan alkohol (sorry, A hjälper inte, även om en del hävdar att det är roligare att vara förkyld..)
Vet inte om det finns i Italien, men här i svedala har jag en naturprodukt som heter Sinova i husapoteket! Den får näsan att rinna (jodå, det är just det som är meningen!) så att det inte blir stopp i bihålorna (vilket får huvudet att kännas dubbelt så stort)

Bastu! finns kanske inte där, men ett hett bad är aldrig fel..!

En skål/kastull med hett vatten där man droppar ner pepparmintsolja/mentol eller liknande är också bra. sitt med den klassiska handuken över huvudet och andas in! (i brist på pepparmintsolja, kan man använda något starkt munvatten.. brukar innehålla den ingrediensen)

riven pepparrot, antingen på macka eller teskedsvis.. Tips, om pepparrot inte finns, köp wasabipasta! Tänk bara på att det är n å g o t starkare än pepparrot..

massor av C-vitamin! Den är vattenlöslig, så du kan i princip inte överdosera.. (du pinkar ut det kroppen inte kan tillgodogöra sig)

Och så VILA! sov middag, förök dricka mycket.. Äta lite om du kan.. Frisk luft, är inte helt fel heller. Eftersom du är hundvakt, så räknar jag med att du ändå är tvungen att gå ut.. ;-D

Krya på dig! kram /trollis

De senaste veckorna har mina tankar lekt med att ta ett återfall. Man (jag) är ju rationell...barnfri i 12 dygn. Ska det testas så ska det testas under denna period då ingen annan tar skada. Ingen behöver se fyllepappa och jag får ett nytt kvitto på att jag inte klarar A. Så jävla dumt har mina tankar gått. Kanske går de så igen om några dagar. Idag vet jag inte...är så förkyld att hjärnan kokar.

Att du är lättretlig PP är i mina ögon förståeligt. Nu närmar sig årets mesta stress och sen din fru... Redan för ett år sedan skrev du lite om att era drömmar kanske gick lite isär...angående boende. Stad kontra landsbygd. Har ni rett ut där? Jävligt personlig blev jag...så svara bara om du vill.

Enligt de gamla rävarna är det ju detta vi ska undvika...att känna sig säker...att tro att det är över! Nu har jag väl aldrig trott det utan tänker att vid minsta motstånd så kan jag nog ta till flaskan...för jag har sjukdomen som gör att vill glömma/radera ut. Så går mina tankar kring sponken PP...inte mycket hjälp där.

Hoppas dock att din lättretlighet "bara" är julstress. Att du klarade helgerna ifjol är ju som du själv skriver bara farten. Vi kan prestera allt så länge vi inte tänker. Jävligt svamligt...men räknar iskallt med att du förstår (även en feberhjärna). /R

Stackare! En sjuk man är verkligen sjuk :), råder dig att ta Alvedon eller liknande, nässpray och varmt te och det viktigaste av allt, bara vila. Absolut bäst om man vill vara på benen någorlunda snabbt, en förkylning tar en vecka ca, går inte att skynda på.
Krya på dig, kram!

Tack för dina råd i min tråd, jag tar till mig dem!

Ja Andreas, visst får du plats i kollektivet. Kanske kan du ngt om örtte? Te som lindrar? Kan du det? Eller måste jag förlita mig på Fenix odlingar? Känns som jag borde dricka örtte just nu...känns som jag borde lägga om mig. Känns som jag dör. Hjälp mig...jag är man och jag är förkyld!!! Skäms för att jag smålett åt Berras och VVs elände. Så här kan man inte ha det! /R

Det raka ögat, det slöa ögat och framför allt näsan. Lade mig igår...kände mig lite seg, hade lite ont men var inte beredd på detta. Allt rinner...så förkyld. Hör hur ett annat liv levs i köket. Hur Rivjärn lotsar ongar till en ny dag. Vill inte gå ut där då jag inte vill smitta...fast det lilla jag kan om sjukdomar säger att om smitta finns så har den redan skett. Kommer att bli en helt bortkastad dag...då jag orkar nada. Orka nada kan jag ta...men rinnandet? Förstår gamla tidens häxbränningar. Skulle kunna döda den som smittade mig...ja, inte riktigt men nästan. Tre dygn till och jag hade varit redo för sjukdom men idag bara svär jag. Surgubben frodas! /R

i dag du ska gå in på detta forum. Förtvivlan känner vi alla igen när det gäller att alkoholen ännu en gång vunnit en seger.
Men som alltid, det finns i morgon en ny dag att ta ett annat beslut.
Kram
Fenix

...bara några tankar och erfarenheter som far igenom mig utifrån några av de ord jag läser här...

..."jag tror inte jag älskar honom längre"...
Om jag, i mitt äktenskap, skulle bedöma kärleken utifrån den situation vi har haft, sen våren, men framför allt sista halvåret, vore det omöjligt att älska min man. Han har gått över alla gränser i alla hänseende. Det finns nog ingenting som inte är smutskastat. Jag sätter sjukdomen/missbruket före och försöker sortera i vad som är vad så gott det går...men oj, så ont det gör och illa det tar. Just nu vet jag inte om jag ens kommer kunna sätta alla ord och handlingar åt sidan OM vi i framtiden, den nyktra framtiden, försöker lappa och laga. Jag har valt ge det den chansen för att jag älskar mannen jag gifte mig med och förälskade mig i. Den mannen finns ju där någonstans...jag ser honom titta fram då och då, det är enda anledningen till att jag är kvar. För att kunna vara kvar har jag satt upp två mål. 1. Behandling, tidsplanen var nykter före sommaren 2013. 2. Gemenskap eller skilsmässa. Någon tidsplan har jag inte på nr2, den planen har jag börjat smaka på nu när jag vet han ska in på behandlingshem i januari.

.."vår flicka ska få det bäst med båda föräldrarna"...
Barn kan ju ha båda föräldrarna trots att de inte lever under samma tak. Mitt äldsta barn skildes för ett drygt år sen, 3 barn. De har fått det att fungera på ett imponerande sätt. 50/50boende, delar bil, god kontakt med exsvärföräldrar, nya förhållande båda två. Jag lyfter på hatten för deras trollkonst! Barnen är gladare sen de skildes, det kärleksfattiga förhållandet smittade av sig på barnen.
Min skilsmässa var mindre lyckad men trots det så är mina 4 barn trygga, glada, begåvade vuxna...vill inte råda på något sätt, bara säga att trygghet kan uppnås även utanför kärnfamiljen.

Kram från mig i berg och dalbanan...

...en sak till....
Även om mannen väljer leva nyktert och klarar det så blir min nästa önskan att han måste visa mig respekt. Förhoppningsvis visar sig det beteendet aldrig mer...ett orimligt hopp kanske men mitt nuvarande hopp i eländet.
Om det visar sig att orsaken till hans respektlösa handlingar inte ändras så stannar jag absolut inte kvar, i det fallet blir det inte svårt att lämna(eller bli lämnad), det känner jag tydligt. Så länge jag känner att sjukdomen är så tydlig så väger inte det förfärliga lika tungt, det gjorde det innan jag hade strukturerat upp mina tankar, men nu gör det ont när det händer men läggs åt sidan. Blir spännande att se om allt det som ligger och trängs inuti behöver komma upp till ytan och vändas ut och in på i ett senare skede. Just nu ligger det i träda...

Boktips:

"En halv gul sol"
"De imperfekta"

:)

...jag tror jag förstår. Jag känner nog inget huvudansvar i ett behandlinssyfte, inte heller någon skuld i att han dricker och är sjuk.
Däremot känner/kände jag så här: ( det där med svart och vitt)

Vill jag satsa eller lämna?
Jag vill satsa och göra vad jag förmår.

Vad kan jag göra?
Jag kan visa tydligt att jag inte accepterar alkoholen
Jag kan informera mig om hjälpen som finns.
Jag kan sortera vilken typ av behandling jag tror behövs.

Hur gör jag?
Försöker, så gott jag kan, separera känslan/kärleken från sjukdomen.
Kör mitt liv utan att blanda in mannen om han inte frågar och intresserar sig.( Hu, det har varit svårt, blivit en stor grej, klandrad för jag inte berättat, klandrande för att jag alltid pratar om mig...ja, ni här inne förstår...inget är lagom)
Kontakta behandlingshemmet (det föll sig i rätt ordning och nu är det beviljat)

Mina nya tankar i detta är egentligen bara att jag håller mig till ursprungsplanen.
1. Behandlingshem
2. Gemenskap eller skilsmässa?

Nu ska jag krypa intill den varma kroppen, han är nykter idag ;)

var den du ser nu redan när ni träffades är det knappast så att hans syfte med er relation varit ont eller illsasinnat. Jag tror inte så illa om människor i allmänhet. Däremot anser jag ju att han har ansvar för sitt beteende och du har ansvar att inte låta dig fara illa och utsättas för psykisk misshandel. Jag kom att tänka på en psykolog, Egil Linge som skrivit en uppskattad bok "Hemligheten" - den tyckte jag inte om... men han har givit ut en till som heter Den mörka hemligheten.. Jag gillar hans teoretiska tänk mer än böckerna - tankarna om hur en desorganiserad personlighet fungerar, eller inte fungerar sunt. http://www.bokus.com/bok/9789127131699/den-morka-hemligheten/
http://varaktigrelation.se/Denm%C3%B6rkahemligheten/OmDenm%C3%B6rkaheml…

Även om man förstår och tycker sig se orskassammanhang är det inte ditt ansvar och jobb att hjälpa honom. Vet inte riktigt hur jag tänker... kanske så att kunskap och förståelse bidrar till att bevara respekten för den andra och kanske se hens hjälplöshet. En svår balansgång, att förstå men inte ta över ansvar och absolut inte offra sig själv. Den skulden ska ingen människa bära.

Kram och gonatt! / mt

...tack för att du läst och sänder mig förståelse. Du finns ofta i mina tankar...kan se dina ord som klistrade framför mina ögon både när jag är förtvivlad och i den senaste veckans leenden.
Men, jag känner som du skriver, att det är en övergående tid nu. Det finns en plan och han ska in på behandling, vill det också, men det kör säkert virvelvindar i hans hjärna. Han är så extremt deprimerad och jag önskar jag kunde lyfta bort smärtan han bär.
Vill däremot tillägga att vår em har varit ok. Jag bestämde helt sonika att nu gör vi så här och han säger...okej...hans depp i kombination av alkohol, passar väl bättre i omvänd ordning, gör honom konstant nere. Han har inte velat vara med mig, bara med sig själv och alkoholen. Miljöombytet och prat om gamla händelser och bekanta gjorde att det lossnade och lättade för honom. Jag vet ju det är så men varit omöjligt för mig vända honom själv. Nu har vi ätit, shoppat lite, han har kelats och tagit min hand.
Härligt!
Imorgon följer han med mig! Tack och lov! Om han varit ensam över helgerna hade alla (jag, svärmor, sönerna och exet) blivit oroliga och jag tror han hade utsatt sig för livsfara. Jag har honom hellre otrevlig mot mig några veckor till. Vet ju att denna situationen är under nedräkning nu.

God jul på er alla

Tack Lelas! Jag tog rygg på dig redan första dagarna här...tack för att du finns...