Senaste kommentarerna i forumet

Izzy, sedan jag läste ditt inlägg i lördags så har jag tänkt på dig och om jag kan skriva det jag nu kommer att skriva, men jag kan inte låta bli. Så nu kommer jag att låta jättehård, och jag vill verkligen inte såra dig, men jag vet att det hjälpte mig att få höra det när jag var i din situation:

i sitt missbruk kommer din man att säga precis vad som helst för att få dig tillbaka, han kan lova bot och bättring tusen gånger om, och när du kommer tillbaka utan att faktiskt ha sett förändringen så (omedvetet eller medvetet?) kommer han inte att förändra sig - han behöver ju inte, "för du kom ju ändå tillbaka".
Jag klandrar dig inte, för jag gjorde liknande saker, men jag vet också att det blir ingen förändring - så gör vi alla medberoende: vi hotar, skäller, letar gömmor, bönar, ber, gråter, döljer, (och en del kanske skriker, gapar, slår sönder saker...) för att visa att vi menar allvar. Men våra hot, böner osv är ju tomma... Jag trodde att exet skulle förstå att vi skulle kunna få det bra om bara OM inte fanns... typ... Nu svamlar jag, ursäkta.

Du skrev här ovan till mittendaliv:
"Men hur länge orkar du vara kvar och stötta honom, vill du ge det en chans om han slutar?
För min del vill jag nog inte det och det är jag nästan säker på.
Jag vill inte vara kvar i det här, jag måste bort härifrån innan jag går under.
...
Jag vet att det går att få det bättre men inte ihop med honom."

Hur länge orkar du? Vill du leva med honom om han slutar dricka?
Har du någon samtalskontakt i dagsläget?
Jag tänker på dig och önskar dig styrka och magkänsla!

Jag vill verkligen inte såra!
Kram

Hoppas att du har en fin dag!

Jag förstår att dina inlägg här minskar - jag har ju inte alls varit aktiv så länge som du, men jag ser ju tydligt att det fanns en tid när jag nästan inte överlevde utan satt hela dagarna och läste, skrev inlägg och hoppades/väntade på svar, till att som idag känna behovet minska något, men i perioder öka, och i lugnare perioder stillas igen.
Jag försöker göra inlägg ibland, speciellt till dem som har liknande situation som jag hade, och jag tänker med oerhörd tacksamhet på allt som forumet betytt för mig, och du, Lelas & Sorgsen var en stor del för mig!

Varm kram, hoppas att du njuter idag och många andra dagar, av sol, fågelkvitter, jordgubbar och annat gott som livet har!
Kram!

Nä, mt, jag minns att ni ofta skrev det till mig under den mest kritiska perioden, men jag har liksom glömt det, eller tryckt undan det - det känns så avlägset - som att det var någon annan som levde i allt det där.
Och nu vet jag ju att exet kommer tycka att jag bara smutskastar honom, när jag berättar min sanning, och ja, Sorgsen, jag kommer säkert få höra mindre trevliga saker och de kommer göra ont i mig, och jag är ibland osäker på om jag gör rätt - barnen vill faktiskt ganska ofta åka till pappa nu (han har ju alltid någon boende hos sig, som tar hand om alla grejer kring barnen så han får nog inte så mycket ilskeutbrott då, och samtidigt så är barnen helt förundrade över att de "får så många saker av pappa, fastän det inte varit födelsedag eller jul"...) - och ja, det är lugnare nu, men håller det i sig? Och när barnen pendlar mellan att vissa dag berätta om hur arg pappa varit, för att nästa dag bestämt prata om att "pappa är aldrig arg!!!"... Och jag tar aldrig upp det - men när de frågar om varför jag inte kan flytta till pappa igen så måste jag berätta om att jag inte ville leva så...
Men, nej, barnen träffar inte barnpsykolog - men jag undrar ibland om de skulle behöva det? Det är rörigt för dem tror jag...

Tack Izzy, jag hade en fin helg, hoppas att du också hade det?!

Sorgsen - tack för dina ord. Det betyder mycket att du varit med om det förr, att du ger mig lite "förhandsinfo" - så jag kan förbereda mig lite mer. Det känns nästan overkligt, men jag tar striden...
Känner mig stark och sund oftare nu, men det är virrigt ibland. Mina barn vet inte om att mamma och pappa är i en tvist om dem... Och den senaste tiden kommer de helt apropå och säger saker som "Mamma, jag ska bo halva tiden hos dig och halva tiden hos pappa", "pappa blev jättearg..." eller raka motsatsen "pappa blir aldrig arg" och vissa saker kan jag nästan höra exet intala dem, men samtidigt så vet jag inte, gör jag rätt...?!

Kram!

Tack för allt stöd! Ja man lär sig ju av sina misstag. Det är alldeles sant att problemet är inte att sluta med alkohol utan att inte börja igen. I dag blir det inget vin! Jag mådde så himla bra den vecka som jag inte drack något. Det ska jag tänka på. Ha en bra dag alla!

Det tackar jag så mycket för! Livet är bra härligt ändå :)

Tänker på dig och önskar jag kunde ge dig lycka...

Det låter som att du beslutat dig. Du är stark. Jag förstår att det är svårt, sorgligt och oerhört smärtsamt, men du behöver förändring.
Förstår att det är tungt... Hoppas att du kan ge dig tiden och platsen att sörja! Det är värt mycket att få sörja, det är först då det kan bli bättre (i alla fall är det så för mig).

Varma kramar till dig. Njut av det du kan njuta av, ta hand om dig!

Kram!

Jag säger det igen! HÄRDA UT! Släck törsten med allt annat än alkohol, men släck den. Håll dig i ett rum med ac om du kan. Allt som håller kroppen sval dämpar ölsuget. Jag hade nämligen samma sug som dig i går men jag vann över det och den känslan slår faktiskt alkoholruset!!

Ja, Muränan. Det är väl en stund i taget som gäller. Jättebra att du har klarat en vecka! Glädjer mig med dig!

Just nu känns det okej. Men det är framåt eftermiddagen som tankarna och suget börjar komma.

Jag är sjukskriven (av en helt annan anledning än vinet) och all tid jag har (även om den behövs för att det jag är sjukskriven för ska läka) gör att jag känner mig ensam och har alltför mycket tid över till grubblande och framtidsoro.

Som jag skrev tidigare blev vinet min "tröst" efter en separation och numera dricker jag både lite som "tröst" samt för att tiden ska gå och för att få en liten kick.

Jag har inte riktigt nått fram till NEJ och STOPP ännu. Men jag vill dit. Skriver ett par rader om nackdelarna för att påminna mig själv och stärka NEJ.

Så spännande och trösterikt är det då verkligen inte att dricka vin varje kväll. Jag har snarare börjat uppleva det som ett tvång och något tråkigt. Tiden som bara går när jag är berusad eller halv-helfull vill jag egentligen lägga på annat. Även om jag inte dricker så att jag blir så hemskt bakfull (med huvudvärk, minnesluckor osv) så märker jag att jag är mer orolig och ångestfylld på förmiddagen när jag har druckit och min initiativförmåga har, på det stora hela, minskat.

Hur har det sett ut för er andra? Har NEJ:et bara kommit från en dag till en annan efter en hemsk fylla, eller har ni också (som jag håller på med nu) "resonerat er dit"? Jag har läst en del, men om någon vill ta sig tid att skriva så blir jag glad.

Så rädd att jag inte ska klara det här (trots vetskapen om att så många har en längre historia med alkoholen och dricker så mycket mer OCH ändå klarar det).

Snacka om allt dåligt samvete vi har. Tyvärr är det många som får bevittna fylla men jag lovar. Vi gör så gott vi kan. Följ gärna min tråd o kampen för att bli frisk

Blir nog tjatig idag men ni får stå ut. Sjukt sugen på en öl. Varmt ute. 20 grader i skuggan. Tar en Ramlösa istället. Duschat. Lagt i en maskin tvätt. Det här ska gå. Ska vakna pigg o stolt imorgon.

Utan barn. Den stora på resa den lilla på dagsutflykt med skolan. Idag slipper jag lägga energi på att dricka men hålla det på lagomnivå till sonen kommer hem. Slipper tugga äckliga tuggummin för att dölja alkoholdoften. Kort o gott idag lägger jag energin på att ta hand om mig själv o hemmet. Städa, tvätta, läsa bok o äta något gott. Nu hade jag nog tagit min första öl och sen varit småberusad hela dagen, skönt ja. Den delen är ju inte fel men sen, när alla kommit till ro på kvällen så jag helt ohämmat kunde övergå till starköl från 3,5. O sen ångesten o bakfyllan. Nej det är inte värt det. Sätter på kaffe nu. Katten vill kela. Läser en god bok och tar timme för timme. Njuter men vanan sitter ju så djupt, ska gå!

Javisst ja! Glömde berätta om gårdagen. Jag tog två alkoholfria öl. Tyckte de pirrade lite lätt men gick över på 5 sekunder, haha, så nä, det var ingen trigger. De var bara helsikes jäkla goda i sommarvärmen! Har märkt att törst och värme väcker mitt ölsug så bäst att passa sig varma sommardagar. Dricker mest mineralvatten för jag älskar det också! Tycker för övrigt inte om att dricka drycker med hög kalorihalt till vardags. Jag trivs inte med min övervikt. En sak till: Man känner sig betydligt mer MÄTT på alkoholfria öl.

Idag är jag också väldigt STOLT att jag inte drog i mig ett sexpack 3,5% igår. Det känns som jag vunnit ett slag. Ingen ångest alls idag och det är sååå befriande!!! Det GÅR att motstå suget när det väl kommer men nästa gång blir nog ännu tuffare att motstå, dessvärre...

Denna vecka väntar jobb (med alkolås) så jag kommer definitivt inte att dricka plus att jag får bra stimuli av att jobba. BRA DET!!!

Hej SuzyQ. Det låter precis som min far. Skötte sig utomordentligt när han jobbade. Hade "villa, volvo och vovve, fru och två barn" och högavlönad. Likt förbaskat söp han sig dyngrak på alla helgerna och hela semestern. Sjukskrev sig jag vet inte hur många måndagar. Tappade kontrollen och gick och skällde på grannarna så fick inga vänner kvar i grannskapet. Kritiserade sina barn, retade mamma samtidigt som han ställde höga krav på att vi barn skulle prestera högt och bli ingenjörer - typ! Han var kvarterets "fullgubbe". Om ni har barn så tänk på att detta sätter djupa spår. Jag vet av egen erfarenhet och håller på att bli likadan själv förutom att min noja inte är lika stor som min fars. Jag har lärt mig prata/skriva medan han är en inåtvänd man. Det är sällan jag kanaliserar mina problem på andra.

Det stämmer att jag är en glad prick idag. Troligen för att jag lärt mig vara tacksam för småsaker. Har "fixat" en mycket fin sambo, vackert hus på landet, ett jobb jag trivs med och gott om frihet att själv välja mina arbetstider.

Ja, det finns nog många bakomliggande sorger även om jag idag främst ser alkoholen som en "upplevelse" en skön kick. Jag är inte ledsen när jag börjar dricka däremot kan jag vara enormt understimulerad. Har tråkigt.

...och så har jag ärvt hög alkoholtolerans - det är illa nog!

Tog in dina ord i mitt hjärta. Du måste försöka resa dig upp igen. Du vet att valet är ditt.
Hur jävligt det än ser ut och hur du mår har du en väg att välja. Ta chansen.
Jag ramlade för hårt i september förra året och det var nära att jag hade legat under jorden nu.
Men duktiga läkare tog mig tillbaka och det är jag dom evigt tacksam för. Det går, ja det är ett
fruktansvärt jobb, men det går. Kanske det underlättade min väg utan A att jag blev så sjuk.
Ta en timme, en dag.
Hör gärna av dig
Konstnären

Heja dig! En dag till! Du kan & vill! KRAM

Tack själv! Måste kännas fantastiskt att kunna se så nyktert (i dubbel bemärkelse) på din mans val. Du gör vad du kan och han gör sina egna val. Det du skrev om barnen var en ögonöppnare. Hur man än gör så har man ju en alkoholist närvarande alternativt frånvarande... Att lämna barnen till en drickande pappa och sedan inte kunna vara där och skydda dem måste vara ännu värre än att orka sig igenom eländet tillsammans...

Fortsätt kämpa och vara stark för dig och dina barn! KRAM

Ja, du snubblade på en sten, men nu har du rest dig upp igen. Om det kan vara någon tröst snubblade
jag många ggr. Nu blir du starkare och kan gå vidare. Promenader rensar hjärnan bra.
Nu ska jag ut med vovven och hem kommer en glad hund och nöjd konstnär.
En dag i taget är min livsfilosofi
Kram
Konstnären

..för att möta nästa, finns det?

När man mår så j...vla piss efter en bakfylledag, så känns det övermäktigt på något sätt.
Om jag överlever den här dagen, klarar jag av nästkommande?
Framtiden brukar inte vara så ljus i sitt sinne, man har fullt upp med att älta allt som flashar igenom ens huvud idag, hur ska då morgondagen se ut om den här är en skärseld, man orkar inte se det, orkar inte tänka på det, det blir för mycket av allting.

Så brukade mina dagar se ut, fyllda av en hemsk ångest, vad hände, vad gjorde jag, vad sade jag???
Hatar alla människor mig nu, är det oförlåtligt?
Finns det överhuvudtaget en framtid kvar, har jag förbrukat allt förtroende jag hade kvar?

Det brukar avta, men inte lösningen på problemen, bara ångesten som svalnar.
Blir det rätt då, löste sig alla problemen, eller finns de kvar, alla minnena hos de jag mötte.
Vi vet inte, vi hoppas på att minnena förtvinar bort, att alla ska glömma, att jag ska försvinna, bort ur tomma intet.
Min självkänsla raderas bort, mitt ego suddas ut, allt tack vare alkoholen....

Är det bra så, är det så det ska gå till, känns det bra?
Absolut inte, det är ju fördjävligt att det ska bli så gång efter annan, eller rättare sagt varje gång.

Alkoholen är inte bra för någon, om tillvänjningen sker för ofta och för mycket.
..och ändå tillåter vi oss detta, precis som om det aldrig hade hänt.

Ångesten lindras med att dagarna går, och sedan är det som om det aldrig hade hänt, vi gör ett nytt försök och glömmer förra gångens konsekvens.
Va, igen!

Den bittra smaken går aldrig ur av alkoholens efterdyningar, den sitter i och bryter ned oss, låt den bara få återupprepa sig tillräcklig många gånger så kommer vi dit.

När slutet är nära, när livet känns kört i botten, inget finns kvar, så har vi en grej kvar, möjligheten att kunna säga nej...
Nej jag ska inget mer ha, jag ska straffa ut den som bryter ner mig, jag ska stå emot trycket och vara min egna chef.

Jag kan jag vill jag ska, har ingen annan att bevisa något än för mig själv, och jag kan inte lura mig själv igen.

Mitt liv, mina beslut, kan ingen stå ut med detta så är det inte mina verkliga vänner, riktiga vänner förstår innebörden.
Ska jag ens behöva förklara för dem, viktiga vänner förstår att det är ett svårt beslut, stötta istället för att fråga.
Fråga kan de göra när även jag själv är övertygad helt och hållet, har svårt nog med mig själv.

Denna dag kan jag inte ha ogjord, men morgondagen kan jag påverka, och dagen efter denna, att följa det jag tror på.
Det som förgör mig behöver jag inte nära längre, inte ens lägga en tanke på.

Om backspegeln tar all din uppmärksamhet, vik den åt sidan eller bryt av den, se framåt och välj den väg som för tillfället känns bra.
Känns inget bra, avbryt färden och sträck på benen för en stund, allt måste inte gå framåt, det är okey att vila en stund.

Livets färd går inte alltid spikrakt, men vi har en möjlighet att bestämma hur fort det ska gå.
Och går det långsammare hinner vi väja i tid eller åtminstone fundera på hur vi ska lösa situationen.
Åker vi med en annan kan vi säga åt honom att ta det lugnare, eller be honom stanna för att kliva av resan.

Berra

Av att läsa hur du har det! Vilket helvete du lever i! Är du helt ensam i detta? Har inte ord! Kära du kram

Själv har jag kämpat fram o tillbaka i ett år innan jag fattade att jag verkligen är alkoholist. För varje bakslag går det lättare att hålla ut. Det är ju inte svårt att sluta dricka. Problemet är att inte börja igen. Jag tror inte heller det är hela världen. Du kämpar framåt och det är bra! Himla bra! Kämpa på. Imorgon är vi nyktra!

För stödet . Idag känns det bättre. Ska ta en dag i taget. Ännu en helnykter dag. Så underbart det är. Tack till alla er därute. Läser mer än jag skriver. Ska bli bättre på att ge respons. Det betyder så mycket.

Hej M och tack!
Ditt känslosamma sätt att uttrycka dig gör mig glad och jag växer några centimeter, tacksam för det!
Tack för att du delar med dig av din bakgrund. Jag förstår att det inte varit lätt för dig och det låter som att du befann dig i en destruktiv situation. Jag är glad att du är på en bättre plats idag även om du kämpar nu också. Kanske är förutsättningarna bättre nu till ett rikt liv?
Jag fortsätter att gå på al anon möten och har varit där nu ikväll.
Kom hem och maken hade druckit, i smyg förstås, och kamoflerar med folköl...
Förut hade jag blivit upprörd, sabbat stämningen vid middags bordet och förmodligen konfronterat med anklagelser för att sedan gå upp till sovrummet och fortsätta vara upprörd och känna mig sviken... men inte nu och det är så jäkla skönt!!
Hans val, hans problem! Nu fick han inte glädjen av att tillbringa kvällen tillsammans med familjen. I min värld så är det jag som dragit vinst lotten!
Jag tänker ibland på att barnen tidigare har burit på alla dom där jobbiga känslorna av besvikelse och brutna löften pga mig. Samma känslor som nästan knäckt mig pga min man. Jag tänker på det, minns men jag slår inte längre på mig själv över det.
Det är viktigt att inte glömma men man måste gå vidare och fokusera framåt.
Nu när jag tänker på hur jag har låtit alkoholen påverka mig och mitt liv så känns det nästan overkligt att det handlar om mig! Ganska sjukt har det varit och jag vill inte tillbaka dit igen! Ju längre tiden går desto mer övertygad blir jag och desto mindre vill jag dricka. Jag har väldigt svårt att se att jag någonsin kommer att vilja prova igen men man kan aldrig vara säker så jag fortsätter att vara på min vakt!
Jag måste säga att 12 stegs programmet verkligen passar mig! Jag blir så stärkt av dessa steg och jag känner stark övertygelse om att det är med hjälp av dom som jag kommer finna min ljusa framtid!
Det kanske inte passar alla men jag tror att det har mest att göra med hur mottaglig man är eller ej. Mig ger det sinnesro!
Idag har vi äntligen fått båten i vattnet så det är skönt. Blommor till altanen har vi inte hunnit med men det kommer när det kommer.
Jag har iallafall haft en bra dag idag tillsammans med maken och barnen! Att dessutom få avsluta dagen med ett möte var ett plus!
Jag har tänkt på att inte tjafsa och diskutera så himla mycket om alla detaljer hit och dit, och att inte villkora allting.
Istället är det Jag som styr mig, Jag som sitter vid rodret över mina val!
"Jaha du valde att göra sådär, jamen då väljer jag att göra såhär"!
Jag väljer och visar det genom mitt agerande istället för en massa diskuterande som inte leder någonvart. Befriande skönt och jag slipper bli upprörd, barnen slipper uppleva att jag är upprörd.
Däremot upplever de en drucken pappa och bonus pappa men det kan jag inte skydda dem ifrån. Det får han själv stå för!
En del tycker att man ska lämna för att skydda barnen men skydda dem från en förälder som är aktiv alkoholist går inte!
Mina pojkar har en alkoholiserad pappa, han har brutit kontakten med barnen och det påverkar dem i allra högsta grad!
Om det är en närvarande pappa men som dricker så kan man verkligen inte skydda barnen när dom är hos honom och förbjuder man kontakt pga drickandet så far barnen också illa...
Hur man än gör så påverkas barn till aktiva alkoholister negativt! Den enda som kan förändra det är alkoholisten själv genom att bli nykter!
Jag hoppas att min man når den insikten men det är inte upp till mig, den resan måste han själv vilja göra!
Kram

Vet precis hur det är, jag gillar också att dricka och festa men har inga begär, men min man blir värre och värre.Vet inte hur det ska gå men tror att det inte finns någon återvändo. Om jag inte slutar helt med vin, vilket jag inte vill. Jag vill ha ett normalt liv!! Hur ska jag göra, älskar min man så mycket, mår illa hur jag ska göra. fan fan fan....

Ja du lilla Anna, nu vet du det igen... Been there done that oändligt många gånger. Till och med efter att jag tagit mitt beslut efter tretton helgen så var jag tvungen att "prova" efter några veckor. Det som skulle bli vin till middagen endast en kväll blev istället vin, öl och drinkar i två hela dagar... Efter det har jag inte druckit en droppe alkohol!
Ibland är inte hjärnan övertygad men nu när du provat så kanske hjärnan har förstått det du sagt hela tiden! Nämligen alkohol är ingen bra idé för oss som inte kan hantera den.
Livet är så fantastiskt mycket bättre utan alkoholen, jobbigt till en början men värt varenda kämpande sekund! Jag lovar!
Skickar massor av styrka till dig! På't igen bara, ge inte upp!

Mår skit men det går väl vidare.....det där livet...