Senaste kommentarerna i forumet

livet med en alkoholist är svårt och "se" vidden av missbruk och medberoende är en smärtsam process. Det är så vanligt men ändå så dolt i samhället, många som är drabbade men så få som talar öppet om det. Det du beskriver är så vanligt, både att "alla" är delaktiga i att det ska finnas alkohol och att missbrukaren både dricker öppet och samtidigt i smyg.

Fortsätt att läsa och skriva här, det ger insikt att ta del av andras erfarenheter och att sätta ord på sin situation är ett bra sätt att "se sig själv". Och inte minst ger det kraft att känna att vi kan hjälpa varandra. Alla här vet vad du talar om.

Önskar dig en lugn fortsättning på helgerna, ta hand om dig! / mt

Har haft sån ångest nu före jul för jag har inte vetat hur jag skulle prata med honom om alkoholen på julafton.för han brukar ju jämt bli så sur när jag tar upp det och så blir det ännu sämre stämning.dagen före julafton tog jag i alla fall mod till mig eftersom jag hade lovat mina döttrar det och för min egen skull också.jag sa till honom att vi kunde väl skippa starkölen o ha "vanlig öl" i stället,men han sa att några öl kunde han väl få ställa fram till de andra. Jag stod på mig men det hade jag inget för:( Hade tänkt att vi inte skulle ha snapps heller men hans syster kom med en75a dagen före julafton. Det var ju väldigt passande, jag blir så arg!så det blev precis som vanligt med starköl, vin,snapps och visky till kaffet. Det är inte klokt,det skulle egentligen inte vara någon sprit alls när det finns barn med.När vi satt och åt såg jag att det stod en starköl 6,0 i bokhyllan bakom ett foto. Hittade också en öl i hans jackficka. Det är som att han tycker att på julafton då är det ok att dricka fast han har sagt förut att han skulle sluta. Men då kan han supa öppet o behöver inte ens smyga. Jo han både smyger o dricker öppet! Jag vet inte hur jag ska göra för att det ska bli någon bättring. Vi har inget gemensamt förutom våra barn,djur,hus och lån.Det är jättedålig stämning jämt och jag känner mig så irriterad,arg och ledsen hela tiden.Jag känner också ofta när det har varit en lugnare period att jag överdriver nog, det kanske inte var så farligt.men även om det är lugnt så är det inte bra! Jag vill känna mig älskad och kunna prata med den jag lever med.Jag vill känna mig lycklig! Vet att det bara är jag själv som kan ändra min situation,men det är så svårt:(

Skriva här så hade jag inte insett vidden av det hela. Varken av hans olika "problemområden" eller av hur insnärjd jag själv var och är i ett medberoende... Skrämmande. Jag håller fast vid min plan, deadline är fortfarande februari men tanken att bryta tidigare dyker upp allt oftare.
Kram

i ditt första inlägg att du ger honom tre månader och lyckas det inte har du en väg ut. Hoppas du snart, väldigt snart väljer den vägen. Kram / mt

Kom hem från julmiddag hos min syster med hela familjen. Som väntat hade han druckit ("bara en liten grogg") men han var fortfarande i det där första stadiet av sentimentalitet. Efter en stund berättade han att han tagit amfetamin ikväll! OCH han smög ut en stund senare och jag SÅG att han tog mer! Vad är det som händer? Han frågade om jag kunde förlåta honom, han skulle aldrig göra så mer, förstår om du vill lämna mig nu, jag skulle inte bli arg i så fall osv osv. Jag blev helt paralyserad. Vad skulle jag säga? Jag vågade inte säga det jag tänkte. Vågade inte säga mer än att jag blev jättebesviken. Vågade inte säga mer för vad blir hans reaktion? Tittade mig runt i rummet, undrade vad som inte finns kvar och är helt imorgon. Ursäktade mig med att jag är jättetrött och behöver sova, så nu har jag gått och lagt mig. Hoppas att jag ska hinna somna och att han låter mig få sova inatt. All energi försvann nu.

- sätt den gräns som känns rätt för dig här och nu. Du är på väg nu och börjar se. Det gör ont men det är nödvändigt... och du måste få syn på det som är din sanning. Du är inte ensam. Kramar / mt

Hoppas du finner dej väl tillrätta här, vi är ett gott gäng här som är i varierande förhållanden med alkoholen. Vi har nog haft oerhört mycket nytta av att kunna läsa alla sparade livshistorier, när jag själv började läsa var det en stor lättnad att inse att jag inte är en så udda fågel som jag trodde.

Gör dej en egen tråd, skriv i den så har du stöd för minnet plus att man tänker på ett annat sätt när man skriver, man måste liksom tänka till.

Välkommen!
/Mammy Blue, en annan 48-årig dam.

Tack mulletant!

Dålig stämning idag här hemma, tills vi åt middag och det hände lite roliga saker så vi började skratta. Han föreslog sen att vi skulle hitta på nåt kul ikväll tillsammans istället för tv. Typ spel, jag tyckte de lät så mysigt och positivt. Har precis lagt mig inne hos tjejerna för att natta när jag hör det välkända ljudet "ptsssch" !!!!!! FAAAAN ! Jag blir så ledsen :( jag som kramade han och var glad innan jag gick in hit för jag trodde att vi skulle umgås och spela lite spel och mysa! Nu kommer jag komma ut dit irriterad och arg istället.
Men det blir nog att sätta på masken och gå ut och låtsas som han inte har några alkoholproblem och spela och ha "trevligt". För stämningens skull. Annars blir han på dåligt humör och får ångest och blabla.

av oss är nog ganska beroende av en gemenskap, AA, Länkarna eller som i mitt fall Alkoholhjälpens eminenta forum. Forumet är precis lagom för en ensamvarg som jag, jag söker kontakt själv när jag känner för det. Jag ska väl dock ha lärt mej nu att jag inte ska hålla mej härifrån...

Att läsa här blir ju en ständig påminnelse om min historia, vill jag vaccinera mej ytterligare kan jag läsa mina trådar för att minnas hur uselt jag mådde.

Kram!/MB

Semesterrapport från the big city. Ligger inne på hotellrummet och snaskar i mig lite chips och dricker öl. Alkoholfri sådan. Är fortfarande vit, men det kräver sin kvinna att hålla ut. Jag var sååå sugen igår, men klarar att tänka hela vägen klart. Om jag gör undantag här och nu kommer det att vara undantag imorgon också och på nyår och nästa semester och... Och det är rätt så trevligt att semestra nykter trots allt. Pigg i kroppen, hinner se mycket, sömnen ok osv. Många fördelar och suget går ju över.

Hoppas ni andra också haft en bra julafton och att resten av julen blir bra.

Merry christmas!

Andreas! Hoppas allt är väl med dej och de dina!

Kram!/MB

Ärligbesvärlig. Så bra att du läser och skriver och försöker förstå. Så bra att du inte vill acceptera! Du frågar hur du ska bete dig när han dricker. Svaret måste du söka inom dig och det kan ta lite tid att hitta det. Det handlar om hur DU vill ha det, hur DU vill leva ditt liv - och det är det du måste stå upp för. Både för dig och inför honom. Några svar tror jag du har i ditt första inlägg där du skriver "Det har varit så mycket som hänt genom åren pga alkoholen, skoterolycka, pissat ner döttrarnas rum otaliga gånger och skämt ut mig inför min familj och vänner! ... Jag vill inte leva så här!" .... jag vill inte att mina små tjejer ska behöva leva så här." och "han dricker när barnen somnat och jag jobbar kväll, vilket jag tycker är för jävligt!"

Du måste klargöra för dig själv hur du vill leva och hur du vill ha det. Du ska veta att du äger rätt till dina upplevelser (hur du uppfattar det som sker) och till de tankar du tänker och de känslor du känner ("Men att jag mådde dåligt ville han inte höra, nej då gjorde ju jag han ännu ledsnare!") Det som borde vara självklart, att var och en äger rätten till hur man upplever sin verklighet brukar långsamt smulas ner medan medberoendet växer och till slut tror den medberoende att det mesta är hens fel och att det är "jag som är fel och mitt ansvar att bete mig rätt." Kan jag beskriva hur jag menar?

Du ska fundera hur du vill att ditt och barnens liv ska vara och så ska du fundera hur du ska stå upp för det. Du behöver faktiskt inte säga nånting om honom utan vad DU ser, hör känner, hur det påverkar dig och vad du önskar och vill. Det räcker. Det är han som måste välja hur han vill och tänker leva sitt liv. Det här är antagligen en väldigt stor förändring och det kan innebära att du till slut ställer ett ultimatum om nykterhet - så det är bra att du tänker noga igenom hur du vill ha det. Jättebra om du kan gå på Al-anon möte. Och jättebra att du läser här så kommer du att se mönstret hos oss andra medberoende som skriver här.

Om inte situationen känns helt akut kan du gott ge dig lite tid så att du hinner bli klar över hur du tänker, känner och vad du vill.

Styrkekramar / mt

Tack för den varma kramen MB. Så skönt att se att du är inne och kommenterar. Jag har följt din resa och glatt mig åt dina framgångar. Du har ju uppenbarligen hittat tillbaka till ditt nyktra liv efter ett mycket kort återfall. Det är så starkt gjort och jag är glad för din skull.

Denna juldag är som du förstår riktigt trist. Grottar ner mig i en bok, dels för att få tiden och gå, dels för att få bukt med min ångest. Denna mörka årstid gör ju ingen direkt gladare heller. Även om man inte kan kalla mina två senaste månader som ett återfall (utan snarare fortsatt missbruk) vill jag inget hellre än att hitta tillbaks till det alldeles vanliga nyktra livet. Det ger så väldigt mycket mer ro i själen.

Jag ska försöka sluta lura mig själv igen och vara betydligt mer aktiv här på forumet. Det känns som det är här jag hör hemma.

Kram och fortsatt god jul
Tjalle

Önskar dej bättre fortsättning på julen!

Verkligheten för oss alkisar kommer ifatt oss förr eller senare, den verklighet som innebär "allt eller inget". Jag har själv tagit ett återfall för att snabbt konstatera att jag tämligen pronto (omedelbums alltså) var tillbaka på ruta ett i förhållandet, tänkandet och hanterandet av alkoholen. Snabbt, mycket, i smyg och ångest. Jag är tacksam för den lektionen, det hjälper mej att inse att inget har förändrats, trots elva månader nykter.

Jag försöker se det som såhär: alla människor har en viss mängd alkohol man kan dricka under sitt liv, jag har gjort slut på min tilldelning, så enkelt är det. Hemmagjord filosofi, men för mej funkar det hyfsat.

En stor, varm kram till dej, Tjalle!
/MB

Tack alla ni snälla! <3

Jag har läst lite nu om beroende och alkohol och jag ska läsa ännu mer. Det är intressant och så sorgligt tycker jag. Nu tycker jag ju ännu mer synd om honom!

Måste bara fråga en sak, Hur ska jag bete mig när han dricker? Ska jag säga något eller bara va tyst? Jag vet ju att ingen hjälper egentligen.. men jag vill inte acceptera och jag blir ju så arg och besviken så ibland kan jag bara inte va tyst! Och ibland så bara kniper jag igen och gråter och skriker inombords så hjärnan och hjärtat nästan sprängs!

Hej Abel! Har bara läst ditt första och sista inlägg och ser att det går bra för dig! Jättebra jobbat!
Jag har precis insett att jag är medberoende till min sambo som är alkoholist och försöker nu läsa om andra som har alkoholproblem så att jag kanske möjligtvis kan försöka förstå lite hur han känner.

Jag önskar så att han kunde få vara i samma sits som dig nu! Vi har haft diskussioner om detta i flera år nu men nu måste det bli ett slut här hemma känner jag! Vi har småbarn som jag tror påverkas negativt av hand drickande och så faktiskt jag.

Det jag undrar är lite hur din fru/sambo har varit emot dig om hon hjälpte dig på nåt sätt att förstå eller om du insåg själv? Jag vet inte riktigt hur jag ska göra här hemma eftersom jag provat allt och ingenting hjälper. Han erkänner ibland att han har problem och har gjort länge. Jag trodde faktiskt att han skulle sluta och söka hjälp efter en fordonsolycka som nästan tog hans liv bara för att han var så full. Men icke!

Jag har inte varit särskilt aktiv på forumet på sista tiden. Är inne och läser era inlägg men har inte skrivit något själv. Senaste kommentaren i början på november och då hade jag börjat "måttlighetsdricka", som det så vackert heter. Det gick relativt bra under en tid men självklart höll det inte speciellt länge. Den där halva flaskan vinet och någon öl blev alldeles för lite i längden och snart var jag inne i mitt gamla destruktiva beteende igen.

Gårdagen var inte OK. Började lite lätt med ett par öl innan julbordet, höll mig ifrån snapsen men vad hjälpte det när det fanns annat att dricka. Gick så småningom över till vin och lyckades hålla mig vaken till niotiden. Ingen trevlig julafton för mina närmaste som ni kanske förstår. Jag brukar vanligtvis inte ställa till med några större grejor men att ha ett "ägg" till sällskap måste vara fruktansvärt jobbigt.

Då kan vi alltså stryka måttlighetsdrickandet och var jag ska hitta styrkan att gå vidare vet jag inte. F n känner jag att jag inte kan prata med någon. Jag har er här på forumet och om jag inte hade era visdomsord att läsa och begrunda vet jag inte om jag skulle orka så mycket längre.

Idag får det bli julegröt med mjölk och kanel. Varför och åter varför är alkoholen så omöjlig att besegra för vissa av oss.....

Sköt om er
Tjalle

med ditt utförliga svar! Jag märker att det är såpass länge sen jag lärde mig de svåraste läxorna att jag säkert går för rakt på och börjar på "fel" ställe. Fint att vi kan hjälpas åt att försöka förklara. Vi är nog alla medberoende mer eller mindre i glashuset... och vi är både lika och olika. Olika som personer men medberoendebeteendena, -mönstret är likartat.

Yogis tips om att lära sig så mycket som möjligt om beroende och medberoende är en sån sak som varit till stor hjälp för mig. Den här artikeln har hjälpt mig att förstå hur otroligt fångad en missbrukare är i missbruksbeteendet http://www.alltomvetenskap.se/nyheter/kidnappad-hjarna - och varken kärleksfullt stöd, tjat-och-gnat eller hot hjälper mot "suget". Det verkar helt allmänt att missbrukare "ljuger och bedrar" för att kunna fortsätta sitt missbruk. Att hota att lämna, ställa villkor och ultimatum som man inte är säker på att man kan, vill, förmår genomföra är mycket oklokt. Det bara flyttar gränserna för vad som är möjligt för missbrukaren och minst lika illa - den medberoende tappar tron på sig själv - flyttar också sina egna gränser och krymper sitt handlingsutrymme.

För mig har det varit bra att läsa på missbrukarsidorna här, där har jag "mött" de som kämpar och förstått så att säga "från insidan" hur tufft det är. Flera av dem känns idag som nära vänner - fast vi känner varann endast här.

Min andra tråd hittar du under Det vidare livet https://www.alkoholhjalpen.se/forum/det-vidare-livet/5747 Läs gärna Framtidsdrömmar och flygcert som skrivit här länge.

Allt gott denna juldag som är regnig hos mig - men med trygghet och lycka i hemmet / mt

Hej Ärligbesvärlig, jag håller till på andra sidan forumet - hos de beroende, men blev berörd av ditt inlägg och ville bara hälsa dig välkommen och tala om att du inte är ensam.
Jag är nykter sedan några år tillbaka nu. Jag är också gift med en man som drack lika mycket som jag själv, men som - efter en lång och bitvis tuff resa - valt att leva nyktert tillsammans med mig. Det finns möjlighet till ett liv tillsammans bortom alkoholen, men som de kloka Mt och Yogi redan svarat dig kan Du bara se efter dina egna och barnens behov, bestämma dig för hur ert liv ska se ut framåt. Han måste ta ansvar för sig själv och den del av familjen han utgör.
Häng kvar här hos alla kloka kvinnor (ja, det är väll mest kvinnor här bland medberoende på forumet)och ta del av den kraft forumet kan ge dig. Med varm kram och önskan om en lugn fortsättning på juldagarna för dig och familjen/Victoria

välkommen hit!
Det är sorgligt att behöva hälsa någon välkommen hit eftersom skälen till att man sökt sig hit inneburit så mycket sorger och besvikelser. Men du har hittat rätt! Jag själv är inte "gammal" på dessa sidor men det jag har läst och de råd och stöd jag har fått har inneburit ovärderlig hjälp! Här kan du berätta allt det du aldrig skulle våga berätta för andra, här får du precis det stöd du behöver, utan att någon dömer dig. Din värsta domare är du själv och det är tungt nog att bära.

Det du beskriver är ett så klassiskt medberoendebeteende. Man stöttar, är förstående "psykolog", ignorerar, städar upp sådant som alkoholisten ställer till med på fyllan. Vi alla vet innerst inne att vi inte hjälper utan snarare möjliggör det fortsatta beteendet. Vi hittar på ursäkter, slätar över och pysslar om. Vi lär också våra barn detta. Vi visar också våra barn hur mamma får behandlas. Vilken bristande respekt som är acceptabel att bli behandlad med. Vi visar våra barn hur ett förhållande kan få se ut. Hur allt i en familj kan handla om en enda persons mående. Hur andra får undertrycka sina känslor av hänsyn till alkoholistens dagsform. Detta smärtar mer än allt annat i ett modershjärta. Skuldkänslorna och skammen när man inser det är outhärdliga. För man vill sätta sina barn främst och när man inser att det inte är det man gör drabbas man hårt.

Jag tror att det viktigaste och bästa man kan göra är att lära sig så mycket som möjligt om beroende och medberoende, att dra nytta av all den kunskap och erfarenhet som finns här. Acceptera att man är medberoende. Se vilka mekanismer som utlöser vilka reaktioner hos en själv. Lära sig att man inte kan ta ansvar för någon annan förutom barnen. Lära sig att lägga tillbaks ansvaret där det hör hemma. Jag klarar inte själv att göra allt det här så man kan säkert säga att jag "kastar sten i glashus", men man måste förstå och acceptera att det här är en process och att den kan vara lång. Men insikt är ett första steg och ett första steg är bra! Du har tagit ett första steg - bra jobbat! Fortsätt så!

Jag kan inte uttala mig om era chanser till att lösa detta men jag vet att det är möjligt! Men det kräver att även HAN kommer till insikt om att han har ett problem, erkänner det och är villig att jobba med det. Mulletant här på sidan har erfarenhet av att det går! Läs, bli inspirerad och uppmuntrad!
Våga också ställa obekväm frågor till dig själv. Lever du det liv du vill leva? På vilket sätt begränsas er vardag och helg av hans drickande? Känner du dig stressad eller orolig när du jobbar? Känner du i kroppen när han tänker dricka? Känner du att du genom ditt sätt gentemot honom kan påverka hans drickande? Känner du skuld eller ansvar; om jag inte sagt så, jag borde ha gjort osv?
Jag vet att du stöttar honom och ger allt av dig själv när han behöver det. Känner du att han ger dig stöd och allt du behöver?

Jag hoppas att du ändå känner att du har hittat en ventil här. Jag hoppas inte att jag har skrämt dig eller fått dig att känna dig kritiserad. De tuffa frågeställningarna är sådana som jag har ställt mig själv och detta har gjort att jag kritiserat mig själv väldigt hårt, framförallt som mamma. Att se hur det har påverkat mina barn har varit det jobbigaste av allt. Och jag har dömt mig själv hårdare än någon annan säkert skulle göra. Men kanske kan jag någon gång i framtiden klappa mig själv på axeln och säga att jag gjort det jag måste göra - att inte acceptera situationen som den är.
Oavsett om din framtid är med eller utan din man så har du nu lyft näsan över vattenytan och insett att er situation är ohållbar, det är inte ok. Något är fel och ni kan göra något åt det!

Varma styrkekramar från mig

till dig A. Hoppas att du tar väl hand om dig och att du mår bra! / mt

Skickar en julig hälsning och önskar ALLA välgång med sina beslut.
Förstår att det är en svår tid när man helldre kollar i glasen istället för att det är ENBART barnens jul.
Jag tittar in på nyårsaftonen och önskar alla gott nytt år!
/A

Hej MB! Trist att du har det lite motigt just nu med dryckesbiten just nu. Men du får ta nya tag när du fått nog/känner dig redo. Förstår ju att det kan vara svårt i helgerna med en man - som liksom min - inte spottar i glaset. Det var skönt att höra av dig i alla fall. Jag blev glad, har saknat dig. Försök och vara rädd om dig så gott du orkar och kan.

Stor kram!

Tack för ditt svar! Blev inte alls skrämd utan mer lättad :)

Igår när barnen somnat hällde han i sig massor och blev full. Och efter ett stort bråk så blev vi sams och han kändes så där öppen och ärlig och snäll som den man jag blev förälskad i i början. Vi gick och la oss sams. När han vaknade imorse var det den kalla ångestfyllda bakfulla gubben igen och jag blir så ledsen :( det är som han vill straffa mig och säger saker som är nedvärderande. Han har sagt förut att han menar inget illa när han säger dumma saker, men det är nog skitsnack!

Jag ska absolut kolla upp om det finns nåt sånt där al-anon och kanske gå på ett sånt där möte. Ska kolla bloggen och dom andra sidorna med.
Skönt att kunna skriva mig.

Tack!

Ingen press längre på mat, julklappar, oro för om han kommer bli nöjd eller inte. Inga mer uppmaningar till barnen att visa tacksamhet och uppskattning. Kan slappna av lite nu. Nästa projekt är att jag och barnen ska till min syster och fira med familjen. Utan honom eftersom vi ännu inte kommit dithän att han är välkommen. Gissar att han kommer supa till då istället... För att det är synd om honom, hur tror jag att det känns för honom när jag åker iväg till gemenskapen och han får vara ensam? Något han ändå valt själv, men han ser det inte så - alltid oskyldig som ett lamm. Alltid alla andras fel. Han har aldrig någon del i något. Märkligt. Eller hur? Och jag som stöttar, bekräftar och säger ord som jag inte menar. Vill bara ha min familj tillbaka. Mitt liv tillbaka. Min frihet.

Jag hoppas nästan att han ska trappa upp nu, att det ska bli en större konflikt så jag kan sätta min plan i verket. Är så spänd hela tiden. Olycklig. Vill få ut honom ur mitt liv. Låsa igen lägenheten och sticka härifrån. Tills det värsta har klingat av. Få lugn och ro för att tänka och planera. Min son ska bo här i två veckor från och med lördag. Min älskade lille store pojk, som alltid försökt vara stark och tyckt att han ska ta hand om mig även när det inte behövts. Känner mig jätteglad för att få rå om honom varje dygn i flera veckor och är samtidigt så rädd och orolig att sambon ska dricka när han är här eller att han inte ska klara att kontrollera sitt humör, så att det går ut över honom. Vågar inte lämna dem ensamma mer än korta stunder. Behöver ha kontroll över situationen. Sonen tycker om min sambo, men han har också sett och fått erfara hans sämsta sidor. Han vet att jag planerar att lämna honom, och han är glad för det. Samtidigt känns det inte bra att han också bär på den hemligheten inför min sambo.

Jag tänker fråga min styvfar (rörigt det här, men min syster och bror har inte samma pappa som jag men det är honom jag växt upp hos) om han har en extra låskolv så jag kan byta lås själv när "det händer". Så jag är förberedd och inte beroende av hyresvärden nu i helgerna. Inser att jag måste berätta åtminstone litegrann. Får vara beredd på "vad var det jag sa" från styvfar, eftersom EXAKT det han var rädd för skulle ske och varnade mig för nu har skett. Han sa en gång att "han måste ha hjärntvättat dig" och ja, det är nog så. Hur i hela friden gick det till? Jag måste vara totalt korkad. Blir så arg på mig själv! Hur ska jag nånsin kunna bli vän med mig själv igen? Jag har betett mig så jävla illa mot dem. Ja visst, han har tvingat mig att göra det, att säga ifrån, markera, ställa ultimatum som jag själv inte har trott på. Men oavsett så har jag ett ansvar. Jag vet att de har förstått hela tiden, att de förlåter mig. Men kan jag någonsin komma att förlåta mig själv? Kan jag det?