Senaste kommentarerna i forumet

väl en revisor till företaget ? Hen har en skyldighet enl lag att kolla upp och hjälpa till. Gå (helst personligen)till revisorn eller ring skatteverket som har blivit väldigt serviceminded och kan hjälpa till att reda ut saker och ting så DU inte blir drabbad. !! Du får inte se det som du saboterar något utan DU gör det för DIN egen skull.

Och du !! Du har en möjlighet att dra nu på direkten om du kollar med kvinnojouren, Stadsmissionen, kyrkan, socialen....du är inte ensam ! Och du överdriver inte !

Kom på en sak till jag glömde:

Även jag har känt lite ont här och var under tiden som gått. Fått ont i benen och leder rygg.
Ja, jag menar lite mer än vanligt. Det kanske inte har med kisspölar att göra, kanske har det med
inflammationer och andra irritationer som blir tydligare när "dimman lagt sig" och man ger sig tid att
känna efter. Vet naturligtvis inte - det kan säkert en riktig medicinare svara på. Tyvärr har vi ingen här
som vill ge sig till känna, kanske någon som jobbar och är involverade i alkoholavvänjning kan lägga upp en samlad
bank med medicinska erfarenheter? Kanske något vi kan önska oss i Julklapp från Alkoholhjälpen?

Som en en egen flik som "litteraturtips" med med medicin. Är ju en återkommande fråga hos många skulle jag tro.
Så om det är någon administratör som läser här inne till och från så kanske dom kan tänka sig att ta en funderare?

Annars får vi helt enkelt försöka hjälpa varandra, så att säga "lekmän" emellan. Och då skulle jag rekommendera
några voltaren istället för rödtjut. Ta dubbla så hjälper dom lite mot ont (om magen pallar) och så tar dom ju
lite inflammation med - om du nu har sådan.

Har själv en misstanke om att rödvin - massproducerad lådvin - innehåller en del skit...
Svaveldioxid och annat jox i mängder - och min livliga fantasi säger att det kan sätta sig i muskler och leder.

Mycket väl menat råd från "ickedoktorn" eller hur?

och reflektioner. Känner lite att "hjälp, vad har jag dragit igång? Sååå farligt är det väl ändå inte, jag har nog överdrivit och gett er en missvisande bild..." Har läst igenom mina egna inlägg flera ggr och hittar ingenting som inte är sant. Men blir ändå förskräckt när jag ser hur allvarligt ni tycker att det är. Jag kan inte riktigt ta in det, men jag vet ju att ni reagerar på samma sätt som jag själv skulle göra om det handlade om någon annan. Adde, jag vet att hans fusk även kan drabba mig som delaktig i företaget och jag har bara att försöka lita på att jag blir trodd. Jag vet inte hur jag ska gå till väga med det och när.

Lilleskutt, jag har läst det du skrivit både här och i din egen tråd. Det gör mig ont att du har behövt gå igenom allt detta och jag ser att det finns stora likheter med detta. Jag har också i mitt förra förhållande varit med om liknande om än inte lika allvarligt som ditt, med en alkoholist som var mycket äldre än jag och med en sjuklig svartsjuka. Förstår att jag har lite att jobba med med mig själv när allt detta är över...

Jag ser inte möjligheten att lämna nu. Vet inte hur det skulle gå till. Vart ska jag ta vägen mitt i julen? Han är ju alltid hemma och jag kan inte göra något utan att han märker det. Med min plan så hinner jag förbereda mig lite i alla fall... Men jag vacklar lite känner jag. Han kommer att dricka idag, det vet jag. Orkar inte bry mig längre. Han sa igår att han tycker att jag blivit känslokall och att han inte är viktig längre. Han har förmodligen rätt i det och tydligen märker han på mig att jag är annorlunda trots att jag försöker vara som vanligt. Det gör mig osäker.

Nähä, inte än hos mig i alla fall. Finns en "liten" fixlista att sätta tänderna i under helgen. Men kanske är det Julefrid som sprider sig här på forumet? Jag hoppas att det inte är glöggångorna :-) Många är så flitiga att skriva, men det är ju bråda tider nu.... Fia exempelvis är väl antingen uppslukad av sin vackre man, eller har inget Internet i lagunen? Hoppas i alla fall att det inte är något annat som gör att den uppfriskande fläkten ännu inte skrivit några rader! (Se upp för nedfallande kokosnötter) sägs vara en olycksrisk...

På tisdag är min första vita Julafton på sisådär dryga trettio år, det tål att tänka på, eller hur? Bara tanken gör ju att man kan få något religiöst i blicken (som Karl Bertils ömma moder). Kanske till och med hinner kolla på Kalle Anka oss hans vänner med lilltjejen i år?! Är ju oftast annars upptagen med att få några extra glögg eller en Julöl i köket, för att vara stadigt välgrundad innan maten med öl, och rejäla snapsar.

Sedan har man myst åt Karl Bertil, betydligt fryntligare än pappan i filmen, men inte somnat med den goda känsla som goda gärningar ger som i Karl Bertils fall. Minst lika bakis som pappan har man vaknat, men aldrig till julottan. Vaknar gör man kanske halv tio, men vid julottan ligger man nog mest och vrider sig.

Ungefär så har dom sista Jularna sett ut. Tänker även lite på fenomenet med tillståndsberoende inlärning. På samma sätt som när man lärt sig dansa, eller i ungdomen börjat ha sex på fyllan, kan det vara så att det är svårt att göra vissa saker nykter. Lite som Ugglas låt "dansar aldrig nykter" har stämt väl på mig. Nykter sex har jag faktiskt haft en del gånger, och Jul har jag ju faktiskt lärt mig att uppleva nykter - även om det var ett tag sedan. Kanske hann bli en 15 - 16 stycken.

Glad över att det nu går mot ljusare tider. Idag vänder det, och även jag vill vända. Jag tänker unna mig att klura vidare, och se vad en tids återhållsamhet har att ge. Det är klappen jag i år ger mig själv. Nu iväg och handla. Bolaget står på listan, dom andra ska ju få sitt.

Hoppas ni har en bra lördag alla!

Låter som det var en bra kväll, och idag en toppenmorgon, eller hur :-)

lite skoj det där med att du inte tillhörde normen igår. Nej det är säkert så,
och innan har vi kanske inte hört till normen heller? Vem vet? jag har faktiskt
aldrig kunnat bedöma hur status ser ut hos dom andra....

Och det måste ju vara en upplevelse i sig!

Ha en fin dag!

Först av allt grattis till dom 12 dagarna! Dom visar ju att det faktiskt går. Och ingen kan ta ifrån dig dom. Alla verkar falla ibland ( jag själv tusen gånger) Så känn dig inte nedslagen för det. Nu är jag verkligen inte rätt person att spela Besserwisser, men jag kan gärna berätta för dig att för mig var dag 13 - 24 lite lättare än 1 - 12. Med det facit i hand hoppas jag för min egen del att det ska fortsätta för varje dag som går. Jag har så länge skjutit upp till när xxx är över, förbi, varit där , efter semestern. Hoppas du förstår att jag känner igen mig i detta. Jag har så ofta vaknat och mått skit och sagt till mig själv på morgonen att idag ska jag inte dricka, och så ofta har det slutat med svängen till bolaget framåt eftermiddagen. Tror att de flesta av oss känner igen detta, och ingen av oss kommer med pekpinnar. Vi som hänger här(oavsett om vi dricker lite för mycket, om vi får problem när vi dricker, eller har utvecklat fysiskt beroende) lär oss av det vi upplevt och läst här på forumet.

Hur mår andra när dom slutar? Jo för min egen del känner jag av magen/organen en smula. (insidan :-)) utsidan har ännu inte blivit väsentligt mindre, men det beror nog på att jag ännu inte lagt fokus på sport och socker etc. Det spar jag till efter Jul, du vet "har en plan"...
Dom första kilona har jag gått ner, men det tror jag beror på att man helt enkelt tappar dom när man går på toa (alkohol binder ju vatten) och dom flesta som dricker lite för mycket är ju lite pluffsiga. Pluffsigheten i ansiktet har liksom försvunnit, men dubbelhakan finns kvar ;-)

Ska ta tag i det - det har jag lovat mig själv. Har jag ännu inte lyckats utveckla diabetes (hoppas inte det) så tänker jag göra vad jag kan för att slippa det!

Känner mig även fortfarande "tät i huvudet allt som oftast. Inte som en stark huvudvärk men som att lätt tryck. Det beror nog på långvarigt "marinerande" av den ädlaste kroppsdelen (jag har tydligen tidigare trott den sitter någon annan stans). Allmänt lite upp och ner med humöret, kommer lite "tycka synd om mig själv" ibland. Då brukar jag slå på nyheterna eller så. Hjälper mig att fatta att det inte är så synd om mig, och då åker offerkoftan av.

Tycker jag att jag borde må bättre än så efter snart 6 veckor? Nej, jag har faktiskt inte förväntat mig det, men en sak är säker. Just nu vill jag till inget pris i världen börja om igen, så jag har bestämt mig. Det här jävla skitåret ska jag avsluta nykter.

Inser hur galet det låter när man oftast säger "just idag ska jag inte dricka" och den strategin har hjälpt mig, men nu utmanar jag mig själv och skickar "kompisen" in i nästa år, hasta la vista! Hoppas att han landar där och slår sig illa!

Vi kan Lexi, det har vi visat, och från och med idag blir det lite ljusare var dag. Glöm inte det :-) bara ett halvår kvar till midsommar!

Ha det så fint i Julstöket och lycka till. Idag, imorgon eller nästa år!

Bra med tolv dagar, synd med vinboxen (i mina ögon). Läser vad du skriver om att du inte mått så bra under de här tolv dagarna, och det har jag full respekt för, jag tyckte också att den första tiden var jobbig, framför allt humörmässigt. Det jag tänker är att inget av det du beskriver, med ryggvärk, mage, humöret, regnet skulle kännas mindre jobbigt eller uteblivit för att du druckit/dricker vin. Tvärtom, de faktorerna finns ju kvar, med vinet och ågren över det som extra "bonus".

Instämmer med det Buzz skriver om uppskjutande av beslut också. Det blir aldrig något riktigt bra tillfälle. Men, detta är mina tankar, ta det som konstruktiv kritik och inget annat.

Nattliga funderingar från m...

Hemma från julfest med jobbet. Känns ungefär som andra tillställningar jag varit på alkoholfri, under den här perioden - den första timmen känns skit. När det bjuds, och hälls upp, minglas osv. När det är förväntningar om kvällen som ligger i luften. Blir sur över att det enda alkoholfria alternativet som bjöds var julmust och vatten. Inte mycket att skåla med, men det hade jag förutsett, så hade ju med mig egen dricka, som fick lite uppmärksamhet, men inte mycket. Några vet ju om att jag har ett "alkoholuppehåll" och det var ingen som var särskilt intresserad av att fördjupa sig i det ikväll, vilket jag är tacksam för.

Ju längre fram på kvällen det går, och man ser dem som druckit för mycket, och kommer att vara dåliga innan kvällen är slut (och framför allt imorgon), dimmiga ögon hos någon som annars inte verkar berusad osv så är det ingen uppoffring att vara nykter. Men, helt ärligt, en sådan här kväll, som är byggd på att man ska kunna dricka ett par öl, eller ett par glas vin, är det inte helt enkelt att stå emot. Tankarna rör sig mycket, och man har tid att iaktta en hel del under en kväll. Kan konstatera att många har inga problem att sluta fylla på efter ett par glas, medan jag vet att jag hade fyllt på och inte kunnat sova inatt, vaknat med ångest och torr i munnen och varit som ett vrak imorgon.

Jag har inte tvekat om att jag skulle vara nykter ikväll, men det hade inte varit svårt att omförhandla det beslutet i ett tidigare läge. Det är en sak till som jag ska lägga till på den positiva listan om vad alkohol har med sig, att känna sig delaktig i ett socialt sammanhang, ikväll var inte jag normen, jag var den som bröt mot den. Jag är glad och stolt över att jag klarat det, men det kräver energi. Men, å andra sidan kräver det energi att dricka också.... Så jag noterar plus på energibalansen trots allt.

det betyder väldigt mycket! Jag vill bara att du ska förstå att jag inte har varit så stark som du kanske tror. Det är som jag berättat inte första gången jag har varit i ett förhållande med en alkoholist. Nu har vägen från tanke till handling varit så mycket kortare, inte av styrka utan av rädsla för vad som kan ske.

Av erfarenhet vet jag att det inte alltid slutar lyckligt. Jag ska förklara.

Jag har i mitt tidigare förhållande med den man jag träffade som mycket ung varit utsatt för ungefär den behandling du just nu utsätts för. Jag försökte bryta mig loss många gånger, har i olika omgångar flytt till kvinnojourer i Stockholm, där jag bodde vid den tiden. Jag tror att jag har bott på fyra eller fem olika..

De sista åren i förhållandet levde jag utåt sett som ensamstående med barnen men han hade fortfarande järngrepp om mig och kom och gick i mitt hem som han ville. Jag höll hela tiden fasaden, ingen visste något. Eftersom han var "snäll med barnen" dvs han slog inte mig efter att de föddes, han bara förnedrade och hotade så trodde jag att jag gjorde det bästa för mina barn när jag låtsades som allt var bra. Han dök ofta upp med dyra presenter, gärna vid läggtid och tvingade sig kvar över natten och jag fick snällt ställa upp trots, att han liksom din sambo sagt till dig, sa att jag hade en stor och sladdrig --. Om han såg att jag grät när vi hade sex så blev han arg. Det hände att han slet fram några hundralappar, slängde dem på mig och stack hem till sig i vredesmod.

Ibland försökte jag neka honom att komma in men då ropade han på barnen och de ville naturligtvis att pappa skulle få komma in, han betydde ju presenter.

Jag var så svag och rädd att, om jag såg hans bil utanför min bostad när vi kom från fritids och dagis, vände jag och sa till barnen att mamma har tappat bort nycklarna Igen!! och åkte till en väninna för att sova över där. Ibland, om han hade en riktigt besvärlig period, sjukanmälde jag barnen , vabbade och reste till mina föräldrar på ett plötsligt besök under någon vecka.

Mitt enda skydd var barnen, jag visste att så länge de var med skulle han aldrig slå mig utan nöja sig med att hota. De stackarna fick agera sköld. Jag vågade aldrig gå ut ut utan barnen. När mina föräldrar som enda gång i deras liv, hade dem hemma hos sig under en sommarvecka, (För att som de sa låta mig leva lite vuxenliv och komma ut lite) gick jag inte utanför dörren en enda gång.
När veckan hade gått berättade jag för mina föräldrar om allt trevligt jag hade gjort.

Under de här åren började en plan ta form i mitt huvud. Jag visste att jag skulle behöva lugn och ro för att få styrkan att verkligen förändra min och barnens situation i grunden. Jag förstod att jag skulle behöva resa bort, långt bort och länge. Den planen fanns i mitt huvud under flera år när jag en dag fick nog och upplevde att det var ett kritiskt skede och gjorde slag i saken. Jag kontaktade min läkare, förklarade min situation och blev sjukskriven för ett par månader, bad om ledigt i skolan för en längre period och tog barnen med mig långt, väldigt långt från Stockholm.

När jag så hade återhämtat mig och kom tillbaka till Stockholm ( havande i 5:e månaden) och berättade för min familj om allt jag hade gått igenom under åren och för första gången hade mod att be om hjälp så hände det jag alltid hade fruktat. De trodde mig inte! Istället fick jag veta att jag var impulsiv och oansvarig som bara reste iväg på det sätt jag gjort och att deras pappa var en ängel som hade stått ut med mig så länge. Denna trevliga och sympatiska stackars man.

Det blev naturligtvis vårdnadstvist. Han behöll helt enkelt barnen efter att han hämtat dem med ursäkten att de skulle på Gröna Lund. Eftersom jag frivilligt hade lämnat dem till pappan kunde jag inget göra.

Vid vårdnadsutredningen kunde mina föräldrar berätta att de aldrig sett något som tydde på misshandel, att jag ibland plötsligt bara fick för mig att hälsa på dem mitt i skolterminen, att mina barn var nervösa och att jag verkade allmänt stressad och spänd för jämnan.

Skolan kunde vittna om att barnen hade hög frånvaro och ofta samtidigt, att jag verkade ha mycket omkring mig, verkade ofokuserad och skygg. Pappan hade de sett vid till exempel Luciafirande och hade ingen uppfattning om honom. Att han var svettig och skakig av baksmälla och gick därifrån innan andra sången var slut var det ingen mer än jag som noterade.

Detta tillsammans med ett antal anmälningar om misshandel och ofredande som jag sedan hade tagit tillbaka och att jag hade berättat för barnen att deras pappa bar sig illa åt pga av att han hade en sjukdom, alkoholism och inte för att han inte älskade dem gjorde att pappan bedömdes som lämpligare vårdnadshavare än jag.

Den yngsta som föddes under rätssprocessen har jag däremot ensam vårdan om.

Med den erfarenheten i bagaget är det så mycket lättare att gå..

Väl värt att ge sig själv en stor klapp på axeln för tycker jag!

Där har du ju visat för dig själv att det går att vara utan alkohol.
Känn efter hur det kändes de där nästan två veckorna, antar att du mådde ganska så mycket bättre? Både i mage, rygg, humör?
Har själv känt av alla de besvären, magen gjorde så klart uppror mot att behöva tampas med alkoholen i stort sett varje dag, sämre humör är ju inte att undra över med ångesten och ständiga kroppsliga besvär, och mitt ryggonda tror jag (utan att ha undersökt det) också härrörde från alkoholen.

Ta inte följande som dömande eller negativ kritik för jag har upplevt samma sak själv. Många gånger ska sägas.

Precis som dig kände jag mig tillfreds med att ha "skjutit upp" nykterheten, att få någon slags respit från det jobbiga. Men för mig innebar det det bara ett ökat supande och ännu svårare att ta beslut om att lägga ner när den dagen jag tänkt göra det kom. Så, jag tillät mig ofta att skjuta på det ett tag till och så var jag nöjd med det. Vilket innebar ännu mera drickande, ja du ser cirkeln antar jag?

Precis som du säger att du hellre använder vin för att slappna av för att det kommer folk över jul resonerade jag också med mig själv. Problemet för mig, vilket det tog lång tid att inse var bara att det hela tiden dök upp nya skäl till varför jag var "tvungen" eller "gjort mig förtjänt av" att dricka... Var det inte stress så var det för långtråkigt, problem med barnen, problem med bilen, ja precis allt legitimerade att jag skulle dricka. Så, naturligtvis blir det svårt att någonsin sluta då.
För dig tror jag faktiskt inte att det blir fridfullare i ditt sinne med vin som hjälp, bara under den tid då vinet verkar.

Jag betraktar inte mig efter sju veckor som någon som lyckats sluta, men det känns fantastiskt bra den här gången. Känslan infann sig ganska snart och har hållit i sig så här långt.
Tror inte att det går att sätta någon tid på när det känns "bra", det är nog ganska individuellt. Dessutom förväntar jag mig nog att det kommer att gå både upp och ner.
Till min hjälp denna gång var nog att jag var så nergången att jag helt enkelt "fått nog", mådde såå dåligt helt enkelt.
Skriva och läsa i forumet har hjälpt massor också.

Jag tycker i alla fall att du har varit riktigt duktig med dina tolv dagar Lexi, räkna in dom i din nykterhet och fortsätt på det spåret.

Buzzz

Ja, 12 dagar klarade jag av utan vin, men sen föll jag. Från att känna mig stolt över nykterheten till att köpa en box vin tog det nog bara en timma. Vad är det som händer i hjärnan när suget tar över så snabbt? Jag trodde att jag skulle må så bra när jag inte drack vin, men istället mådde jag mycket sämre. Min ryggvärk blev värre (troligen pga allt torkande av kissepölar på golvet efter valpen), magen svullnade om möjligt ännu värre, totalstopp i magen, humöret i botten. Regn o rusk ute. Så lätt det är att hitta ursäkter. Men det är ju ändå bara suget som styr. Konstigt nog känner jag mig bara tillfreds och skjuter fram min nykterhet till efter jul och nyårshelgen,
Ni som har klarat av att sluta med alkohol hur lång tid tar det innan "må bra" känslan infinner sig? Jag måste nog vara mer förberdd och inte förvänta mig att allt ska vara toppen från dag ett. Är nog oxå lite skraj inför julen o huset fullt med folk, barn o barnbarn o x-make. Goa o snälla allihop men jag är ingen sällskapsmänniska. Trivs när det är lugnt o fridfullt. Det blir lättare att stå ut när jag får mitt vin.

Tack för uppmuntran. Det känns bra att vara tillbaka här. God Jul önskar jag dig!

Tack Adde!

Det känns bra att vara tillbaka här. Jag ser fram emot julen med barn och barnbarn. I år ska det bara bli julmust för mig. Jag brukar försöka att inte dricka alkohol när de små är med, så det är inte så dumt tror jag att börja mitt nyktra liv nu. God Jul!

Det blev både vinglögg och starkvinsglögg, Grants whisky till några Irish Coffe, vin och öl till maten.
Dessa drycker är dock inte något som jag kommer att vara med att dricka av, de är till för våra gäster och för min Fru (det lilla hon nu dricker).
Min egen nyårsskumpa var billig och gick bra att handla på ICA (Pommac Magnum). Tror att den smäller lika bra som något annat vid tolvslaget?
Till maten blir det must för mig, har inte riktigt vågat mig på 0%-Öl ännu, håller mig borta från allt med minsta alkoholhalt, är lite rädd för att det skulle trigga mig, men det kanske inte är någon fara? Kanske testar längre fram.

Jag är övertygad om att detta är något jag måste lära mig att hantera, att kunna vara med och ha roligt trots att det finns alkohol med i bilden.
Jag ser med förundran på vårt barskåp, välfyllt både av inhandlade drycker och sådant som givits som julpresenter av bekanta. Förut hade jag sett det med en känsla av att se ett smörgåsbord färdigt att ätas.
Nu känns det skönt att på riktigt inte vilja ha det som står där inne.
Jag vet att priset jag får betala är för högt för att jag skulle vilja göra det. Det är inte så många veckor sedan jag vaknade svettig, törstig och lätt illamående vid 3-4 taget på morgonen.
Ångern för att man druckit och insikten att det inte kan fortsätta skulle också hanteras...

Allt obehag som drickandet för med sig slipper jag idag, saknar inte mina träffar med Herr Ågren det minsta.
Att inte behöva gömma, ljuga och tugga starka tuggummin/halstabletter (patetiska försök att dölja verkligheten, jag vet) känns också mycket bra.
Får också då och då spontana kommentarer från mina närmaste hur skönt och lugnt det känns numera och att jag ser mycket friskare ut. Bra incitament att fortsätta på den inslagna vägen, om än inte de största för mig. Jag gör detta för mig själv i första hand, att det kommer en massa andra bonusar är grädden på moset.

Jag känner just nu ett stort och skönt lugn.

Ha en lugn och skön helg.
Buzzz

att de "värsta exemplen" vanligen föregåtts av det "lindrigare" våldet. / mt

Hej Yogi
Jag skriver fram till nu bara i andra sidans trådar. Läser mycket andras trådar, och ibland även era som skriver om hur ni upplever ert medberoende. Du har ju redan här fått alla goda råd som finns. En sak är i alla fall säkert, och det ju att det du är inne i inte är hälsosamt. Lycka till nu när du agerar, vilket du måste göra. Du ska se att det finns en bra chans att få ett lugnt och harmoniskt liv framöver. Fram tills dess - all styrka i den jobbiga tid som nu kommer.

Styrkekramar!

//PP

när jag ändå är igång.

Jag har läst en hel del och sett program etc om våld i nära relationer och reagerat på att man alltid tar upp de värsta exemplen, visar bilder på söndertrasade ansikten och flådda hudpartier. Jag förstår vad man vill uppnå , att syftet är att visa hur långt det kan gå men jag menar att det motverkar sitt syfte.

Det budskap som tas emot är att ens egen situation trots allt inte är så förfärlig, att man faktiskt inte borde klaga, att ta en plats på jourboende när så många har det så svårt känns rent av omoraliskt.

Det hjälper också de misshandlande männen/kvinnorna att förringa sitt eget beteende. " Vilket svin, så skulle jag aldrig kunna göra, det finns gränser. Det är en sak att slå sönder saker och att hota men att lemlästa "...

Jag önskar att man kunde berätta lite mer om de psykologiska effekter "lindrigare våld" medför, tala mer om de som lever under en hel livstid i en relation som förminskar och begränsar dem, om alla krossade drömmar, högt blodtryck och självmord detta orsakar, om det sociala arvet som tvingar in barnen i liknande relationer..

Hur många gånger har jag inte hört anhöriga berätta om mormor eller farmor som underligt nog vid 80 års ålder levde upp efter makens så tragiska bortgång

Instämmer med Adde, häng kvar! Lycka till med den första tiden. Är ganska lugnt här inne på forumet just nu. Har nog med helgerna att göra, men du kommer säkert att få en del utbyte av att läsa, och säkert en och annan uppmuntrande kommentar!

tillbaka och häng kvar !

snälla....läs vad lilleskutt skriver och ta ett beslut innan det händer nåt mer allvarligt !! Jag håller med i allt hon skriver och jag vill bara tillägga om ert företag och ekonomin där (fast det känns som att riva i öppna sår, men det är för ditt eget bästa) : Om du vet om att det förekommer rent fusk i firman så är även du som delägare åtalbar. Om berättar vad du vet nu så finns det en stor chans att du går fri.

Så....polisanmäl och ta kontakt med kvinnojouren. NU. Direkt.

Kram !!

i varje ord som lilleskutt skriver. Så bra med sakkunniga råd också.
All respekt även från mig och stor Julkram! / mt

Du skriver att du vet att du borde lämna nu på en gång men att du inte vågar. Det är helt förståeligt i din situation men jag vill ändå ge dig min syn på saken. Jag hoppas att du inte missförstår mig och tror att jag vill tala om för dig hur du ska göra eller att jag tror mig veta bäst. Jag vill bara ge dig några argument som du kan fundera lite på och sedan fatta egna beslut. Jag har all respekt för att du väljer din väg och är också säker på att du har förmågan att se vad som är bäst just i ditt fall.

Alla som har kunskap och erfarenhet av hur våld i nära relationer ser ut är överens om att det är just i anslutning till separationen som den våldsutsatta löper störst risk att drabbas av utökat våld och att man därför gör bäst i att ha en plan innan man ger sig av. Där är jag helt med dig.

Du har redan en plan och du har bestämt dig. Det som oroar är att du väntar, att du försöker att ha fullständig kontroll över när och exakt hur det ska gå till när du lämnar. Det känns som att du har all fokus på tidsplanen och därmed blir blind för den omedelbara fara som hotar.

Att du har allt planerat är bra men varför vänta? Du kanske kan släppa en aning på kontrollen och ta steget redan nu även om det på ett sätt innebär att du kastar dig ut på okänt vatten för en tid.

Jag lärde mig mycket om att leva i nuet i somras när jag lämnade min relation och inte visste var jag skulle bo eller hur framtiden skulle se ut. Jag tvingades att bara vara tacksam för den dag som gått utan katastrofer. Det var smärtsamt men jag såg ju att allt löste sig och blev också varse om min egen styrka.

Lite krasst vill jag att du tar med i beräkningen att juletid är den period då många söker skydd hos kvinnojourerna därför att julen är en riskfaktor i sig. Höga förväntningar, mer tid tillsammans och alkohol, som tyvärr för de flesta ett självklart inslag i julfirandet.

Om det skulle ske något som gör att du måste fly finns det risk att det är fullt på kvinnojouren där du bor och du kanske måste bo på hotell eller hos din dotter med allt vad det innebär. Kanske du kommer att plågas av oro över att han kommer dit eller i värsta fall kanske han gör det.

Om du skulle ta steget och kontakta en kvinnojour redan idag, lämna honom innan julhelgen ,helt enkelt för att försäkra dig om en plats , kan du kanske fira din dotters födelsedag som du skrev hos din pappa, eller om du har ekonomi, bjuda ett mindre antal på något cafe eller mc Donalds eller vad det nu kan vara som upskattas av din dotter. Du behöver inte ens ge en förklaring till varför.

Det är som du också skriver risk för att han blir galen om du lämnar honom och du är rädd för vad han kan ställa till med för dina anhöriga. Ja, det kan bli jobbigt för dem men tänk hur jobbigt de skulle få det om något allvarligt händer dig. Tror du att de skull må bra av att veta att du stannade för deras skull?

Mitt tips är att du, när du tagit steget att lämna honom, kontaktar polisen där dina anhöriga bor och förklarar läget, lämnar deras adresser och ber polisen att göra en notering. Kommer det då in ett larm från den adressen så vet de vad det handlar om och kan prioritera ärendet även om det utan den informationen inte skulle ha bedömts som akut.

Jag vet inte i vilken stad du bor men i Stockholm finns "Alla kvinnors hus". Jag har själv bott där för ca 15 år sedan. Om det inte har förändrats så har man sin egen lägenhet i ett hus på en innergård. Det finns ingen möjlighet att ta sig in på gården utan att först passera en port som bevakas och öppnas av personal.

Det finns allt du behöver i lägenheten och du får också möjlighet att gå igenom deras stora förråd för att se om du kan finna gardiner ´, dukar etc som passar just din smak. Du har tv, telefon, internet i din lägenhet, allt som behövs för ett normalt liv Det finns tillgång till personal, som finns i ett angränsande hus på samma innergård, dygnet runt.

Gemensamhetslokaler finns, där det också alltid finns tillgång till personal. Det finns ett stort lekrum och en barnterapeut som kan hjälpa barnen att sätta ord på det de upplever och att förstå situationen, hon kan också ge tips och råd, skriva utlåtande och hjälpa dig med kontakter med myndigheter och Bup om så behövs.

De samarbetar med ett antal riktigt bra advokater( en del riktigt tunga namn)som de kan förmedla kontakt med.

Kostnaden för boendet kan ses som närmast symbolisk och om du inte har råd att betala själv så hjälper de dig med att få kostnaden täckt av socialtjänsten som måste hjälpa till utan dröjsmål när det gäller våldsutsatta kvinnor.

Du behöver inte uppge ditt fullständiga namn när du skriver in dig där utan kan alltså bo där anonymt. Du får ta emot kvinnliga besökare och dina barn får bo med dig.

Jag tror att du skulle få en så mycket trevligare jul om du tar steget redan nu. Tänk inte på att han eventuellt slår sönder hela lägenheten. Du kommer ju att anmäla honom och du kan till och med vara så förutseende att du fotograferar hur det ser ut innan du ger dig av. Om du bor på ett jourboende kan du få intyg som bekräftar att du bott där under perioden.
Han kommer att bli dömd ersättningskyldig för det han ödelägger i bostaden.

Om du stannar kvar av rädsla för vad han kan ställa till med i lägenheten och för dina anhöriga så har han ju uppnått precis det han önskat. Då bekräftar du att hans beteende är effektivt och det förstärker ju bara hans motivation att fortsätta hota och slå sönder saker.

Fundera en stund på vad det värsta som kan hända är om du stannar kvar respektive om du lämnar redan nu, hur du kommer att känna dig om du firar jul i hans närhet respektive på tryggt avstånd.

Du gör det som du känner är bäst och du har all rätt till det. Med stor respekt för din intelligens och förmåga att bedöma din situation vill jag bara ge en "utifråntolkning" av din utsatthet.

All styrka och självförtroende önskar jag dig med en stor Julkram!

Nej, så tog jag det inte PP. Lite mer än så tål jag :-)

lämna redan nu på en gång. Men jag vågar inte, för jag vet att jag inte har en chans att bli av med honom förän lägenhetskontraktet går ut. Jag vågar inte bo kvar där om han tvingar sig kvar, vilket jag vet att han kommer att göra. Jag vågar heller inte bo kvar om han flyttar därifrån, för jag vet att han kommer att komma dit och försöka ta sig in, och den oron och stressen skulle jag inte orka med. Jag skulle heller inte våga ha mina barn hos mig då eftersom han fullständigt struntar i om de ser och hör och tar skada av det. De har bevittnat tillräckligt och nu behöver de i alla fall inte träffa honom berusad och då klarar han någorlunda att hålla sitt humör i schack.

Jag tror att jag måste härda ut. Försöka hålla honom lugn och ovetande om mina planer tills dess det är dags. Men det känns som om han kan läsa mina tankar. Jag vet inte om jag beter mig annorlunda kanske. Jag känner mig nervös hela tiden i hans närhet och även när han inte finns i närheten. När han ringer. Eller när jag skriver här och det blir så verkligt. Så sant. Nu när jag börjar ta in vad det faktiskt handlar om, även om jag fortfarande vill bagatellisera och tänka att det nog inte är så farligt ändå. Jag har konstant ångest numera. Tankarna snurrar. Jag är rädd för det som måste ske. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.

Idag ska han iväg med en fyllekompis och handla julklappar i en annan stad. Det har nog bara hänt vid något enstaka tillfälle att han kommit hem nykter därifrån, oftast har han blivit kvar där och stängt av mobilen så jag inte riktigt vet vart han har varit eller när han tänker komma hem. Är orolig att han ska dricka igen idag. I så fall är jag tacksam om han inte kommer hem. Men risken är att han ändå kommer hem och vi har bjudit hem min syster och hennes familj för att fira min yngsta dotters födelsedag imorgon. Han har själv erbjudit sig att åka hemifrån ett par timmar för att de ska kunna komma hem till oss. De har aldrig varit hemma hos oss så jag är glad för den möjligheten, men har hela tiden varit orolig för att han ska förstöra det. Om han är hemma och är bakis eller otrevlig/full eller annat, så vet jag inte om jag fixar att genomföra kalaset. Å ena sidan tänker jag att han får ta ansvaret för hur han är osv, och att det inte gör något om de får se hur han är. Men samtidigt så förstörs min dotters firande och jag vet att min syster är rädd för honom och vill inte utsätta sina barn för att träffa honom onykter eftersom han faktiskt har hotat henne och 7-årige sonen till livet. Jag kan inte det. Tänker att jag i så fall tar med tårtan och firar henne hemma hos min pappa eller bror, att alla får samlas där och helt enkelt säga som det är. Eller? Hur tänker ni?

En annan tanke som snurrar i mitt huvud är att han och kompisen kanske festar till och sticker utomlands på en sistaminutenresa. De har pratat ingående om detta och planerat det flera gånger när min sambo varit berusad och haft större summor på kontot. Jag vet att hans kompis tjatat på honom nästan dagligen om detta de senaste veckorna. Då tänker jag att jag direkt ska byta lås och påbörja flyttningen redan nu. Det skulle vara helt underbart att veta att han är på andra sidan jordklotet och att jag då får skapligt lugn och ro att ordna med saker och ting.

Jag har planerat att polisanmäla honom för det han har gjort med vårt företagskonto - spelat upp alla intäkter, inte betalat in skatter och avgifter etc. Det är också något som jag måste göra, men är livrädd för reaktionen. Jag måste komma på avstånd först så att jag kan känna mig trygg på det sättet i alla fall. Han kommer bli helt galen, det vet jag. Får ångest bara jag tänker på det. Jag vågar inte ens andas om att jag har en aning om hur det ligger till. Han har stulit min inloggningsdosa till kontot för att jag inte ska kunna se. Han lade fram den en kväll och jag försökte logga in på natten för att titta, men han har ändrat koden så jag kan inte använda den. Jag ringde till banken och begärde att de skickade kontoutdragen från företaget till mig privat och har beställt ny dosa, även den sänd till mig privat. Jag berättade för banken om mina misstankar och varför jag ville ha dem utskrivna och sända till mig privat, och de tyckte att det var bra att jag gjorde det för hon kunde se att det fanns anledning att kolla upp det. Pengar gör honom helt förvandlad och är hans svagaste punkt. Han vill vara kung och strö pengar omkring sig. Jag vet inte hur jag ska kunna ta upp detta med honom.

Jag skulle vilja prata med polisen men jag vet inte vad jag ska säga. Jag har blivit så lurad och förd bakom ljuset. Känner mig som en idiot, men jag har inte vågat konfrontera honom! Är så jävla rädd. Ja, jag är det. Jag vet att han slänger ur sig hotelser ungefär som någon som pratar om vädret och att det oftast inte är något att ta på allvar. Men ja, han har suttit i fängelse för grov misshandel, olaga hot och övergrepp i rättssak. För tio månader sedan. En anhörig till hans exfru. Nu kommer jag att bli hans ex. Vad händer då? Han har redan hotat mina närmaste.

Kanske missförstod jag det du skrev om julresan, och trodde du låg i startgroparna för att åka. Så då kanske jag tar Julhälsningen igen lite senare. Julfesten blir säkert full av nya intryck, hoppas bra sådana. Ja aktiviteten är lite lugnare och de har ju sina förklarliga anledningar. De flesta har ju så mycket viktigt för sig just nu. Jag med! När jag skriver min egen att göra lista börjar den fortfarande med "att inte dricka alkohol" sen återkommer det på typ varannan rad, och på dom andra står det gran, julskinka, leka med barnen, köpa klappar, etc.

En fördel är att jag inte tänker på det i den omfattningen längre, men om tanken kommer är det den listan jag tar fram. Och jag kommer säkert titta in här till och från för att se hur ni andra har det hela helgen.