Senaste kommentarerna i forumet

tro inte annat.. men jag har också upptäckt, hur lätttrampade på tårna människor med ett visst "riskbeteende" har.. Nej, alla ÄR inte likadana och om du verkligen läst mellan raderna så är det åtskilliga som både stått ut med sina alkoholister (många av dem passerade din "gräns" för länge, länge sedan..) Förlåtit, tagit tillbaks, stöttat, tröstat och hoppats..
Snälla du, inse att någonstans så går det en gräns för HUR utnyttjade vi vill bli... Om en människa sjunker ner i alkohoträsket på eget grepp, så är det givetvis bättre att det blir i ensamt majestät, än att de får dra med sig fler...

Jag är man vilket kanske just i denna tråd bör benämnas. Kanske just för att jag iom det upplever tongångar som "precis!", "exakt så känner jag/är det" och ständigt återkommande budskap och coachning för ett lämnade av relation.

Är det fel? Nej, menar inte så då alla har rätt till en uppfattning utifrån sin historia. Det finns inget illvillig i subjektiviteten. Men jag menar att den enes berättelse aldrig kan vara "precis!" och att individuella beslut ska ses just som just den personens val. Homogeniteten här kan säkert verka stärkande men också farligt vilseledande. Tror jag.

Varför?

En människa i sårbart läge är lätt ett löv i vinden, bekräftelsebehövande. Det vore sorgligt om relationer med hopp trots kraschar för att människor fattar beslut utifrån subjektiva råd där det kanske mest handlar om att hantera sina egna behov av helande, rättfärdigas av egna val, kollektiv skulddämpning. Mer eller mindre omedveten.

Slutligen lite kort om mig, varför jag är här.
Jag separerade för tre år sedan. Det gjorde ont, jag valde att skapa mig smärtlindring i en ökad alkoholkonsumtion. Mitt humör blev påverkat när jag drack för mycket, detta uppmärksammades av en väldigt fin och klok kvinna jag träffade för en tid sedan. Jag tog en vit månad omgående, har skapat mig nya vanor sedan ett år sedan. Dricker tex aldrig själv, är uppmärksam på hur mycket jag dricker och det går fint. Jag hade ett riskbeteende, förstår att flertalet av männen i tråden har fallit djupare.

Mitt budskap är att människor kan förändras. Det vet jag att alla här vet, vill ändå lyfta en tanke på att här ÄR subjektivt präglade livsberättelser och inget allmängiltiga facit på alla "lämna-budskap" här.

Här lär man inte få nån kompis, men behövde säga det där. ;-)

Plötsligt kom den där tristessen/rastlösheten över mig... Ingenting känns kul, har huvudvärk som inte släpper. Vill träffa folk utan att känna mig konstig, vill vara som alla andra. Varför ska det vara så här?! Inte sug efter alkohol i sig men situationerna man befinner sig i med det och det är väl lite samma sak. Känns skit!

Ja semester är förknippad med avkoppling och etanolen är ett medel för att få känna just avkoppling. Jag tror att det är en bidragande orsak till att svensken generellt sett gärna dricker mer på sin semester. Semestern är ju bara 4v kanske och då vill man hinna hälsa på vänner, fara med husvagnen, renovera sommarstugan, måla båten... semestern i sig kan vara en stressig tillvaro, fast man egentligen vill koppla av. Så i med lite etanol i kroppen, för då hamnar man i det avkopplade stadiet ändå.

Sedan skulle jag tro att semestern också bjuder på lite mindre förpliktelser. Många har ju kvar den spärren som jag släppte upp för länge sedan, men där man kanske faktiskt vill dricka etanol en vardag, men inte tillåter sig för att man har jobbet att tänka på dagen efter. Eller hämta på dagis. Eller andra sådana förpliktelser. Så när semestern kommer och det är mindre sådant att ta hänsyn till, så blir det fredag varje dag istället.

Så det är nog flera saker som gör att semestern i sig upplevs som lite farlig etanolmässigt. Det vi kan vara säkra på är att även denna sommar kommer att lämna efter sig en hel hög med nya alkoholberoende människor och nyblivna missbrukare när husvagnarna åter rullar hemåt och boxarna är sönderklippta och ihopvikta.

Jag har alltså pms. Det är ett fanstyg. Vid ägglossning och strax innan mens är det alltid flera dar på raken som går åt till att vara på dåligt humör, trött, grinig, ont i skallen, bekräftelsetörstande, så effing förbannad ... allt det där. Och det är vid dom här tillfällena jag skulle kunna åka dit på att dricka. Grejen är att jag inte fattar att det är pms förrän efteråt. Varenda gång blir det så; jamenvisstja, det var ju DET det berodde på. Sen käkar jag p-piller så jag har aldrig nån riktig koll på var i cykeln jag befinner mig.

Sug en hel dag i helgen, huvudvärk, försök till att "tröstdricka" i går kväll - och förstås den demolerade datormusen. Suck...

Jag har varit medlem i forumet en bara en vecka men det har redan hjälpt mej så mycket, det kommer du att märka att det gör för dej med. Mitt bästa råd: Läs, läs, läs, skriv, skriv, skriv. Släpp inte forumet :)

Mitt drickande eskalerade också i en sån där livskris och sorg, det är så lätt att hamna där.

Men nu har du tagit ett första viktigt steg. Det låter helt galet att du inte får hjälp när du drabbats av sjukdom, är i en depression och dessutom utvecklat alkoholberoende. Du ska helt klart ha hjälp nu!

jaha, världens A-sug mitt på dan en vanlig arbetsdag. (bara måste skriva av mig)..

...att man sysslar med någonting som man ser som ett " måste" relaterat till träning. Jag har tränat i hela mitt liv med allt från multisport och klättring till gym o spinning. Sedan några år nästan bara yoga. För mig har träning alltid varit glädjefyllt. Motivationen måste ju komma inifrån som jag ser det. Men kanske om man jagar resultat och ständigt ska spräcka nåt rekord etc så blir det kravfyllt?

Konstiga är att jag har tjatat och tjatat, bytt läkare osv men ändå får jag ingen hjälp =/
Tycker också det känns bättre när man pratat av sig lite :)

Med hjälp av detta forum har jag hållit min nykterhet drygt 15 veckor i skrivande stund. Det är en hemsk känsla, denna att snart super jag bort mitt liv, jag hamnar på parkbänken förr eller senare. Men det går att vända skutan, T, du har alla möjligheter att påverka din situation och ta över rodret igen. Det GÅR.

Vad fint att du byggt bo här nu. Ett riktigt litet myrkottenbo. Det här blir bra ska du se.

Att skriva på fyllan här har jag gjort några gånger, en gång hävde jag ur mig riktigt ekivoka saker och skämdes förstås som en hund efteråt. Men jag möttes bara av äkta omsorg, ingen som kom och hötte med moralkakor eller pekpinnar.

Du är så himla varmt välkommen tillbaka hit när du sovit ut och huvudvärken bedarrat, m. Stor varm kram!

Vilken gripande historia! Nu gäller det att kämpa för att komma ur det här och det har du alla möjligheter till. För mig hjälper det att skriva här på forumet och läsa om hur andra här kämpar mot alkoholberoendet, men jag har sagt till mig själv att om det inte räcker och jag tar till flaskan en gång till så ska jag gå till ett AA-möte eller liknande. Vad gäller depressionen så är det ju hemskt att du inte får träffa en psykolog, det borde räcka som skäl att man har en depression kan tyckas. Försök igen via vårdcentralen, ibland måste man vara ihärdig för att få vård. Lycka till.

De flesta här på forumet har nog haft de här känslorna som du har nu. Kom igen bara, nya tag. Kram!

Vi är ju inte här på detta forum för att alla är perfekta nykterister.
Det finns en och annan som hänger här och som har typ 5 helnyktra år på nacken, men de flesta som är här verkar ändå ha relativt färska fyllor i bagaget och en hel del torskar dit åt både höger och vänster.

Låt forumet istället bli ett hjälpmedel när huvudvärken har släppt lite och du piggnar till... klura på vad som fick gårdagen att bli som den blev.

Det är ju därför du är här, ska vara här! Var här och be om hjälp när helst du vilk, även om du druckit. Lova! Det hjälper så mycket att vara här.

Tråkigt= fram med vinglaset så blir det en skön avslappnande stund istället.

Men hur kul har jag haft det egentligen hemma med mitt vinglas? Finns ju roligare saker man kan hitta på om man vill. Eller så får man bara acceptera att det är tråkigt och ta till sig vad Alfons farmor sa "Om det är roligt jämt, så visste man ju inte att det var roligt. Tråkiga saker finns till bara för att man ska märka skillnad när det roliga kommer sen."

... Och jag har varit där du är! JG gjorde fel, jag sa ifrån men satte inte ner foten. Nu har det gått 20 år och vår stora barn har satt ner foten och ställt ultimatum att det är nyktert och vi, eller beroende och ensam. SOM jag har lidit! En anledning till drickandet var att passionen mellan oss dött, tacka fan för det? Nu - efter 7 resor och 8 bedrövelser är det svajigt men nyktert. Ta hjälp, ställ krav. Gå om det behövs, för det blir inte bättre. Kram och lycka till!

Jag var berusad igår så jag måste be er om ursäkt, det ska inte upprepas, lovar mig själv att aldrig mer gå in på forumet när jag dricker. "Lovecat" jag vill inte besudla din tråd med min ursäkt. Vad är värre än en full svamlande sluddrande alkis, jo en bakfull alkis som kommer krypande med sin ångest och säger ett ynkligt förlåt. Lovecat, igår kväll när jag läste ditt inlägg blev jag berörd, du verkade bedrövad och olycklig. Kommer inte ihåg dina ord, minns däremot bilden dom gav mig. Ni är i ett stort gammalt hus, ensligt och avlägset, ni står på övervåningen på tre meters håll och tittar på varandra, trägolvet knarrar och lamporna är släckta. I månskenets ljus stirrar han på dig med galen blick och svettig panna, bilden är tagen så att jag bara ser din ryggtavla. Skräckfilmskänsla fick dina rader i mig. Hoppas att du, Lovecat, i alla fall kände att jag brydde mig om dig. Sveket från min sida var att jag skrev på fyllan, nu när du behöver nyktra värderingar, förlåt. Sorry alla andra också, speciellt om jag gjorde fler inlägg i era trådar, minns inte. Mitt straff är att jag påbörjade en tråd när jag var onykter, så typiskt mig. Måste lägga mig, huvudet bankar så!

Fantastiskt språk. Ser fram emot att följa din resa!

så trodde jag först att jag druckit igår, av gammal vana liksom. När kag insåg att jag inte gjort det fylldes jag återigen av den där mjuka, härliga lyckokänslan.

Dock så tänkte jag på en sak: Jag måste lära mej att det är ok att ha lite tråkigt. Att det inte måste hända något exakt hela tiden. Det är mycket i den där tristessen som mitt drickande ligger.. Jag vet inte hir jag ska förklara det? Men om jag har en dag utan något speciellt inplanerat så får jag psnik, känner som om hela mitt liv rinner ifrån mej. Är rädd för stillhet och inget speciellt. Måste sätta guldkant på tillvaron exskt hela tiden. Samlar på kickar..

vill jag gärna bli av med. Jag föreställer mig att personer som är måttlighetsdrickande av naturen inte känner något sug utan dricker för att det är gott och utan problem lägger av när de har fått nog. Jag själv kan äta några jordnötter eller chips och sedan låta skålen stå eller ta en liten bit choklad och låta resten vara. Många kan ju inte sluta äta sådant förrän det är slut. Jag skulle vilja dricka ett glas vin och sedan sätta på korken. Som det är nu kan jag inte ha någon alkohol av något slag hemma utan att dricka upp allt, jag dricker tills jag somnar helt enkelt. Som det nu är kan jag inte köpa hem mera än som får ta slut och kan inte handla på fredagen för att dricka på lördagen. Att köpa taxfree och liknande är uteslutet. Det är DET suget jag vill bli av med!

Det där med träningen var som sagt bara ett exempel och högst utbytbart med alkoholen. För väldigt många här har ju sommaren varit ett tillfälle att lägga allt åt sidan för att koppla av och med det ta till A. Som att sommaren och och semestern skulle vara en anledning i sig till att dricka.

Snacka om gripande och att skriva med inlevelse. Den gåvan verkar du ha kvar i varje fall!
Från lera vi resa oss alla, så även du. Dags att stoppa tillbaka demonerna där de hör hemma!

Hah, ja, vilken kommentar av din pappa där. Det lät som om det hade kunnat vara min pappa. Han var rak, kanske lite för rak, men han kunde säga en exakt så provokativ sak. Det gav dock effekt, men nog har jag funderat i efterhand på om han bakom sin fasad ändå kanske var rädd ändå för att det skulle få motsatt effekt...

Visst är det så med alkoholen att ansvaret ligger hos den enskilde individen. Det är också så att när man väljer att dricka så ja, just precis, så gör man ett val. Det känns som om man är radiostyrd, att något eller någon annan kontrollerar en nästan, men i själva verket har man redan fattat mängder av val och tagit egna beslut innan. Det går liksom inte att skylla ifrån sig.

Jag ser bara mina egna mönster framför mig. Kl 15 på jobbet. Tanken om att köpa A och få bli dimmig börjar komma. Kl 16, tar första beslutet och det är att köra från jobbet lite tidigare för att då hinner jag dricka mer tidigare på dagen, sluta tidigare på kvällen och kan vara fräschare dagen efter.

Val och beslut nr2; jag åker inte till systembolaget X för där var jag ju sist. Bättre att alternera, tar bolag Z istället så de inte tror jag är alkis.

Val och beslut nr3; är nog mest sugen på vin idag. Två flaskor är fullt tillräckligt, men tänk om jag står där efter två flaskor och ändå vill ha lite mer? Bättre o köpa en box så har jag en reserv.

Val och beslut nr4; hemma, hungrig och borde grunda med mat i magen först, men då blir jag ju inte lika snabbt på pickalurven. Bättre att gå på boxen först.

... osv. Alla dessa beslut känns på ett sätt som om någon ANNAN fattade och tog. Det var ju inte jag?! Men jo, det var jag och varje beslut var genomtänkt. Det går inte att skylla ifrån sig.

Det är absolut lättare att träna och komma i form i semestertider, man har ju mycket mer fritid och det kan vara en fördel för småbarnsföräldrar om båda föräldrarna har semester hyfsat samtidigt osv. Det luriga för min del är väl mer att på semestern så vill jag gärna även få lite semester från träning, eftersom det är exakt vad jag pysslar med i vanliga fall som en balans till mitt jobb mm. Så semestern för mig är verkligen förknippad med mindre träning, mer avkoppling och mer andrum. Där någonstans mellan avkoppling och andrum brukar ett tredje A kunna smyga sig in. Nu i år är det dock annorlunda då jag har en tävling om ett par veckor bara. Det var omedvetet, men strategiskt smart att lägga en tävling i augusti innan jobbet drar igång igen.