Senaste kommentarerna i forumet

Jag har inte varit här på ett tag. Jag trodde jag kunde klara mig på egen hand och börja normaldricka lite då och då. Det har gått ok. Har kunnat stå emot och bara dricka på helger och inte känna något direkt sug. Nu har jag dock insett att mycket av mitt dåliga humör, ångest, tvångstankar och panik är kopplat till alkoholen. När jag dricker är allt ok. När jag håller uppe ett par dagar och arbetar mentalt med att hålla humöret uppe så är det också ok. Men när jag druckit ett par dagar så mår jag piss dagarna efter. Har sånna tvångstankar kring min sambo och vår relation att jag håller på att gå under. Jag ser allt i svart! Nu måste jag FAN I MIG skärpa till mig! Jag ska verkligen försöka hålla mig borta från spriten. Nykter jul? Ja, som jag sagt innan så kommer jag inte att ångra det dagen efter i alla fall. Det kommer säkert att kännas pissigt när man sitter där nykter och känner sig misslyckad men då får jag ta mig satan ta den fajten!

Så är det idag när jag startar med fem nyktra veckor i potten. Sedan alkoholdebuten har jag inte haft en så lång period av nykterhet, och det är i och med det, lite symboliskt som att vara inne på en ny väg. Men jag vet att det inte är läge att slå sig för bröstet för den saken skull. Det är inte läge att tro att man har segrat. Det är inte läge att bli kaxig, men det kanske är läge att gilla sig själv en smula, och känna viss tillfredsställelse?!

Testdruckit för övrigt svagdricka i helgen. En ganska god och inte alls sliskig historia, med en god smak som kommer kunna passa till julmaten. Typ lättölsstyrka, och jag kan meddela att det för mig, inte är några problem med det :-). Inget sug av alkohol menar jag. Kanske knäppt men drycken har ingen association till alkohol. Kanske ni minns någon en stor flaska med en porslinskork, i en träställning?

Inte för att det är viktigt att kunna dricka till exempelvis en lättöl till maten, men det ger ju i alla fall ett par alternativa drycker.

Jodå, jag förstår att en och annan nu ser detta som ett dåligt tecken. Att man inte "ska göra så" och att det är en fara, och att suget kommer ta överhand. Självklart skulle jag aldrig vara beredd att riskera nykterheten för att få dricka lite svagdricka, så era synpunkter och erfarenheter från liknande situationer är välkomna.

Känner mig i alla fall som "kapten" på skutan, och minsta lilla tecken på myteri, kommer jag skoningslös att slå ner! Sticker "han" upp den lille satan till alkoholdjävul, så ska jag omedelbart kölhala honom!

Till er alla andra kämpar, en riktigt bra dag!

Duktiga ni :)
Ni får bli mina förebilder!

God morgon
Hoppas du mår lite bättre. Du skriver hur många gånger ska man trilla,
innan polletten trillar ner. Ja du för mig var det ett 10-tal ggr. innan
jag fattade att det här går inte. Var ju så illa däran, allt var svart
oroade mig för allt, och ångesten som jag tror alla känner till här inne.
Jag är bara så evigt tacksam att jag finns till, så nära var det att jag
skulle egentligen inte vara här. Men det är ett stort arbete att tänka om
så fort tankarna kommer in på alkohol, man måste tänka om ta fram en positiv
bild försök hålla den kvar. Håll på så det hjälpte mig.
För min del har jag lagt mig på rygg inför alkoholen, som en hund, tror det
är det enda för den ska inte få förstöra för mig en gång till.
Angående alkohol så blir vi ju fullproppade av hur mysigt det är med alkohol
kolla bara på TV4 God morgon. Där minglas var och varannan morgon. Reklamen
på TV Whisey, vin och gud vet allt.
Visst kommer dina positiva tankar om ett par dagar
Må så bra du kan, försök med ett ögonblick i sänder
Konstnären

Om vi grejar helgerna och vaknar på nyårsdagen med minst en alkoholfri månad i bagaget, blir det nog den bästa morgonen på mycket länge. Gå upp vid niorycket, tänk dig vilken j---la egoboost :-)

Idag har jag fem vita veckor i potten, och det är minst sagt något nytt. Något som inte hänt sedan alkoholdebuten. Den som inte varit nere i skiten som vi, kan nog inte förstå storheten i en så liten sak som lite nykterhet kan innebära.

Två veckor av frestelser framför oss, men det ska nog kunna gå.....

Lycka till!

Sa till honom nu på morgonen att om han blir så trött är det kanske dags att kontakt läkaren som skrev ut medicinerna. Helt enkelt säga att jag är så trött att min fru tror jag är full. Sedan föreslog jag parterapi och det gick inte hem. Han vill bli lämnad ifred och att jag inte ska bry mig. Då svarade jag att om jag slutar bry mig, så gör jag inte mitt uppdrag som fru. Vi måste jobba båda två. Jag vill att han kontaktar läkaren och han vill att jag ska backa. Fine, det jag gå med på om han gör sin del. Med det sagt har jag nu bestämt att jag ska ligga lågt några dagar. Nu är det upp till honom. Vet inte vad jag skulle göra vid en separation. Jag lever för barnen och honom och tanken på att vara utan dem gör så ont. Tilliten är så skadad att jag har svårt att låta honom vara ensam med barnen. Det värker i mig vid bara tanken att jag ska kanske vara utan barnen en hel vecka i taget. De är mitt allt, samtidigt ser jag hur mycket de älskar sin pappa och det måste de få göra. Han älskar ju också de och säger att jag inte får ta dem med mig, men jag tycker han förbrukade lite av den rätten när han valde att dricka en halv flaska whisky och sedan satte sig och dottern i bilen och körde hem. Det kommer jag inte att glömma i första taget.

Självklart är det som du skriver. Jag tolkar in mina egna krav på mig själv i andras ord. Det är helt klart mitt eget problem och det är fel av mig att låta andra bära skulden för mina egna inre krav på mig själv. Det är väl där skon klämmer som man säger. Jag har sk primärt medberoende, ett inlärt beteende som kan härledas till uppväxten och inte något jag utvecklat genom att leva nära alkoholisten. Min barndom kantades inte av alkohol eller missbruk men familjen var av andra orsaker dysfunktionell bla pga av min mammas periodvisa självsvält. På det sättet kan man säga att det är jag som har valt alkoholisten och inte tvärtom. jag har omedvetet sökt mig till ett sammanhang där jag känner igen mig och därmed upplever någons slags trygghet.

Jag har tänkt mycket på det och det finns ju en risk att han faktiskt inte menad annat än att upplysa mig om att en del av hans medpatienter hade trevligt. Och om han hade den anklagande undertext som jag uppfattade hade jag självklart gjort bäst i att inte bry mig om den utan svara på det han skriver istället för det jag tolkar in.

Den här gången valde jag att svara utifrån min tolkning och jag tror mig veta vad han ville ha sagt då jag har lärt känna hans sätt att utrycka sig men jag förstår fortfarande din poäng och håller med i sak men det känns fortfarande bra att jag blev arg istället för att stanna i självförebrående.

Forts.

Sedan har jag under dagen funderat lite på just det du skriver om att svara på folks behov utan att de ens behöver utrycka dem. Det finns mycket att fundera kring varför och hur man har lärt in det beteendet. Tack för att du gav mig en "hemläxa".

Jag vill också passa på att skriva till alla som vill kommentera något att jag är inte rädd för att bli kritiserad och tål att man är direkt. Det är därför bla. jag skriver här. Det är så lätt att bli blind för sitt eget beteende och det är jättebra att få feedback.

För mig är det bara bra att få träna mig på att känna att det är ok. att begå misstag, göra något dumt och ändå ha kvar sitt exixtensberättingande. Det är först nu som jag kan känna att mitt värde inte faller med ett misstag utan att det tvärtom kan öka min bergänsade visdom och göra mig till en lite bättre person än jag var igår.

Mina funderingar i dag har också rört sig kring min självbild. Jag måste erkänna att jag inte längre kan avgöra vad som är den verkliga jag, den jag önskar att vara och den jag förväntas att vara. Det är ganska sorgligt att upptäcka detta när man är mer än väl vuxen och borde fundera på pensionssparande i stället. Men bättre sent än aldrig heter det ju så..

Mitt moder Theresakomplex vill jag också komma tillrätta med. Det gör ingen lycklig att tvångsvårdar de som råkar komma i min väg och inte heller är det särskilt ädelt av mig då det hela handlar om att jag ska rättfärdiga mig själv och mina handlingar genom att tillskriva andra behov de kanske inte har.

Jag ska träna mig på att fatta beslut och hålla fast vid dem.

Jag ska sluta gömma mig bakom andras behov.

http://www.tuvaforum.se/psykisk_misshandel.shtml

Läs! Tro att det är sant! Ring http://www.kvinnofridslinjen.se/

Ta hand om dig! / mt

att du hann svara redan... Jag tror du har möjlighet att lära dig nånting. Du skriver att han skrev "det var besöksdag och att många hade det trevligt, inget mer bara det". Skrev han inget mer så är allt det övriga - allt som väckte dina känslor din tolkning av vad du tror han menade.

Det kan vara så att han menade allt det du tror - men han har inte skrivit det. Så synd att du la energi på allt det. Att "besvara hans meddelande men att förklara att jag mycket väl förstår att det gör ont att känna sig ensam och övergiven" - det är ju faktiskt bara din tolkning att det var det han menade. Kan jag förklara hur jag menar? Förstår du?

Det viktigaste i det här är det du skriver först "Jag har inte lovat att hälsa på honom" och sedan "När så det dåliga samvetet började mala så kämpade jag emot genom att tänka på hans "hjärtproblem" och den efterföljande tystnaden och nu detta. Han vet vilka knappar han ska trycka på och känner tydligen mig bättre än jag själv gör. Men den här gången har jag andra insikter och jag har bestämt mig att nu ska jag ta hand om mig och det jag har ansvar för." Det där sista är riktigt bra!

Du har ingen anledning att ha dåligt samvete för något du inte lovat. Du BEHÖVER INTE förklara dig!
Lek med tanken att du skulle ha svarat precis på det han skrev utan att lagt in vad DU TROR att han egentligen menade: så trevligt att många hade besök - eller så. Eller - egentligen kanske du inte behövde kommentera alls? Eller - om du verkligen är intresserad och vill veta det "hur har du haft det då?". Om du verkligen vill veta alltså. DÅ skulle han själv ha tvingats tänka efter och sätta ord på sina känslor.

Jag vet inte om jag lyckas förmedla vad jag vill säga men för mig lyser ditt ansvarstagande nästan i eldskrift. Han behöver inte ens säga nåt "surt" till dig så tar du på dig skulden.

Hoppas du förstår - i så fall kan du inleda en spaning på i vilka fler sammanhang du tar ansvar och ber om ursäkt för att du inte gjort det som ingen begärt och det som inte ens är uttalat. Så enkelt behöver du inte göra det för andra... OBS det här är ingen kritik! Det är såna mönster jag själv hållit på med och lärt mig sluta med - i många sammanhang. Sitt inlärda ansvarstagande bär man i allmänhet med sig och befriar därmed andra från det som tillkommer dem. Till exempel att säga klart ut det man vill säga. Det händer förstås också att man tolkar fel och lägger på andra sånt de inte menat.

Så bra att du kollade in och satte ord på hur dina känslor kom och hur de avlöste varandra "dåligt samvete som övergår i en skamkänsla och sedan i ren och skär ilska." Fundera över när och var i livet och av vem du lärt dig att ta på dig så mycket ansvar för andras välbefinnande att du numera gör det alldeles automatiskt.

Tänk noga efter vad du orkar just nu och vad du faktiskt måste orka och vem som bestämt det. Du vet - det ÄR bara sig själv man kan ändra på.

I bästa välmening, med många styrkekramar och ännu fler befrielsekramar! / mt

Vi ses väldigt sporadiskt sällan, och då vi ses hinner vi inte alltid prata med varandra då han är med i samma förening.

Han lade handen på min axel och frågade med sorgsen min, hur eee de nu'fö'tiden Berra?
Lite överraskad över att det var han som kom och frågade då vi senast var lite förgrömmade på varandra (kaxig jävel, och sådana har jag svårt för..)
Vaddå?, vad menar du svarade jag,...ja du var ju lite .....ja lite...och så såg han så besvärad ut, och drog med handen i en gest över sitt bröst ungefär som om
Han tecknade sorg...
Va? Svarade jag, är det något som har kolat?
Nejnej, du var ju lite...ja....ledsen senast vi sågs...
Du menar deppigheten svarade jag..
Ja just det...(och så tänkte jag faan, måste han göra en sån jävla cirkus av det, jag trodde någon hade dött...)
Nej nej, den är betydligt bättre svarade, det måste ha varit länge sedan vi sågs, det är ju flera år sedan jag slutade med lyckopillerna.
Jo jag såg dig förut och du verkar mycket piggare nu, såg dig t.om. skratta här tidigare på kvällen ( får man inte le' längre?)
Han var ordförande då i vår förening och lockade mig med i styrelsen, en liten skit som då verkade behöva kompensera för något,
han gjorde sig ovän med mig och för all del många andra, och jag har markant avvisat hans närvaro allt sedan dess.
Han var en av de som tjatade om varför jag var nykter hela tiden, och han var en av dem jag testade med att säga hela sanningen till.
Han slutade hacka på mig för att han tyckte synd om mig, men jag kände inte att det var därför han borde vara len i truten, han borde vara det till alla.

Vi språkades vid en liten stund så där allmänt och jag undrade vad han egentligen hade för ärende ( jo jag är listig också..)
Det visade sig att han hade skaffat sig en ny fru då den förra skiljdes ifrån honom (..konstigt?), och han hade lagt om stilen helt och hållet.
Förändrat sitt utseende och blivit "snäll" igen, en total makeover alltså...

Han ( knappast nykter, hade hyfsat sitt mod med mycket dricka) berättade senare att hans nya hustru knaprade också lyckopiller,
Och han umgicks numera på heltid med ett "nervrak" och ville väl fiska lite hur lång tid det tar innan man hamnar på ny köl igen.
Jag berättade att min sjukdom är en livslång sådan och det är väldigt lätt att återkomma till den om man inte håller koll på ens egna snubbeltrådar,
KBT var den som hjälpte mig att få upp ögonen för det som var känsligt för mig, och hur jag ska reagera när nya situationer uppkommer.
Jag kommer aldrig bli friskförklarad från den, och jag får för alltid vara vaksam och misstänksam mot mina nya hot som kan komma mig in på livet.

Han berättade om en situation som liknade väldigt mitt gamla jag hur hon tappade kontrollen när inte planerna stämde för henne längre,
Lite komiskt att det rörde sig om en bilreparation, och det var precis samma upplevelse som jag då hade kännt.
Jag skulle också vilja säga till honom att det gäller samma principer för min nykterhet, en livslång sjukdom som jag hela tiden måste hålla koll på.
Men min tidigare erfarenhet i vår relation gjorde att jag skulle inte ge honom mer kött på benen, han kunde ju få ett återfall och jag vill inte få det kastat i mitt ansikte igen, man delger varandra förtroenden och då gäller det inte att det missbrukas, och han hade ju tidigare förbrukat sitt.

Jag är mycket noga med vilka vänner jag väljer, och hur nära jag ska släppa dem inpå mig, kraven är skyhöga och mina hemligheter ska följa med dem i graven.
Sådan är jag bara, och det är inte för att vara elak, jag har massor av kompisar som i slutänden inte visat att de var min bästa vän.

Alkoholen var en av dem, det tog mig 25-30 år att fatta att det inte var en vän som ville mig väl, utan en falsk jävel som baktalade mig och backstabbade mig.
Trots att jag såg skadorna den åsamkade mig så trodde jag bara att det var en tillfällighet, lite otur bara, och gav den nya chanser var helg...

Det var fel, och oavsett förfluten tid, så går det alltid att ändra sig, det är aldrig för sent...

Berra

Idag är det första helgen han fick ta emot besök på behandlingshemmet som ligger 30 mil härifrån. Jag har inte lovat att hälsa på honom och jag hade glömt att det var idag han fick ta emot besök. Snart jul, ensamförälder och julgäster som kommer nästa vecka gör att tiden rinner mellan fingrarna. Plötsligt får jag ett sms där han berättar att det var besöksdag och att många hade det trevligt, inget mer bara det. Först av allt drabbas jag av dåligt samvete som övergår i en skamkänsla och sedan i ren och skär ilska.

Först kunde jag inte helt förstå varför jag blev så arg men vid lite eftertanke så upptäckte jag att det handlar om att han tryckte på en öm punkt. Det har med min självbild att göra. Jag är ju den som alltid ställer upp, som aldrig sviker, som gör gott mot andra och nu hade jag svikit och dessutom utan att ha en godtagbar ursäkt. Med den korta meningen fick min självkänsla sig en ordentlig törn.

När så det dåliga samvetet började mala så kämpade jag emot genom att tänka på hans "hjärtproblem" och den efterföljande tystnaden och nu detta. Han vet vilka knappar han ska trycka på och känner tydligen mig bättre än jag själv gör. Men den här gången har jag andra insikter och jag har bestämt mig att nu ska jag ta hand om mig och det jag har ansvar för.

Han har det nog jobbigt men han är i gemenskapen med andra och har professionell hjälp omkring sig utan ansvar för arbete eller någon annan än sig själv. Jag står helt ensam med jobb och barn och har ingen att luta mig mot. Jag fick inte heller besök idag, ingen som frågade hur jag har det eller om jag behöver hjälp med något.

Nu ser jag hur han spelar offerrollen och försöker att få mig att känna skuld trots att han aldrig har visat någon ånger för vad han utsatt mig för. Så jobbigt det kommer att bli för honom när han ser att det inte fungerar längre.

Efter att ilskan satt klorna i mig fick jag ingen ro förrän jag hade besvarat hans meddelande med att förklara att jag mycket väl förstår att det gör ont att känna sig ensam och övergiven och beskrev att det var precis så jag kände mig de gånger han hade fyllespel och jag satt ute och undrade var jag och dottern skulle sova om han inte lugnar ner sig. Jag förklarade också att han inte ska kräva något av mig och att förlåtelse är det enda han kan be mig om.

Kanske ett slag under bältet när han är på behandling men det kändes så skönt! Ilskan försvann och för första gången följdes den inte av dåligt samvete eller självförakt utan bara en lugn skön känsla av att ha återtagit makten över mig och mitt liv!

Dag 15 utan en droppe och ännu en helg passerad, men fredagkvällarna är faktiskt tunga. Och när jag klarat jul/nyår-perioden så räknar jag med att ha lagt det värsta bakom mig.

Så mycket positivt med att inte dricka. Jag mår bättre än på många år faktiskt. Piggare, mer energi och orkar mycket mer, och bara en sån grej att magen plötsligt funkar så mycket bättre är ju fantastisk. Men viktigast är att slippa all ångest över hur man beter sig mot sig själv och sin familj, och istället få njuta av känslan av att känna sig duktig. :)

Det känns oroande att han beter sig på det viset. Jag skulle vilja säga att du ska gå NU , kontakta kvinnojouren och få hjälp. Samtidigt vet jag att när man lever i en våldsam relation så får man en lite ( om du ursäktar) snedvriden bild av vad som är normalt och tycker att sådana som jag och mulletant kanske är lite av överkänsliga olyckskorpar. Ofta kan det vara så att man känner sig väldigt upprörd och rent av rädd men att efter att det lagt sig bagatelliserar man det som hänt. Jag lever ju trots allt, eller han slog mig inte, han hotade bara att döda mig men han menade inget.etc etc.. Man upplever det som att man kan ha överdrivit både sin egen rädsla och situationens allvar.

Jag är rädd att du kommer att känna så i morgon eller när han nu lugnar ner sig.

Han lever på att du blir rädd och att folk runt omkring dig slår på stora trumman så att du uppfattar dem som överdrivna. Han menar troligtvis inte att han ska döda dina anhöriga men han menar att hota dig till att göra som han vill och det är illa nog.

Du har levt i detta så länge att du har glömt ditt värde. Du kan säga att du är värd något bättre men innerst inne menar du det inte. Du är troligtvis rädd att bli ensam, att inte duga och att kanske ha fel, att han kanske inte är så hemsk egentligen utan det är bara för att du inte är tillräckligt perfekt eller för att du provocerar etc etc..

Innerst inne kanske du har en känsla av att ditt odjur egentligen är en förtrollad prins och att om du inte bryter förtrollningen så kommer någon annan att göra det och då blir det verkligen en bekräftelse på ditt mindervärde.

Du kanske i en del fall har varit överdrivet rädd och haft katastrofkänslor när det har varit utåt sett ganska obefogat och därför tror du att du alltid överdriver allvaret i situationen.
Det är vanligt att man reagerar så. Om man lever i en ständigt hotfull situation blir till slut både hjärna och känslor förvirrade och man får svårt att bedöma graden av hot i situationer vilket kan leda till att man är överdrivet rädd. MEN det förrädiska med den förvirringen är att man också kan missbedöma åt andra hållet. Trots att man kanske blir rädd av en hostning kan man ignorera varningssignalerna i en potentiellt farlig situation.

Om dina tankar och känslor vet jag inget men ungefär så var mina , jag vill inte säga tankar för de var på det omedvetna planet , men känslor..

Jag känner mig väldigt orolig för din situation och hoppas att du tar till dig de råd och den oro som flera här ger utryck för.

För en gångs skull vill jag INTE råda att du ska lyssna på din magkänsla, för den har du troligtvis slutat att kommunicera med så det kan hända att magen håller tyst när den egentligen borde skrika.

Ta hand om dig och lycka till! Kramar/ Lilleskutt

Hej Yogi! Jag instämmer med mt. Lämna nu!!! Den där mannen du beskriver är långt ifrån "bara" ett alkoholmissbruk. Han må vara sjuk i det, men han har också en massa andra problem som jag ser det. Att härja omkring i hemmet är inte ok och de flesta alkisar gör det inte. Att kalla dig för de fruktansvärda saker som han gör är inte ok. Slapp *****. Jo det kan han nog känna om han är liten själv. Kärlek handlar nog inte om det. Lämna nu. Se dig inte om. Låt han kvävas i sin offerroll. Jag är själv alkoholist men jag har aldrig skyllt der på mina kära. Så gör man inte. Och att ha sönder saker har ingen point. Mer än i ett skadat sinne säga att; "Se vad du fick mig att göra". Du har inte fått honom att göra något. Lämna nu! Idag! Ikväll även om det blir obekvämt rent tekniskt.

Fia

Vad bra LillPer att du inte lyckades lura ut husguden. För jag skrev det för mig själv. Jag har inte längre något "behov" att trascha andra eller hänga ut deras tillkortakommanden. Men jag vill kunna skriva av mig, sätta ord på mina känslor.

Särbo? Jo, det kan nog passa mig perfekt Santorini. Men man är sällan ensam i ett förhållande utan får kompromissa. Vad passar honom? Så jag vet inte, vet så lite nu för tiden. Vet att jag avundas dig, en långtradarchaffis skulle passa mig bra. Nu fick jag en vanlig kostymnisse som vill ha lite "svenssonliv". Men passar det mig? Är inte säker alls. Trots att jag älskar så trivs jag ensam. Jag är väl en kuf i det vanliga samhället. För mig är inte tvåsamhet höjden av lycka.

Men nu ska jag testa igen. En månad med start på tisdag. Kan jag? Inte en aning. Vill jag? Inte en blekaste. Älskar jag? Jo, det gör jag. På mitt lite hetsiga sätt så älskar jag mycket. Men är jag ett parämne? Kanske inte idag. Jag är inte den som sitter still i båten längre. Samtidigt vill jag inte heller bli den där partnern som bara riktar kritik mot sin utvalda.

Tack för alla lyckönskningar för min födelsedag. Nu börjar det verkligen att bli packningsdax. Givetvis med fenor och cyklop Pellepennan, fast med mina 43:or så säger mannen att inga fenor behövs . Vad vet han?

FerieFia

Nu blev jag glad och till och med skrattade ordentligt fastän tårarna rinner. Jag har blivit fly förbannad och faktiskt har mina nyktra dagar många gånger varit för att visa honom. Han kom in i mitt liv när jag var sårbar efter en skilsmässa, och jag blev ekonomiskt beroende. Det finns mycket att berätta men jag får ta det i omgångar. Pippi förresten är min idol, så även där träffade du mitt i prick. Jag lever i ett förhållande som jag vet ska ta slut. Jag dämpar mig, vill bli klar i skolan och efter det så ser jag fler möjligheter än hinder. Jag är redo för kamp och strid. Hoppas det går bra för dig Pellepenna och tack för ditt inlägg, det värmde.

Måste bara säga att jag beundrar dig för ditt sätt att tydligt markera och bolla tillbaka ansvaret där det hör hemma! Starkt! Och så rätt! Fortsätt så. Tycker du gör ett bra jobb! Bra att de anhöriga fick se själva. Har läst din tråd och den har hjälpt mig mycket! Jag hoppas du får (eller hellre tar) den hjälp och det stöd du behöver! Glöm inte bort dig själv - du är viktig och betydelsefull för många.
Önskar dig allt gott. Kram <3

sånt som den karl´n häver över dig borde INGEN vänja sig att ta emot. Aldrig nånsin! Hela mitt inre vill skrika att du ska gå. Nu!
Kanske jag redan tidigare föreslog att du ska läsa flygcerts tråd - hon har levt i något liknande och tagit sig ur det!
Sök dig till kvinnojouren och förstå att du behöver hjälp. Nu!
En sak till - du har inget att skämmas över. Kom ihåg det. Du är inte ensam, styrkekramar / mt

Jag förstår att du (och ni) ni haft en lång väg att vandra och det känns så fint att ni har det gott tillsammans på så många sätt idag!

Jag håller med dig om hur det är att läsa anhörigas berättelser - även jag skriver ju färre inlägg nu än när allt var som värst, men det är fortfarande en tröst, en hjälp och ett stöd att läsa på forumet! Både att få stöd, men också att försöka ge och dessutom att få påminnelser om var jag inte vill hamna igen!

Idag var min kära exsambo igång åt andra hållet - han är sååå trevlig nu igen, helt plötsligt?! Och han vill gärna tala om att jag är duktig, att jag sköter mig nu, att han kan lita på att jag löser saker osv - jag förstår inte varför han anser sig kunna bedöma mig och huruvida jag gör rätt eller fel? Men jag återvänder hit och försöker ta djupa andetag...

Söndagskram

Ja, jag förstår att det är jobbigt, mer än jobbigt!
Du kämpar på och det är bra, du gör så gott du kan och det räcker mer än väl!

Kram!!

Någonting är det! Han säger att han är jättetrött, men hans beteende liknar hur han är när han är berusad. Trött blick, dåligt minne, sluddrar och är otrevlig. Vi har haft pepparkaksbak med släkten här idag och alla märkte. Hans syster försökte ta upp det med honom och min mamma gav honom en blick som kunde mörda. Den satt. Han bad mig flytta. Jag frågade varför, hans svar var för att min mamma hade tittat på honom så och för att jag pratat. Det har jag inte, de har sett själva. Jag sa att ska jag någon annanstans ska barnen med. Det ville han inte gå med på. Då sa jag att jag stannar, för jag släpper aldrig barnen. Då står jag hellre ut med skiten. Vi pratade, resonerade, bråkade oss fram till att han kan inte straffa mig för något någon annan gör eller säger. Han var arg för att jag hotar med att flytta om han dricker igen, då svarade jag att eftersom han säger att inte har gjort det så är det ju inte aktuellt. Dessutom kunde han säga att han hade gjort likadant om det var tvärtom. Då så, häng inte upp dig! Allt slutade i något slags vapenstillestånd där vi nu kunde säga godnatt. Arg är han fortfarande, han säger att han aldrig mer kan stå ut med att träffa min mamma. Nä, det får vara upp till honom, men straffa inte oss. Det var hon som skickade blicken för att markera att hon sett och inte accepterar. Klarar han inte det, får han ta det med henne.
Den värsta panikångesten börjar lägga sig. Hjärtat börjar lugna ner sig, jag kan andas någotsånär normalt, skakningarna har nästan försvunnet helt och det känns ok efter 24 H med kaos. I morgon är det jag som tar kontakt med livskraft och vc. Att jag står upp efter den här hösten är knappt fattbart. Makens beroende, mamma fått Parkinson, hetsjakt på jobbet och sonen har varit mycket sjuk med två lunginflammationer på en månader och han har dessutom haft det struligt i skolan. Jul snart, jag vet inte om jag orkar. Jag kramar barnen en extra gång och låter deras kraft och energi fylla mig. Tre och halv arbetsdag, sedan jullov.

Och det blev en kraftig reaktion. Som vanligt en massa "jag älskar dug och jag skulle aldrig kunna svika dig". Vilket är vad han just gjorde. Han krävde en förklaring. Men han tror inte på min förklaring om oförutsägbarheten, oron och allt annat som alkoholen för med sig. Han frågade vad han hette som jag vill ha istället, som är bättre än han. Han kan inte ta in att det "bara" handlar om att jag inte vill leva med en alkoholist. Han sparkade på bordet i vardagsrummet så allt flög över rummet, sparkade hål i balkongdörren. Jag har idag monterat upp garderobsdörren som han slog sönder så den lossnade från gångjärnen förra gången han drack. Och skruvat fast handtaget på den andra balkongdörren. Nu är det bara knoppar på två garderobsdörrar handtaget på dörren till barnens rum och ytterdörren kvar att laga efter hans framfart. Och måla vägg och tak (rödvin) i köket. Sånt måste ju fixas innan en ev flytt.

Nu gick han igen. Efter att ha sagt att han ska åka hem till min pappa ikväll och göra upp en gång för alla, att han ska göra allt till ett helvete för mig. Jag sa att han fick göra det som kändes bäst för honom. Han säger att jag aldrig kommer hitta en bättre kille, ingen som kan älska mig lika mycket som han. Att jag är en psyksjuk hora, att min ***** är stor, slapp och äcklig - "vad fan tror du att jag inte vill ligga med dig för?"

Jag är så van vid dessa angrepp, men självklart är det jobbigt att höra...
Undrar om han kommer tillbaka ikväll? Jag hoppas inte det.

Tack för att du orkat läsa det här!

Gimli, då tar vi varandra i hand och gör denna resa mot nykterhet ihop?
Jag har i och för sig "bara" supit fredag och lördag men mår nog lika dåligt som du.

Vet samtidigt att jag förlorat mot alkoholen. Har ingen kontroll över min hjärna då jag börjat dricka.
Den första ölen och sen är det klippt.
Så jävla obehagligt.

Då lägger vi dag 1 bakom oss snart.
Framåt mot glädje och harmoni.

Kämpa på!

LillPer

Fan, mår så sjukt dåligt.
Har druckit torsdag, fredag och lördag,varit full hela tiden.
Gick inte till jobbet i fredags för jag var bakis, stannade hemma och drack.
Detta är min absoluta värsta fylla, detta håller inte längre.
Har inte druckit idag och ska inte göra det, måste sluta dricka, annars slutar inte detta bra.
Dagarna har gått in i varandra och jag är helt off.
Vill aldrig mer göra om detta eller må så här.

ett sånt piller, haha, det finns nog stunder när man önskar att man inte skulle hetsa upp sej. Fast jag skojar bara, tänk vad slätstruken man skulle bli.

Kanske du skulle trivas som särbo, Fia? Jag är på sätt och vis det, min man är ofta borta, kör långtradare så han är borta hela veckan. Jag trivs riktigt bra för mej själv. Behöver egentid!