Senaste kommentarerna i forumet

Tack för allt.
/A

i din analys i min tråd.
I vanlig ordning tack.
/A

borta nu. Har eller kan inte förklara hur ledsen jag är.
Ber om ursäkt.
/A

.

Så var visan slut.

...absolut inte ner på något i behandlingen. Noll och inget!

Däremot ser jag hela människan, vad som händer mellan, som ingen annan.

Från nu ser ingen någonting(ingen ser hans grubbel och översitteri)och mannen går "skyddad" vidare på sin egen förnekelseväg. Men, fri från alkohol, med hjälp av behandlingen.
Mycket bra!
Han super ju inte ihjäl sig idag, imorgon eller inom ett år. Nu får ju kroppen vila från det yttre giftet.
Inuti kommer de inte åt honom. Ingen vet om hans svarta hål.
Jag ser/har sett de finns där, är bittra och infekterade. Vad de innehåller har jag ingen aning om. Behöver jag inte veta.
Däremot är vår vårdapparat uppbyggd på att om hjärtat börjar ge upp läggs all kunskap och fokus på att hålla människan levande.
Vi får inte ens själva välja om vi inte vill ha hjälpen.
När det gäller psykologi är allt mycket mer godtyckligt och har man tur hamnar man i rätt händer/klickar och får/blir mottaglig vägledning.
Om det inte händer kan det få förödande konsekvenser.

Snart får mannen säkert ett nytt jobberbjudande, då kommer han ha mindre tid bli påmind om sin problematik.
Än mindre när jag är borta ur bilden. Han har redan börjat förneka mig och säljer sig som ensam och utan något som binder honom i tid och plats.

...bör inte vara för sjuk när man söker vård.
Jag är också så trött på att behöva ifrågasätta. Tänk så mycket energi som går åt helt i onödan. Visst, det är underbart att vi alla är olika och därmed behoven.
Jag har så många minnen från tiden mitt ena barn fick cancer. Sjukvården var toppen men när vi kastades mellan olika avdelningar så blir det ju övertydligt var humanismen fattas. Översitteri härskade också på endel platser, då kommer man ju aldrig igenom till kärnan.

Översitteri är direkt förgörande, för alla och i alla situationer, ingen går vidare som vinnare. Alla, inte minst den som utövar, förminskas, även problemet i sig.
Ilska kan vara det enda drivande.

Min alkis vill ha hjälp, tar emot hjälpen, är förmodligen en av deras bästa och duktigaste patienter och medmänniska som de andra gärna knyter an till.
Vad de inte vet är hur han efter kan se ner och prata nedvärderande om dem, hela bunten!
Jag vet det, jag har hört det.
När jag ställde "krav" blev jag idiotförklarad och är nu föremål för hålla hans reservmotor igång ett tag till.
Sen kommer jag tjäna som ett ex som varit jobbig när han går in i nästa relation...ser mönstret, varit där ;)
Jag tog aldrig de där orden om hans många ex, lyssnade bara. Han menar jag vill framkalla en " mystik" runt mig. Skitprat! Jag vill inte ha mitt liv fört vidare i fel mans mun bara, alkisen ville gärna skräda med orden.

Sorry, nu blev de mitt på din sida Adde...

Bra du har/hade energin, viljan och förmågan se förbi alla hinder och nu hamnat på "rätt" sida.
Du har all min respekt!

Kram

litet försvar för NMG och Minnesotamodellen :-))
Behandlingen delas in 2 (alt 3 delar om halvvägshus är aktuellt) : Primärbehandling 1 månad och därefter efterbehandling där den önskvärda tidsrymden är 11 gånger med en gång i månaden (varianter på EB finns, tyvärr. Jag har en vän som "köpt ner sig" i sin EB). När den kompletta behandlingen (eller om den avbryts i förtid pga återfall)är avslutad så avbryts också ALL kontakt med Gården för alkisen OM det inte blir aktuellt med återfallsprevention, men då ses den som en egen enhet.

Det ska alltså inte vara möjligt att ha kontakt med personal på Gården efter avslutat behandling för då är det meningen att man ska stå på helt egna ben och hitta egna vägar ut från sina bekymmer. Vi förmodas ta ansvar för våra egna liv, det ingår så att säga i konceptet.

Bara en liten parantes sådär i förbifarten ;-))

...det jag skulle vilja säga. Även om avsikten är den bästa är det ibland lämpligt att ta sig en funderare på hur det jag skriver kan bemötas. Att tala först och tänka sedan är någonting jag själv är duktig på och det är verkligen så att det jag uppfattar som skämtsamt, som oftast är på gränsen till ironi, ofta tas emot som en elakhet av den jag säger det till. Här är vi ett gäng människor som ofta är känsliga, desto viktigare att vara försiktig. Särskilt när det gäller de förtroenden vi ger varandra.

Detta har varit och är en fredad zon där vi kan visa upp sidor av oss själva som inte visas någon annanstans. Det gäller mig själv och förmodligen fler av er andra också. Låt oss få behålla det så.

Jag har förstått att förhoppningen är att kunna dra igång den nya alkoholhjälpen om drygt en månad. Jag tror det är viktigt att det, när nykomlingar hittar hit, finns en massa trevlig läsning för dem istället för grälande i diverse trådar.

Det måste få vara högt i tak här och det är viktigt att vi vågar säga ifrån eller ge varandra råd som kanske gör ont. Men vi måste också vara snälla mot och rädda om varandra. Utan det här forumet hade jag nog inte varit där jag är idag och det tror jag många håller med mig om. Dessutom har jag här funnit någon som blivit en vän även i det "riktiga livet" - det är stort och det önskar jag att fler här får uppleva men för det krävs att vi "sköter oss"!!!

...mulletant.

Jag har vänt ut och in på hela mig. Acceptens och förståelse, ödmjukhet och insikt...försökt hålla mig borta från att dra slutsatser. Vill undvika bita mig i svansen genom att inse alla mina tankar beror på min egen sjukbild.
Nu har jag gjort allt jag kan efter min förmåga. Jag visste att den dagen jag lämnar blir dagen vår gemenskap bryts, för alltid.
Om inget utifrån ger honom en käftsmäll som heter duga så släpper han inte in mig igen.
De orden är ingen självömkan, det är bara så.

Så, jag önskar alla allt gott, förutom mannen just nu.

minnen rörs omkring när jag läser Sorgsens tråd om sin alkis som inte vill ha hjälp.

Från det att jag sökte hjälp själv, och var motiverad, till att jag tog beslutet att själv bekosta min behandling om jag alls skulle få nån så tog det 10 år. Vid de första försöken så blev jag så fruktansvärt illa mottagen så att nu med facit i handen är jag väldigt bitter över de som var satta att hjälpa såna som mig. Utan tvekan är de en stor orsak till att jag fortsatte att kröka i 10 års tid. Nej, jag lägger inte ansvaret på dem för att jag häller i mig sprit men de hade alla möjligheter i världen att bryta min onda spiral men hade inte den kunskapen.

Då när jag sökte var jag så less på skiten så det var otroligt. Det var ju därför jag bad, nej! TVINGADE ! fram så jag fick Antabus vilket var det enda som jag då visst fanns. De ville inte ge mig det först men jag vägrade flytta på mig och sa att de fick ringa polis för att få ut mig ur lokalen. Jag hade alltså tvingat in mig på TNE (TillNyktringsEnheten) och var vid tillfället nykter men de ville inte ha med mig att göra. Jag gick väl nån eller några månader och fick Antabus i ett plasmugg typ Flourtantens och kände mig lika sexig då som i småskolan.

Därefter stack de ett recept på Antabus i handen på mig och vinkade adjö.

Det året gick hyfsat bra med lååånga uppehåll med spriten.

Sen var det då 9 år kvar.

Dessa år knallade jag hos diverse skumma psykologer, KBT-agenter (som LillaBlå skriver), socionomer med fiiiiin examen men som inte kunde ett djävla dugg om alkoholister och vårat manipulativa sätt. För att göra en låååång historia kort så kom min absoluta botten när jag träffade enhetschefen på Beroendeenheten (min fru hade beställt tid) och kärringfan sitter och säger att "Du är inte alkis !! Ni har familjeproblem!!"

Exakt där började min letan efter riktig, professionell hjälp och jag var så lyckligt lottad då så jag hade möjlighet att lägga upp pengarna själv. För från soc fick jag ingen hjälp, det kollade jag upp direkt.

Jag hade en äkta vilja till förändring och tog det stora steget ut i det okända och idag kan jag tom känna en viss "tacksamhet" för den kodumma kärringen på Beroendeenheten. Hade inte den stollen suttit där hade jag kanske varit död nu.

Varför jag hade en önskan om förändring medan andra inte har det har jag ingen som helst susning om, inte en minsta lilla teori finns det. Den som hittar VARFÖR har sin ekonomiska lycka gjord i generationer framåt.

Jag har friheten idag att göra vad jag vill med mitt liv, jag bestämmer ensamt om det. Om jag skulle vilja slå i mig en sjuttis nu så gör jag det, det är helt mitt beslut.

Skillnaden idag är att jag inte vill slå i mig en sjuttis.

Trots motigheter i livet så vill jag inte dricka bort mitt liv.

Jag har det för bra för det !

...till slutfilmen: här får du en av hur du med för många öl innanför skidjackan halkar på väg ut från after-skin och slår i huvudet i något stengolv - pjäxor är ju alls inte gjorda för hala golv!

Det är klart du fixar skidresan utan after-ski med alkohol, det finns ju så mycket annat gott att dricka, varm choklad till exempel - när drack man det senast?

...de(behandlingshemmet) har säkert mängder av kontakter. Problemet är att de inte ser att behovet finns!

...sträcka mig så långt att grundproblemet ligger i makens uppväxt. Helt från spädbarnstiden, bortadopterad och hur nya familjen inte sett tvillingbrödernas unika behov. En av dem blev utåtagerande andra introvert och asocial. Båda totalt ensamma, också helt avskärmade från varandra! Totalt! Mamman lever i förnekelse! Pappan var en trygghet, gick bort för snart två år sen, men slog barnen och var oförskämd mot sin maka. Även detta förnekar mamman.
Mannen hamnade på internat, straffade sig ut därifrån tidigt tonår och började dricka och senare kvinnor. Sexmissbruk har jag tänkt men exet pratade om det som självklarhet. Han har aldrig levt trogen. Vilket han förnekar och var en av punkterna jag fick skit för jag nämnt i anhörigblanketten. "Porr har ju inte med hans alkoholism att göra" som han skrek, bland mycket annat...

Jag tycker det får vara högt i tak här, vi är ju trots allt ett gäng i mångt och mycket ganska störda människor som hänger här och jag är nästan förvånad över hur bra det ändå funkar för det mesta :-)

helt ok! Lycka till / mt

så läser jag/vi och hoppas att delad börda i alla fall lättar något på din. Inte så mycket att säga... kramar och håller om! / mt

...du är min klippa...

Jag ser allt det där........måste skriva för få ur mig smärtan!!!!!!

Tack för du och alla ni andra läser och delar med er av era erfarenheter.

Sänder värme och omtanke till er alla ute i cybern

Allt som sägs/skrivs här på forum görs i förtroende. De flesta här har vid många tillfällen delat sådant som varit svårt, känsligt, skamfullt, sådant som man kanske aldrig tidigare vågat berätta om. En förutsättning för att våga fortsätta göra det är att övriga forummedlemmar visar respekt för att man har vågat visa sig sårbar och stärker en i det.

Det finns en anledning att jag skriver här och inte t.ex. på flashback eller något annat forum. Här ska man inte behöva få sina känsliga delningar kastade på sig. Det är ett alkoholforum, då är det inte ok att skriva: "Och din typ är tydligen någon som springer ifatt dig och kramas och vill dra dig med hem och dricka vin på förmiddagarna.........
Kanske någon du träffat, fast du inte kommer ihåg det pga blackout eller så är det din utstrålning.......
Är det din typ gumman?". Som sagt, det är ett alkoholforum, då ska man inte behöva få det slängt i ansiktet. Det är stort och positivt att erkänna att man är alkoholist.

Det är heller inte ok att när någon delat med sig om att denne gillar cross dressing, kasta det i ansiktet när man sedan blir arg över något helt annat. Det är oerhört trångsynt.

Det är heller inte ok att gömma sig bakom att man bara är elak i sin egen tråd. Även om jag hälsar på hos någon annan så förväntar jag mig att de behandlar mig respektfullt. Vill de inte att jag ska skriva i deras tråd eller om det är något ämne de inte vill diskutera så finns det olika sätt att framföra detta på. Dessutom så är mycket av bensinen till dina elakheter hämtade från vad andra har skrivit i sina egna trådar.

Jag önskar ett forum där folk kan fortsätta dela sådant som är svårt utan att dömas. Jag vet i alla fall att jag behöver det.

...din förståelse.

Jo, jag är med i de olika stegen. Problemet nu är att jag redan nu sett hur han söker sig till samma kryphål som han gjort de tidigare behandlingarna. Det kunde jag bara ana och förmoda, utan att aktivt analysera, och fick bekräftat genom exet som levt med honom 16 år. Jag är den ende som sett de nuvarande riktigt dåliga sidorna och dem blandade med de goda(eller spelade/filmade). Exet fick veta hur han varit nu. Hon går fortfarande på alanon, hon ser hans försämring men inte att han är så illa. Hon ser också ett lugn i honom sen vi träffats. Förra helgen besökta han dem, pga sonens födelsedag, där var han ovanligt trevlig och han hade bett exet inte berätta om behandlingen och undanhålla uppsägningen för hans mor. Han visade med stolthet foto och berättade om vår gemenskap. Han lever i total förnekelse!
Ingen, absolut ingen annan än jag vet om hans sjukaste sidor. Terapeuterna är jätteduktiga på det som är deras uppgift. Alkoholisten har hela ansvaret för hur han går vidare genom att använda kunskapen och verktygen han blir tilldelad. Vad ingen ser är helheten. Mannen pratar inte med någon! Det är ju ett av de absolut mest helande verktygen, att dela erfarenheter, det bygger ju också programmet på, att dela. Visst AA är toppen, för alkoholisten. Han spelar vidare på de strängarna, de är han bekant med. Växer genom att svartmåla mig, söker sig till nya kvinnor och är stor och stark.

Jag hoppas mina ord gick in trots hans krampaktiga hysteri.

gjorde min behandling fanns där en man som nyligen fått en stroke. I fyllan och villan.

Han berättade att han kvicknade till på en säng utanför datortomografirummet där de skulle kolla hur stoppet/blödningen såg ut. Han tyckte han hade viktigare saker som väntade så han smög iväg från sjuksängen och drog ut på stan och letade upp en langare och sen var kaoset igång igen.

Efter några veckor befann han sig återigen på beroendeenheten och fick ligga och "torka upp" ett tag och därefter blev han erbjuden behandlingen där vi träffades. En helt fantastiskt underbar liten helalkis som skrev små otroligt fina dikter i Stora Boken till oss när vi muckade. Han var så go' !

Jag var och hälsade på honom nåt år efter vår behandling och då hade han tagit återfall och jag har därefter sökt honom ett otal gånger på telefon utan svar. Nu finns inget registrerat nummer kvar till honom.

Finns inte viljan att tillfriskna så finns det inte en terapeut i världen som kan hjälpa till.

Och det är så fruktansvärt svårt att acceptera det och att förstå det oerhört vidrigt starka greppet alkoholen har på en människa. Jag har 2 vänner som inte vill bli hjälpta och för att jag inte ska dras med ner till deras värld så har jag varit tvungen att ställa mig vid sidan om och se på när de krökar sig till döds.

Det är, som ni själva upplevt här på anhörigsidan, inte ett lätt beslut och det gör ont.

Men jag måste acceptera det jag inte kan förändra.....

Och tack för lyckönskningarna Sorgsen !

känner igen mig i mycket... För många är ju nykterheten inte en lösning på de problem man har, men kanske en första förutsättning för att kunna arbeta med dem. För min ex-sambo var det i den här ordningen; sluta dricka-läkarkontakt-diagnos-medicinering-kbt-mansgrupp. Jag tror att alla delar varit lika viktiga för att han ska kunna jobba med att närma sig den människa han vill vara. Självklart har han inte kunnat jobba med de övriga delar så länge han supit men jag tror faktiskt inte att det var den biten som var svårast.

Jag vet inte hur "gården" jobbar men kanske kan de hjälpa honom med en psykkontakt? Någon som inte bara arbetar med beroendeproblematik menar jag.

Jag förstår din "hemska önskan". Tyvärr har jag sett många alkisar skada sig på olika sätt på fyllan men ändå hittat anledningar att skylla skadorna på andra.

Kramar!

Adde...
Den kramen får tårarna trilla.

Jag älskar min man och hoppas innerligt någon sparkar på honom så han får rätt vård. Gården uppfyller sitt uppdrag men det räcker inte!
Hur jag än vänder mig så är jag låst. Jag blir betraktad som sjuk-medberoende till en alkoholist. Så sant så sant men om det fortsätter stanna vid detta så är han tillbaka på ruta ett! Jag har fått hans historier som en i raden. På samma sätt som alla mina föregångare. Jag kan ta det, men normalt stannar jag alltid om jag ser en människa i nöd. Frågar om jag kan hjälpa. Helt utan egen vinning.
Det som händer nu är inte förankrat i helheten och ger vatten och syre till en reservmotor inuti mannen. Det ser ingen...gör mig ledsen. Jag överlever utan honom, det är så lugnt och avslappnat nu för mig. Men han ligger och tjuvblöder utan att någon ser det...

Jag önskar han blir skadad, utanpå, så han ruskas om...hemska önskan...men något drastiskt måste hända, annars blir det en seg dödsresa bara.

Många varma kramar till dig Adde, följer din nya resa, önskar dig allt det bästa

Jag skäms för mitt uppförande de senaste dagarna. Jag står fast vid allt jag skrivit. Jag har verkligen undrat över varför en person får vara ett barn och använda ett språk som passar i en kloak om andra ibland, för att nästa stund gumma folk och vara bäste vän. Men jag hade kunnat undra i smyg och inte behövt undra högt. Så jag ber om ursäkt för stämningen jag bidragit till men inte för åsikterna. Ska försöka behärska mig. Det är det bästa jag kan lova.

Fia

enkel kram ♥