Senaste kommentarerna i forumet

Hej Adde!
Tänkte bara titta in här hos dig och säga hej.

Kram kram!
/H.

Många kamper på en gång, men du fixar det här. Ta din tid nu när killarna är på semester, vila och lägg upp en strategi mot drakar och spöket. Vi tror på dig//Kram Kalla

Annars kommer du få den på hjärnan under veckan och måste slåss med drakar, troll och spöket.Kram Kalla

Jag lät bli att gå på en fest en gång, för att maken var onykter. Vi skulle ha gått båda två, och det var kompisar på hans sida. Så jag lät bli.

Och så skrev jag om det här på forumet. Och fick svar av en av de som var mest aktiva här då. Hon skrev "du börjar skära ner på ditt eget levnadsutrymme nu, det är inget bra tecken" och tyckte att jag borde ha gått själv. Det tog skruv i mig, det där, och jag minns det ju uppenbarligen.

När jag läste att du gick på dansen tänkte jag att du gör som jag borde ha gjort. :-)

Apropå hjälp - glöm inte att Al-Anon finns och att de inte tar semester.

/H.

Fortsatt nykter men måste säga att jag har funderat mycket på alkohol de sista dagarna.
Har känt ett sug trots ett helnyktert halvår, kan det vara sommaren ?
Har bl a. tänkt på det här med känslan av att sätta mig med ett glas rosévin och njuta.
Det är en sak som många nämner här att de vill kunna sitta med ett glas och koppla av.
Men jag kommer bara fram till att för mig blir det ingen avkoppling, det är hela tiden ett glas för lite.
För mig gäller bara total avhållsamhet.
Trevlig sommmar och lycka till med er nykterhet.

Ni ska bara veta hur glad jag är över att ha hittat till forumet, ni ger mig en sådan kraft och styrka!
Tack för att du, Lelas, hittar positvit i mina inlägg och tack för att du tycker att det var bra att jag gick på dansen. Jag känner lika, att detta var en markering att jag faktiskt inte gör som han egentligen vill...Men jag har haft lite dåligt samvete över att jag gick...Men inte nu längre.

Jag blir nästan rörd över att ni är inne på min sida och undrar hur jag mår. Ni är ett STOR stöd för mig.
Försökte söka en annan kontakt..Semester- åtekommr i augusti. Verkar vara svårt just nu..

KRAM

Fröken snusförnuftig här ;-) Tycker du ska hälla ut den, det är värre att du frestas än att någon blir av med lite sprit. I värsta fall får du köpa en ny men troligtvis har dom ni hyr av glömt den. Låt inte spöket lura dig och göra flaskan viktigare än den är. Hoppas du får en skön semester!

Hej igen vännen!
Precis som mt så känner jag riktigt hur du våndas.

Det är lätt att anklaga sig själv för att man misslyckas med en massa saker när livet ser ut som ditt gör (eller hur?). Därför tänkte jag tala om vad jag ser som positivt i det du skriver. :-)

Heja dig för att
- du skriver av dig så att du kan få lite ordning på dina tankar! Det är en stor hjälp, vet jag av erfarenhet.
- du gick på dansen! Det är ett litet med väldigt betydelsefullt sätt att visa att du har kontrollen över ditt eget liv.
- du ringde anhörigstödjaren! Synd att det inte gav utdelning, men ge inte upp. Du behöver och har rätt till bra hjälp.
- du sätter dina barn främst! De behöver en klok förälder nu när den andra har spårat ur.
- du inser att du är maktlös! Det är första steget av de tolv och det är lika viktigt för oss som för alkoholisten.

Heja! :-)
/H.

Hallå?

Jag är precis hemkommen från solen där vi hyrde ett hus med ett fullt barskåp, typ 8 flaskor sprit och 2 fl vin. Jag drack några kvällar där nere, vin till maten och så. Allt var ok egentligen men sedan när mannen var ute el gått och lagt sig var jag där och drack. Smakade apa, men det spelade ju liksom ingen roll då. Hade den inte funnits hade jag i alla fall gått och lagt mig istället. Men de dagar jag inte drack någonting blev jag inte alls sugen. Så jag har inget tips bara min egen erfarenhet.

Tack för att du skriver och delar med dig! Jag har ju inte lyckats sluta helt, men har dragit ner ordentligt vilket känns så himla bra. Det där sista du skrev stämmer verkligen, för mig har den här sommaren blivit en kamp, och det är som att varje dag är ett litet prov. Har ju i alla år haft semester med A och mycket är ju liksom uppbyggt på det. Men jag försöker skaffa nya vanor och som du skriver vara snäll mot mig själv och lägga undan en massa måsten. Vill jag kolla på film istället för att klippa gräs tänker jag göra det! Och håller med dig om att vara den som alltid fixar snacks, drink och middag och ser till att alla mår bra. Nix, nu när vi åker ut till landet tänker jag köpa med mig färdiga maträtter som jag kan slänga in i ugnen och sedan gå och sätta mig med en bok under tiden. I vanliga fall brukar jag "tjinga" för köket och stå där i timmar och laga mat och dricka vin, började med ett el två glas men på sista tiden en hel flaska före maten och det är ju för mycket. Så det får bli nya tag och andra vanor. Lycka till och ha det bra!

- det gör ont i hela mig att dela din vånda.
Du är inte maktlös!

Jag citerar ur Carina Bångs blogg:

Vi är maktlösa inför att missbrukaren väljer att dricka eller ta droger.

Vi har makt över vad vi väljer för våra egna liv.
Vi har makt över vilka val vi själva gör.
Vi har makt över vad vi lägger vår energi på.
Vi har makt över vad vi lägger vår tid på.
Vi har makt över vilka människor vi väljer att umgås med.
Vi har makt över vilka värderingar vi vill leva efter.
Vi har makt över... (fortsätt gärna listan, skriv i kommentarer!)

Jag önskar dig all kraft för att du ska kunna stiga ut ur det som håller er alla fångna.

Häromdagen hörde jag ett radioprogram som fängslade och inspirerade mig, två sånger vill jag ge dig - du väljer förstås själv om de är rätt för dig.
http://www.youtube.com/watch?v=gBzb8G0AZG8
http://www.youtube.com/watch?v=EsKHlSmv2q8

Sök själv den musik som ger dig styrka! Min allra varmaste styrkekramar till dig! / mt

Nu har min sambo jobbat varje dag i 3 veckor och det har varit lungt med drickat. Tog sig dock ledigt V.28 och som jag skrev i tidigare inlägg så misstänker jag att han drack när jag jobbade natt i början av denna vecka. Torsdagen kom och jag bjöd min släkt på kalas eftersom jag fyllde år. Min sambo drack som vanligt tre groggar mer än alla andra. Var tvungen att slå upp en till grogg efter att gästerna gått hem vid tio. På fredagen var det meningen att vi båda skulle gå på dans men min sambo följde inte med pga "att vi har det så dåligt och att jag skulle slippa att skämmas för honom eftersom han blir en så otrevlig fyllhund" (hans egna ord, sarkastiskt sagda). Jag undrade om det kom till att bli bättre bara för att vi stannade hemma...? Jag hade bestämt mig för att gå på dansen iaf. Min sambo blev inte glad över att jag gick ut, det är första gången sedan mitt snedsteg för 1½ år sedan och jag förstår att det kändes för honom, jag erbjöd honom dock att följa och ville att han skulle göra det. Men han ville inte och jag gick själv. Hade faktiskt roligt hela kvällen. När jag kommer hem sover min sambo, märker att han druckit en del (snarkar högt, och har somnat med tröjan på). Alltså har han hellre suttit hemma själv och druckit sig full. Dagen efter kommer det fram att hans hjärnspöken fått för sig att jag stämt träff med killen jag träffade för drygt ett år sedan och alla hårda ord kring otroheten kommer upp igen. Jag tror dessutom att han hade börjat om på morgonen om inte så var han iaf rejält bakfull. Han talade om för mig hur dum i huvudet jag är, falsk, skitpratare, anklagande och lögnerska och att jag ska sluta lägga mig i andras liv såsom hans, min svärmors och min svågers. Jag försökte förklara att man in en vanlig familj talar om varandras vardag och vet vad den andre gör och bryr sig. Att jag överhuvudtaget bryr mig om hans mamma och bror beror på att jag vet att de påverkar min familj negativt genom att göra så att min sambo mår dåligt. Men nu ska jag inte lägga mig i mera!! Lördagen slutade med att min sambo drack sig full igen och somnade på soffan (som vanligt). Söndagen klev han inte upp förrän 11.15. Känns sedan som han tvingades att följa med mig och barnen på tivoli mm. Det känns aldrig som att han vill vara med oss av hela sitt hjärta. Det känns som att allt vi vill och att leva normalt är så himla jobbigt för honom. Då dricker han hellre för att döva.. Grejjen är ju den att han hela tiden sviker barnen och mig. Han intar den självömkande attityden och tycker synd om sig själv istället för att rycka upp sig. Jag vet inte om han någonsin kommer att ta tag i sina alkoholproblem.
Jag måste lämna det sjunkande skeppet, och det snart. Nu har vi en kommande semestervecka tillsammans. Får se hur den blir, får stå ut för barnens skull.
Pratade mycket med min mamma och min brors fru under gårdagen och jag vet att de alltid kommer att finnas vid min sida men de tycker ju nu att jag måste göra något åt min situation som pågått i så många år, alldeles för många. Jag är så orolig för hur det ska bli med barnen. Jag har ju allt för många gånger fått erfarit att min sambo inte kunnat hållit sig spiknykter då jag varit borta. Hur ska jag kunna lita på det om jag ej längre har kontroll över barnen på heltid. Hur ska jag veta att det är onyktert eller att det är nyktert, inbillar jag mig eller är det sant. Vill ju inte beröva mina barn att träffa deras pappa, men vad gör man...???
Fy, vad livet är svårt. Jag vet vad jag borde göra och känner också en press på mig från andra att jag nu måste göra något. Jag bara ältar och ältar.

Jag tog faktiskt kontakt med en anhörigstödjare igen som jag pratade med runt jul då jag flyttade i knappt en vecka..... När jag äntligen tog mig på tag och mailade henne så fick jag reda på att hon nu var sjukskriven och kommer att vara det ett bra tag framöver.....suck!
Får väl börja leta någon annan....

Var tvungen att skriva av mig lite igen. Ältar hela tiden om det verkligen är mitt fel att han dricker; bara jag vill ha mera sex med honom så blir det bättre, bara jag inte påpekar att han jobbar mycket, bara jag inte påpekar att barnen behöver honom, bara jag inte uttrycker mina behov av att kommunicera och känna mig sedd, bara jag inte är så sur/ledsen på honom, bara jag ger honom mer beröm och uppskattning för det han gör, bara jag ger honom mera uppmärksamhet och är mer förstående för allt han måste göra...så kanske han inte skulle dricka så mycket.... När jag skriver så ser jag själv hur dumt det låter.. Men han har åter uttryckt att det är mitt fel att han dricker och det sätter sig i min hjärna.
Han kan inte vara nykter i många veckor... Det är så sorgligt!! Mina barns pappa!! Jag trodde att jag skulle kunna rädda honom från detta men jag står maktlös.

Nu är jag här igen!
Jag har haft en rejäl svacka, mår fortfarande inte så
bra. Men har bestämt mig för att vara nykter idag!

Jag tog två groggar för ett par veckor sedan. Hällde
ut resten. Det varken smakade eller gjorde gott!
Men skam den som ger sig...köpte en ny flaska i helgen....som jag öppnade igår och hällde ut,
utan att dricka en droppe av den. Är ju tur att jag
fortfarande hjälper staten.....

Ska försöka ta mig i kragen och ta dessa veckor
som barnen är borta och göra som ni mina fina
vänner säger...att vårda mig själv!

Vill så gärna lyckas att vända mitt liv, men det är en
kamp.

Jag trodde att jag vid 40-års ålder skulle ha alla
bitar på plats. Men jag har nog aldrig varit så
vilsen som jag är just nu!

Samtidigt som jag kämpar med mitt
alkoholberoende så kämpar jag även
med ett läkemedelsberoende (av läkare
föreskriven medicin) och en sjukdom
som slagit ut hela kroppen.

Vill ta kontroll över mitt liv, och vara den jag är
utan något som påverkar min kropp!
Kanske kommer det en dag då jag får känna
mig lycklig!

Ska försöka att hänga kvar här nu...behöver er!

Kramar TP

Över en vecka sen jag skrev. De första dagarna saknade jag forumet och skrivandet mycket, nu har jag vant mig. Kollar igenom sgs dagligen, har loggat in och meddelat vart jag försvann ifall nån undrar. En lugn och bra vecka har jag haft. Mycket regn, städning, filmer.

Mm har varit berusad av lycka:) över första-juli-insikten att ”allt finns kvar - allt utom spriten”. Jag tog direkt upp att jag fick obehagskänslor av att se honom med en ölburk – det är min motorväg i hjärnan: ölburk = dåligt, hotfullt, farligt. Min hjärna har inte kopplingen ölburk 0,0 eller 0,5. Han har också berättat om detta på AA och fått respons. Det har gått två veckor nu sen hans insikt och jag både hör och ser att han har ro – trots att han annars har en ledsjukdom som är aktiv och som besvärar.

Vi har också konstaterat att vändningen går bortom förnuftet, det är bara att ödmjukt tacka och ta emot.

I år har vi alltså semester som känns ”som vanligt” minus oro, bråk/undvikande av bråk och obehag. Det betyder att vi flera dagar druckit något annat än vatten/mineralvatten till maten - precis som före dec 2010, måltiderna föregås av diskussioner vad som kan passa till maten. Det känns som vi har fått tillbaka en av guldkanterna i livet och just nu känns det helt naturligt.

Förra sommaren, när livet var nyktert (med vita knogar) präglades av hans stora trötthet, icke-deltagande (undvikande) i sommaraktiviteter och undvikande av mat som var kopplad till vin. Och en viss försiktighet , ibland tystnad runt detta. Kan så här i backspegeln beskrivas, kännas, som om vi levde i en parentes.

Vi har diskuterat att vi är i otakt – vårvintern 2011, när jag upptäckte Blåbär 100%, skulle jag ha varit salig av lycka över hans intresse för alkoholfria drycker. Då sökte jag aktivt alternativ. Nu har jag haft ganska mixed feelings men också insett och kunnat förhålla mig till att det här är hans sak. Jag dricker ju kaffe hela tiden så skillnaden är just nu en värderingsfråga. Hittade en sida på forumet där det diskuterats och där det framkom olika synpunkter – kändes bra. Bäst känns det jag ser, hör och känner – det jag upplever här och nu.

Igår hörde jag ett radioprogram där Sven-Bertil Taube berättade att han blivit nykter med Minnesotamodellen och går på AA. Det blir allt fler som ”kommer ut” och berättar – härligt.

Lev väl alla vänner! / mt

Så skönt att komma hem igen. Blev bjuden på vin hos några vänner och kunde inte säga nej och kunde inte heller hålla mig till några glas vin utan drack jättemycket. Vi umgås bara med dem när det dricks och jag tycker inte egentligen att det är kul, utan är nog mest där för att jag inte kan säga ifrån och för att jag vet att vinet flödar. Jag blir så imponerad av er som bara slutat helt tvärt och undrar hur ni klarar det och vad ni säger till alla? Just i det här fallet är det jättesvårt att säga ifrån och jag vill liksom inte säga att jag har ett uppehåll. Jag inser att det är svårt att ändra på ett invant beteende. Men trots gårdagens miss så ser jag framåt. Är hemma sjäv med barnen några veckor nu och förut hade jag fixat goda middagar och druckit vin hela eftermiddagen/kvällen, men så blir det inte den här sommaren. Det känns skönt att redan nu bestämma att så ska det vara!

Känns lite konstigt att räkna veckor nu, går snart över till månader. Förhoppningsvis. Den första augusti är inringad med rött bläck i kalendern. Många upplever tydligen att det är lätt att trilla dit efter just tre månader. Och jag börjar närma mig, är det därför det börjar bli jobbigt kanske? Vill så gärna kunna rusta mig inför krisen, kanske är jag mitt i den? Kanske är det jobbigare för att det är sommar, jag vet inte. Har inte trott att jag löper större risk eftersom jag inte trott att jag druckit mer under just den tiden, men det har jag kanske? Har hattat runt så mycket i mitt liv att jag har svårt att se mönster, rutiner, hur jag brukar göra. Pratade med pojkvännen igår, förstår nu att han inte ser lika allvarligt på det här som jag. Kanske har han problem själv? Tror inte det. Har i och för sig hört honom och min svägerska prata om hans föräldrar som inte verkar ha haft en helt okej relation till alkohol, kanske ser han inte klart? Han har ju inte heller varit med hela mitt vuxna liv och sett hur det sett ut, hur jag har hållt på. Tog upp det igår för att jag känner hur jag vacklar, hur jag börjar tvivla. Var det verkligen så illa? På spegeln hemma i badrummet sitter texten "jag är modig som släpar fram trollen i ljuset". Tänkte att nu jädrar tar jag fram trollet, så spricker det. När jag insåg att han inte förstår blev jag rädd, kände mej orolig. Hur fasen ska jag klara det här utan stöd? Sedan insåg jag att det är ju just det, jag måste klara det här själv. Inte hänga upp mej på någon annan. Behöver jag stöd finns det, professionellt. Men jag kan inte luta mej helt och fullt på honom, måste stå stadigt själv. Lita på att mitt beslut är rätt, att det bara är jag som vet vad som är bäst för mig. Och när jag vaknade imorse kände jag mig lugn igen. Mitt beslut är rätt, det är inte farligt alls att vara nykter. Det är precis som vanligt, fast utan alkohol. Och livet blir precis så bra som jag gör det. Sakta sakta börjar jag lita på mig själv, att jag kan. För första gången på riktigt länge börjar jag känna att jag har kontroll över mig själv, över mitt liv och över framtiden. Är inte speciellt rädd. Inte idag iallafall :-)

Har fortfarande inte kommit ut på joggingtur men tagit långa långa promenader vid havet, klättrat i klippor och bland ruiner. Gått så långt att jag har flera blåsor på fötterna. Och det är så skönt. Börjar så smått höra vad kroppen säger, vill inte ha mer socker, vill inte ha mer fett. Vill egentligen inte röka heller men jag fortsätter, för att jag förbjuder mig att sluta. En sak i taget den här gången. Lugnt och sansat, inte rusa iväg. Huvudvärken dämpas inte med alvedon, jag påminns om att dricka mer vatten, och LUGNA NER MIG. Inte stressa, inte se allt som måste göras utan det som KAN göras. Vill göras. Det som känns bra i magen. Det som lugnar den där fladdriga känslan. Att inte kunna fly undan genom att hälla i mej ett glas vin eller femton innebär att jag måste lära känna mig själv helt och fullt. Att känna hela tiden, och att känna efter hela tiden är jobbigt. Men det som är jobbigt är bra, det vet jag. Och det som är jobbigt blir lättare med tiden, så är det ju. Påminner mig att vara extra snäll mot mig själv nu, inte kritisera allt jag gör, inte se vad jag kunde gjort bättre. Bara vara snäll.

Imorgon åker vi ut till kusten igen, med vännen som tycker jag är trist som inte dricker. Får se hur det blir, tänker ha inställningen att vi kommer ha kul. Men tänker inte vara den som servar längre, den som ser till att allt blir så bra så. För det har jag varit innan och det höll på att äta upp mig. Tror det kan bli en liten krock där men så får det vara. Socialt ansvar var det någon som sa att det heter här på forumet, om det blir tyst kring bordet är det mitt ansvar att se till att det börjar pratas. Jag i ett nötskal. Den här gången får någon annan ta över lekledarrollen för jag pallar faktiskt inte mer.

Är inte orolig för att jag ska trilla dit men man kan väl aldrig vara säker. Så jag påminner mig om att jag inte gillar ETT glads vin, att jag bara mår dåligt av det, att jag inte klarar en bakfylla till, att jag får ångest av alkohol och att det hela är en illusion. Det vet jag så väl. Det enda lilla jag måste få erkänna att jag saknar är spänningen precis innan (det går åt skogen). Förväntningarna (som slocknar efter första glaset) inför festen, att göra mig fin (vilken man väl kan göra ändå?), glädjen (som jag numera känner varje dag). Sådär, då sprängde vi det lilla luftslottet också.

Hoppas ni har det bra, alla semesterfirare. Det är en jobbig tid, måste jag erkänna, denna tid som egentligen borde innehålla återhämtning snarare än kamper. Men det blir bättre, det måste det bli. Bara nya vanan får sätta sig ordentligt.

Hej så länge!

Så klart att vi finns här för att stötta varandra. Du har gjort ett strålande jobb de 14 dagarna i solen! Visst känns det skönt att ta kontrollen.

Vi hjälps åt.

Haha! Även jag hittade whisky i förra stugan jag bodde i. Men den frestade inte alls. Jag ville ha romantisk middag med vin, inte nån whisky. Det är ju fint att jag är så kräsen...
Jag vet inte om man kan hälla ut stug-whisky (stavningskontrollen ville stig-whisky! En liten fingervisning?)
Kan du tala med din man om att du är rädd för att bli frestad? Jag tycker för egen del att det är ett bra sätt att förhindra tänkbara återfall. Dessutom tenderar trollen att spricka när de kommer ut i ljuset...
Stor kram till dig kära syster!
Nynykter

Hej Dompa!
Jag hoppas allt är bra med dig nu och att du njuter av den fortsatta semestern. Bra att du skriver här och konstaterar hur medvetet återfallet trots allt var. Nästa gång använder du den där förmågan att planera till att planera hur du INTE ska kunna ta återfall, till exempel genom att berätta för syrran vad som rör sig i ditt huvud :-)
Vår hjälte svingar sig vigt upp i sadeln igen. Han inte bara fajtas med vampyrer, han tar även ett sista-natten-med-gänget-rus som slutar med att hjälten vaknar upp på en öde strand. Vilken blir nästa filmgenre? Romantisk komedi kanske? Något hjärtknipande där den nyktre men ack så stilige hjälten möter kärleken i byns bibliotekarie (som blir skitsnygg så snart hon tar av sig glasögonen)
Hur det än blir så håller jag på dig, Dompa!
Stor kram från Nynykter

Jag hoppas att du mår bättre snart. Tänk på att det inte bara är för pojkarnas skull du ska bli nykter. Det är för din egen skull. Du är inte bara pappa, du är TP också :-). Du är värd ett gott och nyktert liv. Storebror skriver mycket klokt, ta det till dig !

Jag och familjen är med min gamle far på hans sommarställe. Han har en demenssjukdom och glömmer både det ena och det andra. En positiv sida är att han helt verkar ha glömt av det här med alkohol. När vi ska äta frågar han gentilt vad herrskapet önskar dricka till maten (vilket så sent som förra året hade inneburit vin åt de vuxna) och sen serverar han mineralvatten :-)
Puss och kram!

Nynykter

Så fint du tar hand om allas vårt rum, Mulletant. Jag såg nyss solen gå upp över havet. Det är redan behagligt varmt och jag hör pipande sjöfåglar. Äntligen har jag för en stund både el och täckning.

Under semestern har jag för första gången på länge känt ett sug efter alkohol. Jag och mannen äntligen ensamma. Bad från klipporna. Vedeldad bastu. Så mysigt det kan bli och DÅ slår suget till. Att det skulle vara så väldigt gott och mysigt med vin. Jag blev riktigt irriterad på mig själv. Det var ingen fara för min egen del eftersom alkoholinköp skulle kräva både båt- och biltur. Jag pratade om min irritation med Särbon. Han tyckte bara att det var väl inget konstigt och kanske lite bra att nån gå g känna sug eftersom det annars inte skulle vara nån sport att sluta :-)

Det här fick mig att tänka på hur mycket alkohol för min del varit förknippat med leda eller tomrum. När man lämnar en hektisk vardag och plötsligt befinner sig i en sommarstuga utan el och vatten in the middle of nowhere uppstår ju lätt just - ett tomrum. Det där har jag tidigare fyllt med vin och öl. Känner suget komma vid cocktailtimmen, sedan jag "klarat av" en ledig dag och innan det är dags för middag.. Galet!

Kramar till alla kämpar i sommarsverige (/fyllesverige?)

He, he, den där kände jag inte igen - för att verka avspänd. Ja detta är väl självsuggerering på hög nivå!!

Jag måste berätta, jag tror att vårt barskåpsspöke smög ned i packningen. Det är helt jä_la otroligt detta! Idag kom vi ju då till stugan vi hyr för en vecka ihop med min svägerska och familj. Vi har gjort oss hemmastadda och ikväll letade jag i alla köksskåp efter en tekanna. Vet ni vad jag hittar längst ned i ett skåp? Jo en stor halvfulle whiskyflaska!! Hur sannolikt är det att det finns sprit i ett hus man hyr?? Vad gjorde jag då? Jag sköt den längst in i skåpet och ställde lite grejer för så att ingen Anna skulle se den. "kan vara bra att ha" liksom! Nu tänker jag att inte en chans att jag riskerar att prova! Men risken finns ju såklart. Kanske ska jag hälla ut den, ingen av de andra vet ju att den finns och skulle ej sakna! Bör jag kolla med den vi hyr huset sv först tro?

Varför händer detta mig!!!??

Dina ord får mig oftast på banan igen, så ikväll skulle vi på fest men avbokade då jag känner mig lite svajig i kriget med draken. Så imorgon planerar vi fotosafari med tidig start, tur att mannen är flexibel :-)//Kram Kalla

forum på fb jag är med i så har det i dagarna hyllats folk som har nyktra och drogfria dagar av varierande längd och det är underbart att se glädjen på forumet då. Det är stort att få dela glädjen.

Samtidigt så är det några som tagit återfall och som nu är på väg tillbaka på skakiga ben och med huvudena fyllda av ångest.

Glädje och sorg på samma sida. Precis som livet för "vanliga" människor.

Det gemensamma temat för de som tagit återfall är att de glömt bort sin historia och trott sig vara friska. Jag är rädd för att glömma så jag jobbar med mig själv och jag påminner mig om vem jag är. Det är inte så komplicerat som det kan låta, det blir ett sätt att leva och det på ett sätt som många gånger är betydligt lättare att leva på än det gamla. Jag är inte bedövad av kemiska preparat och har full åtkomst till mitt känsloliv med alla dess toppar och dalar och det känns så fantastiskt befriande. Så var inte mitt liv tidigare.

Vi hade ett litet möte några stycken på ett torg för ett tag sedan och naturligtvis sitter vi alkisar på parkbänkarna och flamsar så folk kikar lite på oss :-) Det känns så kul att kunna utmärka sig lite så att folk tittar och vara helt nyktra och kan kika tillbaka på de "normala" som går där!

Det går alldeles utmärkt att vara lite busig och tokig i nykterheten, tom så knasiga att folk tittar lite skrämt på oss och då fnissar vi ändå mer :-)) Ni skulle bara veta vår historia ni Svenssons som går där !!

Jag skulle gärna vara med på YPAA i Köpenhamn 27-29 juni men tyvärr har jag inte en obegränsad kassa så jag får avstå det konventet. Jag har vänner som åker dit och jag känner sån längtan att få följa med men jag spar min pengar till Gullbranna och vårt föreningsmöte i oktober. Inte alls så tokigt det heller :-)) Gullbranna är mitt riktiga vattenhål på hösten och det är ett måste för mig att åka dit och kramas lite !! Det är under det konventet som jag har fått mina riktiga aha-upplevelser och där min nykterhet har tagit rejäla kliv in i tillfrisknandet. Det var där jag hittade mig själv 1,5 år in i nykterheten när en anhörig/medberoende klev upp på scenen och sade just det som jag hade letat så förtvivlat efter. Från den dagen var jag en egen person med egen identitet och inte bara en alkis som det var ok att sparka på. Då började mitt nya liv.

Sköt om er och glöm inte eran historia, den är ju eran framtid !