Senaste kommentarerna i forumet

kan jag lägga här hos mig... :)
http://www.youtube.com/watch?v=T5dW75Iucds

att möta sig själv i sin egen tråd... är en insikt som är välbekant för många som jobbar med människor och mänskliga möten... Det ÄR behändigare att ägna sig åt andra och andras liv än det egna. Efter din härliga berättelse om natten på stranden ska jag länka den finlandssvenska sången Tillsammans till dig - dedikerad till dig och dina ongar... att ta med ut i livet. Vi har sovit ute på balkongen under stjärnorna många gånger - med duntäcke går det fint fast andedräkten immar. Här kommer sång - visst är de härliga Tove Jansson & Tuulikki Pietilä utanför stugan på Klovharun. Starka kvinnor som helt säkert förstod värdet av friheten att pinka i havet - var än i världen det möter sin strand.
http://www.youtube.com/watch?v=RqOr-s33lj4 Allt gott, kram / mt

...är det så svårt att skriva här...i min egen tråd. I min egen sanningsbok. Att se på pränt vart jag är på väg och att veta att kanske ngn annan läser. Men jag försöker. Just nu är livet ok (och det SKÄMS jag för, att det bara är ok). Inget alkosug men ett annat sug. Saknaden efter solen.

Jag mådde så bra i Perth. Hade ngn slags uppenbarelse en natt när jag och Lovechild (äldste sonen) sov på stranden. (min idé). Vaknar mitt i natten - så där som bara föräldrar gör - av att han kliver ur sovsäcken. Smygtittar...pojken står och pi...r ut i Indiska oceanen. Jag tänker "det här är vad jag vill för mina barn". Jag bestämde mig nog då.

Men nu är vi hemma igen. Himlen är molning. Imorgon väntar jobbet. Nästa vecka...ännu en jävla tjänsteresa. Till Finland denna gång. Iofs. OK. Jag gillar finnar. Här hemma är allt sig likt. Hundar ska rastas (Rivis är välförtjänt ledig) och snart vaknar ongar. Ingenting känns kul. Förstår precis vad du menar Maria....det är vardagen jag har svårt för. Men jag övar jag med ;-).

/R

Välkommen "hem" till forumlivet - det har varit stiltje här. Blir genast nyfiken - vilken sång är det? Tänkte också nyss att jag ska presentera dig en sång med genuin finlandssvensk dialekt. Den kommer - sannolikt i två varianter:)

Bara en morgonhälsning liksom. Läser ju att du har det bra just nu...och det glädjer mig. Det finns en sång som alltid får mig att tänka på dig (och Lelas). Det är en bra sång...fast det handlar om en man som stannar hos sin kvinna. Lite tvärtom liksom. Ville nog säga hej...men flummade ut. Kram/R

Ville bara skriva en rad och säga att jag tänker på dig. Finns här och på fb om du vill. Inte lika aktiv som i början men jag tittar in. Skulle gärna vilja veta att du lever och förhoppningsvis har hälsan...men vill inte heller tjata. Svår balans...när tränger man sig på? /R

Klart ni ska vara kvar, har aldrig ens gjort en antydan om ngt annat.
Dela med er av era erfarenheter och kunskap ni får i livet.
Kommer vara ack så viktigt för efterkommande läsare då denna problematik uppstår och tydligen är vanlig när man plockar bort alkoholen.

Vi i forumet är här för att hjälpa och stötta.
Shout it out bara!
Kontentan av alles är att ni gör det SÅ bra!
Peace/A

En sund människa bryr sig inte om vad/hur andra dricker. Jag tror det. Minns när jag söp som värst...oj, vad IRRITERAD jag kunde bli på dem som tackade nej. "Vem är du och komma här och komma liksom?". Dina egofriends låter sunda. Hoppas du fick en fin helg i GBG. En dag...när du är redo...vill jag veta mer om ditt uppbrott. Jag skäms att skriva det, men jag är så jävla nyfiken ;-). Kram Sylfiden/R

Precis som Stigsdotter så vill jag läsa mellan raderna att du trots all skit - som Gud/livet har slungat ut åt dig - tycks må ganska ok nu. I dig själv liksom. Utan för mkt vin. En flaska i veckan är ingenting i våran värld... Hoppas du lyckas hålla det där för i så fall är du faktiskt inte en alkie.

Hur som haver. Skönt att du hörde av dig. Jag (miss)trodde att vi hade förlorat dig. Kram/R

som du gör höll jag också på. Jag vet inte vad som gör att man slutligen får nog. Nått botten har jag tyckt att jag gjort många gånger. Men kanske en dag att kvoten är full. Det blev för många skämmiga tillfällen. Händelser som kunde inneburit fara. Jag vet att jag kunde åkt för rattfylla på dagen-efter körning. Så måste det ju vara om man dricker flera dar i rad, en vecka, att det finns promille kvar i blodet fast man känner sej nykter. Jag tyckte inte att jag fick baksmälla, jag kunde dricka 1,5 fl vin på kvällen och ändå jobba utan problem. Trodde jag, tills jag märkte skillnaden när jag blev nykter. Hur mycket bättre jag mår nu.

Nu hör jag till dom som det går jättebra för och det kommer du också att göra. Man blir trött på sej själv och sina "nya tag" men så länge du tar nya tag kommer du närmare målet, även om det tar tid. Jag önskar att du ska klara av att stå emot suget nu och bli nykter för gott och inte ska behöva göra nåt fatalt misstag först. Det hjälper en del att tänka på alla bottenkänningar jag gjort men då kommer lätt skammen och det var ju den som gjorde att jag fortsatte att gå in i dimman ett tag till. Det hjälper mej bäst att lista alla fördelar jag fått som nykter och att kunna känna att det är JAG som har kontroll och inte alkoholen. Det går!

Moi Trollis! Läste om din lilla slip...så jävla oturligt. Men tur ändå...tänk om du hade varit på lyset och åkt in med armen. Ingen hade köpt en isfläck då. tycker dock att du kan ta mer hjälp av gubben din istället för att tvinga vänsterhand/arm till en massa tokigheter. Han kan väl hjälpa dig med tandborstning och det andra...;-). Må du läka strax. Saknar dina trollimsmer här. /R

Instämmer med NyMan Putte. Ett livstecken vore gott. Även om det skulle ha gått toksnett så kom ihåg att ingen här kommer att kasta den första stenen. Har det gått bra...så rapportera om det! /R

Ser att du ibland tassar in i filosofiska rummet och där ligger en ny text. Alltid vacker och genomtänkt. Tittar in här hos dig för att stämma av. Kolla hur vardagen är...förutom stressig. Hoppas allt är bra och vindunken långt ifrån dina tankar. Tack för din input hos mig. Du är min människa du med ;-). /R

Häng kvar här PP och Stigsdotter. Mest för er egen skull men även för att ni kan ge andra (i samma tankar) ngt nyttigt. En skilsmässa behöver inte vara ett slut på livet utan snarare en början på ngt nytt. Så om ni orkar dela är det nog bra för fler än er själva.

Så vad händer nu PP. Tärningen är kastad...är det du som flyttar? Svara bara om du vill/orkar. Jag tror dock att beslutet blir bra. Som jag skrev till Stigsdotter så tror jag verkligen att livet är FÖR kort för att vi ska hinna med alla kompromisser. Barnen kommer att sluta böla (förhoppningsvis) och jag tror det var Andreas som skrev det; Bättre med två lyckliga hem än ett olyckligt!

Antagligen hade du supit till för ett år sedan...om ens frågan kommit upp. För i ärlighetens namn var det väl inte mycket action under sponkaperioden...mest bara vaga planer. (Iaf. för mig). Nu däremot har du ett helt nytt liv framför dig.

Det där med tvåsamheten...ni tänker nog rätt, du och frun. Samhället/tiden är inte längre gjord för den. Men jag ville ju tro det. Hade aldrig gift mig om jag inte hade haft ngnslags tokig vision om mig och henne hållandes hand på ålderdomshemmet. Önskar dig gott (citerar nästan VV)...och ser fram emot uppdateringar (nyfiken sate). /R

Det är klart att du ska kontakta Maria när det känns tufft. Hon har ju gjort den resa du ska ut på...och sitter säkert på ett eller annat tips om hur man uthärdar en outhärdlig ex/skilsmässa. Glad att samtalet gick så pass "bra". Förstår att både du och surfarn är ledsna. Men livet är så kort...alldeles för kort för att leva i "felsamhet". Jag tror att det blir bra i slutändan. Eget boende och egna beslut. Skönt att ni kom överrens om hur ni ska presentera det för flickorna. Det är ofta där det fallerar...när den ena föräldern väljer att bli ett offer och väljer att dela det med barnen.

Förstår att du har mixed feelings just nu. Lättnaden när beslutet är taget och kanske en smula sorg när du nu ser surfarn som en man du älskat istället för en man du retar dig på. Såg att du och PP låg exakt lika tidsmässigt i era beslut...inbillar mig att det kan vara bra. Ngn att bolla med i realtid liksom. Bara bludder som vanligt. Kram och så/R

Är lite osäker om jag alls borde kommentera här då jag ju tillhör andra sidan på forumet.
Men jag skriver utifrån det att jag varit med om liknade situation under min uppväxt. D.v.s. ena föräldern som var mycket svajig i humöret och periodvis väldigt aggressiv och kontrollerande.

Din flicka är kanske inte så gammal ännu men hur blir det då hon blir äldre med mera egna åsikter och alla revolter som hör tonåren till?
Hur kommer din man att acceptera detta? Genom att behandla henne på samma sätt som han nu beter sig mot dig nu?

För egen del vet jag att alla små elakheter då och då har sänkt min självkänsla. Alltid lite annorlunda än alla andra..?

T.o.m. efter att jag blev myndig och hade flyttat hemifrån har jag starka minnen kvar efter situationer då jag försökt hjälpa och få den av föräldern som underkuvade sig att ta hjälp av andra för att komma ur situationen..
Detta är enbart min situation som jag ville dela med mig av. Hoppas att du inte tar illa upp! :)

Alla behöver vi en egen oas av lugn och ro där vi är trygga ;)

Jag vet ju så väl: min upplevelse räcker, den behöver inte bekräftas/förstås/upplevas av andra. Men så är jag där igen: svajar och tänker att jag förstör för lilltösen... Jag tycker inte att hon är påverkad av sambon, det är ju inte så att han alltid går och skäller; ibland är han lugn, snäll och typ harmonisk, men ibland är han stressad och brusar upp lättare, och ibland blir han jättearg, men det är ju som sagt varierande, och därför tänker jag att hon kanske har det bättre med oss båda än med oss enskilt...

Som vanligt stärker du mig Sorgsen, men jag vacklar... Jag kan svära på att jag hundra och åter hundra gånger lovat mig själv att jag ska och måste lämna honom, men sedan lägger det sig. Jag försöker hålla kvar känslan, men den försvagas (ända tills han nästa gång brister...). Är dessutom så feg: vet ju inte hur jag ska driva igenom och lyckas säga att jag vill flytta, dels för att jag är osäker på om jag gör rätt, dels (framför allt?) för att jag inte vet hur han reagerar: det är ju ett evigt pendlande mellan ilska, ledsenhet, hot osv...

Nej, jag förstår att våra ordväxlingar inte kanske spelar så stor roll, men det är ju vid flera av tillfällena som barnet också blir utsatt för hot osv, det är nog mest det jag hoppas kunna använda... Åh, fattar inte hur jag tänker: när jag läser mitt senaste stycke så förstår jag ju inte själv hur jag är skapad: jag tycker ju uppenbarligen inte att det är ok att bete sig som sambon gör, men ändå har jag inte kraften att bara säga "stopp, nej, jag diskuterar inte mer, jag har fått nog, nu separerar vi"... Så jävla klantig.

Men dina ord om tid gör ont - min lilla är ju så liten, och för henne är det ju en lååång tid att vara utan mig mer än ett par dagar eftersom hon aldrig varit det (bara en enda gång och då ringde hon ju flera gånger och bara bad mig komma hem)... Tanken att hon skulle vara hos bara honom och inte mig svider.

Berra, tack. "Håll fokus på det som är viktigt för dig, bara dig!" Jag jobbar på det, 24 timmar per dygn... Men det viktigaste är min flicka, och jag vet inte vad som är viktigast/bäst för henne...
Du har många klara, raka punkter. Jag tar till mig och försöker fokusera.

Ångest.

Det skulle du ha gjort!!
Skärpning, ser fram emot att träffas på tisdag.
Nu Mello!
Kram!

att läsa hur du har det. Jag läste tillbaka i din tråd - om hur bra du mådde en tid. Kan du söka dig tillbaka till al-anongruppen? Och till din samtalskontakt "den underbara kvinnan"?

Så trist att du nu ska leva ensam i ett rum dit du dragit dig undan... Jag önskar dig ett bättre liv och hoppas du hittar kraft att göra saker du mår bra av för din egen skull.

Kram, kram / mt

...ett SMS till dig i förmiddags, men det kändes så dumt att ta upp telefonen och börja messa på något sätt ;-)

...precis som du själv skriver. Bra att du skriver när det känns toppen, skriv när det känns botten också, det tänker jag göra. Idag bestämde vi här också att skiljas, även om maken egentligen inte vill (fast han verkar inte villig att ha det som vi har det heller och inte att göra något åt det, så...). Skilsmässoforum, undrar om det finns något sådant, eller så fortsätter vi hänga här bland vänner ;-)

Kram på dig.

Ny är det berättat för barnen och föräldrar. Den stora trodde inte på oss, så det blev så absurt att alla började fnissa. Men sen trillade poletten ner. Det blev ett bölande och en massa frågor, men vi stod på oss bra och till slut handlade det mest om den flytt det kommer att innebära. Jag var dock tydlig med att förmedla att det är okej att gråta, att bli arg eller att vara förtvivlad.

Jag undrar om jag hade varit sugen på sponken om detta hade inträffat för ett år sedan, då nykterheten bara var ett par månader gammal. Nu är suget noll.

Tack för allt stöd!

Alau, grattis! Åh vad härligt m så många dagar! Håll i! Det är alltid när jag börjar känna mig säker som jag faller. Bra jobbat!

ModestyBlaise, jag är där du är nu tyvärr. Precis samma. De korta perioder jag håller upp är jag så övertygad, känns bra att ligga och läsa en bra bok nykter innan läggdags. Underbart. Men så "utsätts" jag för ngn frestelse, vin hos vänner, mannen köper hem 2 flaskor t helgen och liknande, så faller allt! Än så länge har jag inte börjar gömma ngt i garderoben som jag gjort så länge, utan dricker av det som finns hemma. Inte uppe i de sjuka mängder som innan nyår. Jag tänker mig mer för nu, känns lite mer under "kontroll", men jag vet att det är en tidsfråga. Och visst vaknar jag alla de dgr jag druckit kvällen innan och förbannar mig själv! I dag ska jag minsann inte dricka! Men så framåt ef så börjar ett glas vin låta väldigt gott...

Ny tag? Känns som jag sagt det ett par ggr nu, usch vad trött man blir på sig själv :( Skäms en hel del över att det inte går jättebra, spec för alla härinne som verkligen kan!, så har inte skrivit på sista tiden men läser.

Kram A

Känner att jag behöver skriva av mej igen.

Jag hoppas varje gång att det ska bli några dagar nyktra, men det blir inte många dagar mellan varven.
Idag tredje dagen onykter och jag har liksom stängt in mej i mej själv och min tystnad.
Han kommer och frågar vad jag vill, vad som hänt och varför jag inget säger!

Det finns ju inget att säga, han har ju valt just nu och då gör det ingen skillnad om jag säger något. Skulle jag säga något så blir det ju bara en anledning till för honom att dricka!
Det jobbiga är att jag inte vill eller försöker göra något utanför hemmet.

Usch vad jobbigt det ser ut när det är nerskrivet men det är nog det som behövs.
Se det framför ögonen, svart på vitt!

Ha en trevlig lördagskväll!
Kämpa på och ta en dag i taget!

Kram från en idag "deppig" tekla.

Kan jag bara säga grattis. Ett par riktigt tunga stenar försvann från ryggsäcken.
Det är ok att känna sorg och ledsamhet, men om ni båda tycker likadant så: GO FOR IT!
Huvudsaken är att barnen mår bäst!
Helldre två lyckliga familjer än en olycklig.........
Whey to go bro........
/A
P.s. Kanske börja kalla detta ett skillsmässoforum nu.........
Men men, life is good, go with the flow!
,/A