Senaste kommentarerna i forumet

Jag tror att den värsta chocken kanske har lagt sig. Du visste ju att din son skulle iväg...men att verkligen säga hejdå...på ett tag...det är tufft. Mera tufft kommer att följa. Nyhetsrapporteringar från oroshärden. Det är då du ska hänga på anhörigsidan...inte över vodkaflaskan.

Fint det låter med allt planterande. Vågar inte ens tänka på hur min trädgård ser ut. Ingen har brytt sig. Jag har aldrig fixat mkt. Min fru planterade allt...i år har det inte blivit så...men kanske kan jag rädda lite när jag kommer hem. Är ju sjukskriven en månad till efter utskrivning.

Jag hejar på dig. /R

Jag saknar dig och din sarkastiska humor...älskar sådant. Läste ngn stans att ironi är den lägsta formen av humor. Jag gillar ironi och sarkasmer. Kanske är jag född elak? Men, men... Nu undrar jag mer hur det går för dig? Vill inte att du sitter där ensam och saknar din livskamrat...han som du skrattade med. Hoppas du umgås med dina vänner och inte ensam med vinet. Vill bara skicka en riktig stor, lång styrekram. /R

Yep...men detta är ngt nytt. Sedan jag slutade med kvällswhiskyn i soffan framför TV:n. Då kunde jag sitta där till 2 på natten trots jobb dagen efter. Inbillade mig att jag kopplade av...fast jag faktiskt bara drack mig till sömns. Till saken hör att jag mycket sällan har sett ett tv-program jag gillar. Med undantag av ngn bra film eller dokumentär tycker jag att det mesta är ren skit. Nu när jag är nykter tycks det ännu värre. Mitt liv är för kort.

Så efter middagen som vi äter 19-20 här är det bara lite kvällssnack om hur dagen varit. Vad har vi lärt oss, vad har stört...etc. Sen är det fritid. Då tar jag mig en långpromenad/korthalt. Kryper i säng med en bok och somnar oftast före 23... Vilket innebär att jag vaknar vid 04/05. Tycks ej ha samma sömnbehov som andra som försöker nyktra till. Men jag gillar mina lugna mornar.

Har ej läst boken VD, men nu står den på min "att läsa lista"...låter spännande. Mindre spännande var det om att höra om de unga armskärar flickorna som blir hopsydda utan bedövning. Fy fan, är det sant? Anar att det är så eftersom du verkar veta. I mitt fall gjorde väl ickebedövningen så mycket. Eftersom det ändå inte gick att göra mer än spjäla och tejpa. Men visst hade en spruta suttit fint när doktorn höll på.

Har sett körsbärsblommorna i Kungsträdgården, senast ifjol. Håller med om att det är vackert...men det är ju så kort...

Alkoholterapeupt ska jag börja hos efter utskrivningen...så inte blir jag bara utkickad. Skulle säkert få stanna ngn vecka till också. Men nu måste jag ut...jag vill ta itu med vardagen. Jag vill tro att jag fixar det. Här i detta "icke liv" kan jag ju inte trycka för evigt. Håller focus, har inte ens köpt nya cigg...trots att det smakade så gott ;-). Ha en skön nykter lördag. /R

Är så glad för din skull. Ta inte ut olyckan i förskott. Jag förstår hur din alkoholteraupept tänker men VAD är det som säger att ngt kommer att gå åt pipsvängen? Njut av karln, njut av våren. Tror inte du har bytt ut vinet mot kärlek? Hade du ens varit redo för kärlek om du inte dumpat vinet? Nej, för fan fortsätt som du gör. Önskar dig all lycka. Kram Dompa som också är beroende av forum.

Klart du skall använda den hjälp du tycker du behöver för att nå dit du vill. Skickar dom bara hem dig, men det måste väl finnas ett planerat stöd när man kommer hem eller? Vågar nästan inte fråga för jag hoppas så att det finns stöd när man kommer hem.
Så lyssna på Lilja och håll focus nu Kram, styrka och stolthet Kalla

att ladda upp bilder här skulle jag lägga min finaste av körsbärsträden som just nu blommar i kungsträdgården. I hopp om att det skulle få dig att känna att det går rätt bra att bo här söderöver, någonstans.

Har du förresten läst Tusen små bitar av James Frey? Det finns en scen i den där tandläkaren gör några rotfyllningar och löständer på honom utan bedöving, för att han är inlagd på ett behandlingshem. Det blev värsta rabaldret om den där boken, som jag älskar btw, för att det visade sig att allt inte var sant, bland annat det där med den långdragna tandläkarplågan utan smärtlindring. Till och med Oprah var helt förstörd för att hon tyckte att hon blivit lurad. För killen hade nämligen fått bedövning.

Men här i Sverige, lutheranismens och det sammanbitna lidandets land, här praktiserar vi detta i praktiken. Ingen bedövning till missbrukarna, vad som än händer. De får skylla sig själva (liksom kvinnorna som skär sig i armarna och blir hopsydda utan bedövning, med det är ett annat inlägg)

Du får ursäkta men det är rätt knäppt och just därför även lite småroligt

Trevlig helg alla snyggingar
VD

Vad skönt att du mår bättre, nu njuter vi av våren. Här har också inhandlats massa växter som skall ner.Kram Kalla

Ha en jätteskön helg!

"Men jag vet knappt vad jag vill, för jag tror inte jag känner mig själv längre. Visst låter det hemskt? "

Ja det var hemskt att inte riktigt veta vem jag var, vilken identitet jag hade. Jag var vilsen, fruktansvärt vilsen, och jag blev det efter mitt första nyktra år och du är redan där :-)

Jag famlade i blindo och visste inte alls vart jag skulle i livet eller hur jag skulle komma dit. Jag frågade folk och fick svar som jag inte förstod. Då. Jag var tvungen att mogna och växa i min takt, det gick inte att skynda på svaren, jag var tvungen att ta dem i den takt som jag själv behärskade.
Min egna "förlösning" kom på ett avslutningsmöte på AA's konvent i Gullbranna när en anhörig till en alkoholist klev upp på scenen och berättade om sitt liv och hur hon kommit dit och jag kunde direkt överföra hennes historia till mig själv. Helt plötsligt insåg jag att jag hade alla svaren och att jag nu var mogen för att utforma mitt nya liv. Den känslan när jag insåg det är obetalbar och är min definitiva vändpunkt till min sköna nykterhet. Jag blev "Någon" även i mina egna ögon sett. Efter den dagen ändrade jag mitt sätt att presentera mig på AAmötena med att säga : Jag ÄR *** och jag är alkoholist......så att jag påminner mig om att jag ÄR en egen person som är värd att älskas precis som jag är.

Min självkänsla var i absoluta botten medan mitt självförtroende var rätt högt när jag klev ut i nykterheten men med nykterheten omvärderades mitt synsätt på mig själv och fick sitt riktiga genombrott när ovanstående hände och nu försöker jag fylla på min självkänsla med jämna mellanrum för att behålla mitt "måbra"-mående. När jag börjar se ned på mig själv och tycka att jag är en rätt missanpassad figur är jag i farozonen och jag måste ta mig ur det.

Du är påläst MissH och du känner dig själv så du har kommit en bra bit på väg och har du redan börjat fundera på att ändra småvanor så har du tagit stora kliv mot nykterheten. Att låta tankarna virvla på kvällen är en kanonlösning på att göra ett fint avslut på dagen framförallt när man kan kolla in skeendet utan att slå på sig själv utan bara göra konstateranden om hur det blivit. En riktigt förstärkande sak är att gratta sig själv till en bra dag i nykterhet för om dagen varit lite smådjävlig och jag går och lägger mig nykter så är det värt en applåd ! Och går jag och lägger mig nykter är chansen rätt stor att jag vaknar nykter och kan ta mitt beslut igen :-)

Ta hand om dig !

Tack för alla fina kommentarer och all pepp, känns skönt att höra att vi är flera med liknande problem! Jag suger just nu åt mig allt, alla erfarenheter och kloka ord...

Jag tror ni har rätt, det är insikten och erkännandet som gör mig lugn. Känns som om jag står med båda fötterna på jorden, om ni förstår hur jag menar! Känslan av rädsla sköljer över mig ibland men jag gråter ut den, min första (nyktra) gråt på länge! Vad roligt Adde att du skriver om din vardagliga förändring, skrattade när jag läste för precis så gjorde jag igår! Valde en annan väg hem från jobbet, lite småsaker för att markera min ändring! Men framför allt har jag grubblat mycket på alla stora förändringar som måste ske. Det är så lätt att tänka att "bara jag slutar dricka så blir det bättre...", men för mig ligger problemet djupt har jag förstått, jag måste ändra mycket i mitt liv. Hur jag ser på mig själv, hur jag behandlar mig själv och i förlängningen andra runtomkring mig. Jag har så många tankar som virvlar omkring i huvudet att det är svårt att få ut dom i logisk följd, ni får ha överseende med mitt flummeri, haha! Men jag begriper nu att alkoholen har fungerat som ventil för mig. Det är den väl för många gissar jag, mer eller mindre, men för mig har den blivit min enda ventil. Så länge jag kan minnas har jag stängt av mina känslor, trängt bort dom, åsidosatt mig själv för att behaga andra, att serva andra och tillgodose andras behov. Mest för att jag varit rädd att inte bli omtyckt tror jag, hatar konflikter. När jag tänker efter har det nog varit så alltid, minns att jag tog ansvar för mina föräldrar redan när jag var tre-fyra år och dom skildes. Jag vill absolut inte framstå som en martyr, jag har nu i vuxen ålder själv ansvar för att sätta mina egna gränser. Jag har nog knappt haft några, min strategi har varit att låta människor trampa på mig tills jag fått nog och gått. Aldrig vågat säga ifrån under tiden, hellre offrat hela relationen. Försökt se till att andra har det bra och sedan blivit bitter och arg när jag inte fått samma behandling tillbaka, trots att jag aldrig begärt det! Förstår ni hur jag menar? I mitt huvud är det solklart.

Igår gick jag ut på promenad i det vackra vädret, och som vanligt började jag ånga på, man måste gå snabbt för att hinna tillbaka innan lunchen är slut, och för att förhoppningsvis förbränna några av salladsbladen jag äter till lunch. Men så hejdade jag mig, tvingade mig själv att stå still, titta på allt det vackra runtomkring, lukta på våren. Kände efter. Och det var så vansinnigt skönt, för det gör jag aldrig. Jag känner aldrig hur det känns eller vad jag vill. Jag bara gör. Jag gör vad jag tror att andra tycker att jag ska göra, eller vad jag tror att jag vill göra. Men jag vet knappt vad jag vill, för jag tror inte jag känner mig själv längre. Visst låter det hemskt? Jag har nu två kvällar i rad försökt gå och lägga mig och bara somna, utan tv eller ljudbok. Kan ärligt säga att jag inte minns hur länge sen det är jag klarade det, kanske tio år sen? Det går inte, tankarna bara far runt, försöker i en timma ungefär sen tillåter jag mig själv att lyssna på Karlavagnen. Tror det är bra dock, att låta tankarna virvla, det är som att prata med sig själv. Jag blir så ledsen när jag inser hur jag levt, bara farit fram i 180, varit duktig, ställt orimliga krav på mig (men inte tyckt de var orimliga för alla andra kan ju) och så fort det blivit jobbigt har jag bara sprungit fortare, shoppat mer, flyttat, flytt, bytt vänner, bytt stad, bytt jobb, snyggat till fasaden ännu mer. Och druckit. Mer och mer, för det var enda sättet trodde jag. Så sjukt nu när jag ser det klart. Att vara full var perfekt, jag kom ju undan med allt. Gud vad skönt att få bete sig som en idiot och ha något annat än mig själv att skylla på! Och så skönt att bedöva alla känslor, bara glida bort. Inte ens då jag hamnade i depressioner och fick panikångest förstod jag, det var förmodligen min kropp som skrek att jag skulle lyssna! Men då sprang jag bara ännu fortare. Usch, vad jag blir ledsen, vad har jag gjort med mig själv?

Lovar mig själv att försöka lyssna. Och att inte dricka. Har förstått att man ska ta det i små steg, även om jag vill lova mig själv att vara nykter resten av mitt liv! Så jag lovar att inte dricka något idag. Vad säger ni andra?

Åh vad härligt att höra att du hänger i, Lilja! Själv vet jag inget om alkoholterapi, men en hel del om kärlek, så jag säger bara njuuuut!!! Herregud, det blir lite för dogmatiskt om allt som är härligt och roligt i livet ska betraktas som beroende eller missbruk. I så all är jag beroende av
- mina tre barn
- min särbo
- humor
- vackra tekoppar
- fina kläder
- promenader längs havet
- smycken
- snittblommor
- bäbisar
- snälla hundar
- surdegsbröd
- saltlakrits
- det här forumet
- och allt annar som gör livet glatt :-)

jag tror jag lägger in mig för avgiftning med en gång...

Kram från Nynykter

Det är på något sätt så enkelt i min familj på makens sida, det serveras vin till maten hos svägerskan men plötsligt dricker inte svågern heller alkohol längre - har kommit in i något slags tränings- och renlevnadsperiod. En annan dricker cider, jag har tagit med mig en flaska blåbär. Nu är det bara min svägerska som dricker ett glas vin och min make som vill dricka lite mer än andra. Det är liksom ingen stor grej. Känns bra.

Men det är när jag är hemma som det är svårt. "Bara ett glas för att känna.." ja vad?

Nå idag bestämmer jag mig för att försöka stanna kvar i den känsla som jag hade i går kväll: vad skönt det är att känna sig trött efter att ha jobbat hela dagen och inte för att jag har druckit. Jag är helt närvarande. Idag ska jag inte dricka oavsett vad som händer!

Bara en reflektion runt det du skriver; för mig gick ett hemskt äktenskap och drickandet hand i hand, typ hönan och ägget, vilken kommer först?

Var och en gör efter sin skalle men jag tror jag supit ihjäl mig om jag inte flyttat från honom!

Det var en stor befrielse komma ifrån. Att jag sen började hinka ordentligt berodde på ett svårt arbete, sviter efter ett svårt liv, att han inte släppte taget osv men JAG hade INTE kunnat tänka "nykter först och sen flytta" eftersom vår dåliga samvaro gjorde det OMÖJLIGT sluta dricka!
Än idag när jag ser hans nuna kan jag få en längtan till BOlaget..

Bara som en tanke STigsdotter..

Kramar till dig du Starka!!

Lilja

Fascineras av din styrka i ALLT du har omkring dig! Exet, barnen, dina egna krämpor!

Måste du checka ut om två veckor? Får man inte stanna längre?

Men du märker att du har en PLAN? Hälften vunnet då!

Håll fokus nu för fasen!
Du har så mycket styrka inom dig och mer kommer att framträda ju längre du är nykter.

Liljakram till en sån fajter!

Hehe, ja du är i 3:e månaden och jag är i 2:a..

Man baxnar över tiden..Har jag verkligen druckit för mycket tidigare? Känns som en evighet sen..

Gullig är du Nynykter, som undrar om jag ramlat av pinn in i Chardonnay igen men ICKE!!

Men ! Jag har försatt mig i en situation som alkoholterapeuten inte riktigt gillar..

Jag har gått och kärat ner mig i en helt suverän karl och det får man INTE som Nynykter; det är INTE bra!
Därför känner jag mig lite falsk om jag ska skriva en massa hurtiga tillrop när jag nu är drogad av kärlek?
Jag brottas med om det skulle ta abrupt slut...HUR skulle jag handskas med besvikelsen?
Han får mig att må nåt så otroligt bra och som Nynykter vet man ju...HUR lätt att falla om allt skulle gå åt pipsvängen..ojojoj

Nu går jag hos alko-terapeut, jag läser här VARJE DAG, jag går på AA emellanåt men ändå!
Det är nog att byta ut vinet mot kärlek så är egentligen min nykterhet min egen?...

Jag VET faktiskt inte..

Allt jag vet är att man kan bli lika kär vid 40+ som vid 17, känslan är precis den samma..
Ja jisses amalia!Tänk att karlar kan vara så underbara!

Jag följer allt som händer här och Annelie60! Oj vad jag kände igen mig när du beskrev ångest och återfall för att Son lyfter!!Det är så att man kan gå av på mitten.
Jag vet när min flyttade till Korea vid 22 års ålder..jösses!!
Käck och glad skulle jag vara men detta barn som man burit i kroppen skulle befinna sig på andra sidan jorden och jag led!
Satte mig i redskapsboden på tomten (alla STÄLLEN man hittar!) och klunkade och grät tills jag ramlade ihop och somnade.Som tur var så var ingen annan hemma (vilket ju också var en förutsättning för drickandet!)

Men TÄNK nu! köpa blommor en förmiddag istället för att vara halvljummen Annelie! DET är livskvalitet!

Nynykter! 3 månader!! 3!!! Det är starkt...Nu är nervsystemet på många sätt reparerat hos dig och levern SÅ tacksam, för att inte tala om magsäcken!
DIN personlighet istället för alkospökets får framträda! Spännande, inte sant?

Nu kör vi vidare!

KRAMAR till alla som kämpar ute där!
Lilja in the Sky

5:56 förresten, vad morgonpigg du är :-) själv sover jag så länge jag kan sen får jag lite lätt ågren över vad mycket jag skulle hunnit med bara jag gtt upp tidigare...

Det gör mig så ont om din vackra fru som verkligen tycks må jättedåligt just nu. Kan låta hårt men det är bra att du koncentrerar dig på dig själv så att du klarar dig och dina barn åtminstone får EN nykter förälder.

Du kommer alltid att älska henne eftersom hon är dina barns mor och för deras skull ska du också göra det. Men vi vet väl att inte ens när man själv står stadigt på jorden, utan alkoholproblem, deppiga dagar och trasiga tår kan man rädda en annan människa som är alkoholist, särskilt om denna människa inte själv vill ha hjälpen.

Och du, om du tycker att Naltrexonet hjälper dig så ska du självklart fortsätta med det ett tag till. Såsmåningom klarar du dig utan dem men kan det vara ett stöd i början därute i verkligheten så måste du som sagt plocka det russinet!

Kram på dig!

Nu minns inte jag om jag har hittat till den här bloggen via ett inlägg här på forumet men i så fall tål tipset att upprepas:

Bloggen skrivs av en ung tjej som är nykter alkoholist. Jag tänker att andra unga som hittar hit till oss kanske också kan känna igen sig lite hos henne!

http://metrobloggen.se/callemilla/

Det finns de som har det mycket värre. Men lite måste jag gnälla. Har ni en aning om hur ofta man kommer åt ngt med tårna? Varje dag? Nu är varje stolsben en presumtiv smärtkälla. Varje touch en ilning av smärta. Men, men det håller mig allert. Så här skulle man reagera på varje alkoholklunk...skulle bli lättare att avstå då.

Känns iaf. psykiskt bättre idag. Efter många dagars depp ser jag lite ljus. Mer och mer övertygad om att min flytt till varmare breddgrader ska bli av. Det enda som talar emot är barnens mor...att de ej har samma tillgång till henne. Men nu bor hon två kilometer ifrån dem och lyckas inte ens pallra sig dit en gång i veckan. Jag vet att hon har ett personligt helvete...men hon har väl för fan skyldigheter också? I drygt tio år var vi en familj. Att jag är uträknad är helt ok...men hennes barn? Betyder de ingenting? Min svåger och svägerska gör verkligen ett jättejobb. Med sina egna har de fem ungar hemma...varje dag.

Men om två veckor checkar jag ut...skulle väl behöva en månad till. Men nu är det dags att återta kommandot. Flytta hem till huset. Fostra mina barn. Kasta ut den vackraste...nej, inte på gatan...hon får bo i svågerns lillstuga tills hon har fixat ngt annat. Hör att hon dricker varje dag. Vill inte ha hjälp. Umgås med likasinnade. Har noll planer eller visioner. Inget jobb. En del av mig älskar henne fortfarande...men inte en chans att hon får sabba mina barn. Det blir tufft...men nu ska jag fixa detta. Nykter. Ska faktiskt fortsätta med Naltrexon ett tag när jag kommer ut. Här på hemmet tror det inte på det. Men jag kommer att plocka russinen ur varje kaka jag får.

Nu vaknar hemmet. Frukost och delning väntar. Rutiner.../R

där vi återkommande talade om det som hände på Valborg. Vi grillade korv i spisen och då kom jag plötsligt ihåg när jag insåg att han druckit - han skulle tälja grillpinnar och det blev inte gjort. Vi talade om det och några andra minnesbilder. Skammen och plågan var mindre igår (som det är) och vi talade om att därmed sjunker benägenheten att söka hjälp.

Han är lättad, och "livrädd" och jag är bara lättad över att bilden blev så tydlig och klar och att han talat så öppet med så många (= tre barn + AA-jouren). Han har nu ett litet nätverk att vända sig till på ett öppet sätt. Även om barnen vetat har de haft olika bild och öppenheten har stigit med flera hundra % eller så.

Utmaningen är att hålla taget - förutsättningarna att göra det tillsammans har ökat. Jag är så medveten om att det inte är lätt - men jag är tveklöst inställd på att fortsätta vår gemensamma livsresa.

Också idag känner jag att återfallet har tillfört möjligheter och att det kanske var nödvändigt för att öppna fler dörrar. / mt

Åkte och köpte massor av penséer (så härligt att kunna köra bil på förmiddagen) som jag sen planterade om i lerkrukor och placerade ut överallt. Jobbade en stund i trädgården i solskenet, klippte rosor så nu ser det ut som om jag slagits med sju vilda katter. Åkte iväg på kvällen och tränade hundarna, det gick faktiskt riktigt bra.

Oron för sonen har jag fortfarande men nu är den hanterbar. Vet inte om jag, som innan, bara förtränger känslorna eller om jag börjar se mer nyktert (i dubbel bemärkelse) på riskerna. Skit samma, jag mår i alla fall okej. Hoppas ni också mår så bra ni kan efter omständigheterna.

Många kramar!

Jättebra att du sätter alla dina känslor på pränt, det har starkt läkande effekt. Fortsätt att läsa och skriva här så ska du se att din resa mot ett tillfrisknande blir så mycket lättare.
Kram!

så den här gången måste du gå segrande ur striden. Och jag sitter på första parkett och hejar på allt vad jag kan. Heja, heja!

Hej MissH och välkommen!
Att skriva dagbok tror jag är riktigt smart. Det finns så mycket att reflektera över när man genomför en så stor förändring i sitt liv som att bli nykter. Genom att skriva kan du följa din egen utveckling. Det kan vara bra att gå tillbaka och läsa, inte minst när alkospöket försöker intala en att det nog inte var så farligt det där med alkoholen...
Kram till dig!
Nynykter

Lilja jag saknar dig och dina träffande formuleringar. Mår du bra?
Kram från Nynyktenr som är i tredje månaden (av nykterheten alltså)

det från mitt håll - det gäller att inte släppa taget.
Det är härligt att följa dig Kalla, ha det fint i vårsolen! Kram / mt