Senaste kommentarerna i forumet

Afghanistan? Jag gillar att du tänker Pellepennan. Och jag har googlat, fast jag inte gillar det. Det finns så oerhört mycket skit på nätet. Som jag faktiskt inte vill ta del av. Googlade även Expressen och avpixlat. Där hamnade jag på en tråd som verkligen inte är som våra trådar. Så hatfyllda och ett sånt språk. Men ändå givande då man fick "se" människor i deras yttersta ynkedom. Men för att återvända till Afghanistan kontra missbrukshjälp. Jag tror att det är två olika agendor där. Att få höra Carl Bildt tala om missbruksvård får vi nog vänta länge på. Vissa frågor är helt enkelt inte rumsrena. Det är därför detta forum är så bra. Att man kan visa upp sin byk i dess ynkedom. Missfärgade trosor, trasiga kalsonger. Vi har alla det och undrar om vi är konstiga. Nej, det är vi inte. Vi är hober ;-), inte så mycket på ytan men med en jävla kraft på insidan. Jag är som NyMan skrev i en annan tråd - lite stolt över att höra till dena skara tilltuffsade! (PiL?)

Jaha, detta var ju ett konstigt inlägg. Bara en massa tankar. Du kan ta det!

Fia

...det är så vårat forum fungerar, vi är som en stor familj, utan ansikten och med varierande antal medlemmar.
Den som öppnar sig och berättar sin story på sitt sätt har alltid en lyssnare här.
Det finns de som känner igen sig i dina valda ord, som har upplevt något liknande.
De som känner ett förtroende och vill dela det med dig, utveckla en konversation med att svara.
Återkommande inlägg från samma person gör att vi som läsare tycker oss kunna känna igen den som en återkommande vän,
Vi kommer ihåg din story och vi kan återknyta till den genom att vandra ner lite längre ner i inläggen.

Ibland får man inget svar, och tycker att det här. Ar ju en skitsajt!
Man kan använda den som en sorts dagbok, varje dag kanske inte är intressant för alla...
Men om man ändå fortsätter att skriva av sig och vågar utlämna sig ännu mer, då kommer svaren..
Den som ger något, får något, den som ger mycket, får också mycket...tillbaka.

Och du skrev väl antagligen de bevingade orden och lyckades intressera mig, Adde Mulletant mfl.

Och sen en annan viktig sak, bara för att man inte får ett svar, betyder ju inte att ingen har läst dem.
De kan bero på att man inte alltid har ett svar, inte kan ta sig tid att svara, eller att man antar att det där kommer någon annan att svara på.
Vissa är bättre på vissa saker såsom känslor, förhållande, reaktioner, stöd, tips, länkar, tröst, osv.
Det är som en blandsallad, alla tycker inte om allting, men det går att plocka ur det gottaste för var och en.

Berra

Jag är här! Nykter och arg och glad och fylld av tankar. Livet i december är som ni vet fullt av åtaganden, jag springer på Luciatåg och avslutningar och glöggkalas till höger och vänster. På tre veckor har jag druckit vin en gång. Jag tänker vara nöjd med det.
Din övning Tusculanum sparar jag till på söndag.
Tänker på er alla. Fia, Anli, T, NyMan, pellepennor, m-ms och gammeltanter. Ni är en del av mitt liv nu. Funderar mycket på de som var aktiva för ett år sedan och som sen försvann ut.
Funderar också på det här med flykt som Fia pratar om. Jag tror att jag nämnde det också nån gång, att det är inte alkoholen som är ett problem egentligen, utan flyktbeteendet. Vinet är för mig flyktmedlet.

Såg det här klippet och fnissade till lite. Mobiler eller vin eller vad man nu väljer. Jag har alltid jobbat med flera parallella medel, minns när jag flyttade hemifrån - då satt jag ofta i telefon, musik på, tv:n på med ljudet av bläddrandes i en bok. Livrädd? Jajamensan.

http://teamcoco.com/video/louis-ck-springsteen-cell-phone

Tack mt och Santorini. Jag tycker också om dig tillbaka mt. På samma sätt som jag gillar Santorini. På samma sätt som Santorini skrev att hon tyckte om mina inlägg. Ingen bullshit, bara klarspråk.

En ärlig diskussion ger mig tusen gånger mer än ett hejarop. Även när jag har en annan ståndpunkt. Men även när jag kan känna igen mig. Santorinis vändor till den lokala supermarketen på charterorten får även mig att vända mig i skam. Exakt så har det varit. Jag har gått in och handlat på förmiddagen. Kall öl och vin. Och jag har sett hur kassapersonalen har lett men ändå inte menat det utan undrat över våra nordliga dryckesvanor. De måste tro att vi är tokiga.

Men denna semester ska det inte ske. Jag ska knalla in rakryggad i supermarket och kanske köpa lite ost att ha på balkongen. Lite juice? Men ska sanningen fram så är jag ingen gottegris. Vatten och the duger utmärkt. Ser fram emot semestern.

Men - ett stort men. Jag känner mig inte bekväm med att flyga. Jag tycker att det är riktigt otäckt att lämna över mitt liv i tredje persons händer. Och då dämpar ju alkohol. Även den här gången har jag valt en feg utväg. Min husläkare skrev ut Atarax som jag kunde ta. Ska tydligen inte vara vanebildande. Har inte prövat än, men jag kommer nog, innan jag ska flyga. Om någon har en erfarenhet av dessa tabletter så dela gärna.

Ja, inte Adde då ;-) som avskyr alla piller, men ni andra som kanske har en mer normal relation till dom (nej, jag tycker inte illa om Adde, han är rak).

Funderar smått på att börja packa. Läste någonstans att det är inte målet med resan som är det viktiga utan resan dit. Så känner jag. Nu ska jag resa med min älskade som jag fortfarande inte har klurat ut om han är alkoholist eller högkonsument. Jag lutar åt det sista.

Och jag lutar väldigt mycket mot att jag kommer inte att dricka. Under inga omständigheter. 50? So what? Jag kan nog nå 60 också och då kan jag ta ett nytt beslut.

Fia

Den hade jag faktiskt missat, säkert genom superslav. Och jag måste tyvärr erkänna att jag inte ens hört talas om detta centralförbund tidigare. Har iofs. levt utanför Sveriges gränser under stora delar av mitt vuxna liv, men det borde jag ju hittat med lite större noggrannhet.

Ska kola igenom den, tack igen!

Kanske kan det även vara så att det är lite olika typ av information som behövs i preventivt syfte, och det som vi som redan gått över gränsen efterlyser. Men det kanske du har bra tips på med?

Trevlig helg!

//PP

Hjärtproblem? Fick han hjärtproblem efter ditt meddelande. Tillåt mig att asgarva. Säkert gjorde det ont i både hans själ och hjärta när du inte vill bilda familj. Men att komma dragande med hjärtproblem är fult. Och det vet du. Säg åt karln och ta en halv asperin, det är blodförtunnande och löser de flesta "hjärtproblem". Du är inte elak för att du har fått nog. Ska du betala för det resten av ditt liv för att du en gång valde fel? Du är ingen virrhöna utan du är lilleskutt och som sådan kan du faktisk välja att skutta över missbrukaren. Han är inte ditt ansvar och är du inte längre kär så finns det ingen anledning för dig att låta honom suga energi. Du har nog med ditt. Nu kommer jag att låta krass men det finns en massa karlar ute i världen varav många varken har alkohol-eller-hjärtproblem. Ditt liv kan du inte leva om. I den här leken finns inga andra chanser. Om du känner skuld så lägg undan en tia i månaden för hans krans när hjärtproblemet har gjort sitt. Men slösa inte bort din och din dotters liv.

Jag är själv alkoholist (nykter just nu) och jag vet att alkoholism är en sjukdom. Men det är också en jävla underlig sjukdom som låter patienten bli elak och fullkomligt självcentrerad. Jag har aldrig hört en diabetiker säga till sin partner att ; "Det är ditt fel att jag dricker. Om du bara vore snällare, gladare, mer pigg på sex så skulle jag kunna slänga sprutorna och bli frisk"

Det är oftast jobbigt att lämna, men har man inget intresse så betyder det inte att man är ond. Det betyder bara att intresse saknas. Ingenting konstigt.

Ta hand om dig och din flicka. Fia

samlande plats : http://www.can.se/

till dig Sommar12.....är du uppväxt med en alkoholiserad förälder ? Är du ett sk Vuxet Barn ?

dvs missbrukaren skör i processen att bli nykter men medberoendebeteenden är ingen hjälp... Medberoende som kommer till uttryck i omsorg-med-kluvna-känslor är ingen hjälp. Han får hjälp under behandlingen att hitta sina egna sätt att få hjälp. Att vara medberoende som skyddar, slätar över, ställer upp är att vara möjliggörare - gra det möjligt för missbrukaren att fortsätta undvika att ta ansvar för sina handlingar och sitt liv.

Hoppas du hittar Al-anon och en grupp där det känns bra. Fortsätt skriva och hoppas du inte tycker jag är hård - det är jag inte. Men efter tre år här på forum har jag lite svårt att inte lägga mig i - fast jag mer än väl vet att det måste få ta sin tid för människor att komma fram till sina egna insikter. Att bli fri ... dvs att befria sig från (är en aktiv process) sitt medberoende är en svår process och du är helt säkert lika skör i den bemärkelsen som missbrukaren i sin nykterhet.

http://www.al-anon.se/Om-Al-Anon/Till-dig-som-ar-ny/

Här är länken till min första tråd om du (el nån annan) vill läsa https://www.alkoholhjalpen.se/forum/hjalpa-nagon-som-star-nara/5025 Nu finns jag på Det vidare livet.

Kram och ha en fin dag! / mt

med på anhörigveckan är för din egen skull, enbart för att DU ska kunna hitta ett bra mående.

Om du alls sänder några signaler om du är med på den så är det att du vill lära dig att stå på egna ben utan en alkis som binder dig vid hans sätt att leva.

Du har allt att vinna genom att vara med på den.

dricker så lite så att du tror att ditt barn inte märker det......Varför ska du då in på avgiftning ?

visst kan jag se att det är hans eget ansvar att bli nykter men samtidigt kan jag tänka mig att man är väldigt skör i den processen och jag vill ju egentligen inte vara en svikare men nu sviker jag... Det med anhörigvecka har jag funderat på, jag vet att det ingår men eftersom han inte har nämnt något om det och jag egentligen innerst inne inte vill fortsätta med honom så har jag inte tagit upp ämnet eftersom jag är rädd att det ger fel budskap. Al-anon däremot ska jag kolla upp om de finns där jag bor, det var ett bra tips!
Ska försöka att hålla riktningen, det är bara det att jag känner mig som en yr höna utan riktning överhuvudtaget just nu. Bara en massa motstridiga känslor och tankar. Jag valde "lilleskutt"för att jag känner mig lite som han, nervös och lättskrämd men kanske virrhöna hade varit mer passande..

och ser mitt och Addes första svar till dig.

Vill påminna dig om att det är han själv och ingen annan än han själv som måste - och kan - ta ansvar för sin nykterhet och sitt liv. Hur var det med anhörigveckan Adde frågade om? Gå gärna till Al-anon om det finns i din närhet.

Fortsätt läsa och skriva här - det hjälper en att se klarare och det är nödvändigt för att hålla sin riktning.
Ta hand om DIG! Det mår faktiskt alla omkring dig bra av / mt

som alltid. Kan inte låta bli att igen citera en mig närstående "Så enkelt - så självklart".

Kram i natten / mt

för vad jag har gjort! Varför är det så svårt att fatta ett bra beslut och bara känna att det är riktigt och sedan gå vidare? Vad är det för fel på mig? Känner mig så hemsk. Jag får brev och sms varje dag från min ex-sambo när han är på behandlingen och jag kan ju välja att inte läsa dem, ändå öppnar jag kuverten och jag läser sms:en men det värsta är att jag svarar honom också. Han skriver att han ser fram emot att leva resten av sitt liv med mig och att skaffa barn (och i så fall är det väldigt bråttom med tanke på min ålder).Han berättar också om att han fått sömnmedicin vilket jag tycker är anmärkningsvärt då han är blandmissbrukare och har blandat alkohol och olika benzopreparat i åratal. Han har också berättat för alla om mig och hur mycket jag betyder för honom och att han inte kan sova pga att han saknar mig så mycket, Han skriver också till mig att det ska bli skönt att komma hem igen för att han kan inte sova om inte jag är bredvid. Men vi har haft separata hem sedan Maj! Visserligen har han sovit här en hel del då han höll sig nykter under perioder men det känns ändå fel när han skriver så. Han har haft problem med sömnen så länge vi har känt varandra. Nu den sista vändan innan han la in sig gjorde han så mycket dumt att han borde förstå att det inte är självklart att han får komma hit. Visst är han sjuk och kan på ett sätt inte kontrollera vad han gör och därför förlåter jag honom men det betyder inte att jag tar honom tillbaka och att jag inte skyddar mig och min dotter från risken att det upprepas. Visst han har själv lagt in sig och bekostar behandlingen själv men det är ju ingen garanti för att han klarar att hålla sig nykter för all framtid. Det mesta talar ju för en del återfall om man ser till statistik. Jag har berättat att jag är mycket tveksam till en framtid och att jag inte kommer att skaffa barn med honom med honom men att jag kan erbjuda min vänskap. Nu berättar han att han fick hjärtproblem efter mitt meddelande. Jag vet inte vad jag ska göra för att ställa till rätta det jag orsakat. Oroar mig för att han ska avbryta behandlingen innan han är färdig. Står inte ut med tanken på att jag har förstört hans motivation. Skuldkänslan blir än större av att jag faktiskt kände mig bättre innan han lade in sig för behandling. Då hade jag bestämt mig för att aldrig ta honom tillbaka och medan han drack så var ju mitt beslut otvivelaktigt det rätta, men nu.. När han började skicka brev från behandlingen drabbades jag av en kvävande känsla. Jag orkade inte tanken på att jag var så betydelsefull för honom, det kändes som att jag fick för stora kläder, ett ansvar jag inte har kapacitet att axla. När jag skrev till honom att jag inte kan lova något annat än min vänskap intalade jag mig själv och också honom att det var för att han inte skulle ha falska förhoppningar om framtiden, men vid självrannsakan måste jag erkänna att det egentligen var för min egen skull, för att jag inte stod ut med att vara huvudpersonen i hans liv. Kan det vara därför jag stannat så länge? Kan det vara så att jag "valde" en alkoholist för att jag kommer först i tredje hand efter alkoholisten själv och alkoholen? Då har ju jag utnyttjat honom för att undvika en nära relation samtidigt som jag ger honom skulden och nu när han äntligen tar tag i sitt problem så sviker jag. Vad är jag för människa egentligen i det perspektivet? Hela min självbild faller sönder och jag spricker snart av skuldkänslor.

och vill tala om att jag saknar din röst här på forum. Är säker på att Fia-med-alla-Förtecken också saknar dig här.
Kram i natten - hur det än är / mt

fler som läser här man kan tro, många skriver inte. Eller som jag, läser så gott som varje dag - men inte allt och skriver inte så mycket längre. Jag hittade hit för tre år sen och forumet har varit en avgörande del i att få ordning på mitt liv. Jag lämnade min man för tre år sen och det var först då jag hade gått han insåg allvaret och att han var tvungen att välja väg. Han valde att vilja bli nykter och visade det. Ändå är det under de här tre åren (efter jag lämnade och kom tillbaka) jag långsamt insett hur medberoendet fångar en människa och hur svårt det är att verkligen inse att man inte kan "hjälpa en annan människa" att lämna ett missbruk. Hur absolut avgörande det var att hålla stenhårt fast vid att inte tolerera alkohol överhuvudtaget. Under en lång tid var det en kamp men han visade hela tiden sin absolut goda vilja. Vårt liv var inte i närheten av det som du - och många, många andra - beskriver. Men den han förvandlades till när han drack ville jag inte leva med. Och eftersom han drack så gott som dagligen på slutet innan mitt uppbrott ville jag inte alls...

Det är så bra att du känner dina känslor och sätter ord på dem!

Vid sidan av forumet hade jag stor hjälp av att följa Carina Bångs blogg och sätter länk till den http://medberoendeinfo.blogspot.com/ Speciellt ett inlägg bar jag "inom mig" och läste kontinuerligt under en lång tid http://medberoendeinfo.blogspot.com/2011/02/maktloshetmaktfull.html

Fortsätt skriva och sätta ord på dina känslor och allt som kommer ur dig. Du är inte ensam!
Ta hand om dig själv och ta makten över ditt liv - det enda du har makten över! Styrkekram / mt

Ja oj om jag hade de hemliga receptet på hur man blir nykter, skulle jag nog stå som en av Nobelpristagarna om precis ett år...
Sanningen är att det inte är så enkelt, ingen knapp man trycker på, ingen tablett man tar, ingen kurs man går...

Utan ett livs maratonlopp man har ställt upp sig i startfållan för, kommer jag att klara hela loppet?
Till saken hör att om man vet att man ska springa nonstop i 4,2 mil så ger man oftast upp redan innan loppet har börjat ens.
Om man tänker sig en mil så kan det kännas för mycket även det, en kilometer kanske om jag lunkar mig fram...(en dag i taget, varligt..)
Men vad är viktigast, att komma först eller överhuvudtaget komma i mål, man känner sig själv bäst egentligen, man borde veta hur man resonerar.

Min depression hade fört mig till min absoluta botten, att göra ingenting var helt uteslutet, en förändring av vad det än må vara var det enda jag kunde göra.
Jag måste ur mitt ekorrhjul av ständiga återkommande tankar och resultatlösa beslut, alkoholen var en återvändsgränd, den hjälpte inte längre.

I min rehabilitering så ingick det att lära känna vem jag egentligen var, inte den jag trodde jag var, man kan sätta upp en fasad om vilket liv jag vill låtsas leva,
Men under den finns det livet som jag i verkligheten lever, de är inte detsamma, i den visionen fanns en övertygelse att alkoholen gjorde det lättare för mig,
När den i verkligheten gjorde allting så mycket mer komplicerat, trösten och flykten, avslappningen och äventyraren var vännen i berusningen.
När den istället gjorde mitt liv till ett helvete, dagen efter...

Jag hade två stora trösklar att övervinna, att jag inte litade på mig själv, och min relation till umgänget.
När jag väl var övertygad om att jag skulle klara av det var jag rädd för att det yttre trycket skulle få mig att falla tillbaka igen, att vara osäker är en sak,
Men att vännerna i sitt drogmissbruk talar om för mig att jag gör fel för att jag även blottlägger deras dryckesvanor gjorde mig förbannad.

Det blev min ensak, mitt drickande angår inte andra, det lät fel, inåtvänd på något sätt...
Jag skulle vara stark i min övertygelse och orubblig, gå direkt till attack om någon kritiserade mitt val om att inte dricka längre, kändes mera rätt...
Det visade sig vara rätt taktik från min sida, den som är starkast i sitt psyke vinner!
Det var looserna som föll för grupptrycket, som inte orkar stå emot andras påtryckningar, minsta tvekan betydde att man var påverkbar.
Den styrkan att våga ha en annan uppfattning än andra styrkte även min självkänsla, jag blev intressant på festerna, uppskattade i och för sig de inledande frågorna bättre än herr fyllpadda som ville vidarutveckla konversationen på småtimmarna, det var ju som att prata för döva öron.

De första trevande veckorna var värst, och så här i efterhand så handlande det mest att inte falla för sina o-vanor, nej det är inte okey med att fjuppa av en kapsyl på en bira direkt man kommer hem från jobbet, de kanske gör så på filmerna på teven, men i verkligheten....?
Dallas-vanorna är inte på riktigt, de har inga verklighetsanknytningar, utan är en filmatiserad fiction.

Alkoholen har en stark traditionsbunden inslag i vår kultur, den är en sorts frihetssymbol från motbokstiden och påbjuder en frihet att få bestämma själv idag.
Du har idag en frihet att välja när du kan/vill dricka när du så behagar, oavsett dag och tid i veckan, och den vill vi på något sätt hävda.
Akta den som vågar kritisera vår valfrihet, den värnar vi om...

Men om den gör oss ont då, ska vi då inte lyssna på dess biverkningar, eller är det som med trafiken, några dör årligen och det är något vi kallt får räkna med om vi ska få ha valfriheten att få köra bil som vi vill, eller?

Vi som befinner oss på forumet kan bevittna dess nackdelar av egen erfarenhet, är det någon som lyssnar på oss?
Nej inte de som upplever att de kan kontrollera sitt drickande, eller de som lever i visionen om att de klara av det.
Jag skulle våga påstå att Sveriges befolkning är delat I tre läger, de som kan hantera sitt drickande, de som inte kan hantera sitt drickande, och de som tror att de kan hantera det, medvetet eller omedvetet, man kan väl tvista om hur stora andelar de möjligen kan ha, men min övertygelse är att de som tror sig kunna hantera sitt drickande utgör den största andelen idag, med vår nya valfrihet under tvivelaktig betrodd kunskap.
Att det döljs under vinprovningar, afterworks, dyrare märken osv. gör det inte mer legaliserat, vi dricker inte lika mycket sprit som förr,
Men desto mer lågalkoholhaltigare drycker men oftare istället. Gör det saken bättre?

Det går mycket politik i allmänhet i alkoholens spår, men dess nackdelar tar vi som individer, var och en...
Delad glädje är dubbel glädje, men delad smärta är inte halva smärtan, det finns det inget ordspråk för.

Ju mer jag tänker på vad alkoholen skapar, desto mer förbannad blir jag, vi lever i tron om att det är en helande dryck, men den söndrar bara.
Snart kommer det en helg som ska tindra i våra barns ögon, när det i själva verket finns kanske lika många barn som avskyr den för de vet vad alkoholen gör med deras föräldrar, det blir ingen julefrid för dem, kanske får de ligga i sängen och höra hur deras föräldrar bråkar på småtimmarna och hur julgranskulorna krasar i golvet med jämna mellanrum, hur ska deras förhållande bli till alkoholen mår de blir vuxna, hålla traditionen levandes?

Nej det finns bara en väg för var och en, och det är att ta reda på vad som är bäst för dem, och inte vad alla andra säger till dem att göra.
Jo jag ska väl motvilligt erkänna att jag mången gång har varit sugen på att testa dricka alkoholen igen, men å andra sidan...
Hur många gånger hann jag inte testa det innan jag tog beslutet att sluta dricka, jag vet ju resultatet, det funkar inte....för mig.

Man pratar om att festa när man dricker alkoholen, men det verkar som om man förutsätter att bara man kommer ihåg att köpa alkoholen så kommer festen av sig självt ,vilket jävla självbedrägeri, att festa betyder festligheter, inte bara att supa.

Ju mer man genomskådar alkoholen och dess verkan, desto mer förbannad blir man.
Som kristen skulle de kunna säga att det är djävulens redskap, vi andra skulle nog våga säga...att det är jävligt nära sanningen.

Berra

att det bästa sättet att hjälpa din bror är att konfrontera honom med hans problem. Kanske kan ni vara samlade allihopa och ställa honom inför det faktumet att ni ser att han har tappat kontrollen. Men då är det viktigt att ni inte låter er manipuleras för det tillhör sjukdomsbilden att ljuga och förneka ini det sista. Tala om att ni ser att han har problem och är oroliga för honom och att ni gärna hjälper till och stöttar honom om han vill ta tag i sitt alkoholproblem men att ni inte kommer att ställa upp när han har hamnat i problem pga av fylla. Det är nog det viktigaste av allt, att ni i hans närhet aldrig ställer upp när han har druckit. Det snabbaste sättet för honom om att själv inse att han har problem är att få känna på konsekvenserna. Så länge ni undanröjer de allvarligaste konsekvenserna av hans missbruk så kommer han inte att inse att han har problem. Så länge ni hjälper honom som ni gör nu så underlättar ni bara för honom och hjälper egentligen bara honom att supa ihjäl sig snabbare. Så att sluta hjälpa är mitt råd. Hur hårt det än kan kännas så låt honom vakna i fyllecellen , få gå hem i kylan eller torka sina egna spyor så kanske han har en chans att klara sig ur missbruket, i annat fall kommer han bara att sjunka allt djupare. Kom också ihåg att ingen kan få honom att sluta, det är bara han själv som kan fatta det beslutet och då är det lätt att förstå att ju obehagligare konsekvenserna av drickandet blir för honom desto snabbar kommer han fram till beslutet. De är jättejobbigt att ha en anhörig som missbrukar och det påverkar hela livet på ett mycket negativt sätt. Jag tror att ni kan få ut en hel del genom att gå på ala non möten, det är för anhöriga till någon som dricker för mycket och det kan vara skönt att få prata med andra i samma situation och man kan också få tips och råd . Du kan söka på nätet och se när de har möten i din kommun. Jag önskar dig all Lycka till!!

Jag har noll koll på det här med medberoende. Trots denna brist tycker jag att du gör ett jättejobb. Respekt!

Om du känner dig nere, trött och på gränsen måste jag nog konstatera att det är det minsta du kan känna om du har gått igenom denna mangling. Det är fullständigt mänskligt att känna att man har nått vägs ände.

Se problemen med huset som ett tillfälle att fokusera på något som skiljer sig från det du lämnar.

Bra jobbat!

att det finns människor som bryr sig och stöttar även om det "bara" är i cyberrymden!
Det finns så många människor här som har nästan på pricken samma situation. Jag har aldrig kunnat vara såhär öppen någonsin. Det känns så fint men samtidigt lite skrämmande. Det är skrämmande för att man lämnar ut sig så mycket! Det här skulle jag aldrig kunna berätta för någon annan. Möjligen små fragment men inte såhär. Det finns ingen som skulle förstå. Man skulle bli betraktad som mindre vetande och ett offer. Och det vill jag inte.

Jag hoppas att det stämmer, Adde, att jag är på G. Hoppas hoppas att jag är stark nog den här gången. Vi är nu inne i en fas där vi/han blir arg för allt jag säger. Han ville dricka ikväll, var så sugen på öl eller vin. Han avstod i alla fall och det var ju bra. Idag har han bara skällt på mig och slängt på luren vid 5-6 tillfällen. 4 ggr när jag var på jobbet. Känns inte kul att försöka fokusera på mina patienter efter ett sånt samtal. Klart man blir påverkad. Ena gången handlade det om att jag tyckte att han köpte för dyra julklappar till barnen. Andra gången att min son och hans kompisar hade tagit choklad i skålen hos oss på sin lunchrast. Grejen är att sonen och kompisarna blev bjudna på lunch igår på lunchrasten och sambon sa då till dem att ta choklad med sig när de skulle gå. Jag tror att de självklart trodde att det var ok att ta! Men nu är min son ohyfsad och ouppfostrad, vilket min sambo "högljutt" deklarerade för mig innan han slängde på luren. Och igår kväll slängde han till mig en julklapp och sa "här har du så kan du sluta sura över ungarnas julklappar". En tröja som kostade ca 1700kr. Han har inte fattat någonting! För det första vill jag inte ha en gåva som ett slags skuldbeläggande. För det andra är det åt h-e för mycket pengar. För det tredje hade vi bestämt att köpa något gemensamt till oss. Äh, jag kan räkna upp massor. Men grejen är att jag inte heller kunde bli glad, för han gav den inte till mig för att han ville ge mig någonting - utan snarare som något som skulle tysta mig. Jag kände bara...skam tror jag. Han fick mig att skämmas och känna mig otacksam. Och det kvittar vad jag säger så vägrar han att lyssna. Han tycker att jag beter mig som en barnunge, och det är precis vad han behandlar mig som.

När jag skriver börjar jag nästan koka av ilska, irritation och frustration. Men det är ganska sköna känslor, för det finns kraft i det. Kanske räcker det ända fram.

Jag ser att du är inne. Berätta hur det är med dig. Vi är många som undrar och oroar oss. Bra kör på; good or bad.

Tack, fina människor!

Ja, mulletant, jag blir återigen generad - när jag känner mig gnällig, sårbar, ledsen och nedstämd och så himla inkapabel att lösa saker, då skriver du så fina ord till mig! Jag har så varma, fina tankar om dig!! Tack för ditt stöd!

Adde, tack! Och pepparkakan smakar bra...! Ja, du ska få storyn här nedan...

Så sant, Framtidsdrömmar! Att vara stark är att kunna kämpa och även att kunna kämpa i motvind och ta sig igenom utmaningar...!

Och idag har allt tagit sig en annan vändning:
om du visste hur rätt du hade Adde!
Jo, jag kom att tänka på en bekant vars pappa är snickare, åkte hem till honom och han har varit i huset och kikat idag! Han har kollat igenom och tror inte att det ska vara något annat som dyker upp! Han kommer imorgon (lördag!!!) och fixar till golvet och räknar med att det tar på sin höjd ett par dagar, att riva upp, fixa nytt träbjälklag och lägga nytt golv! Jag har varit och köpt golv idag, och... ett nytt kök!!! Jag och pappa har tagit ner alla gamla köksskåp och snickaren kommer att sätta in nya skåp troligen med början på måndag! Och jag har köpt en tapet och lite kakel och ja... det blev lite extra jobb, men snickaren tror att det kommer vara inflyttningsklart till helgen! Ja, som ni förstår så är det ju inget stort kök!
Att jag har träffat exsambon idag och han är tillbaka i "trevligast-i-världen-fas" och jag blir lite rädd... Flickorna är inte jättesugna på att vara med honom, och jag försöker att vara neutral, att stötta dem i att det är gott att ha båda föräldrarna osv, men det är inte lätt. Men att han är konstig kan inte förta min styrka idag. Det kommer lösa sig med huset!! Det är fortfarande en motgång, men jag har gjort som Framtidsdrömmar skrev - kämpat och tagit mig an utmaningen!

Luciakramar!

Jag vet hur det kändes för mig att inte bli tilltalad, att bli nonchalerad och ignorerad som om jag inte fanns. Det var hemskt och samtidigt som jag kände mig så ledsen och tillplattad så fanns det en kämparanda, att ta sig därifrån.
DU är värd bättre än att bli behandlad så!

Om/när du lämnar honom så kommer det påverka barnen så klart - men prata med dem, ge det tid! De vet ju hur det är, de kommer säkert också ha en sorgeperiod när de bearbetar, men de kommer ju också se och känna hur du är med/mot dem och hur du kämpat!

När du skriver om nytt boende så känner jag extra starkt för dig - jag som precis håller på med mitt nya boende. Innan jag lämnade exsambon var jag på bankmöte - bankmannen rekommenderade en bostadsrätt för att det är enklare som ensamstående (inte så mycket plötsliga kostnader som uppkommer som med hus), och jag kunde få lån på ca en miljon och ha en månadsavgift på max 4000kr. Jag åkte raka vägen till mina föräldrar och grät som en galning - där jag bor finns det inga sådana boenden, endast i mycket utsatta områden och för barnens skull ville jag inte ta något sådant. Jag är en husperson (gillar att lära mig nya saker så som att bygga och fixa, har lite rastlöshet i själen och med hus kan man alltid förändra och därmed överleva i det rastlösa, jag älskar att äta frukost på gräsmattan, jag vill kunna ha en egen trädgård - avskilt) och jag gick på lägenhetsvisningar och husvisningar och så en dag så bara fanns min lilla röda stuga där och magkänslan guidade mig rätt. Jag hade hela tiden haft kontakt med min bankman och sakta men säkert så var det inte så stopp som det varit först, och jag visade mina Excel-ark och de såg att det löser sig!
Känn dig för! Det löser sig!
Jag var väldigt stressad av att jag var tvungen att veta, att lösa och samtidigt hade jag ingen magkänsla utan jag bara stressade i livskaoset, kanske känner du också så?! Men - känslan kommer. Gå och titta, prova och känn, titta och andas djupt! Det ordnar sig!
Jag var först mycket inställd på att jag skulle ha en bostadsrätt i samma område som vi bott i innan, men allt eftersom tiden gått så har jag känt jag att jag vill inte ha en bostadsrätt, jag har blivit starkare och säker på att jag är ju lite rädd för exmaken så jag vill faktiskt inte alls bo i samma område, jag hann hitta lugnet i mitt tillfälliga boende och landade i vad jag vill ha och hur jag vill leva. Försök landa - kanske skönt att ha ett tillfälligt boende först så kan du välja på bättre grunder när du mår bättre?

Detta är bara mina tankar - jag har fortfarande det du skriver så fint: "Sorg i hjärtat blandat med framtidstro", men jag önskar dig allt gott!

Hoppas luciafirandet är fint ikväll!

Har läst lite tillbaka i din tråd och hur det gått lite upp och ner. Naturligtvis känner jag respekt för den resa du gjort, och det vill jag naturligtvis gratulera till! Att det nu känns så svårt känns ju minst sagt lite tröstlöst. Jag har inget bra råd att ge, men jag önskar dig kraft att gå vidare utan att falla tillbaka! Önskar dig en lite "gladare" men alkoholfri helg!

//PP