Senaste kommentarerna i forumet

Nu är stunden kommen...jag är flygfärdig. Redo att kasta mig ut från tryggheten i min holk. Det innebär även att jag är redo (?) för avsked, redo att gå vidare.

Jag ska försöka. Redan när jag ramlade in här så tänkte jag typ; "Dompa...om du lyckas bli nykter så häng inte här i tio år till". Så har jag lyckats med att nyktra till? Efetr ett aktivt år här och ett halvårs "smygläsande" och strökommenterande måste jag säga ja. Oki...inte helt vit. Men jag har satan-i-gatan förändrat mitt drickande. Från att vara fyllepappa i tv-soffan har jag gått till att bli en fungerande man. Så varför skriver jag detta? För att Tacka alkoholhjälpens site? Delvis...men det var människorna jag mötte här som förändrade.

Så jag vill skicka ett uppriktigt Tack till LillaBlå, Lelas ( + Pianoman).och Mulletant (mina mentorer). Till Santorini, Stigsdotter, Maria, Higgins, Kalla, Lessenfrun (oh yes) och andra resekamrater som kommit till under färden. Villervalle (bright som fan), PP, Tvåbarnspappan (brorsan). Den stingsliga härliga frk Nynykter och ja...det finns smånga. Nykomlingar som NyMan, Markatta, stammisar som Fenix.

Ni mina vänner har byggt denne man och ni kommer alltid att finnas i mitt hjärta. Alkoholhjälpen kan fungera och bör alltså finnas kvar. Kärlek och så.../Riccardo Florita

och prata ut i nyktert tillstånd. Det blir väl till att utväxla lägenhetsnycklar och de grejer vi har hos varann med - jag får ångest när jag tänker på det. Har också ångest att jag ska bli bevekad av hans omskrivningar och bortförklaringar och börja grubbla om jag överreagerar och borde ge honom och hans pseudobehandling en chans till...mest ångest har jag dock att han inte ens ska försöka utan bara godta att vi avslutar vår relation utan invändningar. Inte så moget, jag vet.
Vad jag också funderar på är ska man bryta kontakten helt? Eller vara där som en god vän, hur det nu går till? Vad som komplicerar saken lite grann är att vi jobbar tillsammans, visserligen skift så vi ses inte jämt på jobbet, men ändå...

mycket bra jobbat! Jag skriver sällan numera men jag följer med i din framgångshistoria och gläds med dej. Fantastiskt bra gjort. Kram och god fortsättning:)

Säger jag också som läser här rätt ofta men skriver ibland bara. Din historia och dina tankar är precis som min såtillvida att jag fungerade väl i arbetet och i samhället och tror inte nån förstod omfattningen av mitt missbruk. Och samma trötthet på att alkoholen skulle få styra hela mitt liv. Alla tankar verkade kretsa kring när var och hur mycket. Så mycket energi till spillo. Grattis till ditt beslut och jag kan lova dej att det finns ett mycket rikare liv bortom missbruket. Håll bara ut. Det går utmärkt att leva utan vinet. Det vet jag som varit utan i drygt ett år nu och jag kommer aldrig att riskera min frihet igen. Kämpa på!

för välkomnandet Mammy Blue, Higgins och Vill sluta.
Nu har jag klarat av dag 1. Var livrädd när gårdagen började lida mot kväll och suget satte in. Det är ju så man inte tror man ska överleva...Förut har jag smugit iväg till ett skåp och hämtat vin i en kaffekopp (mörk sådan så det inte syns vad det är i koppen)och varje gång sprungit små ärenden för att hälla i mig. Kunde lyckas få i mig en liter på en kväll och jag blev knappt påverkad av det. Men igår klarade jag mig:)

Intalar mig att det är som nikotin - det allra första fysiska behovet och abstinensen går över efter 24 timmar, sedan är det bara det psykiska beroendet - inte "bara", men där är det lättare att påverka. Jag trodde aldrig att jag skulle lyckas sluta röka en gång. Så beroende av ett paket cigg om dagen, trodde jag skulle dö när jag slutade röka, men idag står jag där - helt rökfri sedan 10 år och tänker aldrig på cigaretter. Kanske kan min resa med alkoholen sluta på samma sätt?! Tänk att kunna slippa tänka på alkohol överhuvudtaget! Så skönt och vilken befrielse. Den ska fan mig inte få styra över mitt liv, det ska jag själv göra.

Kramar till alla som kämpar på.

För att han skulle nå sin botten...
Han som ropar att vargen kommer du vet. Till slut bryr sig ingen om honom.

Du ska inte behöva känna någon skuld i detta, hade han inte stunkit sprit så hade du kanske undrat hur han mådde. Men å andra sidan hade han varit nykter så hade han troligen inte heller varit misshandlad.

I båda fallen så var det alkoholen som den gemensamma nämnaren.
och ingen tvingade honom att dricka den. Alltså ligger ansvaret kvar hos honom.

så känn ingen skuld men uppmuntra honom att finna sin gemensamma nämnaren.

Men att slå i botten gör ont fallhöjden gör ju sitt också.

Berra

Jag hänger med och följer dig..
Det ser bra ut med ditt antibus. Frugan och din AAkontakt gangnar för dig att inte finna några öppna bakdörrar. Fortsätt på den här stigen och skynda långsamt. Spring inte fortare än vad ditt medvetande hänger med. De fördelarna istället för nackdelarna med att vara nykter så känns det inte lika motigt.

Lycka till!

Berra

-

Tack alla ni fantastiska människor som ger mig ert stöd. Ni, om några, fattar nog vad det betyder för mig. Efter en tämligen sömnlös natt med massor av tankar som snurrat runt i huvudet känner jag mig nu beredd att fortsätta min kamp. Har haft ett långt samtal med min fru efter en tidig frukost och jag inser hur oerhört mycket jag har att jobba med. Vill ju inte att det ska vara för sent utan att en möjlighet till stadigvarande väg till tillfrisknande är nåbar.

På din fråga, mammy blue, tar jag två antabus idag, två imorgon och sedan två tabletter varje lördag och onsdag. Nu bryr jag mig inte om att tänka på hur länge jag ska "gå på" antabus utan jag ser bara till att ta mina tabletter och fortsätta mitt arbete mot nykterhet. Innan jag skulle sova igårkväll fick jag ett par blåsor under underläppen med svullnad och lite "bortdomningskänsla". Vet inte om det var en reaktion på antabusen eller om det bara var psykiskt. Antabusen kommer min fru att ge mig. Hon har också fått telefonnumret till en man på AA jag känner förtroende för och om faan skulle flyga i mig och jag, av någon anledning, inte skulle vilja ta tabletterna kommer hon omedelbart att ringa denne man. Känns som en extra säkerhetsventil.

Det känns som man får "börja om" sitt liv och det är inte lätt att känna sig som en "tonåring" igen i en vuxen mans kropp. Hur mycket finns det inte att ta tag i, sin brist på ödmjukhet, förmågan att inte alltid se kritiskt på sin omgivning och andra människor, det dåliga tålamodet, kontrollbehovet,det dåliga självförtroendet bara för att nämna några. Jag antar dock att jag får skynda väldigt långsamt och det är lättare sagt än gjort för en människa som jag själv som i hela sitt liv vill ha alla saker gjorda på en gång, helst igår.

Sköt om er alla ni där ute. Jag hoppas att ni är några stycken som följer min skakiga resa mot nykterhet.
Tjalle

hurrar också för dig :-)) Du har ett ljus i dig själv som nu brinner med fast låga och leder dig framåt !
Kram ♥

till ett stort fint första steg på din väg mot nykterheten ! Ta så mycket hjälp du kan av AA så får du en bra plattform att stå på.

i tidiga timmen... Jag har läst dina senaste rader flera gånger och önskar dig ett liv som är mer än att det känns ok - och oäkta. Ett liv som är tryggare än att tro att det är lugnt. Gör gärna ett försök att beskriva fast du inte vet hur... till exempel kan du fortsätta på raderna
Det känns ok att....
Det känns oäkta när...
Det känns lugnt när...
Jag blir osäker när...
Fint att du gör sånt du mår bra av. Fortsätt med det! Kram, kram / mt

det var missbrukaren/alkoholisten i dig som ville ta ett sista farväl? Eller så var det en hint om att du ska göra det svåra valet att ge upp och byta jobb - jag vet att det är magstarkt av mig att skriva det (du hör väl att jag bara viskade och ser att det är menat att skriva med pyttesmå bokstäver)...
Dom som rycker på axlarna vet inte vad de ska säga... men det är klokt att vara öppen för det som visar sig - oberoende varifrån vi tänker/tror att det kommer. Det kan vara viktiga budskap! Fint att du svarade - forumbrorsan... kram på dej! / mt

Captain C. Tyvärr är det inte mycket aktivitet här nu men det brukar vara så och bli mer rörelse igen.

Det gör ont djupt i hjärtat att läsa om din pappas resa utför. Dessvärre en mycket vanlig, eller den vanligaste beskrivningen här på forumets anhörigsida men oftast är det hustrun eller en sambo som skriver. Du vet säkert att du ingalunda är ensam och det är bra för din del att du flyttat. Precis som MB undrar jag vad din mamma säger - men hon är kanske, eller antagligen fast i medberoende som är en lika "fängslande" sjukdom som alkoholism. Kanske du skulle pröva att gå på ett Al-anon möte? Det finns också behandling som är till stor hjälp för anhöriga har jag förstått. Kolla Nämndemansgårdens hemsida.

Jag tycker att du ska berätta för din pappa vad du ser och vad det händer inom dig. Det har du rätt att berätta och han har rätt att veta. Berätta även för din mamma. Kanske bäst att du skriver så får du tänka igenom vad du vill säga och han/de får möjlighet att läsa flera gånger. Det du skrivit här är alldeles utmärkt så du kan ha det som grund.

Min pappa var alkoholist och dog av sina skador - men då var jag vuxen. För några år sen insåg jag att även min man var alkoholist. Efter en lång tid med mycket grubblande, många samtal, brev, böner, tjat och hot lämnade jag honom. Det blev hans och vår vändpunkt. Idag är han nykter och går regelbundet på AA. Genom det jag läst här på de sidor där missbrukarna skriver och genom det min man numera delar med mig inser jag verkligen hur maktlös en närstående är mot alkoholen. Alkoholisten måste göra sitt eget val att sluta.

Här på forumet skriver flera som i likhet med MB vänt väg och valt ett nyktert liv. Ännu fler som kämpar. De flesta som dricker vet innerst att det är fel och leder mot undergång men oftast behövs hjälp och då är den egna motivationen att söka hjälp avgörande.

Därför är det viktigt att din pappa får veta vad du ser och vad det betyder för dig. Det kan bli hans väckarklocka.

Jag klistrar in en länk till en ung anhörigs blogg som jag hittade häromdagen http://livetarlivsfarligt.blogspot.se/p/om-mig.html?m=1 där finns bra länkar också. Bloggskrivaren har medverkat i en bok: Jag är också viktig av Elina Sundström som handlar om att vara ung anhörig till en familjemedlem som är sjuk eller har funktionshinder. Om du är på facebook kan du kolla in ett par som skriver om alkoholism och medberoende. De heter Micke och Ulrika och har varsin sida, hans hittar du på Alkoholist, jag? och hennes på Medberoende, jag?

Kram, allt gott till dig och lycka till! / mt

Det kommer gå lysande detta.
Faaaan vad duktig du är!
/A

/A

vad din pappa går igenom, för den delen begriper jag eftersom jag är nu nykter alkis.
Vad säger din mamma? Har du pratat med henne om att pappa är alkoholist? Har hon sökt hjälp? För sin man OCH för sej själv?
Mvh MB

min käre Higgins (Sherlock Holmes?). Jag ser min nykterhet som ett livstidsprojekt. Sex ljus är okej nu, men när det gått fem år, sextio ljus?
Hihi, jag är bara glad för att jag är halvvägs på mitt första år som nykter, men du kan få sex ljus på din bit av tårtan. ;-)

Kram!

Grattis! Varför ett halvt ljus, 6 månader måste bli 6 ljus!

kan du göra, känna dej eländig och svag, men bara ett kort tag, för du har gjort vad du kunnat, mer kan du inte göra. Att stå bredvid en alkis och se på när det går utför måste vara hemskt. Man kan ju inget göra! Spelar nog ingen roll att man vet det, känslan av otillräcklighet finns nog där ändå.
Min sambo dricker fortfarande men bara helger och möjligen någon/ några kvällar i veckan, men jag märker ju tydligt att han byter samtalsämne fort om jag för det på tal, så vad jag kan göra är då bara att vänta tills han får samma aha- upplevelse som jag fick när jag kom på att jag var alkis... Bara att vänta, suck!

Fortsätt läsa och skriva, man mår gott av att få häva ur sej, här har jag skrivit sådant som jag inte ens skulle sagt till sjukvårdspersonal.

Kram/MB

Bra Tjalle nu har du gjort någonting riktigt bra både för dig själv o din familj. Jag kan förstå din fru, men fortsätt bara att vara nykter.
Tiden läker många sår. Det går att komma från spriten! Var inte nervös för proverna lite dåliga värden är inte hela världen, levern har en fantastisk förmåga att läka sig förutsatt att den slipper rena kroppen från alkohol.

Higgins

Fan vad du är bra!!!!

Ursäkta språket, men jag kände bara att just så är det: fan vad du är bra!!!
Blev så glad av att läsa, du har full koll och insikt, det här kommer att gå bra känner jag.

Vilken/vilka dagar har du planer på att ta antabusen? Hur tänker du om möjligheten att du "glömmer" ta dem? Inget du ska svara på här, men det är en bakdörr många har lämnat öpoen omedvetet, så om man spikar igen där också, så kan man sätta sej med armarna i kors och börja glädja sej åt att man slipper dricka mer. För det ÄR skönt att slippa skiten!

Yes! Du är på banan, en stooor kram!!!
/MB

på tårta idag, en princesstårta med ett halvt ljus i, jag firar nyktert halvår idag!

Hurra för mej själv!
;-D

för ditt svar - och jag vet ju att jag måste släppa...Men jag kommer sakna hans nyktra sida enormt och känner mig just nu bara eländig och svag!

Hej på er alla. Vilken dag. Började med samtal till vårdcentralen där jag tjatade mig till en tid idag. Jag är tacksam för att jag fick komma dit. Det var en mycket empatisk kvinnlig läkare som verkligen tog sig tid. Jag tillbringade i stort sett en timme hos henne. Vi hann och prata en hel del. Förutom att ta en massa prover för att kolla leverstatus bla fick jag medicin utskriven. Jag får provsvaren i övermorgon då hon kontaktar mig.

Jag fick Antabus (400 mg) och jag tog mina första två tabletter på apoteket. Jag ska ta två till imorgon och ytterligare två i övermorgon. Därefter två tabletter, två dagar i veckan. Dessutom fick jag Oralovite utskrivet som jag ska ta sex tabletter om dagen. Det är ett B-vitamintillskott som jag uppenbarligen behöver. Vet inte om jag inbillar mig men det "hettar lite" i ansiktet efter Antabustabletterna men det kanske är normalt.

Är helt klart lite nervös för vad proverna ska ge för svar. Vet ju att jag inte direkt har levervärden som en nyfödd baby. Frågan är snarast hur mycket för höga de är och om jag kan fortsätta med min antabus. Jag var sedan på ett AA-möte där jag fick "lätta mitt hjärta" lite. Under bilfärden hem kände jag mig helt tom. Denna dag har dränerat mig på all kraft, såväl psykiskt som fysiskt.

Jag som aldrig någonsin trodde jag skulle hamna i så stora svårigheter att jag måste börja med antabus. Antar att det nu bara gäller att gilla läget och det positiva är ju att jag inte behöver diskutera med mig själv huruvida jag ska dricka eller inte. Nu finnns det inget alternativ för då är det nog intensiven som gäller. Skönt att skriva av sig lite. Jag tycker dock så fruktansvärt synd om min fru, framför allt. Hon ser så uppgiven ut och efter tusentals gånger vågar hon inte hoppas nu heller. Hoppas att ni kan hjälpa mig i denna, mitt livs kamp.

Tjalle