Senaste kommentarerna i forumet

Ännu en helg har passerat i mitt liv, men inte med ljusets hastighet...
Jag är kvar i mitt inre och jag låter min själ få bestämma hastigheten...
Att låta upplevelserna komma i den takt jag hinner med att mycket noga få ta del av den..

Idag är MIN dag, som om varje dag vore min födelsedag, och jag finge bestämma allt...
Nu tar vi det lugnt och hinner med att uppleva dagen, hur mår du Berra???
Ett i mitt tycke väldans bra sätt att bry mig om mig själv..

Se mig i spegeln och inte koncentrera blickarna till det yttre i form av bilringar, ålderstecken
och annan plufsighet, utan se mig in i mina ögon, hur ser du på dig själv?
Flackar jag med blicken?, orkar jag inte se min själ speglas i mina egna ögon??

Vem ska då stå upp för mina egna ideal, om jag inte ens orkar med det själv...
En djärv blick långt in i den svarta pupillen, vad finns det där inne?
Är det jaget jag ser, eller någon annan som spelar med efter andras ideal???
Naturligtvis så är det jaget jag ser, precis som det ser ut i andras blickar.

En inre styrka som inte alls behöver bestå i en sorts aggrissivitet,
inget morrande för att skapa plats åt mig själv, utan ett sorts eget ...lugn..
Jag duger precis som jag är, ingen annan behöver ranka mig med några sorts betyg..
Jag är självsäker till både mig själv och till det yttre, även om det ej är ens sant...
Skapar lugnet för att få lugnet..

Den här helgen gick åt till att konfimera lillgrabben, och vi som ens knappt är religösa.
Varför tänker ni då, traditionen, nja delvist...
Men jag gav honom chansen att få den informationen OM han nu tror på ett högre väsen än oss själva.
Han vet mer idag än vad han visste/trodde i höstas, jo jag "tvingade" honom,
men han ångrar ingenting, det var verkligen skitballt under nästan hela tiden sade han idag...
Han är idag unik bland sina kompisar, det är inte många idag som konfirmerar sig,
hans själsliga mandomsprov är idag prövat, och det känns som om han är lite mera självsäker kille.
Nu är alla i familjen både döpta och konfirmerade, utan ens att vara riktigt troende,
men som hans konfrimationsledare svarade, att vara troende kan vara att inte veta också..

När jag satt idag i kyrkbänken och såg denna tonårskluns ett huvud längre än de vuxna,
så slog det mig, detta är inget barn längre, det är en vuxen-trainee..
En fullt utvecklad man, men i en övergångsfas från barn till vuxenlivet via tonårsfällan..
Jag vet vilka hormoner som sprudlar inom honom, och alla livets frågor..
Sluta behandla honom som ett barn, och numera som en medmänniska av mitt egna kött och blod.
Hälften av hans DNA-sträng är ju ett arv ifrån mig, en fjärdedel av min far, en åttondel av farfar.
Och båda hans anfäder låg idag i marken i samma kyrka och fick vara med om detta...
De måtte ha varit stolta, precis som jag var, i generationer via någon ...själsdelning...
En känsla som inte går att ta på, men att den var närvarande fanns det idag ingen tvekan om.
Fyra generationer män hade idag en närvaro, en sammankomst..
Kalla det traditionstvång eller vad ni vill, men det var en upplevelse som gav mig en enorm känsla.

Att det jag gör idag, känns så himla rätt, för mig och kommande generationer...
Dagens bitterkärva del gick som en stråle igenom mig, när jag doppade nattvardsoblaten i fel kalk,
smärtan min tunga och gom stormade ut, att detta var INTE ett alkoholfritt vin...
Tre och ett halvt års enveten nykterhet höll på att brisera ut som om jag vore spetsad av ett spjut.
Var detta slutet, eller ännu bara en omedveten prövning..

De femtiotalet gästerna som sedan invaderade vårat hem, från när och fjärran, i mörka kostymer,
skötte hanteringen av att tömma zinkbaljan fylld av allsköns dryckjom mycket skötsamt...
Det blev uppsluppet och trivsamt, och jag hade aldrig ens en chans i mitt undermedvetna
att pröva min ställningstagande om fortsatt nykterhet...

För jag vet om jag halkar i mitt undermedvetna i min relation till alkoholen,
så kommer resten av mitt liv att halka av banan, precis som det gjorde innan...

Det är MIN största religion, Amen!

/Berra

Tack så mycket Adde, mulletant och nynykter.

Ja det känns som ett stort steg att berätta för de nära och kära. Men känner att jag inte litar på mig själv när det gäller mitt helgdrickande. Har lovat mig själv flera hundra gånger att NU får det vara nog. Åh det har funkat alldeles utmärkt....tills det blev fredag igen. Men nu kommer jag inte undan på något sätt. De kommer ha stenkoll på mig nu. Vilket kommer bli jobbigt....men gud
så skönt att dela det med någon!!!!

Blott i det öppna har du en möjlighet
Låser du om dig kvävs och förtvinar du.

Om du visste "Nn" hur väl det stämmer in på mig. Jag har låst in mig i över fyra år sen mitt senaste förhållande tog slut. Åh jag har verkligen förtvinat. Från en snygg, hyfsat vältränad kille till en överviktig spillra av den jag var. Har någonstans på vägen tappat bort mig själv och den jag va en gång. Men ska hitta den killen igen. Den sociala musikern som underhåller människor. Som får andra att skratta samtidigt som min egna själ blomstrar.

Diagnosen på min tumör ser förhoppningsvis ganska bra ut. Den sitter i hyppofysen, och de är oftast godartade. Väntar dock på fler undersökningar.

Ska försöka hålla mig kvar här på forumet, för det är till stor hjälp.
På fredag inleder jag min första nyktra helg på väldigt länge.

Tack för att ni lyssnar och ger mig av er tid!

Kramar TP :-)

Märklig tomhet. Är inte ett dugg trött.
Vill bara skrika rakt ut!
Och vinet? Ett glas i solen efter tokpromenad i skogen.
Två glas ikväll.
Men nu är det slut. Usch, vad jag inte gillar ordet slut.

Hur man slängs fram och tilbaka när man sörjer...
Spelat det nån roll nånting?
Jora, dom sitter ju där i soffan, dom som spelar roll.

Målet nu är en vit, smart vecka. Äta!! Jag väger typ ingenting.
Bli snygg och stolt.

Återkommer hur det går med det...

Kram till er som kämpar i våren,
E

Gemensamma sanningar är bra! :-)

/H.

Framtidsdrömmar - det finns ett liv för dig där du älskar att vara långledig! Och där du och barnen kan njuta av roliga aktiviteter under helgerna! Det finns, det är inte en orimlig drömbild!

Jag minns inte just nu, men hur ser det ut med dina möjligheter till professionell hjälp? Pratar du med någon? För mig var det avgörande, och jag tror att du behöver den kraft som sådana samtal kan ge, i dina viktiga beslut framöver.

Du kommer att fixa att bryta upp, och att skapa ett bättre liv för dig och barnen. Andra har klarat det före dig, och du kommer också att klara det!

Kram, vännen!
/H.

Jag önskar dig lycka till och skriver som du skrivit till mig många gånger...glöm inte bort dig själv!
Det är inte lätt att vara medberoende. Stå på dig!
Kram

pepp att komma med just nu.... men det är bra att skriva, det kan jag lova.

Min mamma jobbade tidvis natt när jag var barn och jag minns ännu med obehag som känns i kroppen hur hennes jacka såg ut, den hon tog på sig när hon skulle på kvällsjobb. Hon hade anatgligen samma på dan men det är scenen på kvällen jag minns. Exakt. Min far var alkoholist.

Jag kopierar mina egna ord till dig: Jag tror du vet själv vilken väg du ska gå. När du samlat tillräckligt med kraft tar du steget igen och stannar inte vid löften utan ställer krav på behandlingshemmet direkt. Du vet ju mer än väl att barnen far illa av hans drickande redan nu.

Så är det. Styrkekramar! / mt

ja det har hänt mycket på en vecka. Att återfallet blev en lättnad beror på fler saker, främst på situationen där det utspelades. Även om mannen talat med barnen och även om han inte druckit på länge så har "sanningen" (i den mån sanning finns) inte varit gemensam och det har funnits ett "avstånd" till nykterheten i en del sammanhang - de vita knogarna har varit framträdande är kanske ett sätt att beskriva det. I och med den här situationen uppstod dels en gemensam scen och en rad samtal som fört fram till en mer gemensam "sanning" i stället för fler personliga och olika.

Den senaste tiden har jag sett ett tidvis illabefinnande, av den anledningen blev jag inte så överraskad - däremot av den valda tidpunkten. Att återfallet var en lättnad betyder förstås inte att det var välkommet eller att jag blev nöjd-och-glad. Det är en smärtsam påminnelse om hur svårt det är och hur stora förändringar som ska till. Det goda är den ökade medvetenheten och en annan grad av öppenhet.

Allt gott till dig också:) / mt

Antar att jag är som alla medberoende..... Man hoppas, vill tro att det blir bättre, det blir bättre nästa helg, han vill verkligen göra något åt detta även om han inte säger något osv.
Jag har varit dålig på att skriva här på forumet men nu är jag tillbaka. Vet inte om jag funnit så mycket mera styrka men jag måste bara få skriva av mig lite.
Jag hatar långledigt!!! Jag hatar när jag måste jobba helgnätter!!! Jag vill älska att vara långledig och möta värmen och våren, jag vill kunna gå till mitt nattskift och veta att barnen mår bra och kan känna sig trygga. Jag jobbade nätter fredag, lördag och söndag innan valborgsmässoafton. Han drack själv hemma och somnade på soffan, enl mina barn alla nätterna. Han sov halva dagarna när vi skulle kunnat göra något kul tillsammans eller han själv med ungarna. På valborgsmässoafton hade vi bjudit några kompisar på middag. Jag känner att min sambo hetsar till drickande för han vet inte hur han ska bete sig och kunna slappna av, kvällen slutade med att han blev fullast och sov halva dagen och var mossig andra halvan. Superfint väder ute och han sumpar bara bort det!
Den dagen gick åt att nyktra till för att kunna vara fit for fight på jobbet dagen efter.
Men VI då, jag och barnen, är vi inte värda att få en mysig helg med roliga aktiviteter?!
Jag lider så med mina barn och jag vet att de har ont i magen när jag jobbar natt. Jag måste ju prata med honom igen men jag vet inte hur. När jag försökte prata med honom under valborgshelgen så upplyste han mig om att "jag har ingenting att göra med vad han gör". Har man inte det i ett samboförhållande??
Det var nu i helgen ett år sedan jag var otrogen och det var naturligtvis jobbigt för honom att bli påmind om detta. Jag försökte prata med honom om det men han tror att jag har kontakt med killen fortfarande vilket jag inte har. Jag frågade hur jag ska få honom att tro på mig och om han verkligen tror att jag skulle utsätta honom för samma sak igen när jag vet hur mycket det sårar honom. Han svarade att "det får jag väl hoppas"! Men till saken hör att han utsätter mig för sitt drickande var och varannan helg, han sårar mig hela tiden fast han vet att han gör mig illa.
Snälla skriv några peppande rader, jag behöver det!

sanslöst bra föreläsning om beroende !!

http://www.youtube.com/watch?v=D5Uzj-7LuGw&feature=player_embedded

Hej Dompa!
Ville bara titta in och säga hej. Och aj. Om tårna.

Och att jag riktigt kan se Pianorow framför mig. <3

Kämpa vidare!
/H.

Hej mullegullet!
Det var värst vad det har hänt mycket i ditt liv och i din tråd medan jag har varit på semester...

Du vet att jag håller med Adde: behandling. Så det behöver jag inte orda mer om.

Men så funderar jag på en annan sak i det du skriver, också. Du skriver att du kände en lättnad när återfallet var ett faktum för att flodhästen blev fullt synlig. Jag förstår precis hur du menar, vi är ju väldigt väl bekanta med den där flodhästen, vi medberoende. Och vi ägnar så mycket tid åt att inte låtsas om den, och att dölja den för andra, så att det blir just en lättnad när vi slipper göra det.

Men, jag undrar... och missförstå mig rätt nu, jag är inte ute efter att skuldbelägga... hur är det att vara tillfrisknande alkoholist i en relation där återfallet blir en lättnad för den man lever ihop med? Vad är det för spänningar som jag då måste stå ut med, ända tills jag sätter flaskan till munnen och får oron bekräftad? Var hittar jag min motivation att vara nykter, om den medberoende ändå räknar med att återfallet kommer att komma, och dessutom ser det som en lättnad?

Förstår du hur jag menar? Jag vill som sagt inte klandra dig, men kanske är det värt att fundera lite över detta... Kram, vännen, jag önskar dig allt gott!
/H.

trött igårkväll, sovit tungt och ganska bra. Mm vaknade förvånad över att han sovit hela natten vilket händer ytterst sällan pga hans svåra tinnitus. Talade på morgonen om behovet av andra trygga samtalsplatser då båda är sårbara som vi är nu. Han har en (1) bra kontakt nu. Vår resa är på en ny avtagsväg nu, jag kommer att tänka på pilgrimsvandringen Santiago de Compostela - eller någon annan - där etapperna avlöser varandra med nya utmaningar. Hur som helst - jag är tacksam och nöjd över den här vändningen som är ännu en befrielse - ett nödvändigt steg på vägen. / mt

tankar - du som är nära jordelivets båda ändpunkter. Jag har haft en omtumlande valborgshelg och vecka. Alkoholen gjorde ett intrång, kort men med kraftfulla konsekvenser. Jag är tacksam över det som hände och på det sätt det hände, det har inneburit att ytterligare ett lager klädddes av i den närmaste kretsen, de som visste fick nya insikter. Inte är det lätt, nej, men mest är det befriande. Kram / A

Välkommen tillbaka TP! Du och jag "känner" inte varandra här på forumet, men jag har läst dina inlägg. Minns med ett leende den korrespondens du hade med Nubaskemej (vart tog hon vägen tro? Jag saknar hennes tokroliga inlägg).

Det är väldigt starkt av dig att berätta för dina närmsta. Jag tror det kommer att betyda mycket. Du behöver inte gömma dig längre. Du är inte ensam i din kamp. Hur tog din familj emot det du berättade?
Jag är inte heller religiös i någon traditionell mening, men sänder dig ändå de första stroferna i psalm 90. De stroferna är lite av ett mantra i mitt eget liv.

Blott i det öppna har du en möjlighet
Låser du om dig kvävs och förtvinar du

Hjärntumör låter väldigt otäckt. Hur ser prognosen ut? Jag sänder dig varma hoppfulla tankar och önskar dig tillfrisknande från både missbruk och tumör.

Styrkekram från Nynykter

Välkommen tillbaka TP! Du och jag "känner" inte varandra här på forumet, men jag har läst dina inlägg. Minns med ett leende den korrespondens du hade med Nubaskemej (vart tog hon vägen tro? Jag saknar hennes tokroliga inlägg).

Det är väldigt starkt av dig att berätta för dina närmsta. Jag tror det kommer att betyda mycket. Du behöver inte gömma dig längre. Du är inte ensam i din kamp. Hur tog din familj emot det du berättade?
Jag är inte heller religiös i någon traditionell mening, men sänder dig ändå de första stroferna i psalm 90. De stroferna är lite av ett mantra i mitt eget liv.

Blott i det öppna har du en möjlighet
Låser du om dig kvävs och förtvinar du

Hjärntumör låter väldigt otäckt. Hur ser prognosen ut? Jag sänder dig varma hoppfulla tankar och önskar dig tillfrisknande från både missbruk och tumör.

Styrkekram från Nynykter

TP - fint att du är här igen, fint att du talat med familjen och så ledsamt besked du har fått. Önskar dig all kraft att hänga kvar här där vi delar glädje och sorg. Forumet kan vara ett fanatstiskt stöd. Kram tillbaka - och en bön / mt

Börja med att flytta fågelholken. Inte vet jag om det går...men just nu verkar det ju vara en dödsfälla.

Ser ut att bli en fin dag. Gå ut i solen...även om du måste tvinga ut dig själv. Ta en lång promenad. Trötta ut dig fysiskt...så att det blir skönt att lägga sig ikväll.

Ironin och humorn kommer att återvända och tills dess hänger du här med oss. Fyra glas igår...ja under omständigheterna var det inte allt för illa.
Och idag ska du ju ta nya tag!

Kram/R

tillbaka till dig och jag har dig i mina tankar.

Ikväll har jag tagit det största steget jag någonsin gjort mot min alkolism. Jag har berättat för min familj (min älskade pappa, mina systrar och min bror) Hur det står till med mitt liv. Det var nog det tyngsta jag gjort i mitt liv. Jag har även nyligen fått beskedet att jag harfått en tumör i hjärnan. Så nu har jag valet att göra något bra av mitt liv, eller fortsätta med det här destruktiva beteendet.

Jag är egentligen inte troende, men jag sänder en bön till er alla att ni ska klara er ur ert beroende och göra era liv så mycket bättre! Sändgärna en bön tillbaka till mig! För jag behöver det verkligen!

Kram på er alla och förlåt för mina uteblivna svar och min närvaro!

Av hela mitt hjärta önskar jag er all lycka i ett nyktert liv!

Er Tp

Och precis nu gick han för sista gången... Vad hände?
Vad gör jag nu?
Dricker ur mitt glas och går och lägger mej.
Det blev fyra... men det är väl ok när man precis skrivit under skilsmässopapper?

Långt ifrån humor och ironi nu... men ändå nåt slags lugn.
Kanske det äntligen blir lite ro efter tårarna. Imorgon tar jag tag i nya tankar.

Kram till er.

Fick gå en långrunda med hunden efter jag läste ditt inlägg Nynykter, du satte ord på många av mina tankar. Kalla

Jag tror att alkoholen blir ett osunt lim i många dåliga relationer. Så var det i mitt äktenskap. Alkoholen var väldigt viktig för att vi skulle ha roligt och koppla av. Efter alkoholen blev det ofta sex, men i efterhand har jag tänkt på att det var mer som gymnastik. Det fanns ingen närhet, ingen nykter bekräftelse av varandras unika jag. Det var gymnastik. I och för sig trevligt, men egentligen bara ytterligare ett sätt att dölja att vi hade vuxit ifrån varandra och att jag hade slutat älska. Alkoholen dolde sanningen. Sexet dolde sanningen. Krampaktigt kunde jag lura mig själv att det inte var så farligt eftesom vi fortfarande låg med varandra. Men glädje på flaska är ingen äkta glädje.
Nynykter

Hej Eken!
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Mina föräldrar var ytterst måttliga med alkohol. För några år sedan läste jag boken Flodhästen i vardagsrummet som handlar om medberoende. Jag insåg att jag och mina syskon beter oss som alkoholistbarn! Även vi hade en fysiskt instabil förälder och en annan som sopade under mattan.
Hälsningar frånmNynykter

ja du, ha ha. Ibland undrar man vad man pysslar med. Jag hoppade ju på en deltidsutbildning i min iver att "hitta mej själv" i vintras.. Den är fantastisk på många sätt. Gillar analyserandet över våra olika delpersonligheter och grubblandet över var i universum man fått dom ifrån.. Gillar att bekanta mej lite mer med själv. Hitta ro nångång i framtiden.
Men ibland går det riktigt knaslångt. Vi ligger där och ska hitta våra inre spädbarn och känna efter var i kroppen känslan kommer och blaj blaj och då vet jag knappt var jag ska ta vägen. Det har blivit många besök på toan för att kväva mina skrattanfall. När nån säger att "jo, det känns lite i höger knä.." då är det kört!Jag är alldeles för synisk för sånt där men nåt finns det ändå som lockar.. Och människorna är underbara, egna, och otroligt tåliga med "fru skeptisk". Alltså med mej..

Nu ler jag faktiskt i stunden åt en fågelholk vi har som trillade ner från trädet i höstas och nu står vid foten av kaninburen.. Ett otroligt blåögt fågelpar har byggt bo där. Problemet är att dom inte upptäckt vår norska jägare till katt ännu som stilla ligger och trummar med klorna fem meter därifrån. Ser ut på henne som planen är att ta dom om nån vecka eller så.. Kan man flytta en holk när dom redan byggt bo??

Vår vackra storstad, ja jag bor där i kanten, har börjat det årliga Rosébadet. Jag har tagit några dopp men känner kontroll. Kanske.
Min första tanke är i alla fall inte på om det finns nåt mer hemma att fortsätta med när jag kommer hem. Långt därifrån. Jag är för skraj.
Men det är fortfarande där. Lika gott.
jag nöjer mej sålänge med att det funkar. Hänger här varje kväll för att påminna mej.

Och vad gäller min underbara så är han här med oss rätt ofta. Vi pratar länge och bra. Men hua så mycket ironi han får ta just nu :)
Ett skydd, jag vet, men vad gör man när verkligheten är kölsvart?

Kram! och kämpa på.

Hur går det med Gud?? ;)