Senaste kommentarerna i forumet

Heja du kan också! Vi hjälps åt här!

Efter 14 dagar som nykter har jag haft ångest för allt jag gjort men jag har nu valt att vara stolt för det jag gör nu. Barnen märker ju att allt är bra nu. Smygandes är över. När det gått lite längre tid ska jag prata med dem om det här med alkoholism. Självömkan o skuldkänslor ger inget gott. Stolthet och glädje ger gott. Så jag väljer den vägen så mycket jag kan.

Känner så med dig!

Idag träffade jag en annan mamma på mina barns förskola, och jag hade hört att hon separerat så trots att jag inte känner henne så gav jag henne en kram och sa diskret att jag hört att hon separerat och att jag tänker på henne... Men då höll hon nästan på att börja gråta, och sa - "kan jag få ditt nummer, får jag ringa? Jag har det som du haft det..." och bara hennes blick sa allt - jag trodde att det hade varit en "vanlig" separation, men jag bara kände ända ner i tårna att vi har levt i ungefär samma sak, men jag har nog kommit längre i flytt och allt. Men - jag blir så ledsen när allt kommer över mig igen, samtidigt som jag kände sådan styrka att jag kommit ur det, sådan glädje att jag kanske kan ge henne lite tips och råd hur hon ska göra på vägen - jag vet ju vad jag borde ha gjort annorlunda och vad jag gjorde "rätt"...

Vi är många som lever, eller har levt i det, och det finns en väg ut - lycka till!
Stor kram!!!

Så bra att du får hjälp, och kan ta emot den!!!

Jag har ju gått på samtal i över ett och ett halvt år nu - började innan jag lämnade och har fortsatt ända sedan dess. Det hjälper mig otroligt mycket - precis det som du tar upp, om hur rädd du varit, det kommer över mig i bland och det är ovärderligt att få hjälp av utomstående att reda i det!!

Kram!!

Gör så logga in här och skriv varje dag, det ska jag mged göra. Vi måste peppa varandra. Man romantiserar det som vanligt. Pizza och rött vin, givet ju... Som i Italien... Gott utan, godare. Vi är tre tjejer som ska på utflykt imorgon till Köpenhamn. Blir tufft, funderar på att inte följa med men samtitigt vill jag träffa mina vänner...

Fjällfina, precis sådär har jag hållit på i ett år nu, smygsupit. Min dotter tror att jag är nykter så jag dricker ur färgade dricksglas/kaffekoppar/sportflaskor så hon inte ska misstänka något. Har ett paket fishermans friend med mig överallt ifall hon kommer för nära och känner lukten. När jag börjar få svårt verka "nykter" stänger in mig på mitt rum och super tills jag däckar. Men det är slut på det nu.. vågar inte fråga om hon märkt att jag dricker men det är verkligen bara en tidsfråga tills hon kommit på mig så det är bra att jag slutar NU.
usch, så mycket ångest över saker man gjort i onyktert tillstånd men det är nog något an måste lära sig att acceptera och leva med, för det går ju inte vrida tillbaka klockan tyvärr.. Hoppas det går bra för dig!

Tack för omtanken. Jag mår jättebra och kämpar på eller nej det är inte så kämpigt som jag trodde, men det har ju bara gått två veckor så jag kommer säkert få min beskärda del. I min jakt på goda alkoholfria alternativ vill jag tipsa alla om föreningen fruktdrycker. Fantastiska recept. Har inte hunnit prova än men verkar jättegott. Har också hittat recept på IOGT-NTO Skåne. Ska prova nåt av recepten imorgon. Litet fredagstips till er alla. Vi ska väl också ha något riktigt gott i glasen i sommar. Kram alla därute.

Ja, medicinen verkade så bra och jag trodde verkligen att det skulle hjälpa men sen fick jag ett återfall och ett till och ett till och... men nu vågar jag inte sluta ta dem för tänk om det blir ännu värre då? Får se hur jag gör. Nu ska jag i alla fall hålla mig nykter och logga in här varje dag. Pizza var en av de saker som jag aldrig åt utan en flaska rött vin till. När jag slutade dricka första gången så klarade jag inte av att äta pizza för då satte suget igång. Så härligt med ett nystädat hem! :)

vad man känner igen sig överallt nästan...snarlika historier men ändå så olika. Du verkar älska din man ännu och jag hoppas vid gud att han hittar lusten att gå genom livet vid din sida, nykter och kärleksfull.
Jag och min man har också överkonsumerat ofta, framförallt han som alltid blivit fullast av alla och betett sig illa. Vi har rest utomlands till olika städer och partajat som dårar, blivit mycket trevliga diskussioner men också bråk och tråkigheter.Jag har i många år anklagat honom för att vara alkoholist och bönat och bett att dra ner på drickandet, dottern har hört när jag sagt att jag inte vill ha men han krusar och håller på tills jag tar det där jävla glaset. Han har säkert fattat nånstans att han gjort fel och i princip tvingat mig för att själv framstå som normal.
Hur som helst så har hans drickande eskalerat något otroligt sista året och han blir helt utslagen i flera dagar, bara super dygnet runt.
Nu är det dock sista gången, jag funderar att lämna honom utan att han får en chans till men det lär ju inte bli på två röda att sälja en villa och hitta lägenhet så det blir ju ändå som en sista chans för honom. Han ska göra de 12 stegen, gå på AA-möten flera gånger i veckan och han ska börja läsa här inne. Vi får se hur det går med det. Hatar att han ljuger så lättvindigt. Vill känna mig trygg. Vill kunna lita på honom i alla väder. KOmmer det nånsin att bli så?
Önskar dig en fin helg.
Kram

Nej Adde, jag äter dem fortfarande men dricker ändå. Möjligt att de hjälper lite men inte så de räcker. Det är inte så att jag har ett "sug" jämt, nu sista gången så åkte jag i stan och tänkte tanken hur bra jag egentligen mådde och *pling* så dök en annan tanke upp att jag skulle åka till bolaget och innan jag visste ordet av så hade jag handlat. Väl medveten om att det var fel och att jag egentligen inte behövde. Så dumt och så onödigt. Jag måste lära mig att stå emot impulserna. 12-steget funkade bra när jag gjorde dem första gången och jag funderar på att ta fram boken igen men nu registrerade jag mig på det där programmet som Karolinska Institutet har, så jag ska testa det. Har aldrig gillat AA mötena, testade NA möten också men där verkade vara så många konflikter och grupperingar så dit slutade jag gå. Har flyttat ut på landet nu och hittat en annan AA grupp som är närmare mig som har möten två gånger i veckan, så den ska jag ta och testa på tisdag för ni har nog rätt, möten behövs nog.

hade aldrig Campral nån som helst effekt.

Jag startade min nyktra bana via Minnesotabehandling i 28 dagar och sedan AA. Första året 3-4 gånger i veckan, ibland både lunch och kvällsmöte samma dag. Jag åkte på många stora konvent första åren typ Gotland, Landsmöten, Arosmötet, Gullbranna mfl. Gullbranna är givet för mig fortfarande, det är min alldeles egna helg med tid som bara är till för mitt eget måbra-mående. Jag kommer ihåg att "Di Gamle" sa åt mig att 3 dagar på Gullbranna gör mig nykter i 3 månader och på nåt sätt stämmer det. Koncentrerad nykter kunskap som tar veckovis att sortera upp i skallen så jag fattar vad de sagt :-))

Häng med på den väg som du vet leder till framgång !!

Gitanni.... Vad bra att du hällde ut allt vinet! Jag har också gått på Campral men tyckte inte att det hjälpte tyvärr annars verkar det ju som en supermedicin. Ta 2-3 glas och sen räcker det... Nja tyvärr funkade inte det för mig iaf. Hoppas ni har en fin fredagskväll därute. har precis satt mig i soffan helt slut efter att ha köpt lite nya inredningssaker i hemmet och storstädat. Nu blir det serier och pizza innan jag slocknar. Och inte vin till pizzan utan citrondricka. Kämpa på i fredagsmyset.

Kram

Helt tyst i ett halvår?

När jag först hittade hit lusläste jag dina inlägg och även Izzys.
Men hur har det gått sen vännen...
Berätta.
Kram och trevlig helg

aktiv i min alkoholism när båda mina föräldrar dog.

Jag jobbade, bakfull nåt så otroligt, när mamma dog. En död som var efterlängtad pga sjukdom men ändå en död. Jag åkte direkt hem efter jobbet och söp mig till medvetslöshet, där fanns inte en enda tanke på att åka hem till pappa för att stötta honom. Ett val som jag ångrat många, många, gånger.

Jag satt med pappa vid dödsögonblicket och det var tufft för en alkis som inte hade kontakt med sina känslor, jag hade ju inte en susning om hur jag skulle göra. När så en av sjuksyrrorna ställde sig framför mig, tittade mig i ögonen, och frågade : Hur mår DU ? Då gick det inte längre. Jag gjorde precis som en riktig alkis och flydde från det svåra och rusade ut och åkte hem till pappas hus. Varför ? Tja, självklart till hans vin/spritförråd.

Alltid denna flykt, lägg ansvaret på nån annan, håll det borta från mig.

Det tog några år till innan jag valde nykterheten och jag kunde inte hantera sorgen på annat sätt än att supa bort den. Hade jag vetat vad jag vet idag så hade jag bett om hjälp med sorgbearbetning i början av min nykterhet för det hade sparat mig många elaka tankar. Jag har försökt att få ur mig min skam och ångest men det finns fortfarande rester som kryper fram ibland. Jag kan inte besöka graven utan att fälla en tår fast det gått så pass lång tid.

Du har så rätt att minnena gör ont men att hantera det på ett annat sätt då var inte möjligt för mig med den kunskapen jag hade då. Sjukdomen överskuggar allt och för mig är det viktigt att komma ihåg det.

Idag har jag möjlighet att själv välja hur mitt liv ska se ut och den möjligheten har jag bara om jag inte tar det första glaset.

Du var bland de första som kommenterade mina första inlägg här och det känns otroligt skönt att ha stöd fast man inte vet vem personen är. Tack för det kära du.
Jag älskar ju min man oändligt mycket och kommer han hålla sig så är det ju underbart men hur vi tillsammans ska ta oss dit där jag kan känna mig trygg, lugn och säker hela tiden, det vet inte jag. Oroar mig och har ont i magen men han säger att han ska göra allt för att få behålla mig.
Hur har livet blivit för dig Yogi? Måste in och läsa din tråd....
Kram och tusen tack igen<3
Trevlig helg

Hur svårt kan det va liksom. Jag är också oändligt trött på mig själv som så ofta bara fortsätter dricka utan att känna efter och kunna säga att nej tack, det är bra nu. Det kommer en dag i morgon också. Men så tänker jag aldrig...varför?

tack för den kramen !

Sköt om dig fina du !

Kram ♥

...för jag ser hur ni båda kämpar. Men finns det ord till tröst i detta?
Visst är det en kamp jämställd med att slåss mot väderkvarnar... Och visst är det så att alkoholen står i centrum ändå, trots att den inte är närvarande. Det är märkligt, eller hur? När allt borde vara bra... När jag läser dina inlägg, Sorgsen, så tänker jag att det ändå till viss del kan handla om hans personlighet som blir tydlig och träder fram nu. Och om det är så, så måste du för din egen skull fundera över om du tycker att du ska stå ut med allt han säger och gör för att skada dig? Hur vill du att ditt liv ska se ut? Vad vill du ha i en familj? Och hur kan du gå tillväga för att uppnå det? Är det möjligt med den här mannen? Vill han göra sin del för att uppnå det tillsammans med dig? Älskar du honom?

Och när jag läser det du skriver, SuzyQ, så får jag rent fysiskt ont i magen av känslor som väcks från tiden då jag hade det precis som du. Den ständiga oron, osäkerheten, otryggheten, oförutsägbarheten...lyssnandet efter minsta tecken till förändring i sinnesstämning, tecken till att börja dricka, tecken till att fortsätta... Jag lider så med er. Ni är värda så mycket bättre båda två. Ni förtjänar att ha det bättre. Det måste inte nödvändigtvis innebära en separation, det finns ju de här på forumet som faktiskt har lyckats! Det FINNS hopp! Men "it takes twoo to tango"... Ni kan inte ensamma åstadkomma förändringen och det vet ni ju redan.

Hoppas att ni båda får en fin helg!
Styrkekramar
//Yogi

med livet. Gå de 12 stegen igen och sluta aldrig gå på möten. Det är mitt råd. Aldrig sluta gå på möten och aldrig sluta läsa här inne för här blir man inspirerad och motiverad. Finns ju fruktansvärda berättelser här inne och så vill vi inte ha det, eller hur.
Kram på dig

Det är så himla skönt att ha först hittat detta forum och sen hitta såna fina människor som du. Att livet med alkoholist är så lika, oavsett var i världen man finns. Håller verkligen med om att det ofattbart hur många ansikten en människa kan ha. När min man är nykter en helt underbar, rolig, social, snäll och omtänksam man. Full, ja då finns det många olika skepnader. Aspackad som vinglar omkring och säger så mycket elakt så hjärtat mitt går sönder, ledsen och gråter om allt och är så kärlekstörstande och öm, sover men pratar konstant om något där hans arma hjärna fastnat, pratar i timmar. Eller så ligger han helt utslagen för att i nästa stund rusa upp och leta sprit, bälga i sig och sen slockna igen, sitta och porrsurfa i timmar, slå i dörrar och skrika elakheter. Prata politik och gärna då helst invandring på ett mycket vidrigt sätt.
Själv vacklar jag mellan skräck, apati, sorg, ilska, hat och mera apati. Svårt att gå till jobbet, svårt att lämna honom när jag inte vet vad han ska göra. Vill vakta, kontrollera, försöka hjälpa honom ur skiten men den här gången har det gått 16 dagar, så länge har det aldrig tagit förut. Fattar inte. Nu tror jag att gränsen är nådd faktiskt. Men vi får se. När han är sitt fina underbara sig själv igen så blir det ju inte lätt att besluta om skilsmässa, sälja hus, leta lägenhet, berätta till alla vänner och familj.
Men hur ska jag nånsin kunna lita på honom igen? Han skyller på mig att han dricker, att han inte klarar av mig....ja men dåså. Bara att packa då. Bli ensam är väl inga problem men ekonomin blir inte rolig att ta hand om själv. Fast stanna pga det känns ju inte heller något vidare.
Han säger att han ska börja gå på flera AA-möten i veckan och gå de 12 stegen. Undrar ändå om han verkligen klarar det. Grabben min säger att det är bara att fatta att han aldrig kan dricka normalt igen. Det är noll, precis som för en knarkare, han kan ju inte knarka bara lite ibland inte. Det är samma sak med en alkis. Men kommer min man att fatta det om några veckor?
Ja du Sorgsen, är ändå glad att du finns här. Vi stöttar varandra. Kram och trevlig kväll

Nu har jag bestämt mig för att ändra mitt beteende. Varit bakis hela dagen idag och läst en massa inlägg här på forumet. Känner mig inspirerad och mer beslutsam än någonsin att sluta vara ett hjälplöst offer. Detta är första dagen i resten av mitt liv och jag ska inte dricka med. Tänker ta en dag i taget, en timme i taget, en minut... Har ju lyckats förut och vet att jag kan igen.

Jag har trott att jag kommit så långt. Allt är egentligen bra runt omkring mig nu, jag är rätt nöjd med så många saker, har lagat mycket av det som varit trasigt. Det är fortfarande en bit kvar, men det är på en god och målmedveten väg åt rätt håll. Och jag har inte känt någon större saknad efter ex-sambon, sedan vi nästan upphört med kontakt för ca en månad sedan. Han har gått vidare till nästa "prinsessa", som han antagligen sätter på piedestal nu till en början tills hon också är fast. Jag kan se mönstret. Jag får ont i magen när jag tänker på hennes lilla flicka som också hon kommer att utsättas för samma sak, samma uppvaktning, tills det vänder och han kommer att kalla henne bortskämd, otacksam, horunge osv med en hotfull röst på hög volym. Jag vet också med mig att det inte skulle tjäna något till att varna henne. Vad skulle jag kunna säga utan att uppfattas som en svartsjuk exflickvän? Jag vet ju hur jag själv tänkte när hans exfru försökte varna mig... Jag hade ju hört hur sjuk, störd och svartsjuk hon var, han hade förvarnat mig om att hon skulle försöka kontakta mig...

Det var det ena. Men det som gjorde mig chockad över insikten att jag inte kommit över allt var en händelse för ett par veckor sedan. I mitt jobb så träffade jag, tillsammans med en manlig kollega, en patients pappa för ett samtal. Något hos den mannen gjorde att hela mitt försvarssystem drogs igång. Samtalet gick bra, det var lugnt och sansat. Men min egen reaktion efteråt. En rent obeskrivlig ångest, hjärtklappning, yrsel och en känsla av ren skräck... Det handlade inte om mannen vi mötte, inte alls. Det handlade om mitt ex. Något hos mannen triggade igång hela registret av känslor från tiden med mitt ex. Jag såg i backspegeln och såg glimtar av hur rädd jag faktiskt har varit. Vilken ångest jag haft av minsta lilla skiftning i hans humör, ett sms med ett utropstecken för mycket...ja listan kan göras lång. Det där hotet som ligger i luften. Inte hot om fysiskt våld, men hot om allt annat våld i alla kategorier. Verbalt, materiellt, ekonomiskt, sexuellt, latent... Ångesten satt i flera dagar efter detta möte och har till och från kommit tillbaka. Jag har också haft flashbacks. Jag har fram tills nu trott att jag inte skulle behöva någon professionellt ledd bearbetning av mina upplevelser, men jag inser nu att jag hade fel. Jag behöver hjälp. Min underbara chef frågade mig förra veckan hur jag upplevt mötet med pappan, då hon anade att det skulle väcka saker hos mig. Jag sa precis som det var. Hon erbjöd mig då, till att börja med, fem samtal med en psykoterapeut. Hon har frågat flera gånger tidigare, men jag har tackat nej för att det inte behövts. Och jag tror inte att det har behövts tidigare heller, för jag har varit upptagen med så mycket annat som måste tas tag i i mitt liv. Jag har nog inte varit redo. Och nu när allt börjat stabiliseras runt mig så kommer reaktionen. Jag var inte beredd på den. Men jag borde ju ha fattat att det skulle komma. Men återigen så tänker man att "det var nog inte så farligt ändå", "jag överdrev nog", "om jag inte hade varit, gjort eller sagt si eller så så hade det aldrig hänt". Herregud, vad blind man är. Igen och igen halkar man dit.

Det knyter sig i magen på mig när jag läser din förtvivlan. Känner i hela kroppen hur det var att vara där du är nu. Jag tänker att din dotter behöver få distansera sig från honom, att det är det hon gör genom sitt beteende att låtsas att han inte finns och att kalla honom fula saker. Hon vågar. Låt henne våga. Det är han som bär skulden och ingen annan. Även hon är i ett medberoende, precis som alla vi andra här på forumet. Det vi gör när vi börjar våga se och att påbörja vår sk uppbrottsprocess, är att vi börjar skapa ett mellanrum i den starka bindning som vi har till den som är beroende.

Jag förstår dig så väl i dina funderingar och i dina handlingar. Ofta lämnar vi ju mannen flera gånger innan det är helt definitivt. Det är en del av processen. Döm inte dig själv för hårt. Låt det ta den tid du behöver, för du kommer att behöva den. Vad gäller beslutet om ett boende som du funderat över, så håller jag med mt om att det är DU som fattar det beslutet och ingen annan. För det här handlar inte om materiella värden över huvudtaget. Det handlar om frid. Det handlar i så fall om att ta sig ur en oerhört destruktiv tillvaro och inte om storleken på ett boende. Jag vet att boende kan vara nog så viktigt. Men för er finns det annat som är väldigt mycket mer viktigt. Och större.

Din dotter har på ett sätt rätt när hon säger att samtal med en psykolog inte kan hjälpa henne. Om det är så att hon mår dåligt på grund av situationen, så är det i sig en sund reaktion på en osund situation, om du förstår hur jag menar. Hennes situation blir inte bättre av att hon pratar med en psykolog. Och hon själv saknar all makt att göra något åt sin situation. Men det kan ändå kännas skönt att få prata med någon utomstående om hur man har det och på det sättet bli lite avlastad. Titta lite hur det ser ut i er kommun vad gäller t ex grupper för barn till alkoholmissbrukare, kurator/psykolog på t ex ungdomsmottagningen (kan ibland kännas bättre för en ungdom att gå dit och prata än till BUP), alanon etc. Kan du och dottern prata om det som händer? Hur öppna känner ni att ni kan vara i familjen? Många gånger kan det vara en så stor hjälp för barnen bara det att du som mamma kan bekräfta deras upplevelser, att de ser, hör och tänker "rätt", precis som du själv uttryckt det tidigare här och som det är för oss andra här; att det känns så skönt att få bekräftat att man inte håller på att bli galen, som man själv ofta tänker när det är som värst och i efterhand när man börjar tränga undan och hitta förklaringar och "det var nog inte så farligt egentligen". Våra barn upplever precis det som vi upplever.

Jag hoppas att du inte tar mina ord som kritik, för det är absolut inte min mening. Tvärtom. Jag förstår din ambivalens!
Varma styrkekramar till dig!
Yogi

Men jag har inte hamnat där än även fast jag överkonsumerar ibland så har jag inga problem - än - att sluta efter ett par glas. Så gör jag för det mesta. Ett glas på en lunch med kompis utan att jag behöver ta mer. Jag har i alla år haft minst en vit månad om året. Ja det låter inte så mycket men förra året hade vi bägge en vit period på tre månader. Inga problem förutom att det kändes lite visset mellan varven.
Jag njuter av ett glas champagne eller ett glas vin. Mitt max-intag är 6 glas, då är det inga problem att kliva upp på morgonen och köra bil, jobba eller träna. Men tyvärr blir det ofta fler glas och det irriterar mig så fruktansvärt. Det får jag ångest av. SÅ nu blir det ett långt uppehåll igen, min man är nu också äntligen odrucken även fast han inte är frisk än på minst ett dygn. Han inser iaf att han inte ska dricka alls mer. Vi får se hur det går med det.
Min lyckligaste tid med honom senaste året har varit när han haft lång vit period och jag har fått druckit några glas och så har vi varit ute och dansat, han har kört bil och det har varit helt underbart! Jag blir så kåt av vin också och det gillar han ju förstås.

Men lång vit period nu för att rensa kroppen och lära om. Håller sig min man ifrån alkohol helt så har inte jag några problem heller.
Men jag är också sugen på att hålla mig helt ren, för det är jobbigt med bakisdagarna, ångesten och självföraktet fast jag aldrig blir stupfull eller utslagen så gillar jag inte att tappa kontrollen. Fan vad svårt det är. Tänk om man kunde börja om...
Kram till dig iaf, du är så gullig och verkar stark och övertygad.

...låter någon annan läsa och ta del av det som skrivits. Ingen annan kan fullt ut förstå alla undertoner, alla underliggande hot, tonfallet som vi (ja, jag säger vi) på riktigt kan "höra" i ett sms. Men förhoppningsvis kan man ändå förmedla en bråkdel av känslan, få dem att se systematiken i det och därigenom få andra att förstå åtminstone en del av omfattningen.

Jag har inte skrivit här på länge, då jag inte riktigt haft ork till det. Men jag har läst nästan dagligen och du är ju, som du redan vet, en av mina förebilder här på sidan. Jag blir glad i hjärtat när jag ser hur långt du har kommit, glad över att du hittat känslan av ett spirande intresse för en man igen. Jag blir såklart lite orolig också när du skriver att han är sambo, lite orolig för dig att du ska fara illa i det. Men du beskriver så väl och för ett så medvetet och klokt resonemang om det att oron dämpas och jag vet att du fixar det också. Men bara det att känna att man lever igen, att känslor finns där, oavsett för vem, är ju helt fantastiskt! Det inger hopp!

Kram kram!
Yogi