Senaste kommentarerna i forumet

Heja din syster, arg är bra ;-) Klart vi alla kommer falla någon gång, men huvudsaken är att vi lär oss av våra och andras misstag.
Så nu borstar vi av oss och halkar vidare på vår stig//Kramar Kalla

"Jag kan dock inte fatta att mt och Lelas kan finna i sina hjärtan...att förstå. Som anhörig måste man ruttna totalt."

Ja, det gör man. Man ruttnar totalt.

Men, precis som med beroendet så kan man arbeta bort sitt medberoende. Jag vet att jag och mt är lika när det gäller kunskapstörst. För mig, och henne, är det en väg mot tillfrisknande att lära mig så mycket som möjligt om både beroende och medberoende.

Och vi vinner ingenting alls på att fortsätta skuldbelägga och misstänka. Det drabbar faktiskt oss själva lika mycket som alkoholisten.

Var rädd om dig, vännen, och njut av vattnet och juicen! :-)
/H.

Tänkaren förresten, vad härligt att du hade kul med dina kollegor! Har också slagits av den insikten att de flesta inte blir så fulla som jag tidigare trott, man märker knappt att dom dricker. Till skillnad från mig. Det är skönt att inse att det inte är så illa att vara nykter, det är faktiskt helt okej. Riktigt kul om man är med rätt människor. Och så slapp du ångesten dagen efter, inga luckor eller minnesglimtar av pinsamheter. Bra jobbat!

Hej vännen!

Du skriver att han vägrar ta emot hjälp. Men ändå äter han Citolapram - vem har skrivit ut dem? Det är kanske en väg till vård för honom... Fast det vet ju du, det är ju han som behöver förstå det. ;-)

Jag gissar att han är rädd. Han står inför stora förändringar, oavsett om han klarar av att bli nykter eller om han faller igenom. Han blir tankspridd och orolig för att han grubblar på framtiden, kan jag tänka mig.

Men oavsett varför han beter sig som han gör, så måste du försöka hitta svaret på din egen fråga "Kanske finns det bara en sak att göra, GÅ..??!!". Det svåra är att det inte finns någon universell lösning, utan att du själv måste bestämma dig för vad som är rätt för just dig.

Kanske hjälper det att försöka helt kallt fundera över alternativen? Om ingenting alls förändras - vill du leva i den här relationen då? Och hur skall du i så fall lära dig hantera din oro? Hur vet du när någon gräns passeras så att villkoren förändras?

Om det blir värre (han börjar dricka igen och blir sämre) - står du ut med det? Och som sagt, när passeras gränsen till att du inte längre står ut? Vad konkret skulle kunna få dig att bestämma dig för att lämna?

Om det blir bättre - vill du leva med honom trots allt det som har hänt? Är du beredd att glömma och förlåta? Vad skall hända för att du skall våga lita på honom igen?

Tja, inte vet jag om jag hjälper dig att tänka.... men det var ett försök i alla fall. Kram!
/H.

Men va fasen, jag skrev ett inlägg igår som verkar ha försvunnit? Ville bara säga till dig Mjau att oftast är det vi själva som tyckte vi var värst, bakfylleångesten bleknar ju med tiden. Och det är väl tyvärr därför man gör samma jäkla misstag om och om igen, på fredagen är allt glömt och man korkar upp vinet igen. Hoppas du mår bättre idag, kanske var det skönt att komma till jobbet och se att allt var som vanligt?

Trots att jag skrivit om att stanna upp och andas inser jag att jag gjort helt tvärtom under min första semesterdag igår. Har tusen projekt, det ska målas om och lagas cyklar och möbleras om och handlas inredning TROTS att jag lovade mig själv en helt tom första vecka. Känns det igen, att säga en sak och göra en annan? Så idag får jag bara ligga på soffan och läsa, eventuellt cykla ut på en kort utflykt. Igår höll jag på tills jag gick i spinn och fattade inte varför jag mådde dåligt, var så trött och grinig. Tur iallafall att jag kommer på det till slut och inte fortsätter köra på. Har så svårt att sitta still när det finns att göra, det svindlade i huvudet när jag bestämde mig för att sätta gör-förbud på mig själv. För det tar ju aldrig slut, i min värld kan det alltid bli lite bättre, lite snyggare. Gick omkring i lägenheten och tänkte; tänk om jag bara låter kökstapeten vara ful då? Om antennkabeln bara får ligga där på golvet utan att spikas fast, om dammet på byrån får vara kvar, om kläderna ligger kvar i resväskan en dag till och om fönstret står utan blommor, vad händer då? Det kränger lite oroligt i perfektionistmagen, men jag inser ju att ingenting händer.

Jag har iallafall börjat förstå hur jag funkar, nu när jag börjat lyssna på vad min kropp säger. Det har jag struntat i förut eftersom jag hade en bild av hur man skulle vara och var upptagen med att pressa in mig själv i den mallen. Nu vet jag att jag har marginaler som ett spädbarn vad gäller mat och sömn, slarvar jag med maten blir jag rastlös och sur, sover jag inte tillräckligt blir jag paniktrött. Min kloke fine pojkvän lever så, han vilar gärna mitt på dagen om han kan. Det kan provocera ihjäl mig! Varför? Hur kan man bli provocerad av en vila? Gissar att det är någon slags avundsjuka, för att jag inte har tillräckligt med ro i kroppen för att göra det själv. Och när jag väl gör det är det jätteskönt! Börjar inse hur mycket roligare livet blir om kroppen är nöjd. Men det är lätt att glömma bort som sagt, invanda mönster är svåra att bryta. Men inte omöjliga, så idag blir det soffa och bok och VILA på schemat.

Ville bara skriva av mig lite. I natt har jag jobbat. Åkte till jobbet på em i går, barnen var med min bror och fiskade på kvällningen. På dagen var vi alla på en utflykt, trevligt trots regnet. Jag upplever min sambo som icke närvarande och lite "zoombi-likt". Han finns där men är ej närvarande. När min bror med familj är hemma hos min mamma så är det där barnen vill vara, tillsammans med sina kusiner där det är lite fart och fläkt. Jag ringde hem vid 21.30-tiden igår. Jag fick en olustkänsla av att min sambo hade druckit, han var så väldigt len i rösten och merar pratsam än han var när jag åkte hemifrån. Men jag är inte säker utan bara misstänksam. Barnen kom hem sent från fiske och ville sova hos min mamma men fick inte för sin pappa. Jag förstår att han vill att de ska sova hemma och det vill jag med men inatt, när mina känslor var som de var, så hade det känts tryggare att de sov borta. Jag pratade med barnen kl.23 och det verkade ok, jag frågade också hur de mådde och sedan kunde jag inte låta bli att fråga om pappa var ok eller om han hade druckit... Jag vill inte vara så här, jag vill inte att barnen ska behöva svara på dessa frågor. Är det fel av mig att fråga barnen eller tror ni att man ger de utrymme att våga prata med mig om jag också visar att detta gör även mig orolig...?? Jag vill inte vara misstänksam!
Min sambo har varit nykter sedan midsommar men jobbat VARJE dag sedan dess. Jag känner sån empati för vår son som aldrig fått känna att pappa finns där för honom, ställer upp för honom när han vill och behöver eller gör "grabbiga" saker. Det är min bror som gör alla detta med min son. Kanske känner sig min sambo utanför när min bror är på besök, känner att ha har inget att sätta emot. Dock är han ju absolut välkommen att vara med på aktiviteterna som görs han är även välkommen att själv komma med förslag på saker att göra eller bara bjuda lite på sig själv och öppna sitt sinne. Just nu känns min sambo så himla tung, vilket han gjort ett tag. Han har snart trappat ut sin Citolapram som han ätiti i ganska precis ett år, kanske är det biverkan på det blandat med vår tunga relation samtidigt som han tänker mycket på sin mamma och broder och alla jobba han måste slutföra...
Jag mår inge bra idag!! Skulle vilja utveckla detta mera men jag hittar inga ord, de finns bara i mina tankar, får liksom inte ner de på pränt.

Jag har även läst en bok som åter satt igång mina funderingar: "Ansvarsfull" heter den. Rekommenderas att läsa. Mycket gripande läsning som får en att tänka, gråta och hoppas på att livet kan vända.
När jag läser olika böcker om alkoholmissbruk eller läser runt här på forumet i olika trådar (både anhörigsidan och beroendesidan) så inser jag hur mycket jobb det kommer att krävas för att komma till ett friskt tillstånd. Jag vet i ärlighetens namn inte om jag kommer att orka finnas kvar....
Egoistiskt tänkt kanske men ärligt. Jag har påtalat detta i så många år, gråtit, skrikigt och skrivit för att försöka göra min röst hörd och för att få honom att ta tag i detta. Inget har hjälpt. Jo, gångerna har blivit färre men oroskänslan och det negativa finns fortfarande kvar eftersom han vägrar ta emot hjälp utan ska lösa detta själv. Jag tycker aldrig att jag gjort tillräckligt för att hjälpa honom utan att det kanske finns något kvar som jag kan göra för att han ska komma till insikt.... Kanske finns det bara en sak att göra, GÅ..??!!
Kan någon hjälpa mig att tänka?!

Kram

Ja du Mjao, vi är nog inte de enda som har gjort bort oss på jobbfester...men det spelar ingen roll när det är vi som drabbas.
Jag var hemma hos några kollegor igår som bjöd på en spontan middag. Vi har alla semster nu och det var jättekul att de bjöd hem mig. Jag var lite nervös eftersom jag inte träffat någon av dem sen sommarfesten för lite mer än en vecka sedan. Men åh så trevligt vi hade! Skrattade massor och hade intressanta diskussioner. En tjej jag inte känner lika väl som de andra (också en kollega) tyckte att jag hade en stark guard uppe och att jag inte släppte in folk så lätt. Jag blev lite förvånad över detta men samtidigt skönt att jag trots allt visar lite integritet. Upplever att jag berättar för mycket om mig själv för snabbt för nya bekanta. Och vi ska inte prata om när jag är full. Då kommer alldeles för många sanningar när filtret suddas ut. När jag gick därifrån var jag stolt, nöjd & tillfreds att jag hade en jättetrevlig kväll som den nyktra sanna jag. Och det var inte svårt - tvärtom. Jag kommer ihåg allt jag har sagt och allt de har sagt, närvarande och uppmärksam. De satt ju själva och drack lådvin, det ena glaset efter de andra, men blev bara glada och pratsamma. Jag vet några ggr då jag har varit nykter att jag har reagerat på att de allra flesta har trevligt och blir inte så fulla eller förändras särskilt mycket. De blir inte som jag! Detta märker jag inte då jag dricker eftersom jag själv oftast är för berusad. Ibland blir jag uppriktigt ledsen när jag inser hur mycket jag har missat - konversationer och möten med människor - eftersom jag har varit så upptagen av mig själv och spriten.

Adde - tack för det! Tycker också att MissH är en klok tjej! ;-) Det där med egentid är jätteviktigt för mig också. Har läst en del om mindfullness och även pratat med en livscoach jag gick hos ett tag, hur viktigt det är att vara närvarande. Hon påpekade bara en sån enkel sak som att dricka ur ett vattenglas. Jag skjälpte i mig vattnet på bara några sekunder och hon tittade på mig och frågade. "känner du ens vad det smakar"? Vad var det för fråga tänkte jag? Efter ett tag förstod jag vad hon menade, att göra saker medvetet och långsamt. Detta har jag hört från många med missbruksproblem, hur viktigt det är att göra saker långsamt. Att hinna känna efter. Likt MissH så går mitt liv i 180 och prestationer avlöser varandra. Bäst i företaget, nya arbetsuppgifter, sprang 2 mil den här veckan, har städat hela lägenheten från topp till tå - sen när det vankas lördag ska jag minsann ha lite roligt med kompisarna när vi är ute och dricker vin. Min kropp springer före mitt huvud och själen hinns inte med. Vet att jag har uppskattat bakfyllorna ibland för då stängs huvudet av för min kropp mår så dåligt av att reparera sig. Det är ju det jag använder alkoholen till ibland - att rätt & slätt säga nu orkar jag inte mer, nu vill jag in i dimman!

Efter igår så känner jag att jag är på rätt väg och att ge mig ett andningshål från alkoholen, det känns bara skönt. Ska bli spännande att se vad kroppen har att säga och att få lite lign & ro ett tag framöver. Så pass uppmärksam har jag varit att hade jag fortsatt som jag gjortde senaste månaderna - jobbat, stressat & druckit för mkt - så hade jag gått sönder. Det bor en liten martyr i mig som gillar att säga till andra hur mycket jag har att göra. Som om det skulle vara en merit?

Nä, det som har varit kan vi inte göra någonting åt. Det svåra i sammanhanget är att förlåta sig själv, bära på sitt dåliga samvete och självhat (starkt ord, jag vet). Detta beror mycket på alkoholens inverkan, det är jag säker på! Som du säger MissH, jag är inte så naiv som förväntar mig att allt kommer lösa sig per automatik för att jag slutar dricka men att ta bort alkoholen ger mig utrymme att utforska de bitar som behöver få plats och lyssnas på. Att ge mig själv den chansen, på riktigt ;-)

Ge er alla en stor kram, klappa er själva på kinden och var kärleksfulla mot er själva. Det tänker jag försöka göra alla dar från och med nu!

Hoppas du är ute på en lång fisketur. Tjatar lite på dig...men det är ju för att du är viktig för mig. Lämna gärna ett livstecken!!! Kram/Dompius

Hur går semestern? Hoppas du fixar det. Om inte så betänk att varje morgon är en ny djävla chans att börja om. Själv torskade jag rejält...men nu försöker jag borsta av mig skiten. Upp igen! Vinglig är bara förnamnet...inser att jag inte på långa vägar är klar som fyllo. Men jag ska kämpa emot. Läsa här varje dag igen...jag valde att glömma det under semestern. Big misstake.

Men nu vill jag veta hur du har det? Ok? Bra? Hör av dig när du vill/kan/orkar. Nyfiken /R

Ja du Maria! I fredags när jag umgicks på det normala sättet med folk....då var jag nog en vacker syn. Gapig, överego, luktade som den alkie jag är. Tjatade...berättade långa haranger för folk som ingen orkade höra på eftersom hela sällskapet var mer intresserade av nästa glas. Sen skulle det dansas. Jo, jo en 43-årig snubbe på ett diskotekgolv. Var säkert jättefint ;-). Rökte även lite cigg...en ovana jag hade i tjugoårsåldern. Feströka! Får en att må ännu sämre nästa dag. Stötte även på kvinnor. Efter 15 år med samma tjej var jag väl värd det? Undrar vad jag hade gjort om ngn nappat? Tagit med henne ner till stranden som den gentleman jag var?

Förstår att du/jag/vi alla blir livströtta ibland. Man ser på reklamen/filmer/tv/fejjan hur "mysigt" det är med en drink i den vita bostaden med örtkryddorna i fönstret. Jo,jo. Mysigt är ngt helt annat. Vi får bara lista ut exakt vad vårat mys är.
Tror dock inte du behöver sitta hemma. Ut i världen och upplev den nykter. Kanske blir det nya vänner...kanske upptäcker du en alldeles speciell vän? Den bästa? Maria på nykter kaluv?

Jag säger det Maria! Försök att förbli onormal!!!
Kramar/R

Maria: Du varnade ju mig för detta redan innan jag åkte...vin i utlandet! Du hade så rätt. Tyvärr ;-). Men du är stor nog att inte skriva; " Vad var det jag sa". Tack Bella! Tänkte mkt på din varning i lördags när jag satt och kurerade mig själv med några vinglas.

Villervalle: Förstår precis hur du tänker. På många sätt tänker jag exakt som du. Jag har iof. valt att tala om för alla att jag är en alkie...men samtidigt gjort klart för folk att ngn nykter alkoholist är jag INTE!!! Återfallen kan komma när som helst...och blir väl antagligen många :(. Det känns ok...inte att falla, men att låta bli att predika min nya "tro" och att vara rak. Ingen blir förvånad när jag faller...förutom jag själv.

Så där är jag nog på rätt väg: Jag må lura mig själv...men vill inte lura familj och vänner. Jag är och förblir sjuk...antagligen för resten av mitt liv. Brukade dock säga att jag fick ta återfallen när barnen blev vuxna. Nu blev det inte så. Men hjärnan är lurig, inser själv att jag "passade" på när syrran var nere. För inte lämnar man tre krävande ongar till en 80+farmor. Ska köra Sis och familjen hennes till flyget nu på morgonen...så mina "resor" får vara över för denna säsong.

Jag kan dock inte fatta att mt och Lelas kan finna i sina hjärtan...att förstå. Som anhörig måste man ruttna totalt. Som att leva med en landmina vid sin sida. När som helst...fy Fan!

Har jag lärt mig ngt? JA! Att vakna upp på stranden efter att ha festat med femton/tjugo år yngre främlingar...var ingen höjdare. Eller festat? Supit!!! Har tänkt mkt på det...i lördags med mitt ensamvin och ända sen dess. Hade jag kul? Kanske ett par timmar...men sen blev det bara ett jagande efter nästa glas och nästa, nästa, nästa.

En spark i baken Kalla. Tack! Fick även några örfilar av min syster. I Italien kallas det inte misshandel inom familjen utan temperament. Rätt åt mig.

Stigsdotter: Nu fick jag det verkligen bekräftat...igen. Jag fattar vad du menar. Bra att jag gick "all-in". Fulare än min resa kan det inte bli. Hoppas jag kan suga på den karamellen länge. Känna hur sur den är. Nu räcker det. Basta!

En smula ödmjukhet var nog vad som fattades. Inse att jag INTE KAN DRICKA!!! Sen om jag måste checka in här varje dag och läsa horrorstories trots mitt it-förbud. Ja, då får det bli så.

Nu lyder jag Kallas råd och tar ett steg till. Jag må vara som Bambi på hal is. Men is är vatten...inte vodka. Lärde mig förresten en ny sak: Jag har aldrig fattat tjusningen med vin. Men båda mina senaste återfall berodde på/började med vin...jag har alltid sett vinet som en "ofarlig" dryck. Nu vet jag bättre.

Kämpar på. Idag ska jag dricka vatten och juice. Sköt om er vänner. Tack för att ni finns! Drick med förstånd!
Dag 3/R

..kallas det hos mig, semester...

Ja det blir verkligen som bomull runt hela ens medvetande, MIN tid...
Jag blir inte fistad av livets all jävelskap längre, jag är...jag finns...

Hade verkligen behov av årets semester, fiolsträngen var spänd långt över sin förmåga.
En vecka med massor av fysiska jobb hemma, och likaledes vid stugan har fått min hjärna att slappna av, lämnat allt det där gråjolmiga på jobbet, och ser livet genom mina egna ögon...
Jag ser den gröna naturen, känner blåsten, det kalla havet, hur småkrypen kittlar min hud osv,
alla mina sinnen kommer till sin prövning och det kommer nya inputs och det kittlar mig...
Allt är väl inte positivt, kliande myggbett och svidande flagnade solbrända axlar,
men det är SOMMAR, svensk sommar....

Vi har fiskat strömming under ficklampssken, checkat av kantarellställena som är under tillväxt,
jagat iväg grävlingen som rotar i våra sopor under sina nattliga räder, lyssnat på fasantuppen som hade sin utmaning med den vanliga hönstuppen en morgon, svurit över svartmyrorna som byggt bo i torrfiggan och kliver runt på våra skinkor när vi nyttjar dess faciliteter...
Ungdomarna sitter och kollar filmer på mediaspearen tills det ljusnar, och är omöjliga att få att äta frukost före eftermiddagens inträdande...

Allt är precis som det ska, och frågan dök återigen upp senast idag om min alkoholförtäring,
grabben passade på att fråga i bilen så att hans kusse skulle få höra med min egna stämma VARFÖR jag har valt att inte dricka längre....

Det känns inte ens besvärligt längre, bara ett faktum...
Kul ett par timmar, ångest i dagar, och för den som inte har fått uppleva det, bara att testa...
För det kommer, var så säker, inte frågan OM det kommer, utan NÄR man i livet ska kunna göra en omvärdering över vad som är värt och viktigt för just mig, ingen annan...

Jag skiter i om alla av mina vänner dricker, eller inte, alltid eller aldrig, för mycket eller för litet, oansvarigt eller inte, mitt beslut är mitt beslut...jag dricker för tillfället INTE...
Och kommer att fortsätta med det så länge det känns bekvämt och jag inte behöver omvärdera det....
NÄR det kommer att ske spelar för tillfället ingen roll, jag välkommnar det lika mycket som ett benbrott, man vet aldrig om det kommer, eller kanske aldrig....
Men när det har kommit så är det ett faktum, den dagen, den sorgen, inget jag ska behöva oroa mig för just nu, eller sen...

Men är jag rädd för benbrott, så utsätter jag mig heller inte för några risker...
Jag förknippar inte livets härligheter med alkoholhaltiga samband längre,
och visst fanns det ett liv innan alkoholdebuten, eller hur...

Allt är inte detsamma, men jag har lärt mig en annan sak, sluta jämföra...

En nötallegiker försöker inte hänga upp&ner i ett snöre i ett träd efter att ha druckigt 2 liter sur grädde för att försöka lura sin allergi...kanske kanske det funkar den här gången...?
Men på något sätt försöker en alkoholallergiker göra det gång efter annan, och det är på något sätt socialt accepterat, döva spritsmaken, dämpa baksmällan osv..

Slutar aldrig förvånas över hur starkt alkoholen förvrider vårat normalt så logiska tänkande,
till något som verkar så absurt, både i nykter och i ett onyktert tillstånd...

Ibland och till och med ofta, så känner jag mig som..."the lonely walker"...

Berra

Alkodjävulen är lurig, slår till när man minst anar det. Håller med Kalla och Stigsdotter, gör om och gör rätt, jag tror på dig.
Stor kram!!

Är just nu i samma sits som du var i för två månader sedan. Efter en AW som spårat ur ordentligt. Har minnesluckor och vet inte ens hur jag tog mig hem. Insåg att detta går inte längre. Jag har problem. Sitter nu med världens ångest och väntar på att gå till jobbet. Vet inte vilka jag träffat eller vad jag kan ha sagt. Vill be hela världen om ursäkt känns som att alla hatar mig lika mycket som jag hatar mig själv. Men det är ju främst mig själv jag har gjort illa. Skulle lätt offra 5 år av mitt liv om jag bara slapp denna ångest och kunde spola fram tiden.. From nu är det jag som är nykter.

...och så får man inte glömma hur många det är som är hjälpta av SSRI-preparat.

Jag är också väldigt beroende av att få mina egna stunder då jag i princip inte gör någonting alls. Bilkörning är en sån sak som jag njuter av. Att få sitta själv och låta tankarna komma och gå som dom vill utan att något stör.

Får jag inte egentiden blir jag irriterad och småsur. Det är inga långa stunder som behövs. En halvtimma då och då räcker gott.
Så det är väl som du säger Adde, vi hittar vår meditation i vardagen utan att egentligen märka det själva. Eller kalla det någonting.

Jag tror att så länge du är nykter när du vänder och vrider på dina funderingar så kommer du komma fram till en lösning som funkar för dig. Förr eller senare.
Jag har också väldigt svårt att få in att jag inte ska dricka någon alkohol mer i livet. Inte få känna den där lätta berusningen. Men samtidigt har jag kommit fram till att jag inte behöver ha så lång framförhållning. Idag är jag nykter ochpga det så mår jag väldigt bra. Därför räknar jag med att vara det även i morgon. Varför skulle jag ändra på att jag mår bra liksom? Det funkar för mig. Därmed inte sagt att det funkar för andra.
Jag vet också att jag aldrig kommer stanna vid den milda berusningen. Jag kommer tappa greppet.

Devisen "ta det lugnt" tycker jag är väldigt bra. Det är inte bråttom. Alla svar och lösningar måste inte komma på stört, även om vi beroendepersoner gärna vill att allt ska hända på en gång, helst nyss.
"En sak i taget" och "det viktigaste först" är deviser som ofta hör ihop. Och den enda som vet vad som är viktigast just nu är du själv.

Kämpa på och ta dina tankar på allvar. Det finns ju en anledning att du letat dig hit.

Styrkekramar från mig.

finns rekommendationen att meditera och jag har/hade väldigt svårt för det. Just det där som jag trodde att man skulle göra, sitta på en stol, sluta ögon och tänka inget !

Jag levde i den tron tills det var en som lite stillsamt påpekade att jag var väldigt tyst när vi käkade och den person var också lite kunnig i meditationsteknik. Vi pratade lite om det där och vi kom gemensamt fram till att jag helt omedvetet stängde av omgivningen under min lunchpaus och lät tankarna bara fara omkring utan mål. Jag hade själv upptäckt tidigare att jag blev okoncentrerad och retlig om jag inte fick den stunden för mig själv så jag drog mig alltid undan så mycket jag kunde från andra när jag åt för att få ha min stund i fred.

Arbetskamraten påpekade att vad jag gjorde var just en lite meditationsstund på mitt sätt och det fungerade hur bra som helst. Så enkelt kan man göra det bra för sig själv :-) Numera kan jag även sjunka undan en stund sittandes i en stol med båda fötterna på golvet och rak i ryggen och ta mig en liten uppfriskande "tupplur" eller "powernap" eller "meditationsstund" ! Struntsamma vad det kallas, jag gör det på det sättet som passar mig bäst ! Krångla inte till det :-))

en härligt underbar helg med massor av skratt och kramar ! Vi hade ju bara en sak bestämd och det var att träffa vår vän men sen händer det andra bra saker bara sådär utan att jag behöver anstränga mig ! Snacka om att lämna över !!

Bara känslan av att mötas på en parkbänk på ett torg med goa vänner och en kopp kaffe och dessutom i en flödande förmiddagssol är helt underbar. 4 alkisar på en parkbänk !?!? Vad gör de ?? Skrattar och stojar och dricker förstås !! Vi syns och hörs där på parkbänken och vi är nog lite glada och stolta för det och vi TRIVS med stooooora bokstäver !!

Tänk att en kopp kaffe och några glada vänner kan få humöret att bara sprattla i skallen av glädje ?! Det var ju den effekten jag sökte när jag drack men aldrig lyckades uppnå. Nu gör jag det av bara farten och glädjen !

Jag lever länge på sådana här möten och jag är väldigt glad för att jag har den möjligheten idag !

Tiden går och jag märker hur chocken börjar lägga sig. Jag ser
folk som grillar & dricker öl. Jag går på middagar där dom andra
dricker öl o jag dricker vatten el läsk. Är inget sugen på att dricka
men det känns bara som ett sånt jäkla nederlag att bestämma mig
för att aldrig mer dricka. Försöker att inte tänka för långt fram, men
det är svårt. Märker hur jag börjar planera att 2 månader borde räcka
osv. Jag är inne på att försöka igen, samtidigt som jag vill prova att
känna att det inte är en del av livet längre. På riktigt !
Hur länge ska krävas. Kommer det fungera.. Det är nästan som att
man bestämt sig själv för att det kommer gå åt helvete. Jag vet att jag
inte kommer dricka hux flux, utan i så fall i samråd med min sambo.
Jag har faktiskt inga problem att säga nej, men kommer ändå inte utsätta
Mig för onödiga risker.
Jag vill så gärna bevisa att jag grejar det. Tänk er segern.
Så jäkla ensamt att sitta själv på balkongen idag. Men vissa har det
värre. Tänker på alla er idag. Sammanfattningsvis klassikern. Vet att
jag grejar att vara nykter längre perioder, men har en förhoppning
om att hitta ett system som funkar. Sköt om er vänner !

Hej Adde, vad roligt att du tittar in, det var ett tag sen!

Tänkaren, ja visst verkar vi lika! Tror tyvärr att vi är många fler tjejer som lider av duktighetssyndromet. Se på Blondinbella tex (följde hennes blogg förut) som verkar ha allt, superenergi och tusen bollar i luften. Vet att hon är mångas idol, jag kunde också bli impad förut. Vart får hon all ork ifrån? Sedan åker hon in och ut från sjukhuset med diverse krämpor och förstår inte varför. Nu tänker jag bara att det där, det går käpprätt åt skogen. Inget ont om henne personligen, men hon är en symbol för så många tjejer jag känner. Snygga, överpresterande supermänniskor som lyckas med allt och samtidigt inte begriper varför den där magkatarren bara blir värre och varför dom inte kan andas när dom ska sova. Jag har själv varit där, suttit på akuten mitt i natten och vägrat köpa läkarens förklaring om att jag skulle vara stressad. Trodde jag drabbats av fetma. Han bara skrattade åt mig, helt sjukt. Och jag förstod ingenting, vaddå jag var ju bara halvvägs mot mina mål och hur kunde inte jag orka med mitt lilla liv när aaalla andra kunde prestera dubbelt så bra som mig? Men vet du, nu hoppar jag av tåget, det där är inte ett fullvärdigt liv för mig. Det måste finnas mer! Jag har flera knutar att knyta upp i mitt liv. Att sluta med alkohol löser ju inte allt, men en hel del. Det där med prestationsångest är ju inte ett unikt problem och jag tror att många kan hantera alkohol ändå (såg iofs att Blondinbella av och till skriver att hon slutat dricka), men jag hanterar det fel. Om det är två parallella problem eller om dom sitter ihop vet jag inte, men jag vet att jag inte kan dricka på ett sätt som är "bra" för mig.

Prova att ge dig själv en paus, lite utrymme att andas. Tänk inte så mycket på hur det kommer bli, när du ska träffa nån osv. Låt själen vila från alkohol så att du kan tänka klart, och lyssna på vad din kropp har att säga. När man kör på i hundraåttio har man en tendens att stänga av och trycka undan signaler. Jag har fått träna mig i att bromsa upp tankar och känslor så fort jag börjar rusa iväg, tvingar mig att stanna. Ibland bokstavligen när jag är ute och går, tex. Tvingar mig att gå långsamt, se mig omkring, stanna och njuta av en rosenbuske. Som Ferdinand:-) Så fort den där jobbiga stresskänslan dyker upp i magen försöker jag ta reda på vad jag behöver, oftast är det att vara själv en stund. Blir jag irriterad på någon (oftast pojkvännen) gräver jag i känslan och inser att den ofta bottnar i mina krav på mig själv! Som jag ju ska sänka. Oftast går det över då, när jag kommit på det. Låter såklart enklare än vad det är, och det går inte alltid, mitt beteendemönster är ju invant under lång tid.

Jag har testat yoga innan men det funkar inte eftersom även det blir en prestation, man sneglar på alla som utan ansträngning bara kan slå knut på sig själva och själv kan man inte ens nå dom där jäkla tårna nån gång. För mig är det mini-yoga hela tiden som gäller. Min mamma är en sån där irriterande harmonisk människa som skulle njuta av att sitta ensam i skogen på en stubbe. Mig skrämmer det. Men det är mitt mål, tänk att ha ett sånt inre lugn att man skulle kunna sitta där på stubben och bara bedövas av naturen.

på nacken för ert kloka resonemang MissH och Tänkaren ! Ni är på helt rätt väg !

MissH, känns som vi är väldigt lika du o jag. Jag måste säga att det är urskönt att kunna relatera så starkt till det du skriver. Om än alla här inne och andra jag har träffat har problem med alkohol så är jag en tjej som tänker & analyserar väldigt mycket. Vet att många säger att kan man inte hantera spriten så lägg ner. Grejen är att det finns en anledning till mitt drickande och viljan att fly från mig själv. Fastnade mycket när du säger att du tog detta beslutet själv utan att blanda in andra. Det är tvärtemot vad jag har gjort. Som om jag på något sätt lägger över ansvaret på någon annan. Det är precis som du säger att det måste - måste! - komma från oss själva. Komma inifrån. Det är ju svårt att be någon om råd om har ingen insikt i probelmatiken.

Det här med att sätta gränser och lägga oförätter på hög som du nämner va som att slå huvudet på spiken. Man blir behandlad som man tillåter sig bli behandlad, eller hur? Respekterar du dig själv så kommer andra göra det. Jag har också haft stormiga förhållanden och har en tendens att provocera. Som om det måste finnas lite dramatik för att känna mig levande. De killar jag har valt har inte varit så omtänksamma mot mig alla gånger. Då de har gjort mig ledsen har jag inte alltid sagt ifrån utan lagt locket på tuffen it out så att säga. Jag kan själv och klarar mig själv! Det är svårt för mig att visa mig sårbar...

Jag har alltid varit hård mot mig själv, ännu hårdare när jag misslyckas och lyckas inte hålla en bra nivå på drickandet. Som jag inte kan vinna. Och är det vinna det handlar om? Ska jag behöva vinna hela tiden? Jag blir väldigt attraherad av tanken om att vara mer förlåtande mot mig själv och andra. Jag kan vara väldigt kritisk och det är inte så charmigt alla gånger.

Nä, nu blir det fokus på att tycka om mig själv! Att supa ner mig och inte komma ihåg vad jag gjort & sagt är inte att vara snäll mot mig själv. Jag måste släppa på det gamla för att släppa in det nya ;-)

Jag är lika gammal som du, 33. Måste vara nån slags milstolpe, vid 33 ifrågasätter man sitt drickande :-) Tog mitt beslut på min födelsedag, låg bakfull och insåg att jag inte kunde leva så längre. I början sa jag inget till någon, inte ens min pojkvän. Det handlade nog delvis om att inte göra någon besviken, eller känna mig som en idiot om jag inte skulle klara att sluta. Men framför allt ville jag att beslutet skulle vara mitt eget, ville inte blanda in andras tyckande och tänkande. Rädd att jag skulle göra tvärtom av all press (som vanligt, vara superduktig ena stunden för att sedan rasera något annat för att jämna ut). Grubblade jättemycket, kändes ganska ensamt men jag var tvungen att för en gångs skull bara lyssna på mig själv. Flera av mina vänner förstår nog inte att jag har problem, en verkar till och med bli provocerad av mitt beslut. Men jag vet.

Det viktigaste är inte vad andra tycker om dig eller du om dom, det viktigaste är vad du tycker om dig! Klyschigt så man nästan vill kräkas lite, men jag börjar förstå nu. Om jag accepterar mig själv fullt ut, gör det inget om jag blir kritiserad, det är bara någons åsikt. Ju lättare jag har att vara förlåtande mot mig själv, ju lättare kan jag acceptera andras brister. Det är en skön inställning jag strävar emot. Har alltid varit ganska långsint måste jag erkänna, accepterat skit till en viss gräns och sedan brutit när det gått för långt. Har på något sätt samlat på mig oförrätter i en relation, samlat på hög tills det hela blivit oförlåtligt. Svårt att förklara :-). Men jag börjar inse att människor med god självkänsla inte funkar så, man har lättare att förlåta om man samtidigt kan vara tydlig med sina gränser, se till att bli respekterad, men det funkar ju bara om man anser att man är värd att respekteras. Oj vad tungt det blev nu! Mycket som cirkulerar i huvudet...

Självklart kommer du inte vara singel hela ditt liv! Men du är kanske inte klar med dig själv än? Innan jag träffade min nuvarande pojkvän hade jag det ena stormiga förhållandet efter det andra (med en hel del alkohol inblandat, främst från min sida), det var av och på hela tiden, det skulle flyttas ihop och isär och till slut bara braka samman. Ser nu att jag inte var mogen, det var min barnsliga rädsla för att få tråkigt som förstörde och jag var tvungen att åka på en rejäl smäll innan jag fattade att det inte funkar så. Idag har jag en lugn stabil relation och det är långt ifrån tråkigt. Jag förstår att det känns skrämmande att inte kunna dricka sig till lite modighet, jag har också alltid tagit till alkohol i början (såklart), men det är nog bra mycket bättre att börja ett förhållande klar i huvudet. Du kommer dessutom dra till dig mer vettiga människor eftersom du kommer utstråla stabilitet och säkerhet. Modet kommer om du låter det komma fram, det är jag säker på.

har jag beslutat att för närvarande inte bli en nykter alkoholist. Jag vill inte förkunna för omgivningen att nu kommer jag inte att dricka mer i mitt liv och sedan få pinsamma återfall. För min egen del så vill jag i stället minimera vardags drickandet och för den delen även helg drickandet men vill samtidigt ha dörren öppen för att ta mig ett rus, för det är ju det som det handlar om.

Jag vill därför ha möjligheten att kunna planera in ett lämpligt tillfälle för att kunna ta mig en bläcka utan att få dåligt samvete, och detta har faktiskt gjort att jag i det stora hela skjuter upp dessa bläckor på grund av att jag har andra och viktigare saker att göra. För mig som inte klarar att dricka ett glas utan en till två buteljer är detta just nu den bästa lösningen.