Senaste kommentarerna i forumet

Nu vet du det...all den där fysiska aktiviteten som dessvärre inte bor i mig. En ända gång har jag varit på ett gym...för att plocka upp en kompis som jobbade där. Har nog åkt räkmacka hela livet...inte tränat...inte gått upp i vikt. Musklerna är näst intill obefintliga...ja, jag simmar ju...så lite finns där. Men att gymma? Åka torrskidor?

Måste nog ta tag i den biten. 44 år och ålderdomen börjar märkas ;-). Shit...ännu ett måste! Fast jag har förstått att man mår bra efteråt?

Skönt att du tog den...förrädarhjärnan igår. Idag tycker jag inte ens att du ska lyssna på spöken. Bara säga; Nej....men jag är Paron och jag orkar inte. /R

Gör ett lite avtryck här med önskan om ett gott 2013 för dig och din familj, Berra. Tänker kring det du beskriver om din frus och hennes systers olika reaktioner i sorgen. Jag tror att man också kan ha "gjort bort" en del av sorgearbetet innan en älskad människas bortgång, i de fall en svår och långvarig sjukdom förelegat. Så var det iallafall för mig. Kvar efter min systers bortgång var den oändliga saknaden - också det en sorg, men inte lika förlamande och inte lika påtaglig för omgivningen. Att vi sörjde i "olika ordning" i vår familj, eller egentligen att acceptansen och förståelsen (eller kanske insikten) för just detta saknades till viss del, slog djupa sprickor mellan oss. Sprickor som jag tror kommer att läka med tiden, men mina ärr från detta kommer nog att bestå livet ut, och för alltid förändra vårt förhållningssätt till varandra. Hoppas din frus familj är mer tillåtande och lämnar varandra utrymme att sörja och ordna så som var och en behöver. Varm kram!

...håller jag dig fortfarande i näven...för vad det är värt. Ingenting i det stora hela. Men jag tänker på dig...och på flickan. Ska nog ta en runda i kyrkan och tända ett ljus för flickan. Katoliker (jag?) tänder inte bara för de döda. Tror inte det hjälper...men kan inte heller skada. Hör av dig! Om du orkar...Kramar/R

...tänker Dr R! Du lider av stress... Har inte en aning men det är min tanke. Att kroppen säger ifrån när förståndet inte gör det? Fast det där vet ju du...med en sjukvårdsutbildning/karriär i ryggen. Eller så får du bara på måndag ta alla de vanliga testerna. Det kan ju tyvärr vara ngt helfel...vilket vi verkligen inte vill. Tänker på min arbetskamrat G...kommer inte ihåg hans diagnos...jo nu dök den upp... Lupus? Som man fick av solen tydligen?

Det är grymt när kroppen sviker...när man vill...men inte orkar. Jag personligen är en otrevlig patient... Tror inte att självaste Miss Nightingale hade orkat med mig. I ditt fall, när du tänker att arbetsgivaren snart börjar ifrågasätta. Känns inte direkt rehabiliterande tänker jag...att leva med den oron. Ta vara på dig vännen. Bra att du har förstånd nog att hålla fingrar ifrån kak/syltburken. Krya på dig...liksom! Huntington är förresten en annan tanke som dyker upp...men det har du väl redan testat för? Kram/R

Stort grattis, och önskningar om ett fridfullt 2013 till dig DSG!

även om jag är inne och dräller på Andreas sida, så tackar jag för tipset, är ideell idiot i en idrottsförening där härskartekniken flödar.

Kram /MB

Jag är tillbaka i verkligheten efter 2 veckor i Sverige. Det är inte klokt hur mycket som kan hända på 2 veckor. Efter att ha lyssnat på min chaufför i 2 timmar så är jag helt utmattad. Okay, analysera och sedan försöka göra det bästa är min första plan.

VV

Ja vilket år det var - 2012. 2013 önskar jag frid i sinnet och utanför, mitt nyårslöfte blir att leva väl, att leva - inte överleva, till minne av älskad syster och som löfte till mina barn. Varma önskningar om samma till er Alla här på forumet♥

Hej min fina vän! Jag har landat i mitt hem långt norrut efter jul och nyårsfirande mad familj i söder. Har tillbringat nyårshelgen tillsammans med min saknade systers man och lille son. Både svårt och skönt på samma gång. "Min mamma får aldrig träffa R (min lilla)" konstaterade han, 4 år. Nej, så är det. Det smärtar mig, och har smärtat mig varje dag sedan lilla hon kom, att R inte får lära känna sin moster, en moster som är så oändligt älskad och beundrad av min stora dotter. Hon, min syster, har kunnat ta vid där mina tillkortakommanden visat sig, vara en väldigt klok vuxen, en stor tillgång i storas liv. De är dessutom vldigt lika på flera sätt, vilket glädjer mig.
Har tillbringat kaffestunden denna morgon med att läsa det som tillkommit i din tråd, och lite annat. Reflekterar över det du skrev till Dompa om föräldraskapet respektive far/morföräldraskapet. Hur det är lättare att göra rätt och bra i det senare pga livserfarenhet naturligtvis, men också för att många andra stressmoment är passerade. Alla olika roller vi (tror vi?)måste fylla/spela. Lite av det känner jag av nu då jag gäör mitt andra varv i föräldraskapet eftersom det skiljer nästan 20 år mellan mina flickor. Livet nu tillåter mig att vara närvarande och fullt ut på ett annat sätt, både känslomässigt och praktiskt. Det slår mig att detta är vad många män vittnat om då de relativt sent i livet skilt sig och startat om med ny kvinna och en ny kull barn, att de greppar möjligheten att gå upp i föräldraskapet på ett helt annat sätt än då allt annat i livet pockar på uppmärksamhet, som karriär, bygga bo och renovera, avancera på alla möjliga plan, bygga nätverk och "kraven" på att socialisera. Jag är tacksam över att jag som kvinna får möjligheten att uppleva något av den känslan.
Min andra reflektion då jag läser ikapp rör detta med hur vi upplever oss som osociala då vi skalar bort alkoholen, som kanske många gånger fungerat som socialt glidmedel. När vi (ofrånkommligt då vi tillfrisknar)väljer att leva mer och mer i sanning blir det så påtagligt overkligt och konstlat det som sägs och görs i berusning, även om det rör sig om sk salongsberusning, att det kan kännas obehagligt. Som att delta i en parallel verklighet på något vis. Sedan är det nog också en fas vi ska/bör? gå igenom i tillfrisknandet. För att hinna ikapp oss själva, hinna låta våra egna insikter förankras innan andras åsikter ock tankar får dem att skingras. Vi behöver samla ihop oss själva, alla pusselbitar som är vi, och själva lägga dem på rätt plats.
Så, detta tänker jag kring då jag läser runt för att uppdatera mig efter 2 veckors frånvaro. Önskar dig och din nyktra gubbe grattis till 1/2 året, och en fantastisk fortsättning på 2013, kramar♥

har jag fått en tid på öppenpsyk för ett första möte med en samtalskontakt nästa vecka. Arg över att det har tagit sådan lång tid, stolt över att jag har stått på mig och ringt och tjatat på dem(de hade glömt skriva in mig), ledsen över att samhället ser ut så som det gör, glad ändå över att det finns "riktiga" människor som stöttar och delar med sig av sina erfarenheter(al-anon,kvinnojouren,forum) och hoppfull över att så många bollar satts i rullning.

Kram

Hej!
Tragglar vidare.
Hade ett kraftigt hjärnspöke i går kväll som sa att det var nog ingen fara med ett par pilsner till kvällen! Förrädarhjärnan tyckte nog att det var ok..
Mentog tvingade mig till en sväng till Gymmet i stället och pressade ut lite svett och vett ur det där jävla spöket!
Får se vad det blir för ursäkter i dag från spöket.

//Paron//

Hur har ditt liv sett ut då du inte varit i en relation? Jag tänker då framförallt på det sociala planet.

Många gånger så tappar man ju vänner på vägen när man gräver ner sig i en parrelation, speciellt då man har en destruktiv sådan. När jag ser tillbaka på mig själv kan jag se det tydligt, som jag också tycker mig se hos människor i min omgivning.

Innan jag träffade mitt ex så hade jag flera nära vänner och många bekanta. Jag hade ett rikt socialt liv och kände mig sällan ensam. I början av vår relation så var jag ju i förälskelsefasen. Redan där började jag skapa vår bubbla och tog ett steg längre bort ifrån mina vänner. Redan där höjde många ett varnande finger, de såg att han drack för mycket och att han inte alltid var så trevlig mot mig. Det gjorde bara att jag drog mig ännu längre bort ifrån dem, jag var ju upp över öronen kär. När sedan förälskelsefasen var över och det egentligen borde ha varit uppenbart för mig att det här var en destruktiv relation jag skulle göra bäst i att lämna så körde jag bara på som de där aporna, hör inget, se inget, säg inget. Jag tror att jag omedvetet började undvika vissa personer som stod mig nära, för att slippa obekväma frågor såsom; hur mår du? Jag undvek alltså både mitt egna sociala liv och det som jag hade tillsammans med honom för att slippa jobbiga situationer då nästan allt socialt innehöll alkohol och han kunde bli packad och otrevlig.

Det blev mycket om mig själv här men det jag vill komma till är att om du känner dig ensam nu och saknar nära vänner så ska du se att det kommer bli bättre! När all ens energi inte längre går till en person så har man orken att dels lägga den på sig själv och på andra människor man vill ha i ens liv. Många gånger så har man nog inte ens vetat om att vänner faktiskt finns runtomkring en för man har inte varit tillgänglig för dem, om du fattar vad jag menar?

Kram!

God morgon Andreas!
Och grattis till din påbörjade resa!

På tal om härskartekniker så vill jag tipsa om boken "Härskarteknik -den fula vägen till makt", av Elaine Eksvärd. Hon beskriver där olika härskartekniker med exempel och personliga berättelser och tar upp hur man kan bemöta detta rent konkret. Jag tror vi alla då och då använder oss av härskartekniker, medvetet eller omedvetet i de flesta sociala situationer, icke minst i relationen vuxna/barn eller egentligen tyvärr som mest i relationer som betyder mycket för oss.

Baksidestext: "Boken vänder sig till den som vill hantera härskartekniker utan att bli vare sig offer eller angripare samt till den som misstänker att han eller hon kan vara en omedveten härskare. Exempel ges samt förslag på hur man kan hantera olika situationer."

Kram på dig!

Tänker på dig, vill ge dig en Styrkekram, en stoooor!!

Vill bara önska dig en bra dag!
Kram

Har varit hemma nu dessa mellandagar, har fått en läkartid på måndag måste ta reda på varför kroppen sviker hela tiden. Har varit borta nu så mkt sista halvåret att det snart borde ifrågasättas. Orkar inte ens bry mig om det, jag har i varje fall inte varit bakfull så jag känner ingen skuld i det.

Barnen är hos sin pappa och mina tidigare tankar på att dricka när de åkte känns inte längre aktuella, har huvudvärk ändå, behöver inte skaffa mig ännu mer.

Vilar vidare!
Kram

Vilka förtroenden du får dela, sex, bh, J. Mina började också med bh tidigt men minns själv att sånt var viktigt, min mamma sa rätt ut ungefär vad du tänkte så det misstaget gjorde inte jag. Du ska vara glad att de pratar om J med dig, barn brukar så lätt bli solidariska med föräldrarna att de inte säger ngt om den andra.

Förstår att det inte känns bra att lämna dem nu men det är ditt jobb, de vet hur ditt jobb är, ditt jobb innebär resor ibland. Ni har ju några dagar att umgås nu innan du åker. Att du måste jobba för att hålla cirkusen igång vet de säkert vid det här laget.

Jag själv skulle uppskatta resorna, inte för ofta kanske men ibland, ett tillfälle till egentid utan barn och cirkus att ta hänsyn till. Men i mitt jobb blir det inga resor alls, ingen chans att komma bort ett tag.

Önskar dig en bra dag med familjen.
Kram!

Skall använda sig av olika härskartekniker så är man strax på banan igen.
Det sker hela tiden överallt, även här men nu trampar jag väl folk på tårna IGEN?
Kram Mama
/A

Du fixar detta Mama......
/A

tantens chef - det måste ju finnas en ersättare.

kommer att förstå fast dom (förhoppningvis) ogillar att du reser. De är så gamla att de har tidsperspektiv, de har barnflicka och de har Rivis och nån hälsning kan ni väl utbyta på nåt sätt. Du har säkert berättat för dem vad jobbet kräver... att saker kostar (här talat den äldre generationen:) - det skadar inte att de vet:)) För mig känns det helt sunt att du emellanåt är stressad och bekymrad över vardagliga ting - det ger verklighetsförankring till bilden av din vardag som annars kan framstå nästan lite lyxig och exotisk... Mina barnbarnstjejer börjar med typ behå tidigt... lite mixed feelings men kul också. Vilka förtroenden du får dela - ta ödmjukt emot och bevara som diamanter och stjärnor i hjärtat. / mt

Det är inte utan anledning som juridisk text, lagar och avtal är skrivna med så konstigt språk, ändå måste domstolar pröva lagarna för att få till ett prejudikat eller vad det heter.

Att tolka skriven text till sin egen för- eller nackdel är lätt, det beror helt på vilket humör man är själv. Är man redan låg läser man så.

Kram på dej Andreas /MB

...soctanten svarade inte igår heller. Maken har nu lämnat två meddelande på damens svarare och hon har inte hört av sig till honom...hm...

och hoppas att det slutar gott. Kram, kram / mt

..jo, visst är det en skam att det får gå till så?!

När min make tog sig till akutmottagningen så bävade han. Han visste han skulle bli ifrågasatt. På beroendekliniken likadant!
Lelas skrev om sin erfarenhet för några veckor sen.
Är det inte förskräckligt?

Jag kan förstå att det tar udden från de anställda att behandla samma typ av elände hos människorna de möter dagligen men, är det inte det de är anställda att göra?

Jag har många arbetsuppgifter i mitt yrke, men sannerligen många upprepningar, gång på gång, men de ska levereras med samma entusiasm var gång. Om inte så får jag se mig om efter en annan sysselsättning.

AA verkar vara ensamma om att behandla alla med respekt och värdighet. Högaktningsvärt!