Senaste kommentarerna i forumet

Idag gratulerar jag mig själv till 3 månaders nykterhet.
Fattar inte att det är sant, men jag ropar inte hej ännu.
Den lilla jävulen i örat har dragit sig tillbaka sakta men
säkert. Ibland hör jag en liten ynklig röst som viskar, visst
kan du prova nu när det har gått så lång tid. Då viskar jag
tillbaka tyst med dig din envisa faan. Sen är det över för den
gången. Det som hjälpt mig mest är forumet, min älskade hund,
och att jag lyckas förändra mitt tankesätt. Det har inte varit
någon lätt väg med mycket surr uppe i hjärnan. Har även förlorat
en vän men det var ingen riktig vän för då hade hon förstått mig
i mitt beslut. I stället ringer hon varje helg på fyllan och vill
bjuda på vin, jag blir så trött på henne. Hellre utan henne och att
jag själv mår bra. Har blivit lite ego men det har man rätt till.
Önskar alla en bra dag
Konstnären

Talarna...
Du vet att du inte kan ta på dig ansvaret för hans nykterhet. Du är inte den som han kan lägga det på, som han försöker göra nu. Du ser vad han försöker göra, och du känner bördan redan nu. Ska du leva med den bördan? Är den egentligen din? Kan du bära den? Det är hans ryggsäck, som han själv har skapat. Du har en egen, som säkert väger en del den också. Bär han den åt dig? Känner du någon gång att ditt liv och din börda blir lättare i hans sällskap? Jag hoppas att de erbjuder anhörigvecka där som han är. Tror det kan vara bra för dig, att du kan få hjälp att berätta för honom hur du tänker och han kan få hjälp att hantera det och lära sig leva med det. Jag vet att det är så svårt att verkligen göra det som man egentligen vill, för varenda liten del av en svarar upp på "kraven" från den beroende, man känner ansvaret och svarar upp på det. Det är vårt beroende. Vi har samma problem i någon form... Vi har bytt ut alkoholen mot alkoholisten. Vi har ett på många sätt liknande arbete att genomgå för att bli friska. Vi lovar och lovar att inte gå tillbaka, min misslyckas gång på gång.
Jag gläds åt att du varit stark nog att skapa ett liv med din dotter, att du fått kraften tillbaka. Bra jobbat! Var stolt över dig själv! Ta den här tiden att verkligen fundera över vilket liv du vill leva, fyll dagarna med din dotter och dina vänner, gör saker som du tycker om och som du mår bra av. Det spelar ingen roll hur statistiken ser ut för ett tillfrisknande, om det är 80% eller 5% som blir friska. Det är ändå upp till honom, hans motivation och styrka. Om han tycker att du är hans motivation, hur blir det då den dagen du måste jobba över, ni grälar eller du kanske inte har lust att ha sex? Motiverar det till ett återfall då? Och "felet" och ansvaret för det är ditt?
Du gör ett bra jobb som verkligen funderar över det här, försök att få hjälp att fundera vidare. Bra att du skrivet här, det finns så mycket kunskap, erfarenhet och klokhet på dessa sidor!
Varma styrkekramar!

Du skriver: "det känns som om jag måste välja mellan att förstöra hans eller mitt liv.." Ja då är det väl självklart att det är DITT liv du ska satsa på, för din och inte minst för din dotters skull. Självklart. Lycka till och ta hand om DEJ och din dotter.

och uppfattar en stor varning om att inte gå tillbaka till honom.

DU kan aldrig ta ansvar för hans nykterhet vilket han försöker få dig att göra nu. Han, likväl som jag, måste vara nykter för min egen skull, ansvaret är helt mitt om det ska gå bra. Skyller han på dig om han skulle börja dricka nu så har han inget förstått av sin situation.

Ingår det ingen anhörigvecka i hans behandling, alltså en vecka där du kan få komma på och se över ditt medberoende ? Du kan inte tycka synd om honom, det är hans ansvar att göra något för att ta sig ur skiten.

Och du är värd ett bra liv tillsammans med din dotter.

härligt att läsa ditt inlägg och hur du har gjort dig fri! Fint också att mannen sökt hjälp och är i behandling.
Lita på din magkänsla och värna om ditt goda liv du byggt upp, DITT liv.
Mannen måste hitta sin egen motivation både till nykterhet och att leva - och det bör han få hjälp med på behandlingshemmet. Att leva för någon annan är en fälla för båda.
Kort men kärnfullt, kram i morgonbrådskan / mt

Fantastiskt! Så tänkte jag när jag läste de senaste inläggen i din tråd. Att få ta del av er dialog och era funderingar gör verkligen att man kan känna tacksamhet för att forumet finns. Kan inget om "kulpiller" (som Berra skrev) men kan nog tycka att Fia ger dig en bra vinkel. Du vet ju faktiskt vad som är bäst för dig just nu, och jag hoppas att ingen ny läkare krånglar till det för dig när det går så bra - med alkoholen åtminstone. Sedan hoppas jag naturligtvis att dagarna blir "soligare" för dig, även när det gäller livet i övrigt!

Har aldrig trott att du är en sån! Kanske på sin höjd att du tidigare varit kamouflerad som en :-)
Min reflektion till hallen var nog bara att det liksom var lite av din "hemmaplan". Bara så du inte tror jag har förutfattade
åsikter om dig Fia.

Nej, nu är det dags att hänga av sig kläderna på betjänten i sovrummet, och hänga dom röda byxorna i pressen!

Ni kanske känner igen er i känslan när fyra nyktra måndagar ligger bakom en och man har haft en alkoholfri månad. Borde ju inte var så förbannat märkvärdigt att inte dricka på en månad? På något egendomligt sätt är det nog så att jag inte tycker att det är så märkvärdigt, samtidigt som jag upplever det som att jag den här gången har klarat en riktig utmaning. Nåväl, är ju inte direkt en utmaning som att bestiga Mount Everest, men jag har verkligen haft mycket snurr i huvudet under de sista veckorna. Även om jag inte brottats med ett outhärdligt sug har utmaningen tagit mycket energi från mig, och jag har behövt ge processen tid. Om jag tidigare har flytt in i rus för att stänga av och mysa ner mig i soffan, så har jag på något sätt blivit sittande här om kvällarna och väntat på att allt ska rinna av. Under tiden massor av eftertanke blandat med stunder då jag bara har suttit och tittat in i brasan och liksom inte tänkt alls.

Det är väl det som var liknelsen med hobbithålan. Jag tror nog att jag varit bekväm, jovialisk och gärna njutit av livet och allt det goda, så nog skulle man kunna vara Hob alltid :-) Samtidigt har jag vetat att mitt levnadssätt gör att jag sakta men säkert släpper kontrollen över livet ifrån mig. Här är det faktiskt lite som med ringen, Alkoholen har varit en trygghet att försvinna i, och det har uppstått en relation som jag varit beredd att kämpa för och försvara med näbbar och klor. Det läskiga är att den tog över mer och mer, och nu är det tid att ge den en match. Vi vet ju vad som händer med den som låter "den söte" ta över?!

http://www.youtube.com/watch?v=Iz-8CSa9xj8

Uppfriskande eller hur? Kan vi här inne vara varandras vapendragare, så kanske vi kan förgöra fanskapet! Oavsett hur långt vi kommit i ett destruktivt beteende?

Godnatt!

Sitter här och är fruktansvärt irriterad på mig själv.

Utan att tänka mig för erbjöd jag mig att informera ett avsnitt på mitt jobb om en händelse som skulle ske framöver.
Detta för att det inte skulle bli irritation över eventuella förseningar.

Alltför sent, när jag redan var på plats insåg jag att detta var en av platserna jag lovat mig själv att undvika till varje pris, då den i särklass Största Energitjuven arbetade där idag.
Händelseutvecklingen blev otrevlig, okvädningsord uttalade på ett sätt och i en ton som en utomstående betraktare skulle kunna tolka som skämtsamt.
Den människan menar allt han säger, finns ingen tvekan om det. Orden är till för att uttrycka hans hat (som jag inte vet orsaken till) och för att förminska andra.
Jag svarade överhuvudtaget inte på det han sa, utan överlämnade informationen och gick därifrån. Så långt allt väl och jag ägnade det inte en tanke under resten av dagen.

Men nu i kväll börjar tankarna dyka upp.
-Mina tankar börjar snurra om vad för giftiga kommentarer jag skulle ha kunnat ge tillbaka.
-Varför han är som han är utan att ha (mig veterligen) någon orsak att vara otrevlig.
-Varför han tidigare gått runt och snackat skit bakom ryggen.
-Om han och andra som beter sig på det sättet mår bra när dom lägger sig på kvällen.
-Om dom helt saknar förmågan att sätta sig in i hur andra människor känner.
-Om dom njuter av att bete sig så (hemska tanke).

Det som irriterar mig något så in i h_lvete är att jag inte VILL ha dom här tankarna!
F_n också! Just detta är ju det han INTE skulle få! Min tid, mina tankar, vara orsaken till dåliga känslor.
Måste lära mig att mota bort såna här tankar på något sätt, tips mottages tacksamt.

Skönt att ha den här möjligheten att ventilera!
Ha en go kväll alla.

Buzzz

Jag ser dig men var är du? Hur är det med dig? Vad händer? Dela med dig!

som vanligt, kan man säga, för han/du NM är en av "mina" människor. Det jag håller med om nu är att du Fia är så jäkla bra! Jag tittar alltid efter dina inlägg för du skriver i klartext och det gillar jag. Ingen bullshit utan rakt på sak. Jag håller oftast med dej också. Just det här att den medberoende är lika beroende som sin alkis, det är ett intressant sätt att tänka. Ny vinkel för mej men absolut, så verkar det vara. Jag kan förstås vara lite stöddig nu som nykter sen prick 1,5 år men det där med att hoppas och önska, det hör inte hemma här. Det går inte att hoppas att man ska klara det om man verkligen vill bli nykter. Då är det just do it som gäller.

Om inte detta forum kan acceptera och tillåta människor i vår situation att skriva oavsett tillstånd blir jag väldigt betänksam. Vem sätter sådana oskrivna regler? Det är ju just här som alla skall få lov att vara hur ömkliga som helst, i vilket tillstånd som helst och vara hur vankelmodiga som helst.

Här råder total anonymitet så länge vi själva vill det. Men jag tror inte problemet är att blottlägga sig här för oss på forumet. Jag tror att det är insikten att i samma ögonblick jag skriver ner mina problem och tankar har jag konkretiserat dem för mig själv. Det är nog jobbigare att uthärda än att ha dem som lösa tankar.

Insikten måste istället vara att det här forumet är till för alla de tankar du inte klarar av att hantera själv. Det är här du skall våga ställa upp för dig själv, bejaka din vilja att skapa en förändring. Det är ju därför du läser här på forumet och seglar runt som en osalig ande.

Våga vara konkret. Skriv ner all skit och alla tankar du har om ditt beroende. Om du inte kan vara ärlig mot dig själv kan ingen annan heller vara det. Det är bara du som kan skapa en förändring. Men tillsammans med alla andra här på forumet, som har precis samma problem som du, kan du få ett perspektiv på dina problem och insikten att ta itu med dem.

Kollektiv intelligens och erfarenhet är starkare än den enskildes. Använd den för din egen vilja och syften att få ett liv som du själv är nöjd med.

May the Force be with you

Tack Yogi för din berättelse!

Du frågar om jag ställt krav på honom. Och jag funderar om jag gjort det.... På sätt och vis. För jag har sagt att jag inte vill vara ihop med en alkis. Det upplever jag själv som en slags krav. Eller åtm en möjlighet för honom att begripa, och göra ett eget val. Och det valet harhan ju sedan gjort.... Det kan bli ett mycket lutet uppehåll, för att sedan fortsätta som innan. Helt oförändrat.
Jag dricker minimalt. Men kan ibland bli sugen på en folköl tex. Men om jag tar en så legetimerar jag ju drickande den dagen.

Vad har jag gjort hittills.
Jag har försökt att berätta att jag inte vill vara ihop med en alkis.
Jag har sagt att jag blir väldigt ledsen när han är alkoholpåverkad.
Jag påtalar att glasen är fulla när han själv säger halvt.
Jag säger att jag märker direkt när han druckit och att han blir väldigt jobbig och svår att prata med då.

Han svarar bla med att säga att han ju står ut med att jag är reumatiker (!)

Jag känner mig kränkt. Samtidigt som jag känner en slags skam. Men tänker själv att det är idiotiskt att jämföra något man kan påverka själv, med något man alls inte rår på. Men han vet nog att han trycker på exakt "rätt knappar". För jag vet ju att alla inte accepterar att ha en partner med en skukdom.

Det jag tar med mig från ditt svar/brev är "de små små stegen".
Jag har börjat vara mer hos mig själv.
Jag har försökt att umgås med andra människor.
Jag tar konflikt med mannen ist för att bara gråta (fast jag gråter också)

Nej han tar (uppenbarligen) ingen hänsyn till mina känslor i detta kring alkoholen. Han verkar helt oförstående kring att det överhuvudtaget skulle påverka någon annan dvs mig. Och som han säger själv "han sköter ju sitt jobb". Och med det så får jag väl förstå att han ser det som viktigt, och det andra (som jag talar om) som oviktigt.
Jag säger att han på sin lediga tid oftast är alkoholpåverkad, alltså "träffas" vi inte riktigt. Men jag tror inte han vill förstå vad jag menar.
Sorgen jag bär nu handlar väl kanske om att jag faktiskt ser att han inte alls på något enda vis är beredd att reglera sitt alkoholintag. Det verkar heligt! Det är det han ser fram emot.
Det är den enda privatplaneringen han har. Att han skall dricka på onsdag och på helgen. (Men det blir helgen plus ti o to).....

Mina känslor svalnar. Och jag upplever en ensamhet i telationen som förmodligen är urtypisk för den andra parten. Man träffas, men han är ju liksom inte där.

Du frågar om jag älskar. Jag sörjer nog även där. Att jag inser att jag inte kan älska någon som behandlar mig som ett material.

Jag är både luttrad (det är inte första gången jag träffar någon som dricker för mycket) och "hjälplös". För jag går ju inte fast jag inser (och ser) att detta leder till mer och mer vånda.

Jag är på väg bort känslomässigt. Kanske är det min räddning!?

Jag förstår både den psykologiska aspekten du nämner - den som många andra kan ha svårt att ta till sig. Och som givetvis är oerhört svår att förklara.
Och jag förstår också din bindning till mannen.
Det är helt enkelt inte så lätt som skolexemplet. Att man bara skall resa sig upp och gå.

Jag skäms för att han dricker.
Jag skäms för att detta händer mig. Jag behöver stöd. Men vill inte vända mig till "vem som helst" (som in förstår) för jag vill slippa klandret. Det gamla vanliga. Jag vill slippa förebråelserna kring att jag varit klantig som hamnat i denna situationen.
Andra har så lätt för att döma. Och det är ju knappast det man behöver till stöd.

Hoppas att era "10 dagar" kan få bli många många flera!

En försiktig kram från Lilly

Inlägget hamnade fel..

Har sett dina fotspår och avtryck i flera trådar, både idag och innan och måste förmedla känslan som jag nästan uteslutande får när jag läser något som du har skrivit:

Fan va' go' du är! Inspirerande, kul och tankeväckande! Du är en riktig människa, en av mina människor, som jag är så glad att jag har lärt känna och som finns i mitt liv, även om det är på ett forum på nätet. Tyckte det var viktigt för mig att tala om det för dig, eftersom jag har blivit mer tydlig med att uttrycka vad jag tycker och vad jag känner även i mitt övriga liv.

Det var bara det. Kram!/NM

Tack Fia. Det är väl så jag tänker själv ungefär, men skönt att få någon annans syn på det hela. Ja, jag försöker ta hand om mig, försöker vara förlåtande för att jag inte får något vettigt gjort, för att det enda som känns givande är hundgos, soffhäng, stickning och träning. Orkar inte med att vara en stöttande mor eller stöttande dotter (åt nästan-vuxna barn och åldrande föräldrar) eller drivande och entusiastisk kollega/medarbetare, eller sällskaplig överhuvudtaget. Vill bara krypa in i mitt bo, min hobbithåla som Pellepennan skriver (vilket känns passande nu) och krypa fram när det börjar våras... eller när energin kommit tillbaka.

Har också tänkt i liknande banor. Vems är missbruksproblemet egentligen? Känns som att man är två som delar på det, även om den ena inte missbrukar någon alkohol (i det här fallet) alls. Det verkar vara lika svårt att bryta sig ur ett förhållande där missbruk förekommer som att stoppa sitt eget. Jag dömer ingen, utan bara tänker utifrån det jag läser.
/m

Hej igen m-m! Jag tycke inte att du ska ta upp ditt drickande just nu. Inte med en ny läkare och inte när du känner att du börjar få den biten under kontroll. Du kan alltid ta en ny kontakt om du känner att du inte klarar av dryckesbiten. Utan se till att du får en fortsatt dos eller en ny medicinering som du mår bra av. Tabletter är inte fel, kryckor är inte fel. (Vad än di Gamle säger) Att inte försöka rädda sig själv är fel. Önskar dig all lycka hos denna nya läkarkontakten och jag förstår att spär på stress och allmän ledsamhet att inte veta i vems händer du ska lägga ditt hopp. Framtiden ligger ju i dina egna, men så länge man/du/jag knyter nävarna av olika saker som stress/depression så räcker de händerna kanske inte till.

Jag hoppas verkligen att du mitt i all ledsamhet försöker att ta hand om dig. För du betyder mycket! Du kanske låter ynklig här (Nej!) på forum och kanske gör även jag det. Men varför inte? Detta, kanske bara detta är vår frizon då vi får "visa" våra ynkligaste jag. Det där som vi aldrig skulle bjuda omgivningen på.

Kram Fia

Bra att det går bra för dig! Känner igen mig i tanken om att ifall jag vetat att det skulle gå så här lätt hade jag gjort det för länge sedan. Men det är väl som du skriver, att det är andra saker som spelar in och som gör att det går enkelt att avstå nu.

Instämmer i att det tystnat, och tror kanske också att det beror på december månad, som innebär stora frestelser när det gäller alkohol. Tror att det är många som är på gränsen, eller som vet att man borde dra ner/sluta som väljer att vänta till efter jul och nyår för att det känns motigt nu. Ett fenomen som man ser med dieter och motion också. Gymmen är väl aldrig så välfyllda som i januari... I vilket fall som helst tror jag att det är bra att hålla till här på forumet då och då, för att påminna sig om vad det är man jobbar med, och att kunna få lite stöd och support när det inte går bra, såväl som att berätta att det faktiskt kan gå bra.

/m

passiviteten som följer som är så svår att ta sig förbi, tycker jag. Du ser redan vad som sker, du vet vad det betyder, du vet vad du borde - men ändå gör du det inte. Jag talar inte bara om dig här, utan om många av oss som skriver på den här sidan. Det är så för mig. För mig är det också så att just det där att man ser, förstår, vet vad man borde - och ändå inte gör, är det som gör att skulden och skammen över mig själv väller in och tynger ner som en grå filt.
Hur tänker du framåt? Älskar du honom? Eller älskar du bilden av honom, den du vill att han ska vara? Jag har själv inga svar på dessa frågor, så jag är kanske inte den rätta att ställa dem...
Ja, han verkar ha fullt med ursäkter och försvar kring sitt drickande, precis som alla andra alkoholister. Jag tänker att du kan försöka vara tydlig med att inte gå med i exemplen om halva vinglas, eller ölen som inte räknas och t ex frågar hur han menar nu? "Ett glas vin är ett glas vin och en öl är en öl", bara för att vara tydlig med att det inte är en åsikt utan helt neutral fakta. Ett litet steg att markera för dig själv i alla fall.
Vet han om att du inte vill gifta dig längre?
Har du någon gång ställt krav på honom? Eller gör du som jag har gjort fram till nyss, hoppats få honom att ta hänsyn till mina känslor för egen maskin? För min sambos del har mina känslor inte haft så stor påverkan på honom. Nu när jag sagt att jag lämnar honom om han inte gör något åt det, så har han visserligen tagit tag i det - men det har bara gått 10 dagar så något resultat kan vi inte hurra över än, och jag är långtifrån säker på att han kommer att lyckas.

Ja man kan vara en stark människa på många sätt, och det är därför jag tror att folk också har så svårt att förstå hur det är möjligt att "en så stark person" kan dras in i något sånt här. Jag har slutat försöka förklara, jag tror inte det är någon idé om man inte har egen erfarenhet men också kunskap om hur sådant här fungerar. Kunskapen får jag genom att läsa mycket här i forumet, ta del av allas historier, och även i övrigt här på alkoholhjälpens sida. Det finns mer information på nätet också, bara att söka. Men här tycker i alla fall jag att jag har blivit oerhört hjälpt. Inte så att någon utomstående kan se att det är någon skillnad, för jag har ju tagit tillbaka honom igen efter senaste fyllan, vi bor ihop fortfarande osv. Men inuti är det skillnad sedan ett par månader. Jag är på väg. Små steg, ett i taget, ett halvt steg bakåt ibland men ändå framsteg. Mitt mål vet jag inte vad det är. Jag har inget mål i huruvida jag ska lämna honom eller inte (förutom om han dricker förstås) men jag har ett mål för mig själv - att jag ska bli en egen individ igen, som inte cirkulerar som en måne runt honom. Jag vill cirkulera i min egen bana. Kanske bredvid hans bana, men inte i samma.

Lycka till!

Hej Tusculanum! Jag hoppas att du har fel i det du tror, men jag befarar att du har rätt när man ser en del del flitiga skribenter lysa med sin frånvaro. Vilket jag tycker är dumt. Detta forum är ju faktiskt ett verktyg och jag personligen tar inte ens illa upp om någon stackars människa skriver under ruset. Men enligt aldrig nedtecknade forumregler tycks ju det vara ett big NO NO! Vilket alltid har förundrat mig på ett alkoholforum.

Men vi kan säkert bli bättre på att uppdatera både segrar och förluster så här i julhelgerna. Det finns oftast inte en text som jag inte har lärt mig något av. Eller en text som inte har gett någon annan något.

Men som Pennepennan delvis var inne på i sin tråd så är forum en bra måttstock på ångesten i det svenska folkhemmet (de sista orden mina, inte PPs). Fredagskvällar och lördagar så ekar forum tyst. För att på söndagskvällarna fyllas med nya löften. Så kan det nog bli i helgerna, stiltje på forum, storm i Januari. Men kanske är det då - i helgerna - som vi behöver varandra som mest? När tron på den egna kapaciteten svajjar som värst?

Jag ska försöka skriva här i helgerna, trots semester och bara en telefon. Kanske hjälper det någon? Mig själv?

Kul att det går bra för dig på andra fronter. Jag är också där; Ser hur mina överarmar faktiskt har muskler. Ja benen med. Det är en kick! Din hustru låter fantastisk som väljer att stötta trots att A inte betyder något för henne. Hoppas du visar din uppskattning.

Fia

Ja, jag vet inte vad som är vad. Tror absolut att mörkret har (stor) betydelse. Har också en gammal utmattningsdepression i bagaget, som jag fick för kanske 10-12 år sedan. Har efter den varit känsligare för depp och äter antidepptabletter igen sedan 4 (?) år sedan. Har ju samtidigt självmedicinerat med alkoholen som säkert inte gjort depressionen bättre, även om det känts bättre för stunden. Nu känner jag mig sårbar och skyddslös (hör själv att det låter lite ynkligt, och jag lovar, jag framstår inte som ynklig utåt sett). Den här deppighetsperioden som jag känner nu tror jag har triggats igång av några saker i kombination med varandra.
Grejen är också att jag ska till läkare i veckan för att diskutera hur den fortsatta medicineringen ska se ut. Har inte träffat den här läkaren tidigare, och tycker att det känns jobbigt. Jag vill inte sluta med tabletterna nu, eftersom jag är rädd för att få ett bakslag och det är ungefär lika jobbigt som att få ett bakslag med alkoholen. Jag har ju aldrig berättat för någon läkare om att min alkoholkonsumtion varit för hög sista åren, faktiskt heller ingen som konkret frågat heller, vilket är konstigt. Nu vet jag inte om jag ska berätta om att det har funnits problem för att kunna få hjälp med resonemang kring hur jag ska tänka framåt, med mina antidepptabletter osv. Tänker lite å ena och å andra sidan... Vet inte om det är någon vits att berätta, nu när jag tagit tag i detta själv, och att det ska finnas med i min journal. Jag kanske inte alls känner att det är läge när jag väl är där... Men hur som helst mår jag inte så bra just nu och vet inte riktigt hur jag ska komma vidare.

Jag läser väldigt mycket på anhörigsidorna, men jag kommenterar ytterst sällan. Precis som Buzzz skrev om att kommentera här hos oss fyllon; Jag är rädd för att såra. Bättre att låta saker vara osagda. Men här i min egen tråd har jag rätt att fundera och sätta på pränt för att reda ut mina tankar.

För länge sedan var det någon anhörig som skrev ungefär; "Jag knarkar honom". Kanske förstod jag inte just då när jag läste vad hon menade eftersom jag fortfarande var så försupen. Idag läser jag på ett annat sätt. Visst tycker jag oerhört synd om de anhöriga som lever i denna skit, på samma sätt som jag tycker synd om oss alkoholister. Men jag ser att BÅDE sjukdom och symtom är de samma.

Oviljan/kraftlösheten i att sätt ner glaset/att lämna. De tusen ursäkterna till att man inte sätter ner glaset/lämnar. Den där viljan på att skylla allt på ett olyckligt öde. Att vilja försöka igen och igen = "Jag vill en dag kunna dricka normalt" kontra "Jag vill att han/hon ska bli den där underbara människan som han/hon innert inne är". Bullshit!

Jag har större respekt för en alkoholist som väljer att dricka (nej, vi trillar inte dit) än för en alkoholist som hela tiden ska skjuta upp beslutet att försöka nyktra till efter Nyår, efter denna middag, efter att grannens ko har kalvat.

På samma sätt har jag större respekt för de anhöriga som faktiskt väljer att lämna i en ohållbar situation än för de som hoppas på att det ska bli bättre när alkoholisten har slutat dricka, slutat slå, fått en behandling, sett vad han har.

jag vet att en alkoholist agerande berör i snitt 3-4 personer till. Men med undantag av de små barnen (som jag aldrig har sett skriva här) så kan de där 3-4 personerna välja att ta avstånd. Liksom alkoholisten kan välja att sluta. Valet är alltid vårat eget. Men för mig är det viktigt att tala klarspråk, kanske är jag infantil?

Jag tror ibland att vi människor är så jävla bortskämda med att alltid lämna över till en "högre" makt (AA bland andra) så att vi glömmer att se våran egna inneboende styrka. Söka hjälp är inget som jag nedvärderar, men att bara lalla på och konstatera att; "Oooops nu gick det snett igen!" Men att bara hoppas på imorgon/nästa gång är ren och skär idioti.

Jag själv är fortfarande osäker på hur jag ska göra i vår. Ska jag flytta tillbaka till "min" alkoholistman (är han det?, jo det tycker jag) så gäller det för mig att acceptera hans drickande fullt ut. Jag kan inte ändra honom och framför allt har jag ingen rätt i att begära en förändring. Kanske skulle jag se det annorlunda om jag hade små barn inblandade. Då skulle jag nog inte gå tillbaka och leka med tredje persons liv.

Fia

Jag tänker börja med antabus i kväll. Jag vågar inte ta någon tablett än, för att jag har druckit som aldrig förr. Jag vill bli frisk och stark! Efter nyår ska jag få åka på ett hälsohem och då får jag verkligen chansen att förändra mina vanor. Viljan är det inget fel på, men ibland förlorar jag hoppet inför mig själv. Kommer jag att klara det här? Jag hoppas det!

Så är två av årets julfester avklarade. Det är sällan som spriten är ett problem för mig på dessa julmiddagar utan snarare all maten. Men jag skall inte sticka under stol med att det hade varit riktigt gott med en snaps till sillen. Inte för berusningen utan för att sill och snaps gifter sig smakmässigt väldigt bra ihop. Möjligtvis kan det också bero på ohejdad vana.

För övrigt fungerar den egenpåtvingade absolutismen alldels utmärkt och oförskämt enkelt. Jag förstår inte att jag inte körde igång det här projektet tidigare. Att det fungerar så bra just nu beror förmodligen på att alla bitar har fallit på plats och motivationen och insikten är på topp.

Jag springer runt i spåret och har utökat träningen till att även gälla på gymmet. Det känns väldigt bra att vara fysiskt igång efter alla år i ett ständigt fysiskt stand-by läge. Kilona rasar och det börjar bli en viss antydan till synbar muskulatur lite här och där.

Jag sover fortfarande som ett barn om nätterna och drömmer som aldrig för. Jag har säkert drömt tidigare också men sällan kommit ihåg dem vid uppvaknandet. Jag vill inte påstå att jag är jätteutvilad trots många timmars sömn men jag har en viss förståelse för att kroppen befinner sig ett lätt chocktillstånd. Ingen alkohol och ovan på det en massa fysisk aktivitet.

Perceptionsförmågan har lyft ett antal snäpp sedan jag slutade med alkoholen. Tanken flyter graciösare och snabbare medan problemanalysen är sundare. Som många ger uttryck för här på forumet blir delaktigheten i vardagen större och djupare.

Min kära hustru är solidarisk med mig och dricker inte heller hon någon alkohol. Nu har hon alltid av ett okomplicerat och sunt förhållande till alkoholen så hon upplever det inte på något sätt som en uppoffring. Men icke för ty uppskattar jag hennes gest väldigt mycket.

Är det bara jag som tycker att tempot på forumet har mattats av. När jag läste in mig på trådarna kan jag se att många av de tidigare så flitiga skribenterna inte syns till i samma omfattning.

Jag är inte själv någon forummästare på att uppdatera och jag hoppas att det är av samma skäl som jag har. Nämligen att det tuffar på i sakligt tempo utan något uppseendeväckande och därför finns det kanske inte heller så mycket att skriva om. Men dessvärre tror jag inte det utan att det beror på mer oroande skäl. Det finns ju så många desperata och tragiska rop på hjälp här så de kan knappast vara någon quick-fix.

Skall vi inte göra oss alla en tjänst att åtminstone under denna månad bli lite mer flitiga i forumet. Det är kanske just i denna månad som vi kan behöva lite styrkerop och tröst. Det blir ju många frestelser med mycket mat och alkohol i vardagen tillsammans med vänner och släktingar.
Vi behöver all bli uppdaterade och vi behöver alla skriva av oss och få hjälp och stöd. Låt oss inte sväva i ovisshet om hur det går.

Ni som svävar runt som gäster här på forumet ta och kasta er in i diskussionerna. Att ha en egen tråd är ingen nödvändighet utan det är bara att logga in och delge era erfarenheter och frustrationer. Det är ju det som är vitsen med ett forum av det slag. En kollektiv självhjälp.

Jag lovar själv att bli flitigare här på forumet.

May the Force be with you