Senaste kommentarerna i forumet

Jo min man går sedan 1 år tillbaka å tar antabus och går även å pratar i grupp 1g/v,men det har väll hänt att han hoppat över ca 5-6 g å druckit lite en kväll.Å jag är jättestolt över honom för att han har viljan å styrkan.Men de gånger han druckit under detta år så har han ändå smugit å smugglat med det, å för mig r oärligheten ett större svek än drickandet.Men dessa lögner finns fortfarande i många andra situationer i vår vardag.Jag känner å vet att jag inte kan lita på min man, han är så van vid att ljuga å dölja.Jag vet inte? Är det någon annan här som känner lika dant?

Hej igen.
Har funderat, finns verkligen den man man drömmer om där ute någonstans? Nästa intill helnykterist,ekonomisk men ej snål,snäll omtänksam, ärlig,pålitlig? Om han finns å kan göra så man blir sådär lycklig som man drömmer om.Varför är det då så svårt att lämna det man har trotts kärleken finns så är ju inte lyckan där?

Genom hela mitt liv har jag nu till slut upptäckt att jag är en lyckorus-junkie.
Spelar ingen roll med vad...

Ju mer jag spelar på tips&lotto desto mer spelar jag.
Ju mer nikotin jag använder, desto mer vill jag ha...
Ju mer sötsaker jag äter, desto mer vill jag äta...
Återupptar jag en gammal hobby, så går jag helt in i det tills jag blir helt uppslukad av det...
Prestationer leder till att jag sträcker mig längre än jag orkar, och ramlar till slut ihop av utmattning.
Det finns aldrig något lagomt eller lite, aldrig en chokladbit ur asken, allt eller inget.
Efter ett tag när jag känner igen mina svagheter så brukar jag till slut helt rätt och slätt avbryta allt det jag håller på med.
Det funkar inte med att trappa ner, jag måste oftast bryta helt för att tappa mina gamla referenser.

Ta det här tex med god mat, när man tycker om god mat så äter man mera, när man äter mera så....går man upp i vikt.
När man går upp i vikt så orkar man mindre, rör på sig mindre och har en förmåga att öka ännu fortare i vikt.
Till slut har man gått långt över sin matchvikt och vill göra någonting åt det, man försöker sätta nya mål.
Men livslusten och glädjen att kunna äta gott har tagit en allt för stor plats av mitt liv och är kanske en av de få tillfredsställelser man har kvar här i livet.
Det är svårt att göra avkall på allt det där goda som var det enda som gjorde mitt liv värt att leva, mitt Nirvana...
Vet ju att en ökad kroppsvikt medför ökade risker för hälsan, blodfetter, kolesterol, hjärtsvikt, blodtryck, infarkter och stroke och cancer, dessutom blir man mindre attraktiv utseendemässigt, men vad är chansen eller rättare sagt hur STOR är risken för att man skulle trilla av pinn av just övervikten?
Man kan ju bli överkörd på övergångsstället imorgon, och vad hade man då för sin hälsostress?
Man dividerar fram och tillbaka om vad insatserna är värda, ska jag ge upp det enda lilla som ger mig min livsgnista?
Utav ren håglöshet ger man f-n i alltihopa och låter allt rulla på utan någon som helst ändring eller målinriktning, man kanske t.om skulle välkomna en infarkt som skulle ge en en spark i röven till att vilja orka skapa en förändring.

Jag tror det är samma sak med ett annat beroende, alkoholen.
Skillnaden är att vi också belägger oss med en ofrivillig munkavel, en skuldkänsla att inte vilja erkänna våra problem utåt.
Vi hinner göra mycket dumheter under vår påverkan av alkoholen, som vi av förklarliga skäl har svårt att minnas, vilket spär på vårat skuldberg.

Vi har brukat den så pass länge att vi inte vet om några som helst andra glädjeämnen, den har tagit över vårat liv och belöningscentra, det är den som bestämmer numera.
Och vi orkar inte ta tag i våra liv och genomgå en förändring, för vi vet inte vad det kommer att innebära för insatser.
Det enda vi vet är att alkoholen är det enda som gav oss glädje och avkoppling.
Vi funderar aldrig på vad var det som hände när vi tillät den göra så med vårat liv, exakt var gick gränsen, när gav vi upp?
När tillät vi alkoholen ta över vårat liv, gav vi den våran tillåtelse att styra våra liv, inte mitt i alla fall...
Det har alltid varit så, eller det har varit så pass länge att det har blivit en vana...
För att citera en god väns vän....
Om din granne har pippat med din fru/man under fem års tid, bara för att det har pågått under en så lång tid, betyder det att han/hon ska få fortsätta med det då?

Vi funderar oftast på orsaker och förmildrande omständigheter som ska göra oss mindre ansvariga väldigt sällan tänker vi på vad som krävs för att vi skall nå nya mål eller förbättringar och förändringar.
Allt sker inte på en dag eller en natt, man tömmer inte en gryta på tre klunkar, det måste få ta sin tid, kanske få svalna lite innan man tar sig an problemet. Men det försvinner inte för att vi bara sluta tänka på det.

När alkoholen har tagit ifrån oss alla egna initiativ behöver vi göra något radikalt, återta vårat gamla liv där alkoholen inte stod för all glädje.
Det svåra är att inte låta alkoholens lockrop få dig att tappa farten, och att finna tillbaka till dina gamla glädjeämnen, eller varför inte helt nya glödjeämnen du inte visste fanns.

Där vägen tar slut slutar inte resan, det finns stigar i skogen som går lite långsammare snårigare och troligen mycket mer upplevelserika än vad vi hade hoppats på,
Och finns det ingen stig så måste någon vara den första att trampa upp dem, det kan vara du och du är priviligierad att få andra att gå i dina fotspår.

Vi är alla pionjärer när vi inte gör som alla andra, vågar du?

Att våga är att leva lite mera än alla andra...

Berra

Hejsan Anna! Vill bara säga att det du skriver är oerhört bra skrivet och jag känner igen mig i så mycket av det du skrivet, både stigmat att kalla sig för något men också det du skriver här om suget efter annat än själva alkoholen, dvs bekräftelsen, ragg, avslappning, flykten... Jag köpte faktiskt en flaska alkoholfritt bubbel (sanslöst dyrt för att vara utan alkohol i) men ställde in den i skåpet sen när jag kom hem, för precis som du skriver så kändes det som att jag fuskade... Så det fick bli en god Loka Crush istället.
Jag har precis börjat min bana och har inte gått på några möten eller liknande än. Men det går framåt, är väl inne på snart 14 dagar helt utan alkohol och det känns bra men samtidigt vemodigt. Jag ska köra en period på 90 dagar nu och sen får jag väl utvärdera hur det känns. Ska jag sluta dricka för alltid eller kan jag hantera en viss mängd alkohol bättre efter den här hjälpen och att hålla uppe ett tag... Jag vet inte, men jag hoppas klara dessa tre månader först, mitt i Melodifestivaltider, typiskt! Men hellre att jag mår bra än att dricka mig stupfull och knappt komma ihåg helgen och må skit i flera dagar.

Kram på dig!

Hej,
Vet inte om du kanske läst i min tråd, men jag och min man har också varit ihop i väldigt många år. Men jag har kommit till en gräns nu då det har tagit stopp totalt. Sedan jag tog upp att jag inte ville leva såhär längre för några månader sedan har han varit nykter, men jag tror det är kört ändå. vet inte hur jag ska kunna gå vidare. Det 'r så mycket som är förstört på grund av hans drickande i alla år. Känner att jag verkligen måste tänka på mig själv nu för en gång skull. Det går inte längre att köra över mina egna känslor.
Kram

framtid frågar "Vilka sätt hjälpte er"? Jag har själv problem med alkohol, men har lyckats ganska bra att hålla mig ifrån den de senaste åren. Dricker ibland (sällan) och märker att det är lätt att det eskalerar. De tips jag har är:
Tala om för dig själv med tydlighet att du är alkoholist. Bestäm dig för att bli helnykterist. Uthärda de 1-3 veckorna då det fysiska suget plågar. Därefter är det borta, men kan lätt aktiveras igen om man dricker. Börja träna, gärna hårt. Ät nyttigare, exempelvis skippa läsk, hamburgare, chips etc., förutom som belöning på helgerna. Var uppmärksam på att inte dricka när du känner dig säker på att du kan igen. För så kommer det att kännas efter en tid. Tveka inte att berätta att du inte dricker pga att du har druckit för mycket, när folk frågar varför du inte dricker. De kommer bara tycka att du är duktig. Dessutom sätter det press på dig att inte dricka. Använd aldrig alkohol som utväg, när livet är motigt. Spring en runda istället. Det psykiska suget och saknaden efter att kunna dricka, kan sitta i för alltid, tyvärr.
Andra alkoholister kan leva nyktra, det kan du också. Dessutom är du ung, så du har livet framför dig. Allt att vinna, alltså! Lycka till!

Jo det vet jag. Menar snarare att hur upplevde du spärren. Man kan ju ändå välja att inte äta den lika mycket som man kan välja att inte dricka. Känner du att den ger dig ro att mota bort de dagliga begären? Ro ändå att ta tabletten?

Åh så jobbigt för dig. Vad säger din pappa? Kan han prata allvar med henne eller finns det någon annan vuxen som din mamma lyssnar på. Syskon??
Jag tycker inte du ska bära detta själv absolut inte. På din skola finns skolsköterska och psykolog eller kanske någon lärare som du har förtroende för. Du behöver någon att prata med och få stöd i detta. De har tystnadsplikt så det är lugnt!! Be om råd gå och prata av dig!! Var inte själv kanske finns det någon annan du kan prata med. En kompis ???
Din mamma behöver hjälp och framförallt hjälp att inse att hon är farligt ute.
Mitt råd är att du pratar med någon så fort du kan. Lycka till. Kram

Om du läser andras trådar så kommer du snabbt tyvärr inse att det nästan är omöjligt att få någon sluta dricka. Detta pga att man själv måste inse att man har ptoblem och man måste själv vilja sluta. Vill inte släcka hoppet för dig men jag kan inte heller ljuga. Kolla länken om din mamma ligger i riskzonen.
http://riddargatan1.se/audit/riskbruk

Förstår dig. Jobbar som lärare och träffar på en del ungdomar som har samma känslor som du.

Min man har ett återkommande smygdrickande. Förr blev han mycket elak och arrogant men då jag insisterade på skilsmässa övertygade han mig att det inte skulle fortsätta. Han fortsätter dock att dricka när han är ensam och tror att jag inte märker något.För 3 veckor sen kunde jag inte vara tyst längre och frustration kom ur mig då. Han menade då att han inte varit elak och arrogant och därför håll sitt löfte!!?? Efter ytterligare diskussion så lovar han att det inte ska fortsätta och så idag när jag trott att han hållt sitt löfte upptäcker jag nu ikväll när han inte är hemma har gjort slut på 1 liter vodka och 1 liter whisky. Älskar honom men jag orkar inte leva med detta smussel, lögner och att ständigt bli besviken arg och ledsen. I ett äktenskap ska väl ändå bestå av tillit och förtroende? Orkar inte längre ska jag verkligen ge upp efter 26 år tillsammans?

Kan och hoppas jag har fel.... men de som inte vill äta antabus vet att man inte kan dricka. Jag äter judt nu funkar bra, behöver inte tänkanpå fredtelsen. Har prövat att dricka på antabus, ingen bra känsla

Känner igen mig mycket i dig, bortsett från att jag inte har några barn. Är 27 år och har haft alkoholen i mitt liv sen jag var 14. Dock inte varje dag, men varje helg i princip bortsett från några uppehåll efter kontakt med öppenvården. Jag började också hitta anledningar att unna mig sprit (och letar fortfarande). Anledningar som dålig uppväxt, dåligt med pengar, bra med pengar, fira att man klarat tenta, dricka för att fira lill-lördag, fredag, lördag, jul, planerad resa, avslutad resa, slappna av, till matlagning - you name it. Jag har också varit nära att riskera jobb, sambo, familj och vänner men framförallt mitt liv. Både genom rattfylla, mix med medicin och akutbesök till sjukhus. Jag tog beslutet när jag sist drack mig packad trots sjukskriven, psyliskt instabil och på mediciner. Men jag drack inte alls ofta så att en vanlig svensson skulle reagera, folk tänker nog mer att jag varit en "festlig tjej". Och nu har jag varit nykter sedan 1:a december, efter att ha åkt in akut då jag klappade ihop i fyllan. Kroppen la av helt enkelt. Att bli nykter. Det viktigaste beslutet jag tagit i mitt liv. Att ta tag i mitt drickande. Det var inte så illa att jag var på botten, men det beslutet har räddat mig. Man vet innerst inne när man gått över sin gräns och att du skrivit här och tidigare varit i kontakt med alkohollinjen visar att du har en medvetenhet. Det är bra. Vi vet innerst inne vad som gör oss illa men det är svårt att bryta mönster, framförallt när det gäller något som är ett kemiskt beroende. Hoppas du är redo att sätta dig själv i första rummet! Du är värd att må bra och värd att leva ett liv där du mår bra på riktigt. Kämpa. Du klarar det. Forumet har hjälpt mig enormt.

Det är ett val vi får göra varje dag, att inte dricka, men det valet kan ge oss så mycket mer än fylla, tillfällig avslappning och ångest. Forumet är en ventil för mig som hjälper mig att hålla fokus på vad som får mig att må bra OCH vad som får mig att må dåligt (alkohol). Hoppas det kan göra samma sak för dig. Ta hand om dig!

Har inte testat antabus. Men kanske är den bästa vägen.

Ett problem jag har är jag har ingen punkt som är vardag eller hem. Finns över halva Sverige i mitt jobb.

Borta från hemmet en vecka, kvar en vecka. Det tar så mycket av styrkan man bygger upp. För så fort jag ändrar miljö så släpper garden.

Men med antabus så finns det väl inget val.

Hur upplevde ni antabus?

Få antabus utskriven, ta kontakt med AA och ställ ett kort brevid dina barn och fråga dig själv om du vill offra dessa. Du måste vilja helhjärtat, inte halvhjärtat. Bara du kan fixa detta med stöd. Kom igen nu och ta hjälp på allvar. Vi finns här att stötta och peppa.

Jag tar en dag i sänder och det vänder kanske snart. Händer en spännande sak på måndag som jag ser fram emot men som många inte skulle gilla men som jag finner upphetsande kanske :) lugn inte dricka.

Jag heter inte Ruben btw.

Vet knappt vem jag är längre. Super mig redlös exakt varje gång, exakt 5-10 dagar irad och det finns inget slut när jag startat. Har skrivit mycket poesi och är inte rädd, vet inte om informationen räcker.

Du säger det själv. "Riskerar jobb, ekonomi, familj och barn" I min bok är det att vara j-vl-gt illa ute.

Men du har lösningen i din hand och du vet vilken den är.

Om du alls är som jag, så överdriver du svårigheterna att vara utan för dig själv (alkoholen gör sånt). Om du inte varit länge nykter på flera år, så har du ingen aning om hur det känns. Om du slutar i morgon så har du högst antagligen några jävliga dagar framför dig, sedan följer några veckor med att kämpa mot alkosug, men sen börjar det värsta ganska fort lätta. Och du kommer att börja känna hur bra det kan vara utan slaveriet senast om en månad eller så.

Några dagar... veckor... en månad! Det är ju för helvete ingen tid i världen! Du kan klara det! Helt klar är du naturligtvis inte efter en månad, men jag kan lova att du kommer att känna dig väldigt annorlunda än du gör nu. Men för att det här skall fungera så måste du hålla dig helt torr. Att trappa ned eller smutta upprätthåller bara suget och då uppnår du aldrig de förändringar du behöver. Om det sedan är slut för livet eller bara för en längre period får du bestämma själv.

Välkommen, läs gärna andras trådar här och fortsätt skriva. Det har hjälpt många.

..med mig själv. Gjort det de senaste två dagarna. Börjat förhandla med mig själv om att jag NÅNGÅNG ska få dricka alkohol. Champagne när jag gifter mig? Ja det borde jag väl få? På en möhippa, ens egen, då får man väl dricka? När man fyller jämt, det är väl ändå ett tillfälle man borde få dricka? Suck. Jag som tänkte att jag va så "trygg med nykterheten". Nån del av mig vill inte vara nykter resten av livet. Jag vill längta efter de där tillfällena. Även om de bara är få. Längta att få fira som en "normal" människa.

Imorgon ska jag ringa öppenvården. Be om kontakt med någon jag kan prata med och få stöttning i min nykterhet av. Känns drygt, men vore nog bra. ...

Att våga känna tomrum och stiltje tror jag.Utan att hitta på en massa för att skapa drama.Det har ju så att säga kommit per automatik tidigare.Och vi som medberoende är ju då aldrig skyldiga utan får vara räddande änglar eller satmaror.Och ni som dricker kan bara knipa käft och hoppas att det blåser över,vilket det ju gör så småningom.En ständig vind på båten så den kan segla.Men det skapar ju då också en obalans mellan tjuv och polis som kvarstår fast alkoholen är borta.Och så står man där och vet inte hur man ska leva nu då en viktig ingrediens är borta.Jag har inga bra svar.Samtalsterapi förstås men det som attraherade från början finns ju inte längre.

Så jag som står här med ett havererat samboskap har egentligen inget vettigt att tillföra.Jag upplevde i alla fall att exet inte behövde mig längre i sina nyktra perioder.Han släppte inte in mig i sitt liv och jag blev tvungen söka nya vägar där han inte ville följa med.Och jag stängde honom ute för att han gjort mig illa,långt efter att han gjorde mig illa sista gången.

Känner igen mig i allt du skrivit. Förutom att jag inte kommit så långt.

Är lika gammal som du, druckit lika länge, har bra jobb med god inkomst i Stockholm.

Dricker varje dag. Riskar jobb, familj och hälsa.

Men jag har bestämt mig.

När jag läser dessa trådar gör jag det samtidigt som jag stirrar på klockan. 17:22, 1½ timme till systembolaget stänger, så länge till behöver jag klara mig.

Sen är jag ganska säker. Inte lika lätt att falla in på krogen.

Idag är dag 1. Andra försök finns dag 0, en riktig bakisdag. Men igår drack jag bara ett par öl så då unnar jag mig att kalla detta dag 1.
Nu siktar jag på dag 7, sen 30, 100, sen 365, sen 1000. Sen får det bli en tatuering på det :)

Skönt att du klara av att så emot! Då har du dina dagar kvar!

Såg serien House of Cards, karaktären Doug i detta klippet har inspirerat mig mycket:
http://www.liveleak.com/view?i=12b_1384285231

"Fuck the zero"

Det kanske ligger något i det du säger, Ullabulla. Jag och min fru brukar ibland tala om oss själva som "foul weather friends, good weather foes". Dvs när det blåser omkring oss och livet är uppförsbacke så jobbar vi väldigt bra ihop och stöder varandra, men vardagens jämna lunk kan bli väldigt svår. Då vill vi lätt driva isär eller så börjar vi gå varandra på nerverna.

Vad finns det för bra metoder att lära sig leva och må bra också då när allt egentligen borde vara bra?

Hej! Tack för feedbacken, känns bra samtidigt som sjukt jobbigt, vill ju kunna vara och dricka som alla andra i min ålder, men har insett att det är omöjligt.

Och till dig som är i min ålder, jag har inte en aning, vill försöka själv först men börjar inse hur svårt det är. AA har aldrig varit något jag funderat på men finns ju andra metoder, känner du att du behöver den hjälpen så tycker jag du ska göra det, bättre tidigt än för sent!

Hoppas det känns något bättre snart, har svårt att vara här och nu för tillfället!

Hjälp - känner mig ensam!

Har gått ca. en vecka sedan jag bestämde mig för att nu får det vara slut med rusdryckerna!
Jag har levt i förnekelse en lång tid, ja i många år faktiskt. Har alltid skött mitt arbete,
tyvärr några firmafester som gått lite överstyr. Inget bråk men lite för mycket dryck(kan inte sluta när jag startat)
I lördags hade jag lovat min sambo att inte köpa hem någon öl, men det gick åt fanders,
Bolaget på hemvägen och ställde diskret undan dom i källaren. Kvällen gick, jag smög ner och
drack några öl medan jag reparerade lite saker som hängt över mig länge nog. Efter det ett bad och ytterligare
ett par, fyra 33:or så var man lugn. Dum som jag är så vill jag ju inte inse att min sambo fattat vad det är frågan om.
Hon gick ner och lade sig, jag satt uppe länge och fick i mig ett antal burkar till. Jag gick också ner och lade mig
sedan, var då vresig och sur när hon vaknade till. Jag somnade i alla fall! På morgonen frågade hon rakt ut

- Har du druckit öl fast du lovade?
Och jag insåg då att det här inte håller, så jag svarade ja! Tårarna som rann från min sambos
ögon spädde på min ångest och insikt att jag måste ta tag i det här. Vi pratade länge och väl och
och hon ställde ett ultimatum att om vi ska fortsätta att leva ihop så fick det vara slut på det här!
Inga fler lögner, inga mer gräl pga alkoholen. Och slut med drickandet!
Och då jag själv insett att jag har problem genom att googla på beroende, alkoholism mm
så förstår jag nu att det är dags att ta adjö av dryckerna.

Men just nu känner jag mig så otroligt låg, orken har totalt försvunnit, ser folk med "påsar" överallt
min sambo hade lagt ett par inlägg på FB som jag genast tog som kritik mot mig och nu är vi osams igen.
Vet inte hur länge jag pallar det här. Arbetar med människor på dagarna så min ork är
totalt borta när jobbet är klart för dagen. Och min sambo har vänner som hon pratar med, det vet jag.
Känner mig som värsta boven, törs inte träffa dom nu. Men jag har bara berättat för en kompis, och han tog
det bra. Jag har även berättat för de som jag går en kurs med i hur man bearbetar ångest osv.
Psykologerna där sa att det var en bra insikt! Men nu då, känns som jag är ensam på den här planeten?
Mår skit rent ut sagt!