Senaste kommentarerna i forumet

Det finns många olika sorters alkisar verkar det som..min man har inga problem att hålla sig utan i flera veckor och har inget sug när han är nykter. MEN ibland när han har druckit en kväll så börjar han redan morgonen efter och sen är det kört. Det kan pågå, som nu, i flera dagar i sträck och han skämmer ut sig så totalt. Har annars ett bra jobb med bra betalt vilket han sköter och han är världens bästa man, pappa och morfar. Nu har det blivit katastrof fullständigt. Senaste året har allt eskalerat bortom allt vett. Jag är helt förtvivlad.

Hur dåligt kan man må innan man faller död ner? Och mina tonåringar som måste se och höra hans svador när han är packad. Då skriker han om vilken jävla nolla jag är, vilka kompletta idioter mina föräldrar är, min bror och mina barn är inte vatten värda. Jag blir förbannad då och försöker få honom att vara tyst men det går inte, han ger sig inte. Det är som förgjort att bli av med honom. Han kan gå och lägga sig en stund men är snart tillbaka och skriker ovett och slår i dörrar och beter sig illa. Det är som två helt olika människor hans nyktra kontra den fulla.

Vi hade en underbar fest hemma i lördags med många gäster och allt flöt på så himla perfekt, ingen fylla utan lagom och jag var så glad. En nattfösare för honom och en vän som sov över, ett glas vatten för mig, och sen var det som att trycka på en knapp. Han blev helt förändrad, började skrika och veva med armarna och sparkade mig i magen och knuffade mig två gånger. jag låste dörren till sovrummet och han sov på soffan. Dagen efter var allt bra och det kändes bra till och med, vi städade undan och gick på en promenad och under tiden märker jag hur han blir fullare och fullare medans vi går. Jag ber honom att gå på egen hand och jag går en längre promenad. Väl hemma så känns han full men vi lagar mat, läser tidningen och ser på tv. Jag fixar ett glas glögg till oss, vi äter och delar på en flaska vin till maten. Han blir bara fullare och fullare, jag frågar hur är det möjligt, vad dricker du? Förstås ett nekande svar. Han blir otrevlig och elak, somnar i soffan och jag går och lägger mig. Han kommer senare och då är han helt plakat och börjar snurra i sängen så det går inte att ligga kvar. Jag får gå till soffan och sova. Dålig natt kan jag säga.

Nästa morgon är han snäll och gullig och vi åker tillsammans med tunnelbanan mot stan på olika ärenden och han jobbar tydligen någon timme och sen går de och tar några bira. Han kommer hem 23.15 när jag redan gått och lagt mig. Full. Han sover på soffan. Nästa dag åker jag iväg, han far till jobbet säger han, och när jag kommer hem på eftermiddagen så är han pruttfull IGEN! Han börjar skrika om vilken jävla idiot min dotter är, hur han inte tycker om henne längre, att hon är dum i huvudet osv. Jag knuffar/föser honom mot hallen och säger att han ska vara tyst och gå och lägga sig. Då slänger han upp armen med knuten näve som tar på min lägg och jag får blodvite och svullen läpp.

Nog är fan nog. Jag ringer polisen. Han drar iväg. Polisen kommer och pratar och rapporterar till åklagaren. Han ska plockas in men de hittar inte honom så de ber mig ringa när han kommer hem. Jag ringer när han kommit men tycker att de kan hämta honom dagen efter men de dyker helt plötsligt upp och hämtar honom och han får spendera 16 timmar i sträck på häkte.

Då tror man att han ska få sig en tankeställare, verkligen. Men icke. Han går direkt till puben och super sig redlös. Kommer hem och är så jäkla full, snor ändå en flaska vin från mitt vinställ och springer hela natten och gråter och snyftar om hur hemskt det var på häktet. Det är det enda han fokuserar på, hans egen jobbiga upplevelse, inte VARFÖR han hamnade där. Jag låter honom komma till sängen sen och håller om honom och han somnar till slut. Min natt är hemsk.

Dagen efter åker jag iväg och han åker med cykeln på sitt håll och vi har telefonkontakt hela tiden. Det låter bra, han lovar om och om igen att han inte dricker och jag skyndar mig hem och hittar honom ännu mera full. Han säger att han ska åka till sin pappa och vidare till en bror på annan ort. Ännu en gång har jag stått där som en jävla idiot och litat på honom, trott på hans lögner. Hur dum är inte jag? Herregud det är snart jul och mitt liv, hans liv, mina barns liv är helt upp och ner. Jag har aldrig varit så ledsen på hundra år. Vidrigt.

för din hälsning. Och som du och Yogi skriver - vi behöver varandra. Även om och när vi sitter fast i samma sörja kan vi vara varandra till hjälp och på så sätt också hjälpa oss själva. Det är egendomligt och befriande hur jag ser mig själv i mina egna texter och i andras respons på det jag delat. Jag tror vi får en fin jul, mg kommer att göra service och hålla öppet på AA eftersom det är en sån dag det ska vara öppet. Vi kommer delvis att vara med barn och barnbarn och delvis med varann. Lugnt och stilla. Gott. Ta hand om er alla som läser / mt

i magen när jag läser hur du har det. Det du beskriver är ett skolboksexempel hur den utsatta krymper det egna livet - tack och lov har du människor att vända dig till, du har flyktvägar och du börjar göra planer. Helst vill jag be dig att bara lämna nu, tassa ut bakvägen som du skriver. Ett steg i taget visst - i din läkningsprocess, men bort från det instängda helvete du lever i. Fortsätt skriva och minns att du inte är ensam.
Kramar / mt

om det som händer i min vardag. Jag har berättat lite då och då, men det är som bekant svårt att förstå alla mekanismer för en som aldrig riktigt upplevt detta själv. Jag berättade att jag skriver här och jag tänkte skicka en länk till honom (ja, det är en han, som är min bästa vän sedan ungdomsåren). Jag berättade om min plan och att min enda önskan just nu är att jag lyckas "härda ut" och försöka att hålla honom så lugn som det bara är möjligt.

Jag är faktiskt rädd. Egentligen inte så rädd att han ska skada mig fysiskt eller så, men jag är inte helt säker. Han har utövat våld tidigare mot sin exfrus fd man (hänger ni med?). Han fick fängelse en månad och avtjänade det i våras, under vår tid tillsammans. Jag vet att han har hotat och misshandlat andra tidigare. Men inte under vår tid, höll jag just på att säga när jag kom på att han ju har hotat ganska många även under vår tid. Inte misshandlat dock. Men ändå... Jag måste konfrontera honom till slut. Jag tänker göra det när det bara är några veckor kvar av hyreskontraktet. Samtidigt tänker jag berätta litegrann för hyresvärden och be att få byta lås omgående. Annars vet jag att han kommer bli helt galen och slå sönder hela lägenheten och det finns ingen försäkring i världen som ersätter detta eftersom det kommer räknas som egenförstörelse eftersom han bott och fortfarande är skriven där. Får ångest när jag skriver det här. Blir rädd att han ska läsa. Jag har lämnat ut mig så detaljerat. Men jag behöver göra det för min egen skull, för att jag ska kunna läsa och förstå. Se på det ur ett utifrånperspektiv.

Jag kan anförtro mig till min vän. Han vet om alla skuld- och skamkänslor. Min syster och övriga familj vill jag hålla utanför det här. Jag klarar inte av tanken på att de ska se hur det verkligen är. Där är skammen och skulden alldeles för stor, samtidigt som jag bär på en ganska stor besvikelse gentemot dem av andra orsaker. Känner mig helt enkelt som en fruktansvärt dålig människa. Ovärdig. Avskyvärd.

Lilleskutt, jag tycker inte att det du skriver är överdrivet även om jag är rädd att jag själv överdriver. Men jag vet att jag inte gör det. Jag beskriver bara hur det är ur mitt perspektiv. Om min sambo visste om en enda liten bit av det jag känner så skulle han bli vansinnigt arg och tycka att jag säger såhär för att jag vill ha uppmärksamhet, spela offer, att andra ska tycka synd om mig, att jag är barnslig och beter mig som en barnunge mm mm. Men jag vill inte ha någonting av det. Jag har velat ha en förändring och att han ska förstå. Det kommer aldrig att hända. Jag vill bara försöka tassa ut bakvägen, smyga så ingen ser mig, försvinna från vårt gemensamma liv och raderas ur hans minne. Utan uppmärksamhet, eller medömkan. Jag vill inte vara ett offer. Däremot är det ju faktiskt han som vill ha uppmärksamhet, bekräftelse och allt det andra.

Jag har ont i magen varje dag nu. Vet inte vad som kommer att vänta nu när helgerna kommer och jag kommer vara ledig från jobbet en del. Känner verkligen inte för att vara hemma tillsammans med honom, men det är ju så det kommer bli. Jag kan inte be någon ringa mig. Jag har nästan ingen kontakt med någon utanför "oss". Jag pratar med min vän när jag jag sitter i bilen. Messar med syrran ibland på dagtid när jag är på jobbet. Svarar sällan i telefon när pappa ringer om jag är hemma och ringer upp honom när jag åker till jobbet. Har telefonen på ljudlöst i jackfickan när jag är hemma för att han inte ska störas av meddelandesignal eller ringsignal. Kollar ibland för att se om barnen har hört av sig eller så, men något annat svarar jag inte på om jag är hemma.

Det är ändå märkligt hur jag har hamnat här. Hur det blivit såhär steg för steg tills man nästan inte har något kvar av livet utanför. Egentligen vill han helst att jag inte ska jobba heller, och jag får inte prata om jobbet eller berätta något om min dag. Själv pratar han massor om sitt jobb, när han har något. Om hur duktig han är, hur lätt han har för att få kontakter och vilka ledaregenskaper han har. Efter ett par timmar (eller redan vid anställningsintervjun) så har han i princip redan blivit chef och ansvarig för allt. Sedan går det en kort tid och sedan tröttnar han och börjar vantrivas, gör sig osams med chefen och säger upp sig.

Jag ska försöka ha en flyktplan. Jag vet att jag kan åka hem till min vän och tillfälligt bo där. Hunden kan vara hos barnens pappa. I annat fall kan jag någon natt bo hos min dotter och hennes sambo, men det vill jag av förklariga skäl helst inte. Men det finns möjligheter i alla fall.

Det jag är mest orolig för är ändå det som jag vet följer efteråt, terroriseringen via sms, e-post och telefonsamtal. Jag vet att man borde blockera telefonnumret osv och inte läsa något av det han skriver, men det är så sjukt svårt! Ja, ja. Ett steg i taget...

Framtidsdrömmar, det känns som om du sätter ord på min värld. Men istället för att ignorera mig, så ignorerar min man mina känslor och det som hänt. Han är precis som om inget hände helgen. Jag blir så provocerad av det! Han bad mig flytta och sedan är det som om det är helt bortblåst och allt ska fungera som vanligt. Dvs mina känslor har inget värde. Jag tycker även att det blir så mot barnen och deras känslor. Jag har förberett och förbereder mig för en snabb flykt, men också på lite längre sikt. Blir det för tufft innan jul eller under julen så tvekar jag inte. För ingen av oss mår bättre av att jag väntar till efter helgerna. För vem vet vad som händer om vi stannar?

Livet hemma fortsätter som om ingenting hänt, men med min nya tjänst på jobbet ger det mig tid att tänka och förbereda mig på att saker kan hända och vad jag ska göra då. Packlista klar, vet var jag har de stora kassarna, ska spara ner foto och andra viktiga saker från datorn och jag till och med registerat mig på ett bostadsbolag. Men, gud vilken ångest jag har. Jag älskar mitt hem och vill verkligen inte bo någon annanstans. När jag är hemma och ser alla saker känns det verkligen tungt. Visst, det är bara materiella ting, men dessa bekanta saker som står där de alltid har stått inger trygghet. Att det är något som inte snurrar.

Tack för att du delar dina funderingar, och inte minst erfarenheten från idag. Du vet att som det är ovärderligt att andra delar med sig till dig, är det du delar med oss/mig ovärderligt!

Vill passa på att redan nu önska dig en riktigt skön resa, och en God Jul. Självbedragaren kan åka nån annan stans!

//PP

Ok, var kanske inte så farligt, men nu är det städat och klart. Hade nog en rejäl dipp i humöret i går. Dom kommer fortfarande, humörsvängningarna, men kanske trots allt lite mera sällan? Men rycket gjorde gott! Snodde för övrigt inte granen utan köpte den. Var många år sen sist, men jag tycker fortfarande att en riktig julgran ska huggas i skogen :-) Kanske skulle ta och köpa lite granskog i grannskapet....

Idag känns det i alla fall mycket bättre. Var uppe tidigt och gjorde risgrynsgröt till barnen innan skolan. Ibland krävs det inte mer än så för att försätta alla i bra stämning. Visst är det konstigt?! bara lite gröt, kanel och socker. Några tända ljus och mandariner. Så blir en vanlig morgon lite bättre. Ungarna blir glada och känner att pappa är med och bryr sig.

Undrar mycket hur lång tid det tar tills energin återvänder. Ja det är kanske svårt att säga även för er som har kommit längre i livet utan drickat. Kanske är det så att en positiv utveckling av energin smyger sig på, ungefär som beroendet smög sig på. Jag hoppas dock på en lite snabbare process! Känner att jag har behov av lite belöning - Och konstigt vore det väl annars - hela hjärnan är ju fortsatt ute efter belöning.

Lite virriga morgonhälsningar till alla kämpar!

glömde klistra in länken http://medberoendeinfo.blogspot.com/
Kram / mt

har jag varit hos en psykolog, för ett första samtal. En man, specialiserad på beroendetillstånd av olika former, med lång erfarenhet. Jag visste vem han var sedan tidigare, vilket gjorde att jag inte var helt dönervös innan. Det är inte så enkelt, när man är kontrollfreak att bara sätta sig hos någon och prata om det jobbigaste, mest skamfyllda och skuldbelagda man kan tänka sig. Eller hur?

Samtalet kändes bra. Jag fick bekräftelse på att mina tankar och strategier fungerar och är konstruktiva och jag fick nya saker att tänka på. Bl.a att fundera mera över vad jag hade/har för positiva effekter av alkoholen. Nu fokuserar jag ju i stort sett bara på alkoholens negativa sidor, det är ju gärna så man gör när man vill övertyga sig själv om att man har fattat ett klokt beslut, och vill fortsätta att motivera sig till att hålla sig till det. Vitsen med att tänka efter vad vinet haft för fördelar för mig handlar om att fundera över vad jag kan ersätta det med - som han sa, om man ska ersätta de positiva effekter jag haft av vinet med en påse godis, då blir det lite fattigt... Eller ersätta... egentligen handlar det väl om det som Santorini skrev i ett inlägg tidigare, lära känna sig själv, och bli vän med sig själv, och att hitta en inre egen ro istället för alkoholbetingad. Men tanken jag fick med mig var just att man inte kan blunda för vad de positiva sakerna med vinet varit, att visa upp alla korten på bordet för att kunna gå vidare på ett ärligt och hållbart sätt.

Jag har tänkt mycket (såklart...) under kvällen och de positiva saker jag tänker att jag har haft med vinet är:
1. Flykt, att komma undan tankar och krav, och omgivning en stund
2. Social faktor - typ träffas och ta ett glas vin. Inte lika hippt och träffas över en Cola en fredagskväll
3. Helg-, ledighets- och belöningsmarkör. Jag vill INTE dricka bubbelvatten i vanliga dricksglas när jag dukar fint och lagar god mat. Den delen är numera inte något större problem. Jag dricker alkoholfri cider i vinglas, alkoholfri öl, tonic water med citron mm på helgen och det känns helt ok, riktigt bra faktiskt. Till julfesten på fredag tänker jag ta med mig egna öl, ingefärsöl och cider. Vill inte dricka julmust och bubbelvatten hela kvällen.

De två första punkterna behöver jag jobba mer med. Men hopplöshetskänslan jag känt under ett par veckor känns iaf mindre nu, och det känns skönt. Igår dök det upp tankar om att det kanske ändå inte skulle vara så farligt om jag drack något glas vin under semesterresan nästa vecka, eller till nyår. Så känns det inte inte idag. Alla såna tankar försvann under någon mening som jag fick till mig som innehöll ordet självbedrägeri. Jag minns inte exakt ordalydelsen i meningen men det ordet brände sig fast. Fast det hade jag kunnat få till mig här också av er, kloka forumvänner :)

Nu är det dags att sova. Godnatt därute i decembermörkret.

Tack för dina ord, Spes. Ja, om du ,läste tråden fick du svar på några av frågorna. Jag började nog på allvar tänka att det var dags att göra något åt alkoholen för sådär 3 år sedan. Gjort några halvhjärtade försök och ändrat beteende, dvs försökt att hålla mig till flaskvin istället för box och endast på helgerna, men det har gått sådär. Dvs inte alls bra, mer än korta perioder. Förra hösten hittade jag forumet och gjorde ett första allvarligt försök att hålla uppe helt, som höll ett kort tag och sen tillbaka till gamla vanor igen. Nu går det riktigt bra, men första veckorna (ffa fredagarna) var mkt jobbiga. Jag hade bra stöd av min man och det har hjälpt mig, liksom forumet. Plus att jag verkligen VILLE ha en förändring den här gången.

Har idag varit hos en psykolog och pratat kring detta - fortsätter om det i min egen tråd. Men om jag får ge dig ett oombett råd, så tror jag att du behöver hitta någon att prata med både om alkoholen och din relation, som verkar destruktiv. Kanske någon du har förtroende för privat, eller någon professionell person att prata med. Det är tufft att jobba ensam...

Och vad gäller suget efter alkohol så blir det mindre med tiden, den första tiden är svårast.
Kram m

Jag känner starkt för din situation och önskar av hela mitt hjärta att du snart ska få fred. Att du inom en mycket snar framtid ska var fri från det helvete du lever i.
Det är bara en tidsfråga innan du tar dig därifrån, du har styrka och huvud att klara det och att du är på väg råder ingen tvekan om.

Jag tycker att det är jättebra att du ska börja bjuda hem kompis och syster till dig ibland. Det ger en signal till honom och även till dig själv att du har rätt att leva ett normalt liv och att det är hans problem om han gör bort sig. Det kan också vara bra, hur jobbigt det än kan kännas för dig, att din syster och andra som står dig nära får se hur han spårar ur. Det ger dem större förståelse för din situation och kanske inser de att du lever i en potentiell fara.

Det är viktigt för din säkerhet att så många som möjligt känner till hur du har det.
Kanske kan du och din syster ha ett kodord som du enbart använder vid fara så att du kan kalla på hjälp utan att han förstår det.

Tänk inte nu att jag har missuppfattat situationen eller att du har överdrivit. Allt,precis allt ,i din text, det du skriver nu och det du har skrivit tidigare, indikerar att du lever med en tickande bomb. Du har blivit så van vid ljudet att du inte hör det taktfasta tickandet i bakgrunden men jag lovar att det hörs genom datorn när jag läser dina texter Yogi.

Du är så nära nu, så nära att ta dig ur din situation och det är bra. Jättebra! MEN var försiktig så du inte signalerar detta till din sambo, vad du än gör. Håll i stället huvudet kallt är mitt råd.

Hur arg du än blir, försök att inte tala om att du är på väg bort, det kan sluta illa.

Jag vill inte skrämma dig, och menar inte att det är så i ditt fall, men tror du att de kvinnor/tjejer som har mist livet ( direkt eller indirekt) pga våldsamma relationer förstod den fara de befann sig i ?

Snälla, hur dumt och överdrivet du än tycker att det jag skriver är, vidtag några försiktighetsåtgärder, ha en flyktplan klar och be någon att ringa med ojämna mellanrum för att höra hur du mår. Du tror inte att du ska krocka när du tar bilen men du använder ändå säkerhetsbälte. Gör det hemma också!

Massor med styrke och befrielsekramar! / lilleskutt ( Och tack för allt stöd, det är värt massor! )

Har lagt mig- är så jävla irriterad och förbannad på att ännu en kväll vara osynlig och inte värd att prata med. Jag frågade vad det är för slags lek/spel han leker/spelar.... Som vanligt inget svar!
Fy vad jag är less.... Men snart kommer jag att slita mig loss och vandra mot ljuset.
Kram

När jag går till jobbet, vilket tar ca en halvtimme, hinner jag tänka ganska mycket. Jag går hem också. Och så simmar jag några gånger i veckan. Då är jag också ensam med med själv. Man blir tvungen att bli vän med sej själv då. Tankar kommer,ibland jobbiga om det som varit. Man kan inte bestämma vilka tankar som dyker upp men man kan bestämma sej för att slå bort dom tråkiga. Aktivt tänka på nåt annat, nåt positivt. Det som slog mej idag är just det att utan alkoholen som slipade kanterna så är jag tvungen att leva med mej själv och alla känslor avskalade. DET var grejen med att dricka på det sätt jag gjorde, som vi missbrukare dricker på. Vi dricker ju inte för att det är gott med vin till maten. Nej det var just känslan av att få gå in i dimman, att slippa ifrån en stund. Sen kom verkligheten neddimpande med ångest och skam. Men t.o.m. det kunde dämpas ett tag med mera vin. Nu har jag ingen sån tillflyktsort. Nu är jag tvungen att ta itu med alla tankar, på gott och ont. Det var Sommar12 som beskrev att hon saknar sin bästa vän som aldrig svek eller dömde, nåt sånt. Det kan jag inte hålla med om men jag förstår precis vad hon menar.

Jag saknar absolut inte vinet, har ingen längtan att gå tillbaka, det är inte det. Men ibland när det är jäktigt, rörigt, jobbigt, då minns jag känslan, tanken på att korka upp när jag kommer hem. Koppla bort en stund. Eller för all del när det är trevligt, för att förstärka känslan.

Det tar sin tid att lära sej leva avskalad utan skydd, utan skal, när man varit van att dämpa och linda in med alkohol. Men det är en fantastisk möjlighet till utveckling. Det som sopats under mattan måste fram nu. Mattan är borta. Därför ställs också förhållandet till partnern på sin spets. Han har inte ändrat nåt. Det är jag som förändrats. Vågar se verkligheten som jag kanske inte är så nöjd med. Vågar börja ställa andra krav. Medan jag drack kände jag mej inte värdig att kräva nåt. Jag var bara glad att kunna dricka ostört, gå in i mej själv. Skämmas sen men fortsätta ändå. Krav på nån annan kunde jag inte ställa när mitt självförtroende var noll. När jag kände mej värdelös.

Här på forumet insåg jag att jag är bland en massa smarta, underbara människor men med samma problem som jag. Det var en stor lättnad och hjälpte mej att bli nykter.

Jag kan säga att maken också är glad åt min förändring trots att jag ställer andra krav nu. Han jobbar på att ändra på sej också för att passa. Det är alla gånger värt mödan. Jag gillar att leva utan skyddsnät nu men jag mins känslan och jag vet varför jag drack. Nu lever jag med alla sinnen, på gott och ont. Mest gott, faktiskt! Jag tänker aldrig mer dricka alkohol, det är mitt fasta beslut. No matter what.

många ensamma alkisar som letar så borde det finnas nåt ställe att träffas på förutom AA's landsmöten och konvent :-))

Jag är ju också singel numera men har inte haft bråttom ut på marknaden, jag litar på att jag får det jag förtjänar när jag är mogen för det. Men visst tusan saknar jag närhet och ömsesidig omtänksamhet framförallt nu när den jobbigaste helgen någonsin för ensamma står för dörren.

Kramomer ni som letar ♥

är det nödvändigt att dricka folköl ?? Eller sprit överhuvudtaget ?

Det är ju alkoholen som gjort att du åkte fast för rattfylla och då är väl ide'n jättebra att överväga din livssituation ? Om du vill ha tillbaka ditt körkort efter straffet så får du gå på provtagning (som du får betala själv) och då är det ju inte så dumt om du lagt dig till med en nykter livsstil.

Drack vin idag. Fick nog av jul rushen på stan och gick t systemet och köpte en flaska rött. Vet det låter patetiskt. Jag som hållit upp ca 10 dagar..men men imorgon ska jag inte dricka alkohol hoppas jag..har ju känts så bra till och från en tid utan brev giftet..tillbaka till ruta ett../ta hand om er

ändå bidra med mina tankar. Som sagt, det är ju alltid lättare att ge råd till andra som man inte klarar att leva upp till själv... ;)
Jag är ju på många sätt i liknande situation som du, och mitt mål är att komma dit du är idag. Jag beundrar din resa och att du har kommit så långt! Verkligen superbra kämpat av dig, även om jag förstår att det fortfarande är mycket kvar att jobba med. Resan är inte över för dig.

Nu har du klarat att skapa ett liv för dig och dottern, och det är helt underbart och måste kännas tryggt för din dotter. Du har fortfarande kvar ditt medberoende i form av att du känner och tar ansvar för "din alkis". Du har gjort helt rätt som har berättat hur du mår och känner. Om det är så att han känner något slags ansvar för det så tänker jag att det är ett tecken på att han kommit en bit på väg att få insikt i hur hans beteende har påverkat omgivningen, nära och kära och framför allt dig! Och det är i så fall bra för honom. Han är också på rätt ställe, där han kan få hjälp att hantera de känslor av skuld/ansvar som dyker upp. Han har människor omkring sig som jobbar med detta. Om han hade varit hemma hade detta säkert varit ännu en ursäkt att ta till flaskan, men nu kan han få annan hjälp. Jag tror att en del i hans tillfrisknande handlar om att få full insikt om att hans problematik inte bara drabbar honom själv, utan även älskade personer som finns i hans närhet.

Så fantastiskt bra att hans anhöriga är intresserade av att stötta honom genom anhörigutbildning. Då har han ett nätverk av människor runt sig som bryr sig och det är bra för dig! Precis som du säger så avlastar det dig en hel del. Känn dig trygg med att han inte är ensam. Lita på att andra kan stötta. Ansvaret är han ensam om. Du kan inte ta det ifrån honom även om det strider mot hela din person just nu. Och det här vet du ju. Precis som du säger så är det dina egna känslor som är ditt ansvar och som du måste jobba med, och ingenting blir ju bättre av att blanda in honom, eller hur?

Jag är egentligen den siste som borde säga dig allt detta eftersom jag har samma bekymmer som du, men kanske är det därför just vi här på forumet är precis de rätta att säga det :) Ingen av oss dömer dig! Försök att inte göra det du heller! Var snäll mot dig själv, både du och din älskade unge förtjänar det! :)

Varm styrkekram

Hej..Hur länge har du varit nykter? Jag har försökt att finna Chattforum och liknande under en lång tid men inte lyckats särskilt bra..Så om du finner något så får du gärna tipsa mig.Det jag har hittat är en sida som är på engelska och heter "Sober Dating" en på Svenska som heter nyktradejten,men den har jag misslyckats med registreringen på..Vet inte vad jag gör för fel.Jag har i alla fall inte fått napp än.Är du kvinna eller man? Hälsningar Kaeru

Inte så kul för alla berörda.Känner sympati och medlidande med dig och din familj..Kram

Tjena Peter och alla andra.
Socialt drickande är när en hög människor efter en stund höjer sina röster och helt plötsligt nästan sitter och skriker till varandra..Så brukar det oftast gå till.Livligt kanske är ett annat ord.Förhoppningsvis så stoppar det vid det,men förmodligen inte.Har man en gång i livet kommit till klarhet och hållit upp i 1,5 år så är nog sk socialt drickande kört..Du är alkis och kommer att så vara livet ut.Jag är alkis och kommer så vara livet ut.Jag är stolt alkis som vågar stå för det.Jag skiter i vad andra tycker det får stå för dom.Jag vet att jag aldrig mer någonsin i livet kommer att kunna hantera alkohol och jag har accepterat det.Gör det du med,det är bäst så.Se det som en allergi.Men framförallt acceptera att du är den du är.Alkis...

Goa gummor med!!!!

Nu blev jag just lite stressad och den här gången hade det faktiskt inte med drickat att göra Det handlade om något - som i och för sig för mig, i likheten med alkohol, ger mig en känsla av bitter-sweetness - nämligen Julen!

Jo just det Pellepennan, den står för dörren, och här sitter du i din skitiga opyntade otrevliga hobbithåla, och har kanske inte tänkt göra något annat i december än att sitta och tänka på nykterheten? (blev just avis på Fia som just nu kanske har sand mellan tårna Grrrrr)Det räcker inte riktigt att bara ducka och vänta in nyårsdagen. Allt det jobbiga som inte nu har runnit av efter fem veckor får jag nog helt enkelt acceptera att jag får dras med framöver ett tag - eventuellt i avklingande omfattning.

Men nu är det läge att starta och feja upp, göra det lite hemtrevligt, ordna mat och dryck och klappar till barnen. Om jag har klarat mig i fem veckor så borde väl i rimlighetens namn omgivningen få se NÅGON frukt och NÅGOT positivt även på ytan. Jovisst det är ok att tänka på det egna välbefinnandet, men det som sker inuti ser man inte på ytan, och då kanske man ska försöka göra så att andra kanske fattar att Pellepennan just nu inte är på dekis...

Igår fick jag verkligt värdefull feedback här i min tråd, och inte minst även i Buzzz´s. Tack för det! Ni är goa gubbar!

Här ska i alla fall jobbas och levereras idag. Tror jag börjar med att gå ut och sno en gran, det är nog lagom jobbigt...

Ta vara på er

och jag måste säga att i mina drömmar är jag där du är nu, och jag
ska dit......
Du har visat på en styrka att det går. Jag känner igen mig i så mycket
även om mina vita perioder inte är att skryta med.
Du har givit mig kraft och inspiration och jag känner att jag rör
mig mer och mer mot ett vettigt beslut.
Spes

Jag kanske inte är rätt person att komma med följande kommentar men
kan inte låta bli ändå: Passa dig för folkölen.
Lycka till med samtalet!