Senaste kommentarerna i forumet

Åh, jag känner verkligen igen mig. Fy för den fruktansvärda ångesten som kommer av att ha sagt och gjort saker man aldrig skulle göra nykter. Jag får sådana minnesluckor som jag så febrilt försöker fylla att jag fantiserar och till slut är övertygad om att det värsta har hänt, att jag sagt det jag verkligen inte får säga. Och jag vet inte längre vad som är sant och vad jag själv hittat på. Detta leder förstås till en fruktansvärd ångest! Jag tror jag dör snart. Av skam...

Hej Bea-Li, vill gärna stötta, finnas till bara så där helt enkelt. Vet inte om det här är rätt tråd, men man får väl gripa tag i varje trådstump man hittar... Klistrar in det jag skrev på ett annat ställe bara...
----------------------------------------------------------------
Nu blir jag smått tokig!
Skrev ju till dig och vips så är det totalt borta!
Ville bara skriva att jag läst, berörts och ville dela med mig från mig till dig, dela för att visa dig delaktighet och ett öra som kan lyssna, lyssna förbehållslöst. Finnas, och vara kvar oavsett det som sägs, för vi som är här, vi vet något som det gäller att vårda och värna, faktiskt!
Nu sänder jag bara detta lilla då, förargad över mig själv för att jag slarvade bort det. Det var ju naturligtvis väldigt bra!!! :-)
Men du, du är verkligen inte ensam om alla funderingar, tankar på hur och vad man skall göra. Det har de flesta av oss här gjort under längre eller kortare tid innan vi kommit så långt som du nu har gjort. Börjat berätta för andra!
Det finns ett liv utan alkohol, det är samtidigt så att visst sjutton hade vi hur kul som helst med alkohol och fest och vänner en gång i tiden. Men det gäller att välja ett annat liv och du, det FINNS ett annat liv även utan alkoholen. Jag har fattat att det idag bara är att konstatera, jag kan aldrig mera få en kul fylla! Bara det att man funderar över hur man skall göra för att kanske i alla fall, på något sätt skulle... kanske senare, om två veckor osv. tillhör just den där process vi kanske och troligen mer eller mindre får acceptera som en del i vårt liv som nyktra. Men det fina är att det finns ett liv som nykter och då är det så fint att kunna dela, stötta och finnas tillsammans med andra, på ett eller annat sätt. Du är ju en livslevande människa och inte alls förminskad till "alkis", speciellt viktigt för mig har det varit att se mig själv som den person jag är, som "kommit ut" på en annan sida av mitt betydelsebärande liv.
Så det så! Kram! Mm.

Nu blir jag smått tokig!
Skrev ju till dig och vips så är det totalt borta!
Ville bara skriva att jag läst, berörts och ville dela med mig från mig till dig, dela för att visa dig delaktighet och ett öra som kan lyssna, lyssna förbehållslöst. Finnas, och vara kvar oavsett det som sägs, för vi som är här, vi vet något som det gäller att vårda och värna, faktiskt!
Nu sänder jag bara detta lilla då, förargad över mig själv för att jag slarvade bort det. Det var ju naturligtvis väldigt bra!!! :-)
Men du, du är verkligen inte ensam om alla funderingar, tankar på hur och vad man skall göra. Det har de flesta av oss här gjort under längre eller kortare tid innan vi kommit så långt som du nu har gjort. Börjat berätta för andra!
Det finns ett liv utan alkohol, det är samtidigt så att visst sjutton hade vi hur kul som helst med alkohol och fest och vänner en gång i tiden. Men det gäller att välja ett annat liv och du, det FINNS ett annat liv även utan alkoholen. Jag har fattat att det idag bara är att konstatera, jag kan aldrig mera få en kul fylla! Bara det att man funderar över hur man skall göra för att kanske i alla fall, på något sätt skulle... kanske senare, om två veckor osv. tillhör just den där process vi kanske och troligen mer eller mindre får acceptera som en del i vårt liv som nyktra. Men det fina är att det finns ett liv som nykter och då är det så fint att kunna dela, stötta och finnas tillsammans med andra, på ett eller annat sätt. Du är ju en livslevande människa och inte alls förminskad till "alkis", speciellt viktigt för mig har det varit att se mig själv som den person jag är, som "kommit ut" på en annan sida av mitt betydelsebärande liv.
Så det så! Kram! Mm.

Vill bara ge dig stöd. Själv blev jag tillfrågad av en "kompis" om jag ville ha en grogg. Hörde att ag tackade ja. Jag som inte vill dricka. Dock ingen ångest i dag. Vi tvingas inse att vi inte kan dricka oh att vägen är lång och brant ibland. Men vi får inte ge upp. Bra att hänga här som stöd. Vi kan stötta varandra. Känner själv att jag i varje fall är på rätt väg, fast resan är lång. Spriten är så jävla falsk.

Hej! Jag måste också sluta med alkoholen innan jag förstör mitt liv. Jag kan inte begränsa mitt drickande och har sån ångest sen i fredags. Minnesluckor och är övertygad om att jag gjort bort mig. Fy fan, hatar denna känsla och det är verkligen inte värt det. Men vissa gånger kan jag hålla mig till två glas. Jag tror att detta för att jag inte slutar helt för ibland går det ju bra. Men inte alltid och dessa gånger ångrar jag så och hatar mig själv för att jag är ett sånt fyllo!

Så ledsen över allt. Saknar honom också, konstigt nog. Men när jag försöker tänka efter VAD det är jag saknar hos honom så hittar jag egentligen ingenting...saknar hans famn, att känna hans armar runt min kropp. Men det var längesen det hörde till vanligheterna. Ska åka dit sen och hämta lite saker. Tror det kommer gå bra, dock. Han kommer nog inte att försöka övertala mig till någonting, han har ju varit ganska överens med mig om att det här är det bästa. Och dessutom festade han nog igår och ligger däckad idag. Ska bara gå in snabbt och göra det jag måste. Stålsätta mig.

Ja jag tror nog att jag behöver titta på vad det kan finnas för hjälp till min dotter. Kanske även för sonen som är 15, han har också fått ta en del och framförallt oroat sig för mig. Ska kolla upp det. Vill ju att det ska bli rätt också, det måste vara någon som är kunnig inom området, och tyvärr saknas kunskaper hos alltför många professionella. Jag tror också att det finns ett sådant behov.

Är bara så nere idag, orkar ingenting. Orkar inte tänka på allt som behövs göras, allt som måste tas om hand, alla känslor och upplevelser som måste bearbetas, alla människor som vill ha mig tillbaka och så ska det bli, men just nu orkar jag inte, orkar inte vara social, orkar inte prata eller intressera mig för andra. Vill bara att det ska bli måndag så jag får åka till jobbet.

Hej allihop! Jag har flera gånger (sedan åtminstone ett år tillbaka) lovat att bli helnykter, endast dricka tre glas, endast dricka två glas osv men vissa gånger kan jag inte begränsa mig. Jag dricker tills jag blir så full att jag får minnesluckor med otrolig ångest dagarna efter. Ångesten kan hålla i sig i en vecka. Jag orkar inte längre och är rädd att jag förstör mitt liv. När ångesten bleknat trillar jag dit igen. Som någon högre upp i tråden sa, "jag överdriver nog"... Tänker mig att jag ska ta ett par glas och då är det kört. Hur ska jag göra för att sluta med alkohol. Jag kan inte lita på mig själv. Ibland kan jag dricka måttligt men ibland inte. Mår så mycket bättre utan alkohol egentligen. Men hur ska jag lyckas sluta?

Nån som vill följa och stötta? Ja det är det en massa som vill, och det är precis därför vi är här. För att stötta, och för att få ta del av det stöd som andra kloka kan ge oss.
Du kommer att få ta del av det, och nu kanske allt känns svårt och du inte vet vart du vill komma med att förändra din relation till alkoholen?
Men det kommer. Fortsätt att läs begrunda och skriv. Du är inte ensam med problemen. Faktum är att i princip varje söndag vid lunchtid kommer det till ett par nya.... Vissa stannar och lyckas uppnå sina mål. Det visar att det är möjligt.

Hoppas du snart kvicknar till, och behåller motivationen.

//PP

Åh, vad jag känner igen mig i era historier. Jag kan dricka måttligt ibland men andra gånger finns inget stopp. Jag ska vara så jävla duktig hela tiden och skäms så när det går överstyr. Fest i fredags och minns inte vad jag sagt och gjort men har en gnagande känsla att jag skämt ut mig inför mina grannar och barns kompisars föräldrar. Jag kan inte förstå varför jag gör så här. Är mitt liv förstört??? Måste jag sluta helt med alkohol? Jag bekymrar mig så för vad andra ska tycka om mig men der är ju såklart inget jag visar någon. Det här är inte första gången jag överväger ett helnyktert liv. Hjälp!

Saknad och lite tomhet känner jag. Inte att jag saknar alkoholen eller ens allt detdär jag trodde jag skulle sakna - som t ex långa kvällar med musik, prat och vin med maken, för det har vi ändå fast utan vin. Det mesta ÄR mkt bättre MEN det är lite tomt på något sätt, livet. Trots att jag har så mkt att göra känns det tomt, som att jag går och väntar på att ngt ska hända... Transportsträcka mot vad? Önskar mig också lite ork att ta tag i saker utöver det mest akuta, t ex få ordning på mitt hem. Tänk TV-serien Hoarders, inte så illa i praktiken men det är känslan jag har.

Försöker fokusera på det som är bra och bättre än innan. Som t ex idag, att vakna en söndagmorgon efter mer än en veckas helvithet, och MÅ BRA med en kopp kaffe under täcket i soffan.

kram kram

att det inte blev som du hade önskat, att han inte kunde ta emot din kärlek och värme och ge tillbaka på samma sätt. Klart att du älskade de goda sidorna, det var ju inte enbart dåligt. Och som mt säger, så är det fint att känna, att tillåta sig att känna. Du minns både det goda, men också allt det som gjorde er kärlek omöjlig. Acceptera att det fanns två sidor där den ena sidan drog dig till honom och den andra sidan...ja, du vet ju. Det är ok att sörja, att vara ledsen och känna smärtan. Du hade en dröm om er relation och er framtid, där de fina sidorna fanns, allt det fina han gjorde och fick dig att känna. Tillåt dig att sörja detta. Det är ok.
Kramar / Yogi

för dej Nossan ,mnbv0898 och många andra. Så här enkelt kan det faktiskt vara men jag skulle stark vilja avråda från alla tankar på att av sociala skäl planera att dricka vin. Du skriver själv om din frihet och alla fördelar du uppnått, riskera inte dom. Jag förstår det svåra i umgänget med andra men det visar sej att andra bryr sej mycket mindre om vad vi dricker än vad vi tror. Det KAN gå men varför chansa?

... så klart att det goda fanns också. Fast det gör ont ibland är det fint att ha förmågan att känna... hela registret.
Kram, kram / mt

Hej, nu är det nog.
Hur gick det sen? Skriv och berätta.

Fattar inte AA:s logik att man å ena sidan skall erkänna sig hjälplös och bara gud kan hjälpa dig och andra sidan skall man själv förändra sitt liv. Tror att gemenskapen är viktig, men visst fasen måste man tro på att man själv skall förändra sitt liv.
Svara inte nu "gud som du väljer själv" Ja och om jag väljer mig till gud. Trams.

Är det någon som har erfarenhet av självhjälpsprogrammet?

Men en enkel kommentar den här gången. Jag tycker väldigt bra om AA, fått mycket av mina fina upplevelser av gemenskap, respekt, tolerans och faktiskt också återupprättelse genom att fullt ut få erfara förtroende igen.
Jag går på AA på mitt eget sätt för det mesta minst en gång i veckan, för min skuld men också för gruppens skull och gör det till "min grej, för mig" utan att ta varken mig själv eller AA på för stort allvar kanske. Samtidigt blir det en mycket viktig del i min inre känsla av samvaro och tillhörighet i min nykterhet.
Jag skall skriva mera om AA, Gud och Kramar i min egen tråd en annan gång. (det där med kramar är lite speciellt till Fia :-) bland andra).
Som sagt, många har blivit hjälpta i AA när mycket annat inte varit tillräckligt. Men som sagt, det är avgörande att man själv tar till sig, på sitt eget sätt, det som finns att hämta i AA. Det är för mig så att AA egentligen bara erbjuder en plats att gå till, dit också andra med liknande erfarenheter och önskningar kommer. Väl där måste man sen faktiskt hjälpa sig själv, fatta sina beslut och val beträffande sin egen situation och hur man kommer att göra närmaste timmen, dagen. En dag i taget är ett alldeles tillräckligt stort projekt många gånger. Det jag personligen alltid fått med mig är den där oförklarliga försoningen med mig själv, känslan av att veta att jag själv har helt avgörande betydelse för hur min nästa dag faktiskt kan komma att se ut. Och att då veta att vi är flera stycken som traskar ut från mötet, oftast rätt uppsluppna och glada, för att möta den yttre "vanliga" världen igen. Men som jag brukar känna det, alltid bättre rustad och med sinnesro med mig, njuta av ännu en nykter dag. Det är fint att tänka så, belöna mig själv med att yesss, jag fixar det och då är det så fint och rätt eftersom det ju är det jag önskade mig genast på morgonen!
Passar på att hälsa till alla som läser det här, som jag brukar säga, kämpa på du också, det kommer fina stunder av belöning som nykter och det är så fint och ett privilegium att inte vara ensam!
God Natt! (kram) Mm.

Hej mnbv0898!
Du och jag verkar vara på samma plats just nu. Känner särskilt igen mig i den känsla av frihet som du beskriver. Livet har lixom öppnas upp igen. Ser möjligheter snarare än problem. Vill och kan prova nya saker. Min 40-år- kris känns som bortblåst. Och så den ljuvliga sömnen. Visst är det obegripligt att man tidigare frivilligt valt bort alla dessa underbara känslor...

Håller också med dig att det gäller att vara vaksam på den lilla rösten.
För såhär enkelt ska det väl inte gå? Själv har jag tex funderat på att dricka vin när jag fyller år om två veckor och när min pappa fyller jämt i maj. Inte mycket utan bara Ett par glas vin till maten. Av sociala skäl och för att testa om det går..Jag har ju aldrig haft vit månad/längre uppehåll innan. Kanske kan jag måttlighetsdricka? Just nu känns det som en urdum ide men Samtidigt undrar jag om inte detta är något som måste testas; som jag måste "få ur vägen".Svårt. Nog bäst att sova nu..

God natt till dig och alla andra fina därute..

har funderat mycket på aa, men känns otroligt jobbigt att ta steget.. har du bra erfarenhet från det?

Så kom då den här dagen när det bara kryper i kroppen av obehag. Mitt tålamod är obefintligt och jag skulle bara vilja vara ifred. Det är liksom en omöjlighet eftersom jag är ensam med mina barn. Har varit sugen på vin från ca klockan 11. Nu är denna dag nästan slut så jag klarade den här dagen utan alkohol trots allt. Duktiga jag!
En sak som jag blev irriterad över idag var ett telefonsamtal. En vän som jag inte pratat med på ett tag ringde. Jag har berättat för henne om vinet och hon frågade hur det gick med drickandet. "Skulle du verkligen berätta för mig om det går dåligt? " frågade hon. Jag funderade på varför hon över huvud taget ställde frågan om hon inte trodde på mitt svar.. jag kände mig påhoppad tror jag. Trots att jag inte druckit en droppe.
Jag skäms inte över att jag är alkis. Jag var på vinprovning för 2 veckor sedan med mina vintjejer och jag sa att jag slutat dricka. De undrade förstås varför och jag sa som det var. Jag uteslöt de smaskiga detaljerna, men mycket berättade jag. De reagerade inte nämnvärt. De var mest intresserad över hur jag förstått att jag hade problem. Sedan tror jag inte att de förstod att jag förhoppningsvis aldrig ska dricka igen. Hoppas att ni kämpar har en luhn och skön Lördag kväll.

Lugn och ro känns som ledordet, men det är ju så svårt, när man vill så mycket och helst på en gång. Vi får kämpa på med att låta det få ta tid den här gången. En fin lördag önskar jag dig med :)

nä usch, vidrigare ångest får man leta efter när man vaknar upp och inte har den blekaste vd som hänt kvällen innan.. Det känns bra att vara här, känns så skönt att inse att det faktiskt finns likasinnande..Vet inte hur många ggr jag sagt att nä nu måste det här få ett slut men lik förbannat sitter jag där igen! Är såå less på mig själv!:( Jag har gjort så mycket dumt på fyllan och det känns riktigt tungt, är orolig hur jag ska tackla alla jobbiga tankar utan att försöka fly med alkoholen..

Idag hittade jag en CD som jag fått av mitt ex.
Han har skrivit en lång text om hur mycket han älskar mig och vad jag betyder för honom... Och jag fastnade i känslan "åh, det var ju inte så här det skulle bli". Det gör så himla ont- jag trodde verkligen att om jag bara jobbade på det så skulle vi kunna leva lyckliga hela tiden, om han bara förstod att ja älskade honom och att jag visst stöttade honom och fanns där...
Det gör så jävla ont!

Visst är det så att en bra arbetsledare ska kunna hjälpa och stötta och lotsa vidare till rätt kompetens. Alkoholism och våld i nära relation är ju också en arbetsmiljöfråga så chefen har ett ansvar där. Tur du hade som har en chef som inte bara tar sitt ansvar som arbetsledare utan också visade sig vara kompetent och empatisk på dessa områden.

Men du, det där han skrev till din dotter... Inte ok! Spara smset och använd för en anmälan! Om inte för din skull så för hennes skull. Sådana hot ska ingen behöva acceptera. Genom att anmäla så visar du också för henne att det aldrig är ok att någon hotar henne med våld, superviktigt inför hennes egna framtida relationer.

Kanske också se till så att hon får komma iväg och prata med någon om detta? Jag vill inte måla upp några orosmoln men försök se till att hon får bearbeta detta för ingenting försvinner bara av sig självt. Jag önskar jag hade haft den möjligheten som barn, då hade mina trauman kanske inte behövt bli så stora och svåra. Jag fick gå till en barnpsykolog men jag blåljög, sa att allt var bra, för att skydda det jag trodde skulle skyddas. Ge inte upp!

Kram på dig!

ansökte om semester sista veckan i februari och berättade att vi separerat och att jag ska flytta då. Tänkte bara berätta det, och självklart fick jag ledigt. När jag gick därifrån kom hon efter mig och gav mig en kram. Livsfarligt. Rör mig inte. Kunde inte hejda tårarna då och plötsligt hade praktiskt taget allt runnit ur mig. Berättade nästan allt. Hon har jobbat i många år med våld i nära relationer, haft grupper för utsatta kvinnor och barn. Hon bad att få tillåtelse att fundera på hur hon kan hjälpa mig, tycker att jag måste bearbeta det här. Tyckte att det var bra att hon fått veta, att det hjälper henne i hennes roll som arbetsledare. Känns så bra. Jag har en helt underbar arbetsplats. Är så tacksam för det.

Sambon har druckit med sina vänner, spelat bort gårdagens lön, ringt och smsat en del. Jag har bara svarat på sms som handlat om praktiska saker, inte svarat när han skriver att han saknar mig. Inte svarat när han ringt om jag vet att han har druckit. Pratade lite med honom i telefon idag, då tyckte han att det här var rätt och att vi nog kommer att kunna prata och vara vänner längre fram. Hoppas det håller i sig. Igår skrev han till min 14-åriga dotter att han skulle slå ut tänderna på dem om de kontaktade honom... I nästa minut messade han mig att han saknar mig... Han hade erbjudit henne att fixa lunch om hon inte ville ha skolmaten, och hon svarade att hon inte kunde komma för att hon var på badresa... Blev förbannad av nån som vanligt obegriplig anledning.