Senaste kommentarerna i forumet

Några saker man kan börja med.
1. Häll ut eller ge bort den alkohol du har hemma. Finns det ingen a är det svårare att skaffa när suget sätter in.
2. B-vitamin Försök få i dig B-vitamin, köp i affären.
3. Skriv en lapp med positiva och negativa saker med att dricka alkohol som du sedan kan ta fram när det blir som värst.

Ångesten försvinner på ett par dagar, beroende på hur mycket du druckit och mår för övrigt. Försök att göra saker så tiden går. Ät lite fetare mat och drick mycket. Du lider säkert av vätskebrist.
Se dig själv i spegeln och säg att nu jävlar så kör vi på nykterhet. Jag är jävligt bra när jag är nykter och det ska jag förbli ett bra tag framöver.
Har du någon hobby så återuppta den.

Styrkekramar från en artfrände

Har inte varit aktiv på detta forumet så länge. Kan se att våra situationer är ganska lika. Bara dricka på helger, semestrar osv. Jag har precis som du lovat dyrt o heligt att aldrig mer dricka men fallit dit otaliga gånger. Denna gången ska jag bara lyckas och det känns för mig som att poletten äntligen trillat ner. Hoppas du får samma känsla så att vi en gång för alla blir av med vårat missbruk och beroende. Kör hårt och tro på dig själv. Gör dig själv och dina nära lyckliga genom att ändra dina vanor. Kanske en dag i taget eller en vecka i taget. Lycka till!

Jag vaknar varje morgon, nästan, och känner en sådan j...kla tacksamhet över att jag är nykter. Känner verkligen hur glad jag är och ibland lite tramsigt rörd över att mitt liv i alkoholträsket är över. Visst är det lite trist att inte kunna dricka men om man väger det mot fördelarna så är det ju solklart. Jag känner mig fortsatt stark i min nykterhet. Vill aldrig mer vakna bakis och med den ångesten som följde med fyllorna:(

Mannen i mitt liv sa till mig " vilken energi du har" , igår kväll när jag, efter musslor och kräftmums satte fart ut på gården bland buskarna och klippte och krattade. Ja det stämmer energin är tillbaka, nu är jag lika pigg eller trött som alla andra i min ålder. ( Bara att välja ord ) ! Jag har gjort så mycket mer än bara legat i soffan, full eller bakfull.
En kollega jag inte träffat sedan förra hösten påpekade att jag ser annorlunda ut. " Har du gått ner i vikt eller vad är det??" Tänkte säga att jag slutat dricka alkohol men det gjorde jag inte. Mumlade något om träning och log lite glatt. Tackar tackar.

Förra hösten var ju ett lågvattenmärke i mitt liv, inte för att jag hade problem med familj, jobb eller vänner. Nej jag hade problem med mig själv och visade det inte för någon men det åt upp mig inifrån. Kände mig som en stor jävla bluff som lurade alla inklusive mig själv. Höll upp en fin fasad och ett välsminkat ansikte och bara sa " allt är bra" när jag i själva verket låg med ångest på nätter och morgnar i självförakt över mitt smusslande och smygsupande. Drack ju i princip 5-7 dagar i veckan och jag drack allt som fanns och fanns det inget hemma så åkte jag och köpte med alla möjliga förevändningar. Köpte tetrapack som gick ner i ryggan så ingen såg systempåsen. OSV.

Idag har jag rätat på ryggen och blicken är stadig, huvudet klart och jag känner mig stolt över att NU börjar livet återigen bli som jag vill. Så var det ju för länge sedan innan jag lät det gå för långt. Jag skulle slutat mycket tidigare än jag gjort men det är ju ingen idae att gråta över det nu men det kan ju vara ett tips till alla unga som funderar över sitt alkoholintag. Jag rekommenderar att man håller upp helt ett längre tag.

Det är JAG som bestämmer idag, inte den där lille alkoholdjävulen som är så fruktansvärt stark och som jag just nu kan känna ett stark förakt mot. Vilken kraft det är i den drycken MEN det går att bryta och klippa bandet! DET gick. :) :) :)

Nu är nästa utmaning att hålla kvar dessa känslor och inte låta den där lilla rösten få vingar igen. Den som lurat tillbaka mig så många gånger förut. Jag behöver verkligen detta forum och er här som min stöttepelare och krycka, en påminnelse som hjälper mig till fortsatt nykterhet. Mår sååååå bra just nu :)
kram
mod60

LP, dax igen, det är bra! A är verkligen bara skit för sådana som oss, där det gått för långt- Inser man till slut.

... stannalämnastannalämnastannalämna...
Men det var inte det jag menade, att du måste lämna... Ni kanske hittar en annan väg, men kanske måste du lämna tillfälligt för att visa honom att du menar allvar!

Däremot så känner jag igen det våldsamma, och det förstod jag först långt senare att det inte var en del av alkoholproblematiken. Min exman är fortfarande aggressiv, till viss del våldsam och har svårt att kontrollera sina impulser, trots att han är nykter sedan några år... och det är inte okej - som aeromagnus skriver så är det inte okej och ingen ursäkt varesig det finns alkohol eller ej inblandat...!

Jag levde med en man där alkoholmissbruket eskalerade, men också hoten, ignorerandet, ilskan, de trasiga sakerna, ilskan mot barnen, förnedringen osv eskalerade, och jag förstod att det fanns ett sex- och shoppingmissbruk, och otrohet osv och jag hade fullt sjå med att tysta ner barnen, hålla mig undan, agera så att han skulle bli så lite arg som möjligt, hålla skenet uppe utåt samtidigt som fler och fler bekanta, vänner och familj försvann - i efterhand säger samtliga att de förstod inte att något var fel, men de upplevde att jag försvann, blev tystare och tystare och de kände att jag drog mig undan - oxh det gjorde jag ju: det var ju fruktansvärd press att försöka säga och göra "rätt saker" så att han inte skulle bli besviken (=galenarg) samtidigt som jag skulle sköta hem och hus, barn och allt praktiskt ensam, och samtidigt hålla skenet uppe för alla som såg oss så att de inte såg att allt egentligen höll på att rasa. Inom mig skrek varenda cell stannalämnastannalämnastannalämna, och allt var kaos, men en dag hittad jag magkänslan och styrkan för att göra det jag ville och behövde. Försök ta hjälp utifrån, att börja prata, och skriva här, är en riktig livräddare!

Varm kram

Jag har varit här många gånger. Nu är det dags igen, för nu är jag så jävla trött på mitt beroende. Det finns absolut ingenting som är bra med alkohol för mig.
Nu vill jag bara sluta, sluta för gott.
Sitter med paniken nära till hands och mår så jävla dåligt av ångesten jag skapar av att dricka.
OK, dag ett är här igen.
Jag vill inte dricka mer!
LP

så bra att du har hittat hit och satt ord på din situation! Jag bidrar med två länkar:

Carina Bångs blogg med information och stöd till anhöriga som jag haft mycket nytta av http://medberoendeinfo.blogspot.com/

Tuvaforum med mycket info om destruktiva beteenden i relationer http://www.tuvaforum.se/

Fortsätt läs och skriva här, läs gärna flygcerts tråd! / mt

Jag som kommer från "andra sidan" kan ju se själv hur jag betedde mig. Full, alkohol till varje pris, sabbade saker. Jag var dock aldrig hotfull eller somnade i min egen spya mm. Detta är tragiskt vad alkoholen kan ställa till det för familjer. Jag kan bara komma med råd från mig själv som missbrukare. Du måste tänka på dig själv. De som missbrukar alkohol är i ett egoistiskt tillstånd och tänker inte på hur andra mår och har det. Vi gör det inte av elakhet uatn att vår hjärna är satt ur spel pga alkoholen. Jag blir dock mycket oroad av att han blir hotfull och våldsam. Detta är ett starkt varningstecken. Du får ALDRIG, ja ALDRIG acceptera våld eller hot oavsett man är nykter eller full. Du vet ju faktiskt inte om det går över styr.

Di man/kille förnekar ju sitt missbruk av vad jag kan tolka ditt inlägg Hopp. Detta gör det lite besvärligare. Varför ta tag i problem som inte finns. Om eller när han är nykter skall ni försöka sitta ner och så får du förklara läget. Ge honom ett ultimatum. Ta hjälp och sluta dricka eller.... Ja efter eller skulle jag vilja skriva då lämnar jag dig. Jag vet ju att det inte bara är att lämna men du måste tänka på dig och dina barn.

.. skulle det stå. Skit att man inte kan redigera inlägg :)

Stort lycka till i varje fall Hopp!

Det där är otroligt tragiskt att läsa och när det finns barn med i bilden, så är det än mer tragiskt då det riskerar att sätta minnen och trauman som de kanske kommer att bära med sig resten av sina liv. En berusad förälder är bland det otäckaste man kan uppleva som barn, det ska ju vara ens absolut tryggaste och bästa miljö.

Du kan och ska inte minst för barnens skull, även om du själv inbillar dig kanske att "det kan gå, jag älskar ju honom" leva som ni gör idag. Det måste få ett slut och det är viktigt att du är tydlig gentemot din partner om att det verkligen måste få ett slut. Hans förnekelse och ilska har att göra med sjukdomen i sig, men det kan finnas verktyg att nå fram ändå. Det är åtminstone värt att prova. Även om en skara kommer att stå här och skrika i tråden att du ska skilja dig/flytta/lämna osv, så är det inte kanske inte det första man provar utan snarare det sista steget.

En sak som kan bita hårt på en alkoholist är fakta. Dokumentation. Skriv en dagbok lite i smyg där du dokumenterar vad din partner säger och hur han agerar/gör på fyllan. Är han redlös, ta och knäpp kort på honom. Fota med kameran. Samla på dig lite sådant och konfrontera sedan honom. Han kommer säkerligen att bli skogstokig, men lägg bara fram faktan och säg rakt ut "detta kan jag inte leva med" och gå bara därifrån. Ta ingen med diskussion där och då, utan låt det sjunka in.

För en person med alkoholmissbruk så kan det slå förbaskat hårt om man i nyktert tillstånd (obs; ta aldrig en diskussion med en alkoholist om denne inte är nykter!), just när man får se sig själv i ett tredjepersonsperspektiv. Läsa vad man har sagt som barnen har hört osv...

En annan sak du också kan testa som en del terapeuter använder är att samla ett gäng anhöriga, helst personer som också har sett eller vet om missbruket. Sedan konfrontera och prata med din partner. Det kan räcka att bara kontakta en förälder, bror eller syster som du har någon form av relation med. Förklara läget, berätta hur det står till. Ja i det läget skvallrar du och hänger ut din partner, samtidigt så gör du det för era gemensamma barns skull, för relationen och för att din vilja är inget annat än att han ska få insikt att han måste ha hjälp och vård. Får han den insikten och är villig att ta till hjälp/vård och lyckas bli frisk, så är ni på fötter.

Din enda chans som det låter är att skaka om hans värld, ge honom en mental örfil på ett eller annat sätt. Detta är de två steg jag skulle ha provat i varje fall, om du inte kommer på något själv, något som kan nå igenom hans bubbla och skaka om honom rejält i nyktert tillstånd. Han behöver kort och gott bryta ihop, få insikten att han måste söka hjälp och han måste få insikten att han spelar på en skör tråd om han ska få behålla fru och barn. Någonstans där så måste du också för barnens skull ställa in dig på tanken vad du ska göra om han inte får den insikten. Ett steg kan vara att flytta ut med barnen, om än temporärt.

Ge inte upp, men var tydlig och inse att önskemål kommer du inte att komma långt med i det här fallet. Hans missbruk låter rätt långt gånget, aggressionerna där kan dessutom vara kopplad till något annat än alkoholen i sig och enligt din berättelse är hans förnekelsemur rätt stadigt uppbyggd. Då fungerar bara en stor slägga och ingen liten planteringsspade...

Har du kunnat landa något? Släppa tapetborsten och målarpenseln, eller skruvdragaren och ikea-möblerna? :) .. har det gått bra med särbon, fått lite avlastning kanske och lite mer balans? Förbi det värsta nu med flytt och ny miljö? Styrkekram till dig sattvan!

Hur går det för dig valeria? hur er denna helg ut?
Å har du kommit på någon plan för att inte hamna i samma sits som i somras där igen? lördagskram påre!

Hur går det för dig kottisen? Gick mötet bra?
Önskar dig en trevlig helg och hoppas du är på benen!

Egentligen? Ytterligare en gemensam sak Rallan. Visst fasiken ska man kunna ta en öl eller ett glas vin på helgen. Det gör ju alla normala människor. Eller?? Min strävan och förhoppning om att vara "normal" höll nästan på att knäcka mig. Lyckades att hålla mig nykter under en lång tid. ca 8 månader. Min morot var tyvärr inte att i framtiden fortsätta med det utan den var att jag säkert kunde lära mig en läxa och att kunna dricka normalt igen. Så istället för att köra på med mitt nyktra liv så började jag att nyttja alkohol igen och var snart i samma situation som tidigare. Hade inget stopp då väl första klunken var tagen. Vet jag inte exakt hur din situation ser ut men min framtid måste i alla fall vara utan alkohol. Det kan kännas lite skrämmande och onormalt. Men hellre gör jag mig själv och mina kära trygga o lyckliga genom att vara onormal än att vara i normen normal och utsätta dem och mig själv för olycka, otrygghet och ledsamheter. Du behöver också hitta din väg med ditt förhållande till A. Kanske kommer du misslyckas och att få vissa bakslag precis som jag men förhoppningsvis så lyckas vi tillslut. Jag hejar på dig av hela mig. Vet vad du går igenom och hur ångesten och tankarna skenar.

Första helgen nu. Hur går det?

Har också tänkt att alla dricker vin på helgen och att det är fullständigt normalt. Och vem vill inte vara normal. Men man kan eg fundera över hur länge det har varit normalt. Tror att helgkondumtionen har ökat mycket de sista 20 åren och att det därför är normalt. Likaså gå ut o ta ett glas vin. Varför inte fika som man gjorde förr i tiden? Jag blir ju seg av vin även dagen efter. I allafall om det blir 1/2 flaska. Det är eg bara den där lilla lilla stunden när alkoholen kickar in som är njutbar där med vinet. Och ärligt talat, den kan jag faktiskt vara utan. Ska satsa på något annat normaltillstånd på helgerna. Än så länge ersätter jag med a-fritt. Funkar utmärkt och jag är så nöjd av att vara klar i huvudet lite senare på kvällen o dagen efter. Tänk vad mycket energi och initiativförmåga jag har druckit upp för att det är normalt. Just nu är min högerängel väldigt högljudd märker jag. Hoppas djävulen på vänster sida blir överröstad.

För 19 år sedan lämnade jag min man. Vi har ett barn tillsammans. Jag känner igen din berättelse i allt det du skriver. Och det tog så många år av lidande innan jag förstod att jag inte kunde göra något annat än att hitta hjälp för mig och mitt barn. Jag gick till Al-anon och blev oerhört provocerad då det fanns en del som hade levt i samma medberoende mönster och kunde prata om sinnesro och att förändra sig själv. Jag ville ju ha förändring på hans missbruk så att vi kunde få vara en lycklig liten familj för jag älskade min man något så oerhört och han var allt det jag önskade, lyhörd, öm, stark när han var nykter. Det var så svårt. Men jag gick på mina möten och fick mod att orka ta mig ur relationen och ställa ultimatum. Han insåg sitt missbruk och fick behandling. Vår historia slutade inte väl. Men jag vet att det finns många som klarat av att hitta tillbaka till varandra i en nykter relation. Det är bra att du sätter ord på det som händer eftersom det är så lätt att förmildra allt elände mellan varven pga rädsla, mönster och att det också säkert finns små glimtar av hopp om alkoholisten lovar att vara nykter och kanske också klarar det under en period. Kram till dig.

Vaknade tidigt efter en stressdröm om ett projekt som jag dragit igång.
Jag är iallafall inte bakfull. Funderar vidare på mitt beteende i samband med alkohol och som eskalerar i perioder, gränslösheten och att vara som en duracellkanin. Kanske att jag hittar svar, kanske inte..men jag väljer att vara fri idag med.

Fortsätt på den vägen och fortsätt att bygga upp din självkänsla och ditt självförtroende.

Ska provocera dig lite i all välmening. Målet på 14 dagar kräver väl att du väntar med ölen ytterligare en dag? Eller tänker jag fel? sen jublar nog levern om den kan få ägna sig åt annat några dagar till.

Du glömmer just nu att du har klarat det tidigare. Kanske du kan starta med antabus så att du kommer på rätt spår igen. Läste i din tråd att du fixade att sluta trots att alkohol fanns tillgängligt hemma. Det hade inte jag fixat. Kanske kan du läsa din egen tråd och få några tankar. Jag har varit mestadels nykter sen i maj. Suget kommer då och då, men igår när jag köpte öl till sambon på systemet och sneglade på vinet, så ville jag verkligen inte ha. En ny känsla. En längre nykter period tror jag hjälper när man ska hantera det där suget som du drabbades av igår. Nu drack ju jag i lördag och fick betala priset på söndagen - kroppen säger verkligen ifrån när man varit ifrån ett tag och tror att man kan hinka i sig som tidigare. Jag vet att det finns en debatt här i forumet huruvida det är bra el dåligt att dricka a-fritt. Jag gör det. Drickandet av a-fritt ger visst välbefinnande och viss avslappning eftersom det är lite placeboeffekt i det. Eftersom det inte finns någon äkta a tillgänglig, så finns heller ingen risk att övergå till äkta vara. Har tom smygdruckit a-fritt eftersom det är det beteendet jag haft. Tänker att om jag ska lägga av både med beteendet och med a samtidigt så blir det svårare. Tar jag a först så hjärnan får tillfriskna så kan jag ta itu med beteendet vid ett senare tillfälle. Och det funkar så länge jag inte kan välja a som jag kunde i lördags. Hur som helst, fundera över om du Vill sluta nu. Du kan ju bevisligen även om det inte känns så just nu. Jag förstår och känner så väl igen det där beteendet som du beskriver. Duktig och avhållsam några dagar och sen styr något mot systemet ... Kanske bara en öl el lite vin, 1/2 flaska. Bäst att köpa två så att man har till lördagen också... Men tänk om man dricker upp båda på fredagen.... Kanske bäst att köpa tre ändå. Hoppsan drack jag så mycket. Och sen ångesten, självföraktet och förvåningen över hur man kan vara så jäkla dum. Men det är ingen idé att stanna i ångest och självförakt. Ny dag, nya tag och ta en titt i din tråd efter något som fungerar. Berras kalender eller vad du nu använde sist. Du kommer att fixa detta igen!!! Kan du ta hjälp av din fru? Strypa tillgången till a, eller börja med antabus?

Tänker på dig, känner så väl igen min egen historia och då blir det extra träffande...

Detta låter kallt och hårt, men det finns inget du kan göra...
Du har säkert redan gjort allt som du trott skulle hjälpa - pratat, skällt, kramat, hotat, älskat, skällt, skyddat, skrikit, försvarat, gråtit, hotat igen, gråtit, varit rädd, varit arg, hoppats, ursäktat... Och det enda som egentligen hänt är att det eskalerat, eller hur?
Alkoholmissbruk fungerar så - det finns två vägar att gå: antingen så gör han ett aktivt val själv, att ta hjälp utifrån och sluta dricka, eller så är det vägen mot avgrunden, allt eskalerar.

När jag insåg att min man hade ett alkoholmissbruk så ringde jag sååå många samtal, för att få hjälp och stöd att inse att jag hade rätt, att han var missbrukare - jag ringde AA där nyktra alkoholister gav mig rådet att lämna för det skulle kanske kunna få honom att förstå, ta tag i sina problem; jag ringde Bris föräldratelefon för att få tåde om vad som var bäst för barnen; Socialtjänsten för att få råd, och inför framtiden bättra mina chanser att inte behöva lämna barnen till en hotfull och elak missbrukare; behandlingshem som sa att han måste söka hjälp själv för att det ska fungera; kvinnojouren som stöttade i vad som är ok och inte; AlAnon; samtalskontakt som jag träffade en till två gånger per vecka...

Det du går igenom och lever i är inte hållbart och inte acceptabelt. Han ska inte bete sig så och varken du eller barnen ska behöva utstå det.

Du behöver försöka tänka ut en plan över vad du vill och vad du klarar av, och sedan ställa ett ultimatum - när du känner att du kan hålla det. Tex så kan du vilja att han söker hjälp för att sluta dricka, och ultimatumet är att du tar med barnen och flyttar till ett annat boende annars. Men ställ inte ultimatum som du inte klara att hålla, för då ser missbrukarhjärnan igenom det...

Jag älskade min man också, så oändligt, men till slut hade allt missbruk och alla elakheter, hot och hemskheter förstört allting - det goda vägde inte längre upp för allt det andra. Och när min treåring en dag sa "jag tycker inte om pappa när han blir arg", då förstod jag hur mycket det påverkade barnen... Så om du inte orkar/klarar att tänka på dig så tänk på era barn - är det så här du vill att de ska växa upp?
Jag var rädd för samma saker som du - att splittra vår (utåt sett) fina familj, att förstöra för barnen, att barnen skulle behöva vara själva med pappan, att barnen skulle bli ledsna på mig för att jag splittrade familjen... men allt löser sig!!! Försök få hjälp till dig - samtalskontakt tex som kan hjälpa dig att inse vad du vill och behöver (mår du bra så mår barnen bra). Du behöver inte besmma något idag, eller snabbt, men du behöver hjälp att komma ur ur det som alla fastnar i i din situation - medberoendet, att skydda, sopa under mattan, ursäkta, finnas där... och samtidigt vara på väg mot avgrunden själv...

Barnen vill så klart att ni är fina familjen - men de vet inget annat än det ni har nu, och en dag inser de... Vill du då att de ser en knäckt mamma, eller en mamma som kämpade, visade vad som är ok och inte, som hindrade att barnen behövde leva i det?

Och du har säkert rätt - ingen vet vad som döljer sig bakom er fina fasad, fast några anar det: tex vännerna han behandlat illa...

Jag menar inte att vara kall och hård, jag vet hur svårt det är, Jjag vill bara stötta!
Tack för att du delar med dig av din historia, den hjälper mig att bearbeta min egen!
Varm kram till dig!

...gick bra, solen sken och visst var det läge för att sitta på uteservering och sippa (förlåt skopa i sig) vin men det blev en joggingtur istället. Mår så jäkla bra. Är så lugn. Visst kan jag känna av depp ibland men det går inte lika djupt. Nu kan logikbiten styra över känslor som är helt irrationella och bara rusar iväg. Börjar trivas med mig själv lite bättre. På söndag blir det två vita veckor, den längsta vita period jag haft på många år... Känns bra. Skickar styrkekramar till er allihop

Se till ditt och barnens bästa!!! Jag levde ungefär som du, och för mig fanns till slut bara en väg - att lämna!!!

Du kan inte rädda honom, det måste han välja själv! Läs det du skrivit och tänk på alla de hemska sakerna... och hur mycket du inte skrivit! Så ska inte vare sig du eller barnen ha det! Men jag vet att det är svårt att bestämma sig för hur man ska göra... Allt det fina, mysiga och bra, en familj, mot allt det hemska, illa, och att "förstöra"... det är svårt! Men sök hjälp för dig och barnen! En samtalskontakt till dig? Ring socialtjänsten, gå på AlAnon...
Och fortsätt att skriva här!!!
Kramar

Nej tre veckor skadar säkert inte, go fot it. Levern kan säkert vänta på ölen tills nästa vecka