Senaste kommentarerna i forumet

klämmer in en egen kommentar, om något som hände för kanske... 15 år sen ?

när vi barn hade flyttat hemifrån hade vår mamma en period av självmordstankar (antagligen hade hon haft dem långt längre än någon fattat), och gjorde ett allvarligt försök med piller som slutade i ambulanstransport och magpumpning. nåväl för att komma till punkt (det är en lång historia), så det min far sa - jag tänker minsann inte leta piller, knivar och annat, ska du ta ditt liv, så gör det ordentligt nästa gång, det är inte mer synd om dig än någon annan.

Antagligen inte det mest korrekta att säga, men det fick skruv. Vad han egentligen gjorde var att lämna över ansvaret för hennes liv till henne själv. Ingen av oss skulle gå och leta, fundera, vara misstänksam på signaler.

Och vet ni, det bästa. Efter det, så vaknade hon liksom till liv, och blev den mor som ingen av oss haft under vår uppväxt (blir lite gråtfärdig när jag skriver o tänker på det). Om det enbart var de orden, kommer jag aldrig få veta, och det hade ju likaväl kunnat gå åt andra hållet.

Det som min far - mitt i allt sitt opsykologiska bondförnuft gjorde - räddade vår familj.

Översatt till detta med alkohol - så är det faktiskt den som dricker som är den ende som är ansvarig, den ende som kan sluta dricka, och faktiskt - den ende som kan börja. Det kan vara en stryka ibland att känna att man faktiskt är ansvarig, att man är den som väljer. Att det aldrig är hopplöst. Aldrig någonsin. Om man tror att någon annan ska rädda en längst ner, så kanske man har "tur" och någon gör det, eller ställer en mot väggen och säger nu fasen får det vara nog. Det är nog bäst om man själv springer med huvudet in i väggen och väljer det själv, och berättar för andra.

Rörig tråd, sorry... men behövde få ur mig det på något sätt.

Barnen märker mycket mer än man tror. Jag vet av erfarenhet. Jag har slutat leta gömmor. Jag har börjat försöka leva mitt liv. Försöker sköta mig själv. Det är svårt! Går ibland och ibland inte. För tillfället har vi det ganska lugnt men vet att det bara är en tidsfråga. Skickar dig styrka. Läs andras berättelser det var viktigt för mig. Kram

Bra insikt där Helena, tycker absolut att du ska ta kontakt med förlorade vänner.. bara ses, göra något skoj, ta en weekend ihop eller åtminstone gagga skit över luren. Det om något kommer att ge energi igen och ge en hint om hur livet såg ut innan. Kanske inte är så tokigt!

Kommer din man också att vara nykter? Tänker att det ju vore ett jättebra sätt att stötta dig på. Om det är för jobbigt att säga något annat, kan ni ju säga att ni har en vit månad. Det brukar ingen ha problem med.

Lovar, är inte full ;)

min metafor: Fet är den där lömska prmen (i mitt fall så har han fått formen av Sir Väs i Robin Hood hehe) som på alla sätt försöker nästla sej in och förstöra din väns möhippa. Låt honom inte göra det!

Det låter kanske knäppt men för mej hjälpte det jättemycket att sätta en personlighet på suget när det var jobbigt igår.

Jag kom på ett till stort minus till listan; det är min födelsedag dagen efter och jag vill inte lukta gammal uppvärmd bäver när barnen och mannen sjunger för mig på morgonen!

Jag har också en resa framför mig, en hel vecka i en stuga med två andra familjer... Min man hade aldrig accepterat att jag drack nu, så jag måste hitta ett annat sätt. Jag ska köpa med mig a-fritt och om någon frågar tänker jag bara säga att jag inte mår bra av att dricka nu (låter ju lätt men jag oroar mig)

F-n vad den där resan stressar mig! Och den kommer jag inte att kunna undvika. Ibland tänker jag att jag skiter i att anstränga mig att vara nykter på resan. Det får bli som det blir. Om det känns lätt att vara nykter så är jag det, om det blir ett jätteåterfall så får det bli det och så får jag hantera konsekvenserna sedan.

Vi måste faktiskt få känna oss bittra och förbannade också! Inte bara ständigt le och försöka vara små änglar som sopar upp skiten efter folk som INTE VILL begripa..

Vilka bra tankar, att du vill ge henne en bra möhippa och det bäst du kan göra nu är att vara nykter, se till att hon har det bra! Dessutom bra att ha en partner in crime, ni "smygdricker" a-fritt... Jag förstår dock lockelsen... Den måste vara stark -stå på dig! Kram

Ja, jag tror att vi alla guppar omkring i förhoppningens jollar ibland.. Tänker att det kunde vara så fint igen.. Men vi kan ju aldrig gå emot den "fria viljan" hos en annan person.. Även om vi tycker att de gör helt tokiga val..
Till min man har jag sagt att du vill både äta kakan och ha den kvar (både mig och alkoholen) Det funkade så länge han knaprade på min kaka.. (min energi)
Nu är det slutknaprat på min kaka.. Nu får han sitta och suga på sin egen....
Önskar dig allt gott!

Åh vad skönt det känns att jag inte har något vin hemma. Det här är första gången på den här tiden som jag känner att jag mår bra faktiskt. Morgonkaffet smakar bättre än någonsin.

Problemet med möhippan (som är om några veckor) är att jag egentligen innerst inne vill dricka då. Det är en del folk som jag inte känner som ska med och jag är en roligare person när jag dricker. Jag känner bara att champagnelunchen, att få börja dricka vid lunch och sen bara bli fnittrig och hitta på roliga saker känns väldigt lockande. Sen är det ju jag som bokat alla aktiviteter och det känns lite nervöst att allt ska klaffa, så då känns det som att lite vin kan lindra den känslan också.

På minussidan tänker jag att jag troligtvis kommer bli för full för att ens hålla reda på allt om jag börjar dricka vid lunch. Jag dricker 5ggr fortare och mer än alla andra på sådana tillställningar där jag känner mig lite nervös. Dessutom kommer min vän tycka att jag är lite knäpp som slutar dricka ena dagen och börjar igen nästa. Det viktigaste med möhippan är ju att hon får en bra dag och kväll, så jag tänker att jag ska gå all in och bara tänka på henne. Dessutom är det en tjej som är gravid (tidigt) och hon undrade om jag kunde ge henne alkoholfritt på ett diskret sätt, så då blir vi ju iallafall två nyktra. Sen tänker jag att jag kan köra hem bruden på natten och bädda ner henne i sängen, istället för att lämna henne i stan eller ev följa henne till en taxi.

Viljavännen, du var en av de första jag fick kontakt med här och vi är i samma tidsfas på vår nyktra resa. Känns därför som att det finns ett speciellt och viktigt band - en livlina! - mellan oss. Den stagar och stöttar och drar mig tillbaka när tankarna svajar. Tack för att du finns!

Omkopplingen, att bryta alkoholkopplingen till vissa aktiviteter går ganska trögt för mig. Jag undviker fortfarande helst att ta tjuren vid hornen och rundar istället de farliga punkterna när jag kan, t ex har jag nu sett till att jag "måste" göra annat en helg då jag hade tackat ja till en vistelse i vänners sommarstuga. Jag vill/vågar inte riktigt konfronteras med alkoholsuget och fördröjer nog på det sättet omkopplingen i hjärnan. Ensam hemma har jag inte haft något sug på länge nu och det känns därför så skönt att stanna i den trygga bubblan. Men livet där ute väntar....

Vad bra att du reflekterar över din utekväll, att du skriver här, tar lärdom istället för att bara gömma dig, sätta på autopiloten och fortsätta. Jag tror vi alla här måste lära oss att inte vältra oss i ångesten, att sluta sparka på oss själva... Det blir så lätt att man då bara fortsätter dricka, man är ju inte värd met än så ändå.
Jag känner mig även lite avundsjuk, man saknar ju de där kvällarna när man är lagom berusad och har roligt... Jag måste dock påminn mig själv om att jag har provat det där och att det alltid eskalerar för mig. Längst in när jag ändå ett hopp om att kunna dricka lagom, även om en del av mig vet att det nog inte funkar så. En sorg att ta sig igenom.

Sommarsol77, jag känner igen mig i så mycket du skriver... Det där om att man straffar sig själv genom att göra en massa extra, man sparkar på sig själv för att man inte tycker man är värd någonting... Och dp kan man lika bra dricka eftersom det är bara där man under en kort stund kan glömma att man är så usel.. Snacka om ond spiral... Speciellt som det krävs mer och mer för att döva den där rösten och alla skam/skuldkänslor.... Styrkekram

Så skönt att natten blev bättre. Nu blir det bara bättre och bättre. Kram

Sommarsol77, med att berätta menar jag bara för de allra närmsta, de dom redan vet... Men det är ändå ett steg att säga att man inte ska dricka mer.
Soff, jag tror inte att jag tänker säga att jag är alkoholist, bara att jag inte mår bra/klarar av att dricka och därför tänker avstå. Min man är ju den som förtvivlat försökt sätta ner foten så för honom är det ingen nyhet, han har försökt nå mig så länge. Jag vet att den där rösten som säger "det är väl inte så farligt" snart kommer börja förhandla med mig igen... Känner redan viskningarna... Vi hade ju plockat bort alkohol på många sätt och det hade inte varit ok för mig att sätta mig att ta en öl el ett glas vin utan att min man reagerade (har varit så länge), i sociala sammanhang försökte vi dock gå en balansgång. Problemet då var att det hela eskalerade i dessa sammanhang eftersom det var min enda chans att umgås med min "bästa" vän a och då ville jag bokstavligt talat krama ur varje droppe. Ångesten efteråt har varit fruktansvärd och att se besvikelsen i min mans ögon och känna all skuld och skam.... Men det har ändå inte räckt. Efter några dagar kunde man sopa den där ångesten och insikten under mattan och intala sig själv att "den här gången går det bra". Ibland gjorde det det, ibland inte.
Förra sommaren blev det också en incident och då var jag nykter några månader innan jag återgick till att bara dricka lite... Jo visst... Sakta eskalerade det och här sitter jag idag. Jag inser även nu att jag hela tiden har haft en konstig sorts ångest/rastlöshet som drivit mig till att skapa tillfällen där det var legitimt att ta ett glas och att stora delar av livet bara varit en transportsträcka tull dessa tillfällen.
Förra sommaren när jag höll upp var det bara för att jag måste för att inte förlora min man. Jag sörjde a och såg resten av mitt luv i grått... Jag såg bara det negativa med att vara utan a, att alla glädjeämnen var borta för alltid. Skillnaden nu är att det kommit till något nytt, något som får mig att leta aktivt efter fördelarna med att vara utan a. Jag läser här, jag tänker över livet och inser att ja, det är kanske vissa saker som är så förknippade med a att jag inte kan göra dem längre, men isf måste jag hitta andra saker. Jag känner en framtidstro och är peppad istället för nedslagen. Ändå finns den där rösten där och jag väntar bara på att falla ner i det där mörka hålet av meningslöshet... Jag kämpar för att hålla mig kvar här.
Vad gäller att berätta laddar jag inför att säga till en nära vän att jag inte ska dricka mer, jag vet att hon bara blir glad men för mig blir det definitivt. Jag ska på stor fest i augusti och då tänker jag säga att jag har haft migrän på natten. Ett steg i taget. Kram

Har sovit något bättre inatt och inga drömmar om vin. Det är skönt.
Jaha en ny dag, barnen myser framför tvn så nu ska jag gå upp och fixa frukost och kaffe. Det får bli första etappen idag.

Etanoldrift, Valeria och drickerensam -Tack för era peppningar!! Styrka till er också!

HelenaN, jag känner igen det där med autopilot, man slänger allt förnuft och dricker snabbt något för att komma över tröskeln och rösten som säger nej... Galet.
Jag vet hur lätt det är att börja dricka lite och sedan eskalera, tänker på dig drickerensan! Starkt stt gå förbi systemet!

Man skriver ju mest till sig själv,men jag har ju också haft mycket stöd i min egen resa av andras berättelser.
Man får bekräftelse på att det man känner är rätt och sant om än tokigt och snedvridet.
Jag hade en dipp igen igår.
Exet gjorde en stor hjälpinsats åt mig i lördags som han nästan är ensam om att klara.I alla fall var det han som gjorde det då.
Han var sig lik,han glimtade till och genast var det vi igen i huvud kropp och tanke.

Jag såg att han kände likadant.Sen hade jag den där läbbiga känslan på Söndag men gjorde inget åt den.Ringde igår och mycket riktigt så hade han druckit på söndan,förnekade lördan men jag tror att han satte sig redan då.

Säger sig ha "återfall" men är nu uppe i kanske 1-2 dagars drickande per vecka igen trots antabus.
Jag får förstås näring till det kloka i mitt beslut att avstå honom i mitt liv men det gör mig så ont.
Det verkar ju också vara ett mönster för honom. När han träfffar mig så gör det ont och då måste man döva sig.

Visst är det väl alldeles fantastiskt anmärkningsvärt idiotiskt dumt att då istället för att säga "ullabulla.nu djävlar ska det bli du och jag igen.Jag ska bevisa för dig att det här grejjar jag,kan du vänta på mig ett litet tag till?" Nejdå,man väljer den enkla vägen med berusning och vila och sänker alla små segeljollar som ändå börjat flyta omkring på havet igen.

Egentligen ska jag ju vara glad åt det.Hans längtan efter mig är ordlös och utan krav.Den finns där,det känner jag tydligt men han gör inga anspråk på att ha någon sorts ägarrätt på mig och mitt framtida liv.
Jag får ta ytterligare några varv i sorgekvarnen och mala och mala tills materialet så småningom sinar.
Huvva,men idag blir en bra dag och jag känner att jag vaknar med en renare själ än vad jag somnade med.

Jag är glad att jag fortfarande vågar erkänna djupet i mitt medberoende,min sk kärlek och min sorg.
Utan den insikten kanske man bara kapslar in och det får förbli obearbetat.

Sommarsol, du har kommit långt genom att ta de steg du gjort, börjat skriva i egen tråd, bestämt dig för att börja avgiftningen ;-). Kämpa den kamp du är värd att kämpa, om det så är minut för minut! Hur som helst - vill bara sälla mig i kören bland de som peppar dig! :-D

tack för uppmuntrande ord myrkotten och helenan!

I denna del av landet har det varit en väldigt orolig natt just nu så skiner solen och jag ska besöka en fd jobbarkompis som precis flyttat, han har lovat kaffe i eftermiddag =)

Åh vad glad jag blir, myrkotten! Nu kan vi skriva till dig i din egen tråd!

Jag tolkar ditt inlägg som en reflektion över varför du började dricka på ett sätt som inte var bra för dig.

Men hur känns det nu?

Kram!!

Valeria,
Varför vill du testa dessa? De är mot alkoholsug och hjälper mig att förbli nykter vilket är min strävan.
Jag kanske missuppfattar dig, men tolkar det som om det är ev ruset du vill åt istället för att bli av med suget.