Senaste kommentarerna i forumet

Men det vet du väl, att alla genanta sjukdomar gör att folk säger de mest konstiga saker. Vi som håller på att nyktra till skrämmer livet ur dom. Vi har nu blivit folket som får deras egna dåliga samvete att vakna.

Vi har fått en idiotiskt förhållande till alkohol i det här landet, man skall väl kunna gå till jobbet utan att behöva dricka alkohol.

Jag blir så arg på din chef att jag nästan spricker, vilken jäkla typ. Han måste vara en mycket dålig chef i andra situationer också.
Skickar en smäll till chefen och ilska, stolthet, styrka och kramar till dig//Kalla

Ja, hur går det för mig? Tack ganska bra... Långhelgen fylld av barnbarn, trädgård och en del arbete. Fin samvaro med mannen, många, långa samtal och trevlig utemat på söndagen.

Känner tydligt att jag är i en ny situation, Mm har gjort några stora erfarenheter och bygger ett nätverk - dit jag inte har (inre) tillträde, skriver jag efter en stunds eftertanke. Och det är som det ska vara.

Idag har jag träffat min coach (:D, ja herregud jag har en sån och inte vem som helst)Har gjort ett test och får veta något om vem jag visar mig vara. Stämmer bra med min självbild. Intressant. Alltid värt att tänka på.

Just nu ensam. Tycker, som vana, om att vara ensam. Läste min tråd i söndags och känner igen situationer. Min tråd har ett stort värde för mig. Likaså har ni andra långvariga stor betydelse för mig. Mitt liv nu är förändring och väntan. / mt

Hej!

Ja du. Jobbigt.

Att bli arg är ofta bättre än att bli ledsen, om man nu kan välja. I ilskan finns en riktning och en viljekraft, det gör det inte i sorgen.

Men, vet du? Det där går över. Jag trodde aldrig att jag skulle skriva så här - men... nu gör den där typen av "skämt" inte ont i mig längre. Jag har haft jättesvårt för fikarumssnack om alkohol när det har varit av modellen "Borde vi inte se till att det fanns ett val för irish coffee i kaffemaskinen, och varför inte en kran för rött, en för vitt och en för rosé?" och sånt. Men, det går över. Nu gör det inte ont längre.

Så, håll ut. Det blir bättre. Kram!
/H.

Ska jag bli arg eller ledsen? Om ngn av er skulle råka utför samma sak skulle jag vara svara; bli arg! Men jag är ju bara människa...och nu blev jag ställd.

Var inne på jobbet idag, har ett halvpretto jobb och trots min sjukskrivning för fotfan så är jag inte helt ledig. Nya projekt. Hade möte med chefen...sen blev det lunch med honom och andra halvkuckun. Fint som fan...på en av stans "fina" krogar. Till maten blev det öl/vin...jo, jo mitt i arbetsveckan. Min arbetsvardag. Ja, he he, "Men du Dompa ska väl inte ha ngt" hö hö! Nej självklart ska jag inte ha ngt...men måste vi skämta om det? Höll god min, drog några "skojiga" episoder från hemmet. Men jag kände mig inte skojig.

Nu är jag förvirrad. Var det elakhet...borde jag bli arg? Var det dumhet...borde jag beklaga? Var det illvilja...borde jag bli ledsen?

Vette fan...och ingen chans att hinna känna efter, för nu är det grillning (jo, jag håller fast vid min återerövra matberedningsredskapet plan) och ongar. Men jag ska fråga vad fan han menade imorgon. Borde ha gjort det mitt i lunchen. Arsel!!!

Ursäkta språket, men behövde skriva av mig. /R

tid du lever i, så bra att du kan sova. Jag delar din tro om hjälpen från något utanför - vi kan kalla den vad vi vill. Martin Lönnebo avslutar en av mina bästa vilotexter med orden
"Gud bor där han blir insläppt för han är redan där".
Allt gott, varm kram ♥

en bättre dag idag! Så fint det känns att "nå fram" - härligt båda vägar, att bli nådd också. Mänskliga möten är bland det bästa som finns.
Jag tror att du kan tillåta dig att vara lite ledsen o melankolisk, moloken skulle min mamma ha sagt. Kanske du kan utforska din melankoli lite? Vilken färg har den? Vilken melodi? Vad innehåller den? Å ena sidan... kan man göra så. Å andra sidan kan man bara låta vara... Du har säkert goda verktyg från din tid på "hemmet".
Här hos mig är den en härlig dag idag och jag gör budget *syligt leende* - med sparbeting, ännu syrligare:)Men livet är gott i det stora hela. Lev väl, kram / mt

Ah vad fint du skriver! Tre veckor sedan jag tog mitt beslut och ångrar mig inte en sekund. Men sitter just nu och sörjer det du beskriver, alkoholen som en myt. En romantisk bild som inte är sann. Varför är den så svår att få ur huvudet när man vet att den är falsk, det blir ju aldrig sådär? Man har ju testat hundratals gånger och det blir ju samma varje gång! Märkligt.

Alla är vi olika men naturligtvis spelar barndomsupplevelserna mycket in i hur man blir som vuxen och när jag tänker efter så är det ju ett under att man har klarat sig så långt som man gjort.

Med en far som var alkoholiserad och dog en tidig och våldsam död och med en styvfar som var ett riktigt kräk. Introducerade mig för drickande redan som 12 åring och såg till att jag drack åtminstone lite varje helg. Det låter ju inte klokt, men han blev alltid på bättre humör om jag också drack lite och det gällde ofta att ha han på gott humör så han inte blev förbannad för då visste man inte vad som kunde hända. Att försöka vara duktig kommer väl förmodligen därifrån.

Men som sagt var alla har vi väl någon anledning till varför vi dricker och ingen är den andra lik. Det gäller bara att försöka komma på var skon klämmer för en själv och bearbeta själen utifrån det.

Ha det gött alla duktiga här i forumet.

ditt svar !! Och jo ditt svar och din tanke är glasklar. Som vanligt frestas jag att skriva :-)

Även mycket små barn, man har konstaterat beteendeförändringar ända ner till ett-års ålder, och det sätter spår hela livet. Numera vet man även att "oförklarliga" återfall efter en lång tids nykterhet många gånger beror på att personen är ett sk Vuxet Barn, alltså uppväxt i en familj med missbruk och med en medberoende som skyddar. Även om alkoholisten i familjen blir nykter eller försvinner så kvarstår symptomen.

Men just nu är din egna nykterhet det absolut viktigaste för dig och den sak som du måste "greja" till först. Var sak har sin tid och igen : När du är mogen för nästa steg så tar du det :-)

Tack igen för din ärlighet och öppenhet och jag tror du känner att det lättar att prata om det.

Kram igen :-))

Oj här rasslar det till av inlägg! Tack Stigsdotter, ska inte glömma!

Jag rycks med i det där ibland, vill lyckas. Eller kanske snarare ses som lyckad. Men dom jag avundas mest är dom som har ett slags lugn som inte verkar rubbas. Som är trygga och trivs med sin tillvaro. Så vill jag bli.

din sorg.
ger dej varma tankar.

Ingen fara, tackar snarare för att du ställer frågan. Den fick mig att tänka till. Mitt spontana svar var nej, men...kanske? Mina föräldrar skildes tidigt, pappa bodde tio mil bort. Har ett starkt minne av att han tog med mig på fest en gång och blev skitfull, vägrade åka till honom efter det. Kände mig så utlämnad och kränkt. Minns att han ofta drack folköl på kvällarna, och en gång frågade han (märkbart påverkad): tycker du pappa är full? Nej, ljög jag. Ville inte göra honom besviken. Var ofta orolig för pappa, rädd att han var ledsen, ibland tog jag pengar ur min spargris och smusslade ner i hans plånbok så att han inte skulle vara utan. Minns ett samtal mellan honom och mamma där han försäkrade att han kunde sluta dricka om han ville. Har inget "allvarligt" fylleminne av honom förutom den där festen så jag vet inte om det var så farligt egentligen. Värre var nog att han var (och är) väldig frikostig med kritik, sparsam med beröm. Farfar var däremot tablettmissbrukare och farmor drack. Inget jag märkte då utan fått reda på i efterhand.

Mamma drack inte en droppe när jag var liten, hann bli över 20 innan jag såg henne dricka vin. Däremot var hon hård, fanns aldrig utrymme för diskussioner om något utan hennes ord var lag. Var nog ett ganska kuvat barn. Och så är det fortfarande, hon tål ingen kritik. Det har lett till att jag dragit mig undan och vi har en rätt så ytlig relation idag. Tycker mest hon är bitter och jobbig, krävande.

Så mitt svar är; jag vet inte. Finns kanske fler förträngda minnen av pappa? Eller hur tydligt är det där, vet man som barn att ens förälder missbrukar? Oavsett så vet jag att jag inte fick vara bara jag, fick inte ta den plats jag hade behövt. Därav mitt duktighetskomplex idag förmodligen, och antagligen en av anledningarna till mina alkoholproblem. Kanske?

Pappa har idag inga alkoholproblem, hans fru skulle aldrig tolerera det :-). Och vi har fått mer kontakt på senare år, även om han fortfarande gärna kritiserar mina val. Som tack för det får han en dotter som inte öppnar sig. Missförstå mig inte, jag är inte bitter, är tvärtom glad över att fått en bättre relation än jag trott var möjlig.

Blev mycket text som vanligt. Skrämmande att lämna ut sig helt så här, men skönt samtidigt! Det blir på riktigt när jag ser det svart på vitt.

Läser det ni beskriver ovan med stor igenkänning. Upprepar det jag snappade upp igår och skrev i Vanas tråd: Att verka lyckad och att vara lycklig är inte samma sak! Vilket väljer vi?

Vad än den lilla alkoholdjävulen försöker lura i oss (och som du mycket riktigt har förstått redan): det blir inte enklare att hantera mamma-vardagen med vin i glaset. Vi blir inte effektivare eller gladare, snällare, mjukare eller vad vi nu tror.

Till dig vill jag ge ett boktips, jag tror att du kommer att få mycket igenkänning där: Jag ska bara fixa en grej i köket av Moa Herngren. Alltså, bara titeln pekar ju på ett av våra beteenden, eller hur? När man har folk hemma så ska det fixas och donas i köket mer än vad som krävs ibland :-)

Kram på dig!!

...för jag känner igen mig så väl i det där. Känner mig som en folkilsken get ibland: "fy vad jobbigt det är att vara trevlig!!". Men, Villervalle skrev så bra om detta så jag behöver inte.

Vill mest lämna ett avtryck, vifta lite med en flagga och säga HEJA! vad bra du är, modigt att prata med din väninna, hoppas det går bra med pojkvännen också. Det tog ett tag för min man att förstå allvaret även om han var den som ibland klagade på att drickat försvann ur våra flaskor.

Ge det tid, var rädd om dig. Det är en lång process. Ta ett beslut varje dat: idag skall jag inte dricka vad som än händer!

jag ett missbruk i din familj också MissH ? En väldigt känslig och personlig fråga som du självklart inte behöver svara på.
Kram !!

...är inget vidare! Men, just det där är min värsta risksituation: när man kommer hem efter jobbet, trött och sliten och borde vara ett gott föredöme för de trötta och slitna ungarna, man ska fixa mat helst tvätta, läsa läxor, vara pedagogisk och bra. Jag har inbillat mig att jag blir en snällare, mjukare, mer tålmodig, på alla sätt bättre mamma om jag dricker några glas vin. Men så är det ju naturligtvis inte!

De sista gångerna jag drack vid dessa tillfällen försökte jag studera mig själv och insåg så småningom att det faktiskt blev värre! Nå, till en början var jag kanske lugn och fin och kunde parera alla nycker från småttingarna men jag insåg att de på något vis kände att något inte var som det skulle och de blev därför etter värre ju mer nivån i min flaska sjönk. Detta ledde naturligtvis ledde till att jag inte längre är så lugn och fin utan istället riktigt kände ur drakelden sprutade ur munnen på mig tillsammans med arga ord. Inte alltid, men ibland slutar kvällarna så. Annars kanske jag somnar där med sagoboken i handen.

Kram tillbaka Dompa ♥ ♥ ♥ Hoppas du får en skön dag i solen. Passa på att ta hand om dig riktigt ordentligt när du har alla dessa lediga dagar!

Tänk att man har sådan tur att man är ledig en sådan här solig dag, i dag skall jag bara njuta. Hoppas att ni alla ha underbar dag//Kram Kalla

Haha, tack Nynykter, tar lite rosig om kinderna åt mig av ditt beröm! Ja det är märkligt att vissa egenskaper lyfts fram mer än andra. Vi är ju som du säger olika! Och det är bra. Men det känns som om alla ska sträva åt samma håll, man ska vara drivig och framåt och ambitiös och samtidigt verkar fler och fler må allt sämre. En vän till mig fick nytt jobb och beskrev sin kollega med beundran i rösten: hon jobbar minst tio timmar om dan och så har hon precis fått barn, och så tränar hon också, du skulle se henne! Jag tänkte bara att den tjejen vill jag inte vara om några år. Vad vet jag, hon kanske är en supermänniska? Men jag har svårt att tro det. En annan, i mitt tycke klokare väninna sa att "mitt liv är allt det jag gör utanför jobbet". Så rätt! Hon är bra på sitt jobb, men har hittat en balans, och det är man skyldig sig själv att göra tycker jag.

Det kan säkert ha med självkänslan att göra, att man inte gillar tillställningar med folk man knappt eller inte alls känner. Eller inte. Oavsett tycker jag att man ska göra som man vill. Så många gånger jag varit på fester och känt mig malplacerad, flytt till badrummet för att komma undan och stirrat på mig själv i spegeln, undrat vad fan gör jag här? Så onödigt! Varför? För att jag borde. Tänk vad jag kunde gjort istället.

Handlar det om saker jag vill göra men inte vågar finns det anledning att börja jobba på det. Och det har jag gjort, dykt och klättrat i berg. Störst var nog när jag vågade trä mask på metkroken OCH skära huvudet av fiskarna jag gångade. Trodde aldrig jag skulle våga! Men när jag inte vill göra saker jag egentligen gör för andras skull tänker jag säga nej.

Tack nynykter och jag önskar att du också får en härlig dag!

Bra jobbat Vimmsa! tror du gör helt rätt som identifierar stressfällorna. Njut av den lediga dagen!
Kram från Nynykter

Hej Lessenfrun!
Jag har läst i din tråd. Det är skönt att du verkar ha omtänksamma vänner omkring dig.
Får intrycket att du tar på dig mycket skuld för skilsmässan just nu. Att du är inne i ett förhandlande om-bara-stadium... I själva verket är ju relationer väldigt komplicerade och när man börjar nysta i dem är det inte så solklart längre vem som är stark eller svag, vem som lämnar eller bli lämnad. Jag skulle vilja tipsa om en självhjälpsbok som hjälpte mig mycket i min egen skilsmässa. Den beskriver olika stadier som man måste igenom. Vreden är förstås ett av dem :-)
Jag brukar annars ha svårt för hurtiga typiskt amerikanska självhjälpsböcker, men den här tog jag faktiskt till mig.

När ett förhållande tar slut : hur man utnyttjar krisens möjligheter för att bygga upp en ny tillvaro / Bruce Fisher ; översättning: Barbro Ahlström ISBN 91-37-10830-1
Ny, utök. och omarb. uppl.
Stockholm : Forum, 1996
Svenska 335, [1] s.

Fortfarande nykter :-) Hade en liten släng av deppighet i går men börjar lära mig att ta kontroll över de negativa tankarna och dra ner på kraven på mig själv när jag inte mår riktigt bra. Har lyckats undvika att bli irriterad på barnen och tränar hela tiden på att vara här och nu. Jag inser att det kommer att bli en liten utmaning att vara ensam mamma med heltidsjobb och samtidigt jobba med nykterheten. Många "stressfällor" att falla i där impulsen att belöna sig själv väcks. Det gäller att hela tiden vara på sin vakt och göra medvetna, kloka val. Har ledig dag med minsta killen i dag och lägger alla måsten till sidan. I morgon har jag ledig dag på egen hand och då ska jag städa, tvätta, gå på AA-möte och vila mig. Nu ska jag inviga vår nyinköpta joggingvagn. Mår så bra av att springa och kände att det är viktigt att kunna komma ut även när jag är ensam med honom.
Dag 9 inleds härmed!!!:-)

Kramar!

så glad för dina inlägg Viktoria fast du beskriver en jobbig tid i ditt liv. Eller är det kanske just därför ? Hur du funderar och kommer till helt rätt slutsatser och bejakar dig själv är en härlig läsning. Du har verkligen fyllt på din självkänsla och kan agera efter det och det är så glädjande att se.

Sov så mycket du kan !! Du kanske har glömt :-)) men småbarnsåren brukar inte bjuda på speciellt rogivande sömn !

Kramar till dig min vän ♥♥♥

har också funderat över dessa tillställningar ? Vad är egentligen syftet med dem ? Att bekräfta chefen för att han "bryr sig om" sina anställda ? Kunderna ? Och jag vet att det är fler som funderar för nu, med stigande ålder(jag behöver inte vara rädd för att missa jobbet :-)) ), så har jag börjat fråga andra och det är måååånga som tycker det är besvärande arrangemang som de känner sig tvingade att gå på av artighet.

Min självkänsla var ju också väldigt mycket på minus den första nyktra tiden och då känns inte mingel så kul. Marie beskriver precis hur jag klev in genom dörren med blicken mot golvet och spröd röst : http://www.klarblacoaching.se/ledarskap/hur-vill-du-trada-in-i-ett-rum/…

Prenumerera gärna på hennes nyhetsbrev och gilla henne på facebook :-) Hon är så duktig !

Att lära mig att sätta gränser och tacka nej till saker som jag egentligen inte vill göra var en tuff läxa men det gick efter många bakslag. Och än idag kan det slippa ur mig att "det fixar jag" fast jag inte har med saken att göra men det är nog lärdomar jag får ta för att påminna mig om hur jag ska göra.

Klappa er gärna på er egna axel och beröm er själva för det är ju så vi kan fylla på vår självkänsla med enkla medel. Gör det enkelt :-)