Senaste kommentarerna i forumet

Tack markatta för respons och mt för utrymmet. Precis som markatta känner jag att detta kanske hör hemma i min egen tråd, men nu hamnade det här. Mitt arbete med att förstå den där processen som håller kvinnor kvar hos de sjuka männen. För jag förstår inte alltid utan läser de vidrigaste skildringar och tänker ; "Men lämna nu, bara gå!"

Jag hade på något undermedvetet sätt inte glömt men förträngt min tid med kulmagecharmören. Kanske eftersom jag senare i livet träffade en riktigt bra man. Min nuvarande. Ett "bevis" på detta tycker jag är att de flesta av hans vänner är kvinnor och bögar. Han är inte rädd och därför behöver han inte slå eller förtrycka. Men visst kysste jag många grodor innan jag hittade rätt.

Jag är glad för att markattas alkis har fått hjälp med sin (som jag ser det, icke alkoholrelaterade promblematik) och att du mt har fått din nyktre man. Alla kvinnor förtjänar en värdig partner. Min man är fortfarande glad i alkohol. Men det är inte samma problem för mig längre. Visst blir han sinnesförändrad av det. Sentimental och dansglad och när en två meter lång karl dansar loss till sin ungdoms punkmusik är det inte alltid vackert. Men jag kan unna honom det, jag har slutat triggas av hans och andras drickande. Jag tror jag börjar glimta på vuxendörren. Inse att jag själv inte är Guds gåva till resten av mänskligheten.

Jag tror även att det självklart finns ett mörkertal av de otäcka männen (kvinnorna) här på forum. De som förtrycker sin partner. Kanske genom slag men antagligen oftare genom att dra på sig offerkoftan och sura när något går emot. Jag önskar också att de vågade skriva om det. På ett anonymt forum som detta kanske det skulle kunna hjälpa både förövare och offer att se hur tankarna går?

Tack för utrymmme än en gång mt -ska försöka hålla mig "hemma" i fortsättningen. Nu blir det sol och bad med en lite halvbakis karl som kommer att slumra i skuggan. Men eftersom jag är en god kvinna så ska jag inte rynka på näsan när han tar in en öl till lunch.

Fia

... så har jag ältat det mycket - jag som trodde att det aldrig skulle kunna hända mig, jag som brukar säga vad jag tycker och stå upp för mig, jag som inte har svårt att ta konflikter... Hur kunde jag plötsligt bli den som anpassade mig så totalt, som inte sa ifrån, väntade på "rätt tillfälle" för att våga säga/fråga/berätta saker för exsambon, bli den som hyschade barnen så att de inte skulle "störa" när pappa däckade av på soffan...

Ja, hur blev det så?
Jag hade blivit dumpad av en tonårskärlek några år innan jag träffade M och blev väldigt bränd så jag levde i några år och var så inställd på att jag skulle minsann aldrig träffa någon igen. När vänner och fmailj pratade om att jag skulle kanske träffa någon så blev jag nästan förolämpad - "jag klarar mig så bra själv minsann", samtidigt som jag inombords började längta allt mer efter "familj-hus-på-landet-ordentlig-bil-och-tomt-och-egen-trädgård" och i mitt huvud så kunde jag liksom inte ha hus eller familj utan att ha en man, så allt kändes lite kört för mig...
Men så träffade jag M, Mannen med stort M, och jag tror att jag blev lite golvad: jag tyckte han var så snygg, han hade rest mycket, var allmänbildad och verkade så duktig, han var social och mycket, mycket omtänksam och lite äldre och jag blev sååå förälskad och det gick en tid när det var flirtigt, men inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tänka att han var singel och ville ha "lilla mig", så när han plötsligt en dag bedyrade sig min kärlek så trodde jag honom inte ens... (Snacka om "för bra för att vara sant ;-)) Men det var också på något sätt min biljett till "villa-vovve-volvo-bebis" och jag var nästan lite i tacksamhetsskuld - låter sjukligt nu, men... Jag som inte velat träffa någon, och kanske inte trott att någon skulle kunna vilja träffa mig...?!
Och ganska fort fick jag förtroendet "Du som är så ordningsam och har sån koll, kan inte du......." betala räkningar, fixa tvätten, laga maten osv osv osv.
Och trots att han redan från början visade mycket aggressiva tendenser och varningsklockorna förföljde mig, så var det ändå så att jag stannade. Och mycket handlade om att "han var rädd att jag inte älskade honom" och på något sätt blev det min livsgärning att visa honom att jag visst älskade honom... Och jag tröstade när han varit arg på mig, tröstade när han tyckte att alla behandlade honom så orättvist, tröstade när han mådde dåligt efter sina fyllor, stöttade och kramade osv osv.... Tills jag en dag faktiskt inte längre älskade honom...

Idag har jag ett "avtal" med en vän, en vän som jag lärt känna i och med att jag lämnade sambon och som levt i samma sak, och hon har lovat mig att OM jag träffar någon igen så ska hon vara vaksam! Låter fånigt när jag skriver det, men det känns tryggt för mig!
Jag tror att jag skulle kunna träffa en sådan man igen, men jag hoppas att jag är mer uppmärksam, att min omgivning kan påtala om de ser något som de reagerar på osv och jag är inte så negativ till att träffa någon - jag försöker bara leva i nuet och det kanske blir så att jag träffar någon, kanske inte...!

Oj, långt babbel, men blir så eftertänksam av det ni skrivit!
Kram

Jobbet börjar imorgon efter lång helg.
För första gången på evigheter går jag dit nykter och utvilad, nåja trött men det beror inte på alkoholen.
Sitter och läser på forumet om helvetet med alkohol, jag glömmer fort.
Idag firar jag 77 dagar, 11 veckors nykterhet.
Känns jäkligt bra!
Kämpa på - ha det bäst!

Hejsan Fia, så trevligt att du skrev här till mig! Javisst, tackar och bockar för trevlig kommentar. Japp, jag är ständig medlem i "Gemenskapen" och trivs mycket bra där. Som du så riktigt noterar så har jag inte varit här överhuvudtaget på två år, men det beror Inte på att jag Inte skulle tycka det är värt något för mig. Tvärtom, men som du vet, du som är erfaren vet, så är det viktigaste först, ta det lugnt och en dag i taget... motton som är hållbara genom tider av olika innehåll. Jag skall så gärna skriva mera till och med dig, tycker egentligen mycket om att skriva men är på något märkligt sätt nästan som handikappad med att upprätthålla kontakter så här. Det har många gånger förorsakat mig sorg, saknad och besvikelse, över kontakter som kunde ha burit vidare över tid men som tagit slut. Trots alla mina egna bortförklaringar om felprioriteringar så har jag naturligtvis längst inne i mig själv alltid visst att det är bara mig själv jag kan ändra på. Det som då gäller är att precis som med alkoholen kapitulera och klättra upp på det sköra strået och se sig omkring för andra riktningar. De heter som du vet, vägen till tillfrisknade! Den vägen går jag nu och mår allt bättre, dag för dag. Det är alldeles underbart att träffa, möta och känna den där förbehållslösa och fullständiga samhörigheten som inte kräver någon annan motprestation än nykterheten! Paradoxalt men så sant eftersom det är precis det jag och andra i min situation vill uppnå! Så Fia, tack för ditt inlägg, kanske det också är en påfartsväg till ett fortsatt nyktert liv! Som du säkert vet, att finnas till och tillsammans med en annan nykter alkoholist är bland det mest verkningsfulla för den egna nykterheten. Hälsar Mulleman!

Hej Mullemannen! Du och jag "känner" inte varandra, men jag har följt mt:s skrivande bra länge. Där har du haft tur. Hon är en riktig människa. Så jag blev lite nyfiken på dig och betade av din tråd imorse. Tack för det du delat. Inte så mycket under drygt två år ;-) Men det lyser igenom att du är en bra man och jag förstår att mt tyckte du var värd att kämpa för. Lycka till med din nykterhet och ditt AA-arbete. Har förstått (av mt) att du trivs där. Men det är kul att även se dig här. Detta är ju som AA-light. Mycket kaffe och en del bra delningar.

Fia

Tack för att du ploppade in. Det känns väldigt bra att någon håller ett litet öga på en!
Det blir verkligare då.
Jag tog ditt råd och ringde en av dem. det räckte med att hon svarade såsigt i telefon vid tretiden. Jag kände direkt, samma sekund, hur min hy blev bättre, jag blev piggare, kände mig renare, lättare och lyckligare än på länge. Jag kände mig som ett kap.
Hon hade lite ångest, det hade blivit sent, det hade ( i vanlig ordning ) inte varit värt det.
Jackpott!

det går fortfarande bra för mig!
Men något jag reflekterat över nu under denna veckan är hur ofta man hamnar i situationer där man förväntas ta ett glas!

Flera gånger om dagen! antagligen är det för att folk är lediga nu, men det är ju en strid ström av tillfällen.
Jag ser verkligen upp till er som har haft ett längre bruk och som klarar av att stå emot detta, för det här är verkligen sjukt.

I kväll blir det middag med en av mina festligaste vapendragare. Vi har ett skumt jobb och jobbar inte varje dag, så det finns inget som väntar på oss klockan 8 i morgon bitti.
Jag hoppas att jag kan stå pall även idag.

Tack för att ni och detta forum finns. Det är verkligen en ventil jag gillar.

är så svåra att se, höra, uppfatta och förstå. Här hjälper varken utbildning eller annat. Man är totalt skyddslöst och utan försvar. Det tränger in ända in i ens djupaste kärna och förändrar... Om medberoende och medberoendemekanismer kunde jag ingenting, det har jag lärt mig framför allt på den här sidan och genom att läsa det som bland annat du har länkat till här. Men även om jag rent teoretiskt hade kunnat något om det innan, så är jag inte övertygad om att det hade hjälpt ändå. Allt det som händer är så subtilt att man inte riktigt går att fånga det, uppfatta det och sätta ord på. Det gäller både alkoholen och det andra. Jag kan idag inte säga att jag har några känslor kvar för sambon, inte kärlek i alla fall. Det är jag glad för. Men jag tycker synd om honom. Hans ensamhet och faktiskt utsatthet. Hans problem som han inte klarar att reda ut. Han är själv ansvarig för sina beteenden, orsak till alla krossade relationer till andra människor och allt han har utsatt mig och mina barn för gör att jag känner att jag borde hata honom. Men jag kan inte det. Jag önskar att jag kunde. Jag borde känna att han får skylla sig själv. Istället tycker jag synd om honom. Och får dåligt samvete för att jag måste överge honom. För det måste jag. Och jag kommer att göra det. Jag kommer att få allt stöd från min omgivning den dagen, det vet jag. Jag kommer att kunna ordna upp allt, det kommer att rättas till med familj, vänner och ekonomin. Har jag gjort mig förtjänt av det? Efter allt som mina nära och kära har fått gå igenom på grund av mitt val av man? Är jag värd det? Och han då? Som jag vet kommer att en kort period att kämpa för att bevisa att han klarar av ett "svenssonliv" men kommer att misslyckas och sjunka ännu djupare. Han kommer att tappa koncepten och det kommer att hända saker som gör att han kommer att hamna i fängelse. Det vet jag. Kan jag förhindra det? Nej, för jag måste släppa taget. Jag kan inte bära honom. Och det har ju ärligt talat inte gått särskilt bra när jag har försökt heller. Det är nog det som är det svåraste, tror jag. Det att jag känner sånt medlidande med honom, att jag inte vill vara en som överger honom. Det är det som blir så motstridigt, jag vill inte men jag måste och jag vet varför.

Liten morgonhälsning

Hej Ladytramp!

Jag känner igen mig i det du skriver. Det finns ju så många glädjeämnen i livet som man kan ta till sig helt och fullt om man är nykter. Barnbarn är en glädjekälla och nog vill vi att de ska vara stolta över oss. Nu är helgerna slut och skönt är det. Det har blivit alldeles för mycket vin här hemma hos oss sedan i julas. Jag bestämmer mig på morgonen att i dag blir det inget vin och så trillar jag dit ändå. Duktigt av dig att stå emot! Jag ska hem till barnbarn som fyller år i eftermiddag och jag hoppas att dimmorna lättar tills dess.

Nu börjar jag på ny kula i dag och jag ska vara så stark och inte falla för frestelsen i kväll. Jag har så mycket att göra nästa vecka och det gör det lättare att avstå. Helger är svåra. Varför ska ledighet vara förknippat med alkohol? Så behöver det ju inte alls vara. Ett av mina problem är att mannen dricker för mycket och jag har dragits med. Förr drack jag måttligt. Han ser alltid till att det finns en ny vinbox hemma. Jag ska inte skyla på honom. Det är helt och hållet mitt eget fel. Man har väl ett fritt val här i livet.

Ha en bra dag!

Önskar jag varit så klok som er redan i början. Åren rinner iväg och det är lätt att vara efterklok. Tyvärr leder alkoholtåget bara åt ett håll när man väl fått problem.

Ni fixar det. Vänta inte på att bli nykter, och vänta inte med att glädjas åt det. För fördelarna kommer snabbt om ser till de små detaljerna.

Litet tillägg, handlar väl kanske mer om att inte vara redo än att vara klok. Det var för svårt för mig att acceptera ett liv utan alkohol då. Nu, idag är det inte det. Jag ser fram emot det.

fråga du ställer Yogi - främst för dig själv men den berör många andra. Det är viktigt att förstå. Alltför många gör om precis samma sak igen - lämnar en missbrukare/plågoande och går rakt in i en ny relation som utvecklar samma mönster. Det verkar inte vara så för dig - mera som att denna mannen och denna relationen är ett undantag. Och genom att ställa frågan minimerar du risken för upprepning.

Jag vet inte om man nånsin kan få andra att förstå - och om det är viktigt. Du beskriver oerhört bra både hur du har det och vad du längtar efter. Jag kan också tänka att när din hjärna får semester kommer du kanske att uppleva en viss tomhet...

Jag har inte varit utsatt för våld och förnedring på det sättet som du och många andra här. Däremot funderade jag en period mycket över det nästan-förakt jag känt mot min mamma för att hon levde så länge med en alkoholist.... tankarna malde i takt med insikten att jag gjorde detsamma, jag var gift och levde med en alkoholist. Fann mig i att leva med en alkoholist. Det var svårsmält för mig - nu har jag faktiskt inte tänkt på det på länge (inser jag nu). Försoning är ett bra ord för mig - jag har nånstans läst att försonas innebär att man måste ge upp något av sig själv. Det har jag gjort - gett upp en del av min tänkta/drömda självbild - och det har jag gjort mig fri. Och starkare på ett annat sätt.

Även jag är välutbildad och yrkesverksam inom närliggande områden - men om medberoende och medberoendebeteende kunde jag inte mycket... det har jag lärt mig genom att läsa böcker, artiklar och framförallt genom att skriva och läsa här samt delta i en del Al anon möten - här och på Al anon har jag lärt en annan slags kunskap.

Jag har träffat på ett rätt stort antal kvinnor som arbetar inom vård och omsorg, ibland med att direkt informera och hjälpa våldsutsatta, samtidigt som de lever i förhållanden där de själva utsätts för detta. Till en del motsvaras detta av min egen erfarenhet av alkoholism både som barn och i äktenskapet. Det jag var mest rädd för hamnade/gick jag rakt in i. Ibland har jag fått känslan att detta orsakar dubbel skam - man borde veta bättre, genom utbildning & yrke utstrålar man kunskap och medvetenhet... och ändå... Åtminstone jag har tvingats möta mitt eget förakt mot en viss form av svaghet.

Teoretiskt tänker jag att det du beskriver kan handla om någon form av projektiv identifikation. Som förklaringsmodell. Projektioner (som jag tänker är omedvetna)i form av beteenden, signaler (du beskriver så bra) som passar som en pusselbit precis i "mitt" hål... Omedvetna (från båda håll) - därför så svåra att se, så obegripliga - beteenden... det finns en enorm (destruktiv) kraft i de processerna. Ibland tycker jag mig ha sett detta hända också här på forum trots att vi är "bara" nicknames och fysiskt inte ens sett varandra. Också intensiv närhet har jag upplevt starkt här - god, läkande närhet genom sökande "inåt" och delande av erfarenheter.

Det jag försöker beskriva är andra processer än medvetna hot, jag tror att de båda kan förekomma samtidigt och att projektionerna är så subtila och "svårfångade" i ord att det är dem man fångas i på ett farligare sätt.

Oj, det blev en lång utläggning - ta till dig om något passar för dig. Styrka och kramar, allt gott till dig! Du fixar detta! / mt

Har haft det svårt att kunna umgås i början av min nykterhet med nya och gamla vänner,
Alkoholen gjorde mig så mycket mer självsäker, pratig, stilig och hur jag ägde hela världen.

När jag slutade med alkoholen så kände jag mig väldigt osäker på hur jag skulle förhålla mig till andra människor,
Och det syntes ju naturligtvis, tidigare så ledde jag utan problem diskussionerna, snackade på inandningen som de sa då.
Munnen gick i ett och det fanns inget som det inte gick att prata om, kunde lägga ut en krok som var ett känsligt kapitel bara för att hålla konversationen igång...då!

Sedan blev det annat ljud i källan, när inte alkoholen fanns med och stöttade min självsäkerhet, jag blev tom och blev den där typen som satt inne i hörnet i köket på festerna, och det blev ganska uppenbart att jag hade förändrats, markant.
Folk som kände mig såg ju att jag inte var den jag brukade vara, utan den där Mr Nobody.
De spände ögonen i mig och frågade vad det var som hade hänt, ungefär som om jag hade sorg.
Försökte till en början skylla på att jag var fyllechaffis eller käkade penicillin, men då började de hitta lösningar åt mig för att kunna dricka, och det var ju inte det jag ville.
Kände mig obekväm till en början och höll mig borta ifrån festerna, ville inte utsätta mig för en provokation, jag hade det jobbigt ändå med mina egna tankar.

Men det blev ju ingen lösning på problemet, det var ju som om jag smet ifrån mina egna problem, liksom gömde mig ifrån allt och alla.
Så jag valde att vara stark i min övertygelse och inte låta mig provoceras av andras klart-att-man-ska-dricka-mentalitet,
Problemet var ju att de drack, och inte att jag inte drack, det var de som hade fel inställning till hur man umgås.
Visst hade många vänner som vi inte kunde umgås med utan alkoholen, och det var ju inga riktiga kompisar, utan fyllvänner.
De försvann inom ett halvår ett år, enda klistret i det umgänget var ju alkoholen.

Bekantskapskretsen utkristalliserades till de som var de riktiga vännerna, inte lika många, och inte lika trångt på födelsedagsfesterna,
Men det kändes mera genuint på något sätt.

Vid några fester så spelade jag en roll, låtsades att jag hade en enormt självförtroende, kom dit och var ett självsäkert äckel,
Men blev spydig och alltför kaxig och glömde bort att jag saknade både empati och möjligheten att kunna lyssna.
Folk trodde naturligtvis att jag hade förvärmt ordentligt innan och bara var på ett jävligt humör,
Men jag trivdes aldrig i den rollen, även om den kändes väldigt ballt till en början, kolla vem som kommer här, det är ju jag!
Man märkte hur olika personer dras till de som har ett gott självförtroende, vill vara nära dem för att få lite överskottsenergi.

Det blev ett väldigt tramsande med konstiga roller, och jag slutade spela roll, och blev sedan bara den jag borde ha varit hela tiden.
När jag är glad så bjuder jag på det, när jag är ledsen söker jag empati och förståelse, är jag arg försöker jag dämpa det för att inte bjussa på allt för många dåliga vibbar, det ska ju trots allt vara en trevlig tillställning.

Idag ikläder jag mig glädjen att få vara inbjuden och önskad på en tillställning, och att det ska bli kul att få lära känna några nya personligheter, och få höra hur livet går för de som jag redan känner, dvs visa ett intresse för de som finns runt omkring mig.
Inte bara förvänta mig att jag självklart ska vara inbjuden, och att det blir ingen fest utan mig, annars så är det inga kompisar.
Folk ska vilja umgås med mig för att jag är den jag är, och inte för den jag låtsas vara, en självgod jäkel.

Jag behöver också bara berätta hur det egentligen ligger till med mitt drickande för de som verkligen behöver veta det, lite hemlig kan jag fortfarande få vara.
Och det är bara riktiga vänner som kan bevara en hemlighet, och de måste urskiljas med största möjliga försiktighet.
Bara där jag förväntar mig att det aldrig slår tillbaka på mig vågar jag delge mina yttersta hemligheter, de andra ger jag små hintar om det och de får ta sina egna slutsatser, men jag säger det aldrig i klartext, ofta sätter jag dem in i min roll, hur skulle du göra då?
Jo jag kan vara av en komplex natur och tala i tungor, ännu roligare kan det vara att sätta griller i huvudet på de som redan är fulla,
Och se hur deras slutledningsförmåga kan komma till ett riktig svar, eller slå helt tokigt...
En liten elak lek jag kan förströ mig med när jag har det nyktert tråkigt på en och annan fest, men gränsen är väldigt hårfin.

Jo jag har också insett vidden av att skapa sig en ny "hobby" när man har slutat dricka, man får plötsligt väldigt mycket tid över till något annat intresse.
Och där gäller det att man inte börjar dricka av ren tristess, utan något som tar fokuset ifrån önskan om en ny verklighetsflykt.

Jag har fått ett nytt intresse inför min mentala hälsa och försöker finna nya trådar till mitt välmående,
Att kunna stanna upp emellanåt och bara känna att det här känns väldigt bra, istället för bakfylleångesten tidigare.
Det är en framgång för mig, en utveckling jag gärna vill kunna utveckla ännu mera.
Och så har vi forumet som jag ger och tar mycket energi till, men det är bara för att jag vill, inte ett måste.

Berra

TACK nicke-lilltroll för vad det nu var Du önskade mig Lycka till med!?!?

En lustig sak jag lagt märke till är hur mitt smygande fortsatt, men nu med detta forum. Ingen får se att jag är inne på denna sida och förstå att jag är alkoholist. Rensa historik, stänga ner internetsida snabbt. Dölja alla spår. Inte dela med sig av något som kan avslöja vem det är som skriver.

Önskar jag vore modig nog att erkänna för min omgivning hur det låg till. Men det är jag inte redo till än, uppenbarligen. Men de kanske redan har förstått, de närmaste.

Javisst. Man behövde kanske verkligen bevisa för sig att det inte fanns någon hopp eller utväg på fortsatt väg? Jag gav verkligen efter då när jag misslyckades för ett ett år sen. Jag sjönk nog till och med lite djupare då. Och nu sista tiden har jag blivit skrämd då jag lade märke till hur både min mentala och fysiska hälsa kraftigt försämrades. Och från att alltid varit mån om hygien och hur jag ser ut till att slarva mer och mer.Och samma med hemmet och relationer. Att det inte syns mer än vad det gör är för mig en gåta. Men det syns, det gör det. Har inte vågat titta efter ordentligt för det är inte roligt. Missbruk är inget man kan smyga med i längden, om inte handling avslöjar dig så gör din kropp det. Ett annat bra sätt att dölja är ju genom dra sig undan och isolera sig mer och mer, för att inte bli avslöjad.

Jag har fått problem med närminne, koncentration, logiskt tänkande. Med mera, med mera.Dum och förslappad med andra ord.Såklart det måste sätta spår. När man är bakfull är man ju i så dålig form att man inte ens bör köra bil eller utföra arbete. Och om man nu är det var och varannan dag år ut och år in utan återhämtning, ja hur blir det?

Tror att jag påbörjat en ny process i och med att jag börjat se mer ärligt på mig och min historia. Inser ju nu att jag haft det här missbruket i över 15 år. Har varit helgalkis mer eller mindre sen jag först upptäckte alkoholen i tonåren. Har alltid älskat alkohol.

Ikväll fick jag för första gången ett väldigt sug, fast först var det inte efter alkohol, det var te jag ville ha. Men sen en stund senare bytte det form till att snudda vid bilden av hur gott och mysigt det vore med ett glas. Bara en gammal vana som dök upp och presenterade sig. Ibland vet man inte ens vad suget är efter, kunde ju varit hunger eller trötthet? Eller närhet? Alkoholen har fått stå för mycket.

Fick mig att fundera mer över det här med sug, vad det är och varför man känner sig tvungen att ge efter? Om man bara sitter med det och låter det passera precis som det är så finns det inget hotfullt där? Som repet man förväxlar med en orm. Jag vet inte. Det är iallafall något värt att titta närmare på för min del.

Jag kommer inte få mycket sova inatt. Ska gå upp och jobba om några timmar men känner att kroppen är alldeles för uppvarvad för sömn. Men som andra påpekat här i forumet, det klarar man så länge man håller sig nykter och slipper baksmälla och ångest.

Håller på att läsa igenom så många trådar som möjligt här och det är i sig nästan beroendeframkallande. En tråd är som en bok i sig. Och så mycket man kan känna igen sig och insikter och kloka råd man kan ta till sig. Väntar med att kommentera i andras tråd, så mycket jag vill läsa igenom först. Förstår hur viktigt det här forumet är och att det är för mig vad ett AA möte är för en annan. Man måste programmera om sig själv gång på gång för att inte trilla tillbaka i det gamla mönstret. Inte glömma varför man är här. Tack alla som delar med sig här. Även om jag inte kommenterar och tackar direkt er din tråd så ska ni veta att jag har hjälp av er och uppskattar allt ni delar med er av.

Godnatt, och tack för ännu en nykter dag.

att du också härdade ut i kväll Askan.
Trots att jag känner mig väldigt bestämd nu har jag också haft ett par blixtsnabba impulser som kommit över mig att jag ska dricka. Upprepade för mig själv flera gånger att det går över. (Bedrövligt att man ska behöva kommunicera med sig själv :)Och det gör det ju faktiskt alltid till slut också.
Så skönt att må bra i morron sista lediga dagen.

framtidsdrömmar..." så vackert formulerat, Lilleskutt! Så hoppfullt, inte "om" utan "när". Kan inte nog beskriva hur mycket jag önskar att jag var där.

Jag har tänkt mycket på hur det här kunde hända. Hur kunde det bli såhär? Varför stängde jag av alla varningsklockor, som ringde högt och ljudligt redan från början? Högt och ljudligt kanske är en efterkonstruktion, men jag hörde dem i bakgrunden och lyssnade inte. Agerade inte på dem. Varför? Det tjänar inget till att känna bitterhet, det vet jag, men jag vill förstå. Hur kan det bli så starkt att man verkligen inte klarar av att gå? Det är inte så att jag är konflikträdd på det sättet, jag har avslutat förhållanden förut på eget initiativ, så jag vet att jag KAN klara av en sån sak. Men här? Där det funnits tusen skäl som både tillsammans och var för sig är uppenbara skäl som motiverar ett avslut omedelbart. Då gör jag det inte! Trots omfattande konsekvenser för mig, mina anhöriga och mina vänner. Jag fattar inte... Skuldkänslorna växer över huvudet, de tar aldrig slut. Ångesten och självföraktet är helt obeskrivliga. Jag har utbildning inom området, och även yrkesbakgrund. Men det har inte hjälpt mig det minsta! Inte på annat sätt att det ökar på självföraktet, skulden och skammen något enormt. Jag hade väntat mig mer av mig själv, liksom... Samtidigt så vet jag ju att det inte spelar någon roll, vem som helst kan drabbas - tro det eller ej. Jag trodde jag skulle vara lyhörd för såna signaler, och visst - jag hörde dem, men jag lyssnade inte.

Funderar mycket på det här att kunna få ens anhöriga att förstå. Går det? Är det ens möjligt? Hur kan man förklara det man varit utsatt för och varför man inte lämnat förrän nu? När jag egentligen inte förstår det själv fullt ut... Känns som om hjärnan kokar, det är ett konstant tjut av tankar och bilder som flimrar förbi. Och jag hittar inte ett enda fint minne med honom utan alkohol. Jag har inte en enda sekund varit avslappnad och tillfreds med honom. Inte en sekund. Alltid på min vakt, lyhörd för minsta förändring, tonläget, sättet han andas på, hållningen, gesterna, rörelserna. Tänk, när jag slipper all denna spänning... Då får min hjärna semester.

## redigerat bort rekommendation och länk till nätbutik /magnus##

Lycka till :)

Vad fint att få komma hit och bli påmind om att vi är många som stöder varandra. Min dag har varit fin, hälsade på hos min lilla sonson och var så lycklig i mitt hjärta att jag inte behövde fundera på om det märks att jag är bakis.
Och märker ochså att min förmåga att vara närvarande i nuet ökar. Tidigare kunde jag stanna upp först då jag druckit 4-5 glas och sen var det bara några glas till och det var inte mera hela jag som var närvarande.
Suget på socker kommer från och till men i dag inga tankar på att dricka, tack för det!
God natt ni alla medresenärer :)

håller mig upp på kvällen, och läsandet av alla trådar. Lite jobbigt emellanåt med sug, men funkar ändå!
Fenix

Ensam hemma. Sitter uppe och kollar Homeland (grymt bra - om någon inte sett). Normalt hade jag vid det här laget druckit nästan en flaska vin. Idag: lime och bubbelvatten. Gott!

God natt alla fina!

Jag har varit öppen med mitt beslut att avstå alkohol. Jag har ingen partner men mina närmsta är glada och stöttande (och nog ganska lättade, de har ju förstått hur det har legat till). Jag har tyckt att det varit jobbigt att berätta men har fått bra reaktioner från mina nära. Jag har även berättat för mer ytligt bekanta (onödigt kanske men jag har så svårt att vara tyst ibland) och deras reaktioner har varit lite underliga vilket kanske beror på att alkohol eller nykterhet är ett laddat ämne. De har skrattat bort det hela och sagt att "just nu ja men sen ska du dricka va?" Och jag som inte vill dricka mer tänker genast att jo men visst sen kan jag kanske dricka och hoppet tänds… Men annars har det gått bra, ingen alkohol på 10 dagar. Jag är här inne och läser och tycker att det hjälper till. Kämpa på alla!

kanske saknar tillit och tilltro just nu till att de kan få hjälp och att de faktiskt kan börja må bättre, och det är en naturlig följd av det er familj har upplevt under så lång tid. Livet med en alkoholist innebär ju framför allt att leva med lögner och svikna löften, att saker inte blir som planerat osv och det är förståeligt att det skadar förtroendet för vuxenvärlden. Men du har visat dina barn att en förändring är möjlig och att det finns hjälp att få. Berätta gärna för barnen hur det har varit för dig och vilken hjälp man kan få. Jag tycker också absolut att BUP är en bra idé. Försök igen, säg att ni kan gå dit och lyssna på vad man kan få för hjälp där. Hon behöver inte själv säga något om hon inte vill, ni kan komma överens om att du berättar och att dottern bara kan protestera om hon inte håller med om det du säger. Jag vet att de flesta barn och ungdomar själva brukar "tina upp" och bli delaktiga i samtalet ganska snart, men det stora steget är ju att följa med dit.

Sen tänker jag att det finns ju något för ungdomar som är anhöriga här på Alkoholhjälpens startsida. Vet inte vad det är, men det kanske kan va nåt? Sen kan man ju även skriva av sig här om man vill, men det kanske inte är det bästa om de hittar dina inlägg här med dina innersta tankar...

Jag tänker att oavsett i vilken form man får hjälp så är det bra att lära sig mer om det man har upplevt, lyftas av skuld och ansvar, lära sig att sätta ord på det man har gått igenom.

Hoppas dina flickor hittar sitt sätt att ta hjälp att läka...
Kram

kan man skilja på missbruk och beroende. Du kan alltså missbruka alkohol utan att egentligen vara kemiskt beroende. Med att missbruka brukar man mena att en person som när den dricker, alltid dricker alldeles för mycket, får minnesluckor, hamnar i slagsmål på fyllan, gör dumma grejer när han/hon är full t ex. Men den personen känner kanske inte ett sug efter t ex en återställare dagen efter, kanske inte dricker flera ggr i veckan osv. I vardagligt tal kanske man syftar på "missbrukaren" när man menar en person som har "problem med alkoholen", och att den beroende då skulle kunna menas vara alkoholisten. Det är en tanke, men jag tänker att alkoholism innefattar båda begreppen. Konsekvenserna för omgivningen är ju ofta desamma oavsett.

Det går inte att besvara. Det är individuellt från fall till fall. /M