Senaste kommentarerna i forumet

Jag tycker också den är fin. Dessutom tror jag att det är precis avhållsamhet som får dig att må bra. Njut av det, tyvärr kommer det också sämre dagar.

Vad är det där för fånerier, Nyman?

Var och en på sitt sätt och i sin takt. Kanske känner du sorg ännu en dag, kanske inte. Men du är verklig och din nykterhet med. Basta.

Instämmer helt med tidigare skrivare. Jag tror du måste försöka stänga av känslorna och bara handla. Ett steg i taget mot ett bättre liv. Jag tror det där samtalet när ni kommer överens och hjälps åt att lösa detta tyvärr inte kommer hända. Han ser nog inte att han har något att vinna på det. Att göra livsavgörande val för att kunna leva ett tryggt liv kan aldrig vara egoistiskt. Dina barn kommer att förstå att du inte hade något val. De är ju fullt medvetna om deras pappas missbruk och vad det innebär för dig. Hoppas att banken kan hjälpa dig med dina frågor. Du ska inte betala för ett hus du inte bor i. Han ska i så fall köpa ut dig om ni inte säljer. Skönt att höra att du får bra stöd på beroendecentrum. Kram och kraft!

Bra val och bra skrivet. Hopp och tid kan vara jobbiga saker att handskas med.

Är att de dömmer och pikar. Det kan jag iofs förstå för så skulle nog jag också reagera men det kan få motsatt effekt. Din man är sviken och det kommer att ge med sig men jag tycker nog att han ska känna lite stolthet att du gick ditt för det kan inte vara lätt. Vet själv första gången men det var så bra att jag gick dit igen och igen. Förklara för honom att du kommer göra allt som står i din makt men att de enda kraven som kan ställas är från dig själv och det är din vilja. Styrkejramar

Snubblade precis in på en blogg vars författare för ett tag sedan valde ett vitt halvår. Hon skriver i ett antal inlägg (scrolla längst ner på sidan så att ni läser dem i rätt ordning) om hur hon fattade beslutet och hennes iakttagelser under resans gång. Så intressant, inspirerande och stor igenkänning. Läs vettja!

http://thebarcelonadiary.wordpress.com/tag/ett-vitt-halvar-2/

Jag har inte varit ett dugg ledsen eller sörjt. Och då tänker jag så här: Jaha, är jag bara nån slags himla låtsasnykterist då? 38 dagar helt i onödan? Eftersom jag inte har tänkt "aldrig mer" utan bara "här och nu". Jag ger upp så väldigt lätt när jag stöter på patrull så *här och nu* är enda chansen för mig att vandra. Skulle jag se framåt så skulle jag tappa sugen, tvärstanna och börja konstra som en vildsint märr.

Ja. Det skulle jag. Punkt. För fan också.

... #318, SL.
<3

... gav sin syn på saken också. Det här med rätt och fel... Skulle man gå in i en människas tankar och känslor så skulle man förstå varför den personen säger eller agerar som den gör. Så rätt för henne är fel för någon annan och vice versa. Det som hände, Carina, var väl att du kände dig påhoppad och "slog tillbaka" litegrann. Men han kanske är väldigt rädd just nu, din man. Han kanske i hemlighet hoppas på mycket och är livrädd för att bli sviken av alkoholen igen. Så ta inte hans reaktion personligt (lättare sagt än gjort, jag vet) och försök fokusera på din resa så gott det går utan att låta dig distraheras av att mannen kanske inte riktigt har hittat sin balans än. Jag tror det kommer.

Kram!

/Lena

Tror ni att det är avhållsamheten från alkoholen som får mig att må bra? Tänk om det är så?! Då finns det inte en cell i min kropp som någonsin vill dricka igen. Inte en cell. Jag.är.en.annan.människa.

Jag är så glad och tacksam över mina nära vänner som jag alltid kan vända mig till när allt är skit. Ett sms eller telefonsamtal för att gråta ut lite. Nu hörde jag av mig till en kompis för att jag mår så bra. Skickade ett sms bara för att säga att livet är fint och tack för att hon är en så god vän. Tänkte att det kunde vara skönt för henne att höra av en även när livet leker. Så att hon förstår att hon är en del i det. <3

Framtidsdrömmar, sorgsen, mt och jag på en härlig frukost! Det hade varit en oerhört trevlig, om än på många sätt också sorglig, frukost, men så mycket jag hade tyckt om det.

Häromdagen läste jag igenom min tråd lite grann, och det gör ont - jag förtränger så lätt hur rädd jag varit och hur svårt det varit, och ibland är, men jag ser också hur mycket bättre det är - och jag ser hur mycket bättre vi alla ibland haft det eller har det, och försöker vara i det en stund.

Sorgsen, du har tagit beslutet och nu väntar nästa prövande del, men jag är glad åt din beslutsamhet och styrka. Det har varit gånger när det kändes helt fruktansvärt att inte veta vem du var och samtidigt inte veta om du överlevde... Bästa du, och ni andra, vad jag är tacksam och glad för er!
Kramar

Välkommen hit! Vill bara säga att jag förstår din känsla och nog är vi många här som sitter i samma båt. Jag har också den här grejen för mig att jag vill fly och skita i och då kan det verkligen sluta hur som helst. Lösningen på problemet? Ja du... Jag har i alla fall börjat med att hålla mig helt torrlagd. Skulle så gärna vilja ha en quickfix på resten också men får hela tiden påminna mig själv om att skynda långsamt. Vi får väl se vart det landar för oss båda, eller hur?

/Lena

Usch, känner mig så snärjd. Fetnar alltmer, det stramar i kläderna och veckar sig på ryggen. Och i kväll när jag kommer hem och vittjar brevlådan så ligger det ett förbannat brev där från psykmottagningen. En träff med ännu nån läkare jag aldrig mött, vi ska "diskutera min fortsatta medicinering och behandling härifrån". Men kyss mig i arslet!

Ebb, gillar dig med.
SL, svaret på din fråga är: Jag surnar till och fetnar.

SUCK!

så förstår jag hans reaktion helt och fullt.Det är så vi ofta reagerar när sanningen blir oss övermäktig och vi känner oss just lurade och bedragna.Om du tänker att han skulle ha en uppblåsbar Barbara eller en väldigt god väninna som han bara måste få besöka ibland för att känna sig nöjd.Det är ibland känslan vi medberoende har inför detta.Något annat dvs spriten är viktigare än jag och därför måste jag få sätta ned foten och ställa krav.Annars klarar jag inte av detta livet med partnern längre.Sen kanske man kommer lite vidare i sitt tänk och tar in hela sjukdomsbilden och förstår att det inte handlar om ett medvetet val utan ett tvång att dricka och att det gör hela situationen så svår för både den som dricker och den anhöriga.Så försök se hans sida av saken precis som han nu måste se vad du gjort hittills och vad du faktiskt idag lovar att göra,dvs sluta.

Absolut, Och jag vill verkligen sluta. Men det är ju ändå något som gör att jag fortfarande vill må så dåligt, förstår inte varför man vill utsätta sig för det. Får helt enkelt börja om och göra det mer aktivt. var aktiv i början och då gick det bra. sen släppte jag det lite mer för varje dag som gick. Får helt enkelt vara mer aktiv och försöka att aldrig glömma bort att det inte går bort av sig själv.

Har du tänkt på att det egentligen är tvärtom? Du har levt med problemet så här långt, nu kan du börja leva med lösningen.

Jag håller med allt Muränan säger. Det är normalt att sörja, det går över och du ska göra det med gott samvete. Fast man vet att vinet bara ledde till elände så saknar man ändå den goda tiden som det ändå var en gång för länge sen. Det är precis som Muränan säger som ett förhållande som tar slut. Ett dåligt förhållande som ändå var bra i början. När man blir nykter så får också alla tankar och känslor möjlighet att komma fram, sånt man kunnat döva med vin. Det är också smärtsamt. För mej har det varit jobbigt att tänka på att jag slösat bort så mycket tid i alkoholdimma. Att jag inte slutade för många år sen. Men de tankarna blir lättare att leva med ju längre tiden går och jag försöker se det som en del av min personliga utveckling. Mina erfarenheter är värdefulla på sitt sätt, jag får se det från den sidan. Jag får leva med mitt lsneda lillfinger som jag bröt när jag ramlade i fyllan. Det kunde gått värre.

Två och ett halvt år nu och jag har för länge sen slutat sakna vinet. Istället känner jag lycka och stolthet för att jag nått hit. Håll ut, ge inte upp när det blir tungt, och det blir snart bättre!

Va gör'u?

Kan skriva under mig själv på många av de punkter du har listat och kan naturligtvis även lägga till en hel del. Hoppas att du blir kvar här och delar med dig av din väg till ett nyktert liv. Välkommen

.

Känner igen mig i det du skriver Nitram och vill själv ha hjälp inom området. Fortsätt gärna skriva om hur det går för dig och vilket beslut du väljer att ta. Mina vänner och min Sambo är väldigt stöttande och glada att jag faktiskt väljer att sluta dricka alkohol då dom kan se hur mycket jag skadar mig själv och dom runt omkring mig. Men jag vet också hur det känns att inte känna sig riktigt välkommen om man inte dricker. Det är en riktigt snedvriden bild man har om Alkohol.

Välkommen och tack för att du delar med dig

jag kände mig så hopplös

värme…
Jag har bestämt mig så det svåraste är jag redan igenom. Nu ska allt genomföras och det är jobbigt nog men har ett tydligt mål och därför känns det inte svårt. Visst är jag ledsen och nedstämd men jag vet vad jag måste göra och varför och att detta är det enda rätta. Detta är inte lika påfrestande som innan beslutet blev definitivt. Jag har varithelt öppen mot mina syskon och de hjälper och finns till hands om och när det skulle behövas. Ibland känner jag att det kanske vore klokast inte träffa mannen ensam alls fler gånger men jag vet ju att han inte kan göra mig mer illa än han redan gjort så vi får se. Behöver ju inte trigga upp eller markera min ståndpunkt och blir han fysisk så går jag bara iväg. Jag har släkt mycket nära min bostad.

Nu ut i storstadens vimmel, sista veckan borta på jobb sen börjar början på fortsättningen.

Kram på er och tack för att ni finns.
Jag hade också så gärna suttit och pratat om allt och inget med er jag har så nära här inne…
Vem vet, en dag kanske det blir verklighet..

:)