Senaste kommentarerna i forumet

Måste hålla med Konstnären - i att inte begripa att alkoholen skapar ångest. Trodde jag drack en del för att döva ångesten, inte att jag fick ångest av att dricka.

Jag vet inte riktigt när det gick över gränsen för mig. Jag liksom bara gled iväg och drack mer och mer.
Ångesten kom sista två åren, som ett litet brev på posten. Begrep liksom inte att det var A. Drack ännu lite mera.
Till slut kunde jag inte sova mer än ett par timmar sen gick jag upp på natten och drack för att döva ångesten.
När jag nu skriver detta ryser jag. Men det var min verklighet och jag kunde till slut inte ta mig ur det h-vetet.
Blev ju avgiftning 4 dygn på medicin. Där och då bestämde jag mig, det var den 10 september 2013. Fanns liksom
inga val. Jag valde att vara här. Ibörjan hade jag en goja i huvudet hela tiden och värst var det på e.m. Som sa
nu har du varit duktig, lite belöning kanske. Det var det allra jobbigaste att inte ta glas nr. 1 som jag vet skulle
bli 10 glas vin. Nu ser jag bara fördelar. Fått sådan hjälp här inne.
Egentligen har jag det bra mycket bra, bara jag låter bli glas nummer 1.Hade ingen som helst glädje sista tiden i A.
Kämpa på
Konstnären

...din inre röst. Ibland är det många röster samtidigt och då blir det rörigt. Det är inte varken konstigt eller ovanligt för tänkande och känslofyllda människor.
Vid de tillfällena passar tanken "en sak i taget, viktigaste först" bra plocka fram. Kan ju vara så enkelt att en dusch räcker för bryta kakofonin. Själv har jag ställt upp saker till enkla ja eller nej/vill eller vill inte, och därifrån letat vägar.

Du har tagit dig långt och livet fortsätter vara en resa fylld av upp och nedturer.

Tänker på dig vännen och stor tack för din omtanke och värme.

för att ni hjälper mig! Jag ska försöka samla kraft och ta kontakt med något av alltenativen.
Som du skriver Flygcert så behöver man höra att man inte tänker helt fel.
Som det är nu är stämningen hemma hemsk! Han kommer inte hem efter jobbet och talar inte om vart han är.
När han kommer hem så säger han ingenting.
Dottern vill knappt se honom och låtsas som att han inte finns.
Hon kallar honom fula saker för hon tycker att det känns bättre då och hon är egentligen inte sådan.
Konstigt nog så blir han inte så arg på henne som jag trodde,
Ja det är nog så att han inte slutar dricka för än jag lämnar om han ens gör det då.
Jag ska försöka att få dottern att prata med en psykolog men hon är så bestämd och säger att de inte kan hjälpa henne.
Kram

Förstår att du är rädd. Det är jag också. Det är nog vi alla här... Det spelar ingen roll för oss hur mycket "alla andra" dricker. Det är vårt eget drickande som vi måste klara av... Jag är är just nu mest rädd för semester...

Mitt "nej" har växt fram, tror jag. Jag har länge känt och förstått att jag måste dra ner. Sedan har jag hela tiden hittat på ursäkter och förklaringar och inte ansett att det är så farligt eller att jag inte vill sluta dricka. Förrförra söndagen vaknade jag med rödvinsångest och kände att jag ORKAR INTE HA DET SÅ HÄR LÄNGRE! Jag vill inte säga & göra en massa dumheter hela tiden. Jag vill inte vakna med ångest. Ångesten gör mig helt knäpp!! Känns som om jag ska sprängas och huvudet flyga i bitar. Tänker att det vore bättre om jag inte fanns. Sedan lättar ångesten fram på dagen och är glömd till eftermiddagen... Here we go again!

Vet inte varför jag bestämde mig den här gången, men det fick liksom vara nog nu. Vägs ände. Men det är bara 11 dagar sedan. Jag är långt ifrån att vara i hamn. Men när jag läser våra kära veteraners trådar på forumet, så inser jag att man nog aldrig kommer i hamn. Tror att Adde skrev att man aldrig är mer än en armslängd från flaskan än en nybörjaren.

Lycka till och skriv av dig! KRAMAR TILL DIG

Hallo Traxxy! Fantastiskt vad bra det går för dig!! Jag är glad för din skull!

Jag prövade också alkoholfri öl i helgen. Det var varmt, vi skulle ha sill-lunch med "tillbehör". Ölen var ju helt ok och jag tycker inte att jag blev triggad av den (tur det - risken finns helt klart). Däremot räckte det ju gott och väl med EN öl. Man blir mätt! Det är som Pellepennan skrev, typ att det kan vara gott med en öl, men man vill ju inte dricka 5 liter av något för att släcka törsten! Helbra, tycker jag ;-)

Jag är inte heller helt tillfreds med vikten. Men en kanonbra sak med att vara nykter - man kan äta mycket mer! :-) Istället för att dricka en massa kalorier, så kan man unna sig lite mer god mat. Men det knasiga är - jag är inte lika hungrig eller godissugen när jag inte har druckit! Alltså, win-win med att låta bli vinet!

Ha en riktigt bra dag! KRAM

Hej m-m,

Har läst i din tråd och tycker du är hur bra som helst! Du har gått från klarhet till klarhet och varit så otroligt stark hela tiden. Det kanske inte är så konstigt att man får en dipp ibland. Men läs i din egen tråd, så kommer du påminna dig om hur mycket du har utvecklats. Glöm inte bort din långa resa!

Skickar kramar i stora lass till dig :-)

Gråter när jag läser om ditt brev till din man. Du är så himla stark Konstnären. Och jag håller med, Kastellen, du verkar så otroligt stabil nu. Jordnära med båda fötterna på jorden. Vi bra ni är båda två! :-)

Vad duktig du är Fjällfina! Tänk på att det kanske är som värst nu - kroppen & knoppen börjar fatta att det inte blir någon mer alkohol. Alltså - det kan bara bli bättre efter det här! Kämpa på! Du både vill & kan!

Tips: stort glas med is och limeskiva + mineralvatten! Ingen dålig törstsläckare och svalkar gått i kroppen utan att sarga själen!

KRAM

Grattis till 2,5 veckor. Skitbra att du kunde styra om tankarna. Det var det värsta för mig i början.
Låter intressant det där med yoga, kunde vara något för mig. Måste man inte vara vig då. Fast lite vig är jag.
Själv jobbar jag meditation och det ger ett inre lugn, svårt ja, men det funkar ibland. Tankarna vill gärna sväva
iväg.
Ta en dag i taget det är det enda. Jag ser inte bakåt längre och inte framåt. Här och nu.
Lycka till
Konstnären

Tittar förbi och säger hej. Hoppas allt väl.
Konstnären

Vad bra jag hejar på dig. Ångesten försvinner och visst går det framåt.
Konstnären

Tack snälla du. Jag har börjat sätta värde även på dom tråkiga dagarna. Dom kan vara fina dom oxså.
Inget tjafs här heller. Men mannen dricker. Men jag har lagt ner gnället, tjafset, ilskan. Känns lugnare.
Innan var jag sjuk av oro, kunde inte göra något för egen del, var som en fångvaktare. Nu får han vakta sig själv.
Skrev ett långt brev till honom igår eftersom vi kommer ihop oss när vi diskuterar. Skrev upp alla nackdelar med A.
Vad som händer med mig. När jag kom hem i går kväll satt han och grät med brevet i handen. Jag måste klara detta själv.
Absolut sa jag. Titta på mig jag fick ta mitt eget beslut. Bollen är hans.
Du låter så stabil nu kastellen och det glädjer mig. Vi har det lite likt, men vi har inga barn hemma dom har flugit ur boet.
Må bra
Konstnären

Tack m-m. Skönt att höra att du mår lite bättre. Samma här inga alkoholtankar och inget sug. Kan man önska mer.
Jo att mannen ska komma tillbaka. Just nu försöker han trappa ner och jobba med sig själv. Önskar bara att han
kontaktar dom han var hos ett par ggr. Visst är det hemskt att se en människa försvinna, och då min man.
Men jag inser att jag inte kan gräva ner mig jag oxså. På något vis har jag lyckats ställa mig på åskådarplats.
Jag har inte energi att ta tag i honom oxså. Stötta kan jag.
Hett som i h-vete här och grillarna går varma, bekommer inte mig något, folk har mysigt och det har jag oxså.
Åkte ner till hundbadet i går kväll så min kära labbe fick simma. Efter det var hon slut och somnade in fint.
Cyklade även in till staden som har invaderats av tyskar och danskar redan. Satte mig på en uteservering och tog
en kopp kaffe. Hade jag aldrig vågat för ett år sedan. Då bestod världen av kylskåpet, fläkten och ciggaretter.
Kanske, kanske m-m tar han sig i kragen.
Ha det fint
Kram Konstnären

hej jag är ny här och önskar få kontakt med andra i min situation o tips,råd mm.jag har fått diagnoserna adhd-autisspectrum-generaliserad ångest med panikångest.
jag bodde 2011-2014 11 mars på ett behandlingshem i småland i tre år när jag kom dit så hade jag 4,5 års drickande bakom mig inte varje dag men ofta,var sjuk tre dygn nykter ett dygn o på det igen i två dygn o så sjuk tre dygn osv.efter min behandling så på de tre åren har jag inte haft ett enda återfall hur klrade jag det jo jag hade sysselsättning 7 dagar i veckan som vaktmästare.8 timmar dagen minst.nu 11 mars 2014 flyttade jag till eksjö till ett lss boende lagen om stöd o service till vissa funktionshindrade.

första natten här var mycket,mycket ångestfylld,dagen därpå köpte jag två 3,5 öl på villys som jag smuttade på tredje dagen bolaget o tillbaks till ruta ett igen..efter 1 månad började jag med campral och fungerar bra när jag inte dricker,när jag dricker så blir det 6 st 7,5 öl.sen e ja väck.tål ingenting idag har ont i levern,njurproblem etc har alltid haft dålig mage,nu så igår var jag till vårdcentralen o tog leverprover för lss boendet tvingar mig att äta antabus som jag ätit förr men blir mycket dålig i magen o andningssvårigheter,jag har kol.
så nu på fredag så ska jag starta behandlingen men jag vågar inte lita på mig själv jag har iomed neurohandikapp ingen kontroll när impulserna slår till,då säger man så här det är upp till dig.men så enkelt är det inte.jag har i dag en daglig sysselsättning på 8 timmar i veckan och fritiden ägnar jag åt att promenera,men jag behöver sysselsättning 8 tim dag 5 dag vecka men får det inte här på lss boendet.så hur ska jag gå vidare nu funderar på att åka till psykakuten på fredag.har någon ngt bra inlägg till mitt problem.tack

Idag kände jag verkligen för att sätta mig i solen - 26 grader och dricka x antal öl. Var ledsen, stressad och upprörd efter jobbet.

Jag lyckades ändra mitt beteende - åkte hem tog en kalldusch - drack vatten med citron och ingefära och gjorde en djupandning/avslappning i en kvart - pust jag lyckades! suget och min desperation var över :) Tog en rejäl tupplur och sen en runda med min gitarr.

Nu är det 2,5 veckor som jag varit nykter imorgon :)

Har haft en lugn och "tråkig" dag idag. Bra dag på jobbet, två av barnen sjuka men inget alarmerande, milkshake med barnen till mellis, lagat mat, tvättat och nu sängen. Skönt!
Måste säga att sk tråkiga dagar verkligen är underskattade!
Vad kan väl vara bättre än en lugn och stabil välfungerande dag?
Inget tjafs, ingen fylla utan bara lugn...
Livet består av berg och dalar, men inte varje dag, ibland är det bara flack mark och då kan man också njuta!
Hoppas ni andra också har haft möjlighet att ha det lite "tråkigt"...

Sug idag. Inget alls. Lite ångest men uthärdligt. Det går framåt

Jag vet att du kommer fixa det. Du måste "bara" klara dig ur denna första kris. Det finns en ängel för oss alla och din är närmare än du tror.
Du förtjänar många änglar.
Vi kan klara det.
Du och jag behöver klara det nu.
Vi vill och vi kan.
För varje dag som går utan alkohol mår vi bättre.
Sedan måste vi lära oss tänka nytt. Det värsta suget går över och till slut har det gått många dagar, veckor och månader.
Låt oss kämpa tillsammans nu Mic.

Ut i skog o mark och hämta kraft.
Vi hörs.

LillPer

Tack för era kommentarer.
Jag har givetvis allt kvar att kämpa för. Det var ett stort felsteg och två dagar efter det hände så var jag övertygad att allt var slut.
Då tog jag mig själv i kragen och gick en lång promenad med min dotter och berättade hela situationen. Dagen efter för min son.
På kvällen hade vi senare ett familjemöte och där erkänner jag hela min problematik med alkoholen, återigen. Jag har berättat det förut men nu var det så mycket mer på riktigt och jag har verkligen kommit till botten nu. Det var tårar och värme om vart annat. Jag har full förståelse från alla i familjen och det finns bara en väg nu.
Ringde sedan vårdcentralen och sa att jag har alkoholproblem och vill testa Antabus.
Det blev lite tyst i luren men sedan fick jag en tid långt fram i juli.
Men herregud, det är typ akut nu med midsommar och sol, grill och semester sa jag.
Då fick jag till slut en tid nästa vecka.

Det ser jag fram emot.
Nu är allt frid o fröjd hemma också. Vi har långt ifrån allt gemensamt jag och min fru, men vår relation är det sista jag vill mista.

Berättade även om mina problem för en nära familjemedlem och han delar mitt problem på flera plan. Jag bjöd in honom till att kämpa tillsammans med mig, men det verkade inte finnas motivation.

Nu har det gått några dagar in i nykterhet och mina första känslor som kommer fram då jag strosar runt bland taxfree på flygplatser och lounger är en lättnad, sedan sorg. Sorg över att det blivit så här och sorg över att inte mer kunna festa.
Men grejen är som alltid att jag behöver inte dricka för att vara rolig, avslappnad eller tokig.
Nästa fråga som poppar upp då jag känner sorgen är vad fan ska jag känna sorg över? Det ligger så djupt marinerat i spritångor därinne i beroende centrum så jag blir mörkrädd. Så vill jag bara inte känna.
Sorg för att lämna det destruktiva?
Jag skrattar åt tanken.
Det är så lurigt och så falskt.
Varför är så mycket i vårt samhälle uppbyggt runt alkohol? Det måste ju finnas hur många människor med problem som helst, eller?

Nå, jag är fortfarande givetvis skärrad av händelsen. Ser inte på något sätt mig själv stå på en stabil plattform bara för att jag ska få Antabus. Men jag tror det kommer göra susen.

Jag tycker inte synd om mig. Jag har haft en enorm tur i livet. (Inte bara tur kanske)
När det blir tufft ger jag mig ut i skogen på språng eller på cykeln.
Det är min medicin och helande kraft.
Tack återigen och sköt om er, ni hjälper mig mycket.

Mic, kul att det finns någon som tänker som jag. Jag trodde inte det gjorde det.
Ta hand om dig.

LP

Nu är det nog över. När han väl blir nykter så ska vi reda ut det här en gång för alla. Han verkar inte vilja hela vägen utan tror att han kan dricka socialt när han vill. Trots så många återfall detta år så har han inte gett sig. Det ska drickas vin till maten osv.
Men nu är det nolltolerans från min sida. NOLL tolerans.

Jag älskar min man och vi har varit tillsammans i 16 år så lång tid och det här att han blivit helt okontrollerad alkis har skett det sista året. Förut var han en som alltid överkonsumerade men vi bråkade om det massor av gånger genom åren men nu är han helt väck. Klarar inte att jobba, äta, sova eller göra nånting, helt utslagen bara. Fruktansvärt jobbigt och visst ångrar jag också att jag inte gick för många år sen när man såg de första tecknen. Men kanske dags nu?
Vi kämpar på tjejen!

I natt har han varit vidrigt jobbig. Sprungit omkring och yrat och pratat hela tiden. Jag la mig på soffan först men så kom han efter ett tag och sa att han lägger sig på soffan istället. Då hade han inte druckit på flera timmar så tänkte att det är väl lugnt. Men sen kom han till sängen och var helt redlös. Hittade en nästan urdrucken tequilaflask i soffan under kudden. Han skulle vara på viktigt möte kl 10 och behövde åka senast 9 men jag var på mitt jobb och han kom iväg halv 10 begriper inte hur det gått till men. Hela dagen fram till em gick utan att han svarade i telefon eller sms. Då kom det ett sms att han jobbat och var så trött, snart hemma och allt lugnt. Skrev till min son också att allt var bra.
Fick höra av sonen att på påsken då jag trodde han höll sig nykter hade sonen hittat en liten vodkaflaska på bildäcket.Så han smygdrack när jag hade hela släkten här.
Som mina barn säger, att en alkoholist kan tro att han kan dricka litegrann ibland, det är som att ge en knarkare en liten dos då och då. Det funkar inte! Jag tar inte det här längre. Mitt hem ska vara TRYGGT, rent, trevligt och trivsamt. Nu ser det ut som fan men kladdig soffa, nerspottade mattor och golv och hans kläder överallt. Han får städa själv sen om han nån gång blir nykter.
Undrar hur det gick med jobbet. Är verkligen orolig över det. Förlorar han det här stora uppdraget så går han under. Jag vill bli fri. Inga skulder, ingen fylla, inga problem, inga bråk och skrik, inget obehag eller klump i magen. FAN det är så jobbigt.

Det har jag förstått och han har även berättat att det är så. All frustation de känner, all ångest, panik, rädsla, oro osv Det kommer ut riktat mot mig. Jag kallar det som att han pratar i tungor för det är helt snurrigt det han säger och gud ska veta att munnen går i ett.Han fastnar i konstiga tankar som sen snurrar på helt utan kontroll och inget jag säger når fram och tyst vägrar han att bli. Det är det jobbigaste tillståndet, när han pratar konstant i timmar i sträck. Jag blir galen.
Jag har sån lust att lämna honom den här gången...vi får se hur det går med det.
Kram till dig i din kamp så kämpar vi väl på och möts här snart igen.:-)

Det har jag förstått och han har även berättat att det är så. All frustation de känner, all ångest, panik, rädsla, oro osv Det kommer ut riktat mot mig. Jag kallar det som att han pratar i tungor för det är helt snurrigt det han säger och gud ska veta att munnen går i ett.Han fastnar i konstiga tankar som sen snurrar på helt utan kontroll och inget jag säger når fram och tyst vägrar han att bli. Det är det jobbigaste tillståndet, när han pratar konstant i timmar i sträck. Jag blir galen.
Jag har sån lust att lämna honom den här gången...vi får se hur det går med det.
Kram till dig i din kamp så kämpar vi väl på och möts här snart igen.:-)