Senaste kommentarerna i forumet

Mycket förundrad över mig själv gång på gång. När jag läser i min tråd så är jag så övertygad om den rätta vägen för mig.
Aldrig mer, nu klarar jag det, min högsta önskan, osv, osv.

Jag är sjuk och kan inte hantera mig själv.
Jag är väldigt rädd just nu.
Svag i sinne och tanke.
Jag har ingen som helst kontroll över alkoholen längre, ingen alls.
Det som borde vara enkelt blir hur stort som helst.
Återigen vet jag att det för mig måste bli ett slut idag.
NU, precis här och nu.

Då har jag återigen börjat om på dag 1 och just nu vill jag inget annat än att bli fri igen.
Jag måste vara väldigt unikt dum i huvudet som hela tiden klantar mig och kör i diket?
Hur många försök ska man göra innan man ger upp?
Det är ju nästan komiskt, ge upp? Ja det är väl det man måste göra för att lyckas?

Nu ger jag upp igen och försöker denna gång vara ärlig mot mig själv och mina kära.
Det går åt helvete om jag inte tar steget nu.
Det är så det faktiskt känns och hur svårt kan det vara att välja livet istället för flaskan?

Nej, vill inte mer nu. Slutvelat och död åt alkoholdjävulen!

Fy vad dåligt jag mår.
Önskar ibland att jag skulle omkomma i en olycka så är problemet ur världen.
Men innerst inne vet jag att det är en riktigt dålig lösning.
Ge mig ett par dagar så kommer mina positiva tankar och livslusten tillbaka.

Det ska nog kunna bli en god vit jul trots allt.

LP

Ju mer jag läser på anhöriga. Desto mer uppgiven blir jag. Alla dessa kvinnor som slåss för sina män gör mig ledsen. Kvinnor med egna drömmar, drömmar som får backa "för att". Nu är det synd om alkoholisten, nu är det synd om envåldshärskaren. Jag inser mer och mer att jag hör hemma där. Inte som den stackars medberoende som har fått sitt liv förstört genom ett felval. Men som den som förstör. Den som är en elak egoist som kan vända sin partners ord till vad som passar för stunden.

Så trådarna där ger mig mycket. Samtidigt som jag inte alltid förstår. Men det är mycket som jag inte greppar. Läser Addes länk om vuxenbarn och jag fattar inte. Förstår inte att man som vuxen kan skylla på sin uppväxt. Ja, förstår rent logiskt, men inte principiellt. Jag tycker nog att vi alkoholister allt för ofta drar på oss offerkofftan i någon form. Samtidigt som de medberoende gör det. Fast kanske utan samma val?

Jag har svårt för människor som utmålar andra som svarta för att ta en poäng. Till exempel - vår husgud. Där andra läser in en bra skribent så ser jag en ekonomisk och främlingsfientlig man som ofta gör sig rolig på andras bekostnad. Ser att jag gör mig själv en otjänst genom att skriva ner det. Men jag väljer att posta för annat vore fegt.

Jag vill inte längre vara feg. Jag vill heller inte "pick a fight". Jag vill vara ärlig mot mig själv för det förtjänar jag. Jag är Fia och jag är inte förtjust i förtryck.

Fia

att du faktiskt har lämnat honom tidigare! Var inte besviken på dig själv att du gick tillbaka, det tillhör berfielseprocessen. Tror du att du kan kontakta den kvinnojour där du sökte hjälp tidigare? Glöm alla känslor av misslyckande för att du gick tillbaka. De vet väl hur en sådan process fungerar och har full förståelse för att man trillar dit igen.

Jag gjorde misstaget att jag på grund av att jag skämdes så mycket inte vågade kontakta samma kvinnojour två gånger utan sökte mig till ny jour vid nästa tillfälle. Det är dumt eftersom man får bättre hjälp om de förstår hela problematiken och var i processen man befinner sig.

Se dina tidigare försök att lämna honom som träning inför den stora dagen. Övning ger färdighet! Nästa gång håller du ut lite längre, kanske blir det den gången definitiv. Om inte är du ett steg närmare målet.

Jag blir lite orolig när du skriver att du ska göra klart för honom att du har fått nog. Kan det inte bli värre då? Fundera gärna på om det inte är bättre att lämna honom i tysthet, att försöka att hålla dig och honom så lugna som möjligt.

Han har härskarbeteende och kommer troligtvis att försöka att få dig att stanna. Vad händer med din styrka om han kommer med en massa hot? Hur reagerar du om han hotar med att skada dina anhöriga om du går ifrån honom?

Ditt starkaste och kanske enda vapen är att han inte vet vad du tänker, låt honom inte få tillgång till det.

Du vet naturligtvis bäst hur din situation ser ut och hur han fungerar men ibland kan det vara bra att se tillbaka på vad som var bra och mindre bra vid tidigare försök och att prova en annan strategi.

Lycka till och tänk på att i första hand sörja för din säkerhet!

Ni ger mig styrka mitt i allt!
Ja jag börjar förstå att jag är medberoende. Det är så. Vill försöka få hjälp för det, men vet inte riktigt vart. Träffade en kurator på kvinnojouren i en närliggande stad för ett år sedan när jag faktiskt flydde mer eller mindre, när han efter intensivt drickande höll mig vaken flera dygn i sträck. Droppen blev en natt när han sa att han skulle sätta en kula i min pappa, bror eller syster. "Blir du orolig nu? Hur ska du kunna skydda dem? Du vet inte vem eller när det kommer att ske...eller kanska jag sätter en kula där det kommer kännas värst...i *****(min älskade systersons namn)" Den natten bestämde jag mig för att verka som vanligt och planera min flykt en dag när han var på jobbet. Tog då hjälp av kvinnojouren. Gick tillbaka i alla fall efter några veckor... :(

Nu först har han skickat ett sms "jag älskar dig, puss". Nu vet jag att han har druckit. Den sentimentala romantikern kommer fram i början. Den här kvällen kommer inte bli rolig. Och jag måste få sova inatt om jag ska orka jobba imorgon. Hade hoppats att han skulle orka hålla i över jul och nyår i alla fall. Tror det gick 17 dagar nu.

Ja jag måste vara stark nu. Måste våga stå rak. Det kommer bli vidrigt här hemma nu. För att jag måste säga till honom att det är över och ingen idé att tro att det kommer bli bättre. Hoppas att han kan flytta någonstans under uppsägningstiden. Skönt i alla fall att lgh redan är uppsagd så det inte behöver gå så lång tid. Men under tiden då? Jag börjar alltid tänka på praktiska saker, kanske är det en flykt för att slippa tänka och känna...

Det hjälper min "process" att läsa era "resor", de inger hopp till en trasig själ!

Kramar!

säga att jag finns med dig i tanken. Vet så väl alltför väl...
För min, hans och vår del fungerade det i alla inte att dricka kontrollerat och begränsat vid särskilda tillfällen. (Kanske du läst vad jag skrev i min tråd på morgonen?) Två försök visade att det inte fungerade och därmed föll mitt intresse för den saken - från början trodde jag det skulle funka... men då hade jag inte hunnit lära mig att alkoholen är "listig, falsk och stark". Det är den.
Kram, kram vänne - försök ta hand om dig och försök göra nånting som du mår bra av. Jag finns med dig i tanken / mt

och dina frågor i kommentaren till det jag hade skrivit hjälpte enormt mycket och fortsätter att hjälpa mig då jag kan gå in och läsa det igen för att hämta styrka! Vi förstår( jag tror alla) hur mycket det betyder att andra kommenterar och lämnar synpunkter på det man skriver.
När jag läser vad du skriver så känner jag att jag skulle vilja komma och rycka dig därifrån. Det verkar som att han inte endast har problem med missbruk utan också med översitteri. Han trycker ner dig totalt och då är det inte konstigt att du får svårt att verkligen känna efter vad du vill eller hur mycket du orkar. Du har inte bara missbruket att kämpa emot utan också hans totala makt över dig och ditt mående. Det är säkert väldigt vanligt att missbrukare beter sig svinaktigt och kanske till och med agressivt men det finns skillnad mellan att systematiskt trycka ner någon och att tappa humöret. Du är drabbad både som partner till missbrukare och makt/kontrollproblematik, det gör det mycket tuffare för dig och jag tror att det bästa du kan göra är att söka hjälp utifrån. Kanske du kan få stödsamtal via en kvinnojour tex..

Jag vet skillnaden!

Tyvärr måste jag nu ge ett tillkännagivande; jag är medberoende( men det är först nu jag har insett min problematik och att jag har haft den sedan länge). Min exsambo var mitt återfall efter 7 friska år.. Och jag vet skillnaden mellan att vara rädd för fyllan och att vara rädd för sin partner.

När jag var 20 år och nyss inflyttad till huvudstaden från en småstad träffade jag en nästan dubbelt så gammal man med, skulle det visa sig både alkoholproblem och härskarproblematik. Jag var en levnadsglad, sprallig och kulturintresserad ung kvinna. Jag flyttade till Stockholm på grund av att jag började på en teaterutbildning och fick snabbt många vänner och spåddes en lysande framtid i skådespelaryrket av mina lärare och praktikhandledare. 10 år senare var jag en underviktig, ångestriden, komplexfylld handlingsförlamad tvåbarnsmor och medberoende. Vägen tillbaka till livet var lång och allt annat än enkel och priset blev mycket högre än jag någonsin hade kunnat föreställa mig.
Kortfattat hände detta;

Jag träffar mannen och vi inleder ett förhållande. Jag kan inte heller säga exakt hur eller när det började med efter en inte alltför lång tid hade jag förstått att jag var värdelös, ful och att allt jag gjorde gick för långsamt eller blev fel på något annat sätt, jag var evigt tacksam att jag träffat den enda man på jorden som kunde stå ut med mig. Livet började mer och mer kretsa kring att först vara till lags och senare att hålla sig så osynlig som möjligt. När han drack var han svartsjuk och fysiskt våldsam, vid nykterhet endast verbalt nedlåtande och dominant. Under all år vi hade tillsammans så gjorde jag allt som stod i min makt för att undanhålla sanningen om vårt liv för omgivningen. Jag ljög, manipulerade och drog mig undan. Tills slut hade jag inga vänner kvar och kontakten med min familj var dålig och oärlig. Efter att barnen föddes slutade det fysiska våldet men då var jag redan så nedtryckt att han bara behövde titta på mig för att jag skulle bli rädd.

När jag en dag ( efter en låååång resa med samtal och tillfälliga flykter till kvinnojourer) bestämde mig för att tag i problematiken på allvar så hände det jag minst av allt hade väntat mig. Jag ville sluta ljuga och berättade allt, precis allt för min familj och blev till min häpnad inte trodd. Efter att ha ljugit under 12 års tid så var detta första gången de tvivlade på att jag var ärlig! Det är egentligen lite komiskt när man tänker efter. Jag var då gravid med nummer tre och jag tänkte att nu är det slut med all medberoende och förnekelse också för barnen.

Jag började att sätta ord på det vi upplevde, berättade för barnen om alkoholism och hur sjukdomen fungerar, att alkoholistens beteende aldrig är någons annans fel och att man inte heller behöver känna skam för att en förälder har drabbats av sjukdom. Resultatet blev att jag senare vid vårdnadsutredningen, efter att han vägrade lämna tillbaka barnen efter umgängeshelg, att jag beskylldes för att ha manipulerat barnen och skrämt dem med att fadern är alkoholist. Mina föräldrar tog också hans parti och menade att allt handlade om någon slags psykisk kolapps från min sida. Kanske havandeskaps-psykos. Hur som helst slutade det med att han har vårdnaden om mina två äldsta barn, fortsätter att dricka och att barnen ropar på hjälp för döva öron.

Nu är den äldsta myndig och nummer två blir det om ett år men de har tagit stor skada av detta. När nummer två för tre år sedan skrev på facebook om sin besvikelse över att pappan inte ens håller löftet om att vara nykter på julafton kontaktade jag min familj då jag själv befann mig geografiskt långt ifrån. Jag bad att de skulle agera och svaret blev att det inte kunde förstå varför barnet skrev så men att det berodde säkert på åldern och uppmärksamhetsbehov och de skulle prata med hen och förklara att det inte är acceptabelt att skriva så på facebook!!! ja, du förstår.. det jag vill säga med detta är att det kan finnas en fara i att vara alltför stark alltför länge.
Du riskerar;

1. att inte märka att din styrka egentligen numera är anpassning och rädsla
2. att du spelar rollen som den starka så bra att omgivning lägger skulden för familjens sammanbrott på dig
3. att du ljugit så länge att människor i din närhet tror att du bara fantiserar när du lägger fram den sanna verkligheten.

Det andra jag vill råda dig till är att ta hjälp för ditt medberoende. Jag har först nu de senaste dagarna börjat acceptera att jag är medberoende och jag har förstått att det inte är en slump att jag träffar ytterligare en alkoholist trots att jag hade nästan 7 "friska år". Jag tog mig ett återfall i och med alkis nummer två.

Det är också viktigt att skilja på alkoholproblem och den typen av agressivitet som följer den problematiken och kontroll/maktbehov. Jag har provat två alkoholister för att utrycka mig lite krasst, och det är tusen resor värre att leva med en maktberusad person än med den som är berusad av endast alkohol.

Jag är säker på att du kommer att ta dig därifrån Yogi. Du är uppenbart en intelligent och mogen person och du har styrkan att göra dig fri. Bli inte nedslagen av dina ambivalenta känslor, dem hör till problematiken. Låt beslutet mogna långsamt, planera hur du ska gå till väga för att lämna honom på ett odramatiskt sätt och hur du ska undvika att "trilla dit igen". Lek lite med tankarna utan att kräva av dig själv att du ska sätta planen i verket. Säg till dig själv att du kan om du vill. Få anar tankens kraft. Plantera dessa tankar i din hjärna och den kommer att bearbeta i ditt undermedvetna och en dag har du kraft och beslutsamhet att ta dig ur detta.

Det är en process du måste ta dig igenom och att forcera fram något är ingen ide. Då är risken stor att du går tillbaka.

Lycka till och tack för att du har hjälpt mig! Kramar!!/ lilleskutt

Han tog en lång promenad med hunden i förmiddags. Förstod direkt att han var sådär rastlös som han blir när han känner suget. Han verkade innesluten och sa inte mycket. För ett par timmar sedan gick han för att "köpa tidningen". Detta har tidigare betytt att han gått till en vägkrog i närheten där han druckit och spelat på deras automater. Tänkte inte så mycket på det när han gick för jag hade mycket att göra här hemma. Men nu när jag insett vilken lång tid som gått sen han gick så slår ångesten till med full kraft! Undrar vart han är. Vill messa och fråga men nånting hindrar mig... Är han där nu? Dricker han nu? Då har han gjort sitt val och jag tänker stå på mig den här gången. Jag måste! Är det idag som det händer? Var det såhär det skulle bli till slut? Eller är det bara så att han försöker hantera sin ångest genom frisk luft, musik i öronen och promenader? Har han det jobbigt? Vad tänker han? Önskar så att han kunde dela det med mig...

Tack Berra för din uträkning det hade jag aldrig trott att 10 folköl var lika illa som en och en halv flaska vin. Problemet är ju att man måste dricka så många för att få någon effekt. Jag tänkte mig att det var lättare att trappa ner med ölen för sen kan man ju försöka ta bort en öl efter tex 2 veckor och sedan ytterligare en efter två veckor till, osv. Till slut har man ju vant kroppen med bara ett par öl om dagen och då får man nog mindre abstinens när man slutar. Vin är betydligt svårare att trappa ned för det blir så liten mängd var gång. Kanske har någon en bättre lösning på att sluta med hjälp av att trappa ned och inte behöva ta till medecinering men ändå slippa abstinens besvär. Jag är rädd för att sluta så där bara för man kan ju faktiskt dö av abstinens symptom. Vet ej hur jag skall göra. Mina

Att det fungerade så bra med atarax!

Förstår ditt behov av egentid!
Nu när du har dig själv och kan känna dina äkta känslor, höra dina egna tankar, så är det viktigt att de får utrymme!
Kram

...ni anar inte (eller-det gör ni förmodligen) vad det betyder att ni läser, skrivet, ställer "jobbiga" frågor som tvingar mig att reflektera, öppna ögonen och våga SE!
Jag läser också ofta andras berättelser, både från närstående och ni som själva har eller har haft denna vidriga sjukdom. Är det så att man aldrig blir helt fri/frisk från den? Kan man aldrig dricka i "normal" mängd, t ex dela EN flaska vitt till maten en lördagkväll, lite glögg med vännerna efter kvällspromenaden i vinterkvällen? Jag tror min sambo tror det i alla fall, och det är klart att det kunde vara trevligt om det var så, men jag får ångest bara jag tänker på vad det kan leda till. Litar inte en sekund på att han inte skulle falla tillbaka.

Jag känner mig helt förvirrad just nu. Jag vet att jag inte är något roligt sällskap för honom nu. Är förmodligen den "surkärring" han säger att jag är. Det sitter för många taggar inom mig så jag orkar inte glädjas i stunden åt att han är nykter. Jag tror han förväntar sig att jag ska vara glad, sprallig och tacksam och nöjd. Jag oroar mig för mycket. Oroar mig för återfall, ekonomin, hans spelande, hans humörsvängningar mm. Jag når inte fram till honom. Jag vet att han ljuger för mig konstant och jag vågar inte ställa honom mot väggen. Jag vågar inte fråga om han hört något från beroendecentrum. Han skulle bli jättearg och skrika åt mig att jag inte ska lägga mig i. Jag tror inte han vill ha hjälp längre. Och jag litar inte på att han kommer att klara det själv!

Nu har han vunnit en massa pengar och säger till mig att han satsat en liten summa och att han har avslutat sitt spelkonto och att han inte ska spela mer. Jag litar inte på att han verkligen vunnit den summa han säger och även om det stämmer så har han ljugit mig rakt upp i ansiktet med de satsade summan. För om man räknar ihop de senaste veckornas spelande så är jag inte ens säker på att han gjort en vinst. Och hur ska jag kunna säga till honom att jag vet? Han kommer bli vansinnig på mig för att jag har "snokat" trots att det är VÅRT firmakonto som har "hanterat" detta?

Känner mig ynklig, rädd och feg. Jag är så rädd för hans humör. Försöker säga till honom att jag är det, men även då blir han arg. Jag blir så stressad av detta, han stressar mig och skäller på mig om jag inte gör saker fort nog, om jag inte gör som han säger på en gång. T ex så ryter han åt mig om jag inte bromsar bilen fort nog, sätter på vindrutetorkarna, blinkers fort nog, väljer fel kö vid McDonalds drive in, åker till Ica när jag inte orkar, hämtar en penna, sätter på kaffe eller precis vad som helst. Han är förbannad på mig hela tiden. Men om jag gör honom arg hela tiden, om jag är så fel - varför är han tillsammans med mig då? Varför?

Den ilskan tror jag inte har med alkoholen att göra även om den blir så mycket värre när han dricker. Jag minns nästan inte hur han var när vi träffades. Jag minns bara att vi kunde prata och föra en konversation framåt åtminstone de första veckorna. Sen måste något ha hänt. Vet inte vad. Minns inte om förändringen kom smygande eller plötsligt...

Intressant inlägg, och vissa delar är naturligtvis sådana som framkallar ett igenkännande. Tycker mig "höra" i det jag läser att styrkan inte ligger långt borta, och du har ju säkert som jag märkt att det finns ett par olika spår här inne att lyckas. Kanske är det så att det handlar om att ha lite "tur" och använda sig av det tankesätt som passar bäst till din egen person? Du har ju läst länge här...

Något som för mig skulle fungera (Inte alls säkert att du ser det så) skulle vara att jag skulle kunna bli fly förbannad på en situation där en partner har en "hållhake" och till och med saboterar genom att vilja behålla den hållhaken. Det skulle göra mig rasande, och säkert skulle det kunna vara en anledning, så god som någon, att fortsätta vara nykterist till den dagen jag lägger näsan i vädret!

Men oavsett,vi är många som förhoppningsvis har en lång tid framför oss, och jag för egen del vill fylla det med mina riktiga tankar och drömmar, istället för att livet bara "rinner" förbi och det inte är "någon ordning med allting" som hon väl sa Pippi?

Varma hälsningar från en för dagen stridslysten Pellepenna

Tack markatta och Lilla Fjäril för er input om Atarax. Utan den hade jag nog inte vågat ta mina en och en halv (Jo jag smackade på) igår. Idag tycker jag att jag var löjlig. Jag tvekade aldrig för att dra i mig nästan två flaskor en kväll, och sedan blir jag rädd för tabletter som min fine husläkare faktiskt har skrivit ut. Han hade aldrig skrivit ut två flaskor vin per kväll.

Så hur gick det då? Somnade som om jag vart klubbad i huvudet. Men jag sov bra och länge. Inga konstiga drömmar och inget ludd på morgonen. Ja, inte mer än vanligt tror jag. Kanske lite seg men inte den där bakfyllesegheten utan mer kolugn. Vilket jag är säker på att några koppar kaffe kan räta ut. Mannen sa att jag blev cool. Iskall liksom utan att hetsa upp mig i tv-soffan över den infantila "underhållning" som vi serverades. Utan jag nickade till, med den stora skillnaden från vinet, att jag såg det själv. Nu börjar jag nicka till. Nu är det dags för sängen.

Så ja, Atarax tycks passa mig. Kanske för bra? Är man född som en skeptiker så finns det alltid en tendens att överanalysera allt. Men klart är att jag ska ta detta piller innan jag flyger. Dessutom ska man inte dricka på dem. Både hängslen och livrem där.

Förutom mina toktankar så rullar livet på ganska bra just nu. Jag börjar hitta mig själv. Sakta men säkert. Inser att jag kanske trivs bäst ensam. När mannen kilade iväg i morse för att klara av de sista småbitarna på jobbet så blev jag glad. Inte för att bli av med honom - för jag trivs och kan hundraprocentigt vara mig själv - men för att få egentid. Jag tror fortfarande att jag är störd. För enligt allt jag läser så ska man inte känna så. Utan tvåsamhet till vilket pris som helst år det "rätta".

Läser mycket anhörigtrådar nu. Men inte som förr. Då ville jag se min mans riskkonsumtion. Idag vill jag helldre se ett annat perspektiv. Hur mitt missbruk kanske berör andra. Att jag kanske inte har rätt att uppföra mig hur som helst. Att ett trevligt utsende aldrig ursäktar ett illa beteende,

Fia

Om man översätter din konsumtion i ren sprit så ser förhållandet mellan vinet och folkölen ut ung. Så här.
En burk folköl innerhåller ca 0,5 liter, och har en alkoholhalt volymmässigt på 3,5%.
Uträkningningen ser ut så här: 0,5 x 0,035= 0,0175 liter alkohol, om man översätter det till centiliter så blir det delat med hundra, dvs 1,75 cl ren alkohol.
Om det hade varit sprit så hade den innehållit 40% alkohol! då får man dela 1,75 med 0,4, det blir 4,375 cl 40% sprit! .
En folköl innerhåller således lika mycket alkohol som en snaps ren sprit.
Dricker du tio stycken folköl så har du hällt i dig en dryg kvarting, dvs 43,75 cl ren sprit.

Med vinet så ser det ut så här 1,5 x 0,7= 1,05 liter, en och en halv flaska vin.
En normalt vin brukar innehålla ca14% alkohol, det blir 0,14 x 1,05,= 0,147 liter ren alkohol, eller 14,7 cl ren alkohol.
Tar vi och räknar om det i 40% sprit så blir det 0,147 delat med 0,4, det blir 36,75 cl motsvarande ren sprit, dvs nästan en kvarting vodka.

Illa i båda fallen, men om du är ärlig med den exakta mängden och vet mer snarlikt procentsatsen på vinet så lutar det åt att vinet är något bättre.
Vinet innehåller dubbelt så mycket energiinnehåll i kcal (ca 70kcal/100gr) än vad ölen gör, men å andra sidan blir det fem liter av ölen.
Så energimässigt så får du i dig dryga 700kcal på vinet och ca 1750 kcal på ölen, det blir en blodsockertopp som kan få dig att trigga som ett beroende i sig självt.

Berra

Skyllde jag på eftersom jag var på toa så länge. Eftersom det var långt hemifrån och inte kunde åka hem fick jag låna en säng och somnade. Blev ingen alkohol igår heller..hoppas det går bra för dig konstnären. Tack för du svarar mig. Det hjälper. Läste din historia. Lät så hemskt det som hände i september. Tur att du klarade dig. Skälv höll jag på att dö av att jag ramlade och slog i huvudet för ett tag sedan. Jag hade väldigt tur sa läkarna. Det finns så många lidande alkolister där ute som tror de är ensamma. Detta forum är så bra att ta del av,läsa på och ibland skriva på. Så många bra människor som delar med sig av sitt lidande och hur det sakta men säkert som försöker ta ett steg i taget. Oron och ångesten känns lite bättre. Men känner mig så förvirrad och blandar ihop ord och har koncentrations svårigheter. Det hade jag inte när jag drack. Fast det är väl säkert ngn bieffekt av drickandet kanske..ha det bra!

Jag dricker inte lite utan det kan bli mellan en och två flaskor vin om dagen men jag dricker alltid efter att jag lagt henne på kvällen. Jag sitter lugnt framför tv n och dricker. Min sambo vet ju om det och tro mig han är jätte arg och hotar ofta med att lämna mig. Jag har gått över till öl(3,5%) för att jag har fått för mig att det är bättre att dricka 9-10 öl på en kväll än en och en halv flaska vin. Får man i sig mindre alkohol då eller?

Jag känner hur mycket kärlek som finns i mulleholken när jag läser din betraktelse. Det känns fint. Väldigt fint. Kramar till er!/NM

Tack Adde, följde dina länkar och läste högt för min sambo vad Sanna Ehdin skrivit. Det var så träffande, det var så mycket som stämde och så många bitar som föll på plats. Skrämmande men samtidigt en lättnad. Tack.

Tack för svar. Jag är så trött på mig själv och min inre dialog som hela tiden handlar om dagar, veckor och timmar, ja, till och med månader år. Det bästa med dryckesperioderna, varje dag, är att slippa detta tjatande i huvudet. Tyvärr kan jag inte skriva det bästa med mina vita perioder eftersom jag inte har haft sådana sedan tonåren. Då jag bestämmer mig för att dricka mindre så brukar uppehållet vara 5-6 dagar i veckan, några veckor på raken och sedan är det kört igen. Dessutom tycker jag det eskalerar efter tag och det blir bara värre. Den här veckan har jag hittills fått ihop 3 dagar och målet är att det ska bli 4 då jag har för avsikt att inte dricka i dag.

Socialt sätt fungerar jag, än så länge, arbetar heltid, har hus, så gott som vuxna barn, och studerar på halvtid. Jag är den typen som aldrig gör ”dumma” saker på fyllan. Jag ägnar mig åt mitt drickande i hemmet, lullar runt i min egna lilla värld lätt, avtrubbad och sedan går jag och lägger mig och sover. Jag ringer inte till någon, skickar inga tokiga sms eller får för mig att ta bilen. Jag bråkar inte, ramlar inte och sticker inte ut på galej. Dricker gör jag dock, och inga små mängder, utan stora. Däremot sprider jag ut doserna (givetvis gömmer jag dem) under dygnet (på helgerna). På vardagarna försöker jag hålla mig till ”bara” rödvin och låter bli whiskeyn. Den ågren jag har dagen efter handlar om hur jag behandlar mig själv, min hälsa och att fortsätter jag så här så kommer det gå åt helvete. Ågren handlar också om att tankarna på alkohol ofta går före tankarna på mina barn, aj det där gjorde ont att skriva.

Varför dricker jag då? När jag utsätts för press och stress belönar jag mig med alkohol. När jag är upprymd firar jag med alkohol. Dessutom lever jag i ett förhållande där jag utsätts för passivt/aggressivt beteende och då dämpar jag mitt ”riktiga” jag med alkohol. Då rinner allt av mig. Detta har gjort att jag tappat bort mitt riktiga jag. Jag vet inte längre vem jag är. Vad kommer att hända om jag lägger bort alkoholen för gott? Min man är den enda som vet om mina problem även om vi aldrig har pratat om det riktigt. Jag upplever inte honom som medberoende mer som om att han har en hållhake på mig som han kan använda vid behov. Han har till och med, då jag sagt att jag vill vara nykter, köpt vin till mig och hällt upp ett glas och satt det under näsan på mig. Då jag har haft nyktra vardagar har han varit sur och grinig och när jag ramlat dit igen har han sett nöjd ut. Själv är han väldigt måttlig med alkohol, kan sluta efter första glaset och sedan dricka julmust i stället och så fungerar det ju inte riktigt för mig.

Jag måste på något vis hämta styrkan inom mig själv hur nu det ska gå till. Jag har läst i forumet under flera år och nu ska jag försöka skriva så ärligt som möjligt om mig själv och hoppas det kan vara till någon hjälp både för mig själv och andra.

Vad roligt att det går bra för dig. Förstår att du har fullt upp
med lilla valpen, minns själv hur det var. Fast nu är min hund snart
5 år och förståndig dam, som hjälpt mig mycket på vägen till nykterhet.
Förstår det där med glöggen men då tänker jag dricker jag en mugg glögg
vill jag bara ha mer. Går inte för mig, men för den sakens skull sitter
jag inte varje dag och tänker jag måste vara nykter hela livet. Tar en dag
i taget.
Ha en skön nykter söndag
Konstnären

Hoppas du inte föll för frestelsen. Men du kan ju inte sitta på toa.
Jag brukar tänka så här när folk dricker. Vad dåliga dom ska vara i morgon.
Kanske elakt tänkt men det hjälper mig och ju är det inte svårt att se
för jag vet hur jag mådde i september.
Ta en timme i taget om det känns o.k.
Ha de bra
Konstnären

Vad skönt att höra att det går bra för dig, starkt. Gud vad det låter
likt mig själv när jag läser dina rader. Har nu varit vit drygt 3 månader,
och jag kan inte heller komma ihåg att jag någonsin har varit det sista
tio åren. Visst bar man på en tung ryggsäck men den halkar av mer och mer.
Jag får ångest när jag tänker på att jag kunde dö sista gången, skakningarna
den djupa ångesten, sno runt runt i sängen och tankarna som bara malde.
Känns som jag har fått livet tillbaka. Igår lördag köpte jag mig en god bakelse
och var glad för det såg fram emot att äta den. Sjukt kanske men innan fanns
inte bakelse på kartan då var det vin som gällde.
Ibland gnager det till, men så fort tanken kommer tänker jag om och det funkar
Underbart vakna pigg bara det är värt alla kringelkrokar man tar på denna väg.
Här har du oxså en alkis som insett faktum.
Ha en skön söndag
Konstnären

Igår ägnade jag mycket tid åt forumet - tack Fia för inputen. Jag läste och skrev till lillaskutt och Yogi, även till Izzy har jag skrivit senaste veckan om jag minns rätt.

Just nu insåg jag (stort!) att det är hjälpsamt för mig som medberoende att ägna mig åt andra medberoende - på samma sätt som grundtanken i AA är att den bästa hjälpen för en alkoholist är att hjälpa en annan alkoholist. Adde brukar tacka i sin tråd för att bli påmind om vart han aldrig mer vill (välja att) hamna - ursäkta mig Adde om ev fel i ordvalet och rätta mig gärna.

Vi talade om detta, att grunden i AA är att hjälpa andra, mg och jag alldeles nyligen då det kommit nya till hans AA-grupp.

Och nu denna tidiga morgon - när jag med en stilla suck än en gång skriver till nykomlingar på anhörigsidan - inser jag att det verkligen är till hjälp för mig att möta dem som skriver och undrar hur de kan hjälpa sin missbrukande anhörig. Exakt där har jag varit. I denna hopplösa frågeställning. Där har jag varit. Länge.

Jag sade otaliga gånger till mannen att jag vill hjälpa honom, bad honom vända sig till mig före han öppnade burken/flaskan/boxen... Sa och påminde honom otaliga gånger om att jag står på tröskeln, att det måste bli en ändring annars går jag. Det om tröskeln fattade han den dagen jag faktiskt gick. Sen när vi började om, ett nyktert liv - pågick den långa perioden av önskan om ett trevligt gemensamt drickande "vid festliga tillfällen" - det blev summa två försök som följdes av att han drack något även följande dag vilket jag upptäckte genast. Och därefter om "det festliga" det envisa svaret: "Det är inte festligt/trevligt för mig längre! Bara oro och ont i magen." Och det avgörande "mötet" när han mår dåligt, är orolig, ångestfull - säger det till mig och jag svarar det enda möjliga som finns kvar att säga "Du måste hitta DITT sätt att ta hand om dig själv. Jag har gjort allt jag kan och det har inte hjälpt. Jag finns här men du måste hitta dina egna sätt att ta hand om dig. Jag kan inte." Ungefär så. Och det har varit den rätta vägen. Det svåra har varit att verkligen överlämna hans eget ansvar till honom själv när han insåg att så måste det vara. Och så är det nu.

Men TACK ni som skriver i början av vägen, ni påminner mig om var jag varit och vart jag aldrig mer vill komma!

Det är svårt att förstå idag varför jag lät så lång tid gå och att jag lät det gå så långt... Långt mer är jag tacksam för att jag tog det avgörande steget ut så länge han och vi faktiskt hade allt kvar. Körkort, jobb, hus och hem, anseende och oförstörd hälsa. Den största och bästa insikten jag tagit med mig från de Al-anon möten jag varit på är raderna vi läser att man kan ha ett bättre liv för egen del oberoende av om alkoholisten dricker eller ej. För mig visar det att det första och avgörande man ska göra som medberoende är att ta hand om sig själv och det kan man göra även om man finns kvar i hemmet och/eller i relationen. Att ta hand om sig själv, sätta fokus på sig istället för att lägga merparten av sin energi på att grubbla över varför en annan missbrukar är en avgörande förändring. Att verkligen inse det är omvälvande. Carinas inlägg 7.2.2011 har varit en av mina ledstjärnor, det kom i så exakt rätt ögonblick som en krycka när jag tog mina första stapplande steg mot tillfrisknande... jag har delat det massor av gånger och ger det idag till mig http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Med tacksamhet / mt

har det varit till stor hjälp att läsa på missbrukarsidorna här. Där har jag på djupet förstått hur svårt det faktiskt är att sluta och framförallt att inte börja igen. Och min egen maktlöshet i sammanhanget. Din insikt om ditt smygrökande är insiktsfull och värdefull - så som du beskriver tror jag att det är med allt missbruk; spel-, mat, alkohol- sexmissbruk osv, osv Det beskrivs bra i boken "Jaget och missbrukaren" av Craig Nakken. Jag läste kopiöst det första nyktra året (då maken var s.k nykter med vita knogar, alla böcker jag fick tips om + att jag googlade på allt. Och läste här. För min del har kunskapen varit en viktig del i min frigörelse. Det är smärtsamt men hjälpsamt för den egna processen att se sin maktlöshet... och hoppfullt att förstå att jag har makt över mitt eget liv. Klokt att du tar vara på anhörigveckans möjligheter. För din egen skull. Kram / mt

till frågan var att man numera vet att nyktra alkoholister som gjort allt "rätt" i sin nykterhet för att få ett fint liv ändå efter något/några år kan må pest och börja dricka igen. Ända till helt nyligen så har man inte sett orsaken till det förrän man upptäckte den gemensamma nämnaren Vuxet Barn. Alltså personer som kommer från en familj där spriten har varit ett sammanhållande kitt. Och där medberoendet har fått vara obehandlat.

Att göra en vuxnabarn-behandling har varit räddningen för många när man upptäckt hur man fungerar i livet och vilka spår beroendet/medberoendet satt inombords.

http://www.ehdin.com/?navid=185&sub=183

http://www.accentmagasin.se/missbruk/gomda-bakom-rollerna/

Med en kuslig exakthet händer det något en gång i månaden. Igår hände konstiga saker och jag har en stark känsla av att min man hade druckit, men jag har inga bevis. Han uppförd sig precis som när han hade druckit. Jag kollade hans dosett i morse och den är tom och jag har inget minne av att han tog några mediciner. Jag var i köket det mesta av tiden och borde i alla fall sett när han tog lunchdosen. Jag berättade om min oro för svägerskan. Ibland blir jag rädd att jag ser spöken, men den här gången blev jag rädd på riktigt. Har så tydliga symtom på stress själv. Får ont i magen, hjärtklappning och kan inte sitta still. Skönt att få skriva här.