Senaste kommentarerna i forumet

Försök att vila lite i att du är på rätt väg. Jag har följt vad du har skrivit och beundrar det arbete du gör. Att du kan se din ambivalens och ditt medberoende är ett stort steg och det syns i dina texter att du är mitt i en förändringsprocess. Om du inte vet vad du vill just nu så låt det vara så en tid.

Acceptera att du inte har svaret på hur du vill att ditt liv ska se ut eller med vem och var stolt över att du har ställt dig frågan och träna dig på att känna efter i de små sakerna i vardagen.

Jag har själv problem med att sortera ut vad jag vill och vad jag tror att andra vill och jag har blivit hjälpt av att känna efter i småsaker som tex vad jag är sugen på för mat eller vad jag vill se på tv utan att fundera på vad dottern kanske skulle välja. Att jag sedan anpassar mig efter någon annan har ingen betydelse för så är ju livet ibland, det viktiga är att jag får träna mig på att skilja på just min vilja och andras förväntningar.

Det kan verka banalt men det har varit till stor hjälp för mig och jag har mycket lättare att finna min "magkänsla"i dag än tidigare.

Förändring tar tid och det är inte alltid det finns en bra och en dålig lösning att välja mellan och därför kan det vara fint att fundera riktigt ordentligt innan man fattar avgörande beslut ( så länge man inte befinner sig i fara).

Kämpa på och tänk på att du inte är ensam, du har många som känner med dig och som brottas med liknande problem.

Kram och lycka till!

Ni har verkligen startat något bra här nu till nyår, och jag kan lugnt säga att jag delar visionen. Jag kan bara inte lova mig än att jag fixar det, men jag lovar att jag tänker lägga allt jag kan på att hänga med er här. Hur första tiden ser ut finns det nog många nyanser av. Jag försökte tänka dag för dag. Om jag nu ska var riktigt ärlig så var det så illa att jag fick tänka timme för timme ibland. Sov vissa dagar i 14 timmar, var andra perioder uppe mitt i natten. Satt framför brasan klockan 4 på morgonen och tänkte, vad som helst men INTE dricka just nu. Tyvärr var känslor som uppgivenhet och sorg ganska vanligt förekommande. Men det lättar.

Jag vet att det kan kännas omöjligt att berätta för sin partner om "problemet" Kanske för att jag då skulle vara tvungen att blotta mig som m-m skriver. I mitt fall skulle det innebära att jag måste säga: Du, kanske är detta något nytt för dig, men jag har problem med drickat. Varken mer eller mindre skulle jag behöva säga för att få frid i mig själv. Istället har jag ännu bara sagt att jag håller upp ett tag med drickat, och det är - för mig inte samma sak. I alla fall inte idag när jag vet vad jag vet om mitt eget bekymmer. För att blotta såg krävs förtroende att partnern inte vänder vetskapen "mot" en själv. Varken före, under eller efter ett möjligt misslyckande under den perioden. Det är en förutsättning för att kunna vara ärlig, på samma sätt man kan var det mot sig själv. Drickandet i sig innebär ju en lögn, och därför kanske det blir svårt att i början vara ärlig med detta mot sig själv och andra nära?

Lite lösa funderingar.....

Hockeyfinal idag! Suget på den där jävla ölen är grovt! Men jag avstår! Jag ser hela filmen!

Ditt inlägg andas lugn och tillförsikt. Fint med 12 veckor, det är ju faktiskt ett tag. Du vet m-m, jag ligger några veckor bakom, och när jag tänker tillbaka kanske 4 veckor har det ju hänt en del. Sakta sakta kanske men det har hänt något. På grund av det vet jag nu att det kommer hända ett och annat till jag har mina 12 veckor, och det ligger ju ungefär 4 veckor i framtiden. Resultatet kommer vara åt det positiva hållet. Finns bara en förutsättning för det - att jag inte dricker alkohol, och att inte göra det tänker, jag fortsätta med, dag för dag framöver.

"Andligheten" Fanns väl med där i kurvan vad jag minns... Bra så! Kanske inget att vara "skraja" över ;-) Och om andlighet är "priset" jag måste betala för att slippa drickat så är det väl ok så. Men andlighet behöver ju i och för sig inte betyda Gud om man nu inte tycker det känns rätt. Själv känner jag just nu att jag är nyfiken på vart resan bär mig. Vart resan med fortsatt drickande skulle burit hän, är jag mindre nyfiken på just nu, för det vet jag nu känns det som.

Vägen nu är knögglig smal och liksom med branta stup på sidorna, men tillräckligt spännande för att jag ska tycka att det är ok att marschera vidare.

Ta hand om dig, och släpp inte garden ;-)

Grattiskram!
//PP

God fortsättning på dig oxså. Vad kul att du köpt Hemligheten, den ger mig mycket.
Har oxså kommit till ett lugn inombords,4 månader på tisdag. Jag är inte samma människa
nu som innan. Tar till mig saker, tar det lugnt, stressar inte, det var det ända jag gjorde
innan. Men jag är försiktig, rösten i örat blir svagare och svagare. Han gjorde sig till
känna i går, men då tog jag upp Hemligheten och det försvann.
Tänker inte längre på helger, påsk, midsommar, semester, grillning allt det där som hört
alkoholen till. Allt blev ju fel i slutet.
Jag känner mig oxså lite nyfrälst andligen. Blivit mer nyfiken av mig. Tittar på träden och
tänker att det är inte så himla långt till det börjar knoppas. Låter kanske fjolligt, men
jag har börjat tänka och känna det där lilla i livet. Visst ibland är det inte kul, men vem
har sagt det.
Ha det bra
Konstnären

i att inte planera att skriva något, sedan läser jag något som provocerar fram känslor och minnen och plötsligt ser jag mina ord där på skärmen. Upplevde samma sak på alanon, hade inte tänkt säga något men hör sedan min egen röst dela. Och det har alltid känts bättre efteråt.

Jag är glad att du skrev om din upplevelse. Det hjälper mig och jag är säker på att det hjälper andra. Desto fler berättelser ju mer nyanserad blir bilden av "offret" och det blir lättare att acceptera att det kan hända vem som helst. Jag ser dig som en stark kvinna, blir lättare att se mig själv som stark då också om du fattar vad jag menar. Också Mulletant och Flygcert som jag beundrar och har delat med sig. För varje person som jag inte dömer blir det också lättare att inte döma mig själv.

Starka systrar javisst! Jag är feminist och har alltid varit det. Jag har i många år jobbat mot mäns våld mot kvinnor. Jag tränar kampsport. Ändå hände detta mig. Normaliseringsprocessen och det psykiska långsamma nedbrytandet gjorde att jag vägrade acceptera, se verkligheten. Jag hade kunnat försvara mig men det gjorde jag inte. För jag låtsades att jag inte var där, att det inte hände mig.

Jag är så mycket starkare idag. Jag får inte ens ångest över att prata om det. Säkert har det också underlättat i min process att mannen som utsatte mig för detta har sökt hjälp, att vi har kunnat prata om det, att jag har förstått våldsmekanismen från hans sida, att det inte hade ett skit att göra med mig och att jag nu inte känner mig det minsta rädd för honom. Men det är ändå viktigt för mig att fortsätta prata om det för att inte komma tillbaka till det att jag tänkte att det inte hände mig.

Borde kanske lagt detta i min egen tråd men ville också svara till Fia här.

Tack Adde och NM!
Ja, det var en lättnad om än jobbigt också att få skriva av sig här. Har verkligen haft en stor sorg senaste dagarna och har fortfarande. Inte över att inte få dricka utan över allt det negativa som alkoholen fört med sig de senaste åren. Har så många flashbacks från alla möjliga tillfällen och händelser då jag bara varit bara halvt med pga att jag varit bakfull och mått dåligt.

Har verkligen nått punkten nu då jag förstår att det inte går längre.
Trött på allt patetiskt tycka synd om mig själv både inför mig själv och andra. Trött på alla bortförklaringar och lögner som verkar vara så typiskt denna sjukdom. Jag vill inte mer.
Har kanske klarat mig ganska bra hittills utan alltför stora konsekvenser, men skulle vara hållbart mycket kort tid till känner jag.

Så ja, nu ska jag försöka ta mig igenom denna period utan att blunda för hur verkligheten faktiskt ser ut..

Grattis till dina 7 dagar det är starkt. Vad jag menade med att amorterar av på min kropp
är att jag går och tar leverprover en gång i månaden. Jag hade så dåliga i värden i september.
I början irriterade det mig, men nu tycker jag att det är bra. Hade förhöjda värden i september.
Men nu är dom bra när jag avstår alkoholen. Så man ser hur kroppen hämtar sig, fick även värk
i leder men även det är bättre. Man kände inte av det när man gick i dimman, men ont i levern
hade jag på slutet. Jag har fått ett enormt sockersug bara vräker in choklad, bakelser, vispgrädde
men det gör inget för jag väger bara 56 kilo. När jag var som sämst vägde jag 46 kg hade slarvat
med maten det var inte lika viktigt för mig som alkoholen. Men nu har jag världens aptit. Fick
några starka B-vitaminer på sjukhuset när jag avgiftades.
Kan berätta att min man dricker ibland men har halverat sitt intag. Tycker inte det är kul när inte
jag dricker. Så jag anar att han är på gång med något inre arbete med sig själv. Glad skulle jag bli
men man kan inte tvinga någon till att ta det steget.
Känner igen mig i allt du skriver. Smusslet, gömma, se till så att man har till dagen efter. Usch
vilken stress.
Det har inte varit lätt, och jag jobbar med det. Om du läser rekommenderar jag boken Hemligheten av
Rhonda Byrhne. Den går ut på tankens kraft och vända allt till något positivt. Min lilla bibel.
Hade jag inte haft forumet tror jag inte att jag hade tagit beslutet.
Det har varit med sorg i hjärtat att inse att allt eller inget gäller för mig. Men ju längre tiden
går ju friare känner jag mig.
Hoppas du får en skön kväll
Kram Konstnären

Dagarna går... och veckorna. 12 nyktra veckor idag, och det börjar kännas naturligt, skönt. Börjar förstå vilken enorm plats alkoholen tagit i mitt liv. Inte så att jag druckit från morgon till kväll, men hur mycket tid som gått till att planera, dricka och återhämta mig.

Känner verkligen att något nytt håller på att ta form i mitt liv, känns nästan lite religiöst, eller andligt kanske är ett bättre ord. Jag har svårt att sätta ord på det, men något händer inom mig. Den där personen som ständigt hade skuldkänslor och oro/ångest, alltid trött och någon pågående eller avslutad virusinfektion håller på att flyttas undan till förmån för ett större lugn och tillförsikt om framtiden. För första gången på länge (år?) känner jag en säkerhet och en inre trygghet kanske kan få ta form. Julledigheten var verkligen välbehövlig för min del, och att jag tillbringat den på det sätt jag gjort. Hållit undan för alla måsten och borden och ägnat den åt saker som ger energi istället för åt energitjuvarna i omgivningen. Önskar nu bara att känslan ska fortsätta hålla i sig och kunna tas med till jobbet på tisdag.

Har fått lite bra och praktisk inspiration här på forumet - Pellepennans, Berras och Addes inlägg om Jelinekkurvan har jag läst på om. Fascineras och känner mig lättad över att vi människor är så förutsägbara att vi kan passas in i en kurva :) Jag är inte så förbaskat unik och ensam om mina känslor och reaktioner trots allt. Innan forumets tid trodde jag att jag var helt ensam i världen om mina känslor... Nej, inte riktigt, men det är skönt att veta att vi är flera, och att processen är "normal" - mitt i allt det onormala.

Läste också om Konstnärens boktips - Hemligheten. Köpte den igår, och det finns ett budskap i den som tilltalar mig. Ska läsa och försöka ta till mig. Tack! Tror att det som boken beskriver, attraktionskraften i tankar och känslor är viktigt. Positiva tankar och känslor genererar mer positiva tankar och känslor. Ett strålande exempel är väl nykterheten. Nykterheten i sig blir ju en kick, en belöning, den har i sin tur spridit många ringar på vattnet och gjort att flera saker i mitt liv blivit bättre - träning, mat, sömn, relationen med man och barn, min självkänsla...

Har också laddat ner Mindfullnesappen 2 som Buzz tipsade om, även den är bra. Provat några gånger och jag tror att det kan bli ett bra sätt att hitta fokus och lugn inombords när det stormar. Ja, det är tur att jag är ledig så allting hinns med, förstår inte hur det ska gå till när jobbet börjar igen... :/

Ett långt och kanske ett inlägg som andas nyfrälsthet, men det är såhär det känns just nu... Hoppas ni är fler som känner något liknande, för det är ganska angenämt för tillfället. Nu ska jag läsa lite till om Hemligheten och se om jag kan få till mig ännu fler visdomsord - om hjärnan kan ta in fler...

Ha en bra (och vit) trettondagsafton alla därute :)

att det inte var DU som ville att det skulle bli såhär abrupt och chockartat. HAN valde det. Inte du. Lägg tillbaka ansvaret där det hör hemma. Du blev tvungen att göra det du måste för att skydda barnen, vilket han inte haft den minsta tanke på. Precis som du skrev så ville du göra det här i lugn och ro på ett vuxet sätt, vilket han omöjliggjorde. Hans hotelser måste du ta på allvar! Du kan inte ta några risker. Och det där med ekonomin måste du bara låta rinna av dig. Era pengar är/har varit era gemensamma i familjen, det spelar ingen roll vem som har betalat vad. Som underlägsen så känner man alltid skuld och han vet att du känner dig skyldig när han pekar på såna saker. Så är det för mig också, och han vet precis vilka knappar han ska trycka på för att få dig att känna såhär. Det visar bara återigen vilken låg människa han är.

Försök inte skydda honom inför barnen, de vet att saker är fel även om de inte förstår vad det handlar om. Förklara sakligt, utan värderingar när de frågar. Det är okej att säga "nej, jag förstår inte heller varför han gör såhär", "när han blir så arg så blir jag rädd och jag vill inte att något ska hända oss och därför måste jag göra såhär", "barn ska inte behöva leva såhär" etc. Lägg tillbaka, hela tiden. Hänvisa till honom. "Jag förstår inte heller, ni får fråga honom". På så vis visar du vad du tycker är rätt, vad barnen har rätt till och att du inte heller förstår hans beteende. Det är saker du kan stå för även inför barnen och du har inte förtalat honom inför dem. Du säger inte vad du tycker om honom, bara att du inte förstår varför han beter sig som han gör. Den frågan och är hans ansvar.

Jag hoppas att det ordnar sig för dig.
Kram

Bra kämpat Nossan. Det kommer (förmodligen)dagar då det känns jättesvårt och orättvist, och sedan kommer det dagar då det känns lättare. Angående belöningar - ja, hitta något som du gillar. Massage låter väl toppen. Jag har belönat mig med diverse saker, godis, en ny tröja, böcker, ja lite av varje - träningen har blivit en belöning, fast jag hade svårt att tro det först. Tänkte att det skulle vara ett sätt att hålla tankarna borta och det har det blivit och mer än så. Till slut blir nykterheten i sig en belöning.

Håll ut och sök stöd här och hos maken, det kanske känns svårt att blotta sig, men jag tror att om ni har en bra relation innan så kan det ge mycket i förtroendekapitalet - ni kanske kan hitta en ny väg tillsammans.
Lycka till - det blir bättre!
/m

Just nu känner jag hur oron växer i mig. Jag vet att maken inte tar sina piller, fast han säger att han gör det. Därför börjar nu oron om när att brakar ihop nästa gång komma krypande. Jag försöker slå undan tankarna, men de tränger sig på ändå. Försöker också tänka ut vad jag vill med min framtid och upptäcker att jag ofta återkommer till vad det är jag vill för honom, inte för mig själv. Jag vill är nykter längre, vill att han ska vara stabil. Vilket i och för sig skulle innebära att jag kan släppa på oron och kontrollen. Sedan skulle jag vilja att han visar lite genuint intresse för mig, inte bara en gång i veckan i sängen. Osv. I natt landade jag i att mycket av det här trillar tillbaka på mig. Om jag visar intresse, så kanske han börjar. Min mamma tjatar alltid om att man kan inte ändra på andra, bara på sig själv. Jag tror också på att min förändring kan dra med sig fler. Men vill jag förändras? I flera trådar de senaste dagarna har jag läst om att när partnern dricker försvinner känslorna och behöver sedan några dagar på sig att hitta tillbaka. Det känner jag så väl igen. Min upplevelse är dessutom den att det tar längre tid för var gång. Så var är jag nu? Var är mina känslor? Det är skrämmande tankar. Vad händer om jag kommer fram till "fel" svar? Jag har startat min process genom att börja gå till psykolog. Sedan får vi se om det leder till att jag får några svar.

har sån sjuk ångest så jag vill bara försvinna! Nästan så jag önskar att han ska bli arg, ställa till bråk och allt det där! Jag vet ju att det kommer ändå, då kan det lika gärna få komma nu så är det lugnt några dagar sen... Det är så jobbigt som det är nu, tyst och vi har inget att säga varandra. Om jag vill berätta något eller fråga något blir det bara korthugget svar tillbaka, om ens det. Skulle vilja åka och hälsa på någon, men tysta bojor binder mig kvar så jag kommer ingenstans. Jag vill inte att någon kommer hit heller, för hans tysta demonstrativa beteende visar med all önskvärd tydlighet att en besökare inte är välkommen och det vill jag inte utsätta någon för. Alla spydiga kommentarer mot mig om jag föreslår någon aktivitet gör att jag blir tyst. Det är ingen idé. Stämningen är så låg. Bara sitta här hemma. Inne. Se på tv. Kanske en film. Flyr in i mina böcker för det mesta, men då blir han irriterad. Hämta saker åt honom. Passa upp. Sen lagar han mat och använder alla bunkar, grytor, porslin och bestick som finns och jag får diska. Sen får jag kritik för att jag inte gör något och att han får laga maten. Jag är dum, slö, lat och allt annat dåligt. Sa jag tjock och ful också? Blir man deprimerad av detta?

Han har sökt jobb i en annan stad. Han hoppas på det och det innebär i så fall att han behöver en övernattningslägenhet. Det vore helt underbart. Det skulle kunna underlätta hela separationen på ett fantastiskt sätt. Åh, jag hoppas!

Jag vill bara gråta men kan inte. Ångesten sliter i kroppen och jag vill bara krypa ihop och gömma mig, glömma allt. Är rädd för det som kommer, måste komma. Vet inte hur jag ska förmedla faktum till honom den dagen. Hur? Jag kommer knappast kunna säga det face to face, som jag skulle önska vore möjligt. Han måste ju nånstans också känna att det är det bästa att separera. Vad vill han med mig? Annat än att jag ska passa upp på honom? Vi delar ingenting. Inte ens sovrum sen flera månader tillbaka. Pratar inte. Vi går här som två vålnader. Det finns ingenting kvar, om det ens har funnits det någon gång. Men jag vet ändå hur det kommer att bli den dag jag berättar att det är över. Då rörs allt upp igen. Kärleksförklaringar, hotelser, sönderslagna saker och Gud vet vad. Det är det sista som skrämmer mig mest. Jag vet inte vad som kommer att ske. Vad? Hur ska jag kunna förbereda mig för det?

Jag skickar styrka till dig. Jag tror inte att det blir så abrupt för barnen. De ser och förstår mer än vi tror och tyvärr mer än vad de ska behöva. De blir så klart ledsna ändå. "Hemma" är just nu ett sämre val. Läs dina sista meningar så får du kraft.

Det du skriver andas ett sånt lugn och en sån självklarhet i riktningen. Men ändå vissheten o m att det är en skör tråd.
Själv är jag inne på dag 7. Sitter i morgonrock och lyssnar på ett program om att leva med sjukdom, och funderar att det är just det jag också skall göra. Varje stund vara medveten om att jag kan falla in i självdestruktivt beteende och ångest som kan leda till att jag går under. Och att jagr miste om all glädje och all skönhet som finns i mitt liv.
Det har gått rätt bra men i går kväll då jag var trött efter att ha haft program hela dagen blev jag sur på ostädat hem och öldrickande karl .. Som jag ju visste att var orättvist. Han har sällan ledigt, jag latar mig lika väl som han. Och hans några öl är inget jämfört med vad han har stått ut med i mig! - men... Frustrationen ledde till att jag åt en hel ask konfekt, och sen hade ångest över att ont i magen och skam över det.:(
Men i huvudsak är livet positivt, glädjen och lättnaden i att vakna och veta att jag inte druckit. Gåvani att inte känna tvång att gå till bolaget.
JAg tror att det som du säger, att spela upp filmen hur det kommer att gå, den tomma boxarna man viker i hop, tomflaskorna som man diskret försöker göra sig av med, flaskan i strumplådan, bilden av mig själv drickande på köpcentrets toalett, kväljningarna, ångesten ... Det hjälper då man känner sig frestad.
Jag är också rädd för hur min kropp har tagit skada, du berättade i något inlägg om att du ännu amorterar på det, vill du berätta?
Ha en fin dag, Kram!

Insikt är bra. En dag i taget nu. Du vet att du kan. Och du vet att vi finns här. Alkoholfriheten är ett utomordentligt härligt tillstånd, men det tar ju ett tag som du vet, så kämpa Eken. Nytt beslut varje dag. Ett steg i taget framåt - uppåt./NM

Ska bli skönt när vardagen tar vid tycker jag. Slippa gå på middagar och annat socialt.
I början av min nykterhet isolerade jag mig nästan. Tackade nej till bjudningar där jag
visst att alkohol var huvudrätten. Det var skönt for inte illa av det, det gjorde andra
i stället. Kändes tvunget då jag var i så dåligt skick. Behövde tid med mig själv.
Nu går det bra att träffa folk som dricker, tycker tanken på att inte vakna ångestfull
är mycket underbar.
Jag gör lite som Berra spelar upp min gamla film när jag blir frestad av att bara dricka
ett glas vin.
Redan efter första glaset ser jag fram emot det andra, tredje och till boxen är slut eller
flaskan. Fanns ingen alkohol jag ratade allt gick ner. Sista tiden gick jag till min närbutik
och köpte folköl. Då har man sjunkit lågt, bara för att dämpa lite lite innan Bolaget öppnade.
Sätta sig på cykeln trampa in och inhandla det man behövde plus så att det räckte till den
där lilla återställaren. Bli trött inte få något vettigt gjort, vila en timme, upp och fylla på.
Spiralen snurrade fortare och fortare neråt.
Nej det livet vill jag inte ha mera. Glad och lycklig justnu och det är guld värt.
4 månader på tisdag är riktigt stolt. Det går.
Må bra alla
Konstnären

Jag har inte sovit en blund- ångesten skär som knivar i mitt bröst. Han sover nu i rummet intill. Jag ska snart gå upp och åka till min mamma. Jag vill så gärna att detta uppbrott inte ska bli som det blev förra gången- abrupt och chockartat för barnen. Jag ville att det skulle ges möjlighet till diskussion och förberedelsetid för barnen..
Åh, herre Gud. Hur ska det bli?? Jag måste lita på att min väg framåt kommer att bli ljus och att jag landar relativt mjukt.
Han skrämmer mig rent fysiskt och genom att hota med att allt kommer att bli krångligt ekonomiskt. Jag önskade att huset var sålt och att jag flyttat till nåt eget och inte var beroende av honom längre.
Fy vilken natt. Dock är det ju inte min första natt att uppleva så här- har hänt många gånger genom åren.

och ta dig därifrån om du har en möjlighet. Ta hjälp av ditt nätverk nu.

Hoppas det lugnat sig, att han somnat. Bra att barnen inte är där. Kom ihåg att INTE börja diskutera eller försöka reda ut nåt nu. Försök hålla dig lugn och ge honom utrymme just nu.

När du kan, läs Carinas blogg http://medberoendeinfo.blogspot.com/ som kommer att handla om missbruk & våld i nära relationer nu i januari.

Råkade vakna och titta in här. Kramar i natten / mt

raderar

Känner mig rädd. Nu är han vaken igen och skriker åt mig. Hotar att slå av mig fingrar och tår, kallar mig för allt möjligt.

Har precis varit uppe och släckt lampor, ljus och stängt av tv'n. Sambon ligger avsupen i soffan. Barnen är hos min mamma. Jag har haft en diskussion i kväll om framtiden..... Detta kommer att bli tufft- han kommer inte att bli en lätt motståndare. Allt vänds emot mig, jag har snott pengar av honom genom åren i form av att han betalat en del av mina bensinräkningar m.m. Han är så bitter på mig.
Nu ligger han alltså i soffan- sover men mumlar nåt emellanåt- har nyckeln till sitt vapenskåp runt halsen där han ligger... Hot eller allvar- vem vet? Han har alltid känts labil i lägen där livet varit svårt eller när det ska pratas om känslor. Jag är vettskrämd samtidigt som jag blir så anti.

..innan man tar den första klunken med alkoholen.
Och det stämmer, vad händer när jag har tagit den första klunken lite tveksamt, jo det kommer en andra, och en tredje som går lite enklare...
När första glaset är uppdrucket har man i stort sett bäddat för det andra, den där gnagande känslan av oro känns mer avlägset.
Efter andra glaset verkar alla dämpande skuldkänslor ha försvunnit, trots att det var den absoluta mängden du hade budgeterat för kvällen.
Det blev ju glatt och trevligt, inga sorgligheter, de tunga känslorna verkar ha försvunnit, har man tagit en kan man ta två, ....tre?

Sedan rullar det på, allt vad man hade förutsatt sig verkar ha spolats ner i toaletten, hej och hå var det går mellan pattar och lår..
Rock on ....slipsen åker av kavajen hamnar på stolsryggen, knäpper upp skjortkragen ett par knappar, det börjar bli varmt i lokalen.
Nu ska det gnuggas skinkor på dansgolvet, hörrö beställ in en bira till medans jag kör lite saturday night fever på dansgolvet!
Ojoj den här låten var det länge sedan man hörde, bäst att sjunga med i supranostil för att det inte ska märkas att man inte har någon sångröst.
Oj förlåt att jag trampade dig på hälen tjejen när vi körde stor svingen, Nej nej tjejens danskavaljer det var inte meningen, jo jag bad ju om ursäkt,
Nej jag tigger inte om stryk, ja jag sa ju att jag var ledsen, ja men nylonstrumporna går det ju så himla lätt hål på. Sorry!
Nähepp, här verkar det bli allvarligt, lika bra att sätta sig vid bordet och ta en öl till, jäklar någon har snott min öl, måste beställa en ny i baren.
Hallå bartendern, en Norrland på flaska tack, nej jag betalade med en femhundring, borde ha minst fyra hundringar tillbaka, hallå, hallå, hörrö!
Nej jag muckar inte dörrvakten, men....jag gav honom faktiskt en femhu...vadå ta det lugnt, de var ju han som...aj!
Vänta måste ha min kavaj på stolen först, och där ligger garderobslappen, nej vänta ...aj!

Och så vaknar man upp dagen efter och tänker, vad fan hände egentligen, var är jag, var är min kavaj, min plånbok...?
Allting hände igen, och vi som bara skulle gå ut efter jobbet på en after work...
De skulle ju bara vara roligt och ta det lite lugnt, ett par öl bara...
Bara ett par öl, helt oskyldigt...skulle ju ta det lugnt och komma hem i tid hade jag ju sagt...

Ingenting stämmer, allt blev ett enda kaos, faktiskt värre än någonsin, måste spärra korten,vart är mobilen förresten?
Varifrån kommer blodet på skjortärmarna ifrån, varför är tåspetsarna utslitna på finskorna, har jag släpats iväg?

Ångesten kommer smygandes till en början, och slår slutligen ner som en bomb, det smakar död i munnen,
Det finns inga Treo i hela världen som kommer att kunna ta bort den där huvudvärken som kommer om en liten liten stund.

Jag är förlorad i en värld fylld av alkoholen, det knyter sig i magen och svettpärlorna kommer i pannan,
Jag trodde att jag kunde besmästra den, trodde jag hade en chans, att det skulle gå över till slut.
Vägrar att inse att jag har ett felaktigt förhållande med alkoholen, just jag?, när andra klarar av den...
Är jag ett fyllo, en alkis, har jag ett beroende, nej nej, det gick bara lite snett...den här gången också, eller?
Jag lever med en förnekelse jag har svårt att ta mig ur...

Det är för mig att spela hela filmen till slutet, jag vet hur den börjar, men aldrig hur långt ner i skiten den slutar.
När jag har tröttnat på alla repriserna sliter jag ur VHS-kassetten ur videon, sliter sönder bandet, trampar sönder kassetten och slänger skiten i soptunnan.
Och tänker, nu spelar jag in en annan film, samma skådis men med annan regi, vi plockar bort den onde motspelaren alkoholen,
Och hoppas innerligt på en förändring, precis där står jag nu...

Berra

är förresten inget att förringa. Ni har ju en lång framtid ihop.
men jag förstår så väl vad du menar.

Tror att man skriver mest för sig själv, men det är skönt för oss alla att kunna läsa!
Bra beslut ikväll tycker jag. Förstår att det tar emot när kompisarna ska ut och rocka.
Imorgon bitti kan du slå dom en signal, då känner du dig säkert som kvällens vinnare :-)