Senaste kommentarerna i forumet

Varför jag dricker som jag gör? Det har jag ängnat många tankar åt. För det första så märkte jag redan första gången jag drack att jag tålde ganska mycket. Några av vännerna spydde men jag kom hem utan att föräldrarna la märke till något särskilt. Började festa ganska sent, blev ordentligt i gymnasiet. Har alkoholism i släkten (min farbror är nykter alkoholist som höll på att supa ihjäl sig). Jag vet att jag har en beroendepersonlighet. I tidiga tonåren åt jag mycket godis & glass. Kan tyckas ofarligt men jag åt alltid mycket och snabbt. Tror att det var ett sätt att döva känslor redan då, ett sätt att fly. Det har varit en del tillfällen då jag har blivit avvisad ute på krogen tex då jag har känt en stor ledsamhet och tänkt "nä, fuck this", gått till baren och beställt en öl + en shot. Ibland gick jag ifrån mina vänner för att beställa mer utan att de såg, inte så sunt. Har inte heller varit den som har för vana att dricka ett glas till maten för det är gott. Vill gärna fylla på med mer. Tycker ofta att det är godare med cola eller vatten till maten.

Det konstiga är att jag alltid blir så fruktansvärt bakfull. Inte att jag spyr men kan ligga en hel dag utan att kunna äta och svarar heller inte i telefon. Det blir en slags isolering med en avstängd hjärna. Ibland håller bakfyllan i sig i 2-3 dagar. Varför vill jag sätta mig själv i den sisten? Det roliga är att jag alltid klarar av mitt jobb. Jag blir förvånad hur mycket jag tolererar, hur jag orkar ta mig igenom det gång på gång?

En annan en annan händelse som troligtvis har påverkat en del var min sjukdom jag gick igenom efter första året på gymnasiet. Jag blev cancersjuk, behandlades i 8 mån, tappade håret, hela kittet. Jag är oerhört tacksam att det gick bra och att det ligger bakom mig. En redan utmanande tid som tonåring med indentitetssökande, första pojkvännen, fester osv bestod av att överleva för min del. Efter att jag blev frisk så var det no mercy. Jag festade like there was no tomorrow. Kände mig odödlig. Men det höll inte i längden. Jag skulle ju växa upp, bli vuxen, vidareutbilda mig, skaffa en karriär... Tror jag fastnade i ungdomslivet för länge, har velat fly undan det som är svårt för länge, dvs känslorna. Problemet när jag dricker för mycket och gör olämpliga saker (som jag ibland inte minns) är att jag försöker kompensera det genom att vara extra duktig på andra områden. Jobbet är en klassiker. Då kan jag på något sätt balansera ut mitt negativa beteende. Alkoholen har vafit min frizon där jag fullständigt skiter i allt & alla och vågar ta för mig med det motsatta könet. Men i ett berusat tillstånd är jag så känslomässigt avstängd...

Det är ju inte bara negativa upplevelser jag har med alkoholen. Vore det så skulle det vara enkelt att ta ett beslut om total nykterhet. Spriten har ju fördelar med sig också. Problemet blir ju när konsekvenserna av mitt drickande blir alltför negativt, vilket det har blivit många ggr de senaste åren. Jag är ganska ny här inne men har sökt hjälp via alkoholgrupper, AA-möten, alkoholklinik (stöd av antabus) och har fått en hel del kunskap kring det här. Många gånger har jag inte gjort det direkt för mig utan även för någon annan närstående. För att klara av detta måste jag ha en stark vilja inifrån mig själv, för det är jag och bara jag som får leva med mina tankar, min ångest, min sorg.
Jag hoppas jag vågar göra allt det där jag bara vågar när jag är full även nykter. Jag är modig när det gäller mycket men superrädd för vissa saker. Jag vill verkligen känna att jag duger som jag är och att misstag & brister är en del av mig. Det är en styrka att visa sig svag!

Nu blev det långt detta här men det är verkligen terapi att skriva av sig här inne.
Ha nu en härlig, glad & nykter helg! Vi är värda det!! ;-)

Det är här på forumet som jag läst om fenomenet kris i tremånaderscykler första året. Vet ej vad som är 6-månaderskris resp. "sommarsug", men det är av mindre intresse, något är det som knackar på. Har dock ej varit nära ännu, men något instabil är jag. Tänker en del på Holknektens "analyserade och genomtänkta beslut att börja dricka igen" och det faktum att han även hävdar att "om någon sagt till mig dagen innan att imorgon kommer du ta ett glas vin så hade jag skrattat den människan rakt upp i ansiktet" ungefär. Så genomtänkt var det beslutet liksom..

Holknekten var förvisso tolv resor värre på det än jag hann, men det är lite mentalt påfrestande, ambivalensen om man verkligen kan lita på sig själv eller inte? Å ena sidan känner jag att jag har full kontroll, men samtidigt, kan en intelligent person som PH resonera så galet så tvivlar jag indirekt lite på mig själv också.

Att vakna ganska tidigt utan klockan, känslan av att få ligga kvar i sängen och bara fundera på allt och inget, försöka luska ut vad det är för väder bakom persiennerna...det är så härligt. Har min första semester på flera år och har såklart lite dåligt samvete över att vara ledig. Inte direkt medvetet utan mer som en liten molande känsla i magen. Vad är det för trams? Nä här ska njutas! Har inget planerat första veckan och det ska bli intressant att se vad jag gör, eftersom jag har en tendens att få lite ångest av att bara vara, enklare med ett fullt schema. Som en studie av mig själv.

På alkoholfronten intet nytt, inget sug men har heller inte varit utsatt för "frestelser". Det där med att ta ett glas vin här och där är inte (i nuläget peppar peppar) så svårt att avstå eftersom jag aldrig varit så intresserad av att smådricka. Vill ju alltid bli full när jag dricker, ett glas är helt meningslöst. Största risken för mig tror jag är att jag får för mig att festa till ordentligt, att jag tror att jag kan det. Kan sakna alkoholen, fast inte som jag använt den nu utan när jag var yngre, spänningen inför festen, allt det galna. Vet samtidigt att jag filtrerar bort allt det dåliga, all misär och ångest, det är ju så hjärnan fungerar. Ibland trycker jag bort tankarna direkt med ett "du kan inte dricka, punkt slut". Fast oftast försöker jag låta tanken löpa ända ut, var det verkligen så roligt? Nej. Kommer fram till samma slutsats varje gång.

Icke-drickandet tar mycket tid, tänker på alkohol varje dag. Å andra sidan tog drickandet en jäkla massa tid och framför allt energi så det får väl vara så.

Önskar er alla en trevlig helg!

knallar livet på med en monoton lunk, en lunk som jag inte riktigt trivs med. Som beroende, men nykter ett tag nu, så har jag fortfarande med mig att det hela tiden ska hända nåt, det får inte bli för långsamt. Ändå kan jag idag se fram emot en 2 dagars resa för att träffa andra nyktra vänner och jag vet att det blir sprudlande glatt och massor av kramar. En minisemester som jag gör tillsammans med en annan gubbe som har dubbelt så lång nykterhet som jag och jag vet helt säkert att vi kommer att ha skoj !!

Men ändå är jag inte nöjd ?!

Jag ser ju att det är motsägelsefullt det jag skriver och jag kan inte riktigt förstå det själv.

Jag vet ju många som skulle toknjuta av att få vara med oss på resan men som inte kan av olika skäl så jag borde ju vara helnöjd. Vi ska dessutom träffa en vän som nu är på behandling och han blev så glad att han blev gråtfärdig när han fick veta att huvudsyftet med resan var att hälsa på honom och det känns ju också bra :-) Jag kommer ju själv ihåg när det var söndag och bekanta fick komma på besök och hur nedstämd jag själv blev för att ingen kom till mig de första helgerna. Vi som inte fick besök försökte ju snylta in oss hos de som hade familjen där för att få känna lite familjegemenskap och när det var vår tur att få besök så delade vi frikostigt med oss av våra familjemedlemmar. Jag kommer ihåg att min grabb var så imponerad av att alkoholister kunde skratta och skämta så som vi då gjorde och han kommenterade med " Så roliga ni alkisar är " !! Dottern var betydligt mer reserverad men hon fick ju uppleva samma sak när hon gjorde sin Ungdomsvecka och alla skratten som då var. Idag känner hon en hel del av mina alkisvänner och trots åldersskillnaden så skrattar och kramas de som riktiga medmänniskor. Hon liksom jag är medlem i hemliga forum på fb, jag för alkisar och hon för Vuxna Barn och det känns bra att vi delar vår verklighet och fortätter att utvecklas.

Äntligen ser jag nu på forumen att det diskuteras hur man går tillväga för att gå ur sitt beroende av bla SSRI-preparat. När jag läser vad de går igenom så blir jag återigen så glad att jag inte börjat använda. Stöttningen är enorm och de hjälper varandra på ett sätt som överstiger hjälpen jag får som alkis mest pga att de forum jag är inne på har alkohol och AA som bas och där pratar vi mer om oss själva och hur vi gjort. Denna hjälpen är mera direkt och de talar om vilka sätt som har fungerat och råder mera i klartext hur man ska göra. Skönt att det börjar röra på sig på den fronten också.

Nu ska jag packa och dra iväg på lustresan till kram-landet :-)

på att boka bord för två och äta trerätters - det var en övning för servitören också:) De har mycket att lära men stämningen oss tre emellan var god och glad. Vi åt gott, drack den alkoholfria öl som fanns, Torres Natureo, vatten och kaffe. Jag tipsade om 100% Blåbär.

På dagen åt vi nyrökta fiskar (från fiskaffären) och nyupptagen potatis och talade mycket och länge om den "inre vändning" som mannen upplevt. Om hjärnan, tankar, känslor, social samvaro och allt vad "Gud som vi upplever honom" betyder - ingen av oss är främmande för något av detta men det här är ett nytt perspektiv. Vi drack mineralvatten och alkoholfri öl och pratade om hur det känns - att en ölburk känns annorlunda än en Cola burk för mig. Att vi ska lyfta upp allt detta som väcks. Att jag gärna kunde dricka vin för mannens del men jag har ingen lust och inget behov av det. Jag vill vara delaktig i en gemensam och klartänkt värld.

Vi avslutade dagen med att se filmen om Cornelis. Så tragisk, jag blev sorgsen när jag tänkte på min far som var så begåvad på så många områden. Han kunde också spela och sjunga vid sidan av andra talanger - och han söp bort allt. Jag minns mycket tydigt det branta fallet när ölen kom till matbutiken och fiket på macken men då var jag redan vuxen.

Har skrivit i en annan tråd om massmissförstånd idag, hur vi delar våra glansbilder på fb och förstärker findrickandet.

Idag börjar vårt trettiosjätte år som gifta. / mt

Ja visst är det konstigt att det där glaset (med alkoholhaltigt innehåll) blivit en så nödvändig del i den mänskliga samvaron. Vi vet att bland ungdomar är det vanligt att det skapas helt felaktiga bilder exempelvis om sex och droger som "alla" tror på - man tror att alla andra gör och så måste man själv fast man kanske inte vill... Och genom att överdriva/ljuga om sina "häftiga" upplevelser vidmakthålls och förstärks den felaktiga bilden.

Vi vuxna är ju inte ett dugg bättre, vi skapar bilden av sköna eftermiddagar med svala drinkar och mysiga middagar-med fina-viner... Facebook bidrar starkt till att upprätthålla bilden. Och jadå, jag har skrivit många statusuppdateringar där lammsteken är i ugnen och Amaronen uppkorkad och vännerna gillade och delgav sina middagar och passande vin...

För ett tag sen slutade jag konskvent slutade gilla alkoholintag på fb - en liten men tydlig handling. Jag "såg" plötsligt mängden av kvinnor 25-40 årsåldern (med småbarn) som belöndade sig och uppmuntrade varandra att ta en drink/en cider/ett glas vin för att man städat eller tvättat...

Ibland skulle jag verkligen önska att "alla" läste här för att få en motbild.

Heja er alla som ser sanningen i vitögat och stöttar varann! / mt

Jag har också tänkt så att min strävan efter att prestera faktiskt tagit mig framåt, att jag åstadkommit saker i livet. Och självklart ska man sätta upp mål, det är ju utvecklande och höjer självförtoendet när man väl når dom. Men så tänker jag också att mina prestationer är ju ingenting värda om jag hela tiden bara ångar på, sätter högre mål, och aldrig stannar upp och är nöjd. Känner mig tillfreds med det jag gjort. För så har jag funkat hela mitt liv, kört på i hundraåttio och ägnat en massa tid och energi åt att gräma mig över det jag inte klarat. Utåt sett ser det ju snyggt ut, men hur känns det på insidan? Då är man ju där igen, den där tomma bekräftelsen man får av "alla andra" (den där publiken man har som hela tiden vakar och bedömer, som bara finns i ens huvud). Jag tycker som sagt att man ska sträva mot mål i livet, men man måste på nåt sätt klura ut vilka mål som är ens egna och vilka som är andras, eller de man tror att andra tycker att man ska nå. Blir helt snurrig av att tänka på det :-) Ibland får jag en sån beslutsångest när jag funderar på vad jag vill, kan vara nåt enkelt som vad jag vill göra en ledig dag. Inte vad jag bör göra, vad som är bäst, mest effektivt, vad som gör mest nytta eller vad någon annan vill. Bara vad jag känner för. Skrämmande att jag kan vara så ovan vid att känna efter, för ibland har jag verkligen ingen aning.

Jag förstår att du är rädd att tankar om att det inte är så farligt kommer komma krypande, det är jag också. Och dom poppar upp titt som tätt. Har gjort halvhjärtade försök att sluta innan men det har inte funkat. Den här gången låter jag inte hjärnan gå på autopilot, jag funderar och grubblar, ifrågasätter invanda mönster och mitt beteende i stort, inte bara när det gäller alkohol. Låter inte mig själv komma undan på nåt sätt. Eller alkoholdjävulen som många kallar den del av en själv som vill dricka. Tror det är en del av förklaringen till varför det funkat bättre den här gången. Har insett tidigare att jag druckit för mycket men velat skylla det på allt annat än mig själv. Nu vet jag att jag har allvarliga problem att jag är en risk- eller missbrukare. Hur är det med dig, varför tror du att du dricker som du gör?

Och ser att vi är många som förundras hur alkoholen fått så stort fäste i vår kultur. Har fått så många frågor om hur många paraplydrinkar jag drack på kryssningen och så många förvånande miner när jag svarat "inga".
Är dricka det enda man gör på en kryssning?, har ju känt mig så Bläig sista veckan men det känns bättre när jag ser att jag inte är ensam i dessa funderingar. Hur har det blivit normalt att dricka? Och onormalt att inte dricka.
Det är fredagskväll och för mig har det blivit normalt att jag är nykter, tänker inte på det alls när jag är hemma med min familj, här är vi nyktra, det är normalt.
Det är när jag umgås med andra som jag känner mig onormal fast jag är ju normal. Ngn som fattar vad jag menar?
Ska enda sättet att få känna sig normal vara att alltid bara umgås med familjen? Så fort man ska umgås med ngn annan eller göra ngt med jobbet så ska alltid alkohol finnas med i ngn form, är inte det konstigt?
Kanske lite snurrigt, trött och så rejäl 6-månaders kris tror jag, jag väljer då att fortsätta vara "onormal" för jag trivs att vara nykter.
Kram!

Usch vad visset du mår! Men vet du, jag blir lite inspirerad av dina rader:

"I mitt liv är det så mycket som förknippas med alkohol.
Att laga den goda helgmaten.
Att sätta mig och spela gitarr och försvinna bort bland alla
toner i ett rus av alkohol och känslan av att smeka
fram toner och harmonier ur strängarna.
Att snickra, måla skapa.
Att gå ner på bryggan sätta mig till rätta i min favoritstol
känna lugnet av berusningen och av allt det vackra
omkring mig."

Min första tanke är: vad värdefullt ändå att du ser alla de där sakerna som finns omkring dig. Du sörjer inte förlusten av en "god" vän, du längtar efter att göra de här sakerna som ger dig så mycket! Och sen tänker jag att allt det där blir ju så mycket bättre och tydligare utan alkohol. Med alkohol får du ju knappt hälften av upplevelsen!!! Att leka fram toner och plötsligt upptäcka någonting nytt bland dem ger ju ett rus så gott som något! Med ett par glas innanför västen blir det nog inget vidare vällustigt ljud som kommer från strängarna :-)

Kram på dig, du kommer att fixa det här. Efter regn kommer solsken!

Hungrig, arg, ledsen, trött - det gäller att se upp med dessa tillstånd då man är extra svag! Det är bra med hund, då måste du ut!! Mina katter ligger gärna på soffan och gosar...

kramar till er "6-månadingar". Är det vanligt det tro, just 6 månader, att det är extra jobbigt då? Man får ju hoppas att det går över nångång så att man kan ägna hjärnkapaciteten åt annat än interna alkoholförhandlingar!!

Tomt är verkligen ordet - helt meningslöst att söka det ute på krogen samt med alkohol i kroppen. Det är så falskt alltihopa, inklusive jag själv. Vet att jag läste i en artikel om en alkoholist som sa att han blev kär "på riktigt" första gången efter att ha blivit nykter! Stod även om en högt uppsatt kvinnlig chef i aftonbladets söndagsbilaga för några veckor sen som upplevde samma sak. Jag har varit nykter sen min fina genomdykning på jobbfesten för en vecka sedan och det känns urskönt. Gick förbi några uteserveringar tidigare idag och kände mer avsmak än nånting annat. Lättad just nu att jag känner så men vet att tankarna om att dricka kommer smygandes tillbaka efter ett tag.... Det är bra och vara inne och läsa här för att påminna sig (läsa sina egna äldre inlägg också)
Det fina är att jag har tränat flera ggr denna veckan och känner mig redan starkare! Har även avslutat en energisugande relation som inte var på väg nånstans för jag kände att jag är värd bättre ;-) Tog inte emot som det har gjort innan. Är jag på rätt väg månntro?
Varför vi har denna prestationsångest vet jag inte men kruxet är att den har varit positivt också. Jag har åstakommit en hel del med hjälp av den. Som Emma Ingelström sa i nåt program: viljan att bli bäst, att prestera & att aldrig vara nöjd är min främsta styrka men min största svaghet. Jag kände igen mig så mkt i henne när jag såg det programmet. Tydligen är det ganska vanligt att A-människor har beroendepeoblem. Behöver jag bli B-människa då? Troligtvis inte, men kanske en A-...;-)
Jag tror att det är som du säger MissH att vi måste ge oss en tid utan alkoholens inverkan för att bygga upp självrespekten och tilliten till oss själva. Den vacklar hos mig en hel del. Om inte jag kan lita på mig själv, hur ska då någon annan göra det?
Många i min omgivning som inte känner mig så väl ser den bilden som jag serverar dem. Dags att sluta med det och vara sann mot mig själv. Lättare sagt än gjort. Men träning ger bättre!!
Jag tänker fortsätta träna, bygga upp och må bättre. Det som har hänt har hänt, det är bara nuet jag kan kontrollera. Hur skönt känns inte det?
Härligt att det går bra för diig. Det är både inspirerande och förtroendeingivande!

Vi har ett stort bekräftelsebehov eftersom vi ställer för höga krav på oss själva och därför inte kan känna att vi duger, dvs bekräfta oss själva. Jag tror det är så enkelt, förklaringen alltså. Lösningen är svårare... Därför blir det så tomt när man söker det där hos andra, tex hos killar på krogen. Det är ju inte deras godkännande man vill ha egentligen, så det hjälper liksom inte. Har själv varit där många gånger, känner igen känslan.

Har tänkt på det förr, att jag måste sänka mina krav och tycka om mig själv, men det har inte funkat förrän nu. Kanske var jag tvungen att bli helt klar i huvudet först? :-) Eller ta mig själv på större allvar, respektera mig såpass mycket att jag låter mig själv slippa den förnedring det inneburit att alltid låta alkoholen kontrollera mig istället för tvärtom? Vet inte riktigt, men hoppas det håller i sig!

Håller tummarna för att du får känna samma sak!

6-månader är mkt värre, känner likadant. Får just nu kämpa med en dag i taget . Kram

Fick sluta efter ett pass i dag, drog på mig stövlarna och gick ut i skogen med hunden. Kom hem med en hel påse kantareller och något lättare sinne. Men det är konstigt hur det jäkla spöket fladdrar om kring så fort man är trött.

Men just nu känns det bättre och det skall man ju njuta av//Kramar till er

Hej Mulletant!

Vill bara säga att din make inte är ensam i sitt sätt att tackla alkoholproblemet. Mitt minskade alkoholintag beror också på yttre motivation i form av arbetsgivare och min älskade sambos krav. Försöker hitta min egna inre motivation att inte dricka. Ibland känns som nu är jag där, men nej nu gled det undan igen. Dom stunder när det känns som jag är nära beror mycket på de fina inlägg du med fler har här i forumet.

Tack från Leo

och lämnar fönstret lite på glänt - det är ostadigt väder överallt-och-ingenstans-i-hela-landet - men varmt, nästan lite kvalmigt. Stänger till innan vi åker till stan på middag, det kan bli åska och regn till kvällen.

Det är tomt och stilla här nu. Sommarstilla. Sommarväntan och sommarlängtan i luften.
Alla är nånannanstans men vi vet att det bara är en utflykt.

Lite av Stigsdotters midsommargodis ligger kvar i skålen. Jag ska fylla på ifall det behövs. Tar in en novellsamling, Tove Janssons Det osynliga barnet, där kan man läsa om både det ena och det andra på ett lättsamt sätt. Och så ska vi göra flädersaft - det blir fint här. Vackra glas, jordgubbsbitar och citron och några blad citronmeliss från trägårn. / mt

sen vi gifte oss. Ett litet och speciellt bröllop. Många bröllopsdagar har vi inte ens kommit ihåg och ingen har varit ledsen för det. Vår 20:e minns vi båda - då seglade vi långt ute i skärgården och drack Champagne sen åt vi middag på en skärgårdrestaurang där det inte fanns vin / glas. Vi var lyckligt berusade av vin och kärlek. Då:) Den 30:e bröllopsdagen var vinet självklart men inte glädjen. För ett år sen var inte så mycket så självklart - jag har deletat det jag skrev den dagen men den 8 juli skrev jag efter "tre svåra dagar och smärtsamma samtal":

"Ikväll kunde vi "mötas" i bemärkelsen förstå den andras värld. Horisontsammansmältning. ... Temat för det smärtsamma är av vilket skäl han är nykter. Han är nykter av respekt för vår relation och skulle önska att vi kunde dricka något vid särskilda tillfällen. Jag tror inte på det. Han blir olycklg över att hans nykterhet "inte duger" och inte räcker till, att den är "på fel sätt".... Han önskar att jag kunde ge honom uppskattning för att han bryr sig om relationen. Jag känner att jag har skuld över det saknade vinet till maten vid fesliga tillfällen och det vill jag inte bära. Åh vad vi har vridit och vänt på detta. Kom till en bra sak, att avgränsa problem till det de är. Till exempel "Vad dricker vi till maten?". Mannen vill helst ha mineralvatten. Okej. Mm beskriver att han är på en resa och han har inte kommit längre ännu. Han är nu nykter för vår relations skull men är ännu inte framme vid att vara nykter för sin egen skull. Som grundvärdering. Han känner sig livstidsdömd. (Nu säger han att katten håller med) Vi skriver och skrattar tillsammans nu. Jag menar att vi har prövat alla sätt att dricka "lite" och vid "speciella tillfällen". Jag tror inte på det längre och är livrädd att förlora det goda nyktra livet vi har haft den senaste tiden. Jag bad att få bli inbjuden som medresenär på hans resa och fick sittplats.
Han sagt att han inte kan lova att vara livstidsnykter. Idag när vi talade om min rädsla frågade jag hur länge han kan lova att vara nykter. Han svarade att han är nykter så länge min rädsla varar. Det var stort och generöst för min rädsla är stor, eller enorm.
Jag har å andra sidan lovat att inte åka och titta på lägenheter utan att han vet om det. Särskilt inte på vår bröllopsdag... medan han tittar på romantiska blommor blåklint, som i brudbuketten, som blommar på vår gård. Två stycken = ett vackert par. Han gillar att jag skriver det :)
Det här, är som i en av mina favoritdikter, att skratta i bedrövelsen. Det gör vi nu tillsammans medan vi formulerar ...
Jag uppskattar oerhört att vi kan göra den här resan tillsammans. Att han kan läsa allt jag skriver och att vi just nu sammanfattar tillsammans. Det är inte lätt men alternativet är sämre. Det är fint att hjälpas åt."

Hittills är resan värd priset. Tveklöst. Igår var jag ensam hemma halva dagen - vanligen trivs jag med det men just igår kände jag starkt hur "halv" jag skulle vara utan Mm och hur mycket vardagssamvaro jag skulle sakna i ett annat liv. Vi är tillbaka i den delen av livscykeln där det oftast är bara vi två - jag har längtat till det under åren med mycket barn omkring oss... Eller, tillbaka - vi har aldrig varit där för vi hade ju barn med oss när vi träffades och sen har det kommit nya hela tiden:) Eget, syskonbarn, barnbarn...

I fjolårstexten har jag noterat en rad Winnerbäck & Miss Lee - "Jag skulle sakna den där stunden som vi har när vi till slut har blivit sams" - jag vet också att jag i ett "eget" liv skulle leva i risken att "fastna i min ensamhet..." jag har en sån talang.

Nu äger vi våra liv som aldrig förr. Mer generöst än nånsin. Mycket kvar att öva på... / mt

kan säga så mycket. Det känns fint att du förstår pianomannen. / mt

Har många goda egenskaper! I Kina föds det extra många nya små detta år.
Sänder mina varmaste kramar och lyckönskningar till dig och de dina!

Tur att du inte har ngt hemma, vore trist att bryta över ett halvårs nyktertid pga jobbet.
Du är stark Kalla, jag känner mest Blä just nu, och tar en dag i taget.
Kram!

Visst är det trist när man blir utanför, på detta halvår har jag varit på några fester och det är likadant varje gång, i början när alla är nyktra är allt som vanligt men ju mer folk får i sig desto mer undviker de den nyktra. Jag var likadan när jag drack, det är jobbigt att prata med ngn som är nykter när man själv börjar känna sig blarig.
Om jag nu inte helt ska byta umgänge vilket inte är det lättaste så är det så här det kommer vara framöver, och jag kommer stanna hemma mer och mer.
Den insikten känns inte spec kul. Känns ffa BLÄ!!
Kram!!

Hej TP, Leo här!

Du undrade lite om mitt drickande och hur jag ser på det.
Är 50+ som har en alkoholkonsumtion som, så många andra här på forumet, accelererat genom åren . Givetvis förnekelse till mitt problem förutom när ångesten var/är som störst. Blev p g a engångshändelse tvingad av min arbetsgivare att söka hjälp och min sambo började ”genomskåda” mitt drickande. Har under ett års tid haft god hjälp av terapeut och detta forum för att komma tillrätta med mitt problem.

Orsaken till mitt drickande kan något förenklat förklaras av BELÖNING och SOCIALT ANSVAR (om det blir tyst vid bordet är det mitt ansvar att konversationen kommer igång) kopplat till ”taskiga” gener. Mitt intellektuella jag fattar att alkoholen är bara en falsk väg till en väldigt kortvarig lycka och därefter helvete medan min ”djävulska sida” (hittar inte rätt ord) smeker mig på ryggen och säger ”du är värd detta”.

Mitt intellekt inbillar sig fortfarande att jag fortfarande kan lära mig dricka ”normalt” men fattar, utifrån vad ni som kommit längre, att så är inte fallet. Hoppas genom bl a detta forum att mitt intellekt skall övermanna min djävulska sida,

Till dej TP: Framför mig ser jag en man som vill sina barn allt det bästa men kan bara ge KÄRLEK. Finnas det någon större gåva!!!!!
Är inte van att skriftligt uttrycka känslor (jobbar som byråkrat) men TP, dina barn kan inte få en bättre pappa.

Jag måste också lära om, lära mig att leva utan alkohol. Njuta utan alkohol. Har varit nykter i drygt två månader och tycker att jag njuter mer nu av småsaker än innan. Men ibland blir jag rädd liksom du, hur fasen gör man? För det första har jag märkt att jag lätt får panik när jag ser för långt framåt, en dag i taget är viktigt. Inte fundera över allt som kan tänkas hända på en och samma gång, det blir ju omöjligt att lösa! Och sedan försöker jag tänka att jag har två val; antingen låter jag rädslan segra och ser allt det negativa, eller så litar jag på att min kropp (och själ?) vet hur man gör för att må bra utan. Vi har ju vant oss, lärt oss att alkohol alltid ska finnas med så fort vi har kul/tråkigt/stressigt/middag/egentid/kvalitetstid/fest/vad som helst :-) Då måste vi ju kunna avvänja oss också. Allt vi gjort med promillehalt i blodet kan vi göra utan (tja kanske inte allt, som tur är), och samtidigt vara mer närvarande. Jag känner att livet börjar bli mer på riktigt nu, hoppas att du får känna (känner?) samma!

Tycker du verkar vara en ovanligt klok och godhjärtad snigel, kärleken kommer garanterat presentera sig när du är redo, var så säker!

Skickar all lycka jag kan till er//Kramar Kalla♥