Senaste kommentarerna i forumet

Just nu känner jag mig arg på A för den finns som sagt överallt!!! Men inte här och nu denna veckan i huset längst ner i Sverige. Som jag längtat hit och så tråkigt det var att komma hit med ångest och skam igår. I dag har det lättat lite och jag börjar långsamt njuta. Tänk att en cykeltur längs havet kan fylla en till bredden av lycka, på riktigt inte i rusets dimmor.

Är mitt uppe i min semester. Vi har varit iväg en sväng med familjen, 1 vecka. Barnen har fått roa sig. Min och sambons relation har varit tyst och min sambo har druckit mer eller mindre 5 dagar av de sju. Jag vet att det inte bara är i min familj det är så här när det är semester men det gör inte stämningen bättre. Jag blir en riktig kontrollerande häxa fast jag försöker att inte göra någon grej av det för att hålla skenet uppe. Han är nu på jobb och har varit borta i drygt 1 vecka och han blir borta ännu en. Jag och barnen har haft det bra själva och jag har gjort det jag velat. Nu börjar det dra ihop sig att han kommer hem och jag börjar varva upp. Vi ska åka och vara med honom på jobbet under några dagar från onsdag till lördag (detta ska iof bli skönt då det är avkoppling). Till saken hör att han söp sig jättefull kvällen innan han skulle iväg och jobba. Han hade ångest över att åka, över att lämna mig ensam för han har nu fått för sig att jag ska ringa/smsa honom jag var otrogen med för drygt ett år sedan..Han har också fått för sig att jag träffat någon när jag var ute på dans för någon vecka sedan. Han undrade också hur jag hade kunnat gå ut på dans när jag visste hur dåligt han mår och lämna honom själv hemma.
Idag ringde han igen och har nog lite hemlängtan och börjar igen med sina funderingar på vad jag gör när han inte är hemma och har kontroll över mig. Han känner väl att jag har tappat lusten över allt.
Jag har gjort honom svartsjuk, jag visar honom inte tillräckligt med kärlek, är inte tacksam över allt han gör, ser inte vad han gör osv.....Detta gör att han dricker.
Jag var och träffade mannen på öppenvården i onsdags. Han gav mig massa uppgifter som jag ska fundera över och skriva ner och jag ska sedan träffa hans kollega om ca 2 veckor.
Jag känner att min sambo inte känner igen mig när jag försöker att bli jag, försöker skaffa mig ett eget liv och inte hela tiden leva efter honom. Ibland undrar jag om jag är stark nog att stå upp för mig själv. Jag är mig själv så länge jag inte är hemma eller tillsammans med honom som det är nu....
Gud vilket rörigt inlägg!

för att du tipsade om Märta Tikkanen... Jag har lyssnat och jag drabbades av en förlösande gråt när hon berättade om den 16-årige sonen och hennes sätt att beskriva hur hon kände när han blev så sjuk. Jag behöver gråta och släppa ner min axel som ibland stramar ångesthårt, och nu är det skönt.
Orden...är så viktiga, svårt för mig att sätta orden rakt ut i forumet, mycket lättare för mig själv i egen skrivbok, men säkert bäst att skriva här o kanske få respons. Med tiden kan också jag... Ett steg i taget.

Att forumet tagit mycket av din tid som du skriver är nog väl disponerad tid, tror jag.

Det är så skönt att läsa dina inlägg, tryggt. Jag gläds med dig och din mulleman...
/Tilde

eller forumet och jag. I början var det jag och forumet men länge har det varit forumet och jag.

Jag hittade forumet hösten 2010, läste ett tag och hoppades att det kunde vara en hjälp för min man. Skapade mitt nick, skrev i andras trådar och skapade småningom min första tråd. Berättade för min man – skulle inte vilja ha en hemlig dialog bakom hans rygg. Han skrev under en kort period men distanserade sig sedan av olika skäl. För mig har forumet varit oerhört betydelsefullt, tidvis har det varit en livlina och jag har varit närmast beroende av kontakten här. Skrivandet, läsandet – delandet - betyder mycket. Ibland får jag verkliga guldkorn, som av Stigsdotter idag. Ibland blir jag riktigt ledsen och fylls av dåliga känslor som också visar vägar in mot mig själv.

Forumet har tagit mycket av min tid och har fått göra det. Det har varit värt det. Sommarens röda säkerhetssignaler avgränsade mig och jag märkte snabbt att jag i nuläget klarar mig ändå. Jag började fundera på att strukturera min aktivitet. Fokusera mera på det liv jag har omkring mig. Jag har fått så mycket gott det senaste året och det finns många möjligheter.

Nu har jag formulerat mina tankar - först via orden vet jag vad jag har känt och upplevt säger dagens sommarpratare Märta Tikkanen, en medberoende medsyster som utstått långt mer än jag. För mig är forumet en plats att sätta ord på mina tankar och känslor och det jag skriver har en riktning. Det vill jag inte avstå från. Men jag kanske ska göra allvar av det jag stod på tröskeln till förra sommaren – söka också andra platser för mina formuleringar. Det här är det första synliga steget… / mt

Long time... Hur är det Lilja? Hoppas du frodas och är lycklig. Att det blev en fin sommar. Har tänkt mkt på dig...och givetvis är jag nyfiken. /R

Mima !! Och även till dig Stigsdotter som formulerar mina tankar på ett annat sätt. Jag hade ju som de flesta andra problem med Gudsbegreppet i början av min nyktra karriär. Vi hade många och långa samtal om det under behandlingen och jag deltog med liv och lust i dessa samtal. Ända fram till det att jag märkte att dessa samtal inte ledde fram till något alls, det blev bara rundgång utav det.

Jag lade ner alla undringar om det och lät det vara.

Novis som jag var hade jag ju faktiskt, utan att veta det, lämnat över frågeställningen till nån annan och jag kunde koncentrera mig på något mycket viktigare : Att utveckla min nykterhet.

Det var först flera månader senare som jag insåg att jag hade använt Sinnesrobönen så som den är avsedd att användas, alltså i praktiskt arbete "....acceptera det jag inte kan förändra..."

Jag köper helt dina tankar Stigsdotter om den inre rösten. Den där fö-ade gaphalsen därinne som ville att jag skulle göra saker som är bra för mig men som jag i barnslig trots gjorde tvärtemot. Jag var så otroligt van vid att analysera alla situationer, ständigt vara förberedd på och ha reservplaner på flyktvägar, ha garden uppe hela tiden. Att frångå det var inte lätt. Jag var ju tvungen att hitta en balans mellan yrkeslivet, där det beteendet är bra att ha, och mitt egna, personliga, liv. Jag hittade den balansgången men det tog mycket tid och jag ramlade tillbaka flera gånger men det gick.

Idag bryr jag mig inte om Ordet och jag har fått en avslappnad till det som händer runt mig, jag kan inte, bör inte, ska inte, jag BEHÖVER inte lägga mig i allt som sker. Jag kan idag ställa mig frågan om det alls är möjligt för mig att påverka det som sker, är svaret JA : Gör det, är svaret NEJ : Lägg ner. Jag lämnar över och accepterar.

Men just idag önskar jag nog att jag skulle kunna trolla fram lite av mina gamla beteenden så att jag tar mig ur det vakum som jag nu befinner mig i. Livet är inte alltid lätt men min hela övertygelse är ju numera att det inte blir lättare om jag dricker igen.

Därför väljer jag att inte ta det första glaset.

Läste din rader för ett dygn sedan och har verkligen sugit på den karamellen. "...samma samtal vi haft i tio år." Exakt så känner även jag, kan vara därför jag har så lätt att lämna mina vapendragare och byta miljö. Jag kan ju allting utantill. Vad mer finns där att tillföra i umgänget?

Säkert hur mkt som helst...men inte så länge alkoholen talar högst.

Visst vore det härligt; En parantes i livet när man drack för mkt. Ingenting att hänga läpp över. Men det blir nog tufft. Långt innan jag började med TV-whiskyn så drack jag på ett osunt sätt. Ända sedan ungdomen. Varje helg, oftare, varje gång jag gick på lokal. Fanns inte en tanke på att man kunde beställa in ngt icke alkoholhaltigt. Vår kultur. Den kultur som jag var/är så livrädd för att mina ongar ska växa upp i. De som har dubbla dryckes arvsanlag...om nu ngt sådant finns.

Glad att du är med på resan igen. Jag - och många andra - har saknat dig som fan. Du är ju min enda bror och en dag ska vi ju sitta nyktra på bryggan och tänka tillbaka...men framför allt ska vi tänka framåt. Nu agerar vi. Tänka är överskattat.

Se på dina två vänner. Gråt/lid för dem men visa också att det finns ett alternativ till deras väg. /R

- när jag kommer på att titta efter - att det gått ett halvår av "Mitt nya år". Ofattbart vad det går fort! Efter hälften av det halvåret kom den verkliga vändningen på valborg. Och mannens "inre" vändning den 1 juli - det är väl det som är den "verkliga vändningen"... Mitt nya år har inrymt ljusa och mörka dagar och nu, denna sommar, en helt annan tillvaro än ett-och-ett-halvt års nykterhet med vita knogar - som också var så mycket bättre än tiden innan.

Av det nya året återstår hösten, jul-nyår och januari. Under den tiden ska jag dra upp planen för återstoden av mitt arbetsliv. Egentligen har jag dragit linjerna, som jag vill ha det, nu återstår att driva igenom det och jag känner en lätt bävan... Den berör det jag skrev ovan, som Stigsdotter hjälpte mig att sätta ord på.

Igår berättade mannen för vuxna syskonbarn om sin nykterhet och att han går på AA och fick full support. Samtidigt bekräftas jag i att ett mycket litet fåtal i vår näromgivning verkar ha sett hans missbruk - de hade ingen aning... Det förvånar mig inte, vi talade om det igår, det är här med mig han druckit för mycket och det som eskalerat till dramer under hans berusning har grund i hans, mina, våra sårbarheter.

Han har konstaterat att han, jämfört med andra, hade en bit kvar till botten - vi såg också filmen When a man loves a women där Bill W verkligen drack hejdlöst. Men - han var på ett brant sluttande plan när jag gick. I rättan tid, eller i sista stund...

Skrev ut Jellinekkurvan igår, vi ska titta på den. Ska också söka upp och begrunda kurvan för medberoende. Vi håller också på att skapa ett nytt, nyktert umgänge. Känns lite spännande och så bra! / mt

Nu tar jag nya tag.
Vill vara med och resa igen.

Ständigt denna lycka man söker efter, vi borde vi det här laget
förstått att lyckan inte finns i flaskan. Som ett trotsigt barn har
jag provat att dricka nu när sönerna varit borta.
Inte på långa vägar de mängderna som jag varit van vid.
Det bästa av allt är att det har inte känts bra alls!
Det har inte smakat gott och inte gjort gott. Så varför har jag då
suttit ensam här hemma och druckit...? Har inget svar på det.
Bara ren jävla dumhet!

Jag har två vänner som det går rejält utför för nu. Jag har gjort
vad jag kunnat för att hjälpa...men har mer eller mindre gett upp.
Jag ser vad som händer i deras liv och blir rädd...för jag har varit på väg dit ner!

Ska häcka här Dompa och inte tänka så mycket i fortsättningen.
För det är mitt stora problem, jag grubblar åt h-vete för mycket
på allting. Ingenting förändras om jag grubblar på det.

På något sätt måste jag hitta styrkan för att ta mig igenom det
jag kämpar med!
Jag har nu i snart 40 år försökt på olika sätt att må bra, men helt
klart så har det inte fungerat.
Så jag behöver en ny strategi för de nästkommande 40 åren.

Vill kunna se tillbaka på livet och bara minnas nått vagt om att
det fanns en period i mitt liv där alkoholen var så viktig....!

Kram på er alla! TP

Tack för dina ord i Addes tråd! Kram / mt

till Adde: "Du den tanken känner jag igen, att "bara döda fiskar flyter med strömmen, det är väl inte vettigt att bara "ge upp" och bara flyta med, överlämna sig? Då händer väl ingenting? Den där tanken att det bara är en massa fel på mig, att jag är maktlös, jag måste lägga mig ned med strupen upp". Ungefär så har jag tänkt om det budskap som AA förmedlar.

Men, så har jag tänkt att det där med att ge upp och flyta med kanske snarare handlar om att inte streta emot så mycket, inte tycka så mycket, inte analysera, försöka förekomma osv. Sådant som kan "vara i vägen" för den högre kraften. Som jag ser det kan den högre kraften mycket väl vara min egen inre kraft. Den där inre rösten som talar om för mig vad som är bra för mig och hur jag borde agera. Den där inre rösten som jag väldigt ofta väljer att inte lyssna på, inte vågar lita på osv. Låter det helt galet?"

Det du skriver Stigsdotter är så rätt för mig, en mer jordnära formulering av en favorittext (Martin Lönnebo) som jag ofta läser för mig själv: Tro är fritt fall / kärlek är att stå stadigt på ingenting / friden finns i virvelns mitt. Gud bor där han blir insläppt för han är redan där.

En del av min överbelastning på jobbet är att kraven inte tar hänsyn till vad min inre röst (också den professionella kunskapen) säger att är rätt. Också verksamhetens policy om vem/vilka som ska vara i centrum åsidosätts pga tidsbrist och skillnader i synsätt. Jag slits av att vara i den där konfliktzonen och min inre röst säger "lämna". Jag vet att jag ska göra det och då kommer mitt analyserande, strategiska, beräknande jag och ställer frågor = "är i vägen". Jag vågar inte lita på vare sig den inre rösten eller min egen inre kraft. Och jag börjar bli livrädd för att ångra vad jag lämnat bort, givit ifrån mig när det är försent.

Tack syster Stigsdotter! Kram / mt

För att läkarbesök och söners återkomst hjälper dig en smula. Som Stigsdotter skrev; Kräv hjälp! Någonting måste väl kunnas göras?

Vad det gäller "gnäll" på forum så är det ju delvis därför vi gör detta. Ett sätt att ösa ur sig all smärta och elände...utan att behöva betynga sin närmsta omgivning IRL. Jag tror att det är bättre att du häckar här än sitter och tänker för mkt.

En vinflaska mot två 75 sprit får väl ändå ses som ett framsteg? Men som du själv skriver; Det är tänket...vanan... För inte gör väl en vinflaska ngt för dig? Kanske lite mosig bara? Då finns det ju verkligen ingen poäng.

Hoppas du får en härlig återföreningen med killarna! Kram gubben! /R

Inte kan det väl ändå vara ditt "fel" om flickan har körtelfeber. Om jag har förstått rätt kan det smitta via kyssar ;-). Hoppas hon piggnar till, men tydligen kan det ta månader innan man är lika pigg som innan. Men bara ni kommer iväg så tror jag nog solen kan hela er bägge lite.

Men det är klart att saker inte faller på plats så fort. Detta är ju din första ensamsommar och jag står fast vid att du klarat den mer eller mindre galant.

Kramar till dig. Starka men fortfarande lite ledsna kvinna. /R

Rosa, vitt och rött.
Känner mej inte så imponerad av mej själv just nu...

Trodde nog att saker skulle fallit lite mer på plats i sommar än det gjort ändå..
Stark, oh ja.
Men väldigt ovan vid den vidriga ensamheten.
Herregud så jag saknar..

Men nu måste jag rycka upp mej, lägga ner ömket.
Dottern är riktigt sjuk och behöver mej.
Typ som förr när man baddade feberpanna och fixade.
Vi två ska till Kreta på fredag och blir hon inte frisk tills dess (hon har varit liggande i tre veckor i körtelfeber, inget att göra nåt åt..) så kommer jag säkert belasta mej stort med skuldkänslor.

Jag känner mej själv.

Jobbigt nu,
kramar till er.

Jag har inte klarat stå emot a-djävulen helt. Men det har varit
väldigt små mängder mot vad det brukade vara. Inte bra, men har ändå haft ett tänkande. Innan har det varit 2 75:or sprit.
Nu har det varit en flaska vin. Men nu landar barnen i Sverige om några timmar och då får det vara helt slut med det igen.
För de kan dyka upp här hemma när som helst här hemma.

Sen har jag verkligen insett att jag verkligen inte tål alkohol,
även vid väldigt små mängder så far både kroppen och
psyket väldigt illa. Åh det är ju faktiskt bra! Vill inte leva detta livet mer. Inte på det här sättet!
Nu hoppas jag bara på att få bli fri från både sjukdom och alkohol!

Tron om att kunna dricka socialt är bara en löjlig tanke...för hur
socialt är det att dricka här hemma med hunden som sällskap.

Vill bara få må bra nu och bygga upp kropp och själ igen!
Vill börja jobba och få rutiner och framför allt få tillbaka
orken.

TP

det negativa här (och då kanske bli av med lite) får du såklart gnälla lite här ;-) Hur går det med vår ovän a-djävulen, håller den sig borta i alla fall? Sova är bra annars, kroppen får reparera sig. Hoppas läkaren kan ge några råd om vad du kan göra, kräv att få råd och behandling! Kram.

Du den tanken känner jag igen, att "bara döda fiskar flyter med strömmen, det är väl inte vettigt att bara "ge upp" och bara flyta med, överlämna sig? Då händer väl ingenting? Den där tanken att det bara är en massa fel på mig, att jag är maktlös, jag måste lägga mig ned med strupen upp". Ungefär så har jag tänkt om det budskap som AA förmedlar.

Men, så har jag tänkt att det där med att ge upp och flyta med kanske snarare handlar om att inte streta emot så mycket, inte tycka så mycket, inte analysera, försöka förekomma osv. Sådant som kan "vara i vägen" för den högre kraften. Som jag ser det kan den högre kraften mycket väl vara min egen inre kraft. Den där inre rösten som talar om för mig vad som är bra för mig och hur jag borde agera. Den där inre rösten som jag väldigt ofta väljer att inte lyssna på, inte vågar lita på osv. Låter det helt galet?

En liten tanke som dök upp här bara. Det är bra att fästa orden här, tar till mig Märtas rader det kan nog stämma det där!!

Det är sjukdomen som gör detta mot dig. Skamkänslan är en del av sjukdomen, skäms du tillräckligt mycket så leder detta till att du dricker igen för att bli av med den känslan. Du är inte en sämre människa, du har en sjukdom, en allergi om du så vill. En del kan inte äta nötter, en del kan inte dricka alkohol... Att det är så svårt att föreställa sig ett liv utan a tror jag beror på att den finns överallt, den är normen i samhället. Vi är indoktrinerade från barnsben!

Det har varit en tung dag, känns som att jag inte kommit någon vart sedan i början av sommaren. Har bara fått ytterliggare bevis på att jag inte dricker med måtta. Även om det går lång tid mellan gångerna så är det likadant varje gång, en jakt på mer och mer. Ångest dagen efter och börja om från botten med självkänslan och meningslösheten. Jag måste nog sluta helt, för det här funkar ju inte. Jag känner en sådan skam, hur hamnade jag här? Varför är det så svårt att föreställa sig livet helt utan A?

Så vackert beskrivet. Har nu följt dina texter och är väldigt glad att jag har hittat just det du skriver. Jag är inte alkoholost, men är djupt förälskad i en nykter alkoholist och försöker lära mig så gott det bara går. Öppna och hjärtliga svar och kommentarer från dig till de övriga är verkligen härliga att läsa.

Tack mina vänner!

Jag är här och lever just nu i en liten bubbla. Jag har blivit sämre.
Spenderarar den större delen av min tid till att sova. Blir tokig av
att inte orka! Jag vill göra så otroligt mycket, men kroppen vill
ingenting. Ska till läkaren nu i veckan, får se vad som händer.

Hoppas allt går bra för er alla och att ni mår bra!
Jag väljer att inte skriva så mycket här, för just nu blir det bara
gnäll och negativt som jag får ur mig.

Kramar TP

Atleten tackar tackar! ingen som kallt mig för det tidigare.
Än så länge håller den helvita linjen.

att jag läst och tar till mig en (lite? eller ganska?)) ledsen stämma. Minns att du tidigare skrev något om att vara lika självklar som klockan på väggen. Har inga begåvade ord att ge, inga råd - och det är knappast det du söker. Hörde nyss Märta Tikkanen, sommarpratre i morgon, säga att det är först när hon satt ord på sina erfarenheter hon vet vad hon känt och upplevt... ungefär så tolkar jag det du skriver - att man kan se sig själv i det skrivna ordet - och så är det också för mig.

Jag hoppas att ni, du och hustrun, hittar tillbaka till att dela mer än huset, tidningen och allehanda göromål och att du kan känna att du betyder mycket för många. Vänskapskram / mt

Rapport från uteservering med svärföräldrarna. Testade ett glas alkoholfritt vin, känner att det kan kvitta. Märkligt att smaka vin men tyckte mest det var surt, har nog aldrig druckit för smakens skull kan jag erkänna. Dricker hellre cola eller mineralvatten, eller alkoholfri öl. Lättöl vågar jag mig inte på igen.