Senaste kommentarerna i forumet

Helgen ska bli lyckad. Måttligt med A i morgon och fest på lördag. Känner mig lugn och avspänd och är inte orolig för att jag ska tappa greppet. Är förstås medveten om att jag måste behålla kontrollen men det stressar mig inte så som det har gjort tidigare. Känns skönt att ha tackat nej till tillställningen ikväll. Förut hade jag ALDRIG missat ett tillfälle att dricka. Det går framåt och jag måste acceptera att vardagen är grå ibland.

Och Bag-in-box som är/var rena drömmen - och fördärvet för oss som har svårt att hålla tillbaks. Bra grej, visst - men någonstans så tycker jag att de inte borde få finnas......-tycker egentligen inte så - men det hade ju varit lättare för oss som har svårt att sätta stopp,,,,,,

Håller med om att suget aldrig kommer under dagen utan när man är på väg hem. Jag som jobbar intill systemet har svårt att låta bli. Jag får gå ut åt andra hållet. Allt för att lura mig själv.

Jag skulle inte ha sagt så mycket om inget alkoholsug. Just nu skulle jag lätt kunna dra i mig några glas. Trots att jag lade mig tidigt i går och sov 7,5 h (!!). Fördelen nu är att jag direkt analyserar varför jag vill dricka. (Kanske är det mindfulnessens förtjänst, LN :). Jag är f astrött och allmänt slut i kropp och själ plus att det händer mycket i det privata. Då kommer de negativa tankarna och jag vill göra som Schyman - gå och "krana". Ja, jag måste sova mer i timmar sett, Vändningen. Men när jag mår hyfsat sover jag för lite men det funkar ju bara ett tag. Sömnen har också alltid varit min vän och tillflykt- förutom en period för tre år sen då jag hade rejäla sömnstörningar.
Så antingen har jag gått in i dimman eller sovit. Mitt sätt att hantera livets dalar när jag inte kunnat fly rent fysiskt.
Vi får se hur det går med kajakandet. Rapport kommer:). Ha en fin torsdagskväll. Kram

Ställ in mötet!!! Jag håller med "Vändningen" - såååå mycket som står på spel. Hellre sjuka sig och skylla på vad som helst, än att dyka upp berusad på jobbet. Hoppas verkligen att du kan försöka dra ner på konsumtionen - men jag vet hur satans svårt det är. Jag håller på dig, och hoppas att du ser det farliga i situationen.......

Så sant som det var sagt. Det var så som jag trodde.....varför bli förvånad ens :-(
Hörde i luren att det "firades" från han och sin bror och far. Samtalet blev ord som sas som jag nu varken vill se eller höra ifrån han. Jag skulle dels dra åt helvete och jag sa det räcker nu. Och vill du att jag gör det så gör jag det sa jag.....sa hej då och la på luren.
Det var en studenten det. Nu skall jag behöva förklara för barnen och sen vet jag inte om jag skall träffa hans dotter som tar studenten, och överlämna hennes present. Det är så sorgligt detta och vet inte hur jag skall orka mera..... :-( Hatar alkohol för vad den gör med en människa som är så go annars.

Nu har jag läst flera inlägg och tankar från många av er här på forumet kring medberoende, vilket är väldigt intressant och insikterna ökar jättemycket. Jag befinner mig i fasen att jag tagit mig hit precis, antagligen för att jag någonstans insett att det finns ett problem som inte går att bortse ifrån även om jag inte vet om det är tillräckligt för att ta upp. Jag bor med mina två barn och min sambo(inte mamma till barnen). Min sambo är helt fantastisk med barnen och väldigt omtänksam, hon älskar mig och gör massor för mig. Men… jag märkte efter några månader in i vår relation att hon hade väldigt svårt att hålla sig på en lagom nivå med alkoholen, det blev lätt att glas på glas rann ner utan någon större hejd. Jag visste också att hennes pappa är alkoholist( Nykter sådan till största del) och att hon gått mycket på möten i form av AlAnon, att det här var tufft ämne för henne. Hur som helst har jag vid ett antal tillfällen påpekat att hon dricker väldigt mycket och en gång påpekade jag att det kanske var onödigt i tanke på hennes pappa. Att det kanske är lätt att hamna i samma beroende. Den gången blev hon väldigt arg och tyckte jag var otroligt okunnig och okänsligt eftersom att det här var en så himla tuff sak för henne och att hon gått på så många möten för bli kvitt skuldkänslorna. Jag kände mig jättedum. Nästan varje gång jag påpekat det här med intaget av alkohol har hon blivit väldigt uppriven och ibland riktigt arg vilket fått mig att känna skuld. Jag inser att sådana diskussioner inte går att ha vid intag av alkohol så jag försöker nu prata om det i nyktert tillstånd. Hon är till viss del insiktsfull med att hon har svårt med ”lagom”, både när det gäller mat och dryck(hon har även svårt att bibehålla vikten och går upp o ner genom dieter) och vi pratar mycket om det här. Jag försöker ge råd, försöker stötta så hon klarar av det. Men så fort det slinker ner ett glas vin så kan det rinna iväg på båda fronter, först många glas och sedan äta när ”fyllehunger” slår till. Jag har sett det många gånger och påpekat mönstret. Hon skäms och får mig att skämmas för att jag får henne att må dåligt och ha ångest. Jag mår som sämst när hon dricker och jag märker att hon är påverkad, att hon är överdrivet glad, sprallig eller ibland sluddrar lite när mina barn är närvarande. För jag tänker, om jag märker av det så måste mina barn också reagera på det, en personlighetsförändring går inte barn förbi. Jag har många gånger funderat över om det beror på om jag är extra känslig för när personer jag känner får en personlighetsförändring, för det har funnits där långt tillbaka. Jag blir lätt illa berörd och mår dåligt av att någon jag känner visar en sida som jag inte förstår eller har kontroll över(vilket oftast sker med droger av olika slag). Det här har jag berättat för min sambo. Och hon tycker väl att det delvis har att göra med min egen KBT, att jag måste särskilja på mina känslor och vad som är sant.
Ok, det var lite om känslorna jag har men jag tror jag bara behöver få veta om mina tankar är rätt. Om en person kan dricka en flaska vin 4-5 dagar i veckan under perioder, på ett ohämmat sätt utan att det är onormalt. De gånger hon inte dricker är när hon går på shake- diet, då är det noll av allt istället. Antar att dessa perioder gör mig mer tolerant och glömmer, men så fort hon slutar med dieten kommer vinet fram igen och mängder av förslag om vin till maten, gå ut och unna sig nåt på restaurang mm. Jag är rädd för att jag inte vågar lyssna på signalerna och att de kommer i olika omgångar så att jag tolererar hennes beteende för länge för att kunna inse att det gått för långt. Vi har pratat om att skaffa ett gemensamt barn, gifta oss mm men jag tvekar just pga att jag inte vet om jag kan lita på henne. Jag har skilt mig en gång och vill inte göra det igen, vill inte gifta in mig i ett medberoende som gör att både jag och mina barn tar skada; även om det inte sker just idag utan kanske om några år.
Idag är det torsdag. Det står en BIB här i köket som hon köpte igår. Jag tog ett glas till middagsmaten, hon tog minst 8 glas. Vägde BIB:en och 1 liter hade typ gått åt. Kvällen innan blev det en knapp flaska rött, för tre dagar sedan en flaska rosé. Ikväll ska hon ut och drick en gäng öl med kompisar…
Jag försöker visa med mitt beteende att man kan dricka 1-2 glas och stoppa sen, särskilt på en vardag, men det känns ju fruktlöst. Kommer sluta i att jag inte dricker något och det kommer inte hjälpa heller, för hon hittar ursäkter att ta ”ett glas”. Min plan är nu att avvakta, observera, skriva ner(råd jag fick här) en dagbok om vad som sker. Se hur långt det går innan hon själv reagerar, om hon reagerar. Antagligen kommer hon gå upp i vikt och få panik igen och börja gå på diet. Tillbaka igen till mönstret ”Allt eller inget” och loopen börjar om. Vad säger man, är det värt att ställa upp ett tufft ultimatum direkt? Säga att antingen börjar du jobba aktivt med att dricka lagom eller så är det tack och adjö? Om hon älskar mig så mycket som hon säger sig göra så borde ju detta vara den bästa pressen? Visst skulle jag önska att vi kan leva ihop men jag orkar inte hålla på i åratal med att övertyga henne om att ta det lugnt heller. Har innan detta lämnat ett långt förhållande där jag upplevde att jag fick dra en människa vilket sliter sönder all passion. Om en människa inte vill bli hjälp kan man inte göra något…

Se för sjutton upp så du inte sätter jobbet på spel! För det om något skulle bara öppna upp för än mer drickande och sänka dig ännu mer. Även om du kanske tycker att det inte märks eller känns något, så är risken stor att andra märker det på dig.... it aint worth it!

Hej
Jag läste din historia och kände igen mig själv.
Så många gånger, under en lååång tid, som jag svek och ljög.
Allt för att få fortsätta att dricka.

Jag är nykter idag sedan drygt 9 år, och jag tackar min Gud för detta.
Även en arbetskollega som slog larm och min dåvarande chef tackar jag idag för min nykterhet.
Min arbetsgivare kontaktade ett företag som var väldigt duktiga att lösa mitt problem.

Mitt tips till dig: Släpp taget/grepper om alkoholen.
Låt ditt sinne och kropp ta "smällen" i denna tanke.
Du skall se.....att det fungerar jättebra!

Vänliga, nyktra, hälsningar:
Anders Månsson i Röstånga

Superstarkt att klara fyra dagar i rad. Det är en riktigt riktigt stor bedrift faktiskt. Hur känns det nu?

För min del börjar det balla ut fullständigt, jag har varit hemma från jobbet bara för att få sitta i dricka i fred. Jag har börjat dagen med ett glas vin för att sedan åka till jobbet. (Det gör man i både danmark, frankrike och spanien men inte i Sverige, absolut inte i Sverige).

Jag tror att du har mycket bättre karaktär än vad jag har!

Nu (09:30 på morgonen) har jag druckit tre glas vin och har ett affärsmöte klockan 12....

Skönt att du inte gjorde det iaf och vetdu, nu närmar det sig helg.. OCH det ska bli varmare OCH det ska komma bättre väder. Yay!!! =)

Fina LenaNyman,

Det är sorgliga och tunga känslor som du har kring din mor. Det är jobbigt att sakna. Du kanske ska bereda dig på att känna mer och mer nu, nu när du inte dövar dig med alkohol längre. Ofta har vi ju druckit för att slippa känna och när vi lägger av med det så kommer känslorna igen. På gott och ont.

Finns med dig i tanken. Stor varm kram

Eller något liknande, sa en vän till mig ofta när jag gick igenom en tuff skilsmässa för några år sedan. Allt passerar, på portugisiska (?). Detta har fastnat hos mig o jag använder det ofta. Allt passerar...det som är tufft just nu kommer inte alltid vara det.

så kommer den berömda sinnesron igen.Den bor i mig många timmar i sträck.Den är inte påträngande,hysterisk eller rolig.
Den bara finns där som en mjuk smekning som påminner mig om att livet faktiskt är till för att levas.
Tv programmen går att se,en hårdmacka med kaviar är helt ok till frukost.Dagen känns ok utan berg och dalbanor.
Tankarna glider inte iväg hela tiden till ex eller flörtar utan stannar hos mig för det mesta.

Mitt sorgeår är kanske till ända med allt vad det inneburit av känslostormar och slitningar i själen?
Jag vet ju av erfarenhet att nya dippar kommer, men just nu så känns mitt liv så mycket mer normalt än vad det gjort det sista året.
Då har jag pendlat mellan dessa känslolägen av försiktig lycka och djup sorg men nu känns känslan mer solid.
Hoppas att jag inte har fel.

Precis vad jag behöver banka in och fästa i hjärna.

If you need a hero become one :-)

.....att vakna dagen efter.

Stort grattis till 17 dagar :-)

Jag känner mig bara less och uttråkad. Hade jag inte tagit antabus hade jag inte stått emot ikväll. Suck...

En trist dag. Hade jag inte tagit antabus hade jag garanterat köpt ett sexpack idag.

Jag blir varm och rörd och känner igen mig så mycket i alla era ord. Allas kommentarer är så viktiga för mig. Tack för er stöttning!!!

Just ja, PAUS, det verkar ju jättebra! Såg också tipset och sparade filmen som en favorit. Tack för att du påminde om den!

Vädret ja... avskyr att frysa och har ofta tänkt att jag bor i fel del av världen.
Men jag satte i alla fall igång med en arbetsuppgift som hängt över mig ett tag och när den var gjord kändes allt genast mycket bättre.
Firade med att inviga min nya juicemaskin och åstadkom en riktigt god frukt/grönsaksdrink med den.
Ibland behövs inte så mycket för att det ska vända :)

Är det inte så att du precis som så många andra känner av vädret? Den där längtan till sommar, spring i benen på barn, skolavslutningar, midsommarkransar, doften av blommiga ängar, känslan av att sitta ute en kväll med knappt några kläder på sig och njuta av en varm sommarbris... jag tycker mig se att folk byggde förhoppningar där runt valborg och som sedan bara grusades. Efter en mörk, grå, kall vinter så betyder ljus och värme så mycket för oss nordbor.

Jag känner mig trött, uttråkad och har tappat lite av min kreativa anda. Behöver få en dag med soooooooool, så jag kan åka och sätta mig på en klippa vid vattnet.

Håll ut HelenaN, oavsett vad som är orsaken bakom, så snart vänder det och vi börjar sprudla igen!

.... att bara få öppna den ventilen också. Släppa ut sådana känslor. Det är ok att gråta och dra täcket över huvudet ibland, kan mer kännas förlösande efteråt. Som en ny människa.
Mitt sovrum är inrett lite för mörkt, med svart panelvägg och svart gardin. Jag ska transformera det till lila nu. Inte tjejlila som är rosa/vinrödaktigt, utan killila. Mera blå ton. Lila är jag och lila får symbolisera en nystart.

Behöver du inte MER sömn människa!?! :) .. jag hade varit sugen på precis allt om jag sovit så pass lite. Eller ja, det gör jag ibland också och det påverkar mitt behov av stimulantia dagen efter, helt klart. Fast i ditt fall låter det som att du är för trött för att bli sugen, hah.. tänk bara på att det är också lite risky för hälsan kanske. Önskar dig riktig VILA och god natts sömn nu! Plus att jag vill också ha rapport på kajaken!

Det är en så jobbig känsla att känna sig ensam. Ibland känner jag att jag inte orkar med det här men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag finner inga lösningar, det känns som jag sitter fast. Jag skulle vilja åka o hälsa på min nya "vän" men jag vet inte om jag vågar det, är så rädd för vad alla ska tycka. Är rädd för hur barnen ska reagera o att de ska ta avstånd från mig. Även fast de har sagt att de vill att jag ska träffa nån. Det känns som jag måste anpassa mig till andra hela tiden o vågar inte ta några egna beslut. Jag känner att jag måste fråga andra om lov vad jag än gör. Jag är rädd för vad mitt ex ska säga o göra om han får reda åå att jag träffar någon annan. Hur länge ska man vänta? Jag vet, det finns väl inget riktigt svar på den frågan. Till midsommar har "han" väntat ett år på mig o jag känner att jag kan inte be honom vänta längre. Jag känner starkt för honom o tror att det skulle kunna bli nåt. Men jag vet inte om jag vågar, om jag riskerar att kontakten med barnen blir sämre. Usch vad snurrig jag är, behövde bara skriva av mig lite.