Senaste kommentarerna i forumet

Känner igen mig i allt du skriver. tog beslutet för 4a månader sen att sluta dricka men ramlade precis tillbaka in i det gamla. Började känna mig duktig, gillade mitt nya jag och jag kände mig mer säker på mig själv än jag gjort på väldigt länge. Så säker att jag trodde att jag kunde dricka igen. det slutade som vanligt i katastrof. Jag antar att vi har väldigt liknande problem och det enda jag vet med säkerhet är att jag inte kan dricka. Jag kommer få leva med de här problemet antagligen hela livet ut från och med nu. Jag vet att det kommer gå käpprätt åt helvete om jag fortsätter med alkoholen och med den vetskapen borde det ju vara väldigt enkelt att bara sluta. Så är ju dock inte fallet,. Jag hoppas att du fortsätter att skriva och delar med dig av erfarenheter och lärdomar du får på vägen.

Lycka till
Vänlig Häsning

Tack för att ni välkommnar mig det känns skönt. Jag förstår att han måste känna sig lurad och sviken. Jag vet inte om han verkligen vill ha skillsmässa jag vet att han älskade mig innan detta kom fram iallafall. Vi har bara haft 2 stora bråk på dessa år även då överreagerade han tyckte jag. När jag kom hem från aa i går kväll kände jag mig så upplyft och vi satte oss alla i soffan så att jag skulle förklara för barnen (detta hade vi bestämt innan ) jag förklara sakligt och hoppfullt om min sjukdom och om vad som kommer att hända och att jag har valt att jag vill bli frisk. Barnen var nöjda men då säger min man upprört - Ja men detta är inget val det är ett KRAV jag vill aldrig se en flaska i detta huset igen. Jag som innan hade känt mig hoppfull o tyckt att samtalet med barnen gick bra blev bara så ledsen och nedtryckt igen. Men jag vägrar att ta emot skit så jag blev arg tillbaka och sa att det finns inget krav det är bara jag som kan välja att bli frisk och att han kan sluta att vara så arrogant.Rätt eller fel ?

Kram till er

Som någon skrev tidigare att ibland känns det bättre och sedan blir det värre än man kunde tro att det skulle kunna bli! Det går upp o ner hela tiden som en berg o dalbana utan slut!! Jag känner mig inte stark men jag kanje är det ändå som har vågat gjort allt det där som jag bara har tänkt förut, det som jag aldrig någonsin trodde att jag skulle göra. Många gånger undrar jag vad jag håller på med igentligen , var ska det här sluta, vad har jag tänkt, kommer jag att kunna slutföra det här utan att mina kära barn blir allt för drabbade. Det känns som att det är jag som ställer till det för alla nu, att jag är egoistisk o bara tänker på mig själv. Jag måste föröka att sluta tänka så och som du skriver Yogi fokusera o följa min plan! Men nu står allt stilla igen, han pratar inte om det o försöker leva som att allt är som vanligt. Jag sha ta nya tag o prata med honom o om det inte går får jag gå till banken själv o de får kalla honom till möte. Men jag vill så gärna att vi ska kunna prata för en gångs skull men jag förstår också innerst inne att det är bara en önskan från mig som säkert inte går i uppfyllelse. Mt , jag går på samtal hos en terapeut på ett beroendecenter o även på familjerådgivning o det känns bra, jag får mycket stöd där.
Kram

Hej och välkommen hit!

Förstår din totala ångest... För det första så är det bra att din man reagerar. Det kan hjälpa dig i det långa loppet. Reaktion är mycket bättre för dig än medberoende, om du förstår hur jag menar. Men jag måste säga att jag tycker att han överreagerar. Du måste ju få en chans att komma på fötter igen. Han verkar väldigt 'kränkt' och känna sig förd bakom ljuset. Det kan ta hårt på förtroendet. Men att från det vilja ta ut skilsmässa känns som en överreaktion. Eller så har det knakat tidigare och han nu ser en, utifrån sett, legitim anledning till skilsmässa.

Hur eller hur, så önskar jag dig lycka till. Fortsätt gärna och skriv här. Läs. Det hjälper.

Kram till dig

Hej på dig!

Instämmer med det som Villmåbra skriver. Kan tillägga att alla kan gå in och läsa här - på gott och ont. Du behöver ju inte tala om allt om dig själv, om du inte vill. Man kan "koda" lite och ändra vissa omständigheter.

Lycka till!

Jag tror alla känner en sorg i början. Det kan nog handla om flera olika saker. För det första, att sluta dricka är som att göra slut. Man skiljer sig från vinet. För det andra, börjar man lätt tänka på allt man försakat, allt man gjort - både mot andra och sig själv. För det tredje, kan det kännas som slutet på livet, så som man känner det.

Det jag kan trösta dig med är att det går över. Snart kommer du inte fatta varför det där vinet var så viktigt. Men du måste ge det tid. Det har skrivits ganska mycket om det på forumet. Just att ge nykterheten tid och inte tro att man kan stressa fram sitt nya liv. Man vill kanske att allt ska vara fantastiskt så fort beslutet är fattat, men det funkar ju inte riktigt så.

Sörj Lexi. Det är helt ok. Det betyder också att du vänt vinet ryggen och gått vidare. Det är det bästa du någonsin gjort. Vad jag vill säga är alltså att du nu genomgår en helt naturlig fas i din nya nykterhet.

Stor kram till dig

Kämpa på vännen! Det värsta går över om ett par dagar! Ge inte upp!

K R A M

Det går åt rätt håll kära du. Så bra. Så skönt. Vill att du ska ha det fint. <3

Tror att pirrningarna/stickningarna i händer och fötter går över. Kom just på att jag har en kompis som också började med antidepp. Han fick typ 'rest-less-legs'. Myror i hela benen. Ganska kraftiga stickningar, som var riktigt jobbiga för honom. Men det gick över. Kan ju vara bra och veta i alla fall.

När det gäller äppelkakan, så får du väl utöka repertoaren, hörru! Vad sägs om en vacker tarte tartin? Ljuvligt goda och inte så svåra som de kanske ser ut att vara. :-) Tycker att du ska unna dig allt gott, nu i det här uppbyggande skedet. Du behöver vara snäll mot dig själv och vad är snällare än lite god äppelkaka - gärna med hemgjord vaniljsås på äkta vaniljstång?

Bamsekram till dig

Kämpa på det går. I början på min nykterhet fick jag påminna mig själv om hur jag var, hur jag betedde mig, och det vidrigaste den hemska ångesten. Jag kallar den min gamla B-film som spelats upp i huvudet på mig tusentals gånger. Varje gång jag tänkt att det kanske skulle kunna gå bra denna gången har jag fått påminna mig om hur allt blev till slut. Det slutade i en katastrof. Numera är alkoholen fienden nummer ett men jag har övertaget just nu.
Kunde jag kan alla, viljan, viljan, jag kan inte nog poängtera den. En dag i sänder och du blir starkare.
Kram Konstnären

Varför ska man alltid vara så duktig!? Nu mår jag bra som har slutat med alkohol FÖR GOTT och då kan jag väl tillåta mig själv att få vara lite lat och sörja lite över att jag aldrig mer ska dricka vin. Men istället tycker jag att jag ska hinna med allt det där som jag annars struntade i för att istället dricka vin. Ställer väldigt stora krav på mig själv just nu.
Är det normalt att man i början av nykterheten känner sorg? Kan ibland känna mig riktigt ledsen och först förstår jag inte varför, men så inser jag att det nog är känslan av att aldrig mer få sitta där med mitt vinglas. Skulle ställa bort alla vinglas, så slipper jag bli påmind. Men nu ska jag ta vovven med mig och gå en lång promenad istället, rensa hjärnan och få lite frisk luft samtidigt.

gav ytterligare några dimensioner åt mitt medberoende.Lilla Ullabulla är livrädd för att bli lämnad och övergiven vilket jag är just nu.Detta pga att min pappa som visserligen var kärleksfull och gav det han kunde ändå var både:Medberoende och alkoholist till min mamma som var:Alkoholist,tablettmissbrukare och psykiskt sjuk i något som gav henne oförmåga att ge oss barn den tid kärlek och uppmärksamhet vi behövde.

Han hade dessutom en hobby som drev iväg honom från oss och lämnade oss i mammas delvis usla vård och jag minns min vanmakt när han skulle åka och den längtan som slet i mig innan han till sist kom tillbaka.Den stora Ullabulla ser ju det nödvändiga i detta avbrott då relationen inte fungerade längre.Men då slåss dessa Ullabullor med varann om vad som är mest rätt.Dessutom ser jag mönstret i min arbetsnarkomani och hur länge den egentligen funnits som bot mot sorg,smärta och framför allt ångest.När min far låg för döden pga alkohol och hjärtrelaterade sjukdomar och jag satt vid dödsbädden på annan ort.Så drog jag samtidigt hem företagets största order någonsin på de lediga timmar jag hade medan min bror satt vid dödsbädden.Inte såg jag något fel i det?Detta var nu snart 11 år sedan. Huga.

Dessutom ser jag också mönstret i att ju svagare mitt ex varit i sin sjukdom vare sig den varit psykisk eller alkoholrelaterad,desto starkare har jag känt mig.Jag har alltså växt på hans bekostnad och fått omgivningen stöd och beundran att jag orkar och är så stark,jo tjenahej..

Nu börjar ett digert arbete att inte bara medberoendebefria mig själv utan också arbetsnarkomani befria mig.Jag får nog dela upp det i mindre bitar :)

Ja, det var en trist upplevelse som inte ska upprepas. Nu äntligen har jag nog mod att tacka nej när det känns obekvämt. Skönt att inse, men samtidigt lite sorgset. Försöker rannsaka mig själv och kommit fram till att jag var likadan när jag drack. Tråkmånsar som inte drack gillade jag inte. Tycker inte om den sidan jag hade då, men försöker nu att gottgöra dom som har stått fast vid att inte dricka.Framför allt min syster, min lillasyster som jag försakade när jag själv drack. Vi har nu kommit varandra närmare än någonsin. När hon blev nykter 1998 fick jag köra henne ett antal ggr till psykakuten, och då förstod jag inte vad alkoholen kan göra med själen. Nu förstår jag innan allt blev försent. Mannen går sakta mot två månader, och jag vill nu att han söker hjälp när han mår så bra nu. Men han vill inte det och han klarar det själv. Det oroar mig, det är ju aldrig fel att prata med någon. Men just nu fokus på mig själv och sakta, sakta börjar hitta mig själv tror. Nu kan jag upplev små stunder av lycka. Arbetar nästan heltid med att styra mina tankar till här och nu. Daglig meditation är nu inlagt på schemat och efteråt känns det bättre.
Fin måndag till dig
Kram Konstnären

Du beskriver så väl precis vad som pågår och har pågått länge i mig och som jag förtvivlat värjt mig från att se och ta tag i.Jag ska försöka bli lite modigare..

Dagen har vaknat igen . Känner större styrkan i mig och större tro på mig själv . Tittar i spegel och ser ett gladare ansikte än det var igår.
Men det finns tankar som är kvar.....tankar om mitt eget misslyckande, om att inte leva livet ut med den jag älskar.
Eller är det oro om att börja om från början ? Att vara ensam ?
Det känns konstigt att veta att man är bortvald för alkoholens skull . ......Ja ja , hoppas att han blir frisk.
Jag läser alla trådar här på forumet och just nu trådarna av dem som är i missbruket själva och vill gå vidare i livet. Jag förstår mera och mera vad sjukdomen handlar om . Jag läser det för att kunna förstå det själv och inte för att analysera och döma min särbos handlingar eller mina egna.

En missbrukare i andras ögon är en som sitter full dag och natt , smutsig , illa luktande .....men en man i en kostym med en hög position ? Nej , det skulle jag inte tro på det själv. Människor gömmer sig bakom en fasad med rädslan att omgivningen ska döma de.Man har en familj som är lite medvetet om problemet men de blundar ....Skam !
Man har vänner som ser problemet men de trivs med den stackare som är social , empatisk och trevligt.
Ja och vad gör själva missbrukare ? Den trivs och försvarar sig genom att manipulera och "tvinga " andra att anpassa sig till situationen .
" Jag väljer inte mellan alkoholen och dig . Jag måste känna om du är den rätta för mig " .Jag kanske är inte den rätta för dig , men jag vägrar att ta skulden på mig för det du gör. Jag vill leva mitt liv med en nykter man som tar inte energi från mig men ger mig kraft och bekräftelse att jag duger.

Att läsa allt här på forumet ger mig kraft och hoppas att jag kan ge kraft till er andra här också. Beundrar er alla här . Alla !!!!
jag tänker inte sluta skriva . Jag tänker inte tycka synd om mig själv. Jag tänker inte tycka synd om den som beroende eller medberoende för alla har sitt val även om det är svårt att förstå ibland .
Ja , jag tänker va kvar här .

En vidrig natt har passerat. Har svettats och vaknat minst 100 gånger om jag ens somnade.. Det är precis det här jag måste ha i minnet -Jag vill aldrig känna så här igen!! Ni andra som slutat, har ni gjort någon hälsoundersökning efteråt?

<3

det går, det är svårt, men det går.

och ibland inne... det är oroligt i världen och tidvis, ibland, har vi det oroligt mellan oss - inom oss och emellan oss. Livet blir inte en stilla bild för att någon i ens närhet blir nykter. Men - livet blir hanterligt och hemmalivet, vardagen, blir långt mera förutsägbar. Mina medberoendemönster sitter djupt, djupt... och stör mig, pockar på min uppmärksamhet.Det är bra! Plågsamt och bra. Idag kan jag se dem, jag känner igen en allt större del av mönstret och söker vägar, strategier att förhålla mig på nya sätt. Från mina inre djup söker sig känslor av oro, rädslor, ren skräck upp mot ytan...mot mitt medvetna jag. Det lilla barnet kommer allt närmare och pockar på uppmärksamhet... jag ser och förstår henne på ett nytt sätt nu.... hur hon hade det då för länge sen. I femårsåldern är hon... jag kan se henne på avstånd. Hon är långt borta i tiden men helt nära under huden här och nu. När oron - över-idag-nästan-vad-som-helst - smyger sig in i mina hjärnvindlingar och försåtligt sprider sig i hela min kropp kan jag förstå att mycket av den hör ihop med skuggor från min barndom... från där-och-då. Skuggor av det jag inte förstod - att hemmet blev en hotfull och otrygg plats... den berusade pappans skugga föll över min spjälsäng, över trasmattorna på golvet... förmörkade dagen och natten och livet.

Idag övar jag mig att tänka att tankar är bara tankar... jag övar mig på att öva på (ja, just så) att vara här och nu. Att inte låta mig fastna i oron... och Gud ska veta att det är inte lätt. Samtidigt öppnar jag dörren för mitt lilla barn... barnet som var jag... barnet som är jag där långt inuti kroppen. Jag har på riktigt förstått att hon fanns och att hon är sann. Skuggorna har fått ord som visar en gestalt som inte är min fantasi, den var verklig.

"Innan allt försvinner", sjunger Bo Kaspers i en radio nära mig, här och nu... Ja, jag ska möta detta innan allt försvinner. Jag ska återerövra de delar av mitt liv som skuggan i min barndom stal ifrån mig. / mt

bästa konstnären:) Vilken trist upplevelse med väninnan... det är nästan ofattbart att, med nyktert sinne, se vad alkoholen gör med oss. Förvisso har jag upplevt detsamma på bjudningar med sällskap där bubblet och vinet varit huvudpunkten... alla pratar och nojsar, ingen lyssnar "på riktigt" - och det kanske inte är meningen heller. När vi valde att bli alkoholfria insåg vi småningom, med viss smärta, att för en del av vår bekantskapskrets var alkoholen viktigare än vi, att vi träffades. Det var den slutsatsen vi formulerade för oss när vi inte längre blev bjudna till de fester som var en slags tradition. Det är flera år sen nu och det har visat sig att det finns människor att umgås med utan promille.
Tänk så fint att vara huvudpersonen i sitt eget liv. Ett bra val, det bästa. Kram till dig! / mt

här ovan. Håll din plan, gör allt för att hålla undan all tvekan, alla tvivel. Du har tvekat och tvivlat tillräckligt och jag är förvissad om att du vet vad du vill. Ta hjälp! Ursäkta att jag inte minns (du har säkert skrivit om det) men jag hoppas du går till Alanon, där finns mycket stöd att hämta! Även hos olika professionella och kloka vänner som stöder dig. Egentligen så har Yogi skrivit precis vad jag vill säga. Läs det, läs här. Ofta! Skriv när du orkar. Kramar! / mt

och medsystrar! Jag tänker på er tre, Framtlidsdrömmar, flygcert och Sorgsen - vi är visst hemma hos Sorgsen nu.... Visst bjuder du på fika? Vad ni har kämpat och kämpar. Jag kan känna mig så nära er fastän mitt "val" ledde livet åt ett bättre håll. Så mycket lidande vi delat och delar här. Jag hoppas innerligt att livet ska bli ljusare och lättare för er... Snart! Att det vänder och ni, var och en kan bli fria. Jag hade en insikt nyligen när mg var ute på sjön och jag var orolig för att det blåste. Då insåg jag att mönstret är detsamma som när jag oroade mig för att han drack... Jag kan inget annat än ta hand om mig. "Vad gör du när alkoholisten dricker" heter en av Alanons skrifter - och jag frågade mig: vad gör jag när mg gör nåt som oroar mig? Det sitter djupt, mönstret att vara upptagen av en annan människa. Även om det är en helt annan sak så kände jag det så klart inom mig. Just nu skulle jag verkligen önska att vi satt "på riktigt" nånstans och år frukost och pratade... lyssnade till varann. Skrattade och grät och kramades. Kramar till er alla, över alla gränser! / mt

Nu verkar det helt kört. Han har jobb som han inte gått till på flera månader. Får ingen ersättning, sjukskrivning eller liknande. Tagit massa sms-lån. Fast i spelberoende. Verkar lyckas vinna en del till alkohol pga skicklighet. Lurade familjen att han tagit antabus, var tom inne på mottagningen och vände. Stupfull och odräglig, både fredag och idag. Tvingades av familjen gå på Alkoholistkurs ca en vecka. Den gick bra. Men sen vart det helt kört efter den. Han mår piss som sagt utan alkohol nu, men faller tillbaka obönhörligen. Dricker nog 5-6 dagar i veckan.

I lördags gick jag och reklamerade en påse veteöl som jag tidigare i sommar fått med mig av misstag.
Någon hade helt enkelt fyllt på med alkoholhaltiga på den alkoholfria hyllan.
Det ledde då till att jag av misstag tog en stadig klunk, och sen hällde resten i slasken.
Killen på bolaget, som jag minst sagt är stammis hos, tyckte det var ett "udda klagomål"
Tidigare snackade vi en del vin. Nu gnäller jag mest om att dom ska ta hem fler kul NA
Alternativ. Fick med mig en något större påse, med fler veteöl hem. Nu var de av rätt sort för mig.

Nu en halvlat höstlovsvecka med lilltjejen. Det blir fint!

/PP

Jag tycker du ska börja medicinera med antabus eller liknande. Detta så attcdu kan bli helt ren. Boka tid hos vårdcentral imorgon

Det är bra att din man reagerar men jag tycket det är lite väl drastiskt. Visst det är bra att du får hjälp. Ni norde försöka att sätta er ned och prata som vuxna människor. Han känner sig bedragen, lurad och bortgjord. Det ska han få göra också. Sätt er ned. Du är inte en sämre människa bara för att du har ett missbruk.

När jag sökte hjälp hos Beroendeenheten så måste en socialsekreterare göra en utredning först för att bedöma vilken typ av hjälp som är bäst för mig. Både den socialsekreterare och terapeuterna på Beroendeenheten jobbar bara med olika sorters beroende, knark, alkohol eller tabletter, så dom är duktiga på det och vana att träffa människor i sådana här situationer. Det kändes inget konstigt alls att gå denna vägen, bara att det tog fyra veckor innan jag äntligen var igång med samtalsterapi. När man söker hjälp vill man ju ha den NU. Men har man druckit alkohol i flera år, så är ju fyra veckor inte så lång tid. Nu är jag jätteglad för att jag sökte hjälp och det känns enormt bra. Har överhuvudtaget inte tänkt på alkohol under den veckan som jag nu varit helt nykter. Det känns så skönt och jag ser fram mot en härlig vinter utan A.