Senaste kommentarerna i forumet

@Monica01 Det är exakt så för mig med, så länge det flyter på funkar det okej just nu (sedan jag bestämde mig för att pausa), och jag är också rädd för vad som händer om ngt jobbigt inträffar, tror inte det behöver vara en jättegrej utan något som når in till det sårbara. Så bra att du har planerat bra saker, min strategi nu är att inte ha alkohol hemma. Till helgen är jag bjuden på en grej som jag skulle vilja klara av att delta i utan att tacka ja till ett glas, och jag hoppas att kunna hålla det så. Tror ingen skulle reagera över huvud taget om jag inte drack utan det är mer att jag ska kunna minnas allt som jag skrivit om här och inte tro att det är enkelt. Ett glas en kväll kan ju, som du skriver, öppna på någon spärr för de kommande dagarna. Även jag har en ångest som jag verkar få leva med, i perioder sover den och i andra perioder styr den rätt mkt. En dag i taget :)

Hejsan! @Andrahalvlek, Du är då en riktigt positiv och frisk fläkt som behövdes just nu. För hade trots att jag sovit skapligt bra, ätit tomater, druckit ett glas mjölk och fått i mig två limpsmörgåsar, en med mjukost på och en med makrill i tomatsås. Så kändes det allmänt deppigt ändå.

Gick då ned till brevlådan för att se om nån post hade kommit. Men det hade det inte. Gick då ned i källaren för att se att man hade bokat tvättid till helgen, vilket man hade gjort. Det var rätt svalt där i källaren, medans det utanför på gården var soligt men lite blåsigt. Kom alltså ut på gården i alla fall.

Tänkte där jag stod i solen en kort stund att det var lite synd att det inte var mer vindstilla och badväder, gillar inte när det är för kallt och vågor i vattnet. Blev då lite kinkigt nedstämd på ett fånigt sätt. Nästan som när man var en liten grabb och kände sig lurad på nåt roligt som man hade gått och förväntat sig att kanske få eller nåt sånt. Ofta vid såna tillfällen tidigare har jag ju druckit pilsner och annat i onödan förstår jag ju nu.

Det är då inte många gånger jag kollat bakåt i mina knasiga inlägg. Men positiv och lite gladlynt statistik för att höja motivationsgraden för att inte falla ned i alkoholträsket är inte ett så dumt tips. Måste nog börja fokusera lite på att förutom nykterhet även göra mer av sånt som man gillat att göra för längesen. Får jag bara lite mer energi så skulle man ju kunna ta sig en liten cykeltur åt nåt håll.

Såg just att du @Ros också tittat in en sväng, vilket uppskattas. Det är nog viktigt att jag som dystemiker inte som tidigare bara låter mina ofta nedstämda tankar bara mala på fritt och gå runt och stegras till jobbig depression. På så sätt är ju detta eminenta forum ett riktigt bra verktyg att ha. Men ibland så är man så himla trött på allt, och mitt humör svänger även rätt fort så som vädret.

Förresten, apropå väder, var nyss ut på min balkong, och nu var det rejält varmt i solen där så kanske går det alldeles utmärkt att ta sig ett dopp i nån sjö i närheten. Men är rätt trött och energilös så man får väl se hur det går med den saken. Men viljan är det inget fel på. Det är ju bara att ta med sig kolsyrat vatten, äppeljuice och några goda snacks eller salta pinnar sa känslan inom mig just i stunden här vid köksbordet. Men som sagt man får väl se vad man orkar att göra idag.

Ha en fin dag mina vänner!

@Flarran Det är bra att du skriver om dina känslor och tankar här i forumet. Det är nog bra för dig och vi är många som läser och känner igen det du skriver om. Själv har jag dagar då livet känns väldigt tungt o jag är väldigt trött. Då försöker jag tänka det är okey att jag har en dålig dag o försöker vara snäll mot mig själv. Jag hoppas du snart får må bättre och forsätt skriva här. Ta hand om dig o ha en bra dag.

@Flarran Det är en krokig och guppig väg, men den planar ut och rätar upp sig efterhand. Om du kollar tillbaka i din tråd så kommer du att se att dina positiva inlägg blir fler och fler för varje vecka. Roa dig med att räkna ut procenten positiva inlägg vecka för vecka. Tex 10 inlägg en vecka, 8 positiva och 2 negativa = 80 procent positiva. Eller 20 inlägg varav 13 positiva (13 delat med 20) = 65 procent positiva. Tror jag räknar rätt 🤣 Oavsett kommer du få se en spikrak kurva uppåt….

Kram 🐘

@Pernils Hej kära du, hur har det gått? Det är liknande för mig att få i min omgivning verkar se mitt drickande som ett problem, det händer till och med att jag blir "lugnad" av min omgivning att jag är en sån som kan dricka kontrollerat, att jag inte behöver oroa mig, men jag har blivit rädd efter min senaste "släppa-på-kontrollen-period", det är en helt ny nivå på min rädsla inför vart det kan ta vägen om jag inte drar i bromsen nu. Sommaren, ja. Kanske behöver vi avstå helt? Jag vet inte. Ännu har jag väl nån dröm om att kunna ta ett glas om jag vill, under väldigt medvetna former, men vore väldigt skönt att slippa tänka på det också, slippa förhandla med sig själv. Hur har dina senaste dagar varit? kram

Hej @Behöver_hjälp, och välkommen hit till forumet!

Vad bra att du skriver om den här svåra situationen som du befinner dig i. Det kan vara ett stort steg att öppna upp och berätta om hur det har varit. Din pappa har druckit under lång tid och det har påverkat dig och dina närstående mycket under åren. Nu beskriver du hur problemet eskalerat och ni känner er villrådiga, ni försöker sätta gränser och samtidigt finns en stor oro för konsekvenserna.

Bella är inne på något jätteviktigt, det går inte att tvinga någon att sluta dricka, ibland går det att påverka, men det är inte säkert att alla ens ansträngningar kommer att ge någon varaktig förändring. Beroendet gör att det för många är svårt att komma till förändring, men nyckeln ligger hos personen själv, inte hos de anhöriga. Det finns mycket hjälp att få för din pappa om och när han bestämmer sig att han vill ta emot det.

Det är ledsamt att höra hur din pappa betedde sig på ett sätt som blev jobbigt för dig när du var mindre. Som barn/tonåring hade du inte lika stor möjlighet att sätta gränser för vad som var okej för dig, dina föräldrar hade ett ansvar för dig och dina och ditt syskons behov blev inte helt tillgodosedda, om jag förstår dig rätt. Det kan väcka massor med känslor, ilska, sorg. Det kan även påverka dig i dina relationer idag. Fint att du börjar skriva om det här, och hoppas du får fint stöd för det.

Du är nu i en situation som vuxen då du kan göra andra val. Du kan välja att ta avstånd som Bella föreslår, och som många anhöriga här på forumet till slut kommit fram till och gjort. Du kan också försöka sätta tydliga gränser för vad du inte vill och kan acceptera. Många kan uppleva att det är svårt att börja göra annorlunda, och ibland kan det vara bra att ta små steg. Vad känner du skulle var möjligt för dig? Vilken gräns skulle kunna vara rimligt?

Tveka inte att ringa till oss också på 020-84 44 48, om du vill berätta och få stöd i alla tankar och känslor du brottas med just nu. Och fortsätt gärna skriva!

Varma hälsningar,
Nell, Alkoholhjälpen

Det är mycket att lära sig när man håller på att arbeta med sig själv för att bli en hel människa som ska ta sig fram genom livet utan konstgjord andning i form av alkohol. Det var en rejält svår och tung natt. Många jobbiga känslor hade jag inom mig efter hemkomsten efter nattpromenaden. Tankar handlade om att, vad spelar allt egentligen för roll. Varför ska man vara nykter när man jämt mår skit psykiskt, när man sedan ändå bara rent statistiskt sett om kanske mindre än tjugo år kommer att dra sin sista suck, kremeras och sedan lämna denna värld och finnas som lite utspridd aska i en minneslund precis som ens gamla föräldrar.

Har inga släktingar eller vänner som man kan snacka med när det känns mörkast och svårt som det var i natt. Men det skulle ändå aldrig ha fallit mig in att ringa och gråta ut hos nån bekant om jag haft någon. Sånt gör man bara inte som helt nykter. Förresten hade jag ingen mobil med mig på min spontana promenad. Men skulle ändå aldrig ringt nån jourhavande medmänniska eller präst ändå. Har testat den grejen för några år sedan och det gav väl inte så värst mycket. Sitter nu här i köket och dricker lite kallt vanligt vatten och sorterar mina upplevelser och minne av nattens känsla av djup saknad, tomhet och ensamhet.

Brukar inte lida påtagligt av att vara för mig själv, då det är nåt som jag för det mesta alltid har varit oavsett om det funnits folk runt omkring mig. Fick tidigt lära mig att klara mig själv då min rätt psykiskt sjuka mor väl inte ens var med mig ut i lekpark och sånt när jag var en liten treåring vad jag minns. Det var nog redan då som jag formades till att bli orolig och onödigt tänkande tror jag. Har väl egentligen aldrig känt någon riktig närhet eller fått det stöd man borde ha fått som liten.

Det är inte konstigt att alkohol blev så viktigt för mig från dag ett, då det blev som en vän man alltid kunde gå till om det kändes jobbigt inombords. Nu ska man alltså ensam klara sig själv och vara helt ensam med alla känslor som ofta kan vara svåra att hantera. Sånt skapar så klart känsla av oro och ångest, vilket så klart är energikrävande och jobbigt för mig som bland annat lider av dystymi.

Borde väl tala ut med den läkare som jag har på vårdcentralen som kontaktperson. Men har ingen större förhoppning om att denne allmänläkare ska kunna komma med nåt vettigt som underlättar min väl rätt meningslösa vandring på detta jordklot. Hade det inte varit för att jag i höstas började att liksom själv psykoanalysera mig i skrift på detta eminenta forum. Så hade jag nog inte suttit här och skrivit en massa tok idag.

Hade jag fortsatt leva som tidigare så hade jag om jag ens levt garanterat varit inne i alkoholträskets dimma och grubblat med mörka tankar som bara väl bara gått runt i en evig loop liksom. Motivation att vara alkoholfri finns, detta då kroppen ju trots allt fungerar bra mycket bättre. Men någon sann livsglädje känner jag då inte så värst mycket av. Fysiskt sett har jag väl inte direkt så mycket att klaga över, men rent psykiskt är det inte bra.

Måste väl försöka att äta nån nyttig frukost snart så att kroppen får den näring som behövs för att jag inte ska behöva må sämre psykiskt än jag gör i onödan. Fick sova rätt skapligt trots allt idag. Har inget alkoholsug, eller längtan efter resa till bolaget. Känner mig bara allmänt tom inombords. Så det är då allt tur att jag inte har alkohol hemma för då skulle jag säkert ändå tömt närmsta flaska. Det är även tur att jag inte har några flaskans vänner som då säkert lätt skulle kunna få mig att hänga med ut på nån fest känns det som. Det är inte lätt att vara alkoholfri vissa dagar.

Förresten, @vår2022 det var bra och kul att du skrev några ord kompis, sånt lättar faktiskt upp lite grann ibland. Det känns bra att nån liksom tänker på en så att säga. För när jag vaknade i morse så kände jag mest att det var meningslöst att en skriva en massa som jag har gjort då det inte verkar som att jag någonsin kommer att må nåt bättre för det. Kändes som att jag hade sagt allt och gjort allt på något sätt.

Men nu har jag ju skrivit några rader till och har faktiskt tömt det tredje glaset med vatten. Har ju märkt att jag dricker alldeles för lite vatten, vilket väl inte är bra. När jag drack alkohol så hällde jag ju i mig drygt tre liter dryck per dygn i form av diverse öl, vin och annat. Ska nu börja med att tugga i mig en tomat tror jag, så får man väl sen försöka komma på vad man ska äta till sen frukost.

Ha en fin dag!

@Ros, vad härligt att höra! Bra påminnelse att en sån enkel (men ändå svår) grej som att fokusera på andningen kan göra så stor skillnad. Hoppas att det blev fint i trädgården!

@c70cab klokt gjort att sälja husbilen för att kunna skapa nya vanor! Det är svårt att veta på förhand vad som kommer att funka som alternativ till alkohol, för de allra flesta brukar det bästa vara att prova sig fram och genom det samla på sig mer information. Du vet bäst vad som blir bra för dig!

Åter igen så gick det åt pipan som ni förstår då jag inte varit inne. Att det här ska vara så svårt. Nu har jag kontaktar vården och bett om hjälp. Det märkliga är att hen jag talade med inte tyckte jag verkade ha ett så stort problem. Nåja. Huvudsaken är att jag vet och att jag får hjälp. Rivstart med konferens med arbetslaget men det ska gå bra. Det har gått bra förut. Önskar alla en härlig dag idag ☀️🌺

Hej igen!
Jag har mått otroligt dåligt efter händelsen och det har fått mig att börja ta det här problemet på allvar! Jag har insett att jag under alkoholpåverkan agerar väldigt impulsivt, och ofta väldigt känslostyrt. Jag tar på mig mina handlingar fullt ut och skulle aldrig skylla det på någon annan! Jag har börjat att gå i terapi för att förstå varför jag gör som jag gör!

Jag undrar om jag är ensam om att tro att du kan göra saker som du egentligen inte vill när du är alkoholpåverkad utan att man istället gör det för att det kommer som en impuls och man agerar på den utan att ens ha något koncekvenstänk... eller är man bara egoistisk och inte tänker på vilka människor man kan såra ?

Jag har pratat med min sambo om det som hände, ganska genomgående och hur jag inte kunde förstå i mitt nyktra tillstånd varför jag hånglade med min tjejkompis! Han är så fin och förstående, men han menar också på att hos honom finns det en spärr och koncekvenstänk som gör att han kan stå emot, han vet att det han gör kan såra andra. Till skillnad från mig som verkar sakna det. Det är just det där koncekvenstänket som jag vill utveckla, jag har det hela tiden när jag är nykter!

Just nu är jag rädd för att jag ska arbeta med mig själv och ändå göra ett misstag på fyllan! så jag bestämde mig för att sluta dricka alkohol! för allt dumt jag har gjort i livet är kopplat till alkohol och en stark impuls som jag inte kan kontrollera. Så gick vi på en par-middag och jag hade bestämt mig för att vara nykter... Men det slutade med att jag drack! För att jag inte ville vara den enda som inte drack, jag kände pressen antingen så kom det från blickar, rörelser från de andra n är jag sa att jag inte skulle dricka eller så kom den innifrån mig. Jag har väldigt mycket att jobba på!

En annan fundering som jag har och undrar om fler delar samma erfarenhet som mig? Jag har inte ett sug efter alkohol så att jag behöver dricka! jag skulle kunna gå ett helt år utan att dricka alkohol, det är bara att när jag dricker för mycket (då det ofta blir så när man dricker i våra kompis kretsar) så tappar jag ofta omdömet.

Jag är så rädd att jag inte kan förändras, att det är så här jag är och att jag kommer förstöra för mig tillslut. Men jag ska kämpa! Jag ska försöka att förstå varför jag gör som jag gör!

Min tanke är bara en enda:

Ta avstånd helt. Ingen kontakt. Det är hög tid.

Du kan inget göra. Alls.

Förutom att må dåligt själv.
Kram

God morgon alla 🥳
Idag har jag rätt linser i 👁️. Ser tom vad jag skriver 🧐 Hittade en del stavfel i gårdagens inlägg - skrattade gott när jag läste "minifarkost"?! HUR kan stavningskontrollen tycka att det är ett rimligt ord men inte "miniflaskor". AH-censur? 🙄😉😅

Ytterligare en dag i nollans tecken 0️⃣ Min gäst sover gott och jag ska strax gå upp och plocka ur diskmaskinen och ta en kaffe. Göra klart matlådan med pastasallad och sen är det jobb igen. Vi får se vad som kan hända i bunkern idag 😅

Hoppas ni får en fin dag utan fadäser av något slag
🩵

@Vjlo Grattis till snart 63 nyktra veckor! 🥳🥳🥳 Och kloka insikter. Det låter som om du har jobbat lite med din självkänsla, vilket är oerhört viktigt. Jag tänkte mycket på det när barnen var små - att som mamma tydligt visa i ord och handling att de inte var lika med sina prestationer. Att de var viktiga och bra och älskade precis som de var, med fel och brister och goda förmågor.

Och faktum är att båda två har både god självkänsla och gott självförtroende, trots att de befinner sig på varsin ända av intelligensspektrat. Min äldsta är högutbildad och verksam som psykolog och min yngsta har en utvecklingsstörning, bor på gruppboende och ägnar dagarna åt att chilla på sin dagliga verksamhet. Snacka om ytterligheter. Båda två älskar sina liv ❤️

Jag har också god självkänsla. När man har det kan man göra som man vill för man struntar i vad andra tycker. Man provar det mesta, ibland går det bra och ibland går det mindre bra. Och allt man övar på blir man bättre på. Och med det kommer gott självförtroende - man vet att man är duktig. Behöver inte skrävla om det - att man själv vet och att de närmaste kollegorna vet, är fullt tillräckligt. Då blir man behandlad med den respekt som alla förtjänar. Och gör förstås likadant mot andra.

Kram 🐘

@telussus Hej 👋🏼 Jag tycker du ska gå igenom programmet igen - alltså kika igenom. Se om du kan finna lösning/förståelse för vad det var som triggade dig att dricka. Dina två veckor är inte bortslösade- de ligger som en buffert. Använd dem och ditt återfall för att förstå situationen och ta avstamp med mer kunskap in i framtiden - kanske du kan värja dig framledes om du vet var det skulle kunna gå fel. Jag vet inte hur långt du kommit men avsnittet om sug är jättebra.

Lycka till! 🙏🏼 du kan nå vart du vill
🩵

@Se klart Det tar några smällar innan man inser att även roliga saker slukar energi. Och att sitta i kontorslandskap slukar också energi. Jag hör aktivt vartenda ord som sägs inom en radie av tio meter. Och det babblas mycket. Och det är ingenting jag behöver höra, för det har ingen påverkan på mina arbetsuppgifter. Jag jobbar ju inte lokalt längre, jag jobbar ju för hela koncernen.

Det är guld att kunna välja att jobba hemifrån. Jag gör mitt jobb lika bra hemifrån. Bättre, eftersom jag slipper resor och folks babbel. Kan koncentrera mig på mitt jobb. Och vi har videomöten varje dag, och ständig chattkontakt via slack. Jag är en tydlig del av en gemenskap även om vi fysiskt sitter utspridda geografiskt.

Kram 🐘

@Dimma tack snälla du. Det har gått upp och ner. Men nu dag två utan alkohol. Har varit livrädd för abstinens men jag verkar ha klarat mig.
Det kräver nog lite mer ”hardcore-drickande” iaf för mig individuellt, för att nå till den punkten. Been there before, vet ej om jag skrivit det. Men för många år sedan låg jag ensam i min lägenhet och drack dygnet runt i princip. Vaknade, drack. Somnade. Vaknade till, drack, somnade om. Varken åt eller fick behålla något i magen då, då var man rätt utarmad.

”Idag” har man ändå ”bara” druckit på kvällen. Om så varje kväll…
Nyktrat till, druckit mycket vatten. Ätit bra. Tränat ibland, osv.

Men dag två utan alkohol iaf. Sovit bättre än väntat och känner att sömnkvaliteten är annan. Vaknade idag 50 minuter innan larmet skulle ringa och har duschat och druckit kaffe.
Tänk, va energin kommer tillbaka.
Tristess på kvällen? Absolut. Men jag har böcker, tv-spel och gym att luta mig mot. Samt promenader och poddar att lyssna på.

Tystnaden i min tråd berodde endast på att jag fortsatte dricka. Även om jag ville sluta varje dag. Trappade ner kontrollerat för att senare komma till helgen och känna ”Äh, vadå. Lika väl att unna sig så jag kan slappna av lite och sedan somna”.
Ironiskt hur man tror att man slappnar av när hela kroppen går på högvarv….

Nåväl. Önskar er alla en fin dag, här skiner solen iaf. Det gör den iofs alltid någonstans. Även om vi inte ser den.
Om du så kämpar eller om du som jag räknar ”en dag till”. Du klarar det, vi klarar det.

Försöker man fråga honom om "vad skulle du göra om vi lämnade dig nu då om du vägrar skaffa hjälp för det här? Så kan han svara med saker som "ja då skulle jag väl sitta här o dö" eller liknande. Han vet att vi (jag och min mamma mest) lätt får dåligt samvete och detta känns som utpressning för att vi inte ska lämna honom.

Han tycker också att våra oro och ilska över alkoholen är överdrivna och att det bara är vi som tycker det här är ett problem

God morgon,

Veckorna går, och det blir mer och mer avlägset den där sista gången, 23/3 23 om jag nu minns exakt rätt, 63 veckor till helgen bör det vara. Siffrorna är inte jätteviktiga, mer att avståndet kommer fortsätta öka, i min nya tillvaro så finns inte alkohol med i något ögonblick.

Under vintern som var har jag fått lämna en hel del ångesttankar bakom mig, de flesta katastrofer som min skalle sa åt mig inträffade aldrig så det var liksom lika bra att försöka gå iväg från dem. Även det en process. Kanske går det att se sådana självömkande tankar, jag är inte kunnig, det kommer gå åt skogen, som ett slags missbruk. Jag menar inte att jämställa det med alkohol, men upptagenheten och kanske… trösten i att nu kommer det skita sig… blev,faktiskt på någon nivå en flyktväg, som bara försenade allt gott som finns för mig i livet. Nåväl. Jag hade hjälp av verkligheten utanför mig själv även i detta fall, för tankemonster kan man inte rå på helt själv.

Ha en fantastisk dag och vecka.

@Flarran God morgon! Vilken vacker beskrivning av din nattpromenad på något sätt även om dina känslor var ledsna. Som att du tillät din sorg inombords få komma ut. I nykterhetsprocessen finns det ofta mycket sorg under ytan som behöver få komma upp och ut ur kroppen. Olika sorger som man burit med sig under livet, som du skriver, som en slags saknad av någon vän som flyttat eller kanske en anhörig som kilat vidare. Att få sörja är bra, det är läkande och man kan då komma vidare i sitt liv, lite mer hel. Såret kan läka och bli en skorpa som till slut faller av och det som finns kvar är ett litet ärr, men det gör inte längre lika ont på samma sätt.

Ha en fin dag kompis!🌞❤️

Både jag och mitt syskon tar antidepressiva och jag mår egentligen för psykiskt dåligt av att vara hemma igen men gör det för att jag har sommarjobb här och mormor och mamma är i desperat behov av sällskap och hjälp.

Har som sagt bråkat om alkoholen många gånger med pappa och jag har både ilska och förståelse fungerar inte. Han blir otroligt defensiv och kan snäsa och höja rösten direkt, jag har försökt att hålla tillbaka min egen ilska och försökt prata lugnt med honom och försöka vara så icke-fördömmande som möjligt, kontra med "varför höjer du rösten åt mig nu bara för att jag ställer en fråga? Jag låter inte otrevlig mot dig så varför låter du otrevlig mot mig?" Etc

Vi köpte till och med en alkoholmätare för 2 år sen som jag hotat med att han måste använda men när mamma har försökt få honom att blåsa nån gång har han tvärvvägrat och blivit arg. Vilket bara bevisar att han inte vill blåsa för att han inte är nykter.

Vet inte hur jag ska handskas med situationen för ilska funkar inte, hot om att vi lämnar honom funkar inte, förståelse funkar inte, att försöka ha en lugn konversation funkar inte. Har fått höra att skam inte är en bra metod att använda på någon med alkoholproblem för att det bara gör saken värre om det är så att han innerst inne skäms över sitt beteende.

Har också splittrade känslor och massa ångest över att ta beslut om jag borde berätta om den nyaste händelsen med flaskan till mamma och mitt syskon nu när båda mår så dåligt och mamma är där för att hjälpa till och de har redan så mycket de mår mentalt dåligt över. Vill inte lägga till på den stressen men jag vet inte vem annars jag kan prata med det här om.

Glömde säga att både mormor, mitt syskons partner, och mina få vänner vet om pappas alkoholproblem. Och jag pratar ofta om det med mina kompisar.

Min pappa(70) har problem med alkoholen. Det har hänt ofta att han tagit några glas för mycket vid fester eller helgkvällar när jag var yngre, kommer ihåg att jag var ofta arg på honom i mina tonår för det och både jag och mitt syskon dricker inte alkohol, till största del, beroende på detta. Det har väl hänt att mamma tar ett glas för mycket ibland också men det är långt ifrån lika många gånger som pappa. Både jag och mitt syskon är i vuxen ålder och har flyttat hemifrån, men för 4 år sedan var pappa tvungen att genomgå en bypass-operation och det är efter detta som problemen har blivit värre.

På flera sätt blev han personlighetsförändrad efter operationen och han har alltid haft ångest (även om han vägrar erkänna det), som jag och mitt syskon har fått ärva från honom, som har blivit 100ggr värre efter operationen+depression. Han fick komplikationer efter op som gjorde att han inte kunde återhämta sig efteråt och han har inte kunnat få tillbaka styrka i kroppen, mest benen, han skulle behöva gå med rollator för att han går så dåligt men vägrar, han har ont i kroppen med svaga ben, ingen muskulatur kvar och det blir inte bättre, han går o tränar på en rehabklinik och går på promenader men bristen på framsteg gör honom ännu mer deprimerad.

Varken jag eller mitt syskon bor i samma stad som våra föräldrar men vi är ofta hemma, jag mer än mitt syskon, under lov/högtider/födelsedagar etc och för att hjälpa hemma, morfar dog i höstas med svår demens och mamma har fått kämpa med att försöka hjälpa mormor att ta hand om honom i flera år. Han var nog "frisk" och hade ett nog stort stöd från mormor (enligt kommunen) för att han skulle få hamna på ett boende, och han skulle ändå vägrat om man försökte.

Mamma som också har det dåligt på sitt jobb med en dålig chef har fått dra det största strået till stacken för att hjälpa sina föräldrar och mått dåligt över både deras situation och min pappas, samt mitt syskon som just fått barn.

Är säker på att ångesten och depressionen jag och mitt syskon har fått ärva är från pappas sida men han vägrar helt och hållet att erkänna att han är deprimerad/mår dåligt/har ångest. Han vägrar prata med en psykolog eller läkare om sina psykologiska problem och när det kommer till sin kroppsliga hälsa så påstår han att ingen läkare förstår honom och att han är nog narcissistisk att han tycker att han kan mer än dom.

Jsg och mitt syskon har försökt få mamma att gå till en psykolog också men det är inte det lättaste att få tag på i deras stad och ett stort täcke av skam gör att hon har svårt att öppna upp sig om alla problem med andra utanför mig och mitt syskon. Hon har få vänner och dom hon har pratar hon i telefon med allt för sällan och hon skulle ändå aldrig öppna upp sig om nått sånt här till dom. Hon har hotat om skilsmässa och att lämna pappa och åka till hennes mamma och sova där men jag vet att hon skulle aldrig verkligen lämna honom för att hon är för snäll och skuldkänslorna om nått hände honom skulle äta upp henne.

Pappa har dessutom diabetes sen ca 25år tillbaka och han har alltid haft problem med diabetesen efter det att han intr kan få ett stabilt sockervärde, alltså sockret kan bete sig hur som helst fastän han äter korrekt och tar insulin, här är ännu en grej som han påstår att inga läkare, varken diabetesspecialister eller vanliga läkare, kan hjälpa honom med, och att han mår fysiskt dåligt av sin diabetes är ännu en "trigger" som vi tror gör att han dricker för att mår dåligt över. Faktumet att han borde vara extra försiktig med alkoholen pga sin diabetes är ännu en grej han vägrar erkänna. Dessutom är detta ytterligare en grej som gör att mamma aldrig skulle lämna honom för att det har hänt att han fått så lågt socker att han inte kan hjälpa sig själv.
Jag själv fick en gång för nån månad sen ringa efter ambulans när jag var här och hälsade på under påsken och varit ute nån timme och kommer hem till pappa som sitter på soffan och är onårbar för att sockret var så lågt.

Vi har bråkat om alkohol många gånger hemma under uppväxten men det har blivit 100ggr vanligare senaste åren. Att han inte kan nöja sig med ett glas vin till middagen eller ett till middan o sen ett efteråt som han kan smutta på(som mamma gör), att han inte fattar sina begränsningar och tror att han kan dricka samma volymer som han gjorde när han var yngre. Påträffade honom 2 gånger med att stå vid kylskåpet och dricka direkt ur vinflaskan när han trodde vi inte hörde.

Kom på honom en gång när vi var och handlade inför en helg och han skulle gå till systembolaget o "köpa vin till middagen" men när ja varit o lämnat kundvagnen och gick dit för att se vad han köpte så va han vid kassan hade plockat på sig en vodkaflaska i pet-format, alltså plast. Vilket vi hade ett stort bråk om senare och han sa då åt mig att inte säga nått till mamma för att det skulle "förstöra helgen". Har efter det hittat gömd vodkaflaska i förrådet, mamma också, har också hittat flera i plastsorteringen i sophuset som vi vet måste vara från honom.

När jag inte varit i hemstaden för nån vecka sen så hade mina föräldrar ett till stort bråk som jag fick höra om över telefon, då hon hittade sprit gömd i pappas garderob. Då packade hon en väska och åkte till mormor och sov där någon natt men sen åkte hon tillbaka hem och pratade med pappa, vet inte exakt hur det gick till men hon påstod att det var "löst" när jag pratade med henne.

Min familj har alltid varit experter på att vi har stora bråk om alkoholen, jag, mitt syskon och mamma mot pappa, vilket oftast sker på kvällen, och sen är vi arga och kyliga mot pappa dagarna efter men att det alltid rinner ut i sanden och att allt går tillbaka till det normala efter några dar.

Mitt syskon har nyligen fått ett barn och de har varit tydliga med till pappa att han inte kommer få träffa sitt barnbarn om han inte är nykter, mitt syskon kommer ha noll tolerans när det gäller alkohol och barnet. Men graviditeten har varit svår och komplikationer vid födseln är ytterligare "triggers" som ja vet pappa skulle må dåligt över och kunna använda spriten som bedövning för ångesten.

Mamma har nu åkt ner för att hjälpa mitt syskon och dess sambo med spädbarnet för att komplikationer under förlossningen ledde till akut kejsarsnitt vilket ledde till förlossningsdepression efter barnets födsel. Pappa har en inplanerad resa till mitt syskon om bara några dagar och nu när jag kliver upp mitt i natten för att gå på toa så tycker jag det luktar sprit i vardagsrummet så jag letar och så hittar jag en liten flaska brännvin-50ml, 32% gömd bakom glasen i vitrinskåpet i vardagsrummet. Pappa är flygrädd och hatar att resa men jag vet att han skulle göra det för att få träffa sitt barnbarn, men jag känner att han garanterat skulle dricka någon sorts alkohol för att dämpa flygrädslan och ångesten som kommer med det. På flygplatsen i baren till exempel, där jag som inte ska resa med honom kan hålla koll på honom.

Har redan ångest för att jag är själv med pappa i hemstaden och är här för att jobba och har hotat om att åka till mormor eller en kompis om jag misstänker att han druckit. Men liksom mamma är jag rädd att nått ska hända honom om jag lämnar honom nu. Det är mitt i natten och jag ska på jobbet snart och vet inte vad jag ska ta mig till, jag spolade ner spriten i avloppet men hur ska jag göra nu? Vet inte om jag ska konfrontera pappa om flaskan och vet inte om jag har den mentala kapaciteten till det heller. Han kommer ju ändå märka att flaskan är borta när han letar efter den, ska ja bara ställa den på middagsbordet och invänta följderna? Ska ja packa en övernattningsväska, Ta familjebilen och åka bort till mormor/kompis?

Vad ska vi ta oss till?

Alkoholen i sig kan skapa en snedtändning vad gäller känslor. Känslan av ensamhet är en av dem. De många säger när man gör undersökningar är att relationer blir bättre när man slutar. Man blir mer chill, ångest avtar och man börjar lära känna sig själv efter lång tid under avdomnat tillstånd.

Så stålsätta dig, röj varje spår av alkohol så du förhindrar att lockas dricka när hjärnan försöker lura dig dricka pga att beroendet kickar in. Nu vet du ju hur hjärnan reagerar när beroendet talar istället för logiken. Försök då överlista och resonera med dig själv. Spela fram hela filmen så du även ser hur det blir när du vaknar med ångest och är bakfull. Inte sluta filmen vid de 20 första minuterna när alkoholeffekten kickar in... Nä fortsätt titta. Vad händer när du bara fyller på? Känner du ens någon effekt? Blir inte känslorna överdrivna för att sluta med ångest dagen därpå? Vill du dit? Om inte röj allt vad har med alkohol att göra och lägg till saker du gillar istället.

Se på film, ut och plocka blommor, baka, shoppa, spring. Vadsomhelst som du gillar men se till att vara beredd. Hjärnan söker kickar på dopamin. Alkohol är en kortsiktig sådan. Hitta andra och var medveten om att du i en övergångsperiod måste aktivt jobba med att logiskt överlista din alkohjärna. Men, sedan blir det bara bättre å bättre ju längre tiden går. Idag undrar jag hur i h-vete man kunde tro på alkohol överhuvudtaget. Saknar det inte alls. Livet blir bara bättre utan!

Disciplin lika med noll, tänkte jag när jag kom innanför dörren 00:35 efter att ha gått säkert drygt en kilometer runt kvarteret minst. Tänkte ju först vara duktig och lägga mig vid elvatiden. Men fick då spontant så klart en tanke på att först gå och kolla brevlådan efter eventuella räkningar och sånt. Så då gick det inte att koppla av alls så att det gick att lägga sig.

Stoppade då en liten pärondryck i pappkartong med sugrör i jackfickan tillsammans med en liten mp3-spelare, för tanken att kolla brevlådan hade då blivit till en större tanke om att gå en kortare sväng på ett par hundra meter i kvällen bara för att röra på sig liksom. Gick ut genom dörren och skådade ut mot husen runt omkring och tänkte först bara sätta mig på närmsta parkbänk och häcka en stund och sedan gå in igen.

Men då flög sjutton i en och man kände att varför inte gå nerför en backe några hundratal meter till en hamn i närheten och sätta sig och vila på en bänk och uppleva lite sommarkväll. När jag satt där på bänken där man säkert druckit ur en mindre lastbil med diverse öl genom åren smög sig inte ett alkoholsug på en, utan mer en tom ensamhetskänsla. Nästan ungefär så som man kan känna saknad om en nära vän flyttat till andra änden av landet eller kanske en anhörig kilat vidare eller nåt sånt.

Järnspikar vad ensam och tom man kände sig utan att ha en ölburk att hålla i handen trots att man inte egentligen var varken hungrig, törstig eller trött. Var då alldeles för rastlös för att sitta still längre än max tio minuter trots svängig musik i hörlurarna. Så tänkte då ta en rask promenad in till stan fast man var för trött i benen för såna kraftprov. Men gick väl en tre hundra meter till en annan parkbänk som man häckat på en massa gånger genom åren och druckit diverse alkohol på alltså. Nu åkte pärondrycken som substitut till onyttigheter fram.

När den var tömd bar det iväg uppför en rätt brant backe och en promenadväg där många om dagarna rastar sin hundar. Nu var det tomt, mörkt och ödsligt men satte mig en stund och ofrivilligt fick mata mygg som verkligen tycktes gilla en i alla fall. Så helt ensam var man ju inte. Men hade man då haft ett par starköl eller en pava vin med sig så hade man nog utan tvekan varit rätt så myggbiten i skrivande stund. För då hade man säkert suttit där i nån timme kan jag tro. Men nu fanns det ingen ro att sitta still någon längre stund. Sen var det väl en fem hundra meter hem.

Har nu nykter suttit in de flesta parkbänkarna i kvarteret och det kan väl vara bra som nykter och alkoholfri träning i hur det känns att efter kanske trettiofem år eller nåt sånt att leva spiknykter och känna hur det känns att vara fullt medveten i varje sekund. Hade det varit förra året den här tiden hade man säkert varit i form för en instrumental komposition i stället för att bara skriva en massa ord på detta gamla dammiga tangentbord. Men man måste väl nyktert testa sig fram och lära sig njuta av livet som det är...

Något jag nog måste tänka på är nog att inte köra allt för djupsinniga låtar som man väl tidvis av gammal vana gjorde, vilket väl inte direkt höjde känslan av välbefinnande liksom. Men nu har man då gjort som alla rekommenderat så länge och tagit sig en nyttig promenad. Det tar nog ett tag innan man kan säga att alkohol helt är en icke-fråga. För visst kan man generellt stå emot ett alkoholsug när sånt kommer. Men en depressiv mörk tomhetskänsla som håller i sig ett längre tag är inte kul liksom.

Men det är väl så det är att leva på riktigt så som nedstämd dystemiker utan några stödhjul i form av piller eller hälsovådliga alkoholhaltiga drycker. Nu körs det en gammal popdänga på mp3-spelaren med en gammal favorit av Johnny Rivers - Where Have All The Flowers Gone. Kanske dags att byta ut en del låtar på spelaren snart. Nog känns det psykiskt att man är helt alkoholfri. Men magen är glad och lite stålar sparade man då hur som helst. Nykter mental tyngdlyftning till fots skulle man nog kunna kalla nattens promenad för.

Ha det gott!