Senaste kommentarerna i forumet

härligt! Vilken resa du gjort under detta år. Se dig i spegeln och klappa dig på axeln!
Glad-kramar i massor / mt

Är på jobbet nu och vill bara tillägga lite saker :)
Precis som när jag nyss läst Flygcerts uppdatering så blir jag så glad när jag läser dina inlägg och hur långt du har kommit! Jag går tillbaka ibland och läser det du skrivit och alla fina medmänniskors kommentarer. Allt är så hoppingivande och stärkande för en just nu lite trasig själ som faktiskt redan börjat lagas lite.
Jag vill precis som du, om en tid, kunna säga att jag gjort mitt allra bästa för mina barn. Att jag på riktigt ska kunna vända hela mitt fokus mot dem istället för den person som skadar mig. Jag ser att det går. Jag ser att andra klarar det. Jag ser att du klarar att använda dig av andras reflektioner och tankar och integrera dem i dig själv, du klarar att hålla emot dina inre automatiska reflexer som säger att du ska svara upp mot hans krav och förväntningar som han inte ens behöver uttala. Jag blir alldeles varm inombords när jag läser det du skriver och hur långt du har kommit. Det finns så mycket omsorg och välvilja, klokhet, kunskap och erfarenheter här på forumet att det är här man känner att man kan tanka energi, styrka och mod. Försöker man prata med någon "utomstående" om det här så möts man av dömande och det självklara "det är ju bara att lämna honom", "klipp kontakten" osv. Och det är ju helt rätt! MEN man kan inte få någon djupare förståelse för hur svårt det faktiskt är, vad man faktiskt är indragen i, vilka krafter det handlar om. Och det gör istället att man blir tyst, sluten och berättar inte mer. Och det gör att man känner sig så ensam!
Du är världens bästa mamma och det du har gjort för dig själv och din dotter kommer att påverka resten av era liv! Hon ser hur stark du har blivit och du är en fantastisk förebild. Du har lärt din dotter något mycket viktigt - att det inte är ok att bli utsatt för det du har varit utsatt för i en relation. Det är en oerhört viktig kunskap för henne, även om hon kanske inte förstår det fullt ut ännu. Om hon någonsin kommer att vara med om något liknande, så har hon på nära håll upplevt att det går att ta sig ur. Du har lärt henne om självtillit och självrespekt.
Många varma styrkekramar från mig! <3

Aktiviteten är lite låg härinne nu. Skriver som någon tidigare gjort - hoppas det beror på att folk mår bra och att det går fint med det vita livet och inte tvärtom. Känns som att det kanske är i dessa dagar forumet kan ge styrka, när julfester, glöggkvällar och familjesammankomster står som spön i backen. Alla sammankomster som ger bra, och helt naturliga och tillåtna (?) tillfällen att få dricka, ser på det på ett annat sätt nu, när jag står vid sidan om och tittar på. Ja, nog om det, önskar bara att alla klarar dessa dagar på ett bra sätt, utan efterföljande ångest.

Själv ska jag som så många andra jobba sista dagen inför en välbehövlig julledighet. Så skönt. Ikväll blir det julfest, och jag har laddat med en väska med egen dryck, för att vara säker på att få det jag vill ha. Dvs inte öl eller vin med alkohol och inte heller julmust eller bubbelvatten. Gör som innan, planerar och förbereder mig, men numera för att se till att hålla mig nykter ist för en salongsberusning som håller under hela kvällen. Same same but different...

Ha en bra fredag alla - och tack PP för julhälsningen, men riktigt än slipper ni mig inte, ett par dagar till håller jag mig här innan det är dags att önska god jul :-)

att läsa om din resa och det fantastiska jobb du har gjort! Det får mig att se fram emot nästa jul! Då är jag där du är nu! Jag fylls av tro och framtidshopp när jag läser det du har gått igenom och hur du har det nu. Jag ser att det GÅR!! Du ska veta att du är en förebild för mig och säkert för många andra som läser dina inlägg.
Jag önskar dig en riktigt avslappnad och härlig jul, utan spänningar och oro. Det låter helt underbart med ditt lilla hus, även om det varit en del att ta tag i även där, men precis som någon skrev tidigare så tror jag också att det är bra för dig att ha något verkligt praktiskt att lägga din energi på! Ingen som tar ifrån dig all energi, utan du är självständig och stark och detta kommer bara att stärka dig ytterligare!
Är glad för din skull!
Kram :)

Läste ditt förra inlägg, och det ger verkligen en helt annan känsla en det du skriver nu. Fantastiskt bra jobbat, och starkt att ta tag i det innan det hunnit gå ännu längre tid. Det är så sorgligt när hela liv slösas bort på att må dåligt och ha ångest över något som man bevisligen kan leva utan.

Ha en bra vit jul och nyår!
/m

så glad över dina ord och ditt nya liv du så härligt delar med dig av flygcert !! Vilken resa du gör, det är en ynnest att få uppleva den ! Tack !

Kram ♥

att du delar med dig och visar att det finns en lösning och att det går att få ett fint liv. Vi är många som behöver påminnas.

att du klarar det så bra!
Jag längtar efter att komma dit där du är!
Det stärker mig att se att det faktiskt är möjligt!
Jag är stolt över dig!
Det här blev ett kort inlägg, känner att jag har mer jag vill säga till dig men jag skriver mer senare när jag är på jobbet!
Kramar till dig!

av Yogis ord och har fallit tillbaka på dom under dagen så fort jag har börjat med skuldtänk. Det är just det där med att det är tryggt för min dotter som hjälper. Det blir så tydligt vad det handlar om och var mitt ansvar ligger. Den kommentaren har varit min livlina idag och jag har klarat dagen utan att utveckla skuldtankar. Inte ens när jag mottog ett brev där det stod hur mycket han älskar mig blev jag tyngd.

Jag använde mig av de kloka kommentarer jag har läst här; Mulletants om att skilja mellan vad som sägs eller skrivs och vad som är min tolkning, Addes att det är för sin egen skull man måste hålla sig nykter, Fyllefias att det inte handlar om annat än intresse saknas och att man faktiskt inte kan leva om sitt liv, Yogis om att ställa sig frågan vad han har tillfört och att nu är min dotter trygg och Santorinis påpekande om det självklara att välja sitt eget liv... Med dem visdomarna i mitt huvud gick det lättare att dirigera om tankarna till sundare nivåer.

Jag tänkte bara( efter en inre kamp) när jag läste brevet att Jaha, det är hans känslor, då har han delgett mig dem och eftersom han inte frågade om mina behöver jag inte svara.

Hans familj tar hand om honom och jag tar hand om mig själv och min dotter.

Så himla enkelt och självklart egentligen och så väldigt svårt när man har ett reflexmässigt behov av att svara på andras verkliga eller av mig inbillade behov. Sjukt!

Hej!
Jag har varit i din sits och känner så väl igen det där med att vara livrädd för abstinens eller rättare sagt dilerium (eller hur det stavas)!!
Jag ställde frågan själv lite här och var på nätet men fick himla diffusa svar.
Då tänkte jag att jag dricker typ 1-2 flaskor vin varje kväll men inget på dagen, eftermiddagen och hade ingen abstinens då....jag kunde vara ute med kollegor på middagar mm utan att dricka och komma hem vid elva halv tolv och då först slå upp första glaset.
De jag läst om som fått allvarlig abstinens är de som dricker dygnet runt.
Jag är en lekman förvisso men jag tänkte så här....okey nu slutar jag och OM jag får allvarlig abstinens (inte hjärtklappning och svettningar för det får man) utan annat så har jag min vindunk i skåpet.
Mitt "behov" var som starkast mellan kl. 15-20 sen efter det var jag inte sugen alls.
Så jag såg till att sysselsätta mig den tiden.
Och jag insåg snabbt att jag faktiskt inte alls var sugen på vinet utan det var en trygghet, en avkoppling, men framförallt en vana!!
Du klarar det Mina!!
Ta en dag i taget bara!!

Skriver ett par rader från under filten i soffan, men julmust i finglas. Kom just att tänka kring att detta blir min 4:de juletid i det nyktra livet. 4:de...måste verkligen räkna igen, men så är det. På ett sätt känns det som om tiden flugit fram, men vid närmare eftertanke är det nästan som om ett helt liv gått sedan dess. Så mycket har hänt, förändrats, tagit form och riktning. Nykterheten nu är det normala, inget ansträngt eller något som kräver. Det bara är. Det har slagit mig hur lugn och skön december varit i år, till skillnad mot hur det var förr, då jag/vi fortfarande drack. Julfester och glöggminge och återhämtning. Allt som sköts på och uträttades i panik och stress för att tillslut hinna...för perfekt skulle det ju ändå vara, på ytan. Nu finns tid och ork, och så har jag lagt en hel del av kraven åt sidan. Självkänslan är bättre och jag behöver inget bevisa. Pengarna räcker också till så mycket roligare saker än krognotor och systembolaget!
Jag läser ibland i de nya trådarna, känner igen, och hoppas så att dessa modiga människor som tar sig hit ska få uppleva hur livet kan förändras utan alkoholen. Att forumet ska bli för er/dem vad det var för mig. Att ni inte ska ge upp - det är värt kampen även om den är så svår emellanåt.
Jag önskar er alla här, gamla som nya en fin vit jul (på alla sätt och vis) och ett gott avslut på 2013!

... i helgen blir det inflyttning. Allt har gått som på räls - trodde nog inte själv att det skulle vara möjligt. Och det är faktiskt så att så gott som allt är klart - huset är fixat, det mesta är flyttat och kvar är typ köksgrejer, säng och "det-jag-använder-varje-dag". Flickorna har varit med och kikat och verkar förtjusta och jag ser ljuset i tunneln!!!!

Jag har också haft bra, mycket bra, möten med socialtjänsten. Som jag skrivit någon gång tidigare - ibland vågar jag nästan inte tro eller säga att saker känns bra, av rädsla för att nästa bakslag ska komma, men just nu är det ett sådant läge när många saker känns bra!!! Jag försöker att stanna i nuet, att inte tänka på vad framtiden har att erbjuda...
Det känns gott att det är min första jul på flera, flera år när jag inte behöver tänka på att köpa rätt julklapp annars får jag skäll eller liknande, jag behöver inte fixa "rätt" julmat, jag behöver inte vara rädd för att exsambon ska skämma ut sig (eller mig) eller få vansinnesutbrott som drabbar barnen eller mig... Det är sorgligt på ett sätt att inte ha barnen samlade med sina föräldrar, men det är stor lycka att jag kan vara JAG, jag behöve ritne trippa på tå, jag behöver itne väga varje ord på guldvåg... Jag är jag!

Det finns många olika sorters alkisar verkar det som..min man har inga problem att hålla sig utan i flera veckor och har inget sug när han är nykter. MEN ibland när han har druckit en kväll så börjar han redan morgonen efter och sen är det kört. Det kan pågå, som nu, i flera dagar i sträck och han skämmer ut sig så totalt. Har annars ett bra jobb med bra betalt vilket han sköter och han är världens bästa man, pappa och morfar. Nu har det blivit katastrof fullständigt. Senaste året har allt eskalerat bortom allt vett. Jag är helt förtvivlad.

Hur dåligt kan man må innan man faller död ner? Och mina tonåringar som måste se och höra hans svador när han är packad. Då skriker han om vilken jävla nolla jag är, vilka kompletta idioter mina föräldrar är, min bror och mina barn är inte vatten värda. Jag blir förbannad då och försöker få honom att vara tyst men det går inte, han ger sig inte. Det är som förgjort att bli av med honom. Han kan gå och lägga sig en stund men är snart tillbaka och skriker ovett och slår i dörrar och beter sig illa. Det är som två helt olika människor hans nyktra kontra den fulla.

Vi hade en underbar fest hemma i lördags med många gäster och allt flöt på så himla perfekt, ingen fylla utan lagom och jag var så glad. En nattfösare för honom och en vän som sov över, ett glas vatten för mig, och sen var det som att trycka på en knapp. Han blev helt förändrad, började skrika och veva med armarna och sparkade mig i magen och knuffade mig två gånger. jag låste dörren till sovrummet och han sov på soffan. Dagen efter var allt bra och det kändes bra till och med, vi städade undan och gick på en promenad och under tiden märker jag hur han blir fullare och fullare medans vi går. Jag ber honom att gå på egen hand och jag går en längre promenad. Väl hemma så känns han full men vi lagar mat, läser tidningen och ser på tv. Jag fixar ett glas glögg till oss, vi äter och delar på en flaska vin till maten. Han blir bara fullare och fullare, jag frågar hur är det möjligt, vad dricker du? Förstås ett nekande svar. Han blir otrevlig och elak, somnar i soffan och jag går och lägger mig. Han kommer senare och då är han helt plakat och börjar snurra i sängen så det går inte att ligga kvar. Jag får gå till soffan och sova. Dålig natt kan jag säga.

Nästa morgon är han snäll och gullig och vi åker tillsammans med tunnelbanan mot stan på olika ärenden och han jobbar tydligen någon timme och sen går de och tar några bira. Han kommer hem 23.15 när jag redan gått och lagt mig. Full. Han sover på soffan. Nästa dag åker jag iväg, han far till jobbet säger han, och när jag kommer hem på eftermiddagen så är han pruttfull IGEN! Han börjar skrika om vilken jävla idiot min dotter är, hur han inte tycker om henne längre, att hon är dum i huvudet osv. Jag knuffar/föser honom mot hallen och säger att han ska vara tyst och gå och lägga sig. Då slänger han upp armen med knuten näve som tar på min lägg och jag får blodvite och svullen läpp.

Nog är fan nog. Jag ringer polisen. Han drar iväg. Polisen kommer och pratar och rapporterar till åklagaren. Han ska plockas in men de hittar inte honom så de ber mig ringa när han kommer hem. Jag ringer när han kommit men tycker att de kan hämta honom dagen efter men de dyker helt plötsligt upp och hämtar honom och han får spendera 16 timmar i sträck på häkte.

Då tror man att han ska få sig en tankeställare, verkligen. Men icke. Han går direkt till puben och super sig redlös. Kommer hem och är så jäkla full, snor ändå en flaska vin från mitt vinställ och springer hela natten och gråter och snyftar om hur hemskt det var på häktet. Det är det enda han fokuserar på, hans egen jobbiga upplevelse, inte VARFÖR han hamnade där. Jag låter honom komma till sängen sen och håller om honom och han somnar till slut. Min natt är hemsk.

Dagen efter åker jag iväg och han åker med cykeln på sitt håll och vi har telefonkontakt hela tiden. Det låter bra, han lovar om och om igen att han inte dricker och jag skyndar mig hem och hittar honom ännu mera full. Han säger att han ska åka till sin pappa och vidare till en bror på annan ort. Ännu en gång har jag stått där som en jävla idiot och litat på honom, trott på hans lögner. Hur dum är inte jag? Herregud det är snart jul och mitt liv, hans liv, mina barns liv är helt upp och ner. Jag har aldrig varit så ledsen på hundra år. Vidrigt.

för din hälsning. Och som du och Yogi skriver - vi behöver varandra. Även om och när vi sitter fast i samma sörja kan vi vara varandra till hjälp och på så sätt också hjälpa oss själva. Det är egendomligt och befriande hur jag ser mig själv i mina egna texter och i andras respons på det jag delat. Jag tror vi får en fin jul, mg kommer att göra service och hålla öppet på AA eftersom det är en sån dag det ska vara öppet. Vi kommer delvis att vara med barn och barnbarn och delvis med varann. Lugnt och stilla. Gott. Ta hand om er alla som läser / mt

i magen när jag läser hur du har det. Det du beskriver är ett skolboksexempel hur den utsatta krymper det egna livet - tack och lov har du människor att vända dig till, du har flyktvägar och du börjar göra planer. Helst vill jag be dig att bara lämna nu, tassa ut bakvägen som du skriver. Ett steg i taget visst - i din läkningsprocess, men bort från det instängda helvete du lever i. Fortsätt skriva och minns att du inte är ensam.
Kramar / mt

om det som händer i min vardag. Jag har berättat lite då och då, men det är som bekant svårt att förstå alla mekanismer för en som aldrig riktigt upplevt detta själv. Jag berättade att jag skriver här och jag tänkte skicka en länk till honom (ja, det är en han, som är min bästa vän sedan ungdomsåren). Jag berättade om min plan och att min enda önskan just nu är att jag lyckas "härda ut" och försöka att hålla honom så lugn som det bara är möjligt.

Jag är faktiskt rädd. Egentligen inte så rädd att han ska skada mig fysiskt eller så, men jag är inte helt säker. Han har utövat våld tidigare mot sin exfrus fd man (hänger ni med?). Han fick fängelse en månad och avtjänade det i våras, under vår tid tillsammans. Jag vet att han har hotat och misshandlat andra tidigare. Men inte under vår tid, höll jag just på att säga när jag kom på att han ju har hotat ganska många även under vår tid. Inte misshandlat dock. Men ändå... Jag måste konfrontera honom till slut. Jag tänker göra det när det bara är några veckor kvar av hyreskontraktet. Samtidigt tänker jag berätta litegrann för hyresvärden och be att få byta lås omgående. Annars vet jag att han kommer bli helt galen och slå sönder hela lägenheten och det finns ingen försäkring i världen som ersätter detta eftersom det kommer räknas som egenförstörelse eftersom han bott och fortfarande är skriven där. Får ångest när jag skriver det här. Blir rädd att han ska läsa. Jag har lämnat ut mig så detaljerat. Men jag behöver göra det för min egen skull, för att jag ska kunna läsa och förstå. Se på det ur ett utifrånperspektiv.

Jag kan anförtro mig till min vän. Han vet om alla skuld- och skamkänslor. Min syster och övriga familj vill jag hålla utanför det här. Jag klarar inte av tanken på att de ska se hur det verkligen är. Där är skammen och skulden alldeles för stor, samtidigt som jag bär på en ganska stor besvikelse gentemot dem av andra orsaker. Känner mig helt enkelt som en fruktansvärt dålig människa. Ovärdig. Avskyvärd.

Lilleskutt, jag tycker inte att det du skriver är överdrivet även om jag är rädd att jag själv överdriver. Men jag vet att jag inte gör det. Jag beskriver bara hur det är ur mitt perspektiv. Om min sambo visste om en enda liten bit av det jag känner så skulle han bli vansinnigt arg och tycka att jag säger såhär för att jag vill ha uppmärksamhet, spela offer, att andra ska tycka synd om mig, att jag är barnslig och beter mig som en barnunge mm mm. Men jag vill inte ha någonting av det. Jag har velat ha en förändring och att han ska förstå. Det kommer aldrig att hända. Jag vill bara försöka tassa ut bakvägen, smyga så ingen ser mig, försvinna från vårt gemensamma liv och raderas ur hans minne. Utan uppmärksamhet, eller medömkan. Jag vill inte vara ett offer. Däremot är det ju faktiskt han som vill ha uppmärksamhet, bekräftelse och allt det andra.

Jag har ont i magen varje dag nu. Vet inte vad som kommer att vänta nu när helgerna kommer och jag kommer vara ledig från jobbet en del. Känner verkligen inte för att vara hemma tillsammans med honom, men det är ju så det kommer bli. Jag kan inte be någon ringa mig. Jag har nästan ingen kontakt med någon utanför "oss". Jag pratar med min vän när jag jag sitter i bilen. Messar med syrran ibland på dagtid när jag är på jobbet. Svarar sällan i telefon när pappa ringer om jag är hemma och ringer upp honom när jag åker till jobbet. Har telefonen på ljudlöst i jackfickan när jag är hemma för att han inte ska störas av meddelandesignal eller ringsignal. Kollar ibland för att se om barnen har hört av sig eller så, men något annat svarar jag inte på om jag är hemma.

Det är ändå märkligt hur jag har hamnat här. Hur det blivit såhär steg för steg tills man nästan inte har något kvar av livet utanför. Egentligen vill han helst att jag inte ska jobba heller, och jag får inte prata om jobbet eller berätta något om min dag. Själv pratar han massor om sitt jobb, när han har något. Om hur duktig han är, hur lätt han har för att få kontakter och vilka ledaregenskaper han har. Efter ett par timmar (eller redan vid anställningsintervjun) så har han i princip redan blivit chef och ansvarig för allt. Sedan går det en kort tid och sedan tröttnar han och börjar vantrivas, gör sig osams med chefen och säger upp sig.

Jag ska försöka ha en flyktplan. Jag vet att jag kan åka hem till min vän och tillfälligt bo där. Hunden kan vara hos barnens pappa. I annat fall kan jag någon natt bo hos min dotter och hennes sambo, men det vill jag av förklariga skäl helst inte. Men det finns möjligheter i alla fall.

Det jag är mest orolig för är ändå det som jag vet följer efteråt, terroriseringen via sms, e-post och telefonsamtal. Jag vet att man borde blockera telefonnumret osv och inte läsa något av det han skriver, men det är så sjukt svårt! Ja, ja. Ett steg i taget...

Framtidsdrömmar, det känns som om du sätter ord på min värld. Men istället för att ignorera mig, så ignorerar min man mina känslor och det som hänt. Han är precis som om inget hände helgen. Jag blir så provocerad av det! Han bad mig flytta och sedan är det som om det är helt bortblåst och allt ska fungera som vanligt. Dvs mina känslor har inget värde. Jag tycker även att det blir så mot barnen och deras känslor. Jag har förberett och förbereder mig för en snabb flykt, men också på lite längre sikt. Blir det för tufft innan jul eller under julen så tvekar jag inte. För ingen av oss mår bättre av att jag väntar till efter helgerna. För vem vet vad som händer om vi stannar?

Livet hemma fortsätter som om ingenting hänt, men med min nya tjänst på jobbet ger det mig tid att tänka och förbereda mig på att saker kan hända och vad jag ska göra då. Packlista klar, vet var jag har de stora kassarna, ska spara ner foto och andra viktiga saker från datorn och jag till och med registerat mig på ett bostadsbolag. Men, gud vilken ångest jag har. Jag älskar mitt hem och vill verkligen inte bo någon annanstans. När jag är hemma och ser alla saker känns det verkligen tungt. Visst, det är bara materiella ting, men dessa bekanta saker som står där de alltid har stått inger trygghet. Att det är något som inte snurrar.

Tack för att du delar dina funderingar, och inte minst erfarenheten från idag. Du vet att som det är ovärderligt att andra delar med sig till dig, är det du delar med oss/mig ovärderligt!

Vill passa på att redan nu önska dig en riktigt skön resa, och en God Jul. Självbedragaren kan åka nån annan stans!

//PP

Ok, var kanske inte så farligt, men nu är det städat och klart. Hade nog en rejäl dipp i humöret i går. Dom kommer fortfarande, humörsvängningarna, men kanske trots allt lite mera sällan? Men rycket gjorde gott! Snodde för övrigt inte granen utan köpte den. Var många år sen sist, men jag tycker fortfarande att en riktig julgran ska huggas i skogen :-) Kanske skulle ta och köpa lite granskog i grannskapet....

Idag känns det i alla fall mycket bättre. Var uppe tidigt och gjorde risgrynsgröt till barnen innan skolan. Ibland krävs det inte mer än så för att försätta alla i bra stämning. Visst är det konstigt?! bara lite gröt, kanel och socker. Några tända ljus och mandariner. Så blir en vanlig morgon lite bättre. Ungarna blir glada och känner att pappa är med och bryr sig.

Undrar mycket hur lång tid det tar tills energin återvänder. Ja det är kanske svårt att säga även för er som har kommit längre i livet utan drickat. Kanske är det så att en positiv utveckling av energin smyger sig på, ungefär som beroendet smög sig på. Jag hoppas dock på en lite snabbare process! Känner att jag har behov av lite belöning - Och konstigt vore det väl annars - hela hjärnan är ju fortsatt ute efter belöning.

Lite virriga morgonhälsningar till alla kämpar!

glömde klistra in länken http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram / mt

har jag varit hos en psykolog, för ett första samtal. En man, specialiserad på beroendetillstånd av olika former, med lång erfarenhet. Jag visste vem han var sedan tidigare, vilket gjorde att jag inte var helt dönervös innan. Det är inte så enkelt, när man är kontrollfreak att bara sätta sig hos någon och prata om det jobbigaste, mest skamfyllda och skuldbelagda man kan tänka sig. Eller hur?

Samtalet kändes bra. Jag fick bekräftelse på att mina tankar och strategier fungerar och är konstruktiva och jag fick nya saker att tänka på. Bl.a att fundera mera över vad jag hade/har för positiva effekter av alkoholen. Nu fokuserar jag ju i stort sett bara på alkoholens negativa sidor, det är ju gärna så man gör när man vill övertyga sig själv om att man har fattat ett klokt beslut, och vill fortsätta att motivera sig till att hålla sig till det. Vitsen med att tänka efter vad vinet haft för fördelar för mig handlar om att fundera över vad jag kan ersätta det med - som han sa, om man ska ersätta de positiva effekter jag haft av vinet med en påse godis, då blir det lite fattigt... Eller ersätta... egentligen handlar det väl om det som Santorini skrev i ett inlägg tidigare, lära känna sig själv, och bli vän med sig själv, och att hitta en inre egen ro istället för alkoholbetingad. Men tanken jag fick med mig var just att man inte kan blunda för vad de positiva sakerna med vinet varit, att visa upp alla korten på bordet för att kunna gå vidare på ett ärligt och hållbart sätt.

Jag har tänkt mycket (såklart...) under kvällen och de positiva saker jag tänker att jag har haft med vinet är:
1. Flykt, att komma undan tankar och krav, och omgivning en stund
2. Social faktor - typ träffas och ta ett glas vin. Inte lika hippt och träffas över en Cola en fredagskväll
3. Helg-, ledighets- och belöningsmarkör. Jag vill INTE dricka bubbelvatten i vanliga dricksglas när jag dukar fint och lagar god mat. Den delen är numera inte något större problem. Jag dricker alkoholfri cider i vinglas, alkoholfri öl, tonic water med citron mm på helgen och det känns helt ok, riktigt bra faktiskt. Till julfesten på fredag tänker jag ta med mig egna öl, ingefärsöl och cider. Vill inte dricka julmust och bubbelvatten hela kvällen.

De två första punkterna behöver jag jobba mer med. Men hopplöshetskänslan jag känt under ett par veckor känns iaf mindre nu, och det känns skönt. Igår dök det upp tankar om att det kanske ändå inte skulle vara så farligt om jag drack något glas vin under semesterresan nästa vecka, eller till nyår. Så känns det inte inte idag. Alla såna tankar försvann under någon mening som jag fick till mig som innehöll ordet självbedrägeri. Jag minns inte exakt ordalydelsen i meningen men det ordet brände sig fast. Fast det hade jag kunnat få till mig här också av er, kloka forumvänner :)

Nu är det dags att sova. Godnatt därute i decembermörkret.

Tack för dina ord, Spes. Ja, om du ,läste tråden fick du svar på några av frågorna. Jag började nog på allvar tänka att det var dags att göra något åt alkoholen för sådär 3 år sedan. Gjort några halvhjärtade försök och ändrat beteende, dvs försökt att hålla mig till flaskvin istället för box och endast på helgerna, men det har gått sådär. Dvs inte alls bra, mer än korta perioder. Förra hösten hittade jag forumet och gjorde ett första allvarligt försök att hålla uppe helt, som höll ett kort tag och sen tillbaka till gamla vanor igen. Nu går det riktigt bra, men första veckorna (ffa fredagarna) var mkt jobbiga. Jag hade bra stöd av min man och det har hjälpt mig, liksom forumet. Plus att jag verkligen VILLE ha en förändring den här gången.

Har idag varit hos en psykolog och pratat kring detta - fortsätter om det i min egen tråd. Men om jag får ge dig ett oombett råd, så tror jag att du behöver hitta någon att prata med både om alkoholen och din relation, som verkar destruktiv. Kanske någon du har förtroende för privat, eller någon professionell person att prata med. Det är tufft att jobba ensam...

Och vad gäller suget efter alkohol så blir det mindre med tiden, den första tiden är svårast.
Kram m

Jag känner starkt för din situation och önskar av hela mitt hjärta att du snart ska få fred. Att du inom en mycket snar framtid ska var fri från det helvete du lever i.
Det är bara en tidsfråga innan du tar dig därifrån, du har styrka och huvud att klara det och att du är på väg råder ingen tvekan om.

Jag tycker att det är jättebra att du ska börja bjuda hem kompis och syster till dig ibland. Det ger en signal till honom och även till dig själv att du har rätt att leva ett normalt liv och att det är hans problem om han gör bort sig. Det kan också vara bra, hur jobbigt det än kan kännas för dig, att din syster och andra som står dig nära får se hur han spårar ur. Det ger dem större förståelse för din situation och kanske inser de att du lever i en potentiell fara.

Det är viktigt för din säkerhet att så många som möjligt känner till hur du har det.
Kanske kan du och din syster ha ett kodord som du enbart använder vid fara så att du kan kalla på hjälp utan att han förstår det.

Tänk inte nu att jag har missuppfattat situationen eller att du har överdrivit. Allt,precis allt ,i din text, det du skriver nu och det du har skrivit tidigare, indikerar att du lever med en tickande bomb. Du har blivit så van vid ljudet att du inte hör det taktfasta tickandet i bakgrunden men jag lovar att det hörs genom datorn när jag läser dina texter Yogi.

Du är så nära nu, så nära att ta dig ur din situation och det är bra. Jättebra! MEN var försiktig så du inte signalerar detta till din sambo, vad du än gör. Håll i stället huvudet kallt är mitt råd.

Hur arg du än blir, försök att inte tala om att du är på väg bort, det kan sluta illa.

Jag vill inte skrämma dig, och menar inte att det är så i ditt fall, men tror du att de kvinnor/tjejer som har mist livet ( direkt eller indirekt) pga våldsamma relationer förstod den fara de befann sig i ?

Snälla, hur dumt och överdrivet du än tycker att det jag skriver är, vidtag några försiktighetsåtgärder, ha en flyktplan klar och be någon att ringa med ojämna mellanrum för att höra hur du mår. Du tror inte att du ska krocka när du tar bilen men du använder ändå säkerhetsbälte. Gör det hemma också!

Massor med styrke och befrielsekramar! / lilleskutt ( Och tack för allt stöd, det är värt massor! )

Har lagt mig- är så jävla irriterad och förbannad på att ännu en kväll vara osynlig och inte värd att prata med. Jag frågade vad det är för slags lek/spel han leker/spelar.... Som vanligt inget svar!
Fy vad jag är less.... Men snart kommer jag att slita mig loss och vandra mot ljuset.
Kram