Senaste kommentarerna i forumet

Vet inte hur det är för andra, men för mig räcker det inte med ord för att det ska bli en sanning som jag tar till mig. Jag måste känna det, ta in det, för att det ska hända nåt. Det händer inte ofta, men när det händer då händer oftast mycket. Men det kan vara svårt att beskriva. Och då kan det blir självklart, komiskt eller platt. Min smått religiösa upplevelse framför en TV med NA-öl är förstås bara min, och jag har svårt att förmedla den för egentligen är det ju självklart. Det är, som jag skrev någonstans, bara en massa MER som händer med mig nu oavsett vad jag gör.

Bekymmer: jag är rädd för att vi ska växa isär mer permanent, att den klyfta som vidgats av att jag slutat dricka inte är tillfällig utan början på slutet. Men jag vet att jag kan och kommer att agera för att det inte ska bli så, men jag styr inte över allt. Och det är klart att jag är tacksam för tips på hur jag ska agera (som jag ju redan fått en massa, tack forumet :-) )
Så småningom blir det nog aktuellt för mig att fördjupa mig forumdelen "Hjälpa någon som står nära".

Wikipedia:

Shangri-La är den fiktiva, paradisartade plats som förekommer i James Hiltons roman Bortom horisonten (Lost Horizon), som utkom 1933. Platsen anges ligga i en djup dalgång någonstans bland bergen i Tibet och människorna som bor där åldras endast obetydligt. Historien om det mytiska Shangri-La baseras på Shambhala, en buddhistisk mytisk stad. Myten om Shangri-La har varit en förebild till många andra utopiska, fiktiva samhällen, exempelvis "Trala-la" i Kalle Ankas värld.

Sedan 2001 finns en ort vid namn Shangri-la också i verkligheten. Då bytte orten Zhongdian officiellt namn till "Shangri-la". Huvudorten Zhongdian hade då länge varit ett mycket populärt turistmål, och kommunen vann rätten i strid med åtminstone en annan kommun i samma provins.

Tungt och åter tungt.
Ibland måste dock tunga stenar rullas bort och vändas för att något nytt, friskt och fint ska få utrymme att växa fram och upp ur jorden. Kram till dig.

<3

och det känns rätt ok.Han var fräschare än på länge och enligt dottern som talats vid med honom två ggr per dag så har han låtit nykter.Jag vet ju att han i söndags fick sina folköl och därför förmodligen druckit tidigare under helgen.Men det var skönt att se honom såpass fräsch ändå.Kunde inte riktigt hålla mig utan frågade om han ville hålla kontakt med en i familjen som gärna vill ha kontakt med honom.Jadå,det ville han och jag har gett honom en liten hint om att jag kanske inte är beredd att hålla mitt löfte till mig själv;att inte ha någon kontakt alls.
Men Rom byggdes inte på en dag och vi får väl se hur han förvaltar denna möjlighet,om han pajar den eller ser till att det blir något bra.

Ja tyvärr... Värre än mig. Men vet ej om jag vågar bryta upp.

Du är värdefull!

Jag började nog dricka förhållandevis sent, i gymnasiet i vilket fall. Jag och några kompisar drack när det var ff och hyffsat säkra på att inte bli påkomna. En av tjejerna sa under den perioden (första året som vi började dricka) att jag hade problem. Jag blev irriterad eftersom jag verkligen inte kände mig träffad, vad visste hon om alkohol? Jag drack ju jättesällan. Visst blev jag fullast men inte fan hade jag ett problem. Problem hade bara vuxna som druckit i massor av år.

Jag tänker på det då och då och funderar på om hon ändå inte såg något redan då som det tagit mig 15 år att se själv?

och säger hej! Inte heller jag har riktigt landat i ett beslut att sluta med a för all framtid, det känns alldeles för svindlande just nu. Men jag lovade mig själv en månad, sen får jag fatta ett nytt beslut. Precis som du skriver så såg "fritiden" annorlunda ut förr om åren. Aktiviteter och att bara "va" med kompisar behövde inte innefatta alkohol. Men nu känns det som att vännerna ingår i två läger, ett som har börjat skapa sin nya familj och boar sig. Och ett annat som är singlar och out and about och gärna umgås över vin.

Men vet du vad jag gjorde i somras? Jag skrev in mig på en tenniskurs! Jag har inte spelat sen mellanstadiet men jag minns att jag tyckte det var kul och jag ville lära mig något nytt. Det var FANTASTISKT. Tre gånger i veckan hade jag lektion som jag längtade efter, skötte kosten (och drickan) eftersom jag inte ville pajja min lektion med att vara bakis. Nu är tennisskolan slut och mitt Satskort lockar föga. Så nu har jag dock bestämt mig för att ta privata lektioner i ett par månader nu, för att en gång för alla bli riktigt bra. Men det är fruktansvärt dyrt så jag tvekade ett tag. Det konstiga är att jag aldrig tvekar när det gäller middagar och utekvällar som på fyllan blivit dyra för att jag antingen 1)bjudit och varit generös i baren 2)supit bort saker och ting som måste ersättas (typ min finaste skinnjacka) 3) spårar i allmänhet vilket innebär taxi/mat/god knows what.

Så skaffa en hobby eller aktivitet, det finns men kanske är det inte lika självklart vilken det är.

Ett år var mina nyårslöften.

1. Aldrig kompromissa med mig själv
2. Sätta mig själv i det främsta rummet
3. Alltid ragga på snyggaste killen i rummet

Tills jag kan checka av att jag följt samtliga tre under ett helt år så kommer de vara mina livslöften. Nu blev det väldans mycket svammel här. Sorry för detta!

Har jag inte inte tänkt hur sjutton kan kunde inget värre ha hänt? Och ÄNDÅ välja att göra om samma sak igen. Så ofattbar är styrkan som A besitter.

Sitter på jobbet och kunde komma hit tidigt idag för att jag inte hade varit ute och druckit vin igår. Jag har lovat mig själv att jag inte får dricka så att det påverkar min prestationsförmåga på jobbet. Tyvärr så lyckades jag inte hålla det tidigare även om det inte hände allt för ofta. Tänker också att kollegor märker mer än man vill tro. Att komma sent på morgonen ett par gånger för mycket är ju tydliga tecken på problem. Men idag var jag först på plats och det är jag själaglad över! :)

Haha, Vilket Shangri-La!
Ses där!

Hej på er mina vänner,

Jag "firar" 7 veckors nykterhet imorgon. Det har nu gått så långt att jag inte riktigt har klart för mig exakt hur många dagar jag varit nykter. Måste sätta mig framför en kalender för att räkna. Jag antar att det är något sorts friskhetstecken. Jag gick igenom en riktig prövning i helgen. Jag var på en släktträff där jag inte träffat många av dem på kanske 25-30 år. Vi träffades till lördag lunch och träffen avslutades med gemensam frukost på söndagen. Det var (som befarat) mycket generöst med alkohol. Det började med nystekt strömming med öl, lite eftermiddagsaktiviteter och sedan "förfriskningar". Drink före maten, skärgårdsbuffé med öl och immiga snapsar, kaffe med avec etc, etc. Visst blev folk lite småfulla men jag kunde inte låta bli att notera att hade jag fallit till föga och börjat dricka hade ingen tillnärmelsevis blivit så full som jag.

Det var så skönt att vakna upp på morgonen med gott samvete. Jag hade full kontroll på vad som hänt och vad som sagts och jag kan ärligt säga att helgen var riktigt trevlig. Något jag aldrig kunnat föreställa mig förut. En rejäl fest utan sprit hade varit otänkbart.

Dock var det en annan märklig känsla jag hade när jag vaknade upp på morgonen. Trots att jag inte druckit en droppe vaknade jag upp med en känsla av bakfullhet. Lite småont i huvudet, dålig smak i mun. Så många symptom på vanlig, hederlig bakfylla. Det måste ju vara hjärnan som "lurar" kroppen att tro att man är bakfull. Mycket märklig känsla.

I övrigt går jag på mina AA-möten en gång i veckan. Det är inte alltid roligt ska jag ärligt säga men det känns alltid bra efteråt. Det hjälper att hålla mitt stora A-problem aktuellt och i schack.

Min rygg har blivit bättre men jag dras fortfarande med en väldig stelhet i nacken. Annars mår jag psykiskt bra och jag är förvånad hur jag kan göra detta utan intagandes av A. Det är liksom så att jag inför mig själv inte riktigt vill erkänna att jag mår bra. Tankar kan komma att; ja, ja visst mår du bra just nu men det kommer att komma tillfällen när du behöver en styrketår.........Där tror jag att jag har min främsta utmaning. Att inse att livet kan vara helt OK utan A och att försöka släppa taget och inse att om jag faller för frestelsen igen får jag börja om från allra första början igen och det orkar jag inte längre.....

Sköt om er/Tjalle

Hans reaktion och utspel betyder att du gör 100% rätt som flyttar. Det är inte du som förstör era liv eller fattar fel beslut. Du är den kloka och friska i det här även om det inte känns som så.
Jag har varit i din situation jag med. När min kille påverkad ringde och sa " nu kommer jag och jag har en yxa med mig" ringde jag polisen för 1:a gången. Polisen sa: Avvakta eller gör en anmälan nu direkt.

Jag blev rädd, anmäla och sätta dit honom?
Jag frågade polisen: Hinner ni hit om jag avvaktar?
Polisen: Kanske inte om han har en yxa med sig.

Gissa vad jag valde? Jo att avvakta. Jag var så medberoende och nedbruten att jag trodde att allt var mitt fel och att jag förstörde allt.

Han kom aldrig. Det vara bara hot MEN det förstörde min tillvaro. Vågade inte sova på nätterna, höll vakt och lyssnade efter ljud och resultatet av det blev enorm trötthet och när man är så trött kan man inte tänka klart och fatta bra och rätt beslut.

Izzy, Du har RÄTT. Du gör rätt. Rädda dig själv i tid, slösa inte fler timmar på att försöka rädda honom, Du hjälper honom bäst genom att gå.

Världens största kram.

/Ebba

Har just slängt iväg DN på golvet, har hög feber och orkar inte riktigt.
Du är smart när du är nykter LenaNyman, som vi alla. Tyvärr kan du ej få lön men snälla fortsätt att skriva här när helst andan nyktert faller på :)

Tack hörru.

/Ebba

Så många tankar i huvudet. Läst i mångas trådar dom senaste dagarna utan att vara inloggad. Som man lurar sig själv! Den här automatiska tanken om "Vad gott det skulle vara med ett glas vin!" går ju i ärlighetens namn, för min del, utmärkt bra att byta ut mot "Vad kul det ska bli att vakna upp efter ett par-tre dagar från och med nu med varje cell i kroppen toppriden av ångest och andra maror!"

Vilken waste of time och vilket skitsätt att "hedra" det liv som ändå blivit en givet.

Och den här handikappande föreställningen om att "alla andra kan, bara inte jag", den är ju farligare än cyanväte. Klart jag också kan! Jag är, även jag, utrustad med förmågan att skapa, omskapa, mejsla ut ett "jag" som bättre överensstämmer med den person jag önskar vara. Det gäller bara att komma på att man kan. Man genomför bara en statskupp och störtar den sittande diktatordespoten. Fullt möjligt.

Och så ska man inte krångla till det så förbannat för sig själv. Det går faktiskt an att låta det enkla vara enkelt. "... och förstånd att inse skillnaden", ni vet.

Ja, här kom lite svammeltankar från min sida. Och jag är spiknykter, helt i enlighet med hur jag lovat mig själv att vara när jag skriver på den här sidan. Höres.

och Stingo bjuder på chili och konstnärens hund värmer oss, vi blir nog rätt många i gläntan.

Men det var väl en bra idé! Då behöver varken du (Ebba) eller jag svälta ihjäl eller leva på granbarr (lite ont om barr sedan Forexrånarna gömt sig hungriga i skogen), för Calle kommer ha en älg i bakfickan! Eller så kommer han inridandes i gläntan på en vit älg (alltså måste vi vara i Värmland, eller hur var det) med en bössa nonchalant slängd över axeln.

Men vad härlig du är! "Man fattar mer av spelet när man dricker na-öl" är en så otroligt rolig och klockren kommentar. Ha ha ha...

Ja, vi fattar väl helt enkelt mer av allt numera. Fattar mer av livet. Får ut mer av livet. Är vi inte fantastiska så säg?! ;-)

Bekymrad är inte bra, men faktiskt mycket bättre än vacklande. Vad är det egentligen som bekymrar dig på hemmafronten? Eller, förlåt, det kanske du inte vill skriva om...?

Ha en fin dag Akvaris!

Det finns hopp att vi en dag kommer stöta ihop med varandra av en slump när vi var och en av oss tror oss ha hittat en lugn glänta i skogen, där vi slår oss ned för att äta matsäck, andas frisk luft med djupa andetag och njuta av tystnaden.

God morgon vännen,

Hoppas att du mår bra och att arbetet på hemmafronten går framåt. Tänker på er!

Mår ganska ok själv, tror jag. Ska gå in i en intensiv arbetsperiod nu. Har haft det lite lugnare ett tag, men nu blir det full gas. Känner mig ändå lite höstredo för det. Till helgen blir det tjejträff. Goa vänner som jag älskar, men som jag alltid delat mycket vin med. De vet nu att jag inte dricker, men inte direkt av vilken anledning. På ett sätt vill jag berätta allt och de anar nog hur verkligheten ligger till. Det som hindrar mig är att det inte alltid hålls helt tätt där, utan jag tror tyvärr att att de inte skulle kunna låta bli att prata med andra om det. Det hindrar mig från att säga något. Trist... Får se hur jag gör...

Bamsekram till dig ❤ ❤ ❤

Drack några NA-öl igår, mest för att jag har en ny vana. Känner inget sug. Men öl och fotboll hör liksom ihop och man fattar mer av spelet när man dricker NA-öl. Jag är inget stort fotbollsfan, men mitt intresse har ökat de senaste åren. Otroligt att de orkar springa och vara så fokuserade på att hela tiden stå rätt, springa rätt, behandla boll. Tidigare drack jag alko-öl och somnade lagom till andra halvlek, nu sitter jag där och suger på min Mariestad 0,5% (god, tycker jag) till Ajax-PSG och följer allt som händer, ser mer än kommentatorer och experter. Det känns som jag äger världen, ensam vaken i min nykterhet framför TVn. Jippie!!!

Tack för ditt inlägg, Mu. Det betyder mycket att höra dina erfarenhet som på ett sätt är lika och på ett annat sätt skiljer sig. Kom på att vacklande är fel ord, bekymrad är bättre. Jag har inga planer på att ta något glas vin med hustrun, där är jag inte vacklande. Men jag är bekymrad. Bekymrad var jag också innan jag slutade, men på ett annat sätt.

Tack och kramar

hur det känns Moa.

KRAM <3

Hej Moa,

läste din tråd tidigt imorse. Du har gjort en väldigt stark och omvälvande resa och är ännu bara i början av den. Tror att många faller och snubblar på vägen. Om det inte var så svårt att sluta, så hade väl alla haft ett okomplicerat förhållande till alkohol. Samla kraft och res dig igen. Försök att identifiera vad det var som fick dig att ta det där första glaset. Analysera läget så att säga. Du kommer igen. Du är stark. Du klarar det här. Jag tror på dig.

Kram

Har också haft drömmar om att bo i skogen. När jag var 13 tillbringade jag ungefär 3-4 dagar själv i en stuga i mellersta Sverige. Mitt i urskogen, utan vatten (fanns i brunn) och el. Jag har ett stort behov av att vara ensam, men har insett med åren att jag blir lite konstig (!) om jag träffar folk alltför sällan...

BRA att du vet det men fy f-n visst är det otäckt ? Jag vet en glad och vettig ung person som var ute och festade, full som man kan bli klev hen den natten ut i gatan, blev påkörd och dog. Såg sig liksom inte för. Hur många gånger har man inte gjort detsamma själv och exakt: Hur många gånger har man haft tur?
Kalla kårar..,

<3

/Ebba