Senaste kommentarerna i forumet

så sant. Man kan sluta dricka själv, men inte få någon annan att sluta. Ta hand om dej själv först och främst, mår inte du själv bra finns absolut ingen ork att ta itu med någon annans problem. Läs och skriv, här finns så mycket samlade erfarenheter.

Mvh MB, nu nykter med fortfarande drickande sambo.

så glad idag? Det funderade jag på en stund. Jag vill tro att jag fortfarande är glad över att slippa dricka...

En helg som denna när jag är ledig fredag, lördag, söndag, hade börjat redan på lunchen på jobbet när jag börjar planera hur mycket jag ska köpa, vilket bolag jag ska gå till, vilka sorter (för att inte framstå som alkis kan man ju inte köpa det som ger mest fylla för minst pengar) och inte minst hur mycket får plats i ryggsäcken. Stark likör, whisky, rom, gin, var det mest det sista året, mest lättburet, en BIB är tung och räckte inte mer än två dagar.

Torsdag eftermiddag när jag kom hem från jobbet hann jag knappt innanför ytterdörren, än mindre äta, innan det första var drucket. Gömde det jag hade, och inväntade resten av familjen. Väntade så länge som möjligt med att äta, man blir ju fullare om man inte äter.

Underhöll den fyllan till läggdags, på fredagen var jag oftast ensam hela dagen, barnen i skolan, sambon på jobbet, började oftast vid ett, två på eftermiddagen, hade då också grundligt kollat upp om jag skulle vara tvungen att - ve och fasa!- köra bil på eftermiddagen, då fick jag skjuta upp drickandet och var sur och grinig för det. Kollade givetvis upp hur mycket som gick åt på torsdagen, pratade med sambon och han kom ju givetvus också hem med två kassar öl. Dem hade jag som alibi, öppnade den första omedelbart när sambon komhem, för sedan var det ju inte konstigt om jag luktade alkohol. Den tilldelning av fem burkar öl per man per kväll räckte ju inte för mej, så jag skåpsöp också.
Lördagen likadant, började med mitt gömda vid ett, två, högg in på ölen så fort det gick för att dölja.

Söndagen, ett eget kapitel. Dag före arbetsdag. Risk för nykterhetskontroll på jobbet. Räkna, räkna, räkna. Hur mycket kunde jag dricka för att definitivt vara ren på morgonen? In med hela den mängden på så kort tid som möjligt för så stor effekt som möjligt...

Fan vad jag slet, det fanns inte mycket annat i huvudet på mej då. Är oerhört tacksam att jag slipper det! En tacksam tanke till Respons och dr D. En ännu större tacksamhet för att jag hittade forumet med alla sina vardagshjältar.

En ros till alla! <3

understryka det markatta redan skrev. Jag har rört mig på forumet snart tre år och hunnit ta del av många berättelser med samma tema. Det du kan göra är att ta hand om dig och ditt eget liv - det kan du ta makten över. Din man kommer du inte att kunna påverka. Jag undrar av vilket skäl du stannar kvar? Läs här i olika trådar så kommer du att känna igen mönstret. Fortsätt skriva här också. Det har hjälpt många. Du är inte ensam i din situation. / mt

Min man blev arbetslös när vi hade träffats och gift oss efter ett halvår, han har efter det inte sökt nytt jobb själv då akassa fanns, han blev senare erbjuden ett arbete som han tackade nej till, då kunde han ju vara hemma fast han sa att det var ett kanonjobb först på heltid. Han drack och smsa att han tackade nej till detta utan att ringa ens. Själv har jag jobbat heltid hela tiden och jag blev jättebesviken. Inga jobb har direkt passat han men han har sagt att han vill absolut jag inte ska jobba heltid, jag har trott på allt men den dagen har fortfarande inte kommit efter 3 år, vad han har gjort är att han vill leva livet dag för dag, dricka gå på krogen, vill jag inte gå med efter jobbet kan han bli riktigt sur, han säger till mig att vi tar bara en öl, så har det inte blivit en ända gång. Han köper hem öl till mig med varje dag, efter två öl slutar han och övertalar mig oftast att gå med. Jag orkar inte längre dricka som han då jag jobbar heltid. Senaste gången blev det massa tjat och jag försvann två dagar o drack vidare av ren frustration, kände att ngt inte stämmer, vaknade upp med minnesluckor delvis, och trodde jag skulle dö så dålig var jag. Jag låg två dagar i sängen i grät, han brydde sig inte när jag sa att alkoholen förstör vårat liv, inga planer, inget sparande samt kroppen är kaputt. Jag har sagt till han att inte köpa öl hem då tar jag med, han sa att han kan köpa till sig bara o gömma dem för mig, alltså fattar inte hur dåligt jag mår! Men dan efter köpte han 8 öl, drack dem i köket som jag ändå såg, dag två 6 öl, dag tre 6 öl dag 4 6 öl framför mig, jag sa till han igen att jag inte får ta en öl till och det ska inte du heller sa jag, svaret jag bestämmer över mitt liv jag är 50 år, jag svarade att jag är 41 år och vill leva ett långt liv samt vill behålla mitt jobb, det har nu gått en vecka och efter mitt arbete sitter han i köket och knäpper upp ölen ännu, jag har inte tagit en ända öl och försöker komma på en lösning vad jag ska göra härnest. Det slutade innan då vi drack att jag fick mig en smäll som jag polisanmälde, detta hände på fyllan, han hamnade på förhör och är riktigt irriterad på mig då öken tar slut varje kväll och tycker jag och poliserna kan dra, fyllesnack anser jag nu när jag ser hans beteende när han druckit sina öl, han uppnar inte munnen förrän ölen kommit i, han vänder bort huvudet när jag pratar om mitt jobb, där jag tillbringar den största tiden , han säger att han inte är intresserad av att höra om mitt jobb! Han talar knappt med mig nu när jag inte vill dricka pust!

på din fortsatta färd Dompa!!
Blir så glad för din skull, och jag ser fram emot att skriva ett lika bra avsked från kamratgänget en gång.
Stammisar som Fenix, ja jag tar det positivt på ett sätt, men det är ju oerhört hemskt på ett annat sätt. Jag vill inte vara stammis här egentligen, jag vill inte vara stammis på den lokala pizzerian, jag vill inte vara stammis på systemen här i stan, jag vill inte vara stammis hos min ågren på morgonen, inte stammis hos mina gömda burkar på kvällarna, inte stammis hos mitt självföraktsfik på dagarna. Tack för att du skrev stammis Dompa, det vred ordentligt tag i mig kan jag säga.
Ha ett bra liv,
Fenix

Idag är en bra dag, och jag ska fortsätta hålla det i åtanke.

Önskar alla er där ute det samma .
/F

och välkommen hit!

Vi är många här som har varit/är i liknande situation som du, även om du inte skriver så mycket. Det är svårt och tar oerhört mycket energi av en som nära anhörig. Jag vet det.

Du berättar inte så mycket men kanske har du läst i övriga trådar här och kan känna igen dig? Återkommande är att man inte kan tvinga/tjata en alkoholist till att sluta dricka. Viljan till att lägga ner och förändra sitt liv måste komma från alkoholisten. Så hårt och så svårt är det. Visst kan man berätta för alkoholisten hur man känner kring hans/hennes drickande, komma med alternativ, AA, beroendecentrum, forum, behandlingshem m.m. men finns inte viljan till förändring så finns det inget man kan göra.

Det du kan göra är att se till hur du vill leva ditt liv, se till att du mår så bra som möjligt. Uppenbarligen så respekterar han inte din vilja att han ska låta bli att dricka i ert gemensamma(?) hem. Ens hem ska vara ens trygga plats men är den inte det kanske du kan åka bort själv i några dagar, för att samla tankarna? Jag vet av erfarenhet att det är svårt att fatta de där stora besluten när man är mitt uppe i ett kaos.

Fortsätt skriv och läs här, bolla tankar med andra och med dig själv. Bara att du har skrivit här nu visar på att du påbörjat en process mot ett annorlunda och bättre liv.

Skickar en styrkekram till dig

för att gå på möte för din skull. På al-anon pratar man inte om alkoholisten eller hur man ska få denne att sluta dricka. Tvärtom så utgår man där ifrån sig själv, de känslor man har och också de beteendemönster man lagt till med som medberoende (ofta omedvetet). På samma sätt som många alkoholister följer liknande mönster så följer också de anhöriga medberoende liknande mönster. Skam och skuld är vanligt, oro, ångest, låg självkänsla, svårt att sätta gränser, svårt att göra saker "bara för sin egen skull", svårt att släppa kontrollen m.m. Allt det här försvinner inte bara för att min inte längre träffar "sin alkoholist", inte om det är invanda mönster. Självklart finns det många andra sätt än al-anon, forum här t.ex. Själv har jag tyckt det har varit väldigt bra att gå på alanon-möten, att få dela med mig av sådant jag burit som en hemlighet inför en "riktig" person som inte dömer mig, har hjälpt mig och jag har kunnat släppa på mycket.

Var och en hittar sin väg i livet men det är aldrig för sent att göra saker som är bra för en själv.

När man öppnar sig som mest får man den bästa feedbacken.
Det är svårt för andra att sätta sig in i den bakomvarande historian om man inte får all data.
och kanske där mest känslorna som du vidarförmedlar.
Det är dem jag "lyssnar" på.
För alla triggar på olika upplevelser och hur de upplever det tror jag är det viktigaste att kunna förmedla och också kunna känna empati för.

vi som är en beroende personlighet har ju också känslorna på ytan av huden,
det är nog därför vi försöker dämpa bort den med alkoholen.

Berra

som ni skriver i alla delforum och det hjälper verkligen att få perspektiv. Gläder mig att läsa de positiva inläggen hos dem som jobbar med att sluta och att se att det finns de som klarat det! Men också viktigt att skruva ner det eländes hoppet, att kanske ge upp på riktigt. Svårt!
Har inte varit på något möte - känns lite försent nu när det är slut ändå...

Känner stor respekt för dig, hur du vågat ta stora kliv, förändra liv och tankebanor. Självklart kommer jag också sakna det du skriver, få här på forum har fått mig att skratta högt som du, men du är ju såklart inte här för min underhållnings skull. Säger bara att jag uppskattat din smarta humor.

Kramar

Raderade mitt inlägg då jag skrev i affekt och egentligen skrev för detaljerat för att skydda hans och min integritet. Visste inte hur jag skulle skriva om så det blev till att radera.

Tacksam för att du hann svara dock. Du har ju rätt. Jag vet och känner det också. Fallhöjden var i det här fallet oproportionerligt kan jag tycka, men kan ju inte göra något åt det. Han kommer bli helt återställd har vi fått höra. Vi får ta det som det kommer och såklart det viktigaste först. Lite har vi kunnat prata och trots smärtan så tycker jag han är klarare än någonsin. Jag ser det i alla fall som ett återfall och inte som att det börjar om igen. Att jag hanterar det som ett återfall gör också att jag själv har lättare för att inte gå in i samma gamla mönster av gråt och skrik och tankegången att nu går det åt helvete igen. Jag känner mig lugn och samlad.

markatta. Så helt rätt! Kram / mt

Jag tror inte vi anhöriga kan förstå alkoholistens agerande på annat sätt än att det är en sjukdom, där handlingarna inte alls följer samma logik som för en frisk. En alkis logik är helt anpassat för att passa in på att just kunna fortsätta att dricka. Jag tänker på mina år med en alkoholiserad sambo när du skriver, "däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet". Många var samtalen där jag trodde att nu kommer det vända, nu fattar han att han måste ändra på sig. I backspegeln ser jag att många av de här "bra" samtalen vi hade, hade vi då han var bakis, hade ågren och var skör. Då gick han med på nästan allt jag sa utan att egentligen tänka över vad det var det innebar. Förmodligen för att han var för skör då för att orka bråka med mig.

Att vara medveten om att man är alkoholist behöver inte heller innebära någon medvetenhet om behovet av förändring. Tvärtom så gömmer många alkisar sig bakom orden "jag är alkoholist" som om det skulle betyda samma sak som att de aldrig kan ändra, har ansvar för sitt beteende och också ett sätt att flytta över fokus till den anhöriga. Som att säga, "du visste att jag drack så här mycket när vi träffades så du har ingen anledning att bråka på mig nu".

Vi anhöriga vill gärna tro att om vi säger till vår alkoholist att vi kommer lämna så kommer de förstå att alkoholen får stora konsekvenser och därför vilja sluta. Tyvärr är det inte alltid så. Den insikten, om vilka konsekvenser drickandet får kan vi tyvärr inte tvinga fram.
Jag har ett exempel på det. Jag växte upp med en pappa som drack. När jag flyttade hemifrån så bröt jag kontakten med honom helt och gjorde klart att det var p.g.a. hans drickande. Visst hoppades jag då på att han skulle sluta dricka men jag var också vid den tidpunkten redo på att jag inte längre skulle ha en pappa. Han var liksom död för mig. Men han valde alltså att fortsätta dricka framför att umgås med sin egen dotter. Det tog två år innan han själv kom till insikt om att han inte ville leva sitt liv så och att han måste göra något åt det själv. Nu har han varit nykter i flera år. Han har förklarat för mig vad han kände då när jag bröt kontakten med honom, att han inte kunde förstå hur han kunnat få en så elak dotter, att han tyckte det var skönt för han skulle kunna dricka ifred.

De beslut alkisen fattar är inget vi kan styra över. Vi kan bara försöka leva våra egna liv såsom vi vill ha det. Ibland innebär det att vi måste bryta upp med människor vi älskar då de på verkar våra liv så mycket i en negativ riktning. Det är ingen lätt sak att göra och självklart kommer det en massa känslor och tankar. Det är viktigt att inte fly dessa känslor, fortsätt sätta ord på dem genom att skriva här och om du kanske har någon att prata med också. Jag rekommenderar al-anon om du inte varit där.

Kram

Du kan verkligen formulera känslorna. Så bra att det bara blir bättre och bättre för er. Jag känner också likadant, från andra sidan, missbrukarsidan. Sen det där med skrivandet här. Jag tycker naturligtvis det är viktigt och bra att vi som "lyckats" finns här och kommenterar och stöder. Men samtidigt är det naturligt att vi vill gå vidare med vårt liv bortom missbruket när vi känner att det är passerat. Ett helt annat liv som vi hittat. Viktigt att aldrig glömma var man kommer ifrån men ändå, jag vägrar ha alkohol i min identitet. Ingen nykter alkoholist är jag utan jag vill inte ha alkohol längre. Det känns verkligen som mitt eget val nu.

Jag ser många på god väg att lyckas och ber er att hålla ut. Det blir bättre och det är värt att kämpa för.

det tredje året med nykter man och det inne på andra året med av-egen-vilja-nykter-man som går på AA... är livet bättre och ärligare än kanske nånsin. Det som händer är att jag tvingas möta mig själv, mina behov och önskemål, på ett nytt sätt. Och det är bra.

Fortfarande läser jag här men alltmer sporadiskt och behovet att skriva har minskat påtagligt.

Under min tid, drygt 2½ år, här har det alltid funnits de som skriver och svarar kontinuerligt och på det sättet "bär upp" forumet. Jag ser några sådana nu - hoppas ni håller taget och hoppas forumet får ett nytt uppsving när semesterperioden är slut. Tyvärr lär det behövas.

Min "närmaste" forumfamilj är i det närmaste upplöst här och jag är tacksam för att jag känner att jag kan stå på egna ben nu. Innerligt tacksam är jag för att ni/de fanns den tiden jag behövde er/dem som mest! Sorg, sorg känner jag för dem som föll av... här på forumet handlar det faktiskt om liv och död. Och livet är det liv som endast jag själv har makt över. / mt

och fortsätt göra val som gör livet underbart!

Jag har det fint i livet! Kram / mt

och fortsätt läsa och skriva här. Jag föreslår att du flyttar till "Förändra sitt drickande" så får du mer svar av dem som är i liknande situation som du. Lycka till! / mt

och verkligen bli nykter kan vara en lång process.

Min man blev nykter, det som kallas med vita knogar, då jag lämnade honom. Han ville verkligen bevara äktenskapet men egentligen inte sluta dricka... det var ett tvång. Under det första halvåret var det ett antal jobbiga konfrontationer med önskan och tjat att vi skulle dricka vin till maten ibland, fira med champagne ibland, dricka planerat (något lite) på fest osv. Efter två försök insåg jag att det inte fungerar och satte kravet "noll". Efter det första kämpiga halvåret kom ett lugnare år med några korta återfall (några öl/GT som jag oftast upptäckte direkt och då avbröt han) - under början av det året sov han massor och humöret var inte på topp. Ett och ett halvt år efter "gränsen" kom ett återfall då han drack sig berusad och därmed hans egen insikt. Han började då på AA och efter ytterligare ett par månader hade han en "inre upplevelse" då han liksom "såg" alkoholen i relation till allt han hade och har kvar.

Efter ännu ett år, alltså nu denna sommar, har hans "bild" av sig själv som alkoholist fått ännu en dimension och djupnat - på ett sätt jag upplever gott.

Förutom hans långa resa gäller att ett förändrat liv även innebär en förändringsprocess i och för relationen.

Under hela denna tid har jag haft enormt stöd av att läsa och skriva på forumet. Jag har haft lika mycket stöd och lärt minst lika mycket på missbrukarsidorna som på anhörigsidan.

De svar du fått av MB och Adde stämmer helt med min bild av alkoholisten som ännu inte insett sin situation "på riktigt". Så länge det är så kan du troligen inte nå fram till honom - hur konstigt det än låter i skenet av det du berättar. Terapeutens råd att trappa ner låter totalt knasigt, inte trovärdigt överhuvudtaget. Dessvärre finns både läkare, företagssköterskor och terapeuter som är djupt okunniga om missbruk.

Ta hand om dig och ditt liv! Det enda du har makt över. Kram / mt

och kommentarer och givetvis har ni rätt. Det känns bara konstigt att vi för två månader satt och skulle få hjälp med en ambulant terapi och att han ville sluta då, och så denna attityden nu. Naivt kanske, men jag trodde att man väl kommit till insikt att man måste sluta, att den liksom skulle sitta kvar... Inte att det för den skull skulle funka att sluta dricka, så menar jag inte. Det är klarrt att det är en lång väg att gå. Men nu är det som han inte tycker det behövs längre. Att inget spelar någon roll...
Känner mig förbannad på hans terapeut som satt och sa att det inte är någon vits att lägga av helt om man inte tror att man klarar det själv, utan att man ska börja med delmål som man säkert klarar av. Det blev plötsligt legitimt att dricka två dl vodka om dagen bara för att det var en förbättring... Men det kanske hade blivit likadant ändå och det är ju som det är.
Grinig och tjatig har jag väl inte precis varit - visste om hans problem när vi började träffas och har egentligen aldrig krävt att han ska sluta dricka. (ja utom för två månader sen att han skulle med till rådgivning iofs) Men visst har jag blivit sur när han inte hållit sig till reglerna när vi har täffats och visst har vi bråkat då. Men däremellan har vi också kunnat prata normalt om problemet och det kan ju i och för sig vara manipulation från hans sida, men han är fullt medveten om att han är alkoholist och egentligen aldrig kommer att kunna dricka "normalt". Däremot tror jag som du säger, Adde att han älskar vodkan för mycket. Han har haft en grym tur också, och sluppit många konsekvenser som egentligen borde kommit vid det här laget. Finns alltså för lite anledning att sluta.

vi är! Välkommen Sissan.
Slutade också röka för tio år sedan efter att ha varit nikotinslav i 35 år. Är ju så djävla arg på att jag inte kan sluta med den här skiten för gott också eftersom det bara är nackdelar. Håller på att bli tokig. Och ledsen och förtvivlad. För vad, jag vet ju att jag mår hur bra som helst dag 2 och 3 bara jag slutar.
Nu måste vi ta oss ut ur det här!
Fenix

MB för ditt inlägg. Kanske är det " fånigt" men bara vetskapen att det finns någon där ute som har kämpar/kämpar för samma mål som jag värmer och hjälper.
Önskar dig (och alla andra) allt gott!
/F

har så rätt !!

Han har ingen insikt alls om sin sjukdom utan lägger allt ansvar på andra. Hans enda kärlek finns i flaskan och den skyddar han med allt han förmår och du står bara i vägen för den kärleken.

Mina känslor, de riktiga, kom tillbaka fullt ut mellan ett halvår till ett år in i nykterheten. Svårt att sätta nån gräns eftersom jag glömt hur det var att känna naturliga känslor. Jag var fullständigt bedövad i över 15 år och OM det var något som hände, exvis föräldrarnas död, så kvävdes alla försök till att känna känslor omgående med rikliga mängder sprit. Alkoholen tog över allt, lämnade inget kvar för mig att själv bestämma.

Du gör helt rätt som tar hand om dig själv och väljer ditt eget liv. Du är värd det.

och reda med den läkaren!
:-)

Ha det bäst!
MB

Tack för din omtanke. Förmodligen har du helt rätt när det gäller medicinen. Min läkare ringde idag på eftermiddagen. Hon meddelade att min leverstatus var ganska OK. Det var endast ett levervärde som var förhöjt. Att det inte var värre än så är för mig en gåta.

Nåväl, hon meddelade vidare att jag hade brist på B12 samt folsyra. Nu ville hon att jag snarast möjligt skulle börja ta nya tabletter för att öka på mitt B12 samt folsyra. Så fort jag hämtat ut dessa tabletter skulle jag sluta med de andra starka B-vitaminerna. Jag skulle fortsätta med mitt antabus. Tog mina tabletter vid tvåtiden i eftermiddags och efter ett par timmar blir jag rätt sänkt. Lite illamående, lite ont i magen och en känsla av kraftlöshet. Kanske inte så konstigt, antar jag. Kroppen reagerar väl på det nya giftet och nu är det ju tredje dagen med hög dos. Nästa tablettomgång blir på lördag.

Jag ska tillbaka till vårdcentralen om två veckor för att ta nya blodvärden för att checka hur levern reagerar på antabus.

Ta hand om er och försök att inte hamna i min situation utan inse allvaret med alkoholens alla negativa effekter tidigare.

Tjalle