Senaste kommentarerna i forumet

Bra beskrivet TP!
Är så glad för din lyckliga helg.
Kram! / Nn

Tror det är så för många av oss att man tar till
alkoholen för att döva någon form av tomhet.
Jag har varit en "sökare" hela mitt liv...även om jag
haft nästan allt det där jag velat ha...så har jag ändå
tänkt...om jag BARA hade ...osv...

Har tagit mig många år att inse att det inte handlar
om vad jag har...utan hur jag mår inombords.
Är du i mental balans och trivs med dig själv
så behövs inget substitut....inga nya saker...inget nytt
förhållande...ingen alkohol

Vi lägger otroligt mycket tid på vårt yttre...men ytterst
lite tid på mental träning...och bygga upp en inre trygghet
och få en bra självbild.

Sen pratas det om..- jaha du har självmedicinerat lite...
Gör inte alla det som dricker? Det handlar om att fly
från det som gör oss illa till mods....eller döva tomheten
inom oss.

Tror det är grymt viktigt att man samtidigt som man
jobbar med sin nykterhet också jobbar parallellt med orsaken
till tomheten...eller den inre oron.

Sen lever jag inte alltid som jag lär...för det är jäkligt
lätt att glömma den mentala biten, när man klättrat
upp några pinnhål...
Denna helgen har varit min bästa på många år!
Har känt mig riktigt lycklig och tillfreds...åh då smyger
sig den riktigt idiotiska tanken på att ...- jo men jag
kan nog klara det där med att dricka måttligt i framtiden...
men bara socialt förståss...aldrig sitta ensam hemma igen
o bli dyngfull....SKITSNACK! Jag för min del MÅSTE
inse att jag inte fixar det...åtminstone inte så länge
jag har en oro och tomhet inombords....Åh förmodligen
så kan jag aldrig dricka mer ens om jag känner mig
mentalt stark...för dricker jag så kommer jag troligtvis
må dåligt mentalt...och då är den onda cirkeln igång
igen.

Hoppas du hänger kvar här och att du hittat någon
logik i det jag skrivit.

Kram TP

För att ge ett tydligt svar på din fråga: det vete gudarna... Här är så tvära kast. Men om det är klänningen som oroar dig kan du känna dig alldeles lugn. Dompas syr kaftaner i Unisex-modell till alla. Så den som står brud kan väl ta den vita och så får tärnan ta den i beige. Det funkar va? Väldigt praktiskt med kaftaner. Det enda som kan gå fel att någon tar miste och gifter sig med prästen (de brukar ju också ha typ kaftan) . Men å,andra sidan lär det inte bli nån präst om Dompas får vara med och bestämma. Han gillar inte GUD som du kanske kommer ihåg?

Så, håll det öppet ett tag till. Här är vi flexibla, eller hur? Och framförallt är vi nyktra,

Jag tycker gott att du kan säga åt mannen att "it's complicated". Det är ju dessutom 100 % sant. Det ÄR verkligen komplicerat med relationer här på forumet..hujedamej...
Men vad håller han på med? Dags att bestämma sig (kanske inte jag ska säga :-)) Men parterapi är en jättebra idé både om ni går skilda vägar eller fortsätter tillsammans. Se bara till att ni får en terapeut som det stämmer med och byt om det känns dåligt. Världen är full av mesiga terapeuter... Fast när jag gick m mitt ex slutade det med att mitt ex och den manlige terapeuten skrek åt varandra :-( . de blev som stridstuppar. Oooops, jag verkar ha den effekten på män (fnissar kokett och fjolligt)

Sov gott! kram/ Nn

Tack för dina fina ord, de hjälper mig att blicka framåt, håller på att trassla mig ur relationen nu. Mitt uppe husförsäljning och dyl, men jag är helt övertygad att jag har gjort rätt.Borde bara inte låtit det gå så lång,men bättre nu än om 10 år :-).Och jag kommer ALDRIG inleda någon relation med en missbrukar personlighet igen..

Kramar

Ni är bara för härliga i den här tråden. Tack för skratt mitt i allt allvar. /A

Ni är bara för härliga i den här tråden. Tack för skratt mitt i allt allvar. /A

Hon blir sjutton i sommar.. Tyvärr har det hänt några gånger förr men jag har varit en jätteegoist känner jag som faktiskt tänkt alldeles för mycket på mitt eget brustna hjärta..
Nu finns jag för henne.

Jag är typ lite som en parterapeut åt många andra och har skitsvårt att se mej själv sitta där..
Men att det kommer upp tar jag som en positiv sak trots allt.
Han kunde ju skita i allt ..

Ja ja.. det blir som det blir..

Tack för kram o stöd och skickar tillbaka detsamma!

Jag måste be om ett förtydligande...
Ska jag gifta mej med nån eller bara vara tärna??

;)
Puss o kram kämpar.

7 år ...ja du frk NN....My little cougar ;-)

Usch, hur gammal är dottern? Men vad bra ändå att hon pratade med dig och berättade att allt var jobbigt. Kunde ni prata dagen efter också? Men tänk om du själv hade hade legat där och sovit den drucknes sömn, vad skönt att du kunde finnas där för henne!

Även om du inte ska fortsätta med den mannen (inte för att du flyttat in i ett knasigt kollektiv ;-) utan av andra orsaker kanske, så kan parterapi nog vara vettigt ändå. Ni måste ju kunna samarbeta kring barnen utan att gräla och kasta skuld på varandra. Särskilt när dottern nu behöver er mycket!

Många cyberkramar

Jag föredrar Panter eller Puma...(som också står på Wikis definition av Cougar..)
Sju år? Ja, vem satte den regeln, ha ha..;)

Sorgligt för att mannen var med. Sorgligt för att han inte fattar..
Men så lycklig för att det blev så bra!

Nu har mannen varit här och ätit rester och kollat fotboll..
Pratar parterapi...?

Ska jag erkänna att jag är i ett nytt "lite komplicerat" förhållande och att han får vänta?
;)

Lite allvar nu,
Det här med tonåringar är minst sagt hjärtskärande ibland.
Dottern kom hem med polisbil härommorgonen.
Full som en alika.
Bad mej att kontakta psykolog för att livet är för jobbigt.
Sov i min säng som en bebis med rinnande smink och snor i hela ansiktet.
Min lilla gris...

Det kändes stort och allvarligt och jag är så tacksam att jag helt nykter kunde ta in det hon sa.
Barnen... Uj, så ont det gör.

Men!
Mamma måste bli glad också, så stort tack att jag fick äran att vara med i ert cyberhem!
Ni är absolut bananas, gillar..

Kram på er från Fru fortfarandelessenmenkanskeinteföralltid.

(kisse flyttar inte med, hon ska få sova snart..)

Välkommen hit. Det hjälper mycket att läsa och skriva här på forumet.

Har du sökt ordentlig hjälp från en beroendemottagning? Du har ju fått antabus utskriven tänkte jag, men det krävs nog lite mer uppföljning från vården, det är svårt att klara själv.

Tänk igenom för dig själv vad det är du flyr ifrån, vad är det för trygghet som du behöver. Du vet säkert redan att den trygghet alkoholen ger är totalt falsk och stjälper dig i längden.

Jag har nyss varit på visit i Dompas tråd. En liten artighetsvisit inget annat. Han tröstade mig ju lite när du var ute och fiskade hela dagen :-(. Men det är inget du behöver bry ditt söta lilla huvud med.

Sweet dreams, älskling!

Frk Nn

Hej! Helt ny på detta forumet.
Till skillnad från många andra har jag aldrig förnekat att jag är alkoholist.
Det ÄR ett faktum. "Trillade dit" redan vid 14 års ålder. Ursäktar mig inte alls, och är inte ett uns självömkande. Den faktiska orsaken har jag fått bekräftad nyligen i vuxen ålder(32 år). ADHD. Är vältalig, och noggrann men får inte ihop det vardagliga livet. Basala saker som att betala räkningar, städa mm, som jag är medveten om att det måste göras blir inte gjort.
Dricker idag helt enkelt alldeles för mycket och har gått på Antabus i omgångar, då mitt drickande ofta har en tendens att sluta i katastrof. Inte så att jag blir agressiv och slåss,begår brott etc utan att jag blir oregerlig, däckar och "ramlar runt", ofta med resultat som blåtiror, utslagna tänder och sårskador. Har ett jobb som jag stormtrivs med och absolut inte vill mista. Har tyvärr redan mist ett jobb pga alkoholismen, eller egentligen pga depression, som jag självmedicinerade med alkohol.
Igår Fre 8/6-12, när jag ändå visste att jag skulle upp och köra till jobbet tidigt drack jag ca 70 cl whisky. Smart? NÄ!!! Fick ordna skjuts av min Far, som naturligtvis var arg, ledsen och bekymmrad.
Inser självklart att jag måste sluta dricka och få vård, men det "första steget" är så inihelvete svårt att ta!!!!!! Alkoholen är ju min trygghet och verklighetsflykt.

I ena stunden tror jag mig vara säker på mitt val och i den andra tvekar jag åter. Som ett rö för vinden är jag (eller åsna mellan två hötappar). Men kurtisens A och O tycks ni så Casanova ni är inte ha lärt er. Diskretion är en hederssak! (spring för fanken inte och skvallra för fästmannen så snart vi har haft en tête-à- téte!). Nåväl, jag förlåter er denna missriktade manliga solidaritet och mitt samvete är rent eftersom jag är nykter och våra möten endast är platoniska.

Här kan ni lära er lite om serenader

http://www.youtube.com/watch?v=0Jtyz78mCPg&feature=youtube_gdata_player

Eder lätt uppgivna Frk Nn

Du skriver både och så jag blir lite orolig. Varför sorgligt? Hoppas det bara är lite vemodskänslor över den lilla sonen som blivit så stor, det måste kännas rätt surrealistiskt när ens arn tar studenten när man själv gjorde det typ "igår".

Många kramar till min blivande sambo ;-) ....fast vi får visst inte ta med oss kissarna, kanske kan vår lilla Ernst bygga ett eget litet hus till djuren (eller så gör vi det själva, duktiga kvinnor som vi är :-)

Min älskade. Det är inte ofta jag skriver här i din tråd, jag vill att den skall vara din egen. Men, nu så. Det spelas en låt rätt ofta på radion just nu, Alice med Linnea Henriksson. Den är till dig:

För du, som innan var blind
du ser sånt, vi andra,
att du inte får falla,
du står stadigare än alla
vi som ser på hur du
du vänder, du ler
du andas, du tar ett kliv
fram, ett till mot ditt nya liv

Kanske fånigt att säga
men jag har aldrig vart så stolt
som just ikväll

/Din H.

Igår körde jag med en massa skräp till tippen. Bland annat hade jag med mig vår behållare (ja, en sådan där vit plastback från IKEA med lock på) för tomglas. När jag öppnade den låg det kanske 6 eller 8 tomma ciderflaskor i den, av en stark sort.

Vet ni vad min första, instinktiva, tanke var? Jo, så här:
"Jaha, det måste vara A som drack dem när hon passade vårt hus för ett par veckor sedan."

Nästa tanke blev:
"Gud, så skönt att jag inte direkt får ont i magen och tror att maken har druckit dem! Jag vet ju att han inte dricker, så varför skulle jag oroa mig?"

Jag tror bestämt att jag börjar vinna över mitt medberoende. :-)

Kram, alla ni som kämpar! Det blir bättre.
/H.

...fördelen med att bo i hus, man har granngorillorna på lite längre avstånd! Nu är det väl Portugal- Tyskland tror jag, men det går väl att vråla åt det med.

Nä det blir nog inte så mycket stöttning här, vi är inte så duktiga på det av någon anledning. På något sätt är det som att vi inte får visa oss svaga inför varandra, jag vet inte. Kanske mest en känsla jag har sedan tillfällen där jag hade behövt stöd i livet men upplevt att jag inte fått det. Kan ju vara en fråga om kommunikation också, vad vet jag...

Usch ja, rökt har jag också gjort, slutade för ca 10 år sedan och det är faktiskt en frihet som jag fortfarande uppskattar - det är så skönt att slippa allt det! Förhoppningsvis känner jag likadant inför alkoholen om ett par år.

här är förresten ett litet ordspråk som jag hittade:

‎"Vid första bägaren dricker mannen vin, vid andra bägaren dricker vinet vin, vid tredje bägaren dricker vinet mannen."
Japanskt ordspråk

...visst är det så!

Så bra à tt jag kan ställa upp som syster, jag har vanan inne kan man säga då jag även har ett gäng biologiska :-)
Hoppas du och maken kan stötta varandra. Det påminner mig om när jag och exet slutade röka samtidigt. Direkt efter bröllopet! Det kunde ha blivit en väldigt snabb skilsmässa där... Fy vad sura vi var! Att sluta dricka är mycket lättare än att sluta röka konstigt nog. Jag drabbas inte alls av samma sug nu. Tänker aldrig mer börja röka, för t var verkligen jobbigt att sluta. Jag har för mig att jag någonstans har läst att nikotin är mer beroendeframkallanded än alkohol (?j

Nu vrålar grannen som en gorilla. Men Sverige spelar väl inte idag?

Kram från syrran

Glömde säga att jag alltid velat ha en syster å nu har jag en, vad glad jag blir :-)

Ingen fara angående svartmålandet, här håller vi efter varandra. Och du är inte helt ute och cyklar heller faktiskt. Vid ett sällsynt givande samtalstillfälle sa han faktiskt själv att det ofta blev alldeles för mycket alkohol även för honom. Detta har jag ju egentligen sett men det är ju lätt att inte se när man själv är mitt i det! Det blir intressant att se hur det blir för honom framöver, kanske kommer vi vara två som går omkring här och snäser av alkoholsug.

Jag lever nykter.
Jag njuter av livet.
Jag behöver inte dricka.
Jag tänker inte på att dricka
Jag är stark.
Jag är den jag vill vara.

Jag tar en dag i taget.

Du är inte ensam om att vara i en situation som utåt sett ser bra ut, men där alkoholen skapar oro och ångest. Läs runt lite i trådarna här så förstår du hur jag menar. Här finns många öden som liknar ditt. AA passar verkligen inte för alla. Själv har jag blivit nykter på egen hand, men med stöd av alla kloka människor somnfinns här på forumet. Jag har i många år försökt dra ner på konsumtionen och alltid haft ett ångestladdat förhållande till alkohol, till och med när jag druckit "normalt". Nu har jag bestämt mig för att sluta helt. Det går bra. Jag är nykter sedan 3,5 månad.
Om du inte redan gjort det, gå in direkt på www.alkoholhjalpen.se/forum så får du en bra översikt över alla trådarna. Det är givande att ta del av alla berättelser och märka att man inte är ensam. "Förändra sitt drickande" rymmer flest aktiva trådar.
Kram från Nynykter

Jaha. Jag är inte nykter nu (heller) men dricker på ett sätt som inte alls "fastnar" i alla dessa olika test för alkohlism - lite (egentligen ganska mycket!?) varje dag efter jobbet, folköl, säkert 10 stycken idag, aldrig full, aldrig bakfull eller med minnesluckor, lätt onykter en stor del av icke-arbetstiden, kanske mest för att döva det som jag uppfattar som en enorm tomhet i mitt liv. Enligt de flesta borde jag väl inte klaga, jag har ett jobb som jag älskar, två tonåringar som jag också älskar (fast de driver mig till vansinne ibland), en man som jag... står ut med; väldigt lite annat liv (kompisar, fritidsintresseb) eftersom barn+karriär har tagit all, all, all tid i ett antal år (tills alkoholen då kom in och tog en tydlig plats den oxå...). Jag har varit lite på AA och inser att jag är en alkoholist, men får tokfnatt på vad jag uppfattar som närmast en religiös sekt. Jag kan låta bli att dricka en månad eller två ibland när jag har bestämt mig, men det håller aldrig i längden. Så har det varit i flera år. Nu är resten av familjen bortrest och jag har kört en massa tvättmaskiner, klippt gräset och den elaka häcken som retar våra grannar genom att vispa dem i ansiktet med blöta kvistar när de kommer cyklande, sett Danmark slå Holland och ...??? vad sedan?