Senaste kommentarerna i forumet

Ja, alla korten är på bordet.
I somras brakade jag ihop och lyckades inte längre dölja min konsumtion. Så ja, hon vet allt.
Men våra kära och närmaste kanske inte vill veta allt.
Under alla år då jag druckit för mycket och smugit med det har jag ibland varit förvånad att hon inte förstått.
Jo, hon förstod ibland men inte så att hon konfronterade mig någon gång.
Det kanske är så att anhöriga skaffar sig skygglappar, det blir liksom för jobbigt att tänka hela tanken att ens livskamrat är alkoholist.

Jag kunde ha mörkat mitt återfall i onsdags, uppenbarligen har jag fortfarande hög toleransnivå, och gått vidare.
Bara jag själv hade vetat och det räcker egentligen.
Måste man alltid vara 100% ärlig och berätta allt om allting?
Ens för sina närmaste?

För min del hade det varit lättare om jag inte hade bekänt.
Iaf nu men kanske inte på sikt.
Svårt!

Uffe

Det är härligt att vara nykter! Var ärlig mot dig själv och stå emot suget! Håll dig upptagen så att du inte sitter och tänker på alkohol non-stop.. Logga in massor på forumet!
Det är bara vi alkisar som är besatta av alkohol och tänker på det hela tiden.. Vanliga människor kommer tyvärr aldrig förstå vilken kamp det är att bli nykter.

2 väldigt små barn håller mig kvar, annars hade jag gett upp för länge sedan. Men barnen blir ju större och medvetna, kanske inte i nuläget om drickandet men spänningen mellan oss som ett par och bråken... även om jag såklart undviker att ta upp det i deras närhet. Problemet är ju att jag kan inte kapa banden helt, eftersom han är deras pappa så finns han alltid i mitt liv och jag vet inte vilket som är värst - att leva med honom och dessa problem eller leva utan honom och inte ha insyn eller möjlighet att påverka honom när han oavsett måste finnas i våra barns liv. Han är en bra pappa och älskar sina barn. Smygdrickandet sker vad jag vet enbart när jag åkt iväg med dem några timmar, han är enormt ångerfull varje gång men det faktum att han inte kan hålla sig i från det trots att han är livrädd att jag ska ta barnen med mig och lämna honom visar ju hur stort hans problem är. Vi får se vad som händer, jag har fått nog och står vid ett vägskäl, att fortsätta på samma väg är även det ett val men inget alternativ för mig. Jag vet att Inget av detta är mitt fel men jag känner mig naiv och dum som hamnat i denna sitsen.... jag vet bättre

En liten stund i taget...
Ja, Trassel det låter som att vi är i samma läge!
Vi hörs!

Nu har det gått 36h sen sista ölen. Skakningarna är kvar men inte den konstiga ryckningen. Jag fick några timmars obruten sömn efter min trådstart och just nu känns det rätt okej. Jag vill verkligen inte kontakta vården, min alkoholism har varit under radarn för de flesta och jag vill försöka själv först. Jag har läst på mer om abstinensproblemet och maten är inga problem, jag har inte kräkts på många år.

Jag fortsätter läsa här och skriver när jag ville dela något.

Återigen, tack för er medkänsla.

Hej Nydag!

Oj va jag känner igen mig. Det känns som du beskriver mig. Exakt! jag är nu inne på min 3:e nyktra dag och inser att det kommer bli en utmaning. Men först till kvällen. Vi ska på födelsedagskalas idag. Dock är jag och två av mina barn sjuka. Är glad för det. Hade haft det jättejobbigt och sitta på fest nykter. Lite för tidigt. Kommer bunkra upp inför "Mello" ikväll med godis, något gott bubbelvatten. Känner inte att jag kan dricka något som ens påminner om öl, vin, cider etc. Jag har inte riktigt heller bestämt hur jag ska gå tillväga framöver... just nu kör jag dag för dag. Skillnaden den här gången är att jag VILL ha en förändring. Ett nytt livssätt, men jag har också insett vilken alkoholkultur vi i Sverige har. Det blir den stora utmaningen. Att vara nykter i den kulturen. Har inte många vänner som inte dricker. Räknar med att jag troligtvis kommer förlora några på vägen... Men det är ligger senare i min process.. sådant får man fundera på senare.

Ha en bra dag.. jag tittar nog in i kväll igen.

runt lite på forumet och ser att det är en "Never ending story" och så kommer det att förbli så länge vi har alkohol att tillgå.
Jag blir imponerad av en del som resolut tar sitt beslut, både beroende och medberoende, jag känner för en del, som liksom jag en gång i tiden, trodde att jag skulle kunna lära mig dricka socialt. Det fungerade aldrig för mig och än idag har jag inte träffat nån som klarat det. Förr eller senare vinner alkoholen.
När jag gick ut i nykterheten så drack min ex fru, ytterst små, enl mig fjantiga mängder :-) , men jag hade inte problem med det då eller nu. Jag är helt på det klara med att det är jag som har sjukdomen alkoholism och att jag inte har med andras drickande att göra. Inte förrän de ber om hjälp, då, först då, finns jag där för dem och kan berätta hur jag gjort för att få ett bra, nyktert, liv. Men beslutet om en förändring måste komma från dem själva.
Idag kan jag ha lite roligt åt de som inte kan hantera att jag inte dricker alkohol ! Inte sällan har de själva grava problem och hatar att ha en nykter person i sällskapet. Själv så drar jag gränsen när promillen stigit till den nivån när de ska komma med förtroenden, förklara lösningen på världsproblemen, sluddra.....det där djävla sluddrandet !!! och inte minst förklara för mig hur gott det är att dricka sprit. Då går jag helt sonika hem.

Numera gillar jag att läsa om olika vetenskapliga rapporter/undersökningar om alkohol och dess följder. Förr skydde jag det som pesten, det var ju direkta anklagelser mot mig själv. Jag försöker så gott jag kan sprida budskapet vidare och följer gärna vissa aktiviteter typ http://www.tänkom.nu/

Ett nyktert liv är inte enbart att låta bli alkoholen utan även att jag lär mig att njuta av det som erbjuds ute i livet. Att träffa nya människor är underbart numera mot förr då min personliga gräns var 5m hög och 10m vid och fan ta den som försökte komma innanför den gränsen. Jag träffade en kvinna igår som bara sådär gav mig en underbar kram, en sån där kram som ger en vingar !!. Vi pratade ett tag och jag gick därifrån med studsande hejsanhoppsan-steg och kände att hon gjort min dag. Jag tänkte efteråt på hur många såna kramar jag missat genom fylleåren :-((

Att leva ett nyktert liv är inte en fråga om vilja för mig, eller karaktär. Det är att jag en gång för alla böjt på nacken och accepterat att jag inte kan dricka alkohol. Från den dagen jag släppte mitt försvar och kapitulerade inför faktumet att jag är alkoholist så förändrades hela mitt liv. Allt blev helt plötsligt så enkelt.....jag behövde inte längre försvara mitt beteende eller planera längre än för dagen i dag. Jag inser i dag att jag har en dödlig, kronisk och progressiv sjukdom MEN den är fullt ut behandlingsbar om jag inte tar det första glaset.

Alla mina försök med att bara dricka fint vin, dyr konjak/whiskey, bara dricka lördagar, ta vita veckor, inte dricka ensam, inte dricka före kl 18, ta Antabus/Campral.....mm...mm var ju bara tricks för att få mig att tro att jag kunde handskas med min sjukdom. Då, när jag var inne i det, trodde jag självklart på att det skulle fungera. Riktigt så var det inte.

Idag har jag förändrat hela mitt liv, inte till det bättre alla gånger kanske (typ surgubbe ibland!!), MEN jag är en egen person som idag har det fria valet om jag ska dricka eller inte. Just idag väljer jag att inte dricka oavsett vad som än händer. Och det hjälper mig så mycket om jag inte tar det första glaset.

Hej Trassel! Skönt att få kontakt med någon som känner igen situationen. Jag har stor motivation på natten när jag känner ångest över situationen och på morgonen har jag alltid bestämt mej, sluta helt med alkohol för en tid och se hur jag kommer att må. Men nör det är dags att laga den goda middagen måste kocken ( jag) få ett glas, det är ju ändå helg! Det blir det först och andra glaset och egentligen har jag ju redan druckit dagena ranson. Som jag sjölv planerat och bestämt.. Sen är det ju middag och 2 glas till.... Efter middagen..ja vad gör man då? Ytterligare ett par glas...
Jag måste ta eget ansvar och inse att jag bara har mig själv att ansvara över. Stödet från min man kanske kommer...eller inte...men det får inte avgöra mitt beslut till förändring.
Steg 1. Inte dölja något inför min man. Fortsätta att prata om mej själv utan att bedöma hans eget drickande. Ta ansvar för mej själv.

Hej Janne
Du beskriver en del symtom som är vanliga vid abstinens. Abstinens innebär en stress för kroppen och hjärnan vilken kan lindras med rätt vård.
Jag är osäker på om den här informationen är relevant för dig samtidigt vill jag gärna informera om att det kan finnas risk för att obehandlad abstinens riskerar att försvåra en eventuell framtida abstinens. Vårt generella råd när det gäller olika abstinensbesvär är att kontakta sjukvården. De kan ge rätt typ av hjälp så att man slipper lida i onödan och de kan också hjälpa till att utesluta att problemen beror på andra medicinska orsaker. Om du upplever allvarliga abstinenssymtom, bör du genast ta kontakt med beroendemottagning, avgiftningsavdelning eller läkare.
Dessa symptom inkluderar:
- Starka skakningar – du kan inte hålla ett fullt glas utan att spilla
- Överdrivna svettningar och värmekänslor
- Mycket hög puls
- Kräkningskänslor efter varje gång du ätit
- Brist på aptit eller rädsla för att äta
- Förvirring – t ex förlorar tidsuppfattningen eller att inte vet var du är
- Hallucinationer – du hör, ser eller känner saker som inte finns där

välkommen hit och hoppas detta forum kan vara ett stöd för dig i ditt beslut
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Hej Sveksviken
Du beskriver en situation som många kan känna igen sig i och du lyfter samtidigt en smärtsam fråga. Din partner undanhåller dig saker som du vill veta, dela och förstå. Hur mycket har detta att göra med alkohol? Vi vill välkomna dig hit och hoppas att du genom att dela dina tankar och läsa andras inlägg får möjlighet att ge och ta emot stöd. Ibland tar det lite tid innan man får svar på en ny tråd. Tack för att du bidrar till forumet.
vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Din motivation är stark och du är laddad för utmaningen! Var helt ärlig både mot dej själv och andra, du är på rätt väg!

Hej Nydag!

Min partner har heller inte lyssnat de första gångerna som jag påpekat min oro över mitt drickande. Men fortsätt att tala om det hemma, till slut blir han tvungen att lyssna. Jag har dock bestämt mig för att inte lägga ner min energi och fokus på hans drickande. Han klarar det bättre än jag... dock tycker jag han dricker för mycket. (Vilket jag även påtalat tidigare). Men nu resonerar jag så här. Ta tag i mitt eget problem först. Vad som väntar i framtiden har jag ingen aning om. Nu är det bara ett par dagar sedan som jag insåg att det var dags för mig att göra något åt mitt drickande (dvs sluta helt). Min man upplever inte att jag har ett problem förutom när jag dricker för mycket?? men efter vårt samtal har han nu äntligen valt att lyssna på mig och sagt att han stöttar mig om jag vill sluta. Det kommer bli svårt, Jättesvårt.. vet att jag om några dagar kommer cirkla runt i köket.. sugen på ett glas rött. Jag har förvarnat min man på att jag kanske måste göra andra saker på kvällarna nu för att fylla "tomrummet". Vi får se hur allt går. Men, GE INTE UPP! Han blir tvungen att lyssna till slut.

Kram till dig!

Jag kopierar den här, den borde göras sticky, den är så bra.

"Har blivit så förbaskat irriterad de senaste gångerna jag varit här inne och läst. Jag har funderat på vad det kommer sig och igår ramlade poletten ner. Och nu är det inte meningen att någon ska känna sig specifikt utpekad, utan det är något som jag reagerat på sen jag började läsa här. Men det är de enerverande partners/sambos/makar som insisterar att dricka sin alkohol hemma trots att deras partners bönar, ber och KÄMPAR för att hålla sig nyktra och överleva, de får mig att se rött. De ska minsann dricka sitt vin för DE kan ju faktiskt hantera ett glas eller är inte redo att ge upp sin alkohol. MEN VAD FAN. Är det inte meningen att man ska hjälpa den man älskar på alla sätt och vis?Är det så mycket begärt att någon inte dricker sprit framför den personen vågat att säga rätt ut att man inte kan hantera eller behöver hjälp. Jag förstår inte."

Du behöver ett alkoholfritt hem. Åtminstone en tid framöver. Det handlar om hela ditt liv. Om din man inte har egna problem kan han erbjuda dig det. Han kan dricka annanstans, då andan faller på.

Jag har vid flera tillfällen under de senaste åren ändå erkänt min oro, men han är inte alls med på att ta några vita veckor eller månader. Han har inga problem tycker han, så då kan han istället "låsa in" vinet för mig och själv dricka. Det är för mig inget alternativ. Jag behöver stöd! I dag laddade jag för ett nytt samtal...men samma förslag även nu...det känns tufft och ledsamt. Han är annars en stöttande och kärleksfull människa men i det här har jag nog inte lyckats att nå fram..

Grattis! Stor kram och tack till dig med. Supergrymt att klara det med en drickande fru. Det hade jag inte gjort.

Känner väldigt bra igen det där med att inte riktigt veta vart jag är på väg, men inte ha någon orsak att dricka just nu. Filmer har det också blivit klart mera av här. Försöker få mig själv ut och röra på mig, men det blir inte riktigt så mycket av det som jag skulle vilja, även om kondisen nog skjutit uppåt och vikten nedåt under det senaste halvåret.

Janne, du har ett stort stöd i din partner som nu litar på din ärlighet. Viktigast av allt är att du inte går bakom hennes rygg, i allt vad du gör eller drabbas av. Du har insikt när du säger att hjärnan försöker lura dej, ta vara på din klarsynthet och låt dej inte luras. Har du klarat ett dygn kommer duklara nästa. Är du orolig för kroppens kraftiga reaktion ring 1177 för rådgivning. Du kan vara ananonym. Ge inte upp!

Det är ni som varit nyktra en längre period och fortfarande skriver här som får oss nynyktra att hoppas på att det finns en möjlighet att klara detta. Att läsa och se att tvivlet kommer och går men att nyktra dagar ändå läggs på rad i vackra band (poetiskt va?) gör att åtminstone jag vill fortsätta kämpa. Som jag skrivit lite här och där tidigare så är jag så rädd att glömma varför jag vill sluta dricka. Varför jag aldrig kan dricka. Idag vet jag att det är så men minnet av allt negativa kommer att blekna och jag börjar tro att kusten är klar att "tuta" och köra igen. Jag kommer aldrig att kunna dricka normalt och ångestfritt. Så är det bara. Det är där ni "långkörare" kommer in och påminner mig. ;)
Så jäkla bra gjort! Kram H

Att du resonerar kring vad du behöver just nu (vara vit) och ser till att du får det, trots nackdelarna som du nämner.
Hoppas du kan vakna nöjd idag, stärkt av ditt goda val och må gott.

...än oss här på forumet. Men likadana symptom du talar om har många här gått igenom utan några bestående men. Om du får delirium, dvs ser syner, börjar tala osammanhängande osv är det dags att pallra dig till akuten. Den värsta ångesten, darrningarna och krampkänslorna borde gå över på några dagar, svettningarna och framförallt sömnlösheten kan fortsätta något längre, men blir lättare hela tiden. Du har helt rätt i att din hjärna försöker lura dig. Om du köper den där flaskan, så slutar det knappast där, så gör inte det.

Grattis till ditt stora beslut och välkommen hit. Fortsätt läsa och skriva så kan du få stöd och råd av andra, hjälpen man kan få via det här forumet är ett stort stöd för många. Du har druckit mycket, så du kan nog behöva stöd också annanstans. Har du funderat på att kontakta hälsovården AA, eller söka någon annan stödform?

En grej till. Om du har vitamin och spårämnestabletter, så ta av dem nu och regelbundet en tid framöver. Speciellt magnesium, zink och B-vitamin har man ofta brist på om man druckit länge. Magnesium hjälper dessutom ofta mot mindre kramper.

Vill bara säga att jag tycker du har gjort en grym insats. Särskilt med tanke på att den du lever med dricker.

Ja, det där med att varva ner utan a kräver sin omställning. Att lyckas hitta ett fullgott alternativ kanske är nyckeln till livslång nykterhet.
För min del tänker jag att jag ska lyssna på mindfulnessband, eller ta ett ett avkopplande bad i det läget. Eller promenad. Men ack så sällan jag gör det ännu.
Nåväl, skynda långsamt....

Hej och välkommen hit. Bra att du hittat hit. Ger ett otroligt stöd att vara här. Både läsa vad andra skriver men också få skriva av sig. Jag tror inte på att trappa ned. Det stannar nog inte bara där liksom. Några goda folköl skriver du men jag tror att dom bara triggar igång suget och du bara vill ha mer. Så är det för oss flesta. Du har ju druckit en rätt ansenlig mängd alkohol om dagen så jag är kanske inte rätt person att råda eftersom jag inte druckit lika mycket och fått samma abstinens. Hoppas någon mer kan ge dig råd.
Jag tror att det bara är att rida ut stormen. Det är tufft i början när skiten ska ur kroppen och hjärnan spelar en ett spratt. Lättare att somna dyngrak ja, men helt vidrigt att vakna dan därpå. Har varit nykter i snart en månad och det är den härliga känslan att vakna på morgonen utan ångest och bakfylla som är min starka motivation. Stort lycka till! Kram H

Bra gjort med festen!

Du har kommit långt. Ha en trevlig kväll.

Igår inföll dagen då jag varit nykter 6 månader. Det firades med att jag somnande ovanligt tidigt efter en hård arbetsvecka.

Jag har numera inte speciellt svårt med att inte dricka, trots att jag i stort sett varje dag har alkohol i min absoluta närhet. Däremot har jag lite svårt med andra saker. Vad gör jag för att koppla av när jag är dränerad på energi så jag inte orkar ta för min något alls ("slänga-sig-i-soffan-men-en-öl-mode")? Musik, dåliga filmer och ganska många tidiga kvällar har blivit mitt svar på det som tidigare var att dricka. Jag hade en rejäl dipp under nyårshelgen som jag tror inte har så mycket att göra med drickandet egentligen, möjligen blev det tydligare för mig själv i och med att jag valde att inte självmedicinera med att dricka.

Ja, min fru dricker som förut och det är både jobbigt och motiverande. Jobbigt för att tycker samtal och annan samvaro bli helt meningslös när hon druckit, motiverande för att det mycket levande illustrerar det som jag i mitt sinne tycker är en av alkoholdjävulens värsta uttryck: det stegrande tvångsmässiga vardagsdrickande som står i vägen för så mycket i livet. Jag vill och ska inte dit igen.

Jag har inte bestämt vad det är jag håller på med. Ska jag aldrig mer dricka? Kommer jag att kunna bli en normaldrickare? Vill jag det? Men just nu finns det inget som helst skäl att ändra nuvarande ordning. På det hela taget mår jag mycket bättre nu än jag gjorde tidigare. Framförallt känner jag att jag styr mitt liv, och det är en fantastisk känsla.

Det finns ingen gräns för hur tacksam jag är mot detta forum. Det här hade jag inte kunnat göra utan er, under de första månaderna låg återgång till gamla vanor hela tiden nära, men skriva och läsa fick mig att inte välja den vägen. Stort tack.

Kram till er alla där ute.
/Akvariet

Jo, jag misstänkte att det bara fortsätter med tiden om den som dricker inte vill eller känner att de kan. Därför kapar jag linan nu så jag kan, i framtiden, minnas de goda stunderna och hur lycklig jag var. Är du kvar i ditt förhållande, och i så fall, vad håller dig kvar? Försöker inte att påverka ditt beslut eftersom man också styrs av känslor. Lycka till! :)